Vett och etikett på ridbanan

En av de intressanta sakerna med hästar och ridsport är att det är så många som är engagerade, och som har åsikter. Alltid är det någon fråga som är aktuell.

Just nu diskuteras ridhusvett på många håll. Jag är uppfostrad i den vanliga skolan, att skritta gör man innanför spåret, trav och galopp rids på spåret, den som gör en volt rider innanför och det är högerregeln som gäller. Reglerna är väldigt viktiga, speciellt på tävling.

Det är frågan om var skritten ska ridas som är det stora samtalsämnet och det visar sig att Sverige är det enda land (eller åtminstone ett av få) där det skrittas innanför spåret. Nu är det många som vill ändra på det och jag håller med, det är mera logiskt att de som vill hålla lågt tempo håller sig vid sidan. Det skapar större utrymme för dem som jobbar sina hästar i snabbare gångarter.

En annan vett och etikett-fråga är framridningar (och då menar jag inom hoppningen). På flera platser får man endast rida i ett varv. Min första reaktion är att det är helt förkastligt, man vill ju ha en liksidig häst och få en chans att jobba med den ordentligt innan tävlingsstart. Men många av de mera etablerade ryttarna är av annan åsikt, de tycker det är bra att framhoppningen går i endast ett varv. ”Trimma hästen kan man göra på en annan bana” menar de. Det argumentet köper jag, på villkor att det finns en annan bra bana att rida på. Debatten lär fortsätta och viktigast är att de sportsliga och säkerhetsmässiga förhållandena blir så bra som möjligt.

Att äga och hålla djur kräver ansvar. Det är alltid djuren först i alla lägen. Har man kunnat köpa en häst, hund, katt eller annat djur, då måste man också kunna (och ha råd) att sköta och fodra det. Man måste också kunna ta beslut att avliva det när det är dags. Det är lätt att skriva, men särskilt det sista, att ta beslut att avliva djuret, är svårt. I höst har jag själv fått känna på det. Min egenuppfödda sexåring har varit halt på en bakkota länge. Han opererades för ett år sedan, men han blev inte bra, broskskadorna bland annat, var för stora.

Problemet har varit att hästen hade en uppsyn och ett utseende som fick ”alla” att hajja till när de såg honom. Nästan svart, med bläs och fyra vita strumpor, små pigga öron och ögon alltid fulla med bus fick vem som helst att smälta. Det var en häst som älskade att bli riden och att få hoppa. Han ville vara med, alltid, där det hände. Och under mellantiden hittade han, alltid, på något hyss.

Men det gick inte, bakbenet besvärade honom ständigt. Hur mycket jag än inte ville se att han var halt, så gick det inte att undvika. Nu har han fått sluta sina dagar och kan galoppera runt och busa uppe i himlen, utan att ha ont och utan att bli vettskrämd av sopbilen en gång i veckan.

Det gör ont i mitt hjärta, men det känns skönt i själen.

Till helgen kommer legendariske tränaren, amerikanen George Morris till Flyinge och håller clinic. Alltid intressant att lyssna, den mannen vet vad han talar om. Problemet är att hans ibland elaka sätt mot vissa elever runt om i världen har blivit följetonger i sociala medier, så det blir spännande att se vilket humör han är på när han nu gästar Sverige. Vi får hoppas han blir positiv när han ser vilka som blir hans adepter på Flyinge, för listan på ryttare innehåller VM-ryttare som Alexander Zetterman, och där finns Jörgen Larsson och Stephanie Holmén, bland andra.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.