Aldrig för sent att bli omvänd

När fan blir gammal blir han religiös, sägs det.

Jag har blivit dressyrtant i stället.

I takt med att min tioåriga hopphäst blivit allt lydigare och bättre och bättre på marken, har jag roat mig att rida för dressyrtränare, och utrústat hästen med både dressyrsadel och kandar. Jag började tänka att det där med dressyr ”på riktigt” nog var ganska kul, och började läsa dressyrprogram. Mest för att se vad som krävdes på olika nivåer.

Efter två dagars seriös träning för en som vet vad det handlar om anmälde jag till tävling. Till en medelsvår C:1 i Dagstorp. Eftersom jag inte tävlat sedan det gröna kortet infördes fick jag fixa ett sådant, och så klart tävlingslicens. Och ridjacka, plastrong, vita handskar och ett vitt schabrak till hästen.

Det blev hårdpluggning av programmet, och det kan jag säga, numera är det tufft att få in nya grejor i skallen. Men så småningom satt det, åtminstone när jag tränade hemma.

Hästen schamponerades, flätades och fick hovarna smorda, jag själv kände mig så ytterst prydlig i min dressyrutrustning – och så åkte vi iväg. Jag var nervös som bara den men jag hade fått rådet att inte glömma att andas så andas gjorde jag. När jag satt där och väntade på framridningen beslöt jag mig för att vi bara skulle rida in och ha roligt – och komma ihåg programmet.

Precis så gjorde vi. Min häst skötte sig jättebra, trots att hon aldrig tränat innanför vita dressyrstaket och aldrig sett en domarkur. När vi till slut (efter att ha ridit rätta vägar!) gjort halt och hälsat skrittade vi lugnt ut. Jag glad och min häst något förvånad. Jag fick en känsla av att hon undrade när vi skulle börja tävla. Var var hindren?

Trots att jag inte pressade min häst utan mest ville rida igenom programmet och se hur hon reagerade i de ovana omgivningarna hade jag som mål att nå över 60 poängprocent. Det gjorde vi, vi fick 61,8.

Förbundskapten Bo Jenå brukar retas med mig och säga att jag ägnar mig för lite åt dressyr, både i mitt journalistjobb och i mina tankar. Jag tror han kan räkna mig som omvänd nu, för ska jag vara ärlig fick jag lite blodad tand. Det var hur kul som helst att tävla, även om jag inte har någon flashig dressyrhäst med extrema gångarter. Så jag provar nog igen..!

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.