Gladpunk när Plan B öppnade nya lokalen

Punk är vrede. Punk är politik. Punk är anarki och kaos. Punk är människor som inte kan spela men som gör det ändå.

Nej, fördomarna om punkgenren stämmer ganska illa in på 40-årsjubilerande The Toy Dolls som på lördagskvällen gästade Plan B som för första gången slog upp dörrarna till sin nya och betydligt större lokal. Det kunde inte ha börjat bättre. Spelningen var utsåld och förutom Toy Dolls stod Sölvesborgsbandet The Mockingbirds och (före detta) Malmöbandet The Headlines på den nya scenen.

Snarare än anarki, vrede och uppror handlar Toy Dolls inte sällan absurda trudelutter (ja, det är faktiskt ett rimligt ord i sammanhanget) om saker som spindlar i omklädningsrummet och vådan av att ha astma. På scen ser de ut som seriefigurer i sina kulörta solglasögon, sin synkroniserade klädsel och lika synkroniserade rörelsemönster. Musikaliskt handlar det om studsande rytmer, snabba durmelodier och allsångsvänliga refr … nej, inte refränger, allsångsvänliga hela låtar.

I centrum står – naturligtvis – Michael ”Olga” Alger, bandets enda kvarvarande originalmedlem. Hans röst låter lite som om någon skulle ha ätit krita och sedan andats in helium men på något märkligt sätt får han det att fungera. Trots att han närmar sig de 60 (han är 57) tycks hans energi outtömlig och han showar loss mest hela tiden tillsammans med parhästen Tom ”Tommy Goober” Blyth på bas. Det sparkas, hoppas och skuttas i tandem och samtliga inblandade (och då räknar jag med publiken) verkar ha en alldeles strålande stund tillsammans.

Det där med att punkare inte kan spela är en annan fördom som kommer kraftigt på skam. Det är inte en slump att två av bandets tidigare medlemmar idag undervisar på brittiska musikhögskolor. Dagens trio har hängt ihop sedan mitten av 00-talet och är en snortajt enhet. Till det kommer att Olga är något så ovanligt som en klassisk gitarrhjälte.

Hans fingrar rör sig över Telecasterns lönnhals som om den istället var gjord av glödande kol. Tempot och precisionen är blixtrande och bandet bangar inte för att ta sig an Bachs Toccata i D moll och när man gör den Puerto Ricanska kompositören Rafael Hernández Marins El Cumbanchero låter det som om något tagit brittiska 60-talsbandet The Shadows, kört det i dubbeltempo och strösslat med lite av Ennio Morricones spaghettiwestern-soundtracks.

Ekvilibrismen till trots är det ändå sångerna, humorn och glädjen det handlar om. Jag blev introducerad för bandets musik av min kompis Magnus när jag gick på gymnasiet någonstans kring 1986, -87 och de har funnits med mig sedan dess. Deras version av den brittiska barnsången Nellie the elephant var min favorit att sjunga för mina barn på den tiden de var små nog att inte protestera mot pappas brister som sångare (ah, ljuva tid). Att då äntligen få se dem och få se dem leverera på så hög nivå är en lisa för själen.

Jag kan inte hjälpa att skråla med i Spiders in the dressing room, Dougy Giro och Dig that groove. Och Nellie, så klart. Jag fånler mest hela tiden och vart jag ser i publiken är det samma sak – lyckliga ansikten och sjungande munnar. Jag är egentligen inte överförtjust i kombinationen humor och musik men det här kan jag bara inte motstå.

* * *

Ett år har gått sedan grundaren Carlo Emme förklarade Plan B dött efter att en flerårig kamp för att uppfylla alla krav som ställs för att få serveringstillstånd såg ut att vara ohjälpligt förlorad. Nio månader har gått sedan ett halmstrå räcktes ut i form av hjälp från kollegorna på Slaktkyrkan i Stockholm. Ett halmstrå som inte bara skulle kunna rädda klubben utan även utveckla den. Nu har en stor del av de planer som smeds då förverkligats.

Uteserveringen har varit på plats under sommaren och nu är alltså den 900 kvadratmeter stora lokalen öppnad och premiärspelad. Egentligen skulle den ha stått klar redan till Snövit-spelningen förra helgen men det hanns inte med. Ryktet förtäljer att dörrarna på toaletterna hängdes på så sent som när de första gästerna var på väg in i går kväll.

Det är en jäkla resa de har gjort från källaren tvärs över gatan där allt började, via ett före detta garage till att nu ha två scener, varav den största kan ta en ganska stor publik, och en tredje på gång. Det är imponerande.

Lördagens spelning avlöstes av en klubbnatt på temat powerballader men med ålderns rätt och arbetsdag på söndagen tog jag Scorpions Wind of change som min cue att gå hem.

* * *

The Headlines:

The Mockingbirds:

 

En röst som aldrig upphör att fascinera

2018 var ett genombrottsår som hette duga för Sveriges sorgsnaste cowgirl. Hon var med och sjöng i På Spåret som i det närmaste totalt okänd och så var snöbollen i rullning. Det lätt americanafärgade debutalbumet Love in the milky way och den efterföljande turnén visade med all önskvärd tydlighet att här fanns en ny artist som var att räkna med. På Queens of Pop-festivalen kunde inte ens ett gravt strulande PA dölja hennes star quality och Malmöfestivalen visade upp en artist på god väg mot att bli folkkär på riktigt.

När hon på fredagen klev upp Kulturbolagets scen efter att Malmöartisten Bo Mehr värmt upp så var det inför en om inte utsåld så i alla fall ordentligt välfylld rockklubb.

Och det är inte så konstigt med tanke på att hon följt upp debuten med en minst lika bra uppföljare, Creamy Blue som släpptes för mindre än en månad sedan. Den skivan är fylld med samma typ av nästan luftigt filmiska melodier och utsökta låtskrivarhantverk som Fleetwood Mac i sin krafts dagar kunde skämma bort oss med.

Jag står där i publikhavet på KB och låter mig flyta bort, buren av de där stora och fritt flygande melodierna, liksom inbäddad i det där varma vemodet som fyller hennes sånger men som ändå aldrig gör musiken deprimerande. Tvärt om känns den snarare tröstande och upplyftande.

Till inte så liten del handlar det om Sarah Klangs personlighet som artist. Hennes röst må vara i det närmaste kroniskt stämd i moll men hon har en avväpnande humor och en synbarligen oförställd lätthet som hon hanterar sig själv med på scen. Till och med när hon uppvisar spår av nervositet gör hon det på ett sätt som bara får en att tycka mer om henne.

Det har pratats mycket om Sarah Klangs röst, och det på goda grunder. Det är inte bara så att hon sjunger makalöst bra med styrka, lätthet och en tonsäkerhet gjuten i sten. Hon har dessutom förmågan att lämna utrymme och luft för sångerna att andas. Lägg till det en djupt personlig kvalitet i stämman som gör den omedelbart igenkännbar.

Den rösten upphör inte att fascinera och kommer nog inte att göra det på lång, lång tid. Den bärs fram av ett stilsäkert och följsamt band som kan hantera både dynamiken och dramatiken.

Till sist några ord om Bo Mehr. Den forne Nightmen-sångaren Erik Mellerstedts popcrooner-alter ego är mol alena på scen. Över förinspelade bakgrunder tar han ändå scenen till fullo i besittning. De sångmässiga gesterna, i Scott Walkers anda, är lika stora och yviga som hans poser på scen.

’Det kan låta som kritik men är inte menat så. För Mellerstedt fungerar det väl. Det ligger helt i linje med den karaktär Mellerstedt skapat.

Bo Mehr

Levande musikhistoria på Folk å rock

Håret är långt och grått, ansiktet djupt fårat. Den där klara, höga rösten har fårats av tiden den med. Inte för att det är konstigt, Texas-trubaduren Jimmie Dale Gilmore har trots allt hunnit fylla 74 år. Och de där fårorna i rösten tar inte ifrån den det som journalisten Nicholas Dawidoff i boken In the country of country kallar ”The high lonesome plains” i analogi med begreppet ”The high lonesome”, den där speciella kvaliteten som brukar tillskrivas sångare från Appalacherna.

Nu är inte Gilmore från Appalacherna utan från Lubbock, en stad på Texas höglänta slättland, alldeles söder om The Texas Panhandle, en stad så högkyrklig att den länge motstod att göra någon affär av att Buddy Holly kommer därifrån. Och man behöver inte mycket fantasi för att höra vinden som pinar slättlandet i hans milda, vänliga och oerhört vackra stämma. När den där stämman nu fått allt mer drag av gammelmansröst gör det den bara ännu vackrare och mer berörande.

Gilmore har sina musikaliska rötter i bandet The Flatlanders tillsammans med kompisarna Butch Hancock och Joe Ely, ett band som mer än en gång har kallats världens bästa oframgångsrika band. Även om bandet som sådant inte fick några framgångar att tala om födde de både ett numera legandariskt debutalbum och tre ganska solida solokarriärer.

Mannen vid hans högra sida på Folk å rocks scen är tio år yngre och går mer på kraft än Gilmores spröda anslag. Det slår gnistor om Dave Alvins krämfärgade Stratocaster och hans röst har en solid jordighet. Från scenen berättar han om hur han som barn, tillsammans med sin storebror Phil, brukade smita in till Hollywood och bluesklubben Ashgrove för att träffa och lära av på den tiden halvt bortglömda mästare som T-Bone Walker och Lightning Hopkins.

För Dave Alvin började historien i Downey, en satellitstad till Los Angeles, tillsammans med brodern i röjiga rootsrockbandet The Blasters. Den fortsatte sedan i punkbandet X och som mer lågmäld soloartist. I alla de inkarnationerna har låten The 4th of July funnits med, en av mina personliga favoritlåtar. Jag snackar med mannen vid min sida inför spelningen, om låtar som skulle spelas. ”Om Dave bara kör 4th of July är jag nöjd”, säger jag.

Och visst kör han låten om mannen som står på trappen och röker en cigarett ensam medan mexikanska barn skjuter fyrverkerier för att fira nationaldagen. Där inne finns kvinnan som ger honom kinden när han söker läpparna och han frågar sig vad som gick fel: ”Whatever happened, I appologize”. I sin enkelhet är det en lika sorglig som briljant sång. Och i det ligger hans genialitet som låtskrivare: att med små medel skapa stora berättelser.

Alvin och Gilmore har varit vänner i 37 år, berättar Alvin från scenen. Det är han som står för det mesta av mellansnacket. Men av en slump var de där på Ashgrove samtidigt långt tidigare än så (det torde ha varit någon gång i början av 60-talet), det berättar han nu och det sjunger de om på Downey to Lubbock, titelspåret på det gemensamma albumet som får rama in spelningen.

De må vara av olika generation och komma från olika delar av landet och ha väldigt olika uttryck – någonstans möts de ändå musikaliskt i kärleken till den amerikanska rotmusiken; till bluesen, soulen, countryn, rhytm n bluesen och den tidiga rock n rollen. ”A hippie country singer” och en ”wild blues blaster” som lyfter varandra och skakar dammet av musikarvet.

Covervalen säger något om vad det handlar om. Det blir en Sam Cooke, en Lightning Hopkins (spelad som om det vore Elmore James som skrivit den) och en smått magisk tolkning av Grateful Deads Ripple tillägnad bandets nyligen bortgångne textförfattare Robert Hunter.

Det blir en väldigt trevlig kväll på ett utsålt och svettigt Folk å rock, där de vanliga stolarna kvällen till ära är bortställda för att ge plats åt en stående publik som får sig ett stycke väldigt levande musikhistoria till del. Flatlanders lät gammaldags redan i början av 70-talet och The Blasters sökte sig tillbaka i historien i slutet av samma decennium. Ändå blir det inte musealt. För det glöder Alvins gitarr för mycket; för det blåser slättlandsvinden för mycket i Gilmores röst; för det lyser spelglädjen för mycket i deras och kombandet The Guilty Ones ögon. Och glädjen i publikens ögon, kan tilläggas.

Till vänster The Dimpker Brothers från Västervik som agerade förband och som också dök upp och körade på en låt med Jimmie Dale Gilmore och Dave Alvin.

Nadia Tehran golvade igen

Ett mjölkvitt, halvt genomskinligt, plastskynke hänger framför scenen på Plan B. Scenljuset går upp bakom skynket samtidigt som öppningsspåret från Nadia Tehrans debutalbum Dozakh: All lovers hell drar igång. Tehrans fars röst hörs berätta om upplevelser från Iran-Irak-kriget i slutet av 80-talet.

Så trycks en hand mot skynket. Fingrarna spelar över plasten. Konturen av en kvinna syns därbakom. I kombination med den dramatiskt laddade musiken är effekten inte så lite creepy (fast på ett bra sätt). Fingrarna hittar en liten reva i skynket och sliter upp den. Nadia Tehran tittar igenom.

Dozakh: All lovers hell är ett album som skapat svallvågor. Svenska Dagbladet skrev en hyllande helsidesrecension, brittiska The Guardian och amerikanska Vice har gjort reportage. Och det är inte konstigt. Skivan är i mitt tycke årets svenska debutalbum och visar upp en artist som inte bara har något att säga utan även konstnärlig vision och helhetstänk. Inte minst känns det som en skiva som är väldigt viktig i just den samtid som vi lever i; en tid med stora flyktingströmmar, spänningar i samhället och en nyväckt fascism som vädrar sitt fula tryne.

Nadia Tehran golvade mig fullständigt när jag såg henne på Malmöfestivalen i somras med sin intensitet och sceniska närvaro. Det är alltid riskabelt att se en artist på nytt bara några månader efter att man blivit helt tagen av henne. Överraskningseffekten är borta och det är upplagt för att bli besviken. Så blev inte fallet denna gång,

Det var glest i publiken på Plan B. Torsdagskväll, regn, dag innan löning och MFF som spelar Europamatch i stan blev en för tung uppförsbacke men de som kom dit fick se en lysande spelning. Musikaliskt är upplägget detsammans. Tehran på sång tillsammans med en livetrummis och resten av musiken förinspelad. Det visuella har dock förstärkts kraftigt.

På Malmöfestivalen var Nadia Tehran en frisk fläkt på scen, stundtals nästan hyperaktiv. Hon har en känsla för att visualisera sig själv, att spela med blicken, rörelserna, sin klädsel och sina uppseendeväckande frisyrer. På Plan B är detta förstärkt ytterligare. Det gradvis allt mer sönderslitna plastskynket är en utmärkt rekvisita och inomhus blir effekten av ljus, klädsel och utspel så mycket större inomhus i en liten klubb jämfört med utomhus i dagsljus (och regn).

Jag hoppas Nadia Tehran kommer tillbaka till Malmö snart och jag hoppas att hon då möts av en större uppslutning. Hon förtjänar att bli hörd och hennes ord är värda att lyssnas på. Mer än så är hon en artist som förmår möta upp det skarpa innehållet med en lika skarp inramning.

Sisters bjöd skön svartsyn

Luften är tjock inne på Kulturbolaget. Röken hänger i luften och det är tvärfullt; spelningen är utsåld sedan månader tillbaka. Så kommer han upp på scenen. Andrew Eldritchs skalle är numera rakad men de obligatoriska solglasögonen sitter där de ska när trummaskinen Doktor Avalanche hostar igång det lika obligatoriska öppningsspåret First and last and always. Han söker sig in i ljuset på en scen där ett kompakt mörker genomkorsas av ljuskäglor; han låter det närmast bränna ansiktet och skapa kontraster lika skarpa som dem i hans sånger.

Jag står där i folkmassan och känner mig nästan lite nervös inför spelningen. Det är en sliten klyscha att prata om att det ena eller andra bandet betydde allt i en viss tid men när det gäller The Sisters of Mercy är det inte överord. De kom fram som en del av, för att inte säga parodi på, postpunken och kom att närmast skapa en egen genre. Svartrock eller goth sade vi då, dark wave säger man nu.

Tre sinsemellan väldigt olika album blev det med lika olika medlemsuppsättningar. Men alltid fanns där i fokuspunkten Eldritchs ödesmättade baryton och lika cyniska som mångbottnade texter.
”Life is short and love is always over in the morning” sjunger han på deras kanske allra bästa låt, Temple of love från 1983. Det är ett passande citat därför att det säger något om varför så många fastnade för dem då det begav sig. I förordet till The gothic rock black book beskrivs svartrockarna som ”a cheery bunch” trots den mörka musik de lyssnar på. Jag tycker att Temple of love-citatet knyter an väl till det. Cynismen – uttryckt i en väldigt cynisk tid – är så uppskruvat att det blir en skrattspegel och musiken, trots molltonerna, en partymusik på ruinens brant.

För mig blev det en stor del av soundtracket till mitt liv. En gång fick jag se dem när det begav sig. Det var 1991 på Roskilde, när den mest hårdrockiga upplagan av bandet turnerade med den då färska Vision Thing-skivan. Det var en ganska lättglömd upplevelse och någonstans där började mitt intresse tona ut.
Inte bara mitt förresten. Det blev inga nya skivor för Sisters of Mercy, istället fortsatte Eldritch att, liksom Ralf Hütter i Kraftwerk, turnera sina gamla låtar med nya musiker.

Det är därför mina förväntningar kanske inte är de allra högsta när Eldritch kommer ut på scenen tillsammans med två gitarrister. Samtidigt vill jag så gärna att det ska bli bra. Det är ändå en viktig del av mina sena tonår vi pratar om.
Någon ny outgiven låt blir det men på det stora hela bjuder Eldritch och company på en greatest hits-show. Visst hade jag kunnat önska mig en Amphetamine logic eller en Body electric men på det stora hela är det en väl sammansatt låtlista med fina versioner av Marian, More och Dominion/Mother Russia i spetsen.

Eldritchs röst är väl inte riktigt vad den varit men förstärkt av allsång och stämning fungerar den. Och även om Eldritch och hans nuvarande bandkollegor ser ut lite som seriefigurer på scen – den långhårige gitarristen har givetvis en fläkt som fluffar upp håret och hans korthåriga kollega syns oftast i hårt motljus för att ge rätt effekt – så känns det som ett någorlunda värdigt sätt att leva på sina gamla meriter.
”All the sisters of mercy they are not departed or gone”, sjunger Leonard Cohen i låten som givit dem deras namn. De både är och inte är det. Och på något sätt är det som sig bör vara. Inte minst som de fortfarande förmår bjuda på både fest och skön svartsyn.

Londonbaserade A.A. Williams som i februari debuterade med en självbetitlad ep värmde upp för Sisters of Mercy, Långsamma suggestiva indievisor med stundtals brännande intensitet skapade klockan-tre-på-natten-stämning trots att visarna på uret nätt och jämnt passerat klockan åtta.

Jag gillar de drömska stämningar hon bygger, mörkret och laddningen men kan samtidigt tycka att det inte känns helt rätt som uppvärmning för just Sisters of Mercy och inte heller så tidigt på kvällen.

Årgångs-Oi! på Plan B

”Vårt Oi!-band är opolitiskt för vi vågar inte stöta oss med våra nazi-fans”. Så lyder den inte helt korta titeln på en låt med Laholmspunkarna Svintask. Det är en talande titel på en låt om en subgenre till punken som sedan väldigt tidigt dragits med ett dåligt rykte, detta trots att inget av den första vågen av oi!-band hade någon som helst nazianstrykning.

Kanske handlar det om de enkla allsångsvänliga refrängerna – som skapta för att skrålas från en fotbollsläktare; för en hejaklacksramsa eller för slagord – men oi!, eller gatpunk som det också kallas – lockade punkare och skinheads från båda sidor av den politiska spelplanen. Kravallerna i samband med en The Business-spelning på Hambrough Tavern i Southall den 4 juli 1981 som slutade med att krogen brann ned satte spiken i kistan för genrens rykte.

Oi!-pionjärerna Angelic Upstarts har dock aldrig hymlat med var de står när det kommer till rasism och nazism. Ingen har heller kunnat skylla dem för opolitiska.
– Den här låten är det vi är som band. Den är vad jag är som person, säger Angelic Upstarts sångare Thomas ”Mensi” Mensforth från Plan B:s scen innan han och hans band kastar sig in i en furiös ”Anti-Nazi” från 2002 års album Sons of Spartacus.

Det är inget senkommet ställningstagande. Bandet har alltid slagit uppåt från vänster. Bandets debutsingel The Murder of Liddle Towers från 1978 handlar om Storbritanniens eget Osmo Vallo-fall där en man avled efter ett drunk and disorderly-ingripande (den brittiska motsvarigheten till LOB, Lagen om omhändertagande av berusade). Baksidans titel, Police oppression, talar för sig själv. Både de låtarna är med i setlistan för spelningen på Plan B. Det är också den fantastiska antimilitaristiska Last night another soldier, Tories Tories Tories (Out, Out, Out) (gissa vad den handlar om) och brandbomben 2 000 000 voices som de kaxigt blåser igång spelningen med.

Av det ursprungliga Angelic Upstarts är det bara Mensi som återstår, en jovialisk man med rakad skalle med kroppshydda nog att kunna driva med sin bandkollega gitarristen Newts Newton på grund av hans vikt och komma undan med det. Å andra sidan har det alltid varit Mensi som varit bandets hjärta, hjärna och hårt knutna näve.

Det kanske inte är samma maniska blåslampeintensitet som när Agnostic Front stod på samma scen för ett par veckor sedan men det kompenseras väl av Upstarts starkare låtar och Mensis ärkebrittiska vokala uttryck. Nu, precis som då, levererar gubbpunken såväl livsglädje som kämpaglöd.

 

Hårda bud på Norra Gränges

”All the animals come out at night – whores, skunk pussys, buggers, queens, fairies, dopers, junkies, sick, venal.
Someday, a real rain will come and wash all this scum off the streets.”

Med Travis Bickles lika klassiska som nihilistiska lilla tal i inledningen på Martins Scorceses film Taxi Driver från 1976 inleds låten Old New York på legendariska hardcore-bandet Agnostic Fronts senaste album.

Det är i den verkligheten bandet bildades 1982; ett New York där The Bowery var en slum och Manhattans Lower East Side direkt farligt. Det är den verkligheten bandet har speglat i sin musik sedan debut EP:n United Blood från 1983. Den skivan är en klassiker och bandet har med årens rätt iklätt sig rollen som New York-hardcorens gudfäder.

Staden runt omkring dem har förändrats. Det riktiga regnet föll med mer än lite hjälp av Rudi Giuliani, borgmästare i New York mellan 1994 och 2001. Med hårda nypor städade han upp The Big Apple men priset blev högt. Staden förvandlades från en levande kulturmetropol till kommersens högborg. För underklassen och för outsiders finns inte längre någon plats.

The Bowery slums turned into fashion boutiques
Where’s all the gangs drug dealers and the freaks
The Big Apple has lost its taste
Ten million people trying just to survive this fucking urban waste

The tallest buildings in the world
But it just don’t look the same
I miss the old New York

Det är inte utan ett stort mått av förväntan som jag på måndagskvällen ser bandet som fick mig att rita kryss med bokstäverna H, C, N och Y i mellanrummen i mina skolböcker i slutet av 80-talet. Jag ler när jag ser den klassiska Hardcore New York-loggan tatuerad såväl på baksidan av gitarristen och bandgrundaren Vinnie Stigmas vänsterhand som på hans hjässa.

Plan B är fyllt och bandet går på knock. Även om Agnostic Front med åren blivit lite mer musikaliskt nyanserade är det en förändring på marginalen. Det är fortfarande stenhård hard core direkt från gatan med texter fyllda av vrede och desperation. Här och där kläms det in en smula oi (allsångsfavoriten Gotta Go) och det stora vansinnet bryter ut. Inte många låtar har gått innan de kvällens första circle pit dras igång, sedan blir det stage diving, slam dancing och de synnerligen livsbejakande fysiska smärtor som de för med sig.

På scen kontrasteras sångarens Roger Mirets taggtrådstuggande och blodspottande stämma av den ständigt leende, grimaserande och studsande Stigma som bär bandets hela livsglädje på sina axlar. Ingen annan i bandet ler men han ler för dem alla. Och det är helt omöjligt att inte le med honom. Det är väl inte the new sound of the revolution längre men det är kanske, som Miret sjunger i Gotta Go, ”the true sound of the revolution”. Eller som någon sa utanför efter spelningen: ”det är inte så dumt med lite gubbpunk ändå”.

Orädd och kompromisslös

Dozakh: All lovers hell med svenskiranska Nadia Tehran är en av årets mest spännande svenska skivor. Det är en stundtals mörk och inte alltid lättsmält djupdykning kärleken och livet i diasporan.

Nadia Tehran, årets i mitt tycke mest intressanta bokning på Malmöfestivalen, har en bakgrund inom punken men musikaliskt drar hon här snarare mot personlig sammansmältning av pop och hiphop. I de hårdare stunderna, när punkrötterna är som tydligast, får hon mig att tänka på M.I.A.

På Gustavscenen kommer hon ut i ett hav av rök iförd fluffig cowboyhatt och med extentions ned till knäna. Backad bara av en trummis och förinspelade syntar tar hon scenen i besittning.

Utspelet är ultraextrovert – hon står, går, sitter och ligger på scenen; hon slänger med håret; hon rappar, sjunger, viskar och skriker – utan att det känns effektsökande. Snarare känns det som en rimlig gestaltning av en musik och ett textmaterial som inte backar undan, av en musik som kräver sin plats i rummet.

– Vi hade en diskussion om vi skulle köra den här låten. Men jag kom fram till att jag fan inte är rädd för några nazister, säger hon innan hon drar igång den med tanke på temat oväntat ömsinta Nazi Killer.
Rötterna i punken märks i den orädda attityden och kompromisslösheten med den egna konstnärliga visionen.

Efter 40 minuter som avslutas med en rejäl överkörning lämnar hon oss och jag känner mest en önskan efter mer.
”Jag har aldrig hört talas om henne men det här var bland det bästa jag sett på länge” hör jag en ung man bakom mig i publiken säga. Jag förstår honom.

Ginsburg värmde i regnet

– Tack för att ni är här med oss i det alldeles underbara sommarvädret.

Ironin är lika drypande som vädret. Amanda Ginsburgs musik är sommarkvällar på ännu solvarm asfalt och lata skärgårdsdagar. Att hennes konsert på Malmöfestivalen ska plågas av ett ihållande duggregn som stundtals är mer än så känns därför bara fel.

Nu är Amanda Ginsburgs röst i sig som en varm sommarbris. Hon sjunger med lätt anslag och utsökta glidningar på ett sätt som för tankarna till ett tidigt 60-tal där det legendariska nöjespalatset Nalen spelade ungdomens musik och Beppe Wolgers och Olle Adolphsson satte ord på tiden. Men även om musiken kan tyckas tillbakablickande förankrar texterna dem i nutiden.

Hon backas upp av en skicklig trio med den flyhänte låtskrivarpartnern Filip Ekestubbe på miniflygel och Ludvigarna Eriksson och Gustavsson på kontrabas respektive trummor.

Kanske är ändå Amanda Ginsburgs sommarlätta jazz med tydliga Monica Zetterlund-drag precis vad som behövs en gråkall och regnig tidig augustieftermiddag. Hennes låtar har ett mer eller mindre uttalat drag av eskapism, inte minst tydligt i Flykten från vardagen från hennes grammisbelönade debutalbum Jag har tänkt på en sak som släpptes tidigt förra året:

“Vill du fly med mig från vardan’? Vi ger veckan lite flärd och romans.”

Egentligen borde jag tycka det är lite för snällt och prydligt. Samtliga på scen är så väldigt duktiga och allt sitter så perfekt men det går inte riktigt. Såväl Ginsburg själv som bandet har en en charm som värmer.

Sedan blir det av naturliga skäl inte riktigt samma känsla som när hon spelade på Palladium i mars. Inomhus, framför en tyst publik och utan stadens ljud som störande bakgrundstapet kom hon mer till sin rätt. Att det var en betydligt torrare tillställning behöver kanske inte nämnas. Men nu som då var det kvällens sista låt, Havsmelodi,  som imponerande mest. Det är för övrigt en låt som hon själv beskriver som deras hit.
– … för om de ringer och vill ha med en att sjunga den på Allsång på Skansen så tänker jag att den har lite hitkänsla.

Och visst har den det. Den visar upp bandet i sin mest driviga skepnad samtidigt som texten om att lämna storstadens brus för en stund bland segel kobbar och skär. känns som en programförklaring. Den har ju till och med en textmässig blinkning till Monica Zetterlunds Att angöra en brygga. Och som ett brev på posten upphör regnet, åtminstone tillfälligt just där.

 

Med pondus och självklar värdighet

Det finns olika sätt man kan dominera en scen på. Man kan springa runt, hoppa, showa och i största allmänhet göra hela scenytan till sin egen. Eller så kan man göra precis tvärt om.

Våren 2015 uppträdde Seinabo Sey på ett halvfullt KB. Jag minns de charmigt ungdomliga mellansnacken och den kontrast de stod i till den enorma pondus hon uppvisade så fort hon tog sig ton. Bara fyra månader senare fyllde hon Stortorget under Malmöfestivalen och jag golvades av hennes självklara tillit till sitt instrument, till sin röst. Det krävs mod att som ung artist, med genombrottet precis avklarat, ställa sig upp och sjunga a capella inför 20 000 människor men hon darrade inte det minsta på manschetten.
När hon i onsdags återkom till Malmöfestivalen blev det ingen a capella men väl en Poetic till sparsmakat pianokomp.

Hon är naturligtvis en makalös sångerska. Redan då, 2015, imponerade hon stort med sitt omfång, sin tonsäkerhet, sin kontroll, uttrycksfullhet och självklara värdighet. Nu känns det som att hon dessutom börjat leka mer i den övre delen av registret vilket ger ännu mer spelrum för hennes utsökta förmåga att skapa musikalisk dramatik. Mer än en gång kommer jag att tänka på Shirley Basseys James Bond-låtar.
Det finns som sagt olika sätt man kan äga en scen på. Seinabo Sey står under större delen av spelningen där bakom sin mikrofon. En lyft hand, ett utsträckt finger, en blick … Mer än så behöver hon inte för att ha oss i sin hand. Det är nästan lika imponerande som hennes vokala förmåga.

Vi får ett par gästspel. Malmörapparen Ozzy kommer in till allmänt jubel och hennes för mig okända vän Hannes lyckas även han beröra. Hon tar sig an en av världens bästa låtar, The Animals Please don’t let me be misunderstood och gör den till helt och hållet sin egen, under tolkningen av Bob Marleys Is this love är det nästan så att jag får en tår i ögat och en oväntad version av Familjens Det snurrar i min skalle tänder allsången.

Det är mycket folk på Stortorget och gensvaret är fint. Seinabo Sey verkar väldigt genuin i sin uppskattning för det.
– Jag tar inte det här för givet, säger hon. Det känns som att det kan försvinna-
Jag tror inte att det är någon större risk för det, om man säger så. Betygsfemma sitter som gjuten. Allt annat hade varit löjligt även om man kan anmärka på att ljudet ibland blir lite grötigt när det skickliga bandet tar i som mest. Men det känns futtigt i sammanhanget.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.