Hur kul som helst

Det är 34:e gången Scandinavium öppnar portarna för hästtävlingar och det är 34:e gången jag är på plats för att bevaka dem.

I år har jag dock ruckat lite på rutinerna och åkt upp till Göteborg dagen före tävlingarna. Dels för att slippa stressa (första klassen går redan klockan tolv i morgon) och dels för att vara med på presskonferensen som alltid är dagen innan.

Presskonferensen var som sådana brukar: lite information och sedan individuella snack med någon intressant person. Svante Johansson, förra årets världsupklassvinnare, var dagens huvudrollsinnehavare men tyvärr blev det i negativ bemärkelse. Svante själv var visserligen lika glad och positiv som vanligt, men han tvingades ändå meddela att hans bästa häst Saint Amour fanns kvar hemma i stallet i Varberg. En sträckning i ett framben efter världscupklaassen i Zürich var inte helt läkt.

Jo, i och för sig var skadan läkt, men Svante ville inte riskera något och han ville inte göra publiken besviken genom att komma med en favorithäst som inte var helt förberedd för nya stordåd.
Jag tror att den som var mest besviken var Svante själv. Han må ha en försynt framtoning, den gode Svante, men han älskar att stå i rampljuset, älskar att vara i den position han just nu befinner sig: som en av de stora, en av de givna i ett landslag.

Nu får han försöka göra sig gällande i de stora klasserna med Caramell KS i stället. Han säger själv att hästen är lika bra som Saint Amour, så kanske kan han knipa de de fem-sex poängen han behöver för att vara säker på att få rida finalen i Geneve i april.

Annars finns det faktiskt en sista chans, i ’sHertogenbosch om några veckor.

Det var rätt roligt att promenera runt arenan, så här dagen före tävlingarna. Hästbussarna stod i rad utanför och väntade på att få komma in i det underjordiska garaget och lasta ur. I år har man gjort logistiken så att hästarna kan stanna under tak under hela sin vistelse. Med andra ord behöver de inte gå ut i snögloppet varken när de lämnar stallet eller framridningen. Sedan kan man tycka vad man vill om det, lite dagsljus och frisk luft mår alla bra av.

Man behövde inte gå många meter innan man träffade på bekanta och som vanligt var det mycket kramar och härliga återseenden. Speakern Janne Fristedt såg pigg ut, redo att som vanligt roa publiken, fast han kommer från ett Öland som haft 20 minusgrader.

Avgående sportchefen Tomas Torgersen är tävlingsledare och var lycklig över att publiktillströmningen ser ut att bli rekordstor, trots snöoväder och tågproblem. Till och med antalet utställare ute i Mässan är intakt, trots den ekonomiska krisen.

Inne på arenan låg sanden redo att ta emot allehanda hopp- och dressyrhästar, inklusive Solos Carex, som med Tinne Vilhelmson ska avtackas, och sedan pensioneras (ja, inte Tinne). När jag tittade in höll man för fullt på med veterinärinspektionen av hopphästarna. Det är roligt att se dessa topphästar ”nakna”, vissa spralliga och exalterade, andra lugna och uttråkade.

I morgon är det dags – och det ska bli hur kul som helst.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.