Genom medvetandets bakvatten

Rött ljus flödar över det vitklädda bandet på scen.  Det skapar en monokrom känsla som klär musiken väl. Vi befinner oss i ett skymningsland där färgen tvättats ut och medvetandet spelar upp sin egen gryniga svartvita film.

I Storbritannien bosatta kanadensiskan Tess Parks, som igår gästade Plan B, rör sig inom det mer hynotiska, för att inte säga narkotiska segmentet av gitarrpopen. Tänk The Jesus and Mary Chain under Psycho Candy-eran om man hade tagit ifrån bröderna Reid deras amfetamin och ersatt det med valium. Eller tänk Mazzy Star om Hope Sandoval inte varit fullt så introvert.

Fast varken bröderna Reid eller Hope Sandoval skulle komma på tanken att sjunga ”It feels good to be alive again” som Parks gör på ett av spåren på senaste skivan som hon gjort tillsammans med Anton Newcombe från Brian Jonestown Massacre.

Det känns hur som helst fullt naturligt att gamle Creation-bossen Alan McGee som givit ut några av de viktigaste skivorna inom britpop-genren (med band som My Bloody Valentine, Primal Scream och Jesus and Mary Chain) föll som en sten när han hörde Tess Parks och signade henne för det som skulle bli hennes debutplatta Blood hot som släpptes 2013.

Musiken rör sig framåt i sävligt tempo men under ytan driver kompromisslöst svängiga trummor musiken framför sig och bär upp Parks beslöjade visksång. Gitarrerna vibrerar i det reverbrika ljudet. Intensiteten vrids upp och skär in i det undermedvetna.

Kanske skulle man kunna ta det där sistnämnda ett litet steg längre. Tess Parks har uttrycket, rösten och förmågan att snärja en lyssnare med sin suggestiva stämma. Hon har också ett band som förmår att ge henne en uppbackning som lyckas med konsstycket att vara monoton utan att bli enahanda; som lever och rör sig inom sin ram.

Katharsis vs. full attack

Man går till Plan B för att se en man göra brutal industrimusik med fräcka egenhändigt byggda maskiner. Man går därifrån fullständigt förkrossad av förbandet.

Kristin Hayter, som uppträder under namnet Lingua Ignota, står på golvet nedanför scenen. Vi andra står i en halvcirkel omkring henne, på behörigt avstånd. Hon står där med en liten synt på ett ställ, med tre bygglampor och en mikrofon. Hon ser liten och ensam ut.

Men rösten. Men uttrycket.

Hon rör sig runt i rummet. Rör sig ibland oss. Hon är ömsom bräcklig och går ned på knä framför oss. Ömsom går hon till full attack svingandes bygglamporna omkring sig.

Men musiken.

Det är svårt att inte dra paralleller mellan Kristin Hayters musik och Jenny Wilsons på senaste och kommande albumet. Det är svårt att inte se det som en exorcism. Där Wilson driver ut de onda andarna från en våldtäkt hon utsatts för är det för Hayter den ackumulerade smärtan från ett femårigt förhållande fyllt av fysisk och psykisk misshandel.

Till detta har Hayter hittat ett musikaliskt uttryck som känns lika drabbande som det textmässiga innehållet. Lingua Ignota, latin för okänt språk, är en term hämtat från 1100-talsabbedissan, kompositören och mystikern Hildegard von Bingen och hon står med ena benet i den liturgiska musiken och den andra i industri- och noisemusiken.

Rösten är uppenbart skolad och hon använder dess fulla spännvidd från magtonerna ända upp till huvudklangen.  Och det är i skarven dem emellan där hon hittar till pudelns kärna; där allting spricker och smärtan flödar fritt. Hon plockar upp en sliten cover, Dolly Partons Jolene, och dekonstruerar den vokalt; kokar ned den till sin känslomässiga kärna. Sången kontrapunkteras av en inspelad intervju med numera avrättade seriemördaren Aileen Wuornos.

Det är lätt att dra liknelser med Diamanda Galas och Anna von Hausswolff, två sångerskor som inte heller drar några absoluta gränser mellan det vackra och det fula, men det känns lite som att förringa Kristin Hayters musik och sceniska uttryck.

Hon ser liten och ensam ut. Till en början. Men det är ett musikalisk reningsbad vi ser och hör. Musiken tas upp till ett crescendo innan det blott alltför snart är över. Liten och ensam på scen, kanske, men det är ingen tvekan om att hon äger rummet, att hon har vår fulla uppmärksamhet.

Det är faktiskt alldeles fantastiskt.

Det är en tung uppförsbacke för Tristan Shone, alias Author & Punisher, kvällens andra enmansband. Det är kanske inte helt rättvist att behöva följa upp på, och, som huvudband, kanske helst toppa, en akt som Lingua Ignota. Och det gör han inte heller.

Lika delar ingenjör och musiker har han konstruerat sin egensinniga arsenal av spakar, skjutreglage och rattar som kontrollerar hans dator. Det låter stenhårt och industriellt, lite som om det löpande bandet i en tillverkningsindustri börjat skapa sin egen musik.

Under det nästan monumentala oväsendet finns det låtar och ett brutalistiskt sväng. Tyvärr ställer han sig lite i vägen för sin egen musik genom att gå på full attack hela tiden.

Det blir tyvärr i längden lite enahanda på grund av bristen på dynamik. Om han emellanåt hade plockat ned intensiteten i musiken lite skulle käftsmällarna få så mycket större effekt.

Med det sagt är det ändå till största delen en underhållande spelning och inte minst skaparglädjen som skiner igenom i form av hans egensinniga maskiner tilltalar mig. Det blir bara en lite för tung match att gå upp på scen efter Kristin Hayters katharsis.

Fotnot: Aileen Wuornos mördade på 80-talet sju män som hon hävdade hade våldtagit henne. Filmen Monster från 2003 med Charlize Theron handlar om Wuornos. Theron fick både en Oscar och en Golden Globe för sin tolkning. Det är en fantastisk film. Se den.

Trollbunden

Det finns något befriande omesigt med Eivør Pálsdóttir. Även om hon i sina allra mest lågmälda stunder, när hon plockar sprött på sin Gibson Nighthawk eller Fender Jazzmaster och sången låter som en älvas, lurar känslan under ytan att om hon är en älva så är det en älva som bestiger berg och brottas med björnar – om det nu funnits sådana i hennes hemland Färöarna. Och det är en älva som när som helst kan förvandlas till en furie.

Eivør, som hon kort och gott kallar sig i musikaliska sammanhang, är Färöarnas med god marginal största artist. Med tanke på att landet har en folkmängd som är marginellt större än Trelleborgs kanske det inte säger så mycket men det är en erfaren artist som har en 20-årig karriär, ett tiotal album och ett konstnärligt uttryck som genom åren innefattat allt från rock, pop och jazz till folkmusik och opera, i ryggen när hon på fredagskvällen ställer sig på Kulturbolagets scen framför en stor och entusiastisk publik.

Jag vet inte om det handlar om språket. På senare tid har hon börjat sjunga allt mer på engelska men en stor del av materialet är alltjämt på färöiska och isländska och det är något som i mina svenska öron ger ett sagans skimmer över orden. Kanske är det att man tycker sig förstå delar av det, men ändå inte. Betydelsen undslipper en precis, en bit bort i en dimbank.
Jag vet inte om det handlar om sångglädjen som glittrar i hennes ögon även när musiken är som mest nedstämd.
Jag vet inte om det är det sömlösa samspelet med hennes två medmusiker – hon har spelat med båda sedan hon slog igenom på hemmaplan som 13-åring.

Men något är det. Något är det som gör att hon lyckas fånga mig  Hon griper tag från första början och jag glömmer nästan bort att jag ska plåta. Istället står jag och ler fånigt för mig själv. En titt åt sidorna skvallrar om att jag inte är ensam om reaktionen. Hon griper tag och sedan skruvar hon åt greppet ytterligare.

Tankarna far genom hjärnan. Referenser till Kate Bush, till sorgligt bortglömda Toyah Wilcox och till den norsksamiska sångerskan Mari Boine. Hennes sångteknik är utmärkt och känslan för musikaliskt drama likaså. Efter en mäktig  Salt – där scenen först släckts ned och sedan tänts upp till att en maskklädd Eivør plockat fram handtrumman – växlar spelningen upp ytterligare ett par snäpp och bandet spänner sina muskler gemensamt. Det är både tungt, mäktigt och ursinnigt.

Titeln på det avslutanda extranumret och min personliga favorit, Trøllabundin, säger det mesta.

En lysande andra halva

Senast Jill Johnson stod på en klubbscen var hon 17 år. Då sjöng hon covers av Tina Turner och Bon Jovi berättar hon. Sedan dess har hon gjort Mello, blivit countrydrottning, spelat in Jills Veranda och Så mycket bättre och gjort storstilad jazzshow; blivit en av Sveriges mest älskade artister.

Det är inte svårt att se varför. Hon har röstresurser som få kan mäta sig och en personlighet som förefaller ha träffat helt rätt med den svenska folksjälen, om det nu finns en sådan. Att hon dessutom verkar kunna sjunga precis vad som helst – från soul till cocktailjazz, från ömsinta countryballader till fläskig sydstatsrock – ger utrymme för en bred publik.

Fredagskvällens spelning på Kulturbolaget var premiär, inte bara för klubbturnén utan även för nya ep:n My remedy som hon skrivit ihop med skånske Robin Stjernberg. Ett otippat sammarbete, måhända, men ett lyckat sådant vad det verkar. KB är utsålt och manegen är krattad för en lyckad kväll.

Det börjar dock lite jämntjockt. Om det finns ett problem med Jill Johnsons låtkatalog är det allt för mycket harvande i midtempo. Hennes band har rejält med muskler som inledningsvis spänns lite väl ofta. Det går ut över nyanserna och Johnsons röst får för lite utrymme att andas i musiken.

Men det blir så mycket bättre. Halvvägs genom spelningen, direkt efter titelspåret från nya ep:n, lägger Jill och bandet in en högre växel och sparkar av sig vägdammet.
– Jag är kanske inte så rock n roll som folk skulle önska, säger hon.

Men när hon fyrar av ett knippe  låtar som lägger sig nära sydstatsrocken – We can sleep it of, ännu osläppta Masquerade, Better think again och Jacked up heart – Här visar hon precis hur mycket rock n roll hon kan vara på scen. Här kommer så väl klöset i hennes röst som bandets tyngd och kraft till sin rätt. Efter det är det som en helt annan spelning.

Trots det, och trots en fin version av hennes mest minnesvärda Så mycket bättre-tolkning – Open your heart – är det en annan cover som biter sig kvar. Som sista extranummer plockar hon fram det verkliga esset i rockärmen: en träskbluesig version av Doug Seegers Going down to the river.

Med röst som en sommarbris

Det drog en värmande bris genom Palladium igårkväll, lika lätt som ett andetag och lika varm som den gångna sommaren. Den luktar som lata dagar vid havet och storstadsnätter på ännu solvarm asfalt. Amanda Ginsburg har förmågan att med sin stämma locka fram de där bilderna och den där känslan.

Första gången hennes musik kom in i mitt liv var en gråkall novemberdag förrförra året när regnet på klassiskt Malmöitiskt sätt drev in från sidan. Hon skulle till att släppa sin andra singel, Flykten från vardagen, precis när jag som bäst behövde en sådan och jag skrev en entusiastisk krönika.

Sedan dess har allting hänt: debutalbum och Allsång på Skansen, Jazzkatt och Grammis, Olle Adolphsson-stipendium och långt många fler jämförelser med Monica Zetterlund än vad som går att räkna.

De är ju svåra att komma ifrån, förstås, de där jämförelserna med Monica Z. Det är något med fraseringarna och det lätta handlaget, den ekvilibristiska röstbehandlingen och referenserna till 50- och 60-talens Jazzstockholm, till Beppe Wolgers och Olle Adolphsons texter, till Jan Johanssons folktoner och Hasse & Tages revyer. Och över hela spelningens första set vilar den där somriga känslan från Monicas Zetterlunds Sakta vi går genom stan.

Inte så att Ginsburgs sånger till sitt innehåll är tillbakablickande. Hon tar arvet av en stolt tradition och placerar den rent textmässigt i nutiden, utan att för den skull göra en grej av det.

Egentligen borde jag tycka det är lite för snällt och lite för glatt. Till och med när hon sjunger om En blå dag liksom glittrar det om rösten. Men det gör jag inte. Det vänliga tilltalet och den uppenbara musikglädjen blir istället fullständigt charmerande. Hennes band – pianisten och låtskrivarpartnern Filip Ekestubbe, basisten Ludvig Eriksson och Ludwig Gustavsson på trummor – imponerar både individuellt och som dynamisk enhet.

Höjdpunkterna är många. Den ännu inte namngivna sång som tydligen hette Ballad i Ciss moll innan den fick en text och bytte tonart är en. Kvällens allra blåaste stund där Ginsburg sjunger Olle Adolphson-tolkningen Nu har jag fått den jag vill ha, bara kompad av Ludvig Erikssons kontrabas, är en annan.

Ändå är det nog det avslutande numret, hiten, Havsmelodi som fortsätter att spela i skallen på väg hem i den fuktiga Malmökvällen. Den är, tillsammans med Flykten från verkligheten, något av en programförklaring, både för debutalbumet Jag har funderat på en sak och för spelningen. Då drar den där varma brisen genom Palladiums vackra lokaler och känns hela vägen in i märgen.

 

 

Vitt vin, punk och poesi

Victoriateatern i Malmö är inte så punkig, för att uttrycka det milt. Med sin fantastiska art noveau-entré och mysiga teatersalong med små runda bord och sittande publik är det den perfekta lokalen för picknick-konserter. Men för klassiska punkband är det en något udda lokal.

Göteborgsstadsdelen Majornas stoltheter, Attentat, bangar dock inte för aparta miljöer. Den ”riktiga” avslutningen på Svart får i 40 år-firande var på Bommens salonger i centrala Göteborg, en lokal som inte heller ter sig skapad för band som bär sitt arv efter Sex Pistols och The Clash på rockärmen. När den turnén nu får en appendix är det för att säga tack och farväl till basisten Crippa Odin som lämnar bandet efter fyra decennier.

Det är ett farväl som varar i två kvällar, den andra är i kväll. Naturligtvis har biljettrycket varit högre på den andra, och Crippas allra sista spelning, men det var ändå helt okej uppslutning. Och Attentat bjöd sin vana trogen upp till party, trots att gitarristen Kruse var synbart febrig och tvingades sitta ned under delar av spelningen.

Det är en något märklig känsla att se ett band som man brukar stå, hoppa och skräna med till sittande vid ett bord med ett glas vitt framför sig, istället för en pilsner i handen. Men det finns ett driv i bandets musik som kör över sådana petitesser. Jag finner mig ömsom vevande med handen, skränande och allmänt löjligt fånleende till klassiker som ”Rudebecks & Sam”, ”Bonden, byråkraten och jag” och inte minst det som i mina ögon är en av de ultimata svenska punksinglarna: debuten Ge fan i mej.

Glöden slocknar aldrig, heter en dokumentärfilm om bandet och det tycks stämma bra.Sedan blir det kanske ändå inte samma magiska känsla som när jag såg dem på Musikens Hus hemma i Majorna 2010 när de bestämde sig för att sparka igång igen på allvar. Men det kan man kanske inte begära heller.

När jag intervjuade sångaren Mats Jönsson i slutet av förra året pratade han om hur de nyare låtarna, från albumet Fy fan! från 2013, efter att först ha tagits emot lite styvmoderligt av publiken när de spelade live under åren som gått släppts in i värmen bland de gamla klassikerna. Jag kan bara tala för mig själv men jag är böjd att hålla med. Inte minst gäller det ”Går i taket” och ”Sång till punkarna” (den sistnämnda med textreferenser till i princip hela bandets karriär) som får rama in spelningen.

Inför kvällens spelning går ryckten om gästspel från ett celebert lokalt band. Synd att man inte kan vara med då.

Punk som gör gott

Var det årets sista spelning för min det i fredags? Förmodligen. Inget mer är inbokat innan nyår i alla fall och varför inte avsluta on a high note.

Fredagskvällen bjöd välgörenhetsspelning på Babel med fyrtal i skånsk punk: Herr Gårman, Existenz, VA Rocks och The Headlines. De förstnämnda missade jag tyvärr eftersom de spelade så tidigt men resten bjöd, om inte julefrid så dito glädje. Och det inte bara för oss som var där utan även för Malmös hemlösa genom Stadsmissionens arbete, dit pengarna gick.

The Headlines gjorde en grym spelning på Malmöfestivalen i somras. På den minimala scenen, om man nu kan kalla den det, framför baren på Babel var de ännu hetare. Faktum är att scenen var så liten att bandets ena gitarrist nästan fick stå i publiken.

Det är något med Headlines musik som gör mig väldigt glad. Det kan vara de snärtiga, allsångsvänliga refrängerna (vem vill inte skräna med i ”machine gun truth and loud guitars, busted knuckles, we´re the new upstarts”?), den livsbejakande uppkäftigheten eller den uppenbara spelglädje som det hela bärs fram med.

Eller så handlar det bara om att jag är en sucker för punk i rakt nedstigande led från Sham 69 och Rancid. Att Headlines är en rutinerad livemaskin som matchar sina allsångsvänliga refränger med ett sceniskt utspel, inte minst från sångerskan Kerry Bomb (bästa artistnamnet!), som lyfter det hela ännu några snäpp gör ju inte saken sämre.

VA Rocks var för kvällen decimerade med ett stycke trummis och därmed körde Ida Svensson Vollmer (gitarr och sång) och Klara Wedding (bas) akustiskt. Bandets hård-rock’n’roll fungerade väldigt väl även i det nedskalade formatet, inte minst som Svensson Vollmer och Wedding inte försökte göra en MTV Unplugged och mesa till det. Istället spelade de lika hårt som vanligt – ett helt riktigt beslut. Min enda anmärkning är väl att de gärna hade fått hålla på ett tag till. De lämnade oss med mersmak.

Helsingborgsgruppen Existenz, som ursprungligen existerade mellan 1982 och 1986, låter ungefär lika brittiska som bangers and mash, cricket, ljummen bitter och Crystal Palace mot Leeds i fotboll. Delvis handlar det om att sångaren Jyrki Siikaluoma sjunger med brittisk accent men också om att den typ av punk de gör är så ärkebrittisk.

Existenz står på en stabil grund av tidig hardcore, oi! och andravågs-punk. Jag tänker på band som The Business och The Gonads men det finns också ett element av lite hårdare tvåtaktspunk som Discharge och Anti-Cimex även om Existenz är lite för medryckande och allsångsvänliga för att bli så hårda som de sistnämnda banden.

Jag såg aldrig Existenz när det begav sig på 80-talet (jag var 11 när bandet bildades) men att döma av hur det lät på Babel, jämfört med inspelningarna från 82 till 84. så låter de bra mycket bättre nu. Det är å andra sidan inte helt ovanligt när det gäller gamla punkband …

Molly och Tove har hittat hem

Molly Sandén på Babel i lördags.

Jublet fyller den gamla kyrkosalen som inrymmer rockklubben Babel. Det är packat i lokalen när Molly Sandén ska gå upp på scen för sin turnéfinal för i år och det ligger en stämning av spänd förväntan i luften redan när förbandet går av scenen.
Det är ett bra år hon har haft, Molly Sandén. Hennes tredje album, Större, kom ut och hittade hem hos såväl publik som kritiker. Det var som att det faktum att hon växlade över till svenska fick hela den där tidigare oförlösta potentialen att blomma ut och hon förvandlades från ett löfte till en stjärna. När det engelska språket inte längre stod som ett filter kom hennes texter som närgranskar kärleksrelationernas ömmare punkter så mycket närmare.

Hon sparkar igång med titelspåret från plattan och allsången är med redan från start.
På Queens of pop i somras såg jag Molly Sandén för första gången och blev redan då imponerad, inte bara av hennes låtmaterial utan även av henne som scenartist. I en trång och fullpackad rockklubb växer det verkligen till något mycket större.
Hon har varit på turné i tolv år, säger hon, och det märks. Hon har lärt sig sin läxa, att en vokalist inte bara spelar på sina stämband utan även på sitt band och sin publik.
Kontakt är nyckelordet. Hon showar loss för dem i den främre raden men tar också in dem längre bak. Hon får oss att känna oss delaktiga i den kollektiva upplevelse som är en popkonsert.
Vem som står i centrum är självklart men som en riktig stjärna kan hon också lämna plats för andra och låta sitt band skina. Det var länge sedan jag senast såg ett bassolo utanför jazzens och funkens värld, om man säger så.

En av spelningens verkliga höjdpunkter kom, precis som på Queens of pop i somras, med den ljuvliga gitarr och sång-duellen i Säg det. Det är nästan så man får vibbar av samspelet mellan Springsteen och The Big Man på saxofon, inga musikaliska likheter i övrigt. När hon ställer sig bakom keyboardet för att göra Sand, en annan av kvällens höjdpunkter, säger hon att hon inte lyckats spela rätt på den någon gång under turnén.

Hon gör det inte nu heller men det känns ändå rätt, det blir en välbehövlig spricka i perfektionen som skänker en ännu större närvarokänsla. På slutet kan Sandén nästan lämna det där med sången helt. Den har publiken tagit över.
Frågan är om inte hennes styrka ändå är att framstå som så genuin. Hon lyckas faktiskt förmedla känslan av att hon, som hon säger, väntat hela sin karriär på att stå här, framför oss på Babel.

Tove Styrke på Kulturbolaget i fredags.

Molly Sandén och Tove Styrke har en del gemensamt. De är jämngamla, de har båda – trots sina unga år – samlat på sig en stor mängd erfarenhet och är produkter av det svenska popundrets talangfabrik. De har båda släppt sitt tredje och bästa album i år och är artister som känns som att de hittat hem musikaliskt.
Musikaliskt landar Styrke dock en bra bit från Sandén. Där Sandén har blommat ut genom att växla till svenska har Styrke gjort det genom att på albumet Sway vässa sin moderna electropop ännu några snäpp.

När hon på fredagen gästade ett överraskande glesbefolkat KB är det, som hon säger: ”min typ sjunde turné i år”. Hon har bland annat förbandsturnerat med Katy Perry och Lorde och gjort egen klubbturné i USA. Och om den dåliga uppslutningen bekommer henne är det inget hon på något sätt låter skina igenom utan genomför ett både charmigt och drivet set där hon, precis som Sandén, verkligen tar in publiken. Det jag kan sakna är dock något slags samspel med hennes två musiker som förvisas längst bak och ut på kanterna av den blomprydda scenen.

Caroline Cederlöf, mer känd som Grant.

Grant, förtjänar också att nämnas. När jag intervjuade Tove Styrke inför spelningen pratade hon sig varm för sitt förband med sådan entusiasm att dialekten från födelsestaden Umeå började skina igenom. Och jag förstår henne. Grants musik som landar någonstans mellan Lana del Ray, Nancy Sinatra och James Bond-låtar i modern popförpackning är förtrollande och växer rejält live.

Svettigt med Wilmer X

”Det var nästan som på 80-talet” säger Thomas Holst, basist i Wilmer X efter att bandet på lördagseftermiddagen avverkat sin första spelning på Folk å rock.

Med det menade han nog att det var rått och lite vingligt. Om det vinglade var det knappast något som störde. En gratisspelning på hemmaplan i Malmö – som en avslutning på deras bejublade dubbeljubileumsår, var naturligtvis en promenadseger även om det inte gjorts någon större marknadsföring, annat än att lägga ut evenemanget på Facebook. Stället var packat till bristningsgränsen och även om de bara körde en dryg handfull låtar var det tätt och svettigt.

Det skulle från början bara varit en signering av boken Wilmer X – 40 år av blues, svett och tårar (uppdaterar inlägget när jag inom kort har hunnit läsa färdigt den) men det är klart att det skulle spelas också, fattas bara annat. Och visst satt ”Hon är ihop med en insekt”, ”Kör mig död” och ”Blod eller guld” precis där de skulle.

Frågan är dock om det bästa under giget ändå inte var det faktum att Nisse Hellberg precis innan de gick av scenen före extranumret sa något i stil med ”Vi ses igen – och det gör vi”. Jag hade svårt att tolka det på annat sätt än att den här återföreningsvändan inte är över än. Och kommen till sidan 232 i boken bekräftas min tolkning:

”Vi kör vidare nästa sommar också. Det här är alldeles för kul för att lägga ner”, säger Nisse Hellberg i boken.

Det är något som står väldigt klart efter att ha sett dem dels på Malmöfestivalen och dels nu på Folk å rock: att de har varit efterlängtade av publiken och att de lyckats förmedla känslan av att de själva längtat efter det här och att de har kul tillsammans på scen. Inte minst är det sant på en liten trång scen som den inne på Folk å rock. A

Efter spelningen stod jag och språkade med en man som åkt ända från Växjö för att se dem köra några få låtar och som stått och väntat inne på stället i fyra timmar på att de skulle gå på. Den typen av hängivenhet måste man uppskatta.

Fotnot: 2018 markerar ett dubbeljubileum i och med att Wilmer X firar 40 år som band och att de på Sweden Rock i somras gjorde sin 1 000:e spelning.

Uppdatering: komen till 232 i boken bekräftas min tolkning av Nisses ord på scen: det blir en fortsättning: .

 

Än finns det krut i pistolen

Slyngeln som satt i röda brallor och svart tröja, med en tjock mörk hårmatta, buskiga ögonbryn och buspojksuppsyn medan hans bandkollega Johnny Rotten begick dödssynden att säga ”shit” i tv 1976 har med åren förvandlats till en lågmäld och distingerad gentleman. Med den gyllene jeansjackan från senaste albumomslaget och det numera grånade håret omsorgsfullt kammat nästan snubblar Glen Matlock fram till mikrofonen på ett välfyllt och redan från start ganska svettigt Folk å Rock.

Hur ska det här gå? undrar jag i mitt stilla sinne. Men så snart näven landar på strängarna på den akustiska gitarren är alla sådana funderingar bortblåsta. Det är uppenbart att han hållit krutet torrt under åren som gått. Han behandlar strängarna med en närmast brutal frenesi. Såväl Sex Pistols-örhänget Pretty Vacant som Richard Hells Blank Generation, som Matlock säger att han haft som inspirationskälla till den låten, sitter som en smäck.

The Ghosts of Princes in Towers som Matlock skrev för sitt post Pistols-band Rich Kids är en av spelningens verkliga höjdpunkter, liksom avslutningen när han kör All or Nothing av hans egna ungdomsfavoriter The Small Faces. Är det punk? Spelar det någon roll? Det vore väl synd att säga att en låt som God save the queen inte hade mått bra av såväl elgitarr som bas och trummor men på det stora hela fungerar det väldigt väl.

Det blir naturligtvis ljudmässigt begränsat med bara en gitarr och så rösten – inte minst som Matlock inte är någon större sångare – men det vägs upp av den värme han projicerar, att han verkar ha kul där på scenen och de historier han berättar för oss mellan låtarna. På det stora hela är det en väldigt lyckad kväll med en gammal punkhjälte som är betydligt bättre än vad man har rätt att förvänta sig.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.