Ryssland: En Levande Måltavla

Under de senaste två åren har Ryssland blivit den stora antagonisten i Eurovision Song Contest. Protesterna har varit högljudda från både fans och media. Burop har ljudit mot de ryska representanterna både under framträdanden och omröstningar. Tolmachevy Sisters, Polina Gagarina och Dima Bilan har alla fått uppleva det. Detta har nått den grad att arrangörerna beslutat att dölja burop  med förinspelade applåder.

De som får den största delen av bördan är givetvis de tävlande artisterna som jämt går omkring med en klump i magen för att bli utbuade på scen. Självklart är det alla artisters mardröm att känna sig hatad av en publik. Polina Gagarina är enligt oss en fantastiskt sångerska med en vacker låt. Vi önskar henne inget annat än fortsatt framgång i sin musikaliska karriär.

Problemet ligger dock sällan i artisterna utan ligger i Ryssland som stat. Det är ingen hemlighet, snarare ett faktum, att Eurovision är ett stort gayevenemang. Detta är även Ryssland medvetna om. När då staten har de anti-gay lagar som de har kan man inte förvänta sig att bli hyllad under Eurovision. Ryssland har dessutom skickat fredsballader tre år i rad, samtidigt som de för en aggressiv utrikespolitik med bland annat annekteringen av Krim . Detta upplevs som både motsägelsefullt och uppseendeväckande. Sen skall man ha klart för sig att Ryssland inte är det enda land i Europa där lagar som inskränker folks mänskliga rättigheter finns. Titta bara på Ungern, Azerbajdzjan och Vitryssland. Här har dock Ryssland fått bära rollen som den största boven.

Likt Bowser i Super Mario är Ryssland den ultimata skurken i Eurovisionsammanhang. Det är ett hinder som andra länder måste övervinna, oavsett vad. Detta blev tydligt under omröstningen i lördags när folk ropade ”Sweden! Sweden! Sweden!” så fort Sverige började gå om Ryssland i resultatslistan. Visst har Måns fans, men ropen var lika mycket en manifestation mot Ryssland. Detta är dock inte utan sin problematik. Kajsa Kris Ekman skriver i ledaren ”Svenska freds sprider nationalism” (ETC, 22/5) om hur propaganda mot Ryssland sprids:

”Alla som vet något om krig vet att de börjar med smutskastning. Och att vanligtvis neutrala aktörer i civilsamhället dras in i det och vill få oss att svälla av sentimental stolthet över vår överlägsna livsstil. Blir det krig mellan väst och Ryssland – direkt eller indirekt via något annat land – kommer alla i väst att vara fullständigt övertygade om att vi går i krig för Pussy Riot och hbtq-personers rättigheter. Precis som amerikanska medborgare trodde att USA invaderade Afghanistan för kvinnornas skull, och fransmännen tror att deras trupper var i Mali för att bekämpa terrorism”

Publiken buar mot Ryssland av ett gott syfte. Att aktivt visa sitt motstånd mot ett land som förtrycker mänskliga rättigheter är såklart rätt, ingen ska undkomma kritik för det. Det man inte alltid tänker på däremot är att man då blir en del av en aktiv propagandamaskin mot Ryssland. För det är ingen slump att det är Ryssland som får utstå detta men inte andra länder som också förtrycker HBTQ-personers rättigheter, såsom Serbien, Vitryssland och Makedonien. Går även att nämna att HBTQ-personer får donera blod fritt enligt lagen i Ryssland, något som dem inte kan göra i t.ex. Sverige. Detta visar dock mer på att fördomar och förtryck kan ta olika former och olika föreställningar.

Det blir även fel när Dima Bilan under Eurovision Song Contest 60 år får utstå burop bara för att han är ifrån Ryssland. I själva verket var han en av artisterna som aktivt visat motstånd mot lagarna som inskränker HBTQ-människors rättigheter i Ryssland. Måste dock påpekas att vissa länders motstånd, såsom när Litauen inte gav Ryssland poäng beror på dess utrikespolitik som alienerat många diplomatiska kontakter. Ryssland har blivit västvärldens stora fiende, ett hot mot den civilisation vi lever i. Den allmänna befolkningen må tro att detta handlar om att bekämpa inskränkningar gentemot mänskliga rättigheter, men det är större än så. Det är ett hästlopp där USA, med allierade, tävlar mot Ryssland. I Sverige har den allmänna opinionen växt mot Ryssland och det har nyligen kommit en undersökning som visar att en stor del av Sveriges befolkning både vill gå med i NATO och är oroliga över hotet från Ryssland.


När EBU skyddar Ryssland genom att censurera publiken strider dem mot yttrandefriheten. 
Det är förståeligt att arrangörerna vill skapa en trevlig stämning för tv-tittarna. Givetvis kan man protestera på olika sätt vilket publiken också gjorde. Bland annat viftade många med prideflaggorna extra mycket under Ryssland bidrag. Däremot så ska publiken få bua om dem vill. Det är en rättighet att få framföra sina åsikter. Hur mycket EBU än påstår att Eurovison inte är en politisk tävling så har den varit det i 60 år och kommer vara det framöver.

Jesper Larsson
Pontus Källström