Molly och Tove har hittat hem

Molly Sandén på Babel i lördags.

Jublet fyller den gamla kyrkosalen som inrymmer rockklubben Babel. Det är packat i lokalen när Molly Sandén ska gå upp på scen för sin turnéfinal för i år och det ligger en stämning av spänd förväntan i luften redan när förbandet går av scenen.
Det är ett bra år hon har haft, Molly Sandén. Hennes tredje album, Större, kom ut och hittade hem hos såväl publik som kritiker. Det var som att det faktum att hon växlade över till svenska fick hela den där tidigare oförlösta potentialen att blomma ut och hon förvandlades från ett löfte till en stjärna. När det engelska språket inte längre stod som ett filter kom hennes texter som närgranskar kärleksrelationernas ömmare punkter så mycket närmare.

Hon sparkar igång med titelspåret från plattan och allsången är med redan från start.
På Queens of pop i somras såg jag Molly Sandén för första gången och blev redan då imponerad, inte bara av hennes låtmaterial utan även av henne som scenartist. I en trång och fullpackad rockklubb växer det verkligen till något mycket större.
Hon har varit på turné i tolv år, säger hon, och det märks. Hon har lärt sig sin läxa, att en vokalist inte bara spelar på sina stämband utan även på sitt band och sin publik.
Kontakt är nyckelordet. Hon showar loss för dem i den främre raden men tar också in dem längre bak. Hon får oss att känna oss delaktiga i den kollektiva upplevelse som är en popkonsert.
Vem som står i centrum är självklart men som en riktig stjärna kan hon också lämna plats för andra och låta sitt band skina. Det var länge sedan jag senast såg ett bassolo utanför jazzens och funkens värld, om man säger så.

En av spelningens verkliga höjdpunkter kom, precis som på Queens of pop i somras, med den ljuvliga gitarr och sång-duellen i Säg det. Det är nästan så man får vibbar av samspelet mellan Springsteen och The Big Man på saxofon, inga musikaliska likheter i övrigt. När hon ställer sig bakom keyboardet för att göra Sand, en annan av kvällens höjdpunkter, säger hon att hon inte lyckats spela rätt på den någon gång under turnén.

Hon gör det inte nu heller men det känns ändå rätt, det blir en välbehövlig spricka i perfektionen som skänker en ännu större närvarokänsla. På slutet kan Sandén nästan lämna det där med sången helt. Den har publiken tagit över.
Frågan är om inte hennes styrka ändå är att framstå som så genuin. Hon lyckas faktiskt förmedla känslan av att hon, som hon säger, väntat hela sin karriär på att stå här, framför oss på Babel.

Tove Styrke på Kulturbolaget i fredags.

Molly Sandén och Tove Styrke har en del gemensamt. De är jämngamla, de har båda – trots sina unga år – samlat på sig en stor mängd erfarenhet och är produkter av det svenska popundrets talangfabrik. De har båda släppt sitt tredje och bästa album i år och är artister som känns som att de hittat hem musikaliskt.
Musikaliskt landar Styrke dock en bra bit från Sandén. Där Sandén har blommat ut genom att växla till svenska har Styrke gjort det genom att på albumet Sway vässa sin moderna electropop ännu några snäpp.

När hon på fredagen gästade ett överraskande glesbefolkat KB är det, som hon säger: ”min typ sjunde turné i år”. Hon har bland annat förbandsturnerat med Katy Perry och Lorde och gjort egen klubbturné i USA. Och om den dåliga uppslutningen bekommer henne är det inget hon på något sätt låter skina igenom utan genomför ett både charmigt och drivet set där hon, precis som Sandén, verkligen tar in publiken. Det jag kan sakna är dock något slags samspel med hennes två musiker som förvisas längst bak och ut på kanterna av den blomprydda scenen.

Caroline Cederlöf, mer känd som Grant.

Grant, förtjänar också att nämnas. När jag intervjuade Tove Styrke inför spelningen pratade hon sig varm för sitt förband med sådan entusiasm att dialekten från födelsestaden Umeå började skina igenom. Och jag förstår henne. Grants musik som landar någonstans mellan Lana del Ray, Nancy Sinatra och James Bond-låtar i modern popförpackning är förtrollande och växer rejält live.

Svettigt med Wilmer X

”Det var nästan som på 80-talet” säger Thomas Holst, basist i Wilmer X efter att bandet på lördagseftermiddagen avverkat sin första spelning på Folk å rock.

Med det menade han nog att det var rått och lite vingligt. Om det vinglade var det knappast något som störde. En gratisspelning på hemmaplan i Malmö – som en avslutning på deras bejublade dubbeljubileumsår, var naturligtvis en promenadseger även om det inte gjorts någon större marknadsföring, annat än att lägga ut evenemanget på Facebook. Stället var packat till bristningsgränsen och även om de bara körde en dryg handfull låtar var det tätt och svettigt.

Det skulle från början bara varit en signering av boken Wilmer X – 40 år av blues, svett och tårar (uppdaterar inlägget när jag inom kort har hunnit läsa färdigt den) men det är klart att det skulle spelas också, fattas bara annat. Och visst satt ”Hon är ihop med en insekt”, ”Kör mig död” och ”Blod eller guld” precis där de skulle.

Frågan är dock om det bästa under giget ändå inte var det faktum att Nisse Hellberg precis innan de gick av scenen före extranumret sa något i stil med ”Vi ses igen – och det gör vi”. Jag hade svårt att tolka det på annat sätt än att den här återföreningsvändan inte är över än. Och kommen till sidan 232 i boken bekräftas min tolkning:

”Vi kör vidare nästa sommar också. Det här är alldeles för kul för att lägga ner”, säger Nisse Hellberg i boken.

Det är något som står väldigt klart efter att ha sett dem dels på Malmöfestivalen och dels nu på Folk å rock: att de har varit efterlängtade av publiken och att de lyckats förmedla känslan av att de själva längtat efter det här och att de har kul tillsammans på scen. Inte minst är det sant på en liten trång scen som den inne på Folk å rock. A

Efter spelningen stod jag och språkade med en man som åkt ända från Växjö för att se dem köra några få låtar och som stått och väntat inne på stället i fyra timmar på att de skulle gå på. Den typen av hängivenhet måste man uppskatta.

Fotnot: 2018 markerar ett dubbeljubileum i och med att Wilmer X firar 40 år som band och att de på Sweden Rock i somras gjorde sin 1 000:e spelning.

Uppdatering: komen till 232 i boken bekräftas min tolkning av Nisses ord på scen: det blir en fortsättning: .

 

Än finns det krut i pistolen

Slyngeln som satt i röda brallor och svart tröja, med en tjock mörk hårmatta, buskiga ögonbryn och buspojksuppsyn medan hans bandkollega Johnny Rotten begick dödssynden att säga ”shit” i tv 1976 har med åren förvandlats till en lågmäld och distingerad gentleman. Med den gyllene jeansjackan från senaste albumomslaget och det numera grånade håret omsorgsfullt kammat nästan snubblar Glen Matlock fram till mikrofonen på ett välfyllt och redan från start ganska svettigt Folk å Rock.

Hur ska det här gå? undrar jag i mitt stilla sinne. Men så snart näven landar på strängarna på den akustiska gitarren är alla sådana funderingar bortblåsta. Det är uppenbart att han hållit krutet torrt under åren som gått. Han behandlar strängarna med en närmast brutal frenesi. Såväl Sex Pistols-örhänget Pretty Vacant som Richard Hells Blank Generation, som Matlock säger att han haft som inspirationskälla till den låten, sitter som en smäck.

The Ghosts of Princes in Towers som Matlock skrev för sitt post Pistols-band Rich Kids är en av spelningens verkliga höjdpunkter, liksom avslutningen när han kör All or Nothing av hans egna ungdomsfavoriter The Small Faces. Är det punk? Spelar det någon roll? Det vore väl synd att säga att en låt som God save the queen inte hade mått bra av såväl elgitarr som bas och trummor men på det stora hela fungerar det väldigt väl.

Det blir naturligtvis ljudmässigt begränsat med bara en gitarr och så rösten – inte minst som Matlock inte är någon större sångare – men det vägs upp av den värme han projicerar, att han verkar ha kul där på scenen och de historier han berättar för oss mellan låtarna. På det stora hela är det en väldigt lyckad kväll med en gammal punkhjälte som är betydligt bättre än vad man har rätt att förvänta sig.

Ett kärt återseende

Jag tar hela livet
på för stort jävla allvar

Jag var såld från första gången jag hörde Vånna Inget. Det var min vän och kollega Dag som kom till jobbet och sade: Ralph, du måste höra det här! Det var 2011 och ”det här” var Vånna Ingets debutalbum Allvar.

Det var frenetiska postpunkrytmer i kombination med gitarr och keyboard som väcker minnen av tidig goth och till det en sångerska som tycks slita ut sitt hjärta ur kroppen till allmän beskådan; som sjunger om att ta livet på för stort jävla allvar, om att vara en tickande bomb på väg att explodera, om att ta en billig semester i andra människor misär.

Sedan dess har jag sett dem ett antal gånger men det var längesedan nu. Därför var det med stor förväntan jag gick till Gustavscenen på fredagskvällen. För vad kunde vara bättre än att avsluta den första festivalkvällen med ett kärt återseende?

Jag kommer aldrig se klart jag kommer aldrig se klart
Jag kommer aldrig se klart jag exploderar snart
Jag känner hur det rusar men min puls e svag
Jag e en tickande bomb jag e en tickande bomb jag exploderar snart

Och det är som ingen tid har förflutit. Det brinner ännu om Karolina Engdahls stämband och Tommy Tift får fortfarande sin Hagström Swede att skära genom våra trumhinnor som om det vore tidigt 80-tal, den tid när postpunken landade i sitt allra mest klaustrofobiskt ångestladdade punkt.

Stundtals är det nästan komiskt miserabelt. Och det är skönt. Det blir som en exorcism, en katharsis. För mitt i allt det svarta kontrapunkteras texternas ångest och musikens laddade frenesi av det faktum att sångerna också är vansinnigt medryckande.

Det blir inte bättre Det blir inte bättre än såhär
Det blir nog fan bara sämre o han lever på sin Sjuk-ung-man-missär
Som man lever får man lida
Sida vid sida / som man lever får man lida

Och när jag går hemåt i natten gör jag det med ett leende på läpparna.

 

En remake som aldrig borde gjorts

Tre nya Heathers styr Westerburg High i tv-serieversionen som ställer grundpremissen på ända. Foto: Michael Yarish/Paramount Network via AP/TT

1988, tre år efter att John Hughes släppt en av high school-filmens stora portalverk, The Breakfast Club, kom Heathers, en liten juvel till film fylld av bitande svart humor och social satir som tydligt tar sitt avstamp i Hughes film men som går flera steg längre i sitt drastiska upplägg och sin ironiska ton vilka båda, så här i efterhand, tycks som förebud för det kommande 90-talet.

För att ta premissen kort: Veronica och hennes pojkvän JD har ihjäl populära ungdomar på Westerburg High och får det att se ut som självmord vilket drar igång en massiv kampanj mot tonårssjälvmord i deras samhälle. I Veronicas fall sker morden åtminstone delvis omedvetet. Man kan, som hon själv ser det, tycka att hon blir manipulerad till det av sin pojkvän. Man kan å andra sidan, som honom, se det som att han bara utför det hon egentligen vill.
Udden i filmen är riktad uppåt. Parets första offer är Heather C, skolans regerande queen bitch följt av sportfånarna Kurt och Ram.
“De hade inget att erbjuda den här skolan förutom dejtvåldtäkter och AIDS-skämt”.

Filmen är som sagt drastisk. Den tar premisser och stereotyper som tidigare varit legio inom high school-filmen och drar dem fem steg längre. Visst har den ett nihilistiskt drag men med sparkarna ständigt riktade uppåt ställer den sig på de svagas sida, på töntarna (detta var innan ordet nörd hade vänts till något positivt), de överviktiga och utstöttas sida. Den har ända sedan den kom ut varit en personlig favorit och för sina huvudrollsinnehavare, bland dem Winona Ryder, Christian Slater och Shannen Doherty, innebar den starten på vad som åtminstone för en ganska lång tid skulle bli framgångsrika karriärer.

Så kom nyheten om att det skulle göras tv-serie av filmen. Jag tog emot den med skräckblandad förtjusning. Å ena sidan glädjen över att få återse karaktärerna och å andra sidan: Varför ska man göra en remake på en riktigt lyckad film, en kultrulle som betytt mycket för många människor?

Så sätter jag mig ned och ska se de första fyra avsnitten. Och jag är chockad.
Kanske inte för att det inte finns ett mikrogram av den kemi som fanns mellan Ryder och Slater mellan tv-seriens Veronica och JD (låt oss genast glömma skådespelarnas namn).
Kanske inte för att man klippt repliker rakt ur filmen, som för att sätta fingret på skakigheten i de egenskrivna.
Det värsta är att man vänt på hela filmen och vänt udden mot dem som filmen ville lyfta.

Det är som att tv-seriens sensmoral är:

1. Acceptansen för homosexuella har gått för långt.
2. Jämställdheten har gått för långt.
3. Det är synd om dem som är “normala”.

Jag är tvungen att kolla in seriens wikipedia-sida för att kontrollera att inte alt-höger-stollen Milo haft ett finger med i spelet. Heathers, tv-serien, är bland det mest reaktionära jag sett.

Nu kommer så nyheten om att det ska göras en remake på Buffy the Vampire Slayer. Förvisso är seriens skapare, Joss Whedon, med ombord och förvisso pratas det om att man ska rätta till ett av seriens problem, bristen på etnisk mångfald. Men det hindrar inte att jag, i ljuset av Heathers, är orolig. Väldigt orolig.

En hyllning till Mavis Staples


Bästa, bästa, bästa Mavis Staples.

Det här är inte en recension av hennes spelning på Kulturbolaget igår kväll. Det här är en hyllning. En rättmätig sådan.

Mavis Staples, som fyllde 79 för en vecka sedan, bär musikhistorien inom sig. Hennes karriär har varat i närmare 70 år. Med familjebandet The Staple Singers, där hon utvecklades till den stora stjärnan, tillsammans med pappa Pops Staples, var hon en central del av den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen på 60-talet, ofta på samma scen som Dr. Martin Luther King. Det arvet lever vidare i hennes musik. Liksom hela den afroamerikanska musikhistorien.

Hon blir ledd uppför trappan till KB:s scen. Men om det var någon som oroat sig för att hon inte skulle ha rösten kvar längre – och det hade inte varit något konstigt med det, inte många vokalister håller när de närmar sig de 80 – så släppte sådana tankar snabbt.

Nog låter den lite rossligare än när jag såg henne senast, för tiotalet år sedan, men det klär musiken alldeles utmärkt och Staples vet att använda stämman så att hon får ut det mesta av den.

Hon är en publikdomptör av rang. Stilen känns igen – den följde med från de svarta pingstförsamlingarna i den amerikanska södern när fattiga svarta lämnade landsbygden för Chicago, Staples hemstad. Det är som att vara med på ett väckelsemöte, men istället för Gud handlar det om fred och kärlek; kamp och medmänsklighet. En rimligare värld, helt enkelt.

Det är lätt att förstå varför den här musiken fick en så stark roll för medborgarrättsrörelsen.

Hon för sig med en vänlig värdighet och utstrålar såväl glädje som humor och pondus. Hennes band är en väloljad maskin, så tajt och svängig att det lämnar utrymme för lek – inte minst från kapellmästaren och gitarristen Rick Holmstroms sida. Holmstrom är en synnerligen underhållande uppenbarelse i sig själv, såväl i sitt minspel som i samspelet med Staples och sitt fullständigt briljanta sätt att traktera sitt instrument.

Med en så lång karriär kan man naturligtvis ha synpunkter på låtval – tyngdpunkten ligger på de senaste åren skivor, producerade av Jeff Tweedy från Wilco – men jag tycker att det i sammanhanget vore futtigt att klaga på det, inte minst som nyare låtar som Build a bridge och Who told you that står sig så väl mot gamla örhängen som Staple Singers Touch a hand, make a friend från 1973. Ett par mycket väl valda covers, Buffalo Springfields For what it’s worth och, framförallt, Talking Heads Slippery people fyller väl sin plats.

Det är svårt att hitta jämbördiga att mäta henne mot. Det skulle vara Aretha Franklin eller Nina Simone i så fall. Simone är död och det får väl betraktas som ganska osannolikt att man någonsin skulle få se Aretha. Dessutom känns det som väldigt länge sedan hon gjorde någon relevant musik. Mavis Staples senaste, och mycket lyckade, album kom i november förra året och på scen levererar hon på en enormt hög nivå.

Ljus och mörker i sommarkvällen

Det är den brutala tyngden. Det är de kompromisslös mullrande krautrocktrummorna. Det är Pelle Osslers skärande, atmosfäriska och vibrerande gitarr.
Det är de krökta fingrarna. Det är den krumma kroppen som likt en fågelskrämma ena stunden hänger på mikrofonstativet för att i nästa spattigt dansa över scenen. Det är blicken som är på samma gång frånvarande och akut närvarande i sångerna; i orden.

Rösten hypnotiserar. Det är lika delar lyrik i skymningslandet och rockkonsert som ställer sig på axlarna av det tyska arvet av konstrock från Can till Einstürzende Neubauten. Han har befunnit sig där ett bra tag nu, Joakim Thåström. Vandrat bland ruinerna efter den fallna muren. Rört sig kring nedgångna öststatskrogar och hamnområden och samtidigt vänt strålkastarljuset inåt, hemåt. I ett psykologiskt hinterland mellan dröm och verklighet känns det som att han bär den andra hälften av 1900-talshistorien på sin rygg, samtidigt som han skärskådar sig själv.

Solen skiner fortfarande över Sofiero slott när han går på scenen på torsdagskvällen men Thåström bär mörkret med sig och det är en allt annat än oangenäm upplevelse att följa med honom in bland skuggorna. Han är Sveriges störste rockpoet och det är svårt att inte imponeras av hur väl en ny låt som Bluesen i Malmö flätar sig in i en klassiker som Var é vargen. Lika imponerande är det hur han lyckats hålla i den formtopp han klev in i med Skebokvarnsplattan som kom för 13 år sedan. Utan att på något sätt hänge sig åt någon form av publikfrieri håller han oss i sitt grepp från början till slut. Konsekvensen är totalt. Klassikerna är få och uppenbart utvalda för att de klär i den blytunga musikaliska skrud som de nya bär. Den enda gång han låter tyngden lätta är under en cover på Nationalteaterns fina Dylan-tolkning Men bara om min älskade väntar. Det skänker å andra sidan dynamik åt spelningen.

På pappret är det en udda kombination, First Aid Kit och Thåström. Det är ljus och mörker; Amerika och Europa. Där den ena är en promenad längs en regnvåt gata i Gdansk är den andra en bilfärd i en cab genom den kaliforniska öknen.

Inte så att systrarna Söderberg skyr molltonerna, tvärtom, men det finns ändå något soligt i deras lätta handlag, vackra vokalharmonier och uppenbara spelglädje. Men under ytan lurar det något oroväckande, en mörkare underton. Ett Altamont till Woodstock; en Charles Manson till hippiedrömmen. Det närmar sig ytan i den mullrande finalen på Stay Gold och bryter igenom i den nästan lite hotfulla stämningen i The Lion’s Roar.

Det känns som att det har hänt en del med bandets musik. Det är ett hårdare rytmiskt driv i kompet och i Johannas bas. Och när Klara plockar fram den distade elgitarren i den ursinniga You are the problem here pekar det på en väg framåt, mot ett lite tuffare sound.

Med det sagt är det ändå de där nästan övernaturligt vackra stämsångerna som är bandets adelsmärke. När de låter dem omslingra Kate Bushs fina Running up that hill (släppt på singel i onsdags) sluter jag ögonen och låter mig vaggas av deras röster som böljar likt vågor.

De fungerar faktiskt väldigt bra tillsammans, First Aid Kit och Thåström. Det är som att Thåström slår upp dammluckorna för det där mörkret som First Aid Kit har alldeles under ytan.

Själfull rock från hjärtlandet

“Jag hoppas aldrig vi behöver spela efter Ray Charles igen. Det är som att följa upp på Jesus Kristus.”
Så sade Green on Red-sångaren Dan Stuart efter att hans band spelat efter den stora soulartisten på en Roskildefestival för länge sedan.

Citatet illustrerar problemet med att ha för bra förband: det kan bli svårt att toppa. Och med Lindi Ortega, som är en strålande liveartist på egen hand, är den risken uppenbar. Hon är cool, har attityd, närvaro och en katalog . Dessutom är hon här och nu i en genre som är ibland är pinsamt stolt över sitt förflutna.

Men Jason Isbell är uppenbarligen inte rädd för att bli blåst av scenen av sitt förband. Han kommer från Muscle Shoals, Alabama, gubevars. Han har spelat i vår tids bästa (och minst flaggviftande) sydstatsrockband – Drive-by Truckers – och fått ett ohemult antal priser och årsbästalistenoteringar för sina soloplattor.

När han och hans band The 400 Unit kliver upp på KB:s scen ser han ut som vem som helst. En vanlig snubbe i 30-nånting-åldern i svart tischa och jeans. Kort sagt: ingen människa har någonsin sett mindre ut som en rockstjärna än Jason Isbell. Någon anmärkningsvärt bra sångare är han inteheller men rösten gör sitt jobb.

Det han har är en förmåga att fylla sina sånger med själ och en fingertoppskänsla som gör att han ställer sig precis rätt i den amerikanska rootsmusikens strömfåra. Han hittar precis den rätta skärningspunkten mellan country, folk, soul och heartland-rock. Han är John Cougar Mellancamp (vid tiden för The Lonesome Jubilee) och Ray Charles (country-eran) i en person.

Mest anmärkningsvärt är ändå hur han lyckas dra i precis rätt hjärtsträngar. Det är en sak att hjärtat börjar slå dubbelslag till personliga favoriten 24 Frames men när Cover me up – en låt jag aldrig gått igång på tidigare – får ögonen att tåras inser jag vilken remarkabel liveartist Isbell är.

Lindi då? Hur var hon?

Jo, som ett sant proffs gick hon på knock. Senaste plattan, Liberty, drar åt spaghetti western-håĺlet men med begränsad scentid satsade hon på de omedelbara käftsmällarna snarare än de mer filmiska ljudlandskapen. Även om det gick ut över dynamiken och jag gärna hade sett henne måla med hela paletten som hon brukar, var det naturligtvis helt rätt beslut. Dessutom satte det publiken på det packade KB i precis rätt stämning för huvudakten – precis som ett förband ska göra.

 

 

Pussy Riot – eller?

Det börjar med något slags manifest i 25 punkter som läses upp över PA:t och visas i textform på bildskärmarna. Sedan kommer Nadezhda ”Nadya” Tolokonnikova ut på scenen med sin neongröna balaclava.

Pussy Riot beskrev sig en gång i tiden som ett punkband men var ett anarkistiskt konstkollektiv. De blev en världsangelägenhet i och med manifestiationen och performancen man gjorde i Kristus Frälsarens katedral i Moskva i februari 2012. Man måste nog se rättsfallet som följde på uppträdandet, liksom de fängselsestraff som Tolokonnikova och två andra dömdes till som en del av verket.

Som konstverk betraktat var det minst sagt modigt och måste nog ses som ett av det här milleniets mest lyckade konceptkonstverk. Sedan dess har dock Pussy Riot fallit sönder och det som ”band” som på fredagskvällen står på Lisebergs scen är Tolokonnikova, en dj och två dansare. Av de som var med 2012 är bara Tolokonnikova kvar.

Musikaliskt går tankarna till Le Tigre elektroniska dans-postpunk. Tyvärr faller inte den jämförelsen ut till Tolokonnikovas fördel. Kathleen Hanna och company hade en lika anarkistisk inställning till musiken som till politiken och det gulliga och popiga var spetsat med knivar. Tolokonnikovas musik är mest socker och texterna ganska banala politiska slogans. Även som liveakt var Le Tigre betydligt roligare att se.

Det är anmärkningsvärt att Pussy Riot, som en gång i tiden avböjde att uppträda med Madonna med motiveringen att man bara gjorde illegala spelningar, numera uppträder på nöjesfält. Det är också anmärkningsvärt att Pussy Riot en gång i tiden sa att den enda som har rätt att uttala sig för gruppen var en kvinna i balaclava medan man nu släpper fram den manlige discjockeyn (förvisso även han i balaclava) att rappa.

Det finns absolut goda argmument för subversion i form av politiska budskap inlindade i söt popmusik för att ta ut den politiska diskursen till andra arenor än de förväntade och för att nå de som behöver nås. Men för att det ska fungera behövs mer musikalisk substans och mer elegans i formulerandet av budskapet.

Visst skrattar jag gott åt dataspelsgrafiken på videoskärmen, där Vladimir Putin rider med bar överkropp och där han åker på däng i ett boxningsspel, men särskilt subtilt är det inte. Känslan var dessutom ganska mycket den att man predikade för de redan frälsta. Jag har svårt att tänka mig att det var särskilt många i publiken som skulle försvara de oligarker man kritiserar, från Putin till Trump.

Det är tyvärr bara att inse: 2018 har kollektivet Pussy Riot reducerats till en soloartist, balaclavorna – som en gång skulle skydda medlemmarna mot myndigheternas repression – reducerats till en gimmick och de modiga framträdanden man en gång gjorde blivit helt vanliga popkonserter.

Värme, humor och ond bråd död

Brett Sparks röst omfamnar oss i publiken på Folk å rock. Den är inte bara vacker och vänlig, den bär också på ett mörker som skapar en spänning i rummet på ett utsålt Folk å rock.

Makarna Sparks musik var länge en väl bevarad hemlighet i americana-underjorden; Rennies mörkt surrealistiska texter och Bretts varmt djupa, men ändå ödsliga och ibland nästan spöklika, stämma en angelänhet för ett lyckligt fåtal som lyckats leta upp deras band, The Handsome Family.

En tio år gammal låt upplockad till ledmotiv i en framgångsrik tv-serie skulle 20 år in i karriären förändra allt. När T Bone Burnett bestämde sig för att ta med Far from any road till vinjetten i första säsongen av HBO-serien True Detective måste det ha varit ett riktigt lyckokast, inte bara för familjeekonomin utan även för uppslutningen på deras spelningar och inte minst för tv-serien som sådan.

Man kan kalla The Handsome Familys musik för southern gothic eller country noir. Referenserna är lika mycket litterära och konstnärliga som musikaliska. Här fyller Cormac McCarthy, HP Lovecraft och Edward Hopper en lika viktig plats som Hank Williams och Johnny Cash.

Ibland är texterna, med alla sina mord, spökhistorier, sorgsna mjölkbud och besjälade djur, så skruvade att det blir komiskt, vilket rimmar väl med de svarta skämt Rennie drar mellan låtarna om hur mordiska amerikaner är och sin makes (det var deras 30-åriga bröllopsdag dagen innan onsdagskvällens spelning) cluelessness.
– He’s just the way I like ‘em. Pretty, sings good and knows nothing ‘bout nothing.

De ser lite omaka ut, hon en New Yorker med en look som är lika delar modern wicca och bohemisk storstadsintellektuell medan han ser ut som en blandning mellan skogshuggare och professor i engelska. Hade det inte varit för det gulligt varma leende hon får när hon driver med honom hade man nästa kunnat tro att bandets nästa mördarballad skulle utspela sig på scen framför oss.

På det hela taget är det en alldeles, alldeles utmärkt spelning. Handsome Family suger in oss i sin värld och det är en magisk och spännande plats, den onda bråda döden till trots. Live är det naturligtvis mer avskalat än de stora och fint utmejslade arrangemangen på skiva men det fungerar väl för deras musik som i grund och botten är folksånger där berättelserna står i främsta rummet.

Rennie kanske inte är någon virtuos på banjon eller ukulelebasen och Brett det inte heller på gitarren men tillsammans bildar det en fin helhet, fylld av värme, magi och surrealism. En särskild eloge går till trummisen Jason Toth. Eller trummis förresten … Han spelade lite av varje och fyllde på så sätt ut ljudbilden. Hans sätt att leva sig in i musiken gjorde honom dessutom till något att titta på under spelningen.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer