Buffy the Vampire Slayer utan Buffy?

Sarah Michelle Gellar under Buffy-tiden. Foto AP/TT och omslagsbild.

Den obegripligt usla tvserie-versionen av gamla filmfavoriten Heathers väckte farhågor inför den kommande Buffy-rebooten. Som gammal fan börjar dock oron lägga sig och ersättas av förväntningar. Screen Rant skrev för några dagar sedan om att serieskaparen Joss Whedon nu rundar av serietidningsversionen som byggt på de ursprungliga sju årgångarna som visades i tv med ytterligare fem. Och han kommer faktiskt [spoiler alert] ge Buffy och hennes vänner ett lyckligt slut. Se röd text nedan om du vill veta hur det går. Om du följer serien och inte vill veta, läs det inte.

Varför gör han nu detta? Jo, för att Fox, tv-bolaget bakom Buffy har, inför rebooten dragit tillbaka rättigheterna från Dark Horse Comics som ger ut Buffy-serien. Monica Owusu-Breen som är show runner för nya Buffy skrev i ett tweet i slutet av juli att det bara finna en Buffy, en Xander, en Willow, en Giles och så vidare. ”Men här är vi 20 år senare … och världen verkar mycket mer skrämmande. Så det är kanske dags att möta en ny slayer. Och det är allt jag kan säga”, skriver hon i sitt tweet.

Om detta verkligen innebär det som det låter som, att det blir ett slut på Buffys storyline och en ny slayer tar vid, förändrar det saker och ting vad gäller min inställning till nya Buffy the Vampire Slayer. Varje möjlighet till att seriens universum fortsätter att utvecklas i rutan utan att man bryter med den gamla berättelsen – med kanon – är naturligtvis en nåd att stilla bedja för en gammal fan. En Buffy the Vampire Slayer utan Buffy? Ja, tack. Jag hade hatat att se en annan skådespelerska än Sarah Michelle Gellar göra rollen. Det var svårt nog att se den ursprungliga (och inte helt lyckade) långfilmen från 1992, trots att den gjordes långt innan tv-serien.

Den fjärde och sista delen av Buffy tVS Season 12: The Reckoning släpptes den 19 september.

Nu blir det seriösa spoilers för Buffys avslutning. I Buffy Season 12: The Reckoning, den avslutande delen av Buffy-serien, har Buffy och Scooby-gänget besegrat sin senaste Big Bad. Buffy och Faith har börjat på polishögskolan, sannolikt med målet inställt på San Francisco Police Departments övernaturliga avdelning (som instiftats sedan tv-serien lades ned). Xander och Dawn är numera ett par och har en dotter som döpts till Joyce efter Buffy och Dawns bortgångna mor. Buffy är fortfarande vän med Angel och Spike men inte i ett förhållande med någon av dem. Willow leder ett kvinnocenter och Giles återbildar The Watcher’s Council. 

Med både Buffy (i och för sig utan Buffy själv (?)) och Veronica Mars tillbaka i rutan kanske jag trots allt kan komma över det där med Heathers …

Veronica Mars tillbaka i rutan

Kristen Bell som Veronica Mars. Foto: Denis Poroy/AP/TT

Veronica Mars är tv-serien som vägrar dö. Den lades ned efter tre säsonger men kom tillbaka i långfilmsform efter en uppmärksammad crowdsourcing-kampanj.

I tv-serien var hon tonårig detektiv i pappa ex-sheriffens detektivbyrå. I filmen kom hon tillbaka som färdigutbildad jurist. Sedan en tid tillbaka har det ryktats om att serien skulle komma tillbaka, något som nu bekräftats av huvudrollsinnehaverskan Kristin Bell på Twitter.

”Det här är ett mycket viktigt marshmallows-meddelande [marshmallows är Kristen Bells namn på Veronica Mars-fansen, reds anm]. Visste ni att från och med sommaren 2019 kommer alla gamla avsnitt finnas att stream och se om på Hulu – vilket är bra för att ni kommer att behöva friska upp minnet … eftersom vi gör en ny!” säger hon i en video som hon delat på Twitter.

I slutet av långfilmen Veronica Mars lämnade hon sin planerade juristkarriär för att fortsätta arbeta som detektiv i den kaliforniska strandorten Neptune. I den nya säsongen av tv-serien dödas studenter på vårlov vilket inte ser bra ut för stadens turistnäring. Naturligtvis går uppdraget från en av de mördade ungdomarnas föräldrar att lösa mysteriet till Mars Investigations.

I gammal god Veronica Mars-anda ställs, under säsongens åtta avsnitt, stadens välbärgade elit – som gärns skulle slippa supande turistungdomar – mot arbetarklassen som är beroende av intäkterna från de samma.

* * *

Ryktet om att Veronica Mars skulle komma tillbaka nådde mig för precis en månad sedan på min födelsedag. Det är en present jag gärna tar emot. Visst är serier som Six Feet Under, The Wire, The Handmaid’s Tale och The Deuce kanske i objektiv mening bättre men vid sidan om Buffy the Vampire Slayer är Veronica Mars den serie som träffat mest rätt med mig. Det är kanske inte helt konstigt att en Buffy-fan faller för Veronica. Serierna är inte helt olika i sin dramaturgiska uppbyggnad, i sin miljö och sitt världsbygge.

På många sätt är Veronica Mars en Buffy the Vampire Slayer utan övernaturliga inslag. Veronica är förvisso inte, som Buffy, en superhjälte med omänsklig styrka. Hennes kraft ligger i hennes hjärna, känsla för rättvisa och känsla för att manöverera klassgapet och gråzonerna i det starkt segregerade Neptune.  Och så handlar det naturligtvis om att hon är alldeles förbannat cool.

”I denna smarta, engagerande serie om en tidigare populär tjej som förvandlats till gymnasieskolans utstötta brottsbekämpare, kommer den hårdkokta dialogen från sin tonårsprotagonists mun på ett sätt som sticker den potentiella gulligheten i hjärtat med en ishacka” skrev LA Times recensent träffande.

Det är de fattiga och de rika. Det är politiska ränkspel, en djupt inkompetent polismyndighet och vanliga människor som bara försöker ta sig fram. Ingen är riktigt ond, ingen är riktigt god. Till och med den nästan rakt igenom vidrige bratts-slyngeln Dick Casablancas visar till slut mänskliga sidor och till och med Veronica Mars själv har brister, brister som kostar hennes far återvalet till sheriff – den revansch han så väl hade förtjänat.

Sedan har serien, precis som Buffy, den där kompisfaktorn. Veronica, Wallace och, senare, Mac blir, liksom Buffy, Xander och Willow blev, tittarens fiktiva vänner som varit djupt saknade sedan de försvann från rutan. Förmodligen var det därför man på nolltid lyckades få in två miljoner dollar till att göra en filmversion via en Kickstarter-kampanj. Och sannolikt är det också därför nyheten om att serien får en fortsättning elva år efter att den ursprungligen lades ned väcker sådan entusiasm.

* * *

Senaste nytt omTV

En remake som aldrig borde gjorts

Tre nya Heathers styr Westerburg High i tv-serieversionen som ställer grundpremissen på ända. Foto: Michael Yarish/Paramount Network via AP/TT

1988, tre år efter att John Hughes släppt en av high school-filmens stora portalverk, The Breakfast Club, kom Heathers, en liten juvel till film fylld av bitande svart humor och social satir som tydligt tar sitt avstamp i Hughes film men som går flera steg längre i sitt drastiska upplägg och sin ironiska ton vilka båda, så här i efterhand, tycks som förebud för det kommande 90-talet.

För att ta premissen kort: Veronica och hennes pojkvän JD har ihjäl populära ungdomar på Westerburg High och får det att se ut som självmord vilket drar igång en massiv kampanj mot tonårssjälvmord i deras samhälle. I Veronicas fall sker morden åtminstone delvis omedvetet. Man kan, som hon själv ser det, tycka att hon blir manipulerad till det av sin pojkvän. Man kan å andra sidan, som honom, se det som att han bara utför det hon egentligen vill.
Udden i filmen är riktad uppåt. Parets första offer är Heather C, skolans regerande queen bitch följt av sportfånarna Kurt och Ram.
“De hade inget att erbjuda den här skolan förutom dejtvåldtäkter och AIDS-skämt”.

Filmen är som sagt drastisk. Den tar premisser och stereotyper som tidigare varit legio inom high school-filmen och drar dem fem steg längre. Visst har den ett nihilistiskt drag men med sparkarna ständigt riktade uppåt ställer den sig på de svagas sida, på töntarna (detta var innan ordet nörd hade vänts till något positivt), de överviktiga och utstöttas sida. Den har ända sedan den kom ut varit en personlig favorit och för sina huvudrollsinnehavare, bland dem Winona Ryder, Christian Slater och Shannen Doherty, innebar den starten på vad som åtminstone för en ganska lång tid skulle bli framgångsrika karriärer.

Så kom nyheten om att det skulle göras tv-serie av filmen. Jag tog emot den med skräckblandad förtjusning. Å ena sidan glädjen över att få återse karaktärerna och å andra sidan: Varför ska man göra en remake på en riktigt lyckad film, en kultrulle som betytt mycket för många människor?

Så sätter jag mig ned och ska se de första fyra avsnitten. Och jag är chockad.
Kanske inte för att det inte finns ett mikrogram av den kemi som fanns mellan Ryder och Slater mellan tv-seriens Veronica och JD (låt oss genast glömma skådespelarnas namn).
Kanske inte för att man klippt repliker rakt ur filmen, som för att sätta fingret på skakigheten i de egenskrivna.
Det värsta är att man vänt på hela filmen och vänt udden mot dem som filmen ville lyfta.

Det är som att tv-seriens sensmoral är:

1. Acceptansen för homosexuella har gått för långt.
2. Jämställdheten har gått för långt.
3. Det är synd om dem som är “normala”.

Jag är tvungen att kolla in seriens wikipedia-sida för att kontrollera att inte alt-höger-stollen Milo haft ett finger med i spelet. Heathers, tv-serien, är bland det mest reaktionära jag sett.

Nu kommer så nyheten om att det ska göras en remake på Buffy the Vampire Slayer. Förvisso är seriens skapare, Joss Whedon, med ombord och förvisso pratas det om att man ska rätta till ett av seriens problem, bristen på etnisk mångfald. Men det hindrar inte att jag, i ljuset av Heathers, är orolig. Väldigt orolig.

Legendarisk tv-man död

Stephen Bochco är död. Skaparen av tv-serier som Spanarna på Hill Street, Lagens Änglar, NYPD Blue och Doogie Howser blev 74 år gammal. 

Ett urbant sorgesamt piano, en polisbil som rullar ut ur garaget och sedan över regnvåta New York-gator och skådespelaren Daniel J Travantis sorgsna ögon. Och Bruce Weitz lömska blick förstås.

Inledningssekvensen till Hill Street Blues har etsat sig in i medvetandet. Jag var tio år när serien hade premiär 1981 och till och med för mig, som ännu inte nått tonåren, var det uppenbart att serien var något annat än de rätt lättviktiga polisseries som jag sett tidigare, även om jag naturligtvis inte kunde sätta ord på varför då.

”Hey, let’s be careful out there”

Serien tog in element från såpoperan – storylines som sträcker sig över flera avsnitt och ett myller av karaktärer – och blandade skitig realism med en rejäl dos humor.
– Michael Kozoll [Bochcos medproducent, reds anm] och jag ville inte göra en vanlig snutshow, har seriens skapare, Stephen Bochco, sagt till The Guardian.

Och en vanlig snutshow var det verkligen inte. Redan första avsnittets öppningsscen visar det med all önskvärd tydlighet. Den skakiga handkameran, den muggiga ljussättningen, snackigheten och de dova färgerna under polisstationens morgonmöte ger signalen om att det vi ser är ett utsnitt ur verkligheten. Och när serien lämnade oss sju år senare hade den känslan inte lämnat.

Gott skådespeleri, ett vasst manus, överlappande dialog och inte minst ett myllrande galleri av intressanta och mångbottnade karaktärer lyfte den långt över den kvalitet som var vanlig i amerikanska serier vid den här tiden. 1981 hade tv-serien en status någonstans strax under B-filmen. I bästa fall.

Inte minst det faktum att de ”goda” karaktärerna hade fel och brister – och att vi som publik fick följa med och ta del av det som hände bortanför själva fångandet av bovar – hjälpte till att lyfta nivån.
– Idén i nästan alla andra polisserier är att deras privatliv händer under de 23 timmar på dygnet som du inte ser, det vände vi in och ut, sa Stephen Bochco till New York Times 2014.

Redan första säsongen kapade man hela Emmy-galan med totalt 21 nomineringar (fortfarande oöverträffat) och åtta priser.
– Jag var shockad av kvaliteteten vid den första visningen. Steven tog publiken till platser som erkände livets komplexitet, har Joe Spano, som spelade den sympatiske Henry Goldblume, sagt till The Guardian.

Stephen Bochco skulle gå vidare och skapa fler serier, bland dem Lagens änglar, NYPD Blue och Doogie Howser. Han har fått ta emot inte mindre än tio Emmys, varav fyra för Spanarna på Hill Street.
– Han är en av de viktigaste figurerna i televisionens historia, säger tv-kritikern David Bianculli till New York Times.
– Vi skulle inte ha den utmärkta TV vi idag har, via kabel, sändningar och streaming, om det inte vore för det Stephen Bochco gjorde. Han var en pionjär.

I söndags dog Stephen Bochco i Pacific Palisades, Kalifornien. Han dog i komplikationer som en följd av hans cancer. Bochco stamcellstransplanerades 2014 på grund av leukemi.

Där rök den (eventuella) creddigheten

I 40 år har man putsat på den ultimata skivsamlingen. Har alla de klassiska 80-talsplattorna med svartsynthetens mästare Nick Cave. På vinyl, naturligtvis. All den rätta konnesörpunken, no wave-singlarna, Neubauten och Sonic Youth. Blandat upp det på ett genomtänkt sätt med americana, soul, klassisk rock, electronica, hiphop, jazz, 70-tals-hårdrock och noga utvalda mainstream-album.

Jag har skaffat mig en guilty pleasure – Mariah Carey – som jag hållit fast vid i 15 år och trots att hennes musik är just en guilty pleasure är jag beredd att försvara den i spalterna. Och på det kryddar vi samlingen med några ironiska innehav (Britney Spears-samlingen är det mest tydliga exemplet).

I 17 år har jag skrivit om musik yrkesmässigt. Läst allt jag kommit över. Försökt att ha ett intellektuellt förhållningssätt till populärkulturen i allmänhet och musiken i synnerhet. Försökt bygga upp cred och trovärdighet.

Och sedan händer det. Ögonblicket när allt rasar. Vi sitter och tittar på tv. Det är Sveriges största underhållningsprogram med det allra, allra sämsta som den svenska musikindustrin kan uppbåda (det var verkligen det i lördags).

Melodifestival och tre miljoner tittare. Vem dyker då upp där mitt i alltihop, mitt i en tafflig sketch med GW? Ja, ni ser på bilden ovan. Med namn och bild. Och med ett skrivfel i ingressen dessutom. I en artikel som handlar om ett skrivfel. Och där rök all den eventuella creddigheten …

Suck. Och på det blev man kallad Mello-Ralph på Facebook efteråt.

Nattsvart och mordisk komedi

Foto: Netflix

Jag heter James. Jag är 17 och jag är ganska säker på att jag är en psykopat.

När det gäller öppningsrepliker i tv-serier har brittiska The End of the F***ing World (Chanel 4), som visades på hemmaplan i höstas och som sedan några dagar tillbaka finns på Netflix, en av de bättre. Vad som sedan följer är en djupdykning i James alienerade tonårshjärna. Han har dödat smådjur men är redo att gå över till något större, mycket större.

Entré: klasskamraten Alyssa. Hon stegar fram till James i skolmatsalen där han (naturligtvis) sitter ensam.

Jag har sett dig skejta. Rätt kasst.

Jodå, hon har en rätt schysst öppningsreplik, hon med. Och hon är rätt alienerad hon med. De blir ett par, typ. James klipper till sin pappa och snor hans bil och de drar från stan på jakt efter Alyssas biologiska pappa.

Hon vill ha sex med honom. Han vill döda henne. Eller?

The End of the F***ing World, som är baserad på den tecknade serien av Charles S. Forsman, arbetar i samma anda som amerikanska 90-talsklassiker som Heathers och Ghost World. Från Heathers har den sin tematik och från Ghost World den emotionellt frånkopplade stilen – som paradoxalt nog maskerar massor av känslor. Till det lägger de en brittisk skitighet som är väldigt tilltalande. Här ser folk inte ut som fotomodeller, de svär som borstbindare och är på det stora hela rätt långt från perfekta vilket gör deras utanförskap så mycket mer trovärdigt.

De unga huvudrollsinnehavarna Alex Lawther (från Black Mirror) and Jessica Barden (Penny Dreadful) är inget annat än lysande. Den här serien borde bli en verklig career maker för dem om det finns någon rättvisa i världen. De förmår att förmedla emotionella bråddjup med mycket små medel och är samtidigt väldigt gulliga i sin spirande kärlek mitt i all deras trasighet som, trots det skruvade temat, bär en allmänmänsklig tyngd. För bakom våld, rån och bilstölder handlar det någonstans i sin kärna om att lära sig förstå sig själv; vad man är och vem man är.

Med åtta avsnitt om 20 minuter vardera är serien dessutom perfekt att binge-titta. Snälla ge oss en fortsättning!

 

Linnea Henriksson på tungt uppdrag

Foto: Jessica Gow/TT. Övriga bilder: Ralph Bretzer

Efter att ha varit borta från scenerna under förra året har Linnea Henriksson kommit tillbaka med besked. Sedan två veckor tillbaka ligger ett färskt album ute och på måndag drar Musikhjälpen igång med Linnea Henriksson som reporter i barnsexhandelns Filippinerna.

Linnea Henriksson har fullt upp när vi pratas vid på telefon en måndageftermiddag i slutet av november. Hennes självbetitlade tredje soloalbum släpptes fredagen innan och samma kväll gästade hon Idol och sjöng duett med deltagaren Christoffer Kläfford i Mando Diaos Gustav Fröding-tolkning Strövtåg i hembygden.

Trots det är tankarna redan på väg någon annanstans.
2014 och 2015 satt Linnea Henriksson i buren som en av tre skiftarbetande programledare för Musikhjälpen i P3. När årets upplaga drar igång på måndag är hon med igen, men nu i en annan roll.
– Årets tema är barnsexhandel och jag ska åka till Filippinerna, som är det land där barnsexhandeln via nätet är störst i omfattning, berättar hon.

På plats ska hon rapportera om det hon ser hem till lyssnarna.
– Jag ska träffa barn som ska dela med sig av berättelser så att vi ska förstå här i Sverige vad det är som händer.
– Man kommer naturligtvis att bli väldigt påverkad av det men det är också ett oerhört ärofyllt uppdrag. Det är uppdraget som får komma temat närmast.

Att sitta i buren handlar om att jonglera med känslor, menar hon. Å ena sidan ska man förmedla det allvarliga temat och å andra sidan underhålla lyssnarna.
– Man måste också kunna skapa bra stämning för lyssnarna kan inte ta emot hur mycket som helst. Det här uppdraget handlar om att vara ögonen för alla som annars bara kan se det på håll.

När vi pratas vid är Linnea Henriksson på något slags ilsketröskel över sakernas tillstånd.
– Jag har tagit del av så mycket material, det material jag känner att jag orkat med, och jag blir bara så väldigt arg på att människor gör så här. Det är brottsligt dessutom. Det är inte bara att det är olyckligt att världen ser ut som den gör utan det är rent utnyttjande.

Hon hoppas att när det väl blir till att sätta sig på planet så ska den värsta ilskan ha sjunkit tillbaka lite.
– Jag är väldigt arg nu men när jag kommer dit kan jag inte låta det vara min huvudsakliga känsla. Då måste jag känna att det går att göra något åt det. Det finns otroligt mycket människor som jobbar för att stoppa detta, både genom att sätta dit folk som möjliggör det men också det grundläggande i att stötta samhällen att klara sig på annat sätt.

Det ter sig som något av en krock att albumreleasen kommer så snart inpå Musikhjälpen-uppdraget men det är avsiktligt.
– Jag ville få ut skivan innan jag drog med tanke på att det här uppdraget kommer att vara ganska jobbigt. När jag varit där kommer jag ärligt talat inte bry mig ett skit om mitt album.

Men hon kommer naturligtvis tillbaka till plattan i sinom tid.
– Det som händer när man väl släpper låtar är att andra gör dem till sina egna. Då har man väl även fått tidsmässig distans till själva släppet och kan vara lite lycklig över att folk faktiskt tar emot det.
Linnea Henriksson beskriver den nya plattan som textmässigt mognare. Medan hon tidigare i sina texter gjort upp med människor och händelser i efterhand så rör sig de på nya plattan i pågående skeenden, här och nu.
– Jag skriver mycket om det liv jag lever: jag lever i en tvåsamhet och jag upplever att det ofta avfärdas. Jag menar, hur mycket snackar man inte med polarna under jakten innan eller hur många låtar finns det inte som hjälper en igenom sitt heart break? Normen är att man ska hitta någon att leva med och när man väl gjort det så är det klart.

Men i själva verket är det allt annat än klart. Man ska hitta ett sammanhang tillsammans med någon annan, problemen letar sig in och man är kanske inte alltid så snälla mot varandra som man borde. Hon har även försökt uttrycka sig mer som hon pratar.
– Jag såg när jag skulle renskriva mina texter att jag svär skitmycket och det gör jag ju när jag pratar också, det är väl inget man ska tycka är asfett men det är så jag råkar prata. Jag har verkligen bara försökt vara lite krass: det är det här jag vill säga och det är så här jag pratar. Sedan hoppas och tror jag att man ändå känner igen mig i det, jag tror inte att det är den nya Linnea. Det är bara jag men jag har blivit lite äldre och gör det på ett lite annat sätt.

Även musikaliskt har hon hittat en ny infallsvinkel – och det är en del av orsaken till frånvaron från scenerna under 2016. Det handlar om att sätta sången i centrum, tillsammans med texten och melodin. Produktionen och studiomagin har fått komma senare.

– Alla låtar har börjat med en väldigt enkel demo, ett gammeldags sätt att skriva där man skriver en text och en melodi över ackord och sedan har jag producerat upp låtarna efter det.
– Det har varit jättekul men det har också fått ta lite tid för då har låtarna varit tvungna att landa hos mig i sin grundform så att jag har kunnat känna att det här bär. Och när jag väl känt det så har jag producerat jag upp det.

Även behovet att ta en paus – och flytten från Malmö till Stockholm – har gjort att uppföljaren till 2014 års Du söker bråk, jag kräver dans har dröjt. Då hade karriären löpt i snabb takt från jazzbandet Prylf som släppte sitt enda album 2010, samma år som Linnea var med i Idol, och efter det två album och en hel massa livespelningar. Inte minst behövde hon något att skriva om.
– Det gick i ett enda kör. Jag vill att låtarna ska utgå från mig men jag levde inte. Man jobbar bara och jag vill inte skriva låtar om det. Jag kände att jag måste tillåta mig själv att komma ikapp livet lite. Hänga med folk. Ha tråkigt. Bli nojjig över mitt förhållande. Bli lycklig igen. Bara spendera lite tid.

Hon säger att Malmö, efter att regelbundet har kommit till staden under de två år hon pluggade på på Skurups folkhögskola och sedan under fem viktiga år ha bott där, alltid kommer att vara hemma.
– Jag växte upp i Halmstad och där finns min familj men Malmö var staden som både jag och många av mina närmsta vänner valde. Malmö var staden där möjligheterna fanns, där drömmarna blev verklighet. Jag har fått testa saker där.

Men när karriären och kärleken fanns i Stockholm blev pendlandet till slut för tärande.
– Jag slutade känna att jag åkte till saker när jag åkte till Stockholm för att jobba eller vara med den person jag lever med, eller när jag åkte till Malmö för att hänga med kompisar, göra roliga grejer eller bara vara. Det började kännas som att jag åkte bort från saker. Den grejen blir till slut lite tråkig och då kände jag att jag måste nog bestämma mig för ett hem någonstans. Jag åker ändå till Malmö ganska ofta för att träffa människorna som är viktiga för mig.

Linnea Henriksson om…

…att vara med i Idol:
– Det jag tycker att Idol är är mycket en möjlighet att få presentera sig för en väldigt stor publik. Jag har ju aldrig haft Idol som mål men Idol har verkligen varit en jättedörröppnare. Där skapade jag kontakter som jag fortfarande jobbar med nu, sju år senare.

…konserter:
– Det är en så häftig grej för en konsert är ju bara det som är där och då. Oavsett hur mycket du försöker filma eller fota så går det inte att återskapa det som är i nuet mellan de som står på scen och de som står i publiken.

…att släppa album i en tid när allt fler håller sig till singlar och ep:s:
– Det känns mer idag att alla låtar som är med måste ha en plats där, annars kan man skippa dem. Man behöver inte släppa album. Jag känner själv att jag är väldigt stolt över varje spår. Det här är det sättet jag ville presentera dem på.

 

Jill knyter ihop säcken


Maxida Märak är första gästen för säsongen på Jill Johnsons veranda i Nashville. Foto: SVT

Jill Johnson är dubbelt aktuell. Ikväll har den nya säsongen av countrydoftande Jills veranda premiär och den gångna helgen hade hennes nya storbandsjazziga krogshow premiär.
I båda fallen löper tontrådarna tillbaka till mamma och pappas skivspelare i barndomshemmet i Skälderviken.

Det är nästan lite svårt att tänka sig idag att det fanns en tid när countryn var en ganska illa sedd genre i Sverige, ofta påklistrad epitet som amerikansk dansbandsmusik eller hästjazz.
Få människor har gjort mer för att popularisera genren än Jill Johnson, dels genom sina egna skivor och turnéer och dels genom tv-programmet Jills veranda som nu går in på sin tredje säsong.
Första gäst för säsongen är den samiska aktivisten, rapparen, jojkaren och hiphop-producenten Maxida Märak som faktiskt inte är helt främmande för countrygenren redan före besöket i Nashville. 2014 släppte hon en skiva tillsammans med Downhill Bluegrass Band där man blandade jojken med country och bluegrass.

Jill Johnson beskriver mötet som lyckat även om de är väldigt olika som personer. Där Maxida Märak tar tydlig politisk ställning, inte minst i frågor kring ursprungsbefolkningars rättigheter, har Jill Johnson fattat ett medvetet beslut att inte använda sin offentliga person till något annat än musik.
– Maxida och jag har inte så mycket gemensamt mer än musiken. Vi är mödrar båda två och jag upplever att vi båda har en väldigt öppen famn, säger hon.
– Jag tycker att det är det som är så rikt i mitt jobb att jag får träffa så mycket olika sorters människor. Det är inte alltid lika barn leka bäst – ibland kompletterar man varandra också.

I programmet får Maxida Märak träffa personer med liknande bakgrund som henne själv, fast i en amerikansk kontext, bland annat en kvinnlig rappare från den amerikanska ursprungsbefolkningen.
– Hon fick träffa människor med samma brinn som hon själv har, vilket blev otroligt starka möten, tycker jag. Jag stod utanför och bara tittade på och gladde mig otroligt mycket åt att hon klickade så mycket med dem hon fick träffa.
– Det blir ju också ganska tydligt var jag kommer från, jag är ändå uppväxt i en medelklassfamilj i ett väldigt privilegierat samhälle på 70-talet.

Jill beskriver uppväxten som trygg och att hon i den var ganska omedveten om den kamp som Maxida Märaks föregångare tvingades föra. Vad hon däremot var medveten om var musiken som spelades på föräldrarnas vinylspelare hemma i Skälderviken. Där spelades allt från Kenny Rogers till Frank Sinatra och i båda fallen skulle det få konsekvenser för det hon gör just nu. Countryn hittade hem först. Det blev ett otal talangtävlingar, ofta med liveband, och redan som 14-åring rekryterades hon som sångerska i Malmöbandet Tomboola band som hon under turnerade med under somrar och helger.
– Jag ser på det som en otrolig ynnest att få uppträda med liveband när jag tänker på alla som vill slå sig fram idag och inte har några riktiga möjligheter att stå inför publik och utvecklas vilket jag gjorde jämt.
– Jag vet att min första låt som jag sjöng på en talangjakt var Tunna skivor med Siw Malmqvist men efter den så gick jag rakt in i John Denvers Country Roads.

Hon föll hårt för countryn.
– Det är svårt ibland att svara på varför du gillar en viss sorts mat eller en viss doft. Det är ett slags kemi. Rent melodiskt och instrumentalt så är det bara något som händer i mitt hjärta och i min själ när jag hör country. Som vuxen kvinna känner jag ju att att det berör vårt vardagliga liv och också kärlek, hopp och längtan, alltså känslor som vi alla har. Jag gillar enkelheten men jag tycker inte om när man kalla countryn för banal, för jag tycker att det är att ignorera folks kamp och folks vardag – och vardag är det vi har mest av. Jag gillar berättandet och den vida beröringen, att vem som helst kan identifiera sig och ta det genom sitt eget filter och sin egen resa.

Hur ser du på att du fått rollen som en countryns ambassadör i Sverige?
– Det är väldigt smickrande samtidigt som jag känner att det finns många otroligt mer pålästa människor än vad jag själv är. För mig handlar det bara om kärleken till countryn och att jag väldigt konsekvent har hållit fast vid den även i den starkaste motvind.
Nu går Jills veranda in på sin tredje säsong, hur har du utvecklats som programledare?
– Jag känner mig tryggare och har någonstans accepterat den rollen jag landade i redan i första avsnittet. Jag saknade ju otroligt mycket erfarenhet och kunskap så min programledarroll formades under säsong ett och jag ifrågasatte mig själv i säsong två. Jag tyckte att jag bottnade väldigt väl i den här säsongen.

Jill Johnson pratar om fina samtal med Dregen och Ana Diaz under den kommande säsongen. Men det är två tillfällen under inspelningen som framförallt sticker ut.
– Det var när Erik Lundin och jag åkte till the projects och jag blev otroligt berörd av att gå in som vit kvinna i ett svart område som känns snudd på laglöst, trots att det ligger så nära stan. Och jag var lika berörd av när Mia Skäringer – denna ljuvliga människa – och jag åkte upp i Appalacherna och mötte ett samhälle som lever utanför – jag ska inte säga lagen – men det stödet som finns här.

Om kärleken till countryn tog sitt avstamp i föräldrarnas skivsamling så gjorde hennes andra aktuella projekt det samma. Krogshowen That’s life – döpt efter en Frank Sinatra-låt – hade premiär på The Theatre i Göteborg i helgen och efterföljdes av lysande recensioner. DN och GP var båda mycket positiva och Aftonbladet klämde i med högsta betyg.
– Jag har aldrig fått en femma i en stor tidning innan. Jag är helt tagen av recensionerna.
– Jag är uppväxt med en pappa som ofta sa att det inte finns någon som sjunger som Frank Sinatra, det finns ingen som artikulerar som Frank. Min pappa har önskat att jag skulle göra en storbandsplatta sedan jag var ganska ung. När pappa blivit äldre så kände jag att varför ska jag vänta på det, tänk om han inte får vara med om det.

2014 kom så den skivan, med den passande titeln Songs for daddy. That’s life kan ses som en fortsättning på den.
– I den här showen sätter jag ned foten ganska kraftigt och säger att jag slitit för countryns uttryck i alla år men att jag faktiskt är en musiker och att jag vill hylla bredden och musiken i sig. Jag tycker inte att det spelar någon roll vilket fack låten hamnar i så länge den berör dem som är där.
– Jag är ett instrument och en musiker. Jag kan inte utvecklas om jag bara får trampa på en liten stig. Jag måste ut på motorvägen och det får vara hur brett det vill.

Butlern i Lödder död

Foto: AP/TT

Skådespelaren Robert Guillaume, mest känd som butlern Benson DuBois i tv-serien Lödder, är död. Han blev 89 år gammal.

I ett av de märkligare dragen i svensk tv-historia köpte SVT in den amerikanska tv-serien Soap i slutet av 70-talet. 1978 när den började sändas var såpopera ett närmast okänt begrepp på våra breddgrader.

Inte för att fenomenet var nytt. De första såpoperorna började sändas i radio redan på 30-talet och gjorde entré i det nya tv-mediet på 50-talet. Men här i Sverige hade begreppet inte satt sig i det allmänna medvetandet än och de i USA så populära dagtidssåporna som Soap gjorde parodi på var en okänd storhet.

Kanske är det därför den fått den obegripliga titelöversättningen lödder. Termen soap opera stammar från att de tidiga såporna var sponsrade av Procter & Gamble, som på den tiden var en tvåltillverkare. Men Lödder? Vad har det med saken att göra?

SVT visade alltså en parodi på ett fenomen som knappt någon visste vad det var. Men en publik svältfödd på lätt amerikansk tv-underhållning tog den ändå till sig och följde systrarna Jessica Tate och Mary Campbell och de invecklade relationerna i deras respektive familjer. En av de centrala karaktärerna är familjen Tates sarkastiske butler Benson som spelades av Robert Guillaume. Benson blev så populär att han fick sin egen tv-serie 1979. Benson sändes ända till 1986 och rankade 2015 som en av tv-historiens 20 bästa spin off-serier av tidningen Rolling Stone.

Robert Gillaume, som dog i tisdags i sitt hem som en följd av prostatacancer, föddes 1927 i St Louis. Guillaume – eller Williams som det stod i födelseattesten – föddes fattig och faderslös som son till en alkoholiserad och prostituerad mor. Han drömde om att bli den första svarta tenoren på Metropolitans scen men det blev tv som blev hans artistiska hem och han skulle bli både berömd och tvåfaldigt Emmy-belönad i rollen som Benson.

När han fick kritik för att han spelade en svart hushållsarbetare i en vit familj svarade han i en intervju med New York Times att han såg Benson som en lovsång för den svarte arbetande mannens kamp; att när han tog rollen som Benson bestämde han att han, även om han var en tjänare, aldrig skulle vara kuvad.

– Det som skapade humorn var att [Benson] inte brydde sig vad folk tyckte om honom. Han försökte inte vara elak, han försökte bara vara sin egen människa” sade Guillaume till New York Times.

I en intervju med Emmy TV Legends pratar han om sina initiala problem med rollen, att han spelar just en svart tjänare, en typ av roll som gick tvärt emot vad han stod för.

– Men sedan fanns det ju ett erbjudande om pengar som jag verkligen behövde. Så jag försökte hitta saker inom manuset som tillät mig att göra den här rollen. Det fanns inget i manuset som direkt fick mig att känna mig som andra klassens människa. Jag hittade ett sätt att säga och göra saker på som tog bort ägdheten från karaktären och jag började känna mig trygg med hela idén. Jag hittade ett sätt att få folk att skratta utan att vara korkad eller underdånig.

I spin off-serien fick Benson dessutom komma mer till sin rätt. Här börjar han som anställd hos guvernören och slutar till slut som dennes jämlike. Benson och den sittande guvernören kämpar om samma post och serien slutar, i en evig cliff hanger, precis innan vem som har vunnit meddelas.

Vid sidan om Lödder och Benson har Guillaume setts i bland annat Aaron Sorkins tv-serie Sports Night och i filmer som Wanted: Dead or alive och Big Fish. Dessutom hörs hans röst i den engelskspråkiga versionen av Lejonkungen-filmerna där han spelar mandrillapan Rafiki och som Eli Vance i dataspelsserien Half-Life.

 

”En av de mest originella rösterna i sin generation”

Foto: Andrew Medichini/AP/TT

Han fick ett Pulitzer-pris för manuset till pjäsen Hem till gården och Oscarsnominerades för rollen som Chuck Yeager i Det rätta virket.
I torsdags dog Hollywood-stjärnan Sam Shepard.

Att sammanfatta Sam Shepards karriär är inte lätt. Han var manusförfattare, skådespelare, regissör och författare. Hans karriär spänner över ett halvt århundrade, från det att han började slå sig fram på New Yorks mindre teaterscener 1962 till hans sista insatser som skådespelare i film och på tv med filmen Never Here som hade premiär i juni och Netflix-serien Bloodline där han hade en återkommande roll som patriarken Robert Rayburn.

Shepard är en av de stora stilbildarna inom Off Broadway-rörelsen inom teatern. Han har skrivit klassiska pjäser som Den svältande klassens förbannelse och Hem till gården, båda från 1978. Den sistnämnda ska inte blandas ihop med den engelska tv-serien med samma svenska titel. I original heter den Buried Child och handlar om den amerikanska kärnfamiljen fragmenteras i skuggan mot en desillusionerad bakgrund av den krakelerande amerikanska drömmen. Pjäsen fick ett av de finaste priser en amerikansk pjäsförfattare kan få, The Pulitzer Prize for drama, och fick hans stjärna att skjuta i höjden.

”Han betraktades allmänt som en av de mest originella rösterna i sin generation, som hyllades av kritiker för sina intensiva porträtt av makar, syskon och älskare som kämpade med identitetsproblem, misslyckanden och den flyktiga karaktären hos den amerikanska drömmen” skriver New York Times.

Men han nöjde sig inte med att skriva för scen och film (han är bland annat medförfattare till Wim Wenders film Paris, Texas) utan han var också en flitig skådespelare med framträdande roller i filmer som Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford, Pelikanfallet. För rollen som stridsflygaren och testpiloten Chuck Yeager i Det rätta virket, 1983, nominerades han till en Oscarsstatyett för bästa manliga biroll.

I samband med inspelningen av filmen Frances, 1982, mötte han skådespelerskan Jessica Lange och de två blev ett par som höll samman i nästan 30 års tid. De separerade 2009.

I torsdags avled Sam Shepard efter en längre tids sjukdom. Han led av nervsjukdomen ALS som leder till att de nervceller som styr kroppens muskler gradvis förtvinar. Han blev 73 år gammal.

Fotnot: Chuck Yeager var den första att krossa ljudvallen med ett flygplan. Den 14 oktober 1947 nådde han med en raketdriven Bell X-1 mach 1.06, motsvarande 1299 km/h.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The The Deuce och A Discovery of Witches. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×