Vackert ogräs i hörnet av ett ingenmansland

 

Solen skiner och de malmöitiska höstvindarna håller för stunden igen när det är dags att lämna jobbet för dagen. Utan att ha tänkt över hur långt det faktiskt är mellan Jägersro och Östervärn bestämmer jag mig för att promenera hem. Jag går över Västra Kattarp, Sofielunds industriområde och Sorgenfri på väg mot Värnhem och vidare.

Så når jag Västra Sorgenfri och ödetomten som blev riksbekant för några år sedan när där plötsligt dök upp en kåkstad med ett par hundra invånare. Men det är inte det som fångar min uppmärksamhet, som får mig att stanna till vid öppningen i stängslet och sticka in huvudet. Inte heller är det de tecken som tyder på att här ännu finns liv i det fördolda. Det är den lilla skejtparken i hörnan som lockar in mig på andra sidan stängslet.

Det är uppenbarligen ett bra tag sedan någon åkte bräda här senast. Betongen har spruckit och naturen har börjat ta tillbaka det som är dess men ännu syns den kärlek som är nedlagd i skapandet av såväl själva parken som den omgivande graffitin. Vad var det som hände här egentligen?

Jag drar iväg ett sms till en kollega med försänkningar i skejtingvärlden och frågar vad han vet om om parken. Han berättar att Stäppen, som den kallades, har varit en uppskattad plats för två generationer skejtare och att den en gång i tiden – någonstans kring millennieskiftet – byggdes som ett privat initiativ från skejtarnas sida, ibland i kommunal medvind och ibland i dito motvind. Parken övergavs i samma veva som kåkstaden dök upp.

Han berättar också om en närbelägen svartklubb som drev frukostklubb och serverade gröt vilket i mina öron låter extremt gulligt. Hur som helst är det ett utslag av Malmös fria kulturliv när det är som bäst; något som växer likt vackert ogräs i hörnet av ett stort ingenmansland, något som tar sin plats och manifesterar sig själv och sin individualitet. Det kanske lever i marginalen men det lever.

Forks före Twilight

För ett halvår sedan skrev jag ett inlägg om platsernas betydelse för populärkulturen. Det handlade om hur vissa platser blir kultplatser dit fanns kommer för att minnas, söka gemenskap eller, framförallt, för att komma närmare bandet, artisten eller karaktärerna i en berättelse – ja, för att på något litet sätt skriva in sig själv i berättelsen.

Över de senaste åren har den lilla timmer- och fiskestaden Forks på Olympiahalvön i delstaten Washington i USA blivit just en sådan kultplats. Det har jag förstått när jag pratar med kompisars tonårsdöttrar som snöat in på Twilight-böckerna och filmerna. Än mer får jag det klart för mig när jag ser dokumentären Destination Forks: The real world of Twilight.

Det ska sägas med en gång. Jag är ingen twihard, inget fanatiskt fan av Stephanie Meyers berättelser. Jag har inte läst böckerna och har bara sett den första filmen – och den tyckte jag inte var särskilt bra. Den första Twilight-rullen har, i mina ögon, lite karaktären av två inledande tv-serieavsnitt visade tillsammans snarare än en väl genomarbetad filmdramaturgi. Den enda anledningen att jag såg den till att börja med är att den utspelar sig just i Forks.

Vykortet ovan, avfotograferat ur mitt privata fotoalbum, torde vara taget någon gång under 90-talet. Det är i alla fall köpt hösten 1999 när jag själv kom till Forks första gången, ett halvt decennium innan den första Twilight-boken kom ut. Den visar ett samhälle som uppenbarligen inte riktigt vet vad det ska skryta med. En väldigt typisk amerikansk genomfartsväg genom en väldigt typisk amerikans småstad mitt ute i skogen. En timmerbil med stora stockar och ett par motell. Det var före Bella och Edward…

Själv hamnade jag i Forks av en slump. Jag bodde i Seattle och ska man bila ut till Stilla Havskusten är det lite för långt för att göra som en dagstur. Forks låg på rätt ställe och där fanns ett motell (det i vänsterkanten på vykortet) som var både rent, prydligt och hade duschar med stadig temperatur (långt ifrån någon självklarhet, dessvärre).

Forks var, som vykortet antyder, på många sätt ett rätt intetsägande samhälle; men ett intetsägande samhälle i en spektakulär omgivning. Stilla havskusten som inte ligger långt därifrån är vild, skrämmande och vacker på samma gång. Vi besökte den på under sen höst och tidig vår. Havet var rasande och tycktes tränga upp mot oss och vilja slita med oss ut när vi gick längs Rialto beach. Längs stranden ligger gigantiska stockar som havet tuggat i sig och spottat ut. Längre söderut fanns stålskeletten av sedan länge strandsatta och övergivna fartyg på stranden. Det var inte svårt att inse vad det kunde göra med en liten människa.

Skogarna runt samhället  är massiva och mystiska. Sjöarna, bergen, dimman och det ständiga regnet – Forks kallas USAs regnigaste stad – gör sitt till för att skapa en stämning av mystik. Det är inte alls svårt att se var Stephanie Meyers hämtat sin inspiration ifrån. Sedan finns det både större och mer pittoreska städer och samhällen på Olympiahalvön, till exempel Port Angeles och Port Townsend.

Destination Forks: The real world of Twilight må vara ganska ansträngande att se för den som inte är Twilight-fan även om galna fans alltid är kul att se på. Filmen har också rätt mycket karaktären av reklamfilm för allt som har med Twilight att göra. Men det är ändå intressant att se vad den typ av exponering som en framgångsrik bok- och filmserie med stor fandom betyder för ett samhälle.

Filmen lyfter naturligtvis fram just de människor som är positiva till de förändringar som tillströmningen av turister innebär men det är självklart att när konjunkturen för timmer faller så innebär turismen ett välbehövligt tillskott. Man anar dock att det funnits en diskussion om att orten förknippas med mörka krafter, vampyrer och varulvar.

Det är inte utan att man drar lite paralleller till hur kommunalrådet i Åmål for ut i Aftonbladet mot filmen Fucking Åmål innan den hade premiär och sedan raskt ändrade sig när han insåg vad filmen betydde för bygden i form av publicitet och besökare. Man anar också en  ny stolthet över hembygden. Nu finns det ju något annat att sätta på vykorten än timmerbilar och motell. The Swan-house och The Cullen-house till exempel. Det sistnämnda är dessutom ett bed & breakfast som lär ha dragit in storkovan på plötsligt bli en del av ett världsomspännande fenomen.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.