Orädd och kompromisslös

Dozakh: All lovers hell med svenskiranska Nadia Tehran är en av årets mest spännande svenska skivor. Det är en stundtals mörk och inte alltid lättsmält djupdykning kärleken och livet i diasporan.

Nadia Tehran, årets i mitt tycke mest intressanta bokning på Malmöfestivalen, har en bakgrund inom punken men musikaliskt drar hon här snarare mot personlig sammansmältning av pop och hiphop. I de hårdare stunderna, när punkrötterna är som tydligast, får hon mig att tänka på M.I.A.

På Gustavscenen kommer hon ut i ett hav av rök iförd fluffig cowboyhatt och med extentions ned till knäna. Backad bara av en trummis och förinspelade syntar tar hon scenen i besittning.

Utspelet är ultraextrovert – hon står, går, sitter och ligger på scenen; hon slänger med håret; hon rappar, sjunger, viskar och skriker – utan att det känns effektsökande. Snarare känns det som en rimlig gestaltning av en musik och ett textmaterial som inte backar undan, av en musik som kräver sin plats i rummet.

– Vi hade en diskussion om vi skulle köra den här låten. Men jag kom fram till att jag fan inte är rädd för några nazister, säger hon innan hon drar igång den med tanke på temat oväntat ömsinta Nazi Killer.
Rötterna i punken märks i den orädda attityden och kompromisslösheten med den egna konstnärliga visionen.

Efter 40 minuter som avslutas med en rejäl överkörning lämnar hon oss och jag känner mest en önskan efter mer.
”Jag har aldrig hört talas om henne men det här var bland det bästa jag sett på länge” hör jag en ung man bakom mig i publiken säga. Jag förstår honom.

Ginsburg värmde i regnet

– Tack för att ni är här med oss i det alldeles underbara sommarvädret.

Ironin är lika drypande som vädret. Amanda Ginsburgs musik är sommarkvällar på ännu solvarm asfalt och lata skärgårdsdagar. Att hennes konsert på Malmöfestivalen ska plågas av ett ihållande duggregn som stundtals är mer än så känns därför bara fel.

Nu är Amanda Ginsburgs röst i sig som en varm sommarbris. Hon sjunger med lätt anslag och utsökta glidningar på ett sätt som för tankarna till ett tidigt 60-tal där det legendariska nöjespalatset Nalen spelade ungdomens musik och Beppe Wolgers och Olle Adolphsson satte ord på tiden. Men även om musiken kan tyckas tillbakablickande förankrar texterna dem i nutiden.

Hon backas upp av en skicklig trio med den flyhänte låtskrivarpartnern Filip Ekestubbe på miniflygel och Ludvigarna Eriksson och Gustavsson på kontrabas respektive trummor.

Kanske är ändå Amanda Ginsburgs sommarlätta jazz med tydliga Monica Zetterlund-drag precis vad som behövs en gråkall och regnig tidig augustieftermiddag. Hennes låtar har ett mer eller mindre uttalat drag av eskapism, inte minst tydligt i Flykten från vardagen från hennes grammisbelönade debutalbum Jag har tänkt på en sak som släpptes tidigt förra året:

“Vill du fly med mig från vardan’? Vi ger veckan lite flärd och romans.”

Egentligen borde jag tycka det är lite för snällt och prydligt. Samtliga på scen är så väldigt duktiga och allt sitter så perfekt men det går inte riktigt. Såväl Ginsburg själv som bandet har en en charm som värmer.

Sedan blir det av naturliga skäl inte riktigt samma känsla som när hon spelade på Palladium i mars. Inomhus, framför en tyst publik och utan stadens ljud som störande bakgrundstapet kom hon mer till sin rätt. Att det var en betydligt torrare tillställning behöver kanske inte nämnas. Men nu som då var det kvällens sista låt, Havsmelodi,  som imponerande mest. Det är för övrigt en låt som hon själv beskriver som deras hit.
– … för om de ringer och vill ha med en att sjunga den på Allsång på Skansen så tänker jag att den har lite hitkänsla.

Och visst har den det. Den visar upp bandet i sin mest driviga skepnad samtidigt som texten om att lämna storstadens brus för en stund bland segel kobbar och skär. känns som en programförklaring. Den har ju till och med en textmässig blinkning till Monica Zetterlunds Att angöra en brygga. Och som ett brev på posten upphör regnet, åtminstone tillfälligt just där.

 

Med pondus och självklar värdighet

Det finns olika sätt man kan dominera en scen på. Man kan springa runt, hoppa, showa och i största allmänhet göra hela scenytan till sin egen. Eller så kan man göra precis tvärt om.

Våren 2015 uppträdde Seinabo Sey på ett halvfullt KB. Jag minns de charmigt ungdomliga mellansnacken och den kontrast de stod i till den enorma pondus hon uppvisade så fort hon tog sig ton. Bara fyra månader senare fyllde hon Stortorget under Malmöfestivalen och jag golvades av hennes självklara tillit till sitt instrument, till sin röst. Det krävs mod att som ung artist, med genombrottet precis avklarat, ställa sig upp och sjunga a capella inför 20 000 människor men hon darrade inte det minsta på manschetten.
När hon i onsdags återkom till Malmöfestivalen blev det ingen a capella men väl en Poetic till sparsmakat pianokomp.

Hon är naturligtvis en makalös sångerska. Redan då, 2015, imponerade hon stort med sitt omfång, sin tonsäkerhet, sin kontroll, uttrycksfullhet och självklara värdighet. Nu känns det som att hon dessutom börjat leka mer i den övre delen av registret vilket ger ännu mer spelrum för hennes utsökta förmåga att skapa musikalisk dramatik. Mer än en gång kommer jag att tänka på Shirley Basseys James Bond-låtar.
Det finns som sagt olika sätt man kan äga en scen på. Seinabo Sey står under större delen av spelningen där bakom sin mikrofon. En lyft hand, ett utsträckt finger, en blick … Mer än så behöver hon inte för att ha oss i sin hand. Det är nästan lika imponerande som hennes vokala förmåga.

Vi får ett par gästspel. Malmörapparen Ozzy kommer in till allmänt jubel och hennes för mig okända vän Hannes lyckas även han beröra. Hon tar sig an en av världens bästa låtar, The Animals Please don’t let me be misunderstood och gör den till helt och hållet sin egen, under tolkningen av Bob Marleys Is this love är det nästan så att jag får en tår i ögat och en oväntad version av Familjens Det snurrar i min skalle tänder allsången.

Det är mycket folk på Stortorget och gensvaret är fint. Seinabo Sey verkar väldigt genuin i sin uppskattning för det.
– Jag tar inte det här för givet, säger hon. Det känns som att det kan försvinna-
Jag tror inte att det är någon större risk för det, om man säger så. Betygsfemma sitter som gjuten. Allt annat hade varit löjligt även om man kan anmärka på att ljudet ibland blir lite grötigt när det skickliga bandet tar i som mest. Men det känns futtigt i sammanhanget.

Ystra babianer och en sorgkantad showgirl

Skitungar
dagens ungdom är skitungar
dagens ungdom är skitungar
dagens ungdom är skit

Det är vintern 2010. Vi sitter i bilen på väg till Sälen. Jag stoppar i Babians andra album, Hälften dör av fetma, som jag fått i uppdrag att recensera i cd-spelaren . Det dröjer inte länge innan jag börjar trumma med på ratten och sjunga med i refrängerna. Så kommer den där låten och det börjar fnittras hejdlöst i baksätet där mina båda söner, då nästan 3 och precis fyllda 7 år gamla, börjar fnittra hysteriskt. Det är åt orden, naturligtvis, men grejen är att jag själv känt ett lyckligt fnitter välla upp inom mig. Någon vecka senare ser jag dem vända upp och ner på hela Debaser under en makalös spelning.

När de kör just den låten på Malmöfestivalens Rock Stage på tisdagskvällen fylls jag av samma känsla. Det känns som en evighet sedan jag såg dem sist och det gläder mig att de inte tappat något av sin glädje och skärpa på scen. På många sätt spelar Babian rock n roll när rock n roll är som bäst, till skillnad från den serietidningsversion som kunde beskådas på Stora scenen tidigt på måndagskvällen (ja, Danko Jones, jag talar om dig).

Det är primitivistiskt men ändå förfinat; det är smart men ändå varmt; det är roligt utan att vara på skämt, Rent musikaliskt är det en blandning av garagerock, rhytm n blues och 60-talssoul. Det svänger något djävulskt samtidigt som sångaren Tobias Allvin har förmågan att både roa och vara tänkvärd med sina ord.

Inte heller har de legat av sig som liveband sedan den där kvällen på Debaser. Det är fortfarande konfettiregn, eldsprutande gitarrer och ett galet utspel på scenen. De visar med all önskvärd tydlighet att man inte behöver vara Kiss eller uppträda på de allra största scenerna för att rocka ut fullständigt.

* * *

Även Beatrice Eli, som avslutade tisdagskvällen på Gustavscenen är det vid det här laget ganska många år sedan jag såg live, gästspelet med Silvana Imam på Roskildefestivalen oräknat. Då var det 2015 och Beatrice Eli uppträdde på Stora scenen och jag var lite ljummen i min kritik, mycket på grund av att jag sett henne vassare, på en mer passande scen för en mer entusiastisk publik i Göteborg bara någon vecka tidigare.

Sedan dess har det hänt något. Eli har växt till sig som artist. Redan då hade hon förmågan att äga scenen och sola sig i strålkastarljusets glans men sedan dess har hedonismen tonats ned och musiken hittat ett annat djup. Madonna-poppen från den tiden har fått inslag av soul och disco och hon har iklätt sig ett slags showgirl-persona, som hänger med från Dramatenföreställningen i vintras med just det namnet.

Det är en konsert som är fylld av något slags sorgkantad glädje som gör den mycket tilltalande, inte minst som jag upplever det som att Eli har utvecklats inte bara i det konstnärliga innehållet i hennes musik utan även som sångerska och rösten har fått ett annat djup, även den. Allt som allt en ganska perfekt avslutning på en kväll som för min del sträckt sig från meditation via folkton till garagerock och klassisk musik. Precis som det ska vara på Malmöfestivalen, med andra ord.

Svenska Akademien sammanträdde på Stortorget

Det var mycket Svenska Akademien i höstas. Dels var det den utskämda uppsvenska varianten och dels så var det upphovsmännen till den skånska raggan som gjorde storstilad comeback. Jag såg den sistnämnda varianten förvandla ett packat Pustervik till en kokande, sjungande, hoppande gryta. Enligt uppgift ska kvällen efter på Moriskan inte ha varit mindre extatisk.

Riktigt lika hett blev det inte på Stortorget tidigt under söndagskvällen. Och det kan man kanske inte begära heller. En svettig rockklubb vinner nästan alltid mot festivalspelning i dagsljus. Men det hindrar inte att det var en synnerligen underhållande upplevelse.

Sture Allén d.y:s kvicka rap och hyperaktiva rörelseschema kontrasteras och ankras av General Knas mer sävliga dans och djupa basröst. Deras sceniska kemi och vokala samspel lyfter låtar som redan från början är så medryckande att även en odansant person som undertecknad har svårt att stå still. De kan vara det bästa radarpar svensk hiphop någonsin fått fram.

När jag intervjuade Generalen och Sture förra sommaren inför återföreningen pratade de om att det som de sjöng om under 00-talets första årtionde känns mer aktuellt idag tio år senare. Den tanken upprepar de nu från scenen och det är svårt att inte hålla med. Antirasism, miljökamp och övervakningssamhället har knappast blivit mindre aktuellt.

Spelningen på Stortorget var Svenska Akademiens sista för sommaren, Jag hoppas verkligen att det blir en fortsättning på den här återföreningen. Och gärna lite ny musik, tack!

Maggio startar festen på riktigt

Jag står framme i fotodiket när Veronica Maggio kommer in på scenen. Jublet är öronbedövande under. Det känns rent fysiskt och under de första låtarna hör jag knappt Maggios röst alls på grund av allsången.

Sångerskan är märkbart tagen av gensvaret och det känns faktiskt äkta när hon upprepade gånger säger hur fantastiskt att stå just här, framför oss. Fredagskvällens akter på Malmöfestivalen får ursäkta. Festivalfesten började på riktigt med lördagskvällens sista spelning på Stortorget.

Veronica Maggio har växt till sig till en alldeles strålande liveartist med fingret på den eviga ungdomens pulsåder. och förmågan att tränga igenom det lite grötiga festivalljudet. Hon må vara 38 och vänta sitt andra barn men i sångerna är det fortfarande hemmafester, krogköer och sena kvällar i baren.

Det är som att hon lyckats hålla fast i de sena tonårens och tidiga 20-årsålderns sturm und drang, till de stora känslorna, desperationen, sorgen och glädjen. Kanske är det det som gör att hon lyckas att hon lyckas knyta an till den stora och huvudsakligen ganska unga publiken så starkt. Det och ett gäng urstarka poplåtar.

I den aspekten är det svårt att inte dra paralleller till Håkan Hellström (som inte dyker upp under duetten Hela huset som trots det är en av kvällens höjdpunkter); tillsammans utgör de på något sätt den eviga ungdomens kung och drottning.

Visst kan jag sakna lite äldre låtar i en setlistan. Jag hade gärna sett en Dumpa mig, 17 år eller Måndagsbarn men det är en randanmärkning när hon avslutar med en extatisk Jag kommer där dansen och allsången sprider sig från den hoppande studsande kärnan av publiken ut till kanterna.

Elementen mot musiken

Det känns som att det var hundra år sedan jag såg Edda Magnason senast. Det måste ha varit 2014, året efter det stora folkliga genombrottet med filmen Monica Z som både hyllades av kritikerna och blev det årets mest sedda svenska film.

Det var en lite speciell turné som lämnade en lite dubbel eftersmak. Hennes publik hade växt rejält sedan tiden före filmen men det var uppenbart att en stor del av publiken kommit för att få höra henne sjunga Sakta vi går genom stan och Att angöra en brygga. Vad de fick var i stället Magnasons egensinniga, intrikata och lite krävande popmusik och de föll inte delar av publiken på läppen. Tyvärr, får man tillägga för hennes musik förtjänar öppna öron.

Inte så att hon har varit overksam sedan dess. Det har varit roller på såväl Malmö Opera som Göteborgsoperan och Wieheföreställningen … har du sett världen. Men någon ny musik eller nya soloturnéer har det inte blivit. Inte förrän nu.

I början av sommaren kom en ny ep, mer musik är på väg och här stod hon nu åter framför oss på Malmöfestivalens Gustavscen tillsammans med Kvinnoorkestern, den första helt kvinnliga kammarorkestern i landet. Och det skulle visa sig vara ett lyckat musikaliskt äktenskap. Magnasons sånger klär i orkesterns musikaliska skrud och de sitter även väl i dess repertoar, som för kvällen innefattade bland annat delar av Rachel Portmans soundtrack till filmen Chocolat och Aviya Kopelmans Black Widow.

Det är långt ifrån alltid som samarbeten mellan symfonisk musik och popmusik blir särskilt lyckade men det är något med Edda Magnasons låtskrivande, hennes sätt att inte alltid välja de självklara melodiska vägarna som får sångerna att lyfta och flyga ännu mer i den här omgivningen.

Det är faktiskt alldeles magiskt. I ganska precis 25 minuter. Sedan öppnar sig himlen och dränker såväl oss i publiken som scenen och musikerna tvingas fly inåt och skydda sina instrument. Det blir ett uppehåll och efter det blir det av naturliga skäl kanske inte samma intensiva närvaro. Men de ska ha all heder av att ha kämpat igenom det, och när Edda Magnason lägger de inledande ackorden i Game of gain från hennes senaste hela album, Woman travels alone spricker det upp och solen lyser upp musikerna på scen. Musiken har besegrat elementen.

Punkglädje med The Descendents

I want to be stereotyped. I want to be classified.

Så sjunger Milo Auckerman med inte särskilt dold ironi i Suburban Home, låten hans band The Descendents väljer att öppna kvällen på Kulturbolaget med.

Jo, jag vet. Malmöfestivalen sparkade igång igår men vi var ett 500-tal som flydde festivalen för en stund för att se årgångspunk och svettas floder.

Om man trots allt skulle stereotypisera den gode Auckerman där han står i vit t-shirt och långa shorts med det grånade håret kortsnaggat och en vattenflaska i en rem över axeln är det mycket lite som skvallrar om att det är en tvättäkta punkhjälte vi ser. Han ser mer ut som en medelålders fågelskådare när han kommer upp på scen än en man som 45 minuter senare ska ligga ovanpå publiken och skrika rösten ur kroppen.

Men så är det. The Descendents var en del av hardcore-scenen i Los Angeles i slutet av 70- och början av 80-talet. Deras karaktäristiska stil med snabba, korta låtar där hårdheten kontrasteras av en självklar melodikänsla kom att bilda skola för en stor del av den skate- och pop-punk som kom fram under framförallt 90-talet och det tidiga 00-talet.

Det är smart att gå ut hårt med en av sina allra mest klassiska låtar. Det innebär att de har publiken i sin hand redan från start. Sedan kommer de medryckande käftsmällarna slag i slag och det är rejält tryck framför scen. Bandet må efter millennieskiftet på skiva ha lugnat ned sig en smula men det hindrar dem inte från att få ur sig ett trettiotal låtar på den timma spelningen varar. Och de nyare materialet står sig väl i sällskapet, inte minst för bandet okaraktäristiskt politiska spår som ’Merica och Who we are, den förstnämnda en bitande uppgörelse med blind patriotism – I’m proud and ashamed every fourth of July – och den sistnämnda en lika bitande kommentar till valet som förde Donald Trump till makten.

Men ändå är det glädje som är den övergripande känslan när jag ser dem. Glädjen som får delar av publiken att bokstavligt flyta ovanpå resten av densamma; glädjen i gitarristen Stephen Egertons ögon när han rockar loss på sin Music Man Sting Ray; glädjen som får mig själv att fånle trots att svetten rinner nedför pannan och svider i ögonen.

Wilmer X med hög lägstanivå

Wilmer X. Foto: Jörgen Johansson

Jalles munspel ylar när solen sänker sig över den ljumma sommarkvällen. Att säga att stämningen är hög på Sommarrockens avslutningskväll är ingen överdrift. Det är mycket folk och manegen är krattad av mycket folk i kombination med alkohol, musik och svensk sommar. Det är för det här som det slitna uttrycket folkfest skapades.

Foto: Jörgen Johansson

E-Type har skakat igång publiken med sin uppumpade 90-talsnostalgi komplett med eldsflammor och kioskvältarrefränger.
Malmöitiska Queen-hyllningsbandet The show must go on höjde sedan temperaturen rejält i tältet med en synnerligen kompetent och underhållande show där tältduken nästan bågnade utåt till trycket från allsången.
Festen är med andra ord på sin topp när Nisse Hellberg, Jalle Lorensson, Thomas Holst, Sticky Bomb och Janne Lindén kliver ut på scenen.

Jalles munspel ylar till Nisses bluesiga gitarr lite som Rolling Stones brukar långkoka igång Midnight Rambler, men i Wilmer X rinner den kokande grytan istället ut i Hon är ihop med en insekt. Och det är naturligtvis helt rätt sätt att sparka igång det hela på. Och material har man för att fylla en timmas festivalspelning med explosioner på ett pärlband.
Men det händer liksom inte. Kanske är det för att ljudet är lite jämntjockt. Kanske hade det tänt till bättre lite tidigare på kvällen, innan alkohol och solsken tagit ut sin rätt.
Visst sjungs det med rejält i Om en hund mådde så här och Jag flippar ut men inte som låtarna förtjänar.

Janne Lindén, Jalle Lorensson och Nisse Hellberg. Foto: Jörgen Johansson

Å andra sidan är de landets kanske mest pålitliga rock n roll-maskin. De jobbar upp det. En dramatisk blod eller guld hittar alltid hem hos mig, Vem får nu se alla tårar? är en pålitlig allsångsfavorit och Möt mig i din djungel tar tillbaka partyt. Så kommer de till slut, explosionerna. Teknikens under är stubinen som antänder sprängladdningen Spelar under hot medan extranumret Kör mig död hackar sönder resterna.
De två sistnämda är som bekant Wilmer X på sitt allra mest punkiga humör och precis vad som behövs för att runda av såväl spelningen som årets upplaga av Sommarrocken.

Foto: Jörgen Johansson

”Jag har tappat räkningen på hur många gånger vi har spelat på här”, säger Nisse Hellberg.
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sett Wilmer X. Det här var inte en av de bästa gångerna men det går inte att skoja bort det faktum att de har en nästan löjligt hög lägstanivå. Och med den låtskatt och den rutin som bandet har arbetat upp under fyra decennier tillsammans och den uppenbara kemi som finns mellan bandmedlemmarna är det kanske inte så konstigt.

Foto: Jörgen Johansson

Nisse Hellberg kallar honom för inhyrd gitarrist men frågan är om inte Janne Lindén snarare har intagit rollen som ett (inte så) hemligt vapen.
Hans häxdoktor-uppenbarelse är ett coolt blickfång jämte Nisse och Jalle och han är kung av snygga, stämningsbyggande licks.
Janne Lindéns föregångare, Pelle Ossler, är en av mina svenska favoritgitarrister men frågan är om inte Lindén är en mer perfect fit för Wilmer X och att Ossler gör sig bättre som sidekick till Thåström.
Nisse Hellberg kallar Lindén också för ”den bäste gitarrist han mött”, ska tilläggas. Kanske dags att permanenta både honom som medlem, återföreningen som sådan och att släppa ny platta?

* * *

Martin ”E-Type” Erikson. Foto: Jörgen Johansson

E-Type, ja … Det finns en gammal parodi på honom från Radioprogrammet Rally där Anna Mannheimer, har jag för mig att det var, entonigt rabblar ”Jag kan sjunga en ton, bara sjunga en ton. till en av hans låtar, jag minns inte vilken.

Det är orättvist om man ska välja ett sätt att recensera Martin ”E-Type” Eriksons musik på. Det självklara sättet är att påpeka att han inte kan sjunga (sant), att alla hans låtar låter exakt likadant (sant – entonig vers ”sjungen” av E-Type själv och en bombastisk refräng sjungen av körtjejerna) och att han är på tok för förjust i pyroteknik (smaksak).

Men man kan välja att se det på ett annat sätt. Man kan välja att se det som att det är körtjejerna, presenterade som Olivia och Elisabeth, som sjunger medan E-Types roll snarare är den av festledaren som pumpar upp publiken. Det är inte en konsert vi ser, det är en förfest.

Jag tror att det är det sista synsättet som är det mest fruktbara för att förstå hans popularitet på 90-talet och de nostalgikänslor de väcker idag. Sedan finns det något sympatiskt i hans tilltal till sin publik. Det känns dessutom som att han är väldigt medveten om sina brister som sångare och han tvekar inte att helt lämna över mikrofonen till Olivia. Men när han faktiskt sjunger så gör han det faktiskt live, det är varken förinspelat eller autotune:at. Det blir väldigt uppenbart om man säger så …

* * *

The show must go on. Foto: Jörgen Johansson

Lördagen var en dag i nostalgins tecken, rent musikaliskt. Även om inte E-Type rycker i min egen nostalginerv (90-talet var punk, alt-country, grunge och britpop för mig) så gör Wilmer X det definitivt. Däremellan spelade som sagt The show must go on.

Jag är inte överdrivet förtjust i cover- och tribute-band. Rent generellt föredrar jag band som antingen spelar egna låtar eller omtolkar andras. Men Queen var stora barndomsfavoriter för mig och jag fick aldrig möjlighet att se dem så det är det enda alternativet om man vill skräna med i Bohemian Rhapsody och Under Pressure. Och det vill man. Det var mer än uppenbart i tältet bredvid baren.

Och The show must go on gör jobbet riktigt, riktigt bra. Soundmässigt lyckas de med att lägga sig nära originalet vilket inte är det lättaste. De bjuder dessutom upp till show och sångaren lyckas balansera mellan att lägga sig till med en del av Freddie Mercurys manér utan att för den sakens skull karbonkopiera honom.

Sammanfattningsvis en tidig höjdpunkt under kvällen.

The show must go on fick till ett enormt tryck i tältet. Foto: Jörgen Johansson

Plants musik lever i nuet

Stämband åldras och blir stela. Det är ett av livets hårda faktum och drabbar de flesta på ålderns höst. Någon måste dock ha glömt att lämna det pm:et till Robert Plant, 70.
Han ser förvisso mer ut som en åldrad lejonhane idag än som rockens gyllene gud, men han bär det med lejonhanens hela värdighet. Visst, de högsta tonerna kanske inte har riktigt samma böjbarhet som när han som 20-åring rekryterades till The New Yardbirds, bandet som skulle nå superstjärnstatus efter namnbytet till Led Zeppelin, men det är bra nära.

Det hedrar Plant mycket att han, liksom hans forna bandkollegor, inte fastnat i sin egen musikaliska historia. Istället har han hållit musiken levande och den musikaliska nyfikenheten intakt. Det hindrar honom inte från att i sin nuvarande musikaliska kontext hämta material från hela sin karriär.
Det kan naturligtvis ses som publikfrieri att öppna med When the levee breaks men de gamla Zeppelinlåtarna – och det blir några stycken – får nytt liv utan att förlora sitt väsen, sin essens.
– Det handlar inte om det förflutna, det handlar inte om framtiden. Det handlar om nuet, säger han.
Och så är det naturligtvis. Sångerna lever i stunden, i samspelet – det musikaliska samtalet – mellan medlemmarna i bandet på scenen och med oss i publiken. I det samtalet fungerar blues och rock n roll utmärkt bredvid arabisk melodik, afrikanska rytmer och elizabethanska ballader. Det är folkmusik i ordets vidaste bemärkelse. Även om dess grundläggande hemvist är angloamerikansk är gränserna mer än suddiga.

Bandet, ja. Att Robert Plant skulle omge sig med utmärkta musiker var väl ingen högoddsare men det är faktiskt svårt att med ord göra det här gänget rättvisa. Det låter helt enkelt inte som musiker som åker omkring och kompar en gammal rockstjärna, de låter som ett band på riktigt. Det andas spelglädje och lekfullhet och Plant ger dem gott om utrymme att skina.
Inte minst är de båda gitarristerna (som även dubblerar på andra stränginstrument, till exempel banjo och elektisk oud) alldeles fantastiska. Både Skin Tyson (huvudsakligen akustisk gitarr) och Justin Adams (huvudsakligen elektrisk) gör något så ovanligt som både meningsfulla och underhållande solon.

Responsen är därefter. Arenatältet, som inrymmer Roskildefestivalens nästa största scen, är mer än välfyllt och stämningen är hög. Inget dera visar heller några som helst tecken på att mättas av under spelningens gång, något som är rätt vanligt på festivalspelningar när det alltid finns så mycket annat som lockar; andra band, en öl till eller bara att hänga med polarna.
Men här finns det egentligen inget alternativ till att följa med hela vägen på den musikaliska resan. Och önska att den aldrig tog slut.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.