Black Flags återkomst?

SkrivbordBlack Flag-omslag från den klassiska eran. Alla, utom Damaged (längst upp till höger) och I Can See You (andra från höger i nedre raden) designade av Raymond Pettibon.

Black Flags betydelse för den oberoende amerikanska musikscenen kan knappast överskattas. Inte bara var de ett av banden som lade grundstenarna till det som skulle bli hardcore, de var även föregångare när det gällde att driva eget skivbolag – gitarristen och bandledaren Greg Ginns SST – och genom ett ständigt turnerande bland mindre orter USA runt kom de att lägga grunden för hela den infrastruktur som indie-band sedan dess levt på.

Det eviga turnerandet (lästips: Henry Rollins Get in the van) berodde till stor del på att ständiga bråk med polisen gjorde det svårt för bandet att spela på hemmaplan i Los Angeles men ledde till att de inspirerade unga band runt om i landet till att plocka upp sina instrument (lästips Michael Azerrads Our band could be your life – Scenes from the anerican indie underground 1981-1991). Till och med bandets omslag, flyers och inte minst den stiliserade logotypen – huvudsakligen designade av Ginns bror Raymond Pettibon – blev stilbildande.

Black Flag “What the…” (Border) Betyg: 2
Black Flag
“What the…”
(Border)
Betyg: 2

Jag är lite kluven till bandåterförreningar. Ofta handlar det bara om att mjölka de sista stålarna ur den döda kon. Å andra sidan ger det folk möjlighet att se band som man var för ung för att se eller bara missade första gången det begav sig. Hur som helst kan man nu åter se Black Flag på scen och på skivdiskarna ligger ett nytt album, deras första sedan 1986.

Black Flags karriär kantades av medlemsbyten och kanske är det inte så konstigt att två olika versioner av bandet nu existerar samtidigt. Grundaren Greg Ginn äger rättigheterna, därför är det den här inkarnationen som bär bandnamnet medan den andra, till Ginns förtret, kort och gott går under namnet Flag.

Med Ron Reyes bakom mikrofonen innebär “What the…” en återgång till det mer renodlade punksoundet som bandet hade innan Henry Rollins tog över som frontman. Energin finns där liksom en del snyggt gitarrarbete från Ginn men på det stora hela måste nog albumet ses som en besvikelse.

Låtarna är inte särskilt minnesvärda och det finns en obehaglig känsla av att det handlar mer om pengarna än musiken. Till och med omslaget (som inte är designat av Pettibon) andas hafsverk.

Känslan av cash-in blir inte mindre av att Reyes redan fått sparken och ersatts av en professionell skateboardåkare, vilket lämnar Ginn ensam kvar som medlem från den klassiska eran, om det reinkarnerade bandet ens existerar längre. Flag, å andra sidan, som leds av Keith Morris (som förutom Black Flag känns igen från Circle Jerks och Off!), av de youtube-klipp jag sett med dem att döma, verkar handla mer om att ha kul med gamla polare från förr vilket jag tycker är att föredra.

En av årets viktigaste plattor

På storbolagsdebuten Ånger & kamp hade Kartellen tonat ned gangsterromantiken till förmån för självreflektion. På del två fortsätter de ned mot avgrunden. Av romantiken finns ingenting kvar, bara återfall och evighetslånga fängelsstraff; förstörd barndom och döda vänner.

Kartellen “Ånger & kamp del 2” (Universal)
Kartellen
“Ånger & kamp del 2”
(Universal)
Betyg: 4

Det börjar med ett  33 år gammalt tal av Olof Palme om bostadssegregationens Sverige. Det är lika slående som deprimerande hur lite som förändrats sedan dess och det är denna segregation som bildar bakgrund för en Golgata-vandring genom den svenska förorten, en vandring fylld av titelns ånger och kamp; knark och kriminalitet. Scarface möter Dostojevskis Brott och straff.

Ni minns historien, ni minns kvällstidningsrubrikerna. Kartellen. Sveriges kanske enda riktiga gangsterrappare. Sedan dess: storbolagskontrakt och Sebbe Stakset på Dramatens scen. Etablissemangets godkännande och tangentbordskrigarnas vässade pennor i kommentarsfälten.

För det är ju enklare att avfärda Kartellen som kriminella och knarkare än att lyssna på den nattsvarta sociala journalistik de ägnar sig åt i sina texter. För det är tungt att ta in den verklighet de skildrar, samtidigt är det viktigt att göra det om man har någon som helst ambition att försöka förstå samhället i sin helhet.

Det är lätt att dra paralleller till Labyrint även om de är betydligt ljusare och lättare i sin ton och kanske har de just därför större potential att nå fram. Det hindrar inte att Ånger & kamp del 2 är ett av årets viktigaste skivsläpp.

* * *

Det har ju redan varit mycket snack om det hot som Sebastian Stakset uttalar mot en viss partiledare i låten Svarta duvor och vissna liljor. Talmannen ville inte vara med och hylla Timbuktu, som medverkar i låten, till exempel, och jag drar mig till minnes det glada 80-talet. Då var det hårdrock och punk som var farligt och dess utövare läskiga typer som ville världen illa. Från 90-talet och framåt är det som bekant rapparna som tagit över den rollen.

Men de är ju inte ensamma om att sjunga/prata om våldsdåd och kriminalitet. Här kommer några som dyker upp i tankarna och som aldrig brukar få kritik för det:

From the town of Lincoln, Nebraska with a sawed-off .410 on my lap / Through to the badlands of Wyoming I killed everything in my path.

Bruce Springsteen Nebraska

She could drag me over the rainbow / And send me away / Down by the river I shot my baby / Down by the river, dead, shot her dead.

Neil Young Down by the river

When I was just a baby / My Mama told me, ”Son / Always be a good boy / Don’t ever play with guns,” / But I shot a man in Reno / Just to watch him die”

Johnny Cash Folsom Prison Blues

Early one mornin’ while makin’ the rounds / I took a shot of cocaine and shot my woman down / I went right home and I went to bed / I stuck that lovin’ forty-four beneath my head.

Johnny Cash Cocaine Blues

Jag minns att Neil Young själv tog upp det bisarra i att Ice T fick ta emot en skitstorm för låten Cop Killer medan han själv kan gå upp på scen varje kväll och sjunga Down by the river – en låt som skriver in sig i den stolta folkmusiktraditionen med mördarballader – utan att någon så mycket som lyfter på ögonbrynet.

TOYT putsar vidare på sitt recept

14_noje_turnTurn off your Television. Foto: Pressbild

Ny höst innebär nytt album från malmöitiska folkpoptrion Turn off your television. Men tre album på lika många år hade det varit förståeligt om bandet hade tappat lite av sin fart på vägen men så är inte fallet. Plattorna har hållit en hög och jämn kvalitet – och till stor del hållit sig till den redan från början utstakade vägen. Save all the liars (Sound of wool) är på intet sätt något undantag.

save-all-liars
Turn off your Television
”Save all the liars”
(Sound of wool)
Betyg: 4

Jon Rinneby och hans kollegor har inte fått någon “A writer’s cramp” som de själva sjunger om. Istället putsar bandet vidare på sitt recept bestående av skäggrock, klassisk pop och 60-talets folkrock.

Det är hantverksskickligt utsnidade popmelodier i lekfulla arrangemang som framförs på ett som känns som känns väldigt levande. Framförallt bär bandet på en värme i sitt uttryck som jag tycker väldigt mycket om. Frågan är om de inte med “Save all the liars” fått till sitt bästa album hittils. Jag är böjd att tycka det. Framförallt växer sig deras låtskrivande bara starkare och starkare.

Tjurskallighet


Det finns en gammal intervju med Nick Cave & the Bad Seeds från tv-programmet MTV’s 120 Minutes. Det är en klassisk intervju där Nick Cave bland annat säger till intervjuaren Paul King att kanalen han just blir intervjuad i är en ond och cynisk kraft inom musikindustrin, detta alltmedan hans bandkollegor Mick Harvey och Blixa Bargeld – normalt knappast några blyga violer själva – skruvar besvärat på sig.

Mick Harvey, som väl då i brottet mellan 80- och 90-tal närmast var att beskriva som bandets kapellmästare, berättade också hur det gick till när Cave kom med en ny låt till bandet. Cave kommer in med en akustisk gitarr och hamrar på ett ackord medan han mässar fram texten. När han är färdig tittar medlemmarna i bandet på varandra frågande. ”Vad tusan ska vi göra med det här?” Sedan börjar de jobba med att förvandla råmaterialet till en låt.

trunk
Ulf Lundell
”Trunk”
(Warner)
Betyg: 3

Jag vet inte riktigt hur det går till när Ulf Lundell är klar med en ny låt men han hade definitivt behövt en Mick Harvey som styrde upp och gjorde klart de låtskelett han presenterar på allt för många album på senare år. Nya albumet Trunk är ingert undantag. Allt för ofta hamnar han i något slags E Street Band-harvande på tomgång. Då är musiken mer ett sound, ett groove och en bakgrund för honom att lägga ut texten över än verkliga kompositioner.

Och så har det ju inte alltid varit. Jag har lyssnat mycket på Lundell genom åren, framför allt den musik han gjorde under 70- och 80-talen. Det känns – utan någon inblick i hans studioarbete  – som att han i de konstellationer han jobbade i under de åren – inte minst tillsammans med Lasse Lindbom och Kjell Andersson när de gjorde megaklassikern Kär & galen – hade det bollplank och de personer som kunde hjälpa honom att ta gå från ax till limpa.

Ändå finns det något djupt uppfriskande med Ulf Lundells sätt att vara på konstant kollisionskurs med sin samtid, att liksom bara tjuskalligt köra på. Att han kör sitt eget race rakt in i kaklet. Och jag sveps med av det ursinniga drivet i Fritt fall, det sköna spikpianot i Vi är inte arbetslösa och vemodet i Kom hem igen. Och kanske mest av allt den fina betraktelsen över åldrandet i 63 i november.

Men är inte riffet på Gå på tvärs lite väl likt alla tiders mest utslitna gitarrfigur – den i Smoke on the water? Det känns lite som när Vanilla Ice snodde den nästan lika klassiska basgången i Queen och David Bowies Under pressure och ändrade ett enda slag till sin Ice ice baby.

* * *

Först släppte Bad Religion ett julalbum och nu kommer Attentat med en julsingel. När fan blir gammal släpper punkaren julplatta. Nytt djungelordspråk.

* * *

Nick Cave har för övrigt en ny liveplatta på gång. Live from KCRW – en liveradio-session inspelad i Los Angeles – släpps 2 december.

* * *

Lika som bär?

collage

Ulf Lundell? Obi Wan Kenobi?
Tipstack, Jon Rinneby! Foto: Scanpix

Skillas bästa hittills

DSC_0284Foto: Ralph Bretzer

Jag är mycket svag för Malmökvintetten Skilla och deras fint utmejslade, och inte så lite teatrala, popmusik. Och deras senaste album, A storm (Or die records/Stereoflex), är deras bästa hittills. Uttrycket är vässat över hela linjen, från låtskrivande till arrangemang och framförande.

sk
Skilla
”A storm”
(Or die records/Stereoflex)
Betyg: 4

När Nina Christensen kliver fram och tar ut svängarna med sin sång går behagliga rysningar längs ryggraden. Hennes dramatiska utspel har alltid varit något av bandets adelsmärke, tillsammans med lekfullheten och spelglädjen. Med tiden har hon också förfinat sitt framförande och tonat ned tendenserna till överspel. Resultatet är anslående.

Tänk om en klåfingrig storbolagsproducent hade fått sätta tänderna i dem och slipat bort alla ojämnheter, då skulle det ha kunnat hända stora saker – kommersiellt sett. Samtidigt är jag innerligt tacksam för att så inte skett. Den där råheten de har i produktionen släpper igenom spel- och skaparglädjen på ett sätt som går rakt in i hjärtat på mig.

Tyst för fan!

När vi har blivit gamla 
och vårt hår har blivit grått, 
när livet börjar mörkna 
och dagarna har gått, 
när våra kroppar kroknar 
och våra steg blir tunga, 
ska nya röster sjunga, 
ska nya röster sjunga. 

Så skaldar Mikael Wiehe i sin kanske allra finaste sång, Ska nya röster sjunga. Monica Zetterlund sjunger den allra finast (även om producenten förlyssnat sig på Paul Simons Graceland och Peter Gabriels Real world-plattor).

På något sätt känns den som en vettig inledning till vad som ska bli en text om en hyllningsplatta till Ebba GrönInte för att Thåström och company har blivit gamla än, men nog är de lite gråsprängda alltid. Och även om han just nu gör musik på toppen av sin förmåga, både solo och med Sällskapet, så är det ändå så att det är en ny generation som tagit  över och sjunger:

Sångerna om frihet, 
om rättvisa och fred, 
sångerna om folket, 
som aldrig kan slås ner,
sångerna om kärlek, 
som aldrig kan förstummas, 
ska nya röster sjunga, 
ska nya röster sjunga. 

Inte minst känns det som en vettig inledning därför att Ebba Grön och Thåström var bryggan mellan progg och punk, mellan 70-tal och 80-tal. Det är inte en slump att de spelade in Staten och kapitalet (eller Den ena handen vet vad den andra gör som den heter i original med Blå Tåget) eller att Thåström plockar upp Wiehes Keops pyramid på scen. Då var det de som var de nya rösterna att sjunga.

* * *

TystförfanOmslag
Blandade artister
”Tyst för fan – Ekon från Ebba Grön”
(BMG)
Betyg: 3

Jag är svag för hyllningsplattor. Det ska medges att de i princip aldrig hänger ihop som album och ofta är alldeles för hovsamt inställda till originalversionerna. Men när de är som bäst kan de ge nya infallsvinklar på sönderspelade klassiker.

Tyst för fan – Ekon från Ebba Grön (BMG) är det Adam Tensta som tar ut svängarna mest, och bäst kan man tillägga. Tillsammans med unge kollegan Nebay Meles tar han till storsaxen och stöper på snudd på genialt vis om Vad ska du bli i hiphop-tappning. Annan generation. Annan förort. Samma ångest. Det är hyllningsplattetolkning när den är som bäst. Utan överdriven respekt för originalets form men desto mer för dess innehåll.

På “Tyst för fan” finns mer att gilla. Julia Vero hittar en skön elektronisk nervighet i Die Mauer medan norska punkarna Honningbarnas oi-version av Mona Tumbas slim club och Alina Devecerskis adrenalinstinna 800 grader får mig att le lyckligt.

Det kanske är någon finkänslig pop-tolkning för mycket men på det stora hela är Tyst för fan en lyckad hyllningsplatta. Lite oväntade unga namn som Say Lou Lou och Noonie Bao förhöjer känslan av att det är de nya rösterna som sjunger. Men de gamla har inte tystnat ännu. På skivans allra sista spår dyker den för mig obekanta konstellationen Farsta upp med Mental istid.

Bakom bandnamnet döljer sig bland annat en viss Gunnar ”Gurra” Ljungstedt som en gång i tiden var trummis i Ebba Grön. Och även om Mental istid kanske inte är den av bandets låtar som åldrats med mest värdighet så finns det en fin känsla av avslut att Gurra nu får spela in den enda av bandets låtar som han inte spelade på i original.

Betyg: 3

* * *

Bara för det kör vi en Ebba-favorit som inte är med på Tyst för fan.

One hit wonder?

Kan man vara ett one hit wonder om man är ett namn, släppt flera plattor och haft åtskilliga hits?

uno-svenningsson-7-550x550
Uno Svenningsson
7
(Playground)
Betyg: 2

Jag tycker nog att Uno Svenningsson är ett bevis på det. “Under ytan” är en av de där klassiska svenska låtarna som kommer leva långt efter att han själv lagt karriären på hyllan. Frågan är om någon annan av hans sånger kommer göra det. Jag kommer i ärlighetens namn inte ihåg en enda förutom den.

Efter att ha lyssnat på hans senaste alster kommer det att förändra sig på intet sätt alls. Albumet, hans sjunde i ordningen efter separationen från Freda’, är ungefär lika fantasifullt som sin titel, 7 (Playground). Det är sympatiskt, kompetent, välgjort och något alldeles väldigt tråkigt. Det är som att varje riff, varje medlodisk hake tonats ned för att inte störa gammelmoster Agda när de dyker upp i P4-skvalet.

Och det var väl inte så rock- och popmusik skulle vara?

* * *

Blasts from the past

På tal om one hit wonders. Det tyska bandet Nena är ju en trevlig orkester som alltid är med när sådana ska avhandlas. Deras 99 Luftabllons är ju en sådan där odödlig klassiker och sedan hände ingenting. Eller, jo det gjorde det. På hemmaplan, i Tyskland, släppte bandet flera bra plattor efter den. Jag antar att det bara finns plats för en tyskspråkig hit per årtionde och bandets musik gjorde sig aldrig på engelska (99 red balloons).

Personligen är det dock låten nedan  som ligger mig närmast hjärtat, även om tidens tand inte farit så där värst milt fram med den:

Alla tiders bästa one hit wonder? Det skulle kunna vara The letter med The Box Tops. Den vid tiden för den här låtens inspelning blott 16-årige sångaren, Alex Chilton, skulle gå vidare och bli något av en undergroundlegend med bland annat bandet Big Star. Med Box Tops sjöng han i tre år men det är väl mest denna pärla som satt sig i minnet.

Artpop eller popart?

Lady-Gaga-artpop-1025

One second I’m a kunst
Then suddenly the kunst is me
Pop culture was in art
Now, art’s in pop culture in me

Lady Gaga går ut hårt och inverterar redan i titeln till nya skivan Artpop (Universal) det klassiska popkonstbegreppet, en rörelse med Andy Warhol som mest kända namn. På omslaget skrevar en Gaga-formad skulptur bakom en stor blå kula. Skulpturen är skapad av popkonstnären Jeff Koons (som i början av 90-talet blev världskänd även utanför konstvärlden genom sin skulptur av, och äktenskap med, den italienska porrstjärnan och parlamentsledamoten Illona “Cicciolina” Staller”). Bakgrunden utgörs av sönderklippta fragment av Botticellis renässansmålning Venus födelse och ett foto som jag tror föreställer den antika grekiska skulptören Alexandros från Antiochias Venus de Milo (eller Afrodite från Milo som den väl bör ha hetat innan den romerska eran) .

Lady-Gaga-artpop-1024x1024
Lady Gaga
”Artpop”
(Universal)
Betyg: 4

Någonstans finns det en logik i det. Precis som med Warhol och Koons är det svårt att dra gränserna för var konsten slutar och människan börjar, Det medvetet artificiella krockar med det “äkta”, inte sällan är det svårt att veta vad som är vad. Konst och liv; idé, uttryck och gestaltning möts i ett väl genomtänkt gesamtkunstwerk. Någonstans är det också det som gör Lady Gaga till en sådan intressant artist; liksom sättet att kombinera intressanta tankar med hyperkommersiell danspop.

Rent musikaliskt är Artpop en mer sammanhållen platta än den extremt spretiga Born this way. Visst finns det en musikalisk bredd utöver det vanliga men den fungerar bättre som helhet än föregångaren. Här finns också en hel del starka låtar även om hon inte riktigt når upp till den närmast magiska fingertoppskänslan för hit:en med stort H som var debuten The fame/The fame monster.

Samtidigt blir det hyperkommersiella emellanåt något av ett fängelse för Stefani Germanotta (snarare än karaktären Lady Gaga). Hon är aldrig bättre än när hon släpper loss sin mäktiga och uttrycksfulla röst i full frihet. Så var det med You and IBorn this way och så är det här med den electrorockiga Manicure och, framförallt, med den starka pianoballaden Dope. Den sistnämnda är i mitt tycke skivans finaste stund i konkurrens med den självreflekterande singeln Applause som föregått plattan,

Det sägs att “Artpop” kommer följas av en volym två, där detta är de kommersiella delen och tvåan den experimentella. Det låter väldigt lovande.

Betyg: 4

Barnasinnet i behåll

Det är svårt att, som född på 70-talet, inte få en nostalgisk tår i ögonvrån bara man tänker på kombinationen Janne Schaffer och Lasse Åberg. Electric Banana Band är för evigt en del av den egna barndomen man gladeligen fört över till sina egna barn. Om jag inte minns fel var äldste sonens två första musikskivor just med Electric Banana Band.

scha
Lasse Åberg och Janne Schaffer
”Musik/Schaffer Text/Åberg”
(Universal)
Betyg: 3

De grånade herrarna firar nu 50 år sedan första samarbetet i SVT-program. Nästa sommar står de på Sweden Rocks scen med Electric Banana Band och tillsammans har de nu släppt en skiva med mer vuxen musik. Det hade nu inte varit Lasse Åbergs texter om inte det varit en stor portion glatt vansinne. Kalla det musik för vuxna med barnasinnet i behåll.

Titeln, Musik/Schaffer Text/Åberg, är kanske inte så fantasifull men på innehållet låter de fantasin leka desto friare. Det är ganska underhållande men går mig ändå rätt spårlöst förbi när de, till exempel, som ovan leker Swedish House Mafia (förlåt, jag menar Swedish Mouse Mafia, naturligtvis).

 

Sorgkantad eufori

Bland de artister som dykt upp i Broder Daniels efterföljd tillhör Kristian Anttila de intressantare. Han må aldrig ha nått samma kommersiella framgång som Håkan Hellström men det hindrar inte att hans musik, med sin sorgkantade euforia och sitt aldrig sinande ordflöde, är ett strålande exempel på anglofil Göteborgsindie.

kristian-anttila-popruna-2003-2013
Krisrian Antilla
”Popruna 2003-2013”
(Birds will sing for you enterprises)
Betyg: 3

Popruna 2003-2013 samlar han sina första tio år i branchen på en cd och parar ihop den med en platta med nya låtar. Jag ler gott åt “Rock ‘n’ roll babbe” där han på ett begåvat sätt leker med den sd-märkta järnrörsskandalen från i vintras men gillar egentligen bättre när han slår sig samman med El Perro Del Mar och sjunger “Livet är fult och jag sjunger så fint jag kan”.

Anslaget är något mer nedtonat på de nya låtarna och det tycker jag han vinner på. De kan bli lite mycket med de ständiga popfyrverkerierna på den första cd:n.

Ikväll spelar Anttila för övrigt på Far i hatten i Malmö. Recension kommer imorgon bitti.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.