Underlig och underbar

I will be your warrior
I will be your lamb

Så sjunger Aurora Aksnes, i musikaliska sammanhang mer känd kort och gott som Aurora, i låten Queendom. Krigare och lamm. Det är en bra beskrivning av den norska sångerskan.

Hon är avväpnande gullig på ett, som det verkar, oförställt sätt, samtidigt som hon gärna växlar om och visar en mörkare sida. Hon kan fnittra flickaktigt i ena stunden för att i nästa lägga av en mordisk blick. Ibland får man intrycket att hon kommer in på scen direkt från den norska urskogen och fjällvidderna, ett väsen ur den nordiska mytologin, en naturkraft av rå talang.

Men ibland undrar jag. Den artist vi ser på Roskildefestivalens Apolloscen är inte omedveten om vilka känslomässiga strängar hon drar i. Visst är hon på många sätt djupt originell – för att inte säga lite underlig – men som konstnär och estradör är hon mycket skicklig.

Det är inte bara det att hon har en väldigt fin röst som hon vet att behandla, att hon skriver bra låtar och gör ett bra framförande. Hon vet hur man spelar på publikens känslor – och det till på köpet på ett sympatiskt sätt. Det är imponerande.

På ett sätt kommer jag att tänka på en ung Kate Bush. Det handlar om att hon, redan vid unga år, har en medvetenhet om popmusiken som ett totalkonstverk. Hon leker med uttrycket och nyttjar hela den dramatiska paletten i framförandet. Därifrån känns också bristen på respekt för genregränser igen.

Visst verkar hon i en modern popkontext men man behöver inte någon speciell musikteoretisk utbildning för att fånga upp tydliga språk av nordisk folkton i musiken.

Plants musik lever i nuet

Stämband åldras och blir stela. Det är ett av livets hårda faktum och drabbar de flesta på ålderns höst. Någon måste dock ha glömt att lämna det pm:et till Robert Plant, 70.
Han ser förvisso mer ut som en åldrad lejonhane idag än som rockens gyllene gud, men han bär det med lejonhanens hela värdighet. Visst, de högsta tonerna kanske inte har riktigt samma böjbarhet som när han som 20-åring rekryterades till The New Yardbirds, bandet som skulle nå superstjärnstatus efter namnbytet till Led Zeppelin, men det är bra nära.

Det hedrar Plant mycket att han, liksom hans forna bandkollegor, inte fastnat i sin egen musikaliska historia. Istället har han hållit musiken levande och den musikaliska nyfikenheten intakt. Det hindrar honom inte från att i sin nuvarande musikaliska kontext hämta material från hela sin karriär.
Det kan naturligtvis ses som publikfrieri att öppna med When the levee breaks men de gamla Zeppelinlåtarna – och det blir några stycken – får nytt liv utan att förlora sitt väsen, sin essens.
– Det handlar inte om det förflutna, det handlar inte om framtiden. Det handlar om nuet, säger han.
Och så är det naturligtvis. Sångerna lever i stunden, i samspelet – det musikaliska samtalet – mellan medlemmarna i bandet på scenen och med oss i publiken. I det samtalet fungerar blues och rock n roll utmärkt bredvid arabisk melodik, afrikanska rytmer och elizabethanska ballader. Det är folkmusik i ordets vidaste bemärkelse. Även om dess grundläggande hemvist är angloamerikansk är gränserna mer än suddiga.

Bandet, ja. Att Robert Plant skulle omge sig med utmärkta musiker var väl ingen högoddsare men det är faktiskt svårt att med ord göra det här gänget rättvisa. Det låter helt enkelt inte som musiker som åker omkring och kompar en gammal rockstjärna, de låter som ett band på riktigt. Det andas spelglädje och lekfullhet och Plant ger dem gott om utrymme att skina.
Inte minst är de båda gitarristerna (som även dubblerar på andra stränginstrument, till exempel banjo och elektisk oud) alldeles fantastiska. Både Skin Tyson (huvudsakligen akustisk gitarr) och Justin Adams (huvudsakligen elektrisk) gör något så ovanligt som både meningsfulla och underhållande solon.

Responsen är därefter. Arenatältet, som inrymmer Roskildefestivalens nästa största scen, är mer än välfyllt och stämningen är hög. Inget dera visar heller några som helst tecken på att mättas av under spelningens gång, något som är rätt vanligt på festivalspelningar när det alltid finns så mycket annat som lockar; andra band, en öl till eller bara att hänga med polarna.
Men här finns det egentligen inget alternativ till att följa med hela vägen på den musikaliska resan. Och önska att den aldrig tog slut.

Gamle Bob och det nya gardet

”Things have changed”, sjunger Bob Dylan i öppningslåten. Han sitter bakom flygeln men det är inget balladklinkande. Bandet rockar tungt och tight utan att tappa nyanserna. Det är dubbla elgitarrer, ståbas, pedal steel och trummor bakom Dylans flygel och mikrofon. Och munspel, stundtals, till publikens jubel.

Han verkar på gott humör i den fina sommarkvällen på Roskildefestivalens första riktiga dag. Leendet är brett och han följer upp med en nästan uppsluppen It ain’t me, babe. Så har det inte alltid varit med Bob Dylan på scen. För cirka 15 år sedan såg jag honom slakta sin låtskatt på Globen och svor att aldrig gå och se honom igen.

Bob Dylan är en lurig liveartist. Man vet aldrig vad man får. Han är en fantastisk textfŏrfattare och i sina bästa stunder kombinerar han det med musik i samma klass. På scen kan han dock vara både avig och direkt dålig. Jag har sett honom live tre gånger. Fŏrsta gången var magisk, den andra bra och den tredje så katastrofalt usel att stora delar av publiken gick innan spelningen var ŏver. Dessvärre var den sistnämnda spelningen den enda jag betalade biljett specifikt fōr, de fŏrsta två var på festivaler. Och de flesta Dylan-fans kan vittna om samma sak.

Infŏr Roskildespelningen fanns det dock en fŏrväntan i luften. Vittnesmålen från Stockholmsspelningen nyligen talade om en Dylan i hŏgform och setlistan var lovande.

Beatrice Eli gästade Silvana Imam.

”Things have changed”, sjunger Dylan. Och visst har de det. Innan han kliver på festivalens scen har Silvana Imam röjt loss på samma scen som första akt. Däremellan skapade Jpegmafia rent och ljuvligt hiphop-vansinne på scenen intill. En ny generation, en ny genre, har tagit över herraväldet.

Men det gamla gardet står sig. Dylan har attraktionskraften kvar och publiken är stor framför den orange scenen, festivalens största. Den får sig kanske ingen stor show till livs – Dylan är inte direkt någon estradör och att han är fast bakom flygeln gör inte den saken bättre – men vad de får är en levande legend med skärpa och närvaro i sina sånger.

Och när vi talar om sånger som Highway 61 revisited, en hårdsvängande Like a rolling stone eller en magisk Girl from the north country, en av mina personliga Dylanfavoriter, når det väldigt, väldigt långt. Visst stöper han om Blowing in the wind till oigenkännlighet (som han brukar) men det är sådant man får ta … Jag är glad att jag bröt det där löftet om att aldrig se Dylan igen.

* * *

Roskildes största hiphop-namn, Cardi B, krönte kvällen med stor show, dansare och, i ärlighetens namn, ganska medioker rap. Det hindrar inte merparten av de över 100 000 festivalbesökarna från att stuffa loss i den allt kallare sommarkvällen.

Betydligt intressantare i genren är Jpegmafia, en snart 30-årig rappare från Baltimore som kommer in på scenen i shorts, t-shirts, bandana och ryggsäck. I handen har han en laptop som han slänger upp på ett bord på scenen och pluggar in. Ryggan åker in under bordet och t-shirten av redan under första låten.

”Rock n roll is dead”, deklamerar han, för vilken gång i ordningen någon nu deklarerar just det … Å andra sidan handlar den låten kanske inte så mycket om just det.

Hans attack är närmast skrämmande men leendet avväpnande. Han röjer på scenen som om det inte fanns någon morgondag. Han röjer ännu mer när han kliver ned till oss i publiken. Och han nöjer sig inte med det. Han flyter på publiken och, i slutet av en kort och extremt kärnfull spelning, hoppar rakt ut i publikhavet för att omslutas av det.

Publiken är inte lugnare den. Jag finner mig själv stående hoppandes – utan att röra mig. Det är bara att följa folkmassan, något annat kan man inte göra. Och det är inte så konstigt. Jpegmafia, eller Peggie som fansen kallar honom, gör en rätt fenomenal spelning alldeles på egen hand.

* * *

Alldeles utmärkta är också Fontaines DC. Tänk en irländsk upplaga av Sleaford Mods stenhårda beats och kompromisslösa lyrik korsat med The Falls postpunk och du kommer inte att hamna alltför långt från verkligheten, även om Television screens påminner lite, lite om The Smiths (vars sångare Morrissey är Jpegmafias absoluta hatartist nummer 1, något han gjorde väldigt klart).

Sångaren Grian Chatten vankar rastlöst och ofokuserat av och an mellan låtarna. Han verkar nästan lite borta men när han öppnar munnen finns inga tveksamheter – då är han knivskarp. Basen och trummorna pumpar medan gitarrerna skapar oväsen av blåslampeintensitet. Ändå är det orden som allt ljus faller på, orden och uttrycket.

Well of course the government is gonna fuckin’ lie
Bunch of white people callin’ white people white
And why the hell is everybody on their phone?

Chatten matar kanske inte bittert underhållande cynismer på samma sätt som Sleaford Mods Jason Williamson men men det finns gott om modernitetskritik att hitta i hans lyrik och det känns på något sätt som samma andas barn.

* * *

Först ut på årets festival var hårt rockande Baby in Vain i ett kanske inte helt självklart samarbete med Corpus, en grupp dansare inom den kungliga danska baletten. Tungt gitarrlarm och modern dans? Låter inte det en smula pretentiöst, kanske du frågar dig. Jomenvisst. Men också ganska spännande. Bara det att gå på en rock-konsert och inte ha en aning om vad man ska få se är ju kul – det händer inte så ofta.

När vi släpps in i ladan som huserar Gloria-scenen där den happening som är Baby in Vain X Corpus ska äga rum kommer vi in i en konsertlokal som inte som någon annan, den heller. Från scenen sträcker sig en lång tunga, som en catwalk, till en scen-ö där trumsetet står uppställt. I andra ändan, på den traditionella scenen står en vitklädd kvinna med med mexikansk wrestlermask och rattar fram ett lågfrekvent brummande ljud.

Stämningen är mättad i lokalen. Ögonen förväntasfulla på dem som står framme vid tungan tvärsöver från där jag själv står. Så kommer de två andra bandmedlemmarna in tillsammans med dansarna, även om det från början inte är lätt att se vem som tillhör vilket sällskap, eftersom alla är maskerade. Trummisen slår sig ned och dansen börjar.

Jag ser mig omkring. Ansiktsuttrycken skvallrar om lika delar förvirring och fascination. Själv flackar jag med blicken. Det är inte lätt att veta var man ska titta. Allt händer hela tiden och överallt. Men lite förvirring har ingen dött av och det hela är rätt underhållande.

* * *

21 år har gått sedan sist jag var på Roskilde. Det är lika länge sedan sist jag såg Bob Dylan här. Han var det gamla gardet då också. Det är bara det nya gardet som har bytts ut sedan dess.

Laleh snuddar vid det geniala

Två stora gulblommiga skärmar glider sakta, sakta isär på scenen. Stämningen i den mycket stora publiken vid Sofiero slott på fredagskvällen går nästan att ta på. Det är mer folk än på säväl Thåström och First Aid Kit som på Queens of Pop på samma scen förra sommaren.
Skärmarna glider isär och emellan dem uppenbarar sig Laleh, sittande i en tron som ser ut som att den är gjord av stora gula blomsterblad, flankerad av sina körtjejer. Videoskärmen bakom dem ekar blomstermotivet.

Det finns något, för att låna ett brittiskt uttryck, delightfully bonkers, ett slags positiv galenskap och skruvad Willy Wonka-estetik över hela framträdandet. Scenkläderna och videoprojektionerna är kulörta. Det är musiken också. Melodierna och orden går sina egna vägar; det är lustfyllt och lekfullt. Infallsrikt. Stundtals är det naivistiskt, barnlikt – inte barnsligt, och stundtals snuddar hon vid det geniala.

På skiva tycker jag att Laleh i allt högre utsträckning för varje skiva omfamnat samtidens maskinellt precisa ljudideal som kan sätta en hämsko på den mest livfulla musik och få den att te sig industriframställd. På scen finns inga sådana begränsningar. Här lyfter musiken sina vingar i full frihet och breder ut sig, buren av en uppenbar spelglädje. Att turnén ännu är i sin linda – spelningen på Sofiero var den andra efter premiären i Oslo för en dryg vecka sedan – märks inte, det känns samtidigt säkert och spontant. Senaste albumet, knappt månadsgamla Vänta!, utgör naturligtvis ryggraden i spelningen och det är tydligt att låtar som det fina titelspåret och Tack Förlåt redan hittat hem.

Laleh Pourkarims personlighet har naturligtvis en stor del i hur hon når ut. Hon är djupt originell men ändå relaterbar. Ödmjuk och vänligt kaxig har hon den stora publiken i sitt grepp. Att musiken är som klippt och skuren för svensk sommarkväll med picknickfilt i en slottspark gör naturligtvis sitt till.

Däremot tycker jag, som alltid när det gäller Laleh, att växlandet mellan svenska och engelska bryter förtrollningen. Det går naturligtvis inte att argumentera mot Some die young och Live tomorrow men hon når så mycket närmare i en låt som Svenska 2 eller som Goliat. På det sättet kan hon aldrig nå en svensk generationsöverskridande publik med engelskspråkiga texter. Å andra sidan har ju Laleh numera världen som arbetsfält när hon sitter i Los Angeles och skriver låtar (hon skojar med oss och låtsas bryta på engelska).

Kvällen på Sofiero inleddes av Rhys som bland annat förra året kunde ses på den mindre scenen på Queens of Pop. Jämfört med den spelningen hade hon skalat ned bandet till sig själv och en gitarrist.

Rhys

Det avskalade formatet lämnade spelrummet fritt för den amerikansksvenska sångerskans avsevärda talanger. Det är alltid kul att se en artist med de minsta av medel vinna över en publik som till allra största delen aldrig hört talas om henne.
Inte för att det är konstigt att hon gör det. Hon har rösten, uttrycket, charmen och låtarna. Och hon har förmågan att få till en refräng som kan lyfta tak. Inte minst märks det när publiken fyller på med körsång i finalen med Last dance och Too good to be true.

Kämpaglöd i solen i parken

The Boys are Back är inte världens bästa låt. Refrängen är en av Dropkick Murphys allra mest enerverande men för att kickstarta en spelning, efter obligatoriska introt med Cadence to Arms spelat på säckpipa, duger den alldeles utmärkt.

Manegen var krattad för en bra kväll i Folkets Park igår. Det var varmt och mycket folk – i trakterna runt 2 900 personer – och nytända förbandet Millencolin hade gjort bra ifrån sig trots ett mer än lovligt grötigt ljud.

Ljudbilden har dock mirakulöst klarnat betydligt när huvudakten går på vid åttatiden. De går på knock från start och båda sångarna, Al Barr och Ken Casey, flyger fram över scenen och spenderar nästan lika mycket tid hängande på kravallstaketet ut över publiken som de gör uppe på scen.

Jag vet inte riktigt när Ken Casey bestämde sig för att överge basen men det var hur som helst ett smart drag. Han sjunger bättre när han kan koncentrera sig på det och han blir dessutom betydligt mer underhållande som scenartist. Tillsammans med Barr bildar han en frontmannaduo som känns lite som punkrockens Piff och Puff.

Going out in style, The Fighting 69th, Johnny I hardly knew ya och Rose Tatoo. Där någonstans känns det som att mina stämband börjat blöda. Det är något hos bandets låtar som gör att de lockar till att skråla med i för full hals. Musik för berusade barslagsmål skrev någon om dem och det är ju inte det sämsta.

Adrenalinet pumpar, blodet pumpar och nävar knyts i luften.  Vi skrålar med i The Fields of Athenry och Shipping up to Boston. Det är gatpunk med folkmusikkrydda. Det är passion, hjärta och smärta. Det är en tår i ögonvrån på en vuxen man. Men framförallt är det kämpaglöd och gott humör.

Jag tror aldrig jag har sett Dropkick Murphys bättre än vad de var i Malmö Folkets Park igår.

Punkare med folkmusiksjäl

Al Barr, Ken Casey och James Lynch på scen i sin ofta omsjungna hemstad, Boston. Foto: Michael Dwyer/AP/TT

Det började med ett vad för 23 år sedan. Men Dropkick Murphys blev snabbt en instution på rockscenerna världen runt med sin blandning av irländsk folkmusik och punkrock.
Idag tisdag gästar de Malmö Folkets park med inhemska punkhjältarna Millencolin som förband.

”I drew the tales of many lives and wore the faces of my own” sjunger Ken Casey, sångare i och grundare av Dropkick Murphys i låten Rose Tattoo.
”I had these memories all around me so I wouldn’t be alone”.

Rötterna går djupt för Bostonbandet. Hemstadens gator löper genom bandets sånger, det sjungs till Red Sox och Boston Bruins ära och det ekar av arbetarklasstolthet.
– Inflytandet av irländska immigranter är väldigt starkt i Boston-området. I de flesta hus i det område där vi växte upp kom föräldrarna eller far- och morföräldrarna från Irland. Musiken och kulturen var central i vår uppväxt, berättar Ken Casey över telefon från Lübeck där bandets turnébuss stannat till för att busschaufförerna ska få sin lagstadgade dygnsvila på väg till Malmö.
– Men som tonåringar var det punken som var den musik vi valde när vi skapade vår egen musiksmak. Det var en naturlig kombination. När vi började bestämde vi inte att vi skulle bli det vi blev, det var bara det som kom ut ur oss.
– Vi har alltid varit benägna att skriva om saker som vi har upplevt och levt än om något vi läst i en bok eller tidning. Det handlar om historien om var vi kommer från, våra familjer, om våra liv. Det har förändrats genom åren. Numera har vi egna barn och har genomlevt saker. Men det handlar om förstahandsupplevelser och våra egna liv.

Det hela började, för Dropkick Murphys, 1996 på det mest blygsamma av vis.
– En kille som jag arbetade med gick på en prestigefylld musikutbildning i Boston. Han utmanade mig att starta ett band och spela förband till hans band på ett gig tre veckor senare.
Det blev två spelningar som förband åt jobbarkompisens band, sedan kom första riktiga konserten som förband till hard core-bandet The Freeze från det till Boston närbelägna Cape Cod.
– De var väldigt populära i Boston-området på den tiden. Deras gitarrist var vår ursprungliga trummis. De tidigare spelningarna hade bara varit för våra kompisar och utan särskilt mycket press, det här var för en musikintresserad publik. Det var den första smaken av den där kicken som alla musiker får av faran – att man kan bli buad av scenen. Men ända sedan dess finns det ingen återvändo.
– Det var så vi började, med ett vad. Det är fantastiskt vad som kan hända i livet när man bara gör saker och tar en chans. Vi trodde aldrig att det skulle bli en karriär, vi trodde bara att det skulle vara kul för våra polare att komma och garva åt oss.

Nu har bandet hållit på i 23 år, släppt nio album, en lång rad singlar och split-plattor och blivit något av institution inom den folkmusikfärgade delen av punksfären. Tillsammans med band som, bland andra, Flogging Molly bär de arvet från The Pogues, folkpunkens anfäder, vidare.
– The Pogues var naturligtvis en stor influens. Jag brukar beskriva det som att The Pogues var en folkmusikgrupp med punkattityd medan vi är mer ett punkband med folkmusikinfluenser. När jag var tonåring var det de som gjorde den irländska musik som jag kände till; musik från mina föräldrars, far- och morföräldrars generationer spelad för min generation.
– De har varit fantastiska emot oss. Vi har fått turnera med dem och både Shane (McGowan) och Spider (Stacy) har sjungit på våra skivor. Det är stort när man får stöd från dem som påverkat en.

Hur har bandet utvecklats under åren?
– Musikaliskt har vi utvecklats från att vi var en kvartett med bara en gitarr. Nu kan vi erbjuda så mycket mer melodi med hela den keltiska instrumenteringen: banjos, dragspel och säckpipa. Jag tror också att vi har blivit bättre som låtskrivare men över lag har bandets anda aldrig förändrats.
Hur har ni hållit punklågan levande in i vuxenlivet?
– Det håller en ung, det är ett som är säkert. Punkrock handlar att ta med sig energin och intensiteten in på scenen. Det handlar om vad man tror på som person. Jag har aldrig riktigt köpt att punkrock har några regler och den punkare som säger att det finns det är inte en punkare.

Sångaren i det svenska punkbandet Troublemakers har sagt: Punkrock handlar inte om hur många nitar man har – det handlar om att aldrig någonsin bli vuxen …
– På många sätt har vi växt upp men de 90 minuter varje kväll som vi står på scen är när vi får förbli ungar. Det är det som håller oss unga.
Var ser du Dropkick Murphys ta vägen i framtiden?
– Jag tror att hemligheten bakom vår framgång är att vi aldrig haft några långsiktiga planer. Vi har bara försökt göra varje spelning så gott vi kan. Och varje gång vi gör en skiva så bestämmer vi oss för att göra den så bra som vi kan. Vi låter aldrig pressen från musikindustrin eller någon annan diktera för oss vad vi ska göra. Vi försöka bara njuta av stunden. Vem vet? Vi kanske kör på i 20 år till.

Dropkick Murphys; Ken Casey längst till höger i bild. Pressbild.

Från harpspel till gitarrlarm

Lucy Dacus

Ibland säger ett coverval så mycket.

Världen är full av singer-songwriters. Mer eller mindre ledsna pojkar och flickor med (oftast) akustiska gitarrer och blödande hjärtan. Många av dem är bra men få sticker ut och gör ett avtryck.

På ytan är Lucy Dacus en av dem, även om gitarren är elektrisk. Men hon har något; något som får sångerna att tränga igenom bruset.

Jag hårdstartar veckan med att köra två raka kvällar på Plan B. Först ut var Malmöartisten Majken och amerikanska Lucy Dacus på måndagen. Dacus är för mig en ny bekantskap och hon lyckas att med små åthävor tränga igenom bruset. Det är svårt att sätta fingret på riktigt vad det är som gör att hon lyckas.

Ibland säger ett coverval så mycket.

Så kommer den – covern. Det låter bekant från start men det tar en stund innan jag kopplar vad det är jag hör. Kontexten, både det elektriska arrangemanget och platsen, är så fjärmad från originalet att det dröjer ända till refrängen innan jag känner igen Edith Piafs La Vie en Rose.

Missförstå mig inte. Lucy Dacus står på en solid musikalisk bas av 90-talsartister som Juliana Hatfield och Liz Phair men visst säger valet av att spela La Vie en Rose en hel del. Det ger en ledtråd till Dacus utsökta låtskrivarhantverk som trancenderar den indierock som är det musikaliska sammanhang det arbetar inom. Och ett litet stråk av fransk chanson är kanske precis vad som behövs för att stå ut som singer-songwriter idag.

Majken

Måndagskvällen öppnades som sagt av Majken, eller Anna Bergvall som hon egentligen heter. Det var flera år sedan jag såg henne på scen sist och till min glädje blev jag precis lika golvad som då. Låtarna från hennes fortfarande färska debutalbum, inte minst Lovely Daughter och eviga favoriten This War Belongs to You som båda hängt med ända sedan Stella Lugosi-tiden, skickar rysningar av välbehag längs ryggraden.

Det är något med hennes röst; ett slags blandning av innerlighet och distans, som är väldigt tilltalande. Det i kombination med en självklarhet i låtskrivandet – en sång som Lovely Daughter låter nästan som om den alltid har existerat där ute i etern och att den bara väntat på att någon skulle fånga in den och teckna ned den – och de vackert avskalade arrangemangen med Bergvalls harpa i förgrunden gör att jag blir helt såld.

Arrow De Wilde i Starcrawler.

Om måndagen gick i det lite mer lågmälda låtskrivarhantverkets tecken så bjöd tisdagen på dess raka motsats. Unga Los Angeles-bandet Starcrawler – sångerskan Arrow De Wilde är bara nitton – blandar The Runaways med Stonerrock, The Cramps med tidig 80-tals LA-punk och sleaze och serverar upp det på ett väldigt tilltalande sätt.

De Wilde är en självklar fokuspunkt på scen med ett utspel som gränsar till performancekonst. Ena stunden kravlar hon på golvet för att i nästa böja sin långa lekamen i en halvcirkelform bakåt och sedan låtsas strypa sig själv med mikrofonsladden. Vid hennes sida gitarristen Henri Cash som inte bara har ett alldeles fantasiskt gitarrljud utan också några riktigt vassa rock n roll-moves i sin arsenal. Halvvägs igenom spelningen ställer han sin sexsträngade gitarr åt sidan och går över till tresträngat. Less is more.

Arrow De Wilde är nere i publiken och drar rent fysiskt fram folk som stått på lite blygt avstånd till scenkanten. Även Henri Cash är ute i publiken och spelar i gigets sista skälvande minuter, innan han helt sonika drar upp en snubbe ur publiken, hänger på honom gitarren och låter honom avsluta spelningen tillsammans med basisten och trummisen.

På det hela taget är det ungefär så kul som man kan ha en varm tisdagskväll i Malmö.

 

Sweden Rock – avslutningen

Bob Noveaux, Ritchie Blackmore och Ronnie Romero i Rainbow. Foto: Jörgen Johansson.

Det är naturligtvis åtminstone delvis falsk marknadsföring att kalla avslutningsakten på Sweden Rock Festivals största scen för Rainbow. Förvisso har bandet alltid haft något slags svängdörrspolicy för medlemmar som inte heter Ritchie Blackmore men när han nu återstartar under det gamla bandnamnet har han med sig rytmsektionen från Blackmore’s Night (däribland duktige basisten Bob Noveaux (eller Curiano som han egentligen heter i efternamn) som även varit medlem i Mink DeVille), Yngwie Malmsteens gamle keyboardist Jens Johansson och exakt 0 medlemmar från någon av de klassiska Rainbowuppsättningarna.

Ritchie Blackmore.

I låtvalet lutar man sig lika mycket mot Deep Purple som mot Rainbows låtkatalog. Det hela ska nog snarare ses som ett soloprojekt. Trots det tar sig Blackmore en ganska blygsam plats på scen, även om hans stilbildande gitarrspel naturligtvis står i första rummet. I stället låter han sångaren Ronnie Romero kliva längst fram på scenen och stjäla det mesta av rampljuset. Romero gör ett gott jobb i att hitta ett slags gyllene medelväg mellan de olika vokalister som sjungit på originalen, vilket är imponerande med tanke på att det är några av hårdrockens allra största röster vi pratar om: Ronnie James Dio, Joe Lynn Turner, Ian Gillan och David Coverdale. Att säga att han når upp till Dios höjder vore naturligtvis en brutal överdrift men det är ändå ett imponerande jobb han gör.

Ronnie Romero.

Även det lyhörda samspelet mellan de mycket duktiga musikerna imponerar. Men de har ändå svårt att riktigt dra igång den stora publiken. Det är inte förrän under den sista tredjedelen, när Romero kommer tillbaka på scen efter en alldeles för lång version av den instrumentala Difficult to cure (baserad på Beethovens 9:a) och sparkar igång All night long som det tänder till på riktigt, Då börjar även Ritchie Blackmore dra på munnen och Romero slipper ensam stå för showen.

 

Biff Byford i Saxon.

Saxon har varit uppe på toppen, popularitetsmässigt, och nere på botten. Biff Byford och hans manskap visar på värdet i att stå på sig och kämpa vidare, oberörda av rådande trender.
När man tog sina första steg som band var det new wave som gällde men den nya vågen av brittisk heavy metal skulle få sin tid i rampljuset i det tidiga 80-talet. Sedan kom grungen och de klassiska metallbanden blev obsoleta.

Men man kämpade vidare och gjorde det man alltid har gjort. Det tarvar respekt. Då är det svårt att inte glädjas åt att de lyckas dra en massiv publik till den största scenen (det är premiär för bandet på Festival Stage) mitt på blanka eftermiddagen. Att det sedan ännu gnistrar om pärlor som 747 (Strangers in the night), Crusader och Princess of the night gör inte saken sämre. Det gör inte heller att en låt som titelspåret från bandets 21:a (!) och näst senaste studioalbum, Battering ram, väl förtjänar sin plats jämte dem.

Ett stort spektakel och ett värdigt avslut

Gene Simmons, Tommy Thayer och Paul Stanley. Foto: Jörgen Johansson.

 

Led Zeppelins Rock n Roll tonar ut i PA:t. Kiss-skynket stiger upp mot scentaket för att sedab falla ned. Ned från det samma kommer tre plattformar med tre hårresande figurer. Demonen, Rymdmannen och Stjärnbarnet; Gene Simmons, Tommy Thayer och Paul Stanley.
Di-du Di-du Di-du Di-dum. Di-du Di-du Di-du Di-dum.
I feel uptight on a saturday night, sjunger Stanley.
Och jublet är enormt från folkmassan som består av kanske inte varenda levande själ på Sweden Rock men i alla fall den stora majoriteten.

Att börja lite mjukt så här i karriärens elfte timma, när vägs ände nästan är nådd och avskedsturnén är väl under väg, ligger naturligtvis inte för ett band som högeligen skulle fnyst åt en devis som lagom är bästa. Nej, istället sparkar man igång med Detroit Rock City, ett av sina i mitt tycke starkaste kort. Att låten handlar om att gå ut med en smäll känns passande i sammanhanget. Protagonisten är upptaggad, glad och bakom ratten på väg till en konsert med sitt favoritband när han frontalkrockar med en mötande lastbil. Paradoxalt nog är det allt annat än en sorglig sång. Det är en låt som pumpar adrenalin ur varje por, ur varje luftficka
i det tajta unisona riffandet mellan gitarrerna och basen.
Drygt två timmar senare tackar de för sig med I want to rock n roll all night och skimrande långa band som singlar ned från luften, uppskjutna av kanoner i ett rökmoln.
Däremellan: allt. Och jag menar verkligen allt en rockkonsert av det här formatet kan erbjuda och det i fläskig de luxe-förpackning.

Det är flygande trumpodium och en gitarrist som skjuter rymdskepp med sin gitarr. Gene Simmons spottar blod och sjunger en blytung God of thunder från en plattform som lyfts upp nästan till himlen – liksom från ett antal videoplattor, något som ger en skönt creepy känsla. Paul Stanley åker linbana över publiken för att sedan stå på ett torn mitt i där han sedan sjunger Love gun och I was made for loving you. Den sistnämnda är bandets allra största hit.
Redan där skulle det varit mycket för vilket annat showinriktat rockband som helst. Men Kiss stannar inte där. Det är konfettiregn på konfettiregn, bevingade ormar som sprutar rök och mer pyroteknik än en allsvensk säsong. Det är Eric Singer bakom en glittrig fuskflygel som tolkar originaltrummisen Peter Criss gamla paradnummer, balladen Beth. Och det är Cold gin, Shout i out loud, Heaven’s on fire (min egen introduktion till bandet i tonåren) och Crazy, crazy nights.

Det finns naturligtvis en del att anmärka på. Sist Kiss var i Sverige fick de mycket kritik för att Paul Stanleys röst inte längre håller måttet. På Sweden Rock låter han också mer än lovligt kraxig, trots att han får gott om vokal hjälp. Eric Singers trumsolo i 100 000 years känns ungefär så långt. Stanleys mellansnack och call and response-övningar tycks aldrig ta slut och Thayers gitarrsolo var väl inte över sig fantastiskt.
Men vad spelar det för roll egentligen. När Kiss avslutar sin bana lämnar de oss med en rejäl smäll. En smäll värdig ett band som inspirerat åtskilliga tonårsgenerationer att plocka upp gitarrerna och leva rockstjärnedrömmen. Kiss har aldrig handlat om skönsång och ekvilibristiska instrumentala prestationer. De är och har alltid varit ett spektakel i ordets bästa bemärkelse. Jag går från åkern i Norje med ett leende på läpparna trots festivalvärkande leder och att folkmassan, som uppenbarligen i sin helhet ska åt samma håll som jag rör sig, i myrfart. Och leendet sitter kvar där så här ett halvt dygn senare.

 

Definitionen av cool

Dusty Hill och Billie Gibbons i ZZ Top. Foto: Jörgen Johansson.

Frågan är om det någonsin har funnits ett coolare band än ZZ Top.
Cool kan betyda många saker. Det kan stå för något som i grund och botten är ganska drygt och arrogant.

Det är inte den sortens coolhet som ZZ Top står för. Det handlar inte heller om de där skäggen. Istället är de coola på ett väldigt varmt sätt. Kanske är det glimten i ögat som gör att Billie Gibbons kan dra igång bandets kanske största klassiker, Tush, med en osläckt cigarr i käften och sedan få en roadie att komma in och tända den åt honom mitt i låten och få publiken att skratta med honom istället för att se det som ett divigt rockstjärnebeteende.

Mycket sitter också i hur de nyttjar sin avsevärda musikaliska skicklighet utan att flasha med fingerfärdiga men överflödiga löpningar längs gitarrhalsen eller onödiga trumfills. Istället spelar de i varje ögonblick just exakt det som låten och showen behöver.
Kanske är det också den där coolheten som får dem att inte göra någon affär av att bandet i år firar 50-årsjubileum, och det med orörd originaluppsättning.

Powertrio-formatet har sina begränsningar. Det har bluesmusiken också. Men bandet gör begränsningarna till en dygd. I inledningen låter de ett knippe klassiker glida samman. En Waiting for the bus glider sömlöst in i en Jesus just left Chicago. Gibbons gitarrsound är det samma rakt igenom, oavsett låt och mer eller mindre urflippat instrument (den vita fuskpälsfluffiga basen och gitarren förtjänar att nämnas).

De hittar dynamiken i det lilla, som när Gibbons röst låter som stigen från botten i träskmarkerna i Mississippi-deltar och ställs mot Dusty Hills betydligt ljusare i Beerdrinkers and hell raisers.
Ett knippe synbart disparata covers – Elvis Presleys Jailhouse Rock, Merle Travis folksång 16 tons och obskyra gangsterrap-pärlan 39 lighters – faller i gruppens händer perfekt in i mallen.

Den sistnämnda, som i ZZ Tops tappning fått namnet I gotsta get paid och finns med på senaste plattan, La Futura, beskrevs av en amerikansk kritiker som “the ghetto of the 50’s meets the ghetto of the 90’s. Det stämmer rätt bra och är på något sätt passande för hela bandets sätt att ta sig an bluesarvet.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.