Sweden Rock – avslutningen

Bob Noveaux, Ritchie Blackmore och Ronnie Romero i Rainbow. Foto: Jörgen Johansson.

Det är naturligtvis åtminstone delvis falsk marknadsföring att kalla avslutningsakten på Sweden Rock Festivals största scen för Rainbow. Förvisso har bandet alltid haft något slags svängdörrspolicy för medlemmar som inte heter Ritchie Blackmore men när han nu återstartar under det gamla bandnamnet har han med sig rytmsektionen från Blackmore’s Night (däribland duktige basisten Bob Noveaux (eller Curiano som han egentligen heter i efternamn) som även varit medlem i Mink DeVille), Yngwie Malmsteens gamle keyboardist Jens Johansson och exakt 0 medlemmar från någon av de klassiska Rainbowuppsättningarna.

Ritchie Blackmore.

I låtvalet lutar man sig lika mycket mot Deep Purple som mot Rainbows låtkatalog. Det hela ska nog snarare ses som ett soloprojekt. Trots det tar sig Blackmore en ganska blygsam plats på scen, även om hans stilbildande gitarrspel naturligtvis står i första rummet. I stället låter han sångaren Ronnie Romero kliva längst fram på scenen och stjäla det mesta av rampljuset. Romero gör ett gott jobb i att hitta ett slags gyllene medelväg mellan de olika vokalister som sjungit på originalen, vilket är imponerande med tanke på att det är några av hårdrockens allra största röster vi pratar om: Ronnie James Dio, Joe Lynn Turner, Ian Gillan och David Coverdale. Att säga att han når upp till Dios höjder vore naturligtvis en brutal överdrift men det är ändå ett imponerande jobb han gör.

Ronnie Romero.

Även det lyhörda samspelet mellan de mycket duktiga musikerna imponerar. Men de har ändå svårt att riktigt dra igång den stora publiken. Det är inte förrän under den sista tredjedelen, när Romero kommer tillbaka på scen efter en alldeles för lång version av den instrumentala Difficult to cure (baserad på Beethovens 9:a) och sparkar igång All night long som det tänder till på riktigt, Då börjar även Ritchie Blackmore dra på munnen och Romero slipper ensam stå för showen.

 

Biff Byford i Saxon.

Saxon har varit uppe på toppen, popularitetsmässigt, och nere på botten. Biff Byford och hans manskap visar på värdet i att stå på sig och kämpa vidare, oberörda av rådande trender.
När man tog sina första steg som band var det new wave som gällde men den nya vågen av brittisk heavy metal skulle få sin tid i rampljuset i det tidiga 80-talet. Sedan kom grungen och de klassiska metallbanden blev obsoleta.

Men man kämpade vidare och gjorde det man alltid har gjort. Det tarvar respekt. Då är det svårt att inte glädjas åt att de lyckas dra en massiv publik till den största scenen (det är premiär för bandet på Festival Stage) mitt på blanka eftermiddagen. Att det sedan ännu gnistrar om pärlor som 747 (Strangers in the night), Crusader och Princess of the night gör inte saken sämre. Det gör inte heller att en låt som titelspåret från bandets 21:a (!) och näst senaste studioalbum, Battering ram, väl förtjänar sin plats jämte dem.

Ett stort spektakel och ett värdigt avslut

Gene Simmons, Tommy Thayer och Paul Stanley. Foto: Jörgen Johansson.

 

Led Zeppelins Rock n Roll tonar ut i PA:t. Kiss-skynket stiger upp mot scentaket för att sedab falla ned. Ned från det samma kommer tre plattformar med tre hårresande figurer. Demonen, Rymdmannen och Stjärnbarnet; Gene Simmons, Tommy Thayer och Paul Stanley.
Di-du Di-du Di-du Di-dum. Di-du Di-du Di-du Di-dum.
I feel uptight on a saturday night, sjunger Stanley.
Och jublet är enormt från folkmassan som består av kanske inte varenda levande själ på Sweden Rock men i alla fall den stora majoriteten.

Att börja lite mjukt så här i karriärens elfte timma, när vägs ände nästan är nådd och avskedsturnén är väl under väg, ligger naturligtvis inte för ett band som högeligen skulle fnyst åt en devis som lagom är bästa. Nej, istället sparkar man igång med Detroit Rock City, ett av sina i mitt tycke starkaste kort. Att låten handlar om att gå ut med en smäll känns passande i sammanhanget. Protagonisten är upptaggad, glad och bakom ratten på väg till en konsert med sitt favoritband när han frontalkrockar med en mötande lastbil. Paradoxalt nog är det allt annat än en sorglig sång. Det är en låt som pumpar adrenalin ur varje por, ur varje luftficka
i det tajta unisona riffandet mellan gitarrerna och basen.
Drygt två timmar senare tackar de för sig med I want to rock n roll all night och skimrande långa band som singlar ned från luften, uppskjutna av kanoner i ett rökmoln.
Däremellan: allt. Och jag menar verkligen allt en rockkonsert av det här formatet kan erbjuda och det i fläskig de luxe-förpackning.

Det är flygande trumpodium och en gitarrist som skjuter rymdskepp med sin gitarr. Gene Simmons spottar blod och sjunger en blytung God of thunder från en plattform som lyfts upp nästan till himlen – liksom från ett antal videoplattor, något som ger en skönt creepy känsla. Paul Stanley åker linbana över publiken för att sedan stå på ett torn mitt i där han sedan sjunger Love gun och I was made for loving you. Den sistnämnda är bandets allra största hit.
Redan där skulle det varit mycket för vilket annat showinriktat rockband som helst. Men Kiss stannar inte där. Det är konfettiregn på konfettiregn, bevingade ormar som sprutar rök och mer pyroteknik än en allsvensk säsong. Det är Eric Singer bakom en glittrig fuskflygel som tolkar originaltrummisen Peter Criss gamla paradnummer, balladen Beth. Och det är Cold gin, Shout i out loud, Heaven’s on fire (min egen introduktion till bandet i tonåren) och Crazy, crazy nights.

Det finns naturligtvis en del att anmärka på. Sist Kiss var i Sverige fick de mycket kritik för att Paul Stanleys röst inte längre håller måttet. På Sweden Rock låter han också mer än lovligt kraxig, trots att han får gott om vokal hjälp. Eric Singers trumsolo i 100 000 years känns ungefär så långt. Stanleys mellansnack och call and response-övningar tycks aldrig ta slut och Thayers gitarrsolo var väl inte över sig fantastiskt.
Men vad spelar det för roll egentligen. När Kiss avslutar sin bana lämnar de oss med en rejäl smäll. En smäll värdig ett band som inspirerat åtskilliga tonårsgenerationer att plocka upp gitarrerna och leva rockstjärnedrömmen. Kiss har aldrig handlat om skönsång och ekvilibristiska instrumentala prestationer. De är och har alltid varit ett spektakel i ordets bästa bemärkelse. Jag går från åkern i Norje med ett leende på läpparna trots festivalvärkande leder och att folkmassan, som uppenbarligen i sin helhet ska åt samma håll som jag rör sig, i myrfart. Och leendet sitter kvar där så här ett halvt dygn senare.

 

Black Sabbaths ande vilade över Norra Gränges

Det var tungt igår på Plan B. Nedstämt. På det bra sättet. På det där sättet som bär sina Black Sabbath referenser på utsidan. Inte minst gäller det kvällens huvudakt Electric Citizen. Precis som Sabbath kommer de från ett område kännt för sina tunga industrier. För Black Sabbath var det Birmingham, själva industrialismens födelseplats, och för Electric Citizen är det Cincinnati mitt i det amerikanska rostbältet.

Ross Dolan lägger lika eleganta som blytunga riff som inte på något sätt hymlar om var inspirationen kommer från. Över det hustrun Laura Dolans mässande befallande stämma. Det är ett band med självklar pondus på scen. Killarna i bandet håller sig på sin kant och lämnar spelrummet fritt för Laura Dolans intensiva utspel.

Det känns lite som om Black Sabbath, efter att Ronnie James Dio hoppade av som sångare, hade vänt sig åt San Francisco, rekryterat Jefferson Airplane-sångerskan Grace Slick och lagt mer fokus på den psykedeliska sidan av musiken – vilket för övrigt hade varit en alldeles förträfflig idé som hade besparat både bandet och dess fans en lång ökenvandring.

Trots att de bara funnits som band i fem år har Electric Citizen hunnit få ur sig en imponerande låtkatalog utspridd över tre fullängdsalbum, det senaste – Helltown – döpt efter det folkliga namnet på den Cincinnati-stadsdel där de kommer ifrån. Lika rutinerade är inte kvällens första akt Blackwater Holylight från Portland i Oregon.

Blackwater Holylight släppte sitt självbetitlade och alldeles utmärkta debutalbum i april i år och de kan inte riktigt visa upp samma självklara pondus som Electric Citizen. I gengäld har deras musik ett större musikaliskt djup och dynamik.

Visst finns tyngden från Black Sabbath även här men det psykedeliska elementet är starkare accentuerat och basisten Alison ”Sunny” Faris och gitarristen Laura Hopkins sjunger stämmor på ett sätt som ekar av systrarna Deal i The Breeders (och i syster Kims fall även Pixies).

Stämsången är en lätt flytande och svävande kontrapunkt till gitarrens och basens tunga jordiga riffande. Ett 90-tal till gitarrernas 70-tal skulle man också kunna säga. I kombination med alldeles utmärkta låtar är det svårt att inte falla för deras musik. Jag har svårt att se att detta inte skulle vara ett band för framtiden. Med lite mer utspel på scen och ett album till i bagaget så lär det här bandet vara headliner nästa gång de kommer till Sverige.

Vackert men trevande

Det finns en del musikaliska filmscener som brännt sig in i minnet. EN av dem är när Isabella Rossellini från scenen sjunger Blue Velvet för en betagen Kyle MacLachlan i David Lynchs film med samma namn som sången.

Jag kommer att tänka på scenen när jag ser den Bostonbördiga singer songwritern Marissa Nadler på Babel på fredagskvällen. När hon är som allra bäst, som i Said goodbye to that car eller I can’t listen to Gene Clark anymore från numera näst senaste albumet For my crimes (det senaste släpptes igår), känner jag mig just sådär andlöst tagen som MacLachlan ser ut i filmen.

Nadlers sånger är oändligt vackra men bär ett stort mörker inom sig, man kan kalla dem för country noir eller southern gothic. Det samma kan sägas om hennes röst: glasklar och varmt vaggande men ändå olycksbådande. Det är svårt att låta bli att associera till en mer lågmäld Lana del Rey.

Hon står där ensam på scenen. En svart aftonklänning. Två vita gitarrer, en sex- och en tolvsträngad. Två mikrofoner. En looppedal. Det krävs en hel del mod för det formatet, inte minst som looppedalen tydligen är ett nytt inslag i hennes arsenal och att hon uppenbarligen inte behärskar den till fullo ännu gör att det stundtals känns lite trevande.

Genom medvetandets bakvatten

Rött ljus flödar över det vitklädda bandet på scen.  Det skapar en monokrom känsla som klär musiken väl. Vi befinner oss i ett skymningsland där färgen tvättats ut och medvetandet spelar upp sin egen gryniga svartvita film.

I Storbritannien bosatta kanadensiskan Tess Parks, som igår gästade Plan B, rör sig inom det mer hynotiska, för att inte säga narkotiska segmentet av gitarrpopen. Tänk The Jesus and Mary Chain under Psycho Candy-eran om man hade tagit ifrån bröderna Reid deras amfetamin och ersatt det med valium. Eller tänk Mazzy Star om Hope Sandoval inte varit fullt så introvert.

Fast varken bröderna Reid eller Hope Sandoval skulle komma på tanken att sjunga ”It feels good to be alive again” som Parks gör på ett av spåren på senaste skivan som hon gjort tillsammans med Anton Newcombe från Brian Jonestown Massacre.

Det känns hur som helst fullt naturligt att gamle Creation-bossen Alan McGee som givit ut några av de viktigaste skivorna inom britpop-genren (med band som My Bloody Valentine, Primal Scream och Jesus and Mary Chain) föll som en sten när han hörde Tess Parks och signade henne för det som skulle bli hennes debutplatta Blood hot som släpptes 2013.

Musiken rör sig framåt i sävligt tempo men under ytan driver kompromisslöst svängiga trummor musiken framför sig och bär upp Parks beslöjade visksång. Gitarrerna vibrerar i det reverbrika ljudet. Intensiteten vrids upp och skär in i det undermedvetna.

Kanske skulle man kunna ta det där sistnämnda ett litet steg längre. Tess Parks har uttrycket, rösten och förmågan att snärja en lyssnare med sin suggestiva stämma. Hon har också ett band som förmår att ge henne en uppbackning som lyckas med konsstycket att vara monoton utan att bli enahanda; som lever och rör sig inom sin ram.

Katharsis vs. full attack

Man går till Plan B för att se en man göra brutal industrimusik med fräcka egenhändigt byggda maskiner. Man går därifrån fullständigt förkrossad av förbandet.

Kristin Hayter, som uppträder under namnet Lingua Ignota, står på golvet nedanför scenen. Vi andra står i en halvcirkel omkring henne, på behörigt avstånd. Hon står där med en liten synt på ett ställ, med tre bygglampor och en mikrofon. Hon ser liten och ensam ut.

Men rösten. Men uttrycket.

Hon rör sig runt i rummet. Rör sig ibland oss. Hon är ömsom bräcklig och går ned på knä framför oss. Ömsom går hon till full attack svingandes bygglamporna omkring sig.

Men musiken.

Det är svårt att inte dra paralleller mellan Kristin Hayters musik och Jenny Wilsons på senaste och kommande albumet. Det är svårt att inte se det som en exorcism. Där Wilson driver ut de onda andarna från en våldtäkt hon utsatts för är det för Hayter den ackumulerade smärtan från ett femårigt förhållande fyllt av fysisk och psykisk misshandel.

Till detta har Hayter hittat ett musikaliskt uttryck som känns lika drabbande som det textmässiga innehållet. Lingua Ignota, latin för okänt språk, är en term hämtat från 1100-talsabbedissan, kompositören och mystikern Hildegard von Bingen och hon står med ena benet i den liturgiska musiken och den andra i industri- och noisemusiken.

Rösten är uppenbart skolad och hon använder dess fulla spännvidd från magtonerna ända upp till huvudklangen.  Och det är i skarven dem emellan där hon hittar till pudelns kärna; där allting spricker och smärtan flödar fritt. Hon plockar upp en sliten cover, Dolly Partons Jolene, och dekonstruerar den vokalt; kokar ned den till sin känslomässiga kärna. Sången kontrapunkteras av en inspelad intervju med numera avrättade seriemördaren Aileen Wuornos.

Det är lätt att dra liknelser med Diamanda Galas och Anna von Hausswolff, två sångerskor som inte heller drar några absoluta gränser mellan det vackra och det fula, men det känns lite som att förringa Kristin Hayters musik och sceniska uttryck.

Hon ser liten och ensam ut. Till en början. Men det är ett musikalisk reningsbad vi ser och hör. Musiken tas upp till ett crescendo innan det blott alltför snart är över. Liten och ensam på scen, kanske, men det är ingen tvekan om att hon äger rummet, att hon har vår fulla uppmärksamhet.

Det är faktiskt alldeles fantastiskt.

Det är en tung uppförsbacke för Tristan Shone, alias Author & Punisher, kvällens andra enmansband. Det är kanske inte helt rättvist att behöva följa upp på, och, som huvudband, kanske helst toppa, en akt som Lingua Ignota. Och det gör han inte heller.

Lika delar ingenjör och musiker har han konstruerat sin egensinniga arsenal av spakar, skjutreglage och rattar som kontrollerar hans dator. Det låter stenhårt och industriellt, lite som om det löpande bandet i en tillverkningsindustri börjat skapa sin egen musik.

Under det nästan monumentala oväsendet finns det låtar och ett brutalistiskt sväng. Tyvärr ställer han sig lite i vägen för sin egen musik genom att gå på full attack hela tiden.

Det blir tyvärr i längden lite enahanda på grund av bristen på dynamik. Om han emellanåt hade plockat ned intensiteten i musiken lite skulle käftsmällarna få så mycket större effekt.

Med det sagt är det ändå till största delen en underhållande spelning och inte minst skaparglädjen som skiner igenom i form av hans egensinniga maskiner tilltalar mig. Det blir bara en lite för tung match att gå upp på scen efter Kristin Hayters katharsis.

Fotnot: Aileen Wuornos mördade på 80-talet sju män som hon hävdade hade våldtagit henne. Filmen Monster från 2003 med Charlize Theron handlar om Wuornos. Theron fick både en Oscar och en Golden Globe för sin tolkning. Det är en fantastisk film. Se den.

Trollbunden

Det finns något befriande omesigt med Eivør Pálsdóttir. Även om hon i sina allra mest lågmälda stunder, när hon plockar sprött på sin Gibson Nighthawk eller Fender Jazzmaster och sången låter som en älvas, lurar känslan under ytan att om hon är en älva så är det en älva som bestiger berg och brottas med björnar – om det nu funnits sådana i hennes hemland Färöarna. Och det är en älva som när som helst kan förvandlas till en furie.

Eivør, som hon kort och gott kallar sig i musikaliska sammanhang, är Färöarnas med god marginal största artist. Med tanke på att landet har en folkmängd som är marginellt större än Trelleborgs kanske det inte säger så mycket men det är en erfaren artist som har en 20-årig karriär, ett tiotal album och ett konstnärligt uttryck som genom åren innefattat allt från rock, pop och jazz till folkmusik och opera, i ryggen när hon på fredagskvällen ställer sig på Kulturbolagets scen framför en stor och entusiastisk publik.

Jag vet inte om det handlar om språket. På senare tid har hon börjat sjunga allt mer på engelska men en stor del av materialet är alltjämt på färöiska och isländska och det är något som i mina svenska öron ger ett sagans skimmer över orden. Kanske är det att man tycker sig förstå delar av det, men ändå inte. Betydelsen undslipper en precis, en bit bort i en dimbank.
Jag vet inte om det handlar om sångglädjen som glittrar i hennes ögon även när musiken är som mest nedstämd.
Jag vet inte om det är det sömlösa samspelet med hennes två medmusiker – hon har spelat med båda sedan hon slog igenom på hemmaplan som 13-åring.

Men något är det. Något är det som gör att hon lyckas fånga mig  Hon griper tag från första början och jag glömmer nästan bort att jag ska plåta. Istället står jag och ler fånigt för mig själv. En titt åt sidorna skvallrar om att jag inte är ensam om reaktionen. Hon griper tag och sedan skruvar hon åt greppet ytterligare.

Tankarna far genom hjärnan. Referenser till Kate Bush, till sorgligt bortglömda Toyah Wilcox och till den norsksamiska sångerskan Mari Boine. Hennes sångteknik är utmärkt och känslan för musikaliskt drama likaså. Efter en mäktig  Salt – där scenen först släckts ned och sedan tänts upp till att en maskklädd Eivør plockat fram handtrumman – växlar spelningen upp ytterligare ett par snäpp och bandet spänner sina muskler gemensamt. Det är både tungt, mäktigt och ursinnigt.

Titeln på det avslutanda extranumret och min personliga favorit, Trøllabundin, säger det mesta.

En lysande andra halva

Senast Jill Johnson stod på en klubbscen var hon 17 år. Då sjöng hon covers av Tina Turner och Bon Jovi berättar hon. Sedan dess har hon gjort Mello, blivit countrydrottning, spelat in Jills Veranda och Så mycket bättre och gjort storstilad jazzshow; blivit en av Sveriges mest älskade artister.

Det är inte svårt att se varför. Hon har röstresurser som få kan mäta sig och en personlighet som förefaller ha träffat helt rätt med den svenska folksjälen, om det nu finns en sådan. Att hon dessutom verkar kunna sjunga precis vad som helst – från soul till cocktailjazz, från ömsinta countryballader till fläskig sydstatsrock – ger utrymme för en bred publik.

Fredagskvällens spelning på Kulturbolaget var premiär, inte bara för klubbturnén utan även för nya ep:n My remedy som hon skrivit ihop med skånske Robin Stjernberg. Ett otippat sammarbete, måhända, men ett lyckat sådant vad det verkar. KB är utsålt och manegen är krattad för en lyckad kväll.

Det börjar dock lite jämntjockt. Om det finns ett problem med Jill Johnsons låtkatalog är det allt för mycket harvande i midtempo. Hennes band har rejält med muskler som inledningsvis spänns lite väl ofta. Det går ut över nyanserna och Johnsons röst får för lite utrymme att andas i musiken.

Men det blir så mycket bättre. Halvvägs genom spelningen, direkt efter titelspåret från nya ep:n, lägger Jill och bandet in en högre växel och sparkar av sig vägdammet.
– Jag är kanske inte så rock n roll som folk skulle önska, säger hon.

Men när hon fyrar av ett knippe  låtar som lägger sig nära sydstatsrocken – We can sleep it of, ännu osläppta Masquerade, Better think again och Jacked up heart – Här visar hon precis hur mycket rock n roll hon kan vara på scen. Här kommer så väl klöset i hennes röst som bandets tyngd och kraft till sin rätt. Efter det är det som en helt annan spelning.

Trots det, och trots en fin version av hennes mest minnesvärda Så mycket bättre-tolkning – Open your heart – är det en annan cover som biter sig kvar. Som sista extranummer plockar hon fram det verkliga esset i rockärmen: en träskbluesig version av Doug Seegers Going down to the river.

Med röst som en sommarbris

Det drog en värmande bris genom Palladium igårkväll, lika lätt som ett andetag och lika varm som den gångna sommaren. Den luktar som lata dagar vid havet och storstadsnätter på ännu solvarm asfalt. Amanda Ginsburg har förmågan att med sin stämma locka fram de där bilderna och den där känslan.

Första gången hennes musik kom in i mitt liv var en gråkall novemberdag förrförra året när regnet på klassiskt Malmöitiskt sätt drev in från sidan. Hon skulle till att släppa sin andra singel, Flykten från vardagen, precis när jag som bäst behövde en sådan och jag skrev en entusiastisk krönika.

Sedan dess har allting hänt: debutalbum och Allsång på Skansen, Jazzkatt och Grammis, Olle Adolphsson-stipendium och långt många fler jämförelser med Monica Zetterlund än vad som går att räkna.

De är ju svåra att komma ifrån, förstås, de där jämförelserna med Monica Z. Det är något med fraseringarna och det lätta handlaget, den ekvilibristiska röstbehandlingen och referenserna till 50- och 60-talens Jazzstockholm, till Beppe Wolgers och Olle Adolphsons texter, till Jan Johanssons folktoner och Hasse & Tages revyer. Och över hela spelningens första set vilar den där somriga känslan från Monicas Zetterlunds Sakta vi går genom stan.

Inte så att Ginsburgs sånger till sitt innehåll är tillbakablickande. Hon tar arvet av en stolt tradition och placerar den rent textmässigt i nutiden, utan att för den skull göra en grej av det.

Egentligen borde jag tycka det är lite för snällt och lite för glatt. Till och med när hon sjunger om En blå dag liksom glittrar det om rösten. Men det gör jag inte. Det vänliga tilltalet och den uppenbara musikglädjen blir istället fullständigt charmerande. Hennes band – pianisten och låtskrivarpartnern Filip Ekestubbe, basisten Ludvig Eriksson och Ludwig Gustavsson på trummor – imponerar både individuellt och som dynamisk enhet.

Höjdpunkterna är många. Den ännu inte namngivna sång som tydligen hette Ballad i Ciss moll innan den fick en text och bytte tonart är en. Kvällens allra blåaste stund där Ginsburg sjunger Olle Adolphson-tolkningen Nu har jag fått den jag vill ha, bara kompad av Ludvig Erikssons kontrabas, är en annan.

Ändå är det nog det avslutande numret, hiten, Havsmelodi som fortsätter att spela i skallen på väg hem i den fuktiga Malmökvällen. Den är, tillsammans med Flykten från verkligheten, något av en programförklaring, både för debutalbumet Jag har funderat på en sak och för spelningen. Då drar den där varma brisen genom Palladiums vackra lokaler och känns hela vägen in i märgen.

 

 

Vitt vin, punk och poesi

Victoriateatern i Malmö är inte så punkig, för att uttrycka det milt. Med sin fantastiska art noveau-entré och mysiga teatersalong med små runda bord och sittande publik är det den perfekta lokalen för picknick-konserter. Men för klassiska punkband är det en något udda lokal.

Göteborgsstadsdelen Majornas stoltheter, Attentat, bangar dock inte för aparta miljöer. Den ”riktiga” avslutningen på Svart får i 40 år-firande var på Bommens salonger i centrala Göteborg, en lokal som inte heller ter sig skapad för band som bär sitt arv efter Sex Pistols och The Clash på rockärmen. När den turnén nu får en appendix är det för att säga tack och farväl till basisten Crippa Odin som lämnar bandet efter fyra decennier.

Det är ett farväl som varar i två kvällar, den andra är i kväll. Naturligtvis har biljettrycket varit högre på den andra, och Crippas allra sista spelning, men det var ändå helt okej uppslutning. Och Attentat bjöd sin vana trogen upp till party, trots att gitarristen Kruse var synbart febrig och tvingades sitta ned under delar av spelningen.

Det är en något märklig känsla att se ett band som man brukar stå, hoppa och skräna med till sittande vid ett bord med ett glas vitt framför sig, istället för en pilsner i handen. Men det finns ett driv i bandets musik som kör över sådana petitesser. Jag finner mig ömsom vevande med handen, skränande och allmänt löjligt fånleende till klassiker som ”Rudebecks & Sam”, ”Bonden, byråkraten och jag” och inte minst det som i mina ögon är en av de ultimata svenska punksinglarna: debuten Ge fan i mej.

Glöden slocknar aldrig, heter en dokumentärfilm om bandet och det tycks stämma bra.Sedan blir det kanske ändå inte samma magiska känsla som när jag såg dem på Musikens Hus hemma i Majorna 2010 när de bestämde sig för att sparka igång igen på allvar. Men det kan man kanske inte begära heller.

När jag intervjuade sångaren Mats Jönsson i slutet av förra året pratade han om hur de nyare låtarna, från albumet Fy fan! från 2013, efter att först ha tagits emot lite styvmoderligt av publiken när de spelade live under åren som gått släppts in i värmen bland de gamla klassikerna. Jag kan bara tala för mig själv men jag är böjd att hålla med. Inte minst gäller det ”Går i taket” och ”Sång till punkarna” (den sistnämnda med textreferenser till i princip hela bandets karriär) som får rama in spelningen.

Inför kvällens spelning går ryckten om gästspel från ett celebert lokalt band. Synd att man inte kan vara med då.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.