Hemåt, med ett leende

Dags att åka hem.

Grusunderlaget i arenan är redan bortskrapat, hindren förpackade och utanför Scandinavium står hästlastbilarna på hög för att föra sin dyra last av världens bästa sporthästar från Göteborg.

Också vi i pressrummet håller på att skriva våra sista meningar, samtidigt som tekniker drar iväg med sladdar och TV-skärmar.

Jag åker härifrån med ett leende, för vi har fått uppleva väldigt bra sport. Och vi har fått en bekräftelse på att svensk hoppsport, både hästar och ryttare, räcker långt. Okej, många av världens toppryttare befann sig i andra ändan av världen, i Wellington i Florida, men motståndet i Göteborg var definitivt bra nog, och det handlade ju trots allt om Europafinal för världscuphoppningen.

Douglas Lindelöw visade med eftertryck att han är på väg till A-landslaget, Niklas Jonsson har jobbat lite i det dolda men framstod nu som en som tänker konkurrerar om plats i mästerskapslagen, ja, det fanns fler. Att det inte riktigt ville sig för Jens Fredricson den här gången är bara som det kan vara när man sportar med levande djur, Jens och Lunatic lär komma igen, liksom lillebror Peder. Och de andra.

Nu åker jag hem. Nästa gång vi får se världsryttarna igen i Sverige lyser förhoppningsvis solen, i Falsterbo. Jag vet en som gärna åker dit i alla fall, belgaren Nicola Philippaerts. 20-åringen har upplevt sitt livs största framgångar på svensk mark: i somras i nationshoppningen i Falsterbo, och nu världscupsegern i Göteborg.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.