Svenskhopp och vattengalopp

Kanske har svensk hoppsport börjat kliva ur den djupa svacka den befunnit sig i en tid.

Kanske kan vi börja ha förväntningar inför EM i Madrid i september, och OS nästa år.

Den svenska lagsegern i Lissabon nyligen var ett mycket gott besked. Vi ska visserligen komma ihåg att det handlade om andradivisionens lagtävlan, Sverige ramlade ju ur superligan i fjor. Men ändå, Lisen Bratt Fredricson och Matrix börjar ta de steg upp som alla hoppas på, och hon är bara en av många nya med förväntad potential. Douglas Lindelöw och bröderna Zetterman vet vi ju sedan tidigare att de satsar, Douglas numera omgärdad av ett riktigt team, och stöttad av entusiastiska sponsorer.

Och så har vi ju Rolf-Göran Bengtsson. Hans seger (hans första) i Champions Tour med Casall la Silla var tung och bekräftade han storhet. Jag brukar säga, att om ridsporten varit lika stor och mediauppmärksammad som fotbollen, så hade Rolf-Göran betraktats som vår största idrottsman just nu och Zlatan kunde slängt sig i väggen. Det är inte en slump att Rolf-Görans medryttare anser att han är den absolut bästa i världen.

I dressyren har Patrik Kittel imponerat och slagit nya poängrekord med sin Scandic och i fälttävlan var Niklas Lindbäcks femteplats i Badminton med Mister Pooh högklassig. Det innebär att vi har åtminstone en toppryttare i samtliga tre olympiska grenar.

Det kan bli kul på mästerskapen framöver.

Facktidningen Ridsport skriver i sitt senaste nummer om hästslakt och uppmanar svenskar att äta hästkött. I en enkät framgår att få, om någon, hästmänniska äter hästkött.

Jag tycker det är synd, det är klart att man ska äta hästkött. För visst är det bättre att vi äter upp våra hästar själva än att de tvingas genomlida de förfärliga transporterna ner till, främst, Italien. Dessutom är köttet gott.

Risken att man ska få sin favorithäst på tallriken är väldigt liten. De flesta sporthästarna antas nämligen ha medicineras och går mer eller mindre automatiskt till destruktion.

I helgen har den riktiga sommarkänslan infunnit sig. Vi lastade för första gången i år in hästarna i transporten och åkte ner till Skanör för att rida ut längs reveln och galoppera. För den som inte känner till det kan jag berätta att det handlar om den sandremsa som sticker ut i havet norr om Skanör och som erbjuder helt jämn sandbotten i kilometer efter kilometer, ofta med bara någon decimeter djupt vatten. Här får man rida året runt och vi har alltid varit väldigt noga med att inte störa badgäster och hålla oss exakt där man får rida.

Det var sex- och sjuåringen som fick följa med och ingen av dem hade varit där nere förut. Man rider ner i havet vid sjömärket och där är det lite sankt innan man kommer ut i det riktigt vattnet. Det brukar vara problem med ovana hästar och jag kan berätta att det tog oss en kvart att övertyga våra hästar att gå i. Men väl i vattnet var det fantastiskt och jag tror hästarna njöt lika mycket av galoppen som vi, trots att vattnet just den här gången var i djupaste laget.

Det är sådant jag kallar livskvalitet.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.