“Lika vilse i pannkakan nu som då”

Foto: Morgan Karlsson

Från akustiskt till vrålrock. Punkikonen Johan Johansson kommer, tillsammans med KSM3, till Malmö och tar med sig låtskatten från KSMB, John Lenin och soloplattorna.
– Ibland är det kul att vrida upp till elva, säger Johan Johansson

Vid sidan om Ebba Grön var KSMB det största bandet på den stockholmska punkscenen i slutet av 70-talet. Med låtar som Tidens tempo, Atomreggae och Sex-noll-två skrev de in sig i den svenska rockhistorien. Men det hela tog en ända med förskräckelse. Efter ett par återföreningar blev det ett storbråk mellan forna medlemmar, något som ledde till att det idag både finns ett KSMB och ett KSM3 ute på vägarna. Det sistnämnda kan väl närmast beskrivas som en supergrupp med två medlemmar från KSMB, två från Fas 3 och en från The Hellacopters och Strindbergs.
– Det började av väldigt trista skäl, konstaterar Johan Johansson över telefon från Sardinien där han befinner sig på sin årliga visit hos en vän.
– Det har varit en massa tjafs mellan före detta kollegor. För att vända det till något roligt och för att åka ut och ta tillbaka vår egen musik så fick vi göra det här.

Foto: Jeanette Andersson

Med sig i bagaget, när KSM3 på lördag kommer till Kulturbolaget, har de låtar från hela Johan Johanssons karriär utom från åren med Strindbergs.
– Jag spelar mest akustiskt nu för tiden så det är kul att köra låtar som är svåra att göra på ett sådant sätt.
Det har gått 40 år sedan KSMB bildades och nästan lika länge sedan första inspelningarna släpptes. Ändå tycker inte Johan Johansson det känns som att återbesöka den han en gång var när han sjunger dem.
– Nja. Nej. Jag har fått leva med det här hela tiden. Det är ingenting som jag har stoppat ned i en låda och gömt bort. Det här är något man blir påmind om och som folk står och skriker efter var jag än spelar själv.
– Igår firade vi min frus födelsedag och man känner att man börjar bli lite gammal, men sådant där, det är bara siffror. Jag tycker inte att det är någon större skillnad mellan människan man är nu och när man var 19 faktiskt. Jag har väl ingen utvecklingspotential kanske. Jag känner mig lika vilse i pannkakan nu som då.

Kan det inte vara så att man har utvecklingspotential så länge man känner sig vilse?
– Jo, absolut. Jag vill inte bliva stur, som Pippi sa. Det jag menar är att det inte känns som något sökt sätt att gräva sig tillbaka till någon man inte är längre. Det finns något av det där kvar i en.
Du har inte gjort som Thåström gjorde under lång tid efter Ebba och Imperiet, att stoppa undan sitt gamla material för att senare plocka fram det igen?
– Lite så är det kanske. Inte för att man på något sätt tagit avstånd från det men det passar kanske att göra lite andra grejer ibland. Jag tror inte att Pimme varit så heller. Han har väl velat visa vad han pysslar med nu och inte åka omkring och göra någon revival på sig själv. Det har inte jag heller någon lust att göra. Det är därför vi inte spelar så ofta med det här bandet utan det är vid väl valda och få tillfällen.

Efter att KSMB splittrades första gången och även Johan Johanssons band Strindbergs och John Lenin gått i graven har han ägnat sig åt solokarriären men också åt att hjälpa andra artister.
– Jag vill hålla på med musik. Det är det viktigaste för mig. Jag hamnade i det här läget när jag var 18, 19 år. Då hade jag fått åka på turné, gjort plattor och det hade varit tjejer med Instamatic-kameror som fotade en. Efter att man har fått den där bekräftelsen, då kan man släppa det och bara hålla på med skojig musik. Sedan gillar jag att hjälpa fram nya grejer och få folk att lyssna på sådan musik som jag tycker om. Det har varit en mission för mig som ibland har varit väldigt mycket viktigare än att göra musik själv. Det är skoj att ha hjälpt fram artister som [Stefan] Sundström och [Lars] Winnerbäck.

Det måste ge en egokick också när Winnerbäck idag är en av landets största artister som drar jättepublik …
– Just när det gäller Winnerbäck var nog alla lika förvånade. Jag var ganska övertygad att det skulle gå bra för honom men så jäkla bra trodde nog ingen. Det är jättekul att ha varit med och gett en liten starthjälp.
– Det och att få ha hållit på med gamla idoler. Att ha fått göra en platta med Kjell Höglund som man får bestämma hur den ska låta är helt fantastiskt. Även om det kan ses som raka motsatsen till en egotripp så är det ändå det det är.
– Jag håller på att jobba med en tjej som heter Ellinor Brolin som spelar Kjells grejer. Vi har fått låtar av honom, nya oinspelade grejer som vi håller på och spelar in. Hon har fått hans stafettpinne. Vi träffas ibland och ibland har han med sig en stor pärm med outgivna grejer som han sätter i händerna på Ellinor och säger: de här ska du göra. Det är din tur nu.

På senare år har Kjell Höglunds musik fått något av en renässans. I julas kom en ny singel, i våras släppte Ellen Sundberg en skiva med tolkningar av hans låtar och så har vi då Ellinor Brolins kommande album.
– Ja, den lever och mer nu än på länge. Kjell är en av mina bästa och finaste vänner så det är jättekul att han får uppskattning nu medan han fortfarande lever och han är jätteglad för det själv.
– Jag och Ellinor ska direkt efter att jag spelat i Malmö åka till Västerås för att på söndag spela Kjell-låtar i domkyrkan. Då ska han komma dit och titta. Det är lite ballt. Det är verkligen från det ena till det andra på två dagar.

Vad ger det dig, den dubbelheten mellan rock n roll å ena sidan och mer stillsam singer-songwriter-musik å den andra?
– Det ligger mer i ögonen på betraktaren kan jag tycka. Egentligen är det samma sak. Det är 60-talspop med proggtexter kan man säga om man ska hårddra det. Sedan handlar det bara om på vilket sätt man spelar det. Det finns något som är skithäftigt med att ha ett band bakom sig och skruva upp på 11 och köra och det finns något som är jättehäftigt och lärorikt med att sitta helt ensam och vara tvungen att fånga en publik så att de inte sitter och babblar skit, liksom. Det är jättekul att kunna göra båda de grejerna.

KSM3 består av: Johan Johansson (från bla KSMB, Strindbergs, John Lenin), Tony Johansson (Fas 3), Peter Ampull (KSMB), Johannes Borgström (Fas 3) och Robban Eriksson (Hellacopters, Strindbergs).

KSM3 gör i helgen en miniturné och spelar i storstäderna. Ikväll på Slaktkyrkan i Stockholm, på fredag på Sticky Fingers i Göteborg och på lördag på Kulturbolaget i Malmö. Förutom KSM3 spelar även Charta 77, Ola Aurell och Herman Hedning.

Ellen kastar ljus över Höglund

Foto: Pressbild

Med grubblande texter som på ett ytterst personligt vis dissekerar det mänskliga tillståndet karvade Kjell Höglund ut ett alldeles eget utrymme i den svenska musikhistorien.
Höglund må numera ha pensionerat sig från scenen: hans musik lever än, inte minst genom Ellen Sundberg som kommer till Skåne för två spelningar i slutet av veckan.

För Ellen Sundberg, från byn Bjärme utanför Östersund, började resan med Kjell Höglund på Storsjöyran 2015. En av programpunkterna var att jämtländska artister skulle tolka sånger av andra jämtländska artister. För Sundberg föll valet på Kjell Höglunds nästan komiskt sorgsna Man vänjer sig.
– Jag tyckte att det var så kul att sjunga den låten att jag började lyssna mer på honom, berättar Ellen Sundberg på sjungande norrländska.
– Sedan tänkte jag att jag måste göra något mer med det för det finns så mycket bra som folk borde få höra. Och så ville jag kasta lite nytt ljus på honom.
– Han har gjort så himla mycket, när man kollar in hans katalog. Och de flesta låtarna är inte som En stor stark och Jag hör hur de ligger med varandra, de är någonting annat. Man vill att folk ska förstå det, att han skriver så bra låtar.

25-år gammal hade Sundberg hunnit med tre huvudsakligen engelskspråkiga album med countrydoftande singer-songwritermusik, innan hon i februari släppte sin skiva med Höglundtolkningar, Du sålde min biljett.
– Jag har aldrig varit intresserad av att köra covers, mer än någon enstaka här och där, men med Kjell kände jag att jag måste får göra det. Det blir en annan grej med någon annans låtar men med Kjells känns det ändå bra.
Ellen Sundberg beskriver Kjell Höglunds sånger som allmänmänskliga och inte skrivna ur perspektivet av ett speciellt kön, de har både manligt och kvinnligt i sig.
– Jag tycker inte att det finns någon annan svensk artist eller låtskrivare som skriver som Kjell. Han har ett unikt sätt att skriva på. Han skriver om mänskliga saker men det blir inte trivialt eller tråkigt. Han formulerar sig på ett så speciellt sätt, även om han skriver om vanliga saker som hur det är att vara människa.

Även om det överraskande nog kom en singel i julas så är Kjell Höglund, som fyllde 72 i december, sedan flera år pensionerad och lejonparten av hans verk ligger långt tillbaka i tiden. Ändå anser Ellen Sundberg att de inte tappat i relevans sedan de skrevs.
– Många av dem känns nästan mer aktuella idag än när han skrev dem. Häxprocess skrev han på 70-talet och den passar ju otroligt bra in i vår samtid. Det är ju det att det handlar om människor och mänskligheten förändras inte så mycket. Man beter sig alltid på samma sätt.
Just sången Häxprocess är något av ett nyckelverk i Höglunds produktion, men med sin oerhört ordrika text och sina dryga 15 minuter innebär den också vissa praktiska problem.
Att fånga, och sedan hålla kvar, publikens uppmärksamhet så länge är inte lätt.
Johan Johansson, som spelat mycket med Kjell, har berättat att ibland när de varit ute och spelat så har någon ropat “spela Häxprocessen” och efter att de spelat i fem minuter är det ingen som orkar hålla koncentrationen längre även om det är en bra låt. Jag funderade länge hur jag skulle göra med den live. Man vill att folk ska kunna orka lyssna hela låten. Därför har vi delat upp den. Det blir som en föreställning, den här konserten. Det blir ganska mycket prat, så blir det lite högläsning. Vi har några verser som vi läser och sedan kör vi de sista verserna.

Det blir nästan som ett ramverk för hela föreställningen…
– Det kan man absolut säga. Det blir som en röd tråd genom hela.
Kjell Höglunds röst tenderar att få människor att falla in i antingen älska- eller hatakategorin medan Ellen Sundberg är mer av en i traditionell mening duktig sångerska.
– Det är många som har svårt för hans uttryck eftersom han är så speciell. De som gillar honom gör det himla mycket och så finns det de som har svårt för att ta det till sig. Jag tycker att det är bra och coolt att han är så speciell, fler borde våga vara som de är.
– Folk kan vara hur duktiga som helst på att sjunga, i slutändan är det ändå känslan och uttrycket i det man gör som spelar någon roll. Det är som alla de som säger att Håkan Hellström inte kan sjunga – vem bestämmer det? Kärnan är känslan och uttrycket.

Just att han är så säregen har också givit honom en hård kärna av fans, något som Sundberg medger var lite skrämmande.
– Man var ju lite nervös för om hardcore-fansen ska acceptera det. Det kan ju bli att de tycker att man förstört låtarna, sådant vet man ju aldrig i förväg.
– Jag måste inte bli omtyckt av alla men det vore ju trist om de som gillar honom stenhårt hade tyckt att jag slaktat hans låtar. Men jag har inte fått några sura kommentarer än så länge.

Hur har Kjell själv reagerat?
– Han är ju väldigt anonym. Jag har inte pratat med honom själv men jag träffade Johan Johansson igår och han sa att Kjell tycker att det är jätteroligt. Och för några veckor sedan skrev Kjells fru till mig på facebook att de lyssnat på skivan och tyckte att det var bra.

Fotnot: Ellen Sundberg spelar utanför Malmö Live inom ramen för Sommarscen på torsdag och på fredag spelar hon på Solhällan i Löderup.

* * *

Uppdatering: Bilder från spelningen utanför Malmö Live.

Med hjärtat bultande utanpå

Adam Nilsson och Stry Terrarie. Foto: Ralph Bretzer

Ljudhålet på Adam Nilssons akustiska gitarr är format som ett hjärta. Det är passande. Hans sånger och hans sargade röst blöder och bultar. Aldrig har det varit mer tydligt än på nysläppta solodebuten Det stavas blues (Startracks). Albumets öppningsrader säger det mesta:

Jävla sår. Åt helvete med allt. Feta timmar på kanten, när ärren är det enda som syns genom skitiga ord i en sorglig sak. 

Vi befinner oss på  Crippas Café i Majorna i Göteborg. Det är tidig lördagskväll och Adam Nilsson gör releasespelning för plattan och han backas upp av punklegendaren Stry Terrarie, som också producerat albumet, på elgitarr och en kille som spelar allehanda elektronik.

Han säger att han är nervös i början av spelningen. Att sitta där med gitarren i knät på på ett litet kafé med sin först soloplatta i bagaget, är, som han säger, något annat än att skrika punk framför tusen personer med Tysta Mari, Stilett eller något av de andra mer högljudda band han spelat, eller spelar, med.

Visst haltar framförandet lite här och där. Framförallt i slutet av spelningen vinglar det till rejält på ett par ställen. Och hans lyrik är stundtals ganska avig. Han har inte alltför stor respekt för det här med meter och hur många stavelser man egentligen kan klämma in över ett begränsat antal takter. Men tillsammans med trasigheten i hans röst och berättelserna från Stockholms skuggsida hjälper det bara till att förstärka bilden av en man som sliter hjärtat ur kroppen och håller fram det till allmän beskådan.

Det tar tid att bygga något så trasigt som oss.

Musiken ekar av mörkaste 80-tal, av Thåström och Hansa Studios. Men mest går tankarna till The Gaslight Anthem. Det är samma stora omfamnande melodier, samma förmåga att formulera snygga låttitlar och fångande allsångsvänliga refränger och samma sätt att skildra misär med värme som får känslorna att bli så stora, ja nästan grandiosa, att det blir något vackert i dem, trots all smärta.

Håll hjärtat till vänster och själen ren.

* * *

Om jag inte minns alldeles fel var det för övrigt Stry jag såg på den allra första spelning jag gick på. Det var när Babylon Blues kom till Falkenberg 1987. Alltså passade jag på att släppa med min egen äldste son. Och vi gick hemåt genom ett soligt Kungsladugård skrålande på Vit sedan Hold Steady.

Billy Bragg gör återbesök på KB

Billy Bragg när han sist spelade på KB, i november 2013. Foto: Ralph Bretzer

Den forna punktrubaduren Billy Bragg, som de senaste decennierna grävt sig allt djupare ned i den amerikanska musikhistorien, kommer i augusti till Kulturbolaget i Malmö.
Och han ställer sig på KB:s scen ensam med gitarren.

En man, en röst, en gitarr. Den gamla Björn Afzelius-albumtiteln var länge en träffande beskrivning av Billy Braggs musik. Ensam med en elektrisk gitarr gjorde han sig ett namn 1983, sedan hans punkband Riff Raff kastat in handduken, med minialbumet Life’s a riot with spy vs spy. Med sju låtar på en dryg kvart skapade han en lika politisk som poetisk musik som tog temperaturen på hemlandet Storbritannien.

Med ena benet i punken och det andra i protestsångare som Woody Guthrie och Phil Ochs har han sedan dess blivit en ikon. De två albumen han gjorde tillsammans med Wilco 1998 och 2000, där de tonsatte texter av Woody Guthrie skrivna efter att sjukdomen gjorde Guthrie oförmögen att själv spela gitarr, lyfte hans profil ytterligare. Sedan dess har han grävt sig allt djupare ned i den amerikanska folkmusiktraditionen, men fortfarande med textskrivarpennan välvässad i (vänster)politisk riktning.

I augusti förra året kom Braggs elfte album, Shine a light: field recordings of the great american railroad, ett samarbete artisten och producenten Joe Henry där de båda åkte tåg mellan Chicago och Los Angeles och spelade in tåglåtar på stationer längs vägen.

Den 25 augusti kommer Billy Bragg till Malmö för en spelning på KB, biljetterna släpps på måndag. Senast Billy Bragg stod på KB:s scen var 2013. Den gången varvade han mellan att köra de gamla låtarna ensam med sin elektriska Telecaster-gitarr och hans nyare akustiska musik med fullt band. Den här gången kommer han att stå på scen helt själv, så som det en gång började.

* * *

Releaseparty i sagoskogen

Stella 1Stella Lugosi. Foto: Ralph Bretzer

Galleri Franks helt vitmålade lokal, mellan Möllan och Södervärn, med dito grenar och trädstammar är som ett mellanting mellan en grotta och en sagoskog. Scenen är åtminstone nästan i marknivå och lokalen är fylld till sin kapacitet när det nystartade Malmöbolaget Kollektivet Records firar sin andra, respektive tredje release.  Stella Lugosi och Drawing Maps släpper båda sina debutsinglar, Lovely daughter, respektive Sisters.

Stella 2Jag har följt Stella Lugosi i ganska precis ett år, ända sedan jag första gången hörde, och blev golvad av, deras Youtube-video This war belongs to you. Sedan dess har mycket hänt. De har gjort spelningar på klassiska scener som KB i Malmö, Stora Teatern i Göteborg och Fasching i Stockholm. Till spelningen på Frank kommer de direkt från en inspelningssession i lika klassiska Tambourine-studion. Sju låtar har fästs på band. I slutändan ska det bli en en EP av det men innan dess ska ytterligare en singel släppas.

Jag har sett dem ett antal gånger vid det här laget och alltid imponerats både av deras synbarligen genomtänkta sätt att manifestera sig själva på scen och av kombinationen mellan lätt handlag och emotionell tyngd i Anna Bergvalls sätt att skriva låtar. Bergvalls fina – och ibland lite olycksbådande – röst gör naturligtvis sitt till liksom användandet av en kör för att måla med stämningar.

Stella 3Sättningen har varierat mellan varven, inte minst vad gäller storleken på kören. På Frank är den nedbantad till två personer och sättningen kompletterad med trummor. Det sistnämnda ger dem naturligtvis mer driv och botten.  Det som mest imponerar på mig är hur de lyckats hitta ett verkligt originellt och personligt uttryck. Visst hör jag ekon av annan musik här – americana, amerikansk 90-talsindie etc – men det är i en väldigt egen sammasättning. Gospel-grunge kallar Anna Bergvall det och det är väl en så god beskrivning som någon.

Om det finns någon rättvisa i världen kommer det att hända stora saker kring det här bandet.

Drawing Maps, alias Julia Heberling, är betydligt mer nedtonad i sin framtoning.

Maps 2Med sin Fender Telecaster och backad av en pianist och ett förinspelat rytmspår gör hon melankolisk singer-songwriter-musik som på sitt sätt också för tankarna till 90-talet; till Red House Painters och kanske lite grann till en Juliana Hatfield som lagt indierocken på hyllan.

Heberling gör musik som kräver sitt av lyssnaren. Det är inte musik som tar den uppmärksamhet den behöver utan musik som man måste hitta fram till själv. I den stimmiga miljön på en releasfest i en fullpackad lokal är det lätt att tappa koncentrationen. Det är synd för det finns något där som väcker min nyfikenhet. När jag lyckas skärma av sorlet griper hon tag med sin röst och sina sånger.

Maps 1Drawing Maps.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer