Den obegripligt usla tvserie-versionen av gamla filmfavoriten Heathers väckte farhågor inför den kommande Buffy-rebooten. Som gammal fan börjar dock oron lägga sig och ersättas av förväntningar. Screen Rant skrev för några dagar sedan om att serieskaparen Joss Whedon nu rundar av serietidningsversionen som byggt på de ursprungliga sju årgångarna som visades i tv med ytterligare fem. Och han kommer faktiskt [spoiler alert] ge Buffy och hennes vänner ett lyckligt slut. Se röd text nedan om du vill veta hur det går. Om du följer serien och inte vill veta, läs det inte.

Varför gör han nu detta? Jo, för att Fox, tv-bolaget bakom Buffy har, inför rebooten dragit tillbaka rättigheterna från Dark Horse Comics som ger ut Buffy-serien. Monica Owusu-Breen som är show runner för nya Buffy skrev i ett tweet i slutet av juli att det bara finna en Buffy, en Xander, en Willow, en Giles och så vidare. ”Men här är vi 20 år senare … och världen verkar mycket mer skrämmande. Så det är kanske dags att möta en ny slayer. Och det är allt jag kan säga”, skriver hon i sitt tweet.

Om detta verkligen innebär det som det låter som, att det blir ett slut på Buffys storyline och en ny slayer tar vid, förändrar det saker och ting vad gäller min inställning till nya Buffy the Vampire Slayer. Varje möjlighet till att seriens universum fortsätter att utvecklas i rutan utan att man bryter med den gamla berättelsen – med kanon – är naturligtvis en nåd att stilla bedja för en gammal fan. En Buffy the Vampire Slayer utan Buffy? Ja, tack. Jag hade hatat att se en annan skådespelerska än Sarah Michelle Gellar göra rollen. Det var svårt nog att se den ursprungliga (och inte helt lyckade) långfilmen från 1992, trots att den gjordes långt innan tv-serien.

Nu blir det seriösa spoilers för Buffys avslutning. I Buffy Season 12: The Reckoning, den avslutande delen av Buffy-serien, har Buffy och Scooby-gänget besegrat sin senaste Big Bad. Buffy och Faith har börjat på polishögskolan, sannolikt med målet inställt på San Francisco Police Departments övernaturliga avdelning (som instiftats sedan tv-serien lades ned). Xander och Dawn är numera ett par och har en dotter som döpts till Joyce efter Buffy och Dawns bortgångna mor. Buffy är fortfarande vän med Angel och Spike men inte i ett förhållande med någon av dem. Willow leder ett kvinnocenter och Giles återbildar The Watcher’s Council. 

Med både Buffy (i och för sig utan Buffy själv (?)) och Veronica Mars tillbaka i rutan kanske jag trots allt kan komma över det där med Heathers …

Buffy the Vampire Slayer Season 12 comes to an end with #4. Only Buffy and her sacrifice can save the world… https://t.co/qYseuMuzgu

We hope you’ve enjoyed the ride! #buffy #btvs By @joss, @Christosgage, @KabaLounge, @HansStephanie, @SteveMorrisArt, Dan Jackson, Karl Story pic.twitter.com/uPqZtBfKER

— Dark Horse Comics (@DarkHorseComics) 22 september 2018

Bridget, nykter alkoholist sedan ett halvår tillbaka och nyckelvittne i ett mordfall, flyr fältet och söker upp sin tvillingsyster Siobhan i New York. Det förefaller som en bra återförening men plötsligt är Siobhan försvunnen (död?) och Bridget tar hennes plats i ett försök att hålla sig undan både de gangsters som jagar henne och FBI som vill att hon ska vittna. Det ska snart visa sig att Siobhan inte lever (levde?) riktigt det perfekta liv som det föreföll på ytan.

Det är premissen för tv-serien Ringer som hade premiär på TV11 igår kväll. Det är ett på många sätt klassiskt noir-thriller-upplägg och efter första avsnittet verkar det lovande. Sarah Michelle Gellar är riktigt bra i sin dubbelroll. Eller ska man kanske till och med kalla det en trippelroll? Hon spelar ju både Bridget och Siobhan och dessutom Bridget som spelar Siobhan.

Framförallt är det trevligt att se henne i en roll med potential. Efter Buffy har ju den goda rollerna inte direkt regnat över henne. Hon har varit bra i ett gäng b-skräckisar och gjort en fin insats i Veronica decides to die, en Paolo Coelho-filmatisering som jag tyckte var långt över förväntan. Men Scooby Doo-filmerna… Grrr, arrrgh.

Men nu är Gellar alltså tillbaka med sin första tv-roll sedan Buffy och som Buffy-fan får man nästan rysningar av välbehag när man ser inledningssekvensen i pilotavsnittet. En bild på några gargoyles panoreras ut till en nattlig skyline för att sedan zoomas ut till en bild på Sarah Michelles jagade ansikte. Detta till toner som ekar av Christophe Becks soundtrack till Buffy the Vampire Slayer.

Det är naturligtvis för tidigt att säga hur bra Ringer egentligen blir men den har som sagt potential, även om jag också ser saker som kan bli problem med serien. Manusförfattarna måste till exempel hitta sätt att driva storyn framåt utan att radera ut grundpremissen och utan att serien går i stå och det blir såpopera av den. Av det vi fått redan på så här långt är det inte lätt att räkna ut hur de ska få berättelsen att rulla på i säsong efter säsong. Men det ska bli spännande att se dem försöka.

Synd bara att TV4 gömmer undan den på en av sina underkanaler. Å andra sidan var det ju fyran som kom på det fantastiska konceptet att sända Buffy i censurerad version mitt på blanka eftermiddagen när ingen i den åldersmässiga målgruppen är hemma och sedan sända den ocensurerad efter ett på natten på fredagsnätter, när folk antingen sover eller har helt andra saker för sig än att se på tv.

Vad kan vara bättre att ägna en onsdagskväll åt än att ägna ett par timmar åt än att titta på några avsnitt av sin favorit-tv-serie? Det skulle vara att ägna ett par timmar åt en paneldiskussion om samma tv-serie. Igår kväll höll Nördcaféet på Form & design en temakväll om Joss Whedon i allmänhet och hans mästerverk, tv-serien Buffy the Vampire Slayer, i synnerhet.

Inte minst är det ju kul att inse att man inte är den enda som är så knäpp att man ägnar en gigantisk del av sitt liv åt att titta på, läsa om och tänka på en tv-serie. Ena halvan av kvällens panel, illustratören Lisa Sjöblom som skrivit sin kandidatuppsats om Buffy, berättade att hon räknat ut att hon ägnat 1,8 år av sitt liv åt att titta på serien. Utan att ha gjort samma uträkning är jag rädd att jag också hamnar där någonstans.

Hur som helst är det väldigt roligt att grotta ned sig rejält och på allvar i ett ämne som de flesta inte kanske tar på så stort allvar. Det är också kul att ordet nörd har blivit rejält reclaimat under det senaste decenniet. Det känns lite som att ordet helt tappat den negativa klang det hade under 80- och 90-talen.

* * *

Efter denna afton sportar jag för övrigt en hyvens ”Rogue demon hunter”-badge som en liten hommage till en av Buffy tVS mer underuppskattade karaktärer, Wesley. Men f*n vad det ska vara svårt att få på en knapp på en skinnpaj. Nålen nu mer än lite krokig.

* * *

Ett litet, litet ord väcker starka känslor. Vi har ju hon och han. Och så det nyare och betydligt mer kontroversiella könsneutrala pronomenet hen. I förrgår använde jag det för första gången i en blåljusnotis på Skånskan.se. Det är ju så praktiskt när man inte vet könet på personen man skriver, vilket är väldigt vanligt när det gäller offer vid trafikolyckor eller gärningsmän vid brott.

Det var ett litet hen i en text på kanske fem meningar som drog igång en uppeldad diskussion på Skånskans facebook-sida och som sedan blev omskrivet både i Språktidningen och i Svenska Dagbladets språkblogg. Men reaktionerna på Skånskans facebook-sida, och de betydligt positivare kommentarerna på twitter, är bara en liten krusning på vattenytan jämfört med den skitstorm som drog igenom Nöjesguidens kommentarsfält när de avslöjade att de skulle låta hen vara enda pronomen i ett helt nummer. Hjälp…

Jag förstår det rent språkliga intresset för ett nytt språkbruk men jag förstår inte att det väcker så extremt starka känslor. Kanske handlar det om missuppfattningen att hen ska ersätta hon och han vilket inte är meningen. Däremot är det ett användbart komplement.

Eliza Dushku. Foto: AP/Scanpix

Nu var det ett tag sedan det senaste Buffy-relaterade inlägget, så…

Under tisdagen dök det upp ett rykte om att skådespelerskan bakom min favoritkaraktär i denna min favorit-tv-serie ska dyka upp i en webb-spinoff till en annan av mina favoritserier, Torchwood.

Eliza Dushku var lysande i rollen som Faith i Buffy the Vampire Slayer. Men sedan den serien gick i graven har det väl gått lite si och så med karriären. Hon var bra i Bring it on men Tru Calling var ju ingen höjdare även om det inte var hennes fel och återföreningen med mentorn och Buffy-skaparen Joss Whedon i Dollhouse blev ju inte riktigt så bra som den kunde ha blivit om Whedon fått friare händer.

Nu ryktas det alltså om att hon är på väg till Torchwood: Web of lies – den kommande webb-serien som ska löpa parallellt med tv-serien Torchwood. Ryktet kommer från forna Buffy-manusförfattarinnan och producenten Jane Espenson som twittrade i lätt förtäckta ordalag om detta:

”We have faith in Torchwood: Web of lies”, skrev hon och ”It’s tru there’s an echo of my past work in it”.

Echo var Dushkus karaktär i Dollhouse. Espenson namecheckar alltså inte mindre än tre av Dushkus tidigare karaktärer tillsammans med en referens till sitt tidigare arbete. Det hör till saken att Espenson även arbetat med Tru Calling och Dollhouse. Det låter hur som helst lovande. Nu hoppas jag bara att hon dyker upp även i den ”riktiga” Torchwood-serien.

Duskhu och Espenson är inte de enda Buffy-kopplingarna i Torchwood. Tidigare har även James Marsters som spelade Spike i Buffy haft en roll där.