Dags att tänka på distans

Distansritten i VM har redan kostat ett dödsfall.

Dorado från Costa Rica föll illa 400 meter innan den skulle gå in i den första vetchecken. Fallet var så olyckligt att hästen måste avlivas och hans ryttare Claudia Romero Chacon skadade sig och fördes till sjukhus. Jag vet inte så många detaljer kring det hela ännu, har bara hört att det var kaosartat när alla ekipagen trängdes för att komma fram, med det är bedrövligt när sådant händer.

Jag har valt bort att bevista distansritten uppe i Sartilly, av flera anledningar. Den första är att jag inte gillar tävlingsformen, att rida 160 kilometer på en enda dag. De som utövar sporten talar om att det handlar om horsemanship, att ha tränat hästen på rätt sätt och att  ha förmåga att ta vara på dess krafter.

Må så vara, jag fattar inte vitsen med att rida så långt och länge på en enda dag och efter att ha följt distanstävlingar i samband med övriga VM är jag ännu mera tveksam. Jag har sett hästar vingla in i mål och jag har sett hästar som fått dras fram i vetcheckarna, för att bara nämna två av mina upplevelser.

Den cirkus som byggs upp kring distansekipagen från Förenade Arabemiraten är heller inte särskilt tilltalande, med oljeshejker som köper upp det mesta av bra hästmaterial i världen, med hundratals hästar i stallet. De har sin egen stab med på VM, med stora tält och vackra värdinnor och massor av personal som tar mandom hästarna. Värst är historien kring maken till ordföranden i internationella förbundet, prinsessan Haya. Han är överhuvud i Dubai och har fällts för dopning två gånger.

Distansridningen är ganska stor i vissa länder, bland annat i Frankrike, och gigantisk i arabländerna. Den har satts under lupp rejält på senare tid och det behövs, det finns mycket att göra.

Eftersom jag inte följer distansritten på plats den här gången i VM har jag valt att åka ut till vackra Haras du Pin och tittar på fälttävlansdressyr, trots att det bara är en svensk deltagare idag, Malin Petersen med Sofarsogood (Sofie). Att köra de sju milen hit från Caen är lite av det som är charmen med att komma ut till olika ställen i världen. Vi passerade igenom massor av små idylliska småbyar, med sina kyrkor och pelargonklädda torg. Idag stannade vi i något som heter Tun för att handla frukt och annat att äta. Det var underbart, mysigt, vänligt och något att minnas. Precis som vi fortfarande minns den lilla farbrorn i den pytteby på spanska landsbygden vid ryttar-VM i Jerez 2002. Vi stannade vid hans lilla taverna och han blev så lycklig att han stolt serverade allt han hade. Hela bordet var fyllt med tapastallrikar och vi bara njöt.

I Haras du Pin har det uppenbarligen kommit ännu mera regn för om det var lerigt igår så är det ännu värre idag. Alla har boots eller stövlar, utom jag som fortfarande lider av mina skoskav och inte får på mig riktiga skor. Så det får bli sandaler.

Det är ganska kaosartat runt fälttävlansarenan och stissiga fransmän gör inte saken bättre. Tur i alla fall att britterna har ansvaret för det mesta runt själva tävlingen.

Slirigt värre för fälttävlansfolket

DSCN0198Ludwig Svennerstål med Alexander på veterinärbesiktningen. Det blev tummen ner.

 

Det är redan lerigt ute vid Haras du Pins. Och det innan VM-fälttävlan ens har börjat.

Vi travade runt i backarna runt det fantastiska slottet och stuteriet, träffade på enorma Percheron-hingstar och stötte på patrull i form av nitiska vakter lite här och där.

Men det var inget mot den patrull som Ludwig Svennerståls häst Alexander stoppades av. Ett gäng FEI-veterinärer tyckte, helt riktigt, att hästen inte travade rent, och därmed var det stopp för tävlande i VM.

Det som såg så bra ut för fälttävlanslandslaget i början av året har utmynnat i rena mardrömmen för förbundskapten Staffan Lidbeck. En efter en har hästar och/eller ryttare försvunnit. Inget finns kvar att det lag som tog EM-silver i Malmö förra året. Och när det nu är skarpt läge, på plats i Normandie, har ytterligare ett ekipage fallit i från. Dessutom ett som mycket väl kunnat ta en individuell medalj.

Det är ändå imponerande att uppleva den vägran till uppgivenhet som präglar dem som är kvar. Malin Petersen, Dag Albert och Anna Hilton övertygade alla att här ska inte något ges bort på förhand. De tycker att terrängbanan passar dem, för den är stor och backig, och dessutom lerig. Det är förhållanden som Englandsbaserade Dag och Anna är vana vid. Annas häst, svenskfödda Matrix, är lätt och liten till växten och även det är en fördel när underlaget är sugande.

Malin Petersen bor i Tyskland. Hon har jobbat stenhårt med sin häst Sofarsogood, Sofie kallad. Sofie brukar gå som ett spjut i terrängen, men hon har burit sig förfärligt åt vid åtskilliga dressyrtest. Men inför VM har Malin tagit ut sitt sto i två dressyrtävlingar, varav den ena riktigt stor med mycket ståhej runt omkring, och då har Sofie skött sig. Det är bara att hålla tummarna att hon gör det nu också

Dag Albert har ju haft en del invändningar mot den svenska landslagsledningen, en av orsakerna till att han först tackade nej till sin VM-plats. Att det fortfarande inte är frid och fröjd märktes när vi träffade gänget på onsdagseftermiddagen ute i Haras du Pins. Staffan och Dag satt på behörigt avstånd från varandra och Dag ville inte delge sina åsikter vid ett sådant tillfälle, det vill säga, när Staffan var närvarande. Men det är groll som får utredas när VM är avklarat, under mästerskapet kommer allihop att arbeta tillsammans. Även Ludwig som stannar för att stötta laget. Målet är att få in laget bland de sex bästa, för skulle det gå är Sverige kvalat till OS.

Det är inte så roligt för detta så kallade samlade VM att fälttävlan (och så småningom körningen) går drygt sex mil från Caen men närman väl kommer ut till Haras du Pins kan man inte annat än trivas, trots leran. Det är vackert och det är massor av häst och tonvis med (häst)historia. Dessutom är det trevligt att få köra igenom de normandiska småbyarna med all sin karga charm och sina imponerande kyrkor.

Grattis, pappa Rolf-Göran

Rolf-Göran Bengtsson har fått den perfekta VM-uppladdningen. I måndags blev han, vid 52 års ålder, pappa för första gången.

Då nedkom hans sambo Evi Penzlin med parets dotter, lite tidigare än beräknat, men både mor och dotter mår utmärkt. Dottern har redan fått namn, Pamina Caroline Bengtsson ska hon heta.

Rolf-Göran har länge längtat efter att bli pappa, så bättre VM-uppladdning kunde han knappast få. Världsmästerskapet börjar för hoppryttarna på söndag, med veterinärbesiktningen. Redan på lördag anländer hästar och ryttare till Caen.

Rolf-Göran och hans hingst Casall Ask har stora förväntningar på sig, en individuell VM-medalj är den enda som saknas i hans prisskåp.

Surt, sa Minna

IMG_1609

 

Färdigridet. Minna Telde gav allt i Grand Prix Special med Santana, ändå höll det inte hela vägen.

 

Närbilderna på tv-skärmarna sa allt, här kom en Minna Telde som beslutat sig för att nu var det dags för revansch. Nu handlade det om VM:ets Grand Prix Special och Minna var redo att ge järnet.

Men det sprack efter bara någon minut, när Santana tog ett litet galoppsteg i första travökningen. Som på given signal drog de sju domarna öronen åt sig och höll hårt om poängen under resten av ritten. Visserligen blev det ytterligare några missar, men helheten, och inte minst piaffarna, var betydligt bättre än under måndagens Grand Prix. 71,359 procent blev det.

Efteråt försökte Minna hålla skenet uppe och pratade om att hästen var så fantastisk och att det gick så smidigt att ändra på småsaker så att det fungerade efter bara någon dag. Men egentligen var hon besviken över att inte ha poäng som räcker till att slå sig in bland de 15 bästa som får rida küren på fredag.

– Det känns jättesurt. Jag är inte bitter, bara väldigt besviken, sa hon.

– Men nu ska jag koncentrera mig på att heja fram de andra svenskarna.Och så längtar jag redan efter att få komma hem och fortsätta jobba med hästarna.

VM:et i Normandie är Minnas andra. Santana har gått OS i London, EM i Herning i fjor och så nu VM.

– Visserligen är banan densamma vart man än åker. Men mästerskap är ändå annorlunda och man lär sig hela tiden.

De övriga två svenskarna Patrik Kittel och Tinne Vilhelmson Silfvén rider inte förrän i eftermiddag. Lång väntan, alltså, men supportad av en sol som äntligen tycks besegra molnen över Normandie ska jag ta mig de sex milen till Haras du Pins där fälttävlan ska avgöras. Fälttävlansfolket anlände igår och det är dags för vetchecken av deras hästar. Det är spännande i sig, för man vet aldrig, den här checken har bjudit på oönskade upplevelser för många genom åren. Allt rapporteras dock väl med de svenska hästarna.

Hagel på Tinne och koreanskt på svenskt

Det värsta som kan hända när man är ute och ska bevaka en tävling är att man får datorstrul.

Det fick jag på tisdagseftermiddagen. Flinka ungdomar i helpdesken löste det hela tillfälligt men huvudproblemet återstår, enligt dem. Fråga mig inte vad krånglet består av, men oroligt är det inför fortsättningen.

Eftermiddagen här i Caen har bestått av oväntad väderväxling med mestadels sol men en rejäl hagelskur kom bara fem minuter innan Tinne Vilhelmson-Silfvén skulle in på banan. Det ställde till vissa problem för Tinne men kändes rätt typiskt. Det svenska dressyrlaget har inte haft tur med sig den här gången, utan mer, som förbundskapten Jenå sa, stolpe-ut. Låt oss hoppas det vänder till inslagens Grand Prix Special. Laddade är de i alla fall, de tre svenskar som får rida specialen, Tinne, Patrik Kittel och Minna Telde.

Det var förresten rätt roligt att lyssna till en mera ovanlig dressyrdeltagare, koreanen Dong-Seon Kim. Det är en lång kille med bred amerikansk accent och han berättade att han utbildar sig i USA. Hn älskar det här med ridningen men hans föräldrar tycker nu att han ska tjäna lite pengar i stället för att använda dem. Han förväntas arbeta i familjens stora företag. Dong-Seon började med hoppning men kom till slutsatsen att ”gör man fel i hoppning ramlar man av, gör man fel i dressyr får man bara lite färre poäng”.

Han har varit placerad i Grand Prix på några ställen i Europa och USA och han red världscupfinalen i Lyon i våras, men på VM gick det inte så bra, trots att han red svenskfödda(!) Briar-sonen Bukowski.Det blev lite drygt 66 procent och en 66:e-plats.

Jag hann också med en tur ner till handikappdressyren och som vanligt blev jag imponerad av ryttarnas prestationer. Anita Johnssons häst Nerfetiti såg ut att kunna explodera när som helst, men Anita fick den att hålla skritten genom hela programmet, trots att Anita själv är förlamad i mer än halva kroppen. Till min, och många andras förvåning, kunde Anita gå, via en teknik som hon själv kommit på. Det ska vara omöjligt, men sådant lyssnar inte Anita på. Det är handikapidrottare i ett nötskal.

På lift till VM

Vad göra när lastbilen går sönder på en fransk motorväg? Och när den dyrbara lasten består av en fälttävlanshäst på väg till VM?

Jo, man liftar, med lagkamrater.

Ludwig Svennerstål hade problem med sin hästbuss och lånade en annan. Men även den gick sönder, strax utanför Paris. Det kunde ha blivit många timmars väntan på hjälp och/eller bärgning för hästen Alexander. I stället dök en annan lastbil upp och det visade sig vara de svenska distanshästarna med följe som kom.

Distansfolket tvekade inte, de gjorde plats för Alexander och han kunde tryggt forslas till tävlingsstallarna vid Haras du Pin söder om Caen.

– Det var frustrerande, men allting löste sig ju bra och nu är vi äntligen framme, Alexander mår bra, säger Svennerstål på förbundets hemsida.

Distansryttarnas förbundskapten Anneli Ohlén skojade om händelsen.

– Visserligen är Alexander en aning för stor för oss, men vi hade gärna behållit honom så vi fått fullt lag, skrattade hon.

Efter att en del hästar fallit ifrån på grund av skador består den svenska distanstruppen av duon  Maria Hagman Eriksson och Yvonne Ekelund med hästarna Bwuagadugo och Baron Grey Star ox.

Distansritten avgörs på torsdag, med start klockan 7,00 och lär som vanligt främst bli en uppgörelse mellan ryttare från Förenade Arabemiraten.

Framfart med spetsade öron

IMG_1595

Patrik Kittel intervjuas av radiosportens Christian Olsson efter sin VM-ritt med Scandic.

 

Vi fick vänta i en evighet i mixed zone innan betal-tv-kanalen Horse and Country blev färdig med en intervju som var så lång att den måste ha analyserat hela Patriks barndom.

Men till slut kunde han slita sig loss och ställa sig till vårt förfogande, dressyrens Patrik Kittel. Han var svettig och trött, men glad.

– Jag är otroligt nöjd med min häst Scandic. Och jag är lättad, det här har jag ju jobbat för ett år, sa han.

Patrik visste att han hade en fräsch och frisk Scandic, men det visste inte domarna.

– De verkade lite förvånade. Men de ska få se i ”Specialen” i morgon och då kanske de är lite mer frikostiga med poängen

– Scandic har varit i fantastisk form sedan Falsterbo, han går med öronen framåt och tycker det här är jätteroligt.

Patrik fick 74,086 poängprocent och det lade honom på en sjundeplats så långt. Resultatet innebar också att svenska laget avancerade från sjunde till sjätte plats.

– Det kan bli lite till, Hollands och Englands ryttare gjorde inte så bra ifrån som som väntat, kommenterade förbundskapten Bo Jenå.

Minna Telde, som ju red på måndagen och inte fick till det som hon hoppats med Santana, stod vid sidan om och lyssnade på Patrik. Nu var hennes tårar borta och det glada leendet tillbaka.

– Jag grät färdigt igår. På kvällen var jag, min sambo och Cilla (Kristoffersen, tränare) ute och åt, bara för att släppa på trycket. Det blev först mycket fniss och sedan diskuterade vi uppladdningen inför Grand Prix Specialen. Det var väldigt givande, sa Minna.

Sent i eftermiddag kompletterar Tinne Vilhelmson-Silfvén den svenska laginsatsen. En fullträff och det kanske, kanske kan bli ett brons…

I övrigt från VM denna tisdagsförmiddag: det har slutat regna och solen kommer fram bland molnen. Och så har det satts fram en vattenbehållare i mediacentret. Den tog slut på tio minuter.

Fullsatt vid dressyr i cowboyhatt

Arrangörerna för ryttar-VM i Caen, Normandie, har fått kritik för att det är ganska långt mellan arenorna. Nu har jag själv upplevt hur det är. Alla finns visserligen i denna ganska lilla stad, men det är inte gångavstånd, om man inte har väldigt gott om tid.

Mellan dagens två dressyrsvenskar var det åtskilliga timmar så jag hoppade in i en bil och åkte med till först paradressyren och sedan reiningen. Jag kan inte skryta om att jag skriver särskilt mycket paradressyr i vardagslag men det borde man kanske göra. Det är ett helt underbart gäng, alltid glada och fulla av skämt, inte minst kring sina handikapp, och de gör fantastiska prestationer.

Det jag såg idag var Grade 1b, klassen för dem som exempelvis inte har någon styrka i benen. Kerstin Larsson Englund var på tur när jag var där och efter hennes ritt passade jag på att ta ett snack. Hon var lite besviken eftersom hästen inte gått riktigt så bra som hon hoppats, men det var glada miner ändå ösregnet.

Reiningen, det vill säga dressyr på westernridningsvis, gick inomhus. Om det var glest med folk vid paradressyren så var det desto fler här. Det var som vanligt, hög musik, cowboyhattar, stora bältesspännen och karlar. Faktiskt är det så, att åtminstone internationellt, så är de flesta deltagarna karlar. Och hästarna har roliga namn, eller vad sägs om Smoking Kills, Spook a Little, Shezdunitthehardway och Chicken Sandwich?

De svenska killarna Anders Josefsson och Johan Svensson var lite monokla efter sin dag men talade om att westernridningen i Sverige är på uppgång igen, trots att tillflödet av ungdomar är ganska litet. Anders Josefsson har arbetat i Frankrike de senaste tre och ett halvt åren men är på väg tillbaka till Sverige (Stockholmsområdet) igen. För honom (och övriga svenskar) är det westernridning på heltid, med hästutbildning, kurser och träningar på schemat.

Första dagen på ryttar-VM är avklarad. Men bara nätt och jämnt, för vi ser att det kan ligga en mindre katastrof ganska nära. Arrangörerna har inte bara missat det logistiska kring tävlingsarenorna, det kommer heller inte att fungera med den mixade zonen eller pressrummet eller internetuppkopplingen. Allt är alldeles för snålt tilltaget, internetet ställde till massor av problem redan innan allt mediafolk kommit. Och alla skrivplatser i mediacentrat är redan upptagna. Det ska bli väldigt intressant att följa fortsättningen…

Iskalla Jeanna

Tjejen tycks inte ha några nerver, Jeanna Högberg, 32. Hon bara red in i den stora arenan, i sitt första VM, och presterade.

– Jag bara log hela tiden, sa hon.

– Och så fick jag applåder, redan när jag red in, utan att jag ens gjort något. Det kändes helt fantastiskt.

Det kunde ha handlat om nervdaller och märken av stundens allvar. Men Jeanna höll huvudet kallt. Brydde sig inte om att det regnade, lyssnade i stället på sin häst, kom på att den nog var lite matt i början av programmet och rättade till det, mitt i pundet ritten.

– Jag trodde min häst Darcia skulle vara hetare när hon kom in på banan. Det här är ju nytt för oss, bara vår sjunde Grand Prix i karriären, strålade hon.

Strålade gjorde också förbundskapten Bo Jenå och tränare Kyra Kyrklund.

– Bra start för laget, bättre än vid EM i Herning förra året, konstaterade han och myste när ansåg Jeannas siffror, 69,657 procent.

– Jeanna är ett framtidsnamn, konstaterade Kyra.

Och det bästa i kråksången är att Jeanna äger sin häst själv, ingen risk att den säljs ifrån henne, allstå.

Nu väntar vi på dagens nästa dressyrsvensk, Minna Telde med Santana, 17,36 rider hon.

…och regnet det bara öser ner

Det regnar i Normandie. Hela tiden, och det ska fortsätta hela dagen. Trösten är i alla fall att det inte blåser och det är hyggligt varmt. Så det är okej.

Jag fick mig en riktig portion av vädret på morgonen. Det gällde nämligen att hämta ut ackrediteringen. Det är ett äventyr i sig. Av någon outgrundlig anledning har arrangörer av stora evenemang för vana att lägga stället där man ska hämta ut sin bricka långt från arenorna. Det var så i spanska Jerez för tolv år sedan, det var likadant vid förra VM, i Kentucky. Man måste ta sig långt iväg och försöka hitta stället där den magiska brickan finns att hämta. Jag önskar att häst-VM-arrangörerna skulle titta på hur det går till vid olympiska spel numera; smidigt, snabbt och utan minsta krångel.

Hur som helst så hoppade jag på shuttlebussen från hotellet. Jag pratade med några amerikanska kollegor som rådde mig att hoppa av bussen vid huvudarenan. Där skulle nog ackrediteringscentrumet vara. Icke, jag skulle ta mig till stans kongresscentrum och där skulle kontoret finnas. Det var bara att börja gå, en halvmil, i regnet. Jag promenerade förbi kapplöpningsbanan, vidare ner mot operahuset där voltigen ska vara och mot den stora simhallen. Där äntligen hittade jag det jag sökte.

Processen gick snabbt, tack och lov, alla mina data fanns i systemet, och sedan var det ”bara” att ta sig tillbaka till Stade d’Ornano, huvudarenan där det de här första VM-dagarna rids dressyr. Jag började gå men hittade snart en busskur där det satt skyltar om att här stannade shuttlebussar. Eftersom regnet just då tog i ännu mer beslöt jag att stanna där och chansa på att det kom en buss. Det gjorde det, efter bara tio minuter. Visserligen var bussen reserverad för funktionärer, men chauffören var hygglig och satte av mig vid stadion.

Äntligen lite häst- och tävlingsaningar och när jag sedan hittade kollegorna i svenskhörnan i presscentrat. Nu ska jag kolla på dressyr.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.