Superhjältarnas pappa är död

Stan Lee gör Spiderman-posen. Foto: Chris Pizzello/Invision/AP/TT

Stan Lee som är skaparen av stora delar av Marvels superhjälteuniversum är död. 
Han ver inte bara den som hittade på Spiderman och Hulken – han var också den som gav dem känslor, problem och brister och därmed gjorde dem mer mänskliga.

När DC sparkade nytt liv i superhjältegenren på 50-talet med sitt Justice League var det författaren och förläggaren Stan Lee som fick uppdraget av Marvel, förlaget han själv varit med om att starta 1961, att göra ett motdrag.

Tillsammans med  tecknaren Jack Kirby, hans partner i skapandet av Marvel, är han upphovsman till Hulken, Iron Man, Thor och X-Men; tillsammans med Bill Everett skapade han Daredevil och med Steve Ditko Doktor Strange och Spider-Man. Lee var den som började ge superhjältarna känslor, problem och brister och på så sätt ge dem fler dimensioner och, trots deras förmågor, mänsklighet.

Stanley Martin Lieber, som hans fullständiga namn löd, föddes i New York 1922. Han älskade böcker och berättelser och via en rad jobb hamnade han till slut som assistent på Timely Comics. Han lyckades prata sig till att få skriva egna historier och i maj 1941 dök den första som bar han namn upp under serien Captain America foils the traitor’s revenge.

Timely Comics blev till Atlas Comics och så, 1961, Marvel Comics. Som förlagets chefredaktör skrev han de flesta berättelserna själv. När Marvels seriefigurer så småningom introducerades på film dök Stan Lee upp i små roller, inte olika de cameos som Alfred Hitchcock gjorde på sin tid.

På måndagen avled Stan Lee, bekräftar hans dotter för nyhetssajten TMZ. Lee blev 95 år gammal. Han fördes till sjukhus från sitt hem i Hollywood Hills på måndagsmorgonen och det var på sjukhuset han avled. Han ska det sista året både haft problem med synen och fått lunginflammation.

– Stan Lee var lika extraordinär som de karaktärer han skapade. En superhjälte helt i sin egen rätt hade Stan makten att inspirera, underhålla och knyta samman Marvels fans runt om i världen. Hans fantasis omfattning överträffades bara av storleken på hans hjärta, säger Bob Iger, ordförande och koncernchef för The Walt Disney Company som idag äger Marvel i ett uttalande.

Berättelser från Engelsfors

engelsfors4

Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg har berättat att de, när de först lärde känna varandra, bondade över en gemensam kärlek till Buffy the Vampire Slayer. Det märks tydligt i de två delar som ännu kommit ut i deras Engelsfors-trilogi.

engelsforsSom Buffy-fan känner man igen sig i själva formen där en krets av ungdomar, som förvisso representerar arketyper men som ändå fylls med så mycket kött och blod att de aldrig blir stereotypa, utsätts för en magisk verklighet som är på samma gång skrämmande som lockande. Här, liksom i Buffy, finns det alldagliga livet som står i kontrast till den magiska världen och det mystiska rådet som är en maktfaktor inom den senare; ett råd som sägs stå på den goda sidan men som också agerar cyniskt och maktfullkomligt. Inte minst känner man igen sig i metaforen med skolan som ett helvete och kampen mellan en stelbent men (ibland) välmenande vuxenvärld och ett ungdomsliv där allt är på ett blodigt allvar bortom de vuxnas förståelse.

Jag föll som en sten när jag sent om sider läste ”Cirkeln” och kastade mig över ”Eld” som jag slukade i ett sträck. Väntan på avslutande delen, ”Nyckeln” är lång och plågsam. Därför är det inte utan en avsevärd mängd entusiasm som jag kastar mig över serieboken ”Berättelser från Engelsfors” (Rabén & Sjögren) som utgör ett slags del 2,5 i serien. Med en session hos romanernas spådam, Mona Månstråle, som ramberättelser gör författarna och tecknarna nedslag före och under de två första böckerna och i den avslutande delen får vi också ett smakprov på vad som komma skall.

Det ska sägas med en gång att serierna inte står på egna ben. Har man inte läst böckerna får man inte ut så mycket av ”Berättelse från Engelsfors”. Som fördjupning av karaktärerna och som aptitretare inför den avslutande delen som kommer till hösten fungerar den dock alldeles utmärkt. Vi får veta mer om hur Olivia hamnade där hon hamnade i slutet av Eld och berättelsen om Elias hos kuratorn (eller är det rektorn Adriana Ehrenskiöld?) är en intressant parafras på den inledande scenen i ”Cirkeln”. Allra bäst är bokens längsta berättelse där vi får följa Ehrenskiölds dömda förhållande med Simon Takahashi, ett förhållande som ligger långt före tiden för böckernas handling och som vi där ser det hemska resultatet av.

Tecknarna Kim W Andersson (som även gjort böckernas omslag), Karl Johansson och Lina Neidestam har gjort ett strålande arbete med att sätta en visuell form för det som det i mitt och många, många andras medvetande redan finns egna föreställningar om. Trots att de har sina egna lätt igenkännliga stilar lyckas de hitta en gemensam vision som gör att det visuella berättandet inte faller isär utan bildar en sammanhållen enhet.

Det har redan utlovats ännu en seriebok. Det känns skönt att man inte helt behöver lämna Engelsfors helt efter att den avslutande delen av trilogin kommit ut. För även om Engelsfors är ett ruggigt ställe så släpper dess invånare inte så lätt taget om en.

(Recensionen ursprungligen publicerad i Skånska Dagbladets papperstidning 2 april.)

engelsfors2

Nordkorea i serieform

Guy Delisle möter nordkoreansk tulltjänsteman. Klicka på bilden för att förstora!
I takt med att Nordkorea fortsätter att gäcka omvärlden med sina märkliga utspel blir den tillslutna diktaturen både mer sorglig och fascinerande. Inga nyhetssändningar med sedvanligt knapphändiga vittnesmål och strimlor av svårtydd information kan mäta sig med inblicken som den kanadensiske tecknaren Guy Delisles ”Pyongyang – A Journey In North Korea” (2003) ger.

Det här är en slags dagboksskildring i serieform av Delisles två månader långa vistelse i den nordkoreanska huvudstaden. Hans bagage består passande nog bland annat av George Orwells ”1984”. Annars brottas Delisle med byråkrati och inte minst monotoni och tristess – underbart träffsäkert skildrad i Delisles avskalade, grådaskiga teckningar.

Detaljer som den tassande men ständigt närvarande nordkoreanske guiden blir till slut smått komiska, men samtidigt vilar något djupt obehagligt alldeles under den polerade ytan, bakom den bisarrt påkostade och överdrivet upplysta tunnelbanan (i övrigt ger glödlamporna inte mycket sken ifrån sig och på det 40 våningar höga hotellet där Delisle bor är bara våning åtta upplyst) och hyllningarna till De Stora Ledarna i form av jättestatyer i valv som ska klara ett kärnvapenanfall. Läs, nu!

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer
×