Etzia – en erfaren debutant

Efter mer än ett decennium som reggaeartist och efter en rad singlar, ett par ep, otaliga liveframträdanden, artistsamarbeten och till och med medverkan i Melodifestivalen är det äntligen dags för Etzia att albumdebutera.
Den första juni är det dags för releasespelning på Inkonst.

Från högtalarna i producenten och trummisen Partillos Drum n Blaze Studio, i källaren på kulturhuset Oceanen i Göteborg, strömmar artisten Etzias debutalbum. Hårda beats blandas med mjuka, reggae möter dancehall, electro och hiphop. Över det Etzias fylliga stämma.
– Egentligen handlar det inte så mycket om att söka som att förstå sig på sina rötter, berättar hon.
Hon sitter uppflugen i skräddarställning i soffan i den mysigt trånga studion. Hennes starka jamaicanska accent när hon sjunger sina engelskspråkiga texter står i stark kontrast till hennes minst lika starka göteborgska idiom när hon pratar.
– Jag kom hit från New York när jag var fem och redan då, säger mamma, att jag älskade att showa. Det var inte så mycket ”Titta på mig!”, men att jag hade ett uttryck.
Att komma till Sverige som ett barn från USA med västindiska rötter beskriver hon som en kulturkrock.
– Man skulle lära sig språket och kulturen och den resan blev lite hämmande för mig. Den personen jag var då, när jag var barn, är den jag börjar hitta tillbaka till nu. Det är ju egentligen den personen jag är. Sedan har omständigheter och livet och kulturen förändrat mig, både positivt och negativt.

Idag är Etzia, eller Erica Haylett som hon egentligen heter, 34 år gammal och har varit en del av den svenska reggaescenen i mer än ett decennium. Hon har synts på scen. Mycket. Både i eget namn och tillsammans med akter som Serengeti och Syster Sol. Inte minst har hon synts som en framträdande del i det kvinnliga musiknätverket Femtastic. En del singlar och ep har det blivit, liksom artistsamarbeten, men inget album. Förrän nu.
– Det har dröjt så länge för att jag valde att gå på musikhögskolan och lära mig en del. Jag kommer ju från undergroundkulturen men jag har alltid velat mer, säger Etzia.
Hon kom in i musikbranschen sent, som hon beskriver det själv. Hon var 22 år när hon 2008 tillsammans med Partillo åkte till Jamaica första gången och insikten slog henne om vad det var hon skulle syssla med.
– På den tiden var jag inte intresserad av reggaemusik på det sättet. Jag hade gjort lite backing vocals med Jr Eric och Governor Andy men skulle egentligen bli nöjesadvokat och pluggade ekonomi.
– Vi var där i en månad och när vi åkte därifrån tänkte jag att det här måste jag jobba med. Jag bestämde mig då för att ge det fem år.

Ungefär i lagom tid till att de fem åren var slut blev Etzia antagen till det individuella musikerprogrammet vid musikhögskolan. I samband med det började även resan mot det som skulle bli albumet Motivation.
– När jag började på musikhögskolan förstod jag att det var något i mig som inte var uppfyllt och började undersöka det. Skolan gav mig chansen att prova saker och ta för mig av saker som jag inte hade kunnat göra annars. Och att våga göra fel, att ta tid att växa i musiken, det som de flesta gjort som barn och ungdomar med sitt garageband eller vad det nu är. Jag hade aldrig gjort det där. Det blev en lekperiod för mig. Jag började ifrågasätta mitt musicerande.
Hon började även ifrågasätta vem artistalteregot Etzia egentligen var. Var hon i själva verket identisk med Erica – hennes “vanliga” jag.
– Under de här tre åren började de gå ihop och bli ett.

Hon beskriver hur hon under det första året på musikhögskolan var skrämmande och att hon kände sig otillräcklig.
– De som pluggar där kommer från folkhögskolor där de studerat klassisk musik och jazz i flera år. Jag kommer dit som en total rookie. Det jag hade var mitt uttryck och en jävla anamma, en vision. Första året var det lite jobbigt och jag förstod inte min plats. Andra året började den här Etzia/Erica-grejen. Det tredje året, då tog jag platsen.
Under tiden på musikhögskolan släpptes ep:n Chapter Done, en lite hårdare skiva än Motivation.
– Jag behövde det hårda uttrycket då men nu behöver jag lugnet, ödmjukheten och en medvetenhet kring mig själv, min självkänsla och min utveckling. Ju äldre jag har blivit desto mer medveten har jag blivit om vissa saker som jag känner i mitt liv. Därför har jag skapat den här fristaden av Motivation, för att hjälpa mig att hitta balansen i mig själv och också att kunna ge det till folk som också behöver någonting att luta sig emot. Den är gjord för mig men jag delar gärna med mig.

I ett kanske inte helt självklart karriärmässigt drag för en reggaeartist dök hon upp i Melodifestivalen 2017. Men en första smak av att kliva in i schlagerbubblan fick hon redan 2012 när hon hängde med sin kompis, rapparen Cleo, som skulle uppträda som mellanakt.
– Jag satt åt lunch när Bert Karlsson ropade “Du!” till mig. Jag tänkte: Vad vill han?. “Vem är du” frågade han. 2012 hade jag inte hållit på så länge men jag sa: Jag är Etzia. “Du har karisma! Du ska vara med i Melodifestivalen.” Han hade inte ens hört någonting med mig.
Bert Karlsson fick hennes nummer men tappade bort lappen. Ett halvår senare lyckades han dock få tag på henne för att få henne att ställa upp i Mello. Men på grund av studierna hoppade hon av efter två månader.
– Det är så mycket jag ville göra med mig själv innan jag var redo för att göra ett liveframträdande i tv för hela folket.
Men 2016, när hon fick chansen igen, kände hon sig redo. Året därpå stod hon på scen i Malmö Arena med låten Up.
– Jag hade gått ut musikhögskolan och kände att jag hade mer kött på benen. Vad jag inte fattat var hur modernt det är idag. Jag hade följt Melodifestivalen som barn men inte under reggaeåren. Det känns som att jag hade kunnat göra något mer modernt och urbant med den låten.
På deltävlingen i Malmö slutade det med en sjätteplats och Up gick inte vidare. Men Etzia utesluter inte att det kan bli fler gånger i Mello.

Etzia och Partillo.

Den 31 maj släpps så Motivation och dagen efter spelar hon, tillsammans med Hot this year band, på Inkonst i Malmö. Det är andra giget på en miniturné som tar henne till Göteborg, Malmö och Stockholm i samband med släppet.
Skivan ges ut på nystartade egna skivbolaget Mambia Records och när hon talar om det låter det lite som att hennes gamla tankar om att bli nöjesadvokat lever kvar i projektet.
– Målet är att knyta till sig framförallt kvinnliga artister som har två eller fler kulturer som vill kunna uttrycka sig fritt. Jag börjar med Mambia Records och vill gå över till Mambia Foundation och bygga plattformar, ungefär som Femtastic, men i Europa.

Bakom finns tankar om att förbli oberoende men att tänka på samma sätt som storbolagen gör.
– I grunden betyder det att jag skapar en ideologi kring vad jag vill göra med mitt skivbolag och sedan kommer jag att knyta till mig folk som Rudeboy Management, producenter som Partillo, artister, pr-folk i utlandet …
– Jag vill inte bara göra det för mig själv. Jag vet att det finns så många fler som behöver den här hjälpen. I och med att jag varit inblandad med många storbolag har jag förstått vad pushen och teamet betyder i det sammanhanget. Man kan inte göra det ensam, man måste göra det med kompetenta människor som har samma vision.
– Det är frågan om vilken nivå man vill lägga sig på. Jag vill lägga mig på en nivå där jag kan vara ledig och skapa och samtidigt kunna vara med min familj och kunna ta hand om mig själv. Då måste man upp till en viss nivå, annars blir det som den där frågan man får hela tiden: Hur går det med musiken? Tjänar du några pengar? Jag vill inte ha den frågan mer. Jag vill kunna ta del av livet. Och det kan jag bara göra om jag har det team jag behöver runt omkring mig.

Gränsöverskridande gryta av rytmer

En kokande gryta av rytmer. Över det snabba små gitarrlöpningar, feta blåsriff och ett flyhänt piano. Brittisk-brasilianska tiomannabandet (för dagen reducerade till nio) Nubiyan Twist är kanske något av en udda fågel i Plan B:s liveutbud. De distade gitarrerna och överstyrda syntarna har, i det forna garaget på Norra Grängesbergsgatan, fått ge plats för danssteg och en gränsöverskridande blandning av genrer.

Gränsöverskridande, ja. Fela Kutis ande vilar över musiken som spänner över hela fältet från afrobeat till jazz, dub och neo-soul. Lägg lite ska, triphop och acidjazz på det; på något sätt sipprar ändå doften av fish and chips och ljummen bitter igenom på det mest positiva av sätt.

De multikulturella brittiska förorterna har alltid varit en strålande grogrund för populärkultur, och då i synnerhet musik. Det ekar genom bandets musik även om de inte direkt är något förortsband. Medlemmarna träffade varandra när de studerade på Leeds College of Music för tiotalet år sedan och tid och talang har gjort dem till en väl sammansvetsad enhet som rör sig som en man i musiken, samtidigt som de lämnar gott om utrymme för enskilda soloutflykter.

– Det lönar sig att repa, konstaterar min kamrat Nicklas Johansson, mr Norra Gränges själv, med ett garv.

Ny i gänget är sångerskan Cherise Adams-Burnett som ersätter Nubiya Brandon som gjorde sin sista spelning med bandet så sent som i lördags. Brandon lämnar bandet för att göra solokarriär men Adams-Burnett visar sig vara en fullgod ersättare. Hon har rösten, spännvidden, känslan och karisman för att både ta plats och stjäla åt sig rampljuset. Att det bar är, som hon säger, hennes fjärde spelning med bandet märks inte.

Jag vet inte om hon är en permanent lösning men man kan ju alltid hoppas. Å andra sidan verkar även hon ha en solokarriär som går bra, hon har sjungit på Royal Albert Hall och är nominerad som årets vokalist på Jazz FM Awards.

Basen tar över Folkets park

General Knas och Dennis Marko.

Imorgon kommer basen att ljuda tung över Folkets Park i Malmö när endagsfestivalen Baskalas går av stapeln. Det är den urbana musiken, med hip hop, reggae och dancehall, som står i fokus.
– Hela konceptet bygger på att vi vill främja musiken och främja scenen, säger Dennis Marko som är en av arrangörerna.

På den här sidan av millenieskiftet har reggaescenen i Sverige växt sig allt starkare. När 00-talet var ungt regerade akter som Svenska Akademien, Looptroop och Helt off!. Nu har en ny generation tagit över som rör sig i utrymmet mellan hip hop, reggae och dancehall och det är den som ikväll ställer sig på Folkets parks scen.

Det är andra gången för det som är tänkt att bli en ambulerande turné. Premiären var den 5 maj i Norrköping och det här är första gången man kör utomhus.
– Vi ser väldigt mycket fram emot att komma till Malmö som är hemstad för många av artisterna. Det är samma bas som i Norrköping men vi har bytt ut lite för att ge det mer lokal förankning för att få med artisterna vi har på hemmaplan, säger Dennis Marko som är en av arrangörerna.
– Det finns mycket gör-det-själv-känsla inom hip hop och reggae-kulturen och det har vi byggt vidare på, säger Ivan Olausson-Klatil, för reggaepubliken mer känd som General Knas, och fortsätter:
– Vi har försökt samla de bästa artisterna för att göra en ambulerande turné. Det första året testar vi ett par stycken spelningar men vi har tänkt att till nästa år ska vi försöka göra en rikstäckande festivalturné. Det är för att vi tycker att utbudet är lite skralt på de vanliga mainstreamfestivalerna och sedan är det roligt att göra sin egen grej där man få styra det själv.

Baskalas är ett samarbete mellan Ivan och Dennis bolag Reggaestrerad, det göteborgska skivbolaget Swing Kids och Link Up som arrangerar den stora reggaefestivalen Öland Roots.
Istället för att göra en renodlad reggaefestival, som till exempel Öland Roots har man valt att sätta fokus på de djupa tonerna som känns i kropp och själ.
– Det gör vi för att det är så jäkla fett. Basen är det som får igång kroppen på riktigt. Det sker mycket på ytan, i melodierna där uppe. Men i reggae och hip hop satsar vi mer på det som träffar i mellangärdet. Basen ska vara tung och träffa direkt i hjärtat och mellangärdet. Vi har ett bra system här och har satt in lite extra basar också till imorgon (läs: idag), säger Ivan.
– Liveupplevelsen är väldigt viktig. Visst, vi har de bästa artisterna som är på scenen men det är även riktigt duktiga tekniker och bra teknik så att upplevelsen ska bli så bra som möjligt, säger Dennis.

Blandningen av artister har varit viktig. Här finns Labyrint, ursprungligen från Uppsalaförorten Gottsunda men numera bosatta i Stockholm, med sin politiskt färgade blandning av hip hop, reggae och dancehall, här finns dancehallsångerskan Etzia från Göteborg, sångerskan Ayla, dj:n Eka Scratch, dancehallartisten Antonio D och rapparen Lazee, alla fyra från Malmö. Och så är det General Knas själv, som uppträder tillsammans med Hot this year band.
– Det var viktigt att hitta en bra mix av olika genrer, olika åldrar, av tjejer och killar. Att man introducerar musik för nya målgrupper. Hela konceptet bygger på att vi vill främja musiken och främja scenen.
– Och vi vill trycka på hip hop och reggae. Det är två av de största genrerna. Om man kollar globalt sett så har hip hop gått om rock nu i streamingsiffrorna och det speglas inte i liveutbudet eller i tv. Där vill vi dra vårt strå till stacken och professionalisera och bygga upp genren, säger Ivan.

Bland tankarna inför framtiden finns möjligheten till att köra ett nostalgipaket med bland andra Svenska Akademien men nu är det alltså samtiden som gäller.
– Det bästa ‘03! Det skulle säkert dra folk. Men i år presenterar vi det nya. Etzia är en av de bästa urban-artisterna överlag som inte har kommit ut tillräckligt. Hon är charmig, har star quality och fantastiska texter. Vi tänker så när vi bokar, att försöka få in artister som förtjänar lite extra shine, säger Ivan.
– Det är samma med Ayla, vilken jäkla artist! Hon vill göra det på sitt sätt, köra independant rakt av. Det är lite genialiskt. Man hör att det händer grejer i hennes huvud när hon skapar musik, säger Dennis.
– Lazee har ett set på en timma där han dels kör sin egna musik och dels bjuder in många av Malmös urbana akter, allt från folk som rappar till danscrew och dj-battles. Jag tror att den showen kommer att bli jäkligt fet.

Tack och hej för den här gången, Malmöfestivalen!

Beatrice Eli 8Foto: Ralph Bretzer

Nej, bilden ovan är inte från Malmöfestivalens finalkväll. Den är från Beatrice Elis spelning i tisdags (Var det i tisdags? Allt flyter ihop vid det här laget.) men jag tyckte att det var en passande tack och hejdå för den här gången-bild.

Jag sitter på tåget på väg hem efter åtta raka dagar och kvällar i Malmöfestivalens vård. Benen värker. Knäna värker. Öron och huvud är trötta och ögonen lite grusiga. I lurarna dunkar Helt off:s nya platta skönt i baktakt. Den släpptes igår vilket gör deras avslutningsspelning på Stortorget till ett releaseparty modell större.

Det har varit en lyckad festival. Kajsa Grytts glöd, Sofia Karlsson vackra stämma och musikalitet, Rival Sons sköna jammande, Thåströms mörka muller och Zara Larssons självsäkra leende är några av de saker som biter sig kvar i minnet. Vädret har varit kanon och jag kan faktiskt inte minnas att jag bevakat någon Malmöfestival där jag inte har stått våt och frusen på Posthusplatsen före i år.

Seainabo 10
Kvar biter sig också Seinabo Seys spelning igår kväll. Sey är 24 år och har släppt två ep:s. I april såg jag henne på ett lite drygt halvfullt KB. Förra veckan spelade hon på Götaplatsen under Göteborgs kulturkalas och igår intog hon Stortorget på ett alldeles storstilat sätt framför en faktiskt ganska enorm publik. Så var förutsättningarna också de bästa: avslutningskväll och kanonväder.

Och där stod hon och sjönge a capella inför kanske 20 000 människor (jag tar siffran ur luften, men ni hajar dimensionen) och det var bara så där knäckande bra.

Det krävs mod och självtillit att våga låta musikerna vila och ge sig ut ensam, om än bara för en låt. Det kräver en säkerhet i vetskapen om att den egna rösten inte kommer att svika en. Det finns inget fångstnät och ingen som kan täcka upp en miss.

Nu missar inte Seinabo Sey. Någonsin. Hon har en fantastisk pondus och är majestätisk i varje ögonblick hon tar ton på scen och jag kan inte komma ifrån tanken på henne som en svensk Shirley Bassey. Om hon inte får göra temat till en James Bond-film snart är det något som är fel…

* * *

Hur är man funtad om man tar med tomater och kastar på en 17-årig popartist bara för att hon vågar ta plats och säga vad hon tycker? Nu kan Zara Larsson konsten att äga en häcklare, men ändå…

* * *

Några bilder från Helt Offs spelning:

Helt Off 8 bw

Helt Off 12 bw

Helt Off 1 bw

En (syster) sol som värmer

SS9

Syster Sol på Siestafestivalen 2012. Foto: Ralph Bretzer

Bättre och bättre skiva för skiva. Så kan man sammanfatta Isabel “Syster Sol” Sandbloms skivkarriär så här långt. För varje platta sjunger hon bättre, samtidigt som både texterna och musiken blir vassare.

syster_sol_mellan_raderna
Syster Sol
”Mellan raderna”
(Universal)
Betyg: 4

Så inte minst på nya Mellan raderna. Det är en samtidig avslappnad, varm, rolig, lekfull, stilsäker och allt igenom sympatisk platta.

På sina håll har ett hårdare, mer elektroniskt sound, smugit sig in vilket ger skivan en större spännvidd. Trots det känns den inte ett dugg splittrad, bara mer varierad och underhållande.

Bland många favoriter finns den indiskfärgade Throw it on the floor, tillsammans med Dirty Jens (missa inte den fantastiska videon), och den sköna duetten med Aki från Labyrint, “Full fokus”. Den sistnämndas handlar om de fördomar som finns mot reggaen som musikform, inte minst från myndigheternas sida, och titeln hade kunnat stå som motto för hela skivan.

Egentligen har Mellan raderna bara en enda svag punkt. Det är en onödig, Marcus Price-signerad, remix av inledande Inte som det verkar.

Betyg: 4

Serengeti förtjänar större publik

SerengetiFoto: Ralph Bretzer

Det var glest på Babel igår kväll. Väldigt glest. Det är synd för Serengeti, den göteborgska reggaeduon bestående av Zany Lou (tidigare Mästerkatten) och True som på scen backas av Empress Union som sägs vara det första tjej-kompbandet någonsin i genren, förtjänar bättre.

Spelningen var den första av tre i en miniturné för att fira bandets andra plattan Rebellious Hearts (Swing Kids) som släpptes i förra veckan. På den tar bandet ett rejält kliv framåt. Där debuten vilade tungt mot den lysande singeln Walk with an empress – en låt som de för övrigt sparkar igång Babel-spelningen med – är den nya skivan betydligt jämnare.

Live är de säkerheten själva och om det stör dem att publiken är så fåtalig låter de inte det synas utåt. Det svänger skönt om bandet och Zany Lou och True har en självklar pondus i sitt framträdande som skvallrar om hårt turnérande.

Det finns en vänlighet i deras tilltal som inte ska förväxlas med mesighet. De är inte rädda för att ta ställning och föra fram sin syn på sakernas tillstånd. Ibland hade det kanske inte gjort ont med lite hårdare kanter i musiken men det är en randanmärkning.

Serengeti2

True

Lilla Namo äntligen här

P3 GULD 2013

Foto: Robin Haldert/Scanpix

För ett år sedan gjorde dansgolvsvältaren Haffa guzz sitt segertåg bland landets klubbar och i våras var Lilla Namo det bästa med Petters senaste platta när hon dök upp på låten King. Vi har också hört henne på låten Pyromantiker med Looptroop Rockers.

lilla-namo-tuggare-ep-S
Lilla Namo
”Tuggare utan gränser”
(Baba Recordings)
Betyg: 3

Hon har tagit god tid på sig men idag ligger den ute, Lilla Namns efterlängtade första skiva: ep:n Tuggare utan gränser. Att det tagit tid är kanske inte så konstigt med tanke på att hon ägnar sig åt musiken vid sidan om civilingenjörsstudier på KTH.

Tuggare… visar Lilla Namo upp en vid palett av musikaliska uttryck. Hon skrytrappar om att hon har 500 högskolepoäng, dissar ghettoromantik och fantiserar om vad hon skulle göra om hon var snubbe (ragga brudar 24/7). Kaxiga klubbbangers som Haffa Guzz och Höj volymen får sällskap av det betydligt lugnare och mer eftertänksamma titelspåret, reggae, dancehall och fina samarbeten med såväl Timbuktu som Jaqe och, mer oväntat, Linnea Henriksson.

De två sistnämnda dyker upp på plattans bästa låt, Alla fel på samma gång. Det är skivans mest stillsamma stund där Henrikssons sjunger med sin allra mest sårbara röst och kontrasterar fint mot Jaqes och Namos hårda rap. Textmässigt känns det också som ett nyckelspår där ghettoromantiken hålls fram för vad den är: exotism.

Attityd i kombination med intellekt, språkkänsla, humor och musikaliskt driv. Det är en imponerande debut. Även om mitt betyg blir ”bara” tre pantrar så är varje enskild låt betydligt bättre än så. Det är helheten som inte riktigt håller ihop. Som platta betraktad blir den, med tre olika producenter över sju låtar, lite för splittrad. Det hindrar inte att den kommer att gå hårt i mina lurar under hösten.

Nytt från Labyrint och Serengeti

Den svenska reggae- och dancehallscenen lever i högönsklig välmåga. Idag släpper både Labyrint ny EP och Serengeti en låt från kommande albumet.

Broder med Labyrint får mig att höja på ögonbrynen med en gång. Inledande spåret L-A-B-Y-R-I-N-T är förvisso blytung men saknar det där lätta baktaktsgunget som brukar bära fram dem. Det är lite segt och det tar ett tag men sedan sjunker den in. Jag kan tycka att det är ett lite konstigt valt öppningsspår men fina grejer är det hur som helst. Vad som sedan följer är mer i linje med vad jag väntar mig från Gottsundas finest och ortens favoriter: en skön blandning av hiphop, reggae och dancehall med lika delar uppkäftighet, budskap och humor. Det är också påfallande varierat för att vara en femspårs-EP.

En av de saker jag tycker väldigt mycket om med svensk baktakt är känslan av en scen som håller samman och backar upp varandra. Labyrints ep avslutas med sitt huvudnummer; Broder del två – som namnet antyder en fortsättning på Broder från förra årets fullängdare.  Här passerar kända och okända ansikten och röster från den svenska scenen revy. Syster Sol, Dani M, Chords, General Knas och Kapten Röd. Listan är bra mycket längre.

När jag i början av förra sommaren var på Kapten Röds releasefestival för senaste plattan var hans spelning också en enda lång kavalkad av gästartister. Bland dem fanns Mästerkatten och True från finfina dancehallgruppen Serengeti. Jag måste erkänna att jag då aldrig hört talas om dem och när jag kom hem från spelningen kollade jag upp dem på Youtube. Det första jag såg var videon till Walk with an empress och jag föll som en sten med en gång. Albumet Standing still från året innan införskaffades och gick het i stereon.

Years gone by, första låt ut från kommande albumet, är inte lika omedelbar. Baktakten är nedtonad och snarare rör det sig om en lågmäld r’n’b-ballad än deras ”vanliga” sound. Ett modigt drag, att släppa den som första låt men det är en fin låt som dock behöver några lyssningar för att riktigt sjunka in. Men det är den värd.

Dessutom är det alltid kul att se sina egna kvarter dyka upp i videos. Och det gör de i båda fallen här.

My new obsession…

Serengeti. Foto: Pressbilder

Var på Kapten Röds ”releasefestival” för nya plattan i fredags. Tillsammans med bland andra Labyrint bjöd den gode Kaptenen på en riktigt skön helkväll under Älvsborgsbron i Göteborg. Bland en lång rad gästartister ur Majornas hiphop- och baktaktsmaffia (dock tyvärr ingen Roffe Ruff – men det var ju kanske inte att vänta) stod Mästerkatten och True från dancehallbandet Serengeti ut.

Väl hemkommen var jag bara tvungen att lyssna in mig på deras platta Standing steady från förra året. Den är riktigt bra, om än lite ojämn, och framförallt låten Walk with an empress har jag bara varit tvungen spela om och om igen flera gånger om dagen sedan dess. Vilken låt!

Imorgon kväll vänder för övrigt bandets discjockey, Lady Louise, plattor på KB som uppvärmning för den jamaicanska dancehallartisten Busy Signal. Själv är jag riktigt sugen på att få se bandet i sin helhet göra en spelning i fullformat.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=3hN030Fzmg4]

 

 

Motgift

Ungarna sitter och pysslar med en kompis i köket medan jag lagar mat. Jag ser min chans att anlägga moteld, att applicera ett motgift efter sex veckors indoktrinering med schlagerfestivalen.

Alltså spelar jag Culture och Junior Murvin och hoppas att något ska sjunka in, precis som det gjorde när min pappa spelade Johnny Cash för mig när jag var liten.

Vad härnäst? Kanske lite Horace Andy eller Desmond Dekker. Då kanske våren kommer trots allt…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=OID0h7X6hmk]

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.