Sisters bjöd skön svartsyn

Luften är tjock inne på Kulturbolaget. Röken hänger i luften och det är tvärfullt; spelningen är utsåld sedan månader tillbaka. Så kommer han upp på scenen. Andrew Eldritchs skalle är numera rakad men de obligatoriska solglasögonen sitter där de ska när trummaskinen Doktor Avalanche hostar igång det lika obligatoriska öppningsspåret First and last and always. Han söker sig in i ljuset på en scen där ett kompakt mörker genomkorsas av ljuskäglor; han låter det närmast bränna ansiktet och skapa kontraster lika skarpa som dem i hans sånger.

Jag står där i folkmassan och känner mig nästan lite nervös inför spelningen. Det är en sliten klyscha att prata om att det ena eller andra bandet betydde allt i en viss tid men när det gäller The Sisters of Mercy är det inte överord. De kom fram som en del av, för att inte säga parodi på, postpunken och kom att närmast skapa en egen genre. Svartrock eller goth sade vi då, dark wave säger man nu.

Tre sinsemellan väldigt olika album blev det med lika olika medlemsuppsättningar. Men alltid fanns där i fokuspunkten Eldritchs ödesmättade baryton och lika cyniska som mångbottnade texter.
”Life is short and love is always over in the morning” sjunger han på deras kanske allra bästa låt, Temple of love från 1983. Det är ett passande citat därför att det säger något om varför så många fastnade för dem då det begav sig. I förordet till The gothic rock black book beskrivs svartrockarna som ”a cheery bunch” trots den mörka musik de lyssnar på. Jag tycker att Temple of love-citatet knyter an väl till det. Cynismen – uttryckt i en väldigt cynisk tid – är så uppskruvat att det blir en skrattspegel och musiken, trots molltonerna, en partymusik på ruinens brant.

För mig blev det en stor del av soundtracket till mitt liv. En gång fick jag se dem när det begav sig. Det var 1991 på Roskilde, när den mest hårdrockiga upplagan av bandet turnerade med den då färska Vision Thing-skivan. Det var en ganska lättglömd upplevelse och någonstans där började mitt intresse tona ut.
Inte bara mitt förresten. Det blev inga nya skivor för Sisters of Mercy, istället fortsatte Eldritch att, liksom Ralf Hütter i Kraftwerk, turnera sina gamla låtar med nya musiker.

Det är därför mina förväntningar kanske inte är de allra högsta när Eldritch kommer ut på scenen tillsammans med två gitarrister. Samtidigt vill jag så gärna att det ska bli bra. Det är ändå en viktig del av mina sena tonår vi pratar om.
Någon ny outgiven låt blir det men på det stora hela bjuder Eldritch och company på en greatest hits-show. Visst hade jag kunnat önska mig en Amphetamine logic eller en Body electric men på det stora hela är det en väl sammansatt låtlista med fina versioner av Marian, More och Dominion/Mother Russia i spetsen.

Eldritchs röst är väl inte riktigt vad den varit men förstärkt av allsång och stämning fungerar den. Och även om Eldritch och hans nuvarande bandkollegor ser ut lite som seriefigurer på scen – den långhårige gitarristen har givetvis en fläkt som fluffar upp håret och hans korthåriga kollega syns oftast i hårt motljus för att ge rätt effekt – så känns det som ett någorlunda värdigt sätt att leva på sina gamla meriter.
”All the sisters of mercy they are not departed or gone”, sjunger Leonard Cohen i låten som givit dem deras namn. De både är och inte är det. Och på något sätt är det som sig bör vara. Inte minst som de fortfarande förmår bjuda på både fest och skön svartsyn.

Londonbaserade A.A. Williams som i februari debuterade med en självbetitlad ep värmde upp för Sisters of Mercy, Långsamma suggestiva indievisor med stundtals brännande intensitet skapade klockan-tre-på-natten-stämning trots att visarna på uret nätt och jämnt passerat klockan åtta.

Jag gillar de drömska stämningar hon bygger, mörkret och laddningen men kan samtidigt tycka att det inte känns helt rätt som uppvärmning för just Sisters of Mercy och inte heller så tidigt på kvällen.

Årgångs-Oi! på Plan B

”Vårt Oi!-band är opolitiskt för vi vågar inte stöta oss med våra nazi-fans”. Så lyder den inte helt korta titeln på en låt med Laholmspunkarna Svintask. Det är en talande titel på en låt om en subgenre till punken som sedan väldigt tidigt dragits med ett dåligt rykte, detta trots att inget av den första vågen av oi!-band hade någon som helst nazianstrykning.

Kanske handlar det om de enkla allsångsvänliga refrängerna – som skapta för att skrålas från en fotbollsläktare; för en hejaklacksramsa eller för slagord – men oi!, eller gatpunk som det också kallas – lockade punkare och skinheads från båda sidor av den politiska spelplanen. Kravallerna i samband med en The Business-spelning på Hambrough Tavern i Southall den 4 juli 1981 som slutade med att krogen brann ned satte spiken i kistan för genrens rykte.

Oi!-pionjärerna Angelic Upstarts har dock aldrig hymlat med var de står när det kommer till rasism och nazism. Ingen har heller kunnat skylla dem för opolitiska.
– Den här låten är det vi är som band. Den är vad jag är som person, säger Angelic Upstarts sångare Thomas ”Mensi” Mensforth från Plan B:s scen innan han och hans band kastar sig in i en furiös ”Anti-Nazi” från 2002 års album Sons of Spartacus.

Det är inget senkommet ställningstagande. Bandet har alltid slagit uppåt från vänster. Bandets debutsingel The Murder of Liddle Towers från 1978 handlar om Storbritanniens eget Osmo Vallo-fall där en man avled efter ett drunk and disorderly-ingripande (den brittiska motsvarigheten till LOB, Lagen om omhändertagande av berusade). Baksidans titel, Police oppression, talar för sig själv. Både de låtarna är med i setlistan för spelningen på Plan B. Det är också den fantastiska antimilitaristiska Last night another soldier, Tories Tories Tories (Out, Out, Out) (gissa vad den handlar om) och brandbomben 2 000 000 voices som de kaxigt blåser igång spelningen med.

Av det ursprungliga Angelic Upstarts är det bara Mensi som återstår, en jovialisk man med rakad skalle med kroppshydda nog att kunna driva med sin bandkollega gitarristen Newts Newton på grund av hans vikt och komma undan med det. Å andra sidan har det alltid varit Mensi som varit bandets hjärta, hjärna och hårt knutna näve.

Det kanske inte är samma maniska blåslampeintensitet som när Agnostic Front stod på samma scen för ett par veckor sedan men det kompenseras väl av Upstarts starkare låtar och Mensis ärkebrittiska vokala uttryck. Nu, precis som då, levererar gubbpunken såväl livsglädje som kämpaglöd.

 

Hårda bud på Norra Gränges

”All the animals come out at night – whores, skunk pussys, buggers, queens, fairies, dopers, junkies, sick, venal.
Someday, a real rain will come and wash all this scum off the streets.”

Med Travis Bickles lika klassiska som nihilistiska lilla tal i inledningen på Martins Scorceses film Taxi Driver från 1976 inleds låten Old New York på legendariska hardcore-bandet Agnostic Fronts senaste album.

Det är i den verkligheten bandet bildades 1982; ett New York där The Bowery var en slum och Manhattans Lower East Side direkt farligt. Det är den verkligheten bandet har speglat i sin musik sedan debut EP:n United Blood från 1983. Den skivan är en klassiker och bandet har med årens rätt iklätt sig rollen som New York-hardcorens gudfäder.

Staden runt omkring dem har förändrats. Det riktiga regnet föll med mer än lite hjälp av Rudi Giuliani, borgmästare i New York mellan 1994 och 2001. Med hårda nypor städade han upp The Big Apple men priset blev högt. Staden förvandlades från en levande kulturmetropol till kommersens högborg. För underklassen och för outsiders finns inte längre någon plats.

The Bowery slums turned into fashion boutiques
Where’s all the gangs drug dealers and the freaks
The Big Apple has lost its taste
Ten million people trying just to survive this fucking urban waste

The tallest buildings in the world
But it just don’t look the same
I miss the old New York

Det är inte utan ett stort mått av förväntan som jag på måndagskvällen ser bandet som fick mig att rita kryss med bokstäverna H, C, N och Y i mellanrummen i mina skolböcker i slutet av 80-talet. Jag ler när jag ser den klassiska Hardcore New York-loggan tatuerad såväl på baksidan av gitarristen och bandgrundaren Vinnie Stigmas vänsterhand som på hans hjässa.

Plan B är fyllt och bandet går på knock. Även om Agnostic Front med åren blivit lite mer musikaliskt nyanserade är det en förändring på marginalen. Det är fortfarande stenhård hard core direkt från gatan med texter fyllda av vrede och desperation. Här och där kläms det in en smula oi (allsångsfavoriten Gotta Go) och det stora vansinnet bryter ut. Inte många låtar har gått innan de kvällens första circle pit dras igång, sedan blir det stage diving, slam dancing och de synnerligen livsbejakande fysiska smärtor som de för med sig.

På scen kontrasteras sångarens Roger Mirets taggtrådstuggande och blodspottande stämma av den ständigt leende, grimaserande och studsande Stigma som bär bandets hela livsglädje på sina axlar. Ingen annan i bandet ler men han ler för dem alla. Och det är helt omöjligt att inte le med honom. Det är väl inte the new sound of the revolution längre men det är kanske, som Miret sjunger i Gotta Go, ”the true sound of the revolution”. Eller som någon sa utanför efter spelningen: ”det är inte så dumt med lite gubbpunk ändå”.

Orädd och kompromisslös

Dozakh: All lovers hell med svenskiranska Nadia Tehran är en av årets mest spännande svenska skivor. Det är en stundtals mörk och inte alltid lättsmält djupdykning kärleken och livet i diasporan.

Nadia Tehran, årets i mitt tycke mest intressanta bokning på Malmöfestivalen, har en bakgrund inom punken men musikaliskt drar hon här snarare mot personlig sammansmältning av pop och hiphop. I de hårdare stunderna, när punkrötterna är som tydligast, får hon mig att tänka på M.I.A.

På Gustavscenen kommer hon ut i ett hav av rök iförd fluffig cowboyhatt och med extentions ned till knäna. Backad bara av en trummis och förinspelade syntar tar hon scenen i besittning.

Utspelet är ultraextrovert – hon står, går, sitter och ligger på scenen; hon slänger med håret; hon rappar, sjunger, viskar och skriker – utan att det känns effektsökande. Snarare känns det som en rimlig gestaltning av en musik och ett textmaterial som inte backar undan, av en musik som kräver sin plats i rummet.

– Vi hade en diskussion om vi skulle köra den här låten. Men jag kom fram till att jag fan inte är rädd för några nazister, säger hon innan hon drar igång den med tanke på temat oväntat ömsinta Nazi Killer.
Rötterna i punken märks i den orädda attityden och kompromisslösheten med den egna konstnärliga visionen.

Efter 40 minuter som avslutas med en rejäl överkörning lämnar hon oss och jag känner mest en önskan efter mer.
”Jag har aldrig hört talas om henne men det här var bland det bästa jag sett på länge” hör jag en ung man bakom mig i publiken säga. Jag förstår honom.

Ginsburg värmde i regnet

– Tack för att ni är här med oss i det alldeles underbara sommarvädret.

Ironin är lika drypande som vädret. Amanda Ginsburgs musik är sommarkvällar på ännu solvarm asfalt och lata skärgårdsdagar. Att hennes konsert på Malmöfestivalen ska plågas av ett ihållande duggregn som stundtals är mer än så känns därför bara fel.

Nu är Amanda Ginsburgs röst i sig som en varm sommarbris. Hon sjunger med lätt anslag och utsökta glidningar på ett sätt som för tankarna till ett tidigt 60-tal där det legendariska nöjespalatset Nalen spelade ungdomens musik och Beppe Wolgers och Olle Adolphsson satte ord på tiden. Men även om musiken kan tyckas tillbakablickande förankrar texterna dem i nutiden.

Hon backas upp av en skicklig trio med den flyhänte låtskrivarpartnern Filip Ekestubbe på miniflygel och Ludvigarna Eriksson och Gustavsson på kontrabas respektive trummor.

Kanske är ändå Amanda Ginsburgs sommarlätta jazz med tydliga Monica Zetterlund-drag precis vad som behövs en gråkall och regnig tidig augustieftermiddag. Hennes låtar har ett mer eller mindre uttalat drag av eskapism, inte minst tydligt i Flykten från vardagen från hennes grammisbelönade debutalbum Jag har tänkt på en sak som släpptes tidigt förra året:

“Vill du fly med mig från vardan’? Vi ger veckan lite flärd och romans.”

Egentligen borde jag tycka det är lite för snällt och prydligt. Samtliga på scen är så väldigt duktiga och allt sitter så perfekt men det går inte riktigt. Såväl Ginsburg själv som bandet har en en charm som värmer.

Sedan blir det av naturliga skäl inte riktigt samma känsla som när hon spelade på Palladium i mars. Inomhus, framför en tyst publik och utan stadens ljud som störande bakgrundstapet kom hon mer till sin rätt. Att det var en betydligt torrare tillställning behöver kanske inte nämnas. Men nu som då var det kvällens sista låt, Havsmelodi,  som imponerande mest. Det är för övrigt en låt som hon själv beskriver som deras hit.
– … för om de ringer och vill ha med en att sjunga den på Allsång på Skansen så tänker jag att den har lite hitkänsla.

Och visst har den det. Den visar upp bandet i sin mest driviga skepnad samtidigt som texten om att lämna storstadens brus för en stund bland segel kobbar och skär. känns som en programförklaring. Den har ju till och med en textmässig blinkning till Monica Zetterlunds Att angöra en brygga. Och som ett brev på posten upphör regnet, åtminstone tillfälligt just där.

 

Med pondus och självklar värdighet

Det finns olika sätt man kan dominera en scen på. Man kan springa runt, hoppa, showa och i största allmänhet göra hela scenytan till sin egen. Eller så kan man göra precis tvärt om.

Våren 2015 uppträdde Seinabo Sey på ett halvfullt KB. Jag minns de charmigt ungdomliga mellansnacken och den kontrast de stod i till den enorma pondus hon uppvisade så fort hon tog sig ton. Bara fyra månader senare fyllde hon Stortorget under Malmöfestivalen och jag golvades av hennes självklara tillit till sitt instrument, till sin röst. Det krävs mod att som ung artist, med genombrottet precis avklarat, ställa sig upp och sjunga a capella inför 20 000 människor men hon darrade inte det minsta på manschetten.
När hon i onsdags återkom till Malmöfestivalen blev det ingen a capella men väl en Poetic till sparsmakat pianokomp.

Hon är naturligtvis en makalös sångerska. Redan då, 2015, imponerade hon stort med sitt omfång, sin tonsäkerhet, sin kontroll, uttrycksfullhet och självklara värdighet. Nu känns det som att hon dessutom börjat leka mer i den övre delen av registret vilket ger ännu mer spelrum för hennes utsökta förmåga att skapa musikalisk dramatik. Mer än en gång kommer jag att tänka på Shirley Basseys James Bond-låtar.
Det finns som sagt olika sätt man kan äga en scen på. Seinabo Sey står under större delen av spelningen där bakom sin mikrofon. En lyft hand, ett utsträckt finger, en blick … Mer än så behöver hon inte för att ha oss i sin hand. Det är nästan lika imponerande som hennes vokala förmåga.

Vi får ett par gästspel. Malmörapparen Ozzy kommer in till allmänt jubel och hennes för mig okända vän Hannes lyckas även han beröra. Hon tar sig an en av världens bästa låtar, The Animals Please don’t let me be misunderstood och gör den till helt och hållet sin egen, under tolkningen av Bob Marleys Is this love är det nästan så att jag får en tår i ögat och en oväntad version av Familjens Det snurrar i min skalle tänder allsången.

Det är mycket folk på Stortorget och gensvaret är fint. Seinabo Sey verkar väldigt genuin i sin uppskattning för det.
– Jag tar inte det här för givet, säger hon. Det känns som att det kan försvinna-
Jag tror inte att det är någon större risk för det, om man säger så. Betygsfemma sitter som gjuten. Allt annat hade varit löjligt även om man kan anmärka på att ljudet ibland blir lite grötigt när det skickliga bandet tar i som mest. Men det känns futtigt i sammanhanget.

Ystra babianer och en sorgkantad showgirl

Skitungar
dagens ungdom är skitungar
dagens ungdom är skitungar
dagens ungdom är skit

Det är vintern 2010. Vi sitter i bilen på väg till Sälen. Jag stoppar i Babians andra album, Hälften dör av fetma, som jag fått i uppdrag att recensera i cd-spelaren . Det dröjer inte länge innan jag börjar trumma med på ratten och sjunga med i refrängerna. Så kommer den där låten och det börjar fnittras hejdlöst i baksätet där mina båda söner, då nästan 3 och precis fyllda 7 år gamla, börjar fnittra hysteriskt. Det är åt orden, naturligtvis, men grejen är att jag själv känt ett lyckligt fnitter välla upp inom mig. Någon vecka senare ser jag dem vända upp och ner på hela Debaser under en makalös spelning.

När de kör just den låten på Malmöfestivalens Rock Stage på tisdagskvällen fylls jag av samma känsla. Det känns som en evighet sedan jag såg dem sist och det gläder mig att de inte tappat något av sin glädje och skärpa på scen. På många sätt spelar Babian rock n roll när rock n roll är som bäst, till skillnad från den serietidningsversion som kunde beskådas på Stora scenen tidigt på måndagskvällen (ja, Danko Jones, jag talar om dig).

Det är primitivistiskt men ändå förfinat; det är smart men ändå varmt; det är roligt utan att vara på skämt, Rent musikaliskt är det en blandning av garagerock, rhytm n blues och 60-talssoul. Det svänger något djävulskt samtidigt som sångaren Tobias Allvin har förmågan att både roa och vara tänkvärd med sina ord.

Inte heller har de legat av sig som liveband sedan den där kvällen på Debaser. Det är fortfarande konfettiregn, eldsprutande gitarrer och ett galet utspel på scenen. De visar med all önskvärd tydlighet att man inte behöver vara Kiss eller uppträda på de allra största scenerna för att rocka ut fullständigt.

* * *

Även Beatrice Eli, som avslutade tisdagskvällen på Gustavscenen är det vid det här laget ganska många år sedan jag såg live, gästspelet med Silvana Imam på Roskildefestivalen oräknat. Då var det 2015 och Beatrice Eli uppträdde på Stora scenen och jag var lite ljummen i min kritik, mycket på grund av att jag sett henne vassare, på en mer passande scen för en mer entusiastisk publik i Göteborg bara någon vecka tidigare.

Sedan dess har det hänt något. Eli har växt till sig som artist. Redan då hade hon förmågan att äga scenen och sola sig i strålkastarljusets glans men sedan dess har hedonismen tonats ned och musiken hittat ett annat djup. Madonna-poppen från den tiden har fått inslag av soul och disco och hon har iklätt sig ett slags showgirl-persona, som hänger med från Dramatenföreställningen i vintras med just det namnet.

Det är en konsert som är fylld av något slags sorgkantad glädje som gör den mycket tilltalande, inte minst som jag upplever det som att Eli har utvecklats inte bara i det konstnärliga innehållet i hennes musik utan även som sångerska och rösten har fått ett annat djup, även den. Allt som allt en ganska perfekt avslutning på en kväll som för min del sträckt sig från meditation via folkton till garagerock och klassisk musik. Precis som det ska vara på Malmöfestivalen, med andra ord.

Svenska Akademien sammanträdde på Stortorget

Det var mycket Svenska Akademien i höstas. Dels var det den utskämda uppsvenska varianten och dels så var det upphovsmännen till den skånska raggan som gjorde storstilad comeback. Jag såg den sistnämnda varianten förvandla ett packat Pustervik till en kokande, sjungande, hoppande gryta. Enligt uppgift ska kvällen efter på Moriskan inte ha varit mindre extatisk.

Riktigt lika hett blev det inte på Stortorget tidigt under söndagskvällen. Och det kan man kanske inte begära heller. En svettig rockklubb vinner nästan alltid mot festivalspelning i dagsljus. Men det hindrar inte att det var en synnerligen underhållande upplevelse.

Sture Allén d.y:s kvicka rap och hyperaktiva rörelseschema kontrasteras och ankras av General Knas mer sävliga dans och djupa basröst. Deras sceniska kemi och vokala samspel lyfter låtar som redan från början är så medryckande att även en odansant person som undertecknad har svårt att stå still. De kan vara det bästa radarpar svensk hiphop någonsin fått fram.

När jag intervjuade Generalen och Sture förra sommaren inför återföreningen pratade de om att det som de sjöng om under 00-talets första årtionde känns mer aktuellt idag tio år senare. Den tanken upprepar de nu från scenen och det är svårt att inte hålla med. Antirasism, miljökamp och övervakningssamhället har knappast blivit mindre aktuellt.

Spelningen på Stortorget var Svenska Akademiens sista för sommaren, Jag hoppas verkligen att det blir en fortsättning på den här återföreningen. Och gärna lite ny musik, tack!

Maggio startar festen på riktigt

Jag står framme i fotodiket när Veronica Maggio kommer in på scenen. Jublet är öronbedövande under. Det känns rent fysiskt och under de första låtarna hör jag knappt Maggios röst alls på grund av allsången.

Sångerskan är märkbart tagen av gensvaret och det känns faktiskt äkta när hon upprepade gånger säger hur fantastiskt att stå just här, framför oss. Fredagskvällens akter på Malmöfestivalen får ursäkta. Festivalfesten började på riktigt med lördagskvällens sista spelning på Stortorget.

Veronica Maggio har växt till sig till en alldeles strålande liveartist med fingret på den eviga ungdomens pulsåder. och förmågan att tränga igenom det lite grötiga festivalljudet. Hon må vara 38 och vänta sitt andra barn men i sångerna är det fortfarande hemmafester, krogköer och sena kvällar i baren.

Det är som att hon lyckats hålla fast i de sena tonårens och tidiga 20-årsålderns sturm und drang, till de stora känslorna, desperationen, sorgen och glädjen. Kanske är det det som gör att hon lyckas att hon lyckas knyta an till den stora och huvudsakligen ganska unga publiken så starkt. Det och ett gäng urstarka poplåtar.

I den aspekten är det svårt att inte dra paralleller till Håkan Hellström (som inte dyker upp under duetten Hela huset som trots det är en av kvällens höjdpunkter); tillsammans utgör de på något sätt den eviga ungdomens kung och drottning.

Visst kan jag sakna lite äldre låtar i en setlistan. Jag hade gärna sett en Dumpa mig, 17 år eller Måndagsbarn men det är en randanmärkning när hon avslutar med en extatisk Jag kommer där dansen och allsången sprider sig från den hoppande studsande kärnan av publiken ut till kanterna.

Elementen mot musiken

Det känns som att det var hundra år sedan jag såg Edda Magnason senast. Det måste ha varit 2014, året efter det stora folkliga genombrottet med filmen Monica Z som både hyllades av kritikerna och blev det årets mest sedda svenska film.

Det var en lite speciell turné som lämnade en lite dubbel eftersmak. Hennes publik hade växt rejält sedan tiden före filmen men det var uppenbart att en stor del av publiken kommit för att få höra henne sjunga Sakta vi går genom stan och Att angöra en brygga. Vad de fick var i stället Magnasons egensinniga, intrikata och lite krävande popmusik och de föll inte delar av publiken på läppen. Tyvärr, får man tillägga för hennes musik förtjänar öppna öron.

Inte så att hon har varit overksam sedan dess. Det har varit roller på såväl Malmö Opera som Göteborgsoperan och Wieheföreställningen … har du sett världen. Men någon ny musik eller nya soloturnéer har det inte blivit. Inte förrän nu.

I början av sommaren kom en ny ep, mer musik är på väg och här stod hon nu åter framför oss på Malmöfestivalens Gustavscen tillsammans med Kvinnoorkestern, den första helt kvinnliga kammarorkestern i landet. Och det skulle visa sig vara ett lyckat musikaliskt äktenskap. Magnasons sånger klär i orkesterns musikaliska skrud och de sitter även väl i dess repertoar, som för kvällen innefattade bland annat delar av Rachel Portmans soundtrack till filmen Chocolat och Aviya Kopelmans Black Widow.

Det är långt ifrån alltid som samarbeten mellan symfonisk musik och popmusik blir särskilt lyckade men det är något med Edda Magnasons låtskrivande, hennes sätt att inte alltid välja de självklara melodiska vägarna som får sångerna att lyfta och flyga ännu mer i den här omgivningen.

Det är faktiskt alldeles magiskt. I ganska precis 25 minuter. Sedan öppnar sig himlen och dränker såväl oss i publiken som scenen och musikerna tvingas fly inåt och skydda sina instrument. Det blir ett uppehåll och efter det blir det av naturliga skäl kanske inte samma intensiva närvaro. Men de ska ha all heder av att ha kämpat igenom det, och när Edda Magnason lägger de inledande ackorden i Game of gain från hennes senaste hela album, Woman travels alone spricker det upp och solen lyser upp musikerna på scen. Musiken har besegrat elementen.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.