En lysande andra halva

Senast Jill Johnson stod på en klubbscen var hon 17 år. Då sjöng hon covers av Tina Turner och Bon Jovi berättar hon. Sedan dess har hon gjort Mello, blivit countrydrottning, spelat in Jills Veranda och Så mycket bättre och gjort storstilad jazzshow; blivit en av Sveriges mest älskade artister.

Det är inte svårt att se varför. Hon har röstresurser som få kan mäta sig och en personlighet som förefaller ha träffat helt rätt med den svenska folksjälen, om det nu finns en sådan. Att hon dessutom verkar kunna sjunga precis vad som helst – från soul till cocktailjazz, från ömsinta countryballader till fläskig sydstatsrock – ger utrymme för en bred publik.

Fredagskvällens spelning på Kulturbolaget var premiär, inte bara för klubbturnén utan även för nya ep:n My remedy som hon skrivit ihop med skånske Robin Stjernberg. Ett otippat sammarbete, måhända, men ett lyckat sådant vad det verkar. KB är utsålt och manegen är krattad för en lyckad kväll.

Det börjar dock lite jämntjockt. Om det finns ett problem med Jill Johnsons låtkatalog är det allt för mycket harvande i midtempo. Hennes band har rejält med muskler som inledningsvis spänns lite väl ofta. Det går ut över nyanserna och Johnsons röst får för lite utrymme att andas i musiken.

Men det blir så mycket bättre. Halvvägs genom spelningen, direkt efter titelspåret från nya ep:n, lägger Jill och bandet in en högre växel och sparkar av sig vägdammet.
– Jag är kanske inte så rock n roll som folk skulle önska, säger hon.

Men när hon fyrar av ett knippe  låtar som lägger sig nära sydstatsrocken – We can sleep it of, ännu osläppta Masquerade, Better think again och Jacked up heart – Här visar hon precis hur mycket rock n roll hon kan vara på scen. Här kommer så väl klöset i hennes röst som bandets tyngd och kraft till sin rätt. Efter det är det som en helt annan spelning.

Trots det, och trots en fin version av hennes mest minnesvärda Så mycket bättre-tolkning – Open your heart – är det en annan cover som biter sig kvar. Som sista extranummer plockar hon fram det verkliga esset i rockärmen: en träskbluesig version av Doug Seegers Going down to the river.

 

Från barerna i New Jersey till omslaget på Rolling Stone

Dennis Locorriere, sångare och gitarrist i Dr Hook. Foto: Pressbild

De var barbandet från New Jersey som skulle ta sig hela vägen till omslaget på Rolling Stone och hitlistor jorden runt.
50 år senare firar Dr Hooks sångare Dennis Locorriere bandets låtskatt med en jubileumsturné som den 5 maj når Malmö Live.

Var börjar en historia? För halva det som skulle bli Dr Hook började det i Alabama någon gång under hippieåren men det var i New Jersey bandet tog form under ledning av hemmasonen Dennis Locorriere.
– Vi var ett barband, konstaterar Locorriere över telefon.
Även om det var Dennis Locorriere som var den ledande rösten i bandet delade han rampljuset med Ray Sawyer.
– Från början hade vi inget namn, vi behövde inget men när vi spelade på en liten bar i New Jersey så ville barägaren, Joe, sätta upp en affisch i fönstret och undrade vad vi hette.
De var tvungna att snabbt komma på ett namn och valet föll på Dr Hook and the Medicine Show.
– Vi hade en kille med ögonlapp i bandet så det kändes rätt, säger han med hänvisning till Sawyer.
Namnets senare del kom från de så kallade medicin-shower där mindre nogräknade handlare reste omkring från stad till stad. När de kom fram ställde de till med en massa liv för att få till en folksamling som man sedan kunde sälja sina mirakelmediciner till.
– ”Dr Hook and the medicine Show gives you tonic for the soul” stod det på affischerna. Och ”the tonic” var öl, skrattar Locorriere.

Foto: Pressbild

Dr Hooks lycka var gjord den dagen de kom i kontakt med låtskrivaren Shel Silverstein. Silverstein var inte mycket till sångare och hans egna skivor är svårlyssnade men som låtskrivare var han desto vassare med sånger som gick balansgången mellan det känslosamma och det humoristiska. Karriären tog ett skutt när man kom med i filmen Who is Harry Kellerman and why is he saying those terrible things about me? 1971. Samma år kom den självbetitlade debutplattan som innehöll klassikern Sylvia’s mother. Majoriteten av låtarna var skrivna av Silverstein.
– Jag hade varit Shel Silverstein-fan sedan jag var 15, 16 år. Jag minns att jag såg honom på gatan i New York som barn och inte vågade gå fram och hälsa. Sedan, några år senare var det någon som kom till oss med ett kassettband och sa att vi hade möjligheten att vara med i en film med Dustin Hoffman. Lär er de här låtarna men bryr er inte om killen som sjunger. Jag satte på bandet och blev helt galen för att jag förstod att jag skulle få jobba med honom.
Sammarbetat varade över två album och resulterade i låtar som Carry me Carrie, The Ballad of Lucy Jordan, Freakin at the freakers ball, för att bara nämna några.
– Efter det sade han till oss att börja skriva själva för att annars skulle folk tro att det bara handlade om honom. Det var en sådan kille han var. Vi förblev vänner för resten av hans liv och efter tiden med Dr Hook gjorde jag en enmansteateruppsättning som han skrev på Lincoln Center i New York.
– Shel var en sådan där kille som kunde försvinna bara man gick ut och pissade, sedan såg man honom inte igen förrän sex månader senare men då hade han å andra sidan 30 nya låtar att välja bland.
– Han hade en stor litterär hjärna. Jag frågade honom senare i livet varför han litade på en så ung kille att förvalta hans sånger och han svarade att det var för att jag var en gammal själ. Jag förstod alltid tragedin i The Ballad of Lucy Jordan och More like the movies, Jag kanske bara var en ledsen liten jävel. På något sätt fattade jag alltid Shels känslor. Det tjänade mig väl och, när jag tänker tillbaka, så tjänade det nog honom väl också.

Ett av de mest kända – och lyckade samarbetena mellan Dr Hook och Shel Silverstein kom med låten Cover of the Rolling Stone som handlar om ett stort rockband som lyckas med det mesta – utom att hamna på omslaget på den amerikanska musikpressens flaggskepp. Vilket de dock gjorde efter att den låten släppts. Typ. Artikeln inne i tidningen var skriven av en då blott 15-årig Cameron Crowe som skulle växa upp och bli firad filmregissör.
– Det var bara tre av oss med och vi var karrikerade. Det var kul att få ett erkännande men det stod inte Dr Hook på omslaget utan ”What-their-names”. Jag läste om artikeln för några år sedan och jag hade ingenting att säga i den. Jag var bara en grabb, 18 eller 19 år gammal och hade precis slutat high school. Jag hade ingen erfarenhet.

Var börjar en historia? Var tar den slut? Dr Hook tackade för sig 1985. För Shel Silverstein slutade den på våren 1999 och Ray Sawyer – mannen med ögonlappen som inspirerade gruppens namn – gick ur tiden nu på nyårsafton. Men den musik de gjorde under de 17 år bandet fanns lever än.
– Efter bandets farvälturné lämnade jag det. Jag spelade någon Dr Hook-låt här och där men släppte soloskivor och gjordet soloturnéer, teaterpjäsen och skrev låtar åt andra. Jag hade kommit till en punkt i livet där jag frågade mig om det här var allt jag var. Är det den jag ska vara för alltid? Om jag inte sjunger Sylvia’s mother – är jag skit då? Det var inte att jag inte var stolt över vad vi gjort men jag ville inte bli den där killen som vid 50 års ålder fortfarande visar filmklipp på den där touch downen han gjorde när han gick i high school.
Men så, för en dryg handfull år sedan, köpte Universal upp bland annat Dr Hooks låtkatalog från EMI. Locorriere fick frågan om han kunde tänka sig att sätta ihop ett samlingsalbum som även skulle innehålla lite mer udda spår.
– Jag tog jobbet och satte mig att lyssna igenom alla inspelningar vi gjorde, något jag aldrig gjort innan. När jag gjorde det blev jag glad över insikten att vi inte gjorde samma låt om och om igen. Det slog mig att det här skulle man kunna göra en fantastisk show med, jag tänkte inte ens på 50-årsjubiléet då. Det handlade om dynamiken. Vi skulle kunna få folk att skratta och gråta, precis som Shels låtar fick mig att skratta och gråta. Jag satte ihop ett band och började turnera världen över med det och … det slog gnistor om det.
– Förr i tiden sade folk alltid till oss att: ”Först var ni ett gäng hippies, sedan klippte ni er och började spela disco”. Det var något som vi dömdes för men allt vi gjorde var att följa med i tiden. Visst finns det saker jag ångrar. Vissa låtar blev hits och andra inte. Vissa skjortor undrar jag vad jag tänkte när jag tog på mig dem. Men när jag ser på Dr Hook som helhet så gjorde jag rätt. Det som bevisar det är att när vi släpper biljetter så är det folk som köper dem.

Fotnot: Intervjun med Dennis Locorriere gjordes innan Ray Sawyers död.

Fotnot 2: Spelningen skulle gått av stapel den 19 februari men har skjutits fram till den 5 maj eftersom Dennis Locorriere tvingats genomföra en mindre operation.

Från stallet till djungeln till buren

Foto: Leo Bretzer

Var börjar en historia? För mig kan det ha varit 1982, kanske. Jag var i alla fall någonstans i trakterna av 11 år och ägnade mycket av min fritid till att rida. I stallet dit mina stackars föräldrar tvingades skjutsa mig till i ottan varje söndagsmorgon råkade jag hitta ett kassettband.
För de som är lite yngre kan det vara på sin plats att påpeka att om man växte upp i en svensk småstad i början av 80-talet utan storasyskon som kunde ta en vid handen och leda en in i den populärmusikaliska djungeln var det lätt att förrirra sig bort från stigen.

På tv visades musik riktad mot en yngre publik regelbundet. Regelbundet en gång om året, vill säga, på Lucianatten. Ny input var därför välkommet och jag stoppade kassettbandet i bandaren, tryckte på play och …

“The tiger, he looked out of his cage and smiled.”

Rösten bars fram av ett ganska corny baktaktsbeat men den hade något uppfordrande över sig, lite som tigern som tittar ut från sin bur och ler mot pojken som kommer där.

“He said: I once was running wild and free, just the same as you,
but it’s one step from the jungle to the zoo.
You better watch out or they’re gonna get you to.
They clip your claws, cut you’re hair and make a pussycat out of you.”

Mitt förpubertala jag hade inga som helst problem att relatera till de orden och jag hade i en handvändning fått vad jag nog, såhär i efterhand, måste kalla mitt första favoritband. Kassettbandet fick följa med hem och bli kopierat innan jag lade tillbaka det där jag tog det.
Det gjorde väl inget underverk för ens sociala status direkt på den mellanstadieskola jag gick på med tanke på att de andra killarna på skolan precis börjat upptäcka hårdrock och tyckte att Dr Hook var i mesigaste laget, men vad tusan – hade man varit orolig för sin sociala status hade jag nog inte gett mig in på att som kille skaffa ridning som hobby i ett Sverige som inte direkt på allvar börjat fundera på saker som värdegrund och varje människas rätt att vara sig själv. Men å andra sidan: är man tillräckligt annorlunda brukar det lösa sig ändå.

Var börjar historien? Var slutar den? Någonstans längs vägen gick jag vidare musikaliskt. Som man ju gör. Jag minns att jag någon gång kring 1987, 88 såg Ray Sawyer, den mindre prominente men med sin ögonlapp den mest synlige av bandets båda sångare, uppträda under namnet Dr Hook på ett disco i Falkenberg. ”Hey Ray, where’s Dennis?” ropade någon i publiken. Jag minns inte om det var bra men jag minns att det kändes lite sorgligt. Från The Cover of the Rolling Stone till ett disco i Falkenberg, liksom.

Men det är klart att elvaåringen i mig vaknar till liv när det ges möjlighet att ringa upp mannen som sjöng den där sången om att det var ett enda steg från djungeln till zoo:et. Och när jag inför intervjun lyssnar in mig på mina gamla hjältar så är det med glädje jag kan konstatera att mycket av materialet, framförallt från åren de arbetade med Shel Silverstein som låtskrivare, fortfarande håller. Som Dennis Locorriere säger: de gjorde inte samma låt om och om igen. Ibland var de tramsiga, ibland roliga, innerliga och dansanta. The Ballad of Lucy Jordan berör fortfarande. Och Cover of the Rolling Stone är fortfarande kul. Och You make my pants wanna get up and dance är fortfarande mest fånig.

Wargirl – en musikalisk smältdegel

Pressbild

Södra Kalifornien är en smältdegel av olika etniciteter och kulturer. Det är något som bandet Wargirl vill ska avspeglas i deras musik.
– Även om vi alla kommer från Long Beach så har vi alla olika bakgrund och och är i olika åldrar. Jag tror det summerar de olika stämningar som finns här, säger Matt Wignall, gitarrist och initiativtagare till bandet.

Wargirl, som kommer till Malmö för en spelning på Plan B på fredag, är en kokande gryta av rytmer. De gifter dem med element från Santanas latinoblues och bandet Loves psykedeliska rock. Alltsammans kryddas med postpunk, reggae och disco. I sin musikaliska öppenhet och äventyrslusta påminner de om The Clash under Sandinista-eran. En uppenbar referens är det funkiga Long Beach-bandet War men soundet är ändå deras eget, en modern legering av gamla influenser.
– Det känns som att många band, särskilt från Los Angeles, säger saker som att de vill spela New York-hiphop, brittisk shoegaze eller vad det nu kan vara, säger Matt Wignell.
– Vi vill göra något som är mer Long Beach och som reflekterar den smältdegel som södra Kalifornien är.
Förutom Matt Wignall består bandet av sångerskan Samantha Parks, Tamara Raye på bas, Enya Preston på keyboards, Jeff Suri på trummor och Erick Diego Nieto på percussion. Den sistnämnda är en barndomsvän till Wignall och de två har spelat tillsammans under lång tid.

Matt Wignall arbetar som fotograf och musikproducent vid sidan av Wargirl och det var i hans analoga studio, Tackyland, som bandets musik tog form. Fröet till det som skulle bli Wargirl såddes när Wignall var på fotojobb i Afrika.
– Det var inte så att jag funderade på att starta ett band då men det var ett steg på en bana där jag började lyssna mer på afrikansk musik, på afrobeat. Det motiverade mig inte bara musikaliskt utan till att tänka mer på världen och inte bara leva i den här konstiga kaliforniska bubblan och till att starta ett band med lite mer socialt kommenterande texter.
– Vi startade för ungefär tre år sedan med att göra demos och spela tillsammans. Sedan började folk bli intresserade, vi gjorde några spelningen och fick med några låtar i tv-serier.

Texterna skriver Matt Wignall tillsammans med Samantha Parks.
– Vi hämtar mycket av inspirationen från våra egna erfarenheter samtidigt som vi försöker hålla det universellt och relaterbart. Våra låtar är ganska öppna för lyssnarens egna tolkningar. Det varierar med känslan på låten, säger Samantha Parks.
Matt Wignall fyller i:
– Ibland skriver vi bara en dansant kul låt och ibland diskuterar Sam och jag någon händelse i världen eller politik och så leder det oss till att skriva en låt. Jag har alltid varit inspirerad av The Clash. De gjorde ett bra jobb med att kombinera politiska kommentarer med popmusik.
Samantha Parks och Matt Wignall möttes via sociala medier i samband med att han letade vokalist till bandet. Då levde hon, som hon själv säger, “det gamla fina svältande konstnär-livet”..
– Jag har alltid varit en kreativ person. Skådespeleri, poesi, dans och musik … samtidigt har jag jobbat på kafé, varit nanny och yogainstruktör. Jag försökte få det att fungera och ändå kunna vara fri nog att investera i mitt artisteri. Jag är något av en alltiallo, något som jag gillar eftersom jag tycker att det gjort mig till en mångsidig personlighet, säger hon.

När bandet nu besöker Sverige är det andra gången de kommer till våra breddgrader. Förra gången spelade de bara i Stockholm. Då hade de en färsk debut-ep i bagaget, utgiven på ett skivbolag som tidigare Mando Diao-medlemmen Mats Bjärke driver. Samarbetet med Borlänge-bandet har hållit på länge.
– Jag blev anlitad för att fotografera dem när de var i Los Angeles. De gillade mina bilder vilket ledde till att jag tog bilder och gjorde design till tre album med dem och även producerade några låtar, säger Matt Wignall.
Han ser fotograferandet, musikproduktionen och musikskapandet som olika konstnärliga utlopp som föder varandra.
– Om jag gör någonting för länge så blir jag uttråkad och vill göra något annat. Jag är väldigt laddad för att fotografera under den här turné för under den förra var jag så fokuserad på musiken. Ibland får jag det bara i mig att jag ska göra något annat. Jag tror att alla de konstnärliga utloppen korspollinerar varandra.

Svettigt med Wilmer X

”Det var nästan som på 80-talet” säger Thomas Holst, basist i Wilmer X efter att bandet på lördagseftermiddagen avverkat sin första spelning på Folk å rock.

Med det menade han nog att det var rått och lite vingligt. Om det vinglade var det knappast något som störde. En gratisspelning på hemmaplan i Malmö – som en avslutning på deras bejublade dubbeljubileumsår, var naturligtvis en promenadseger även om det inte gjorts någon större marknadsföring, annat än att lägga ut evenemanget på Facebook. Stället var packat till bristningsgränsen och även om de bara körde en dryg handfull låtar var det tätt och svettigt.

Det skulle från början bara varit en signering av boken Wilmer X – 40 år av blues, svett och tårar (uppdaterar inlägget när jag inom kort har hunnit läsa färdigt den) men det är klart att det skulle spelas också, fattas bara annat. Och visst satt ”Hon är ihop med en insekt”, ”Kör mig död” och ”Blod eller guld” precis där de skulle.

Frågan är dock om det bästa under giget ändå inte var det faktum att Nisse Hellberg precis innan de gick av scenen före extranumret sa något i stil med ”Vi ses igen – och det gör vi”. Jag hade svårt att tolka det på annat sätt än att den här återföreningsvändan inte är över än. Och kommen till sidan 232 i boken bekräftas min tolkning:

”Vi kör vidare nästa sommar också. Det här är alldeles för kul för att lägga ner”, säger Nisse Hellberg i boken.

Det är något som står väldigt klart efter att ha sett dem dels på Malmöfestivalen och dels nu på Folk å rock: att de har varit efterlängtade av publiken och att de lyckats förmedla känslan av att de själva längtat efter det här och att de har kul tillsammans på scen. Inte minst är det sant på en liten trång scen som den inne på Folk å rock. A

Efter spelningen stod jag och språkade med en man som åkt ända från Växjö för att se dem köra några få låtar och som stått och väntat inne på stället i fyra timmar på att de skulle gå på. Den typen av hängivenhet måste man uppskatta.

Fotnot: 2018 markerar ett dubbeljubileum i och med att Wilmer X firar 40 år som band och att de på Sweden Rock i somras gjorde sin 1 000:e spelning.

Uppdatering: komen till 232 i boken bekräftas min tolkning av Nisses ord på scen: det blir en fortsättning: .

 

70-talets rock genom arabiska ögon

Det sena 60-talet och tidiga 70-talet var en tid av musikaliskt sökande. Rocken började lämna sin barndomsfas och blickade utåt och inåt för inspiration för att finna vägen mot vuxenlivet. Band från Beatles till Led Zeppelin sökte sig såväl österut som mot den västerländska och afroamerikanska folkmusiken för inspiration.

Samtidigt var en våg av rockmusik på väg att födas i de arabiska storstäderna, i Kairo, Damskus och Beirut. Det är mot ljudet av denna scen som Malmöbandet Al Vin Al Khalidi – med Nadin Al Khalidi från Tarabband och Forbidden Orchestra och Tobias Allvin från Babian och Tummel – lutar sig. Eller, som de säger under spelningen på Victoria i Malmö på torsdagskvällen: hur den hade kunnat  låta om den inte kvästs av religiös fundementalism.

Perspektivet är, med västerländska musikaliska ögon (öron), vridet 180 grader. Där Led Zeppelin och liknande band, med en europeisk och amerikansk utgångspunkt, nyfiket tittade på arabisk musik är det som att det här är musik som med utgångspunkt i arabvärlden lika nyfiket sneglar mot rock ’n’ rollens form och använder den med sitt eget tonspråk.

Det är en spännande resa de tar oss med på. Det är ett ruggigt driv mittemellan psykedelisk riffrock och arabisk folkton, det är skamlöst lekfullt och svängigt samtidigt som det finns ett musikaliskt djup som engagerar. Hela spelningen får en extra dimension såväl av de både sympatiska och underhållande mellansnacken som av den smittande spelglädjen.

Al Vin Al Khalidi börjar med en stark första akt för att efter paus komma tillbaka ytterligare ett strå vassare. Andra delen inleds lugnare, mer folkmusikorienterat för att sedan mynna ut i en knippe låtar som fullständigt golvar mig, med Julia (tror jag den heter) och youtube-favoriterna Andi Ana och Ma Mirtah i spetsen.

De lämnar oss med en distinkt lust efter mer. Än så länge finns ett par videor och några liveklipp på youtube men ett album ska spelas in, berättar de från scenen. Det ser jag väldigt mycket fram emot.

Än finns det krut i pistolen

Slyngeln som satt i röda brallor och svart tröja, med en tjock mörk hårmatta, buskiga ögonbryn och buspojksuppsyn medan hans bandkollega Johnny Rotten begick dödssynden att säga ”shit” i tv 1976 har med åren förvandlats till en lågmäld och distingerad gentleman. Med den gyllene jeansjackan från senaste albumomslaget och det numera grånade håret omsorgsfullt kammat nästan snubblar Glen Matlock fram till mikrofonen på ett välfyllt och redan från start ganska svettigt Folk å Rock.

Hur ska det här gå? undrar jag i mitt stilla sinne. Men så snart näven landar på strängarna på den akustiska gitarren är alla sådana funderingar bortblåsta. Det är uppenbart att han hållit krutet torrt under åren som gått. Han behandlar strängarna med en närmast brutal frenesi. Såväl Sex Pistols-örhänget Pretty Vacant som Richard Hells Blank Generation, som Matlock säger att han haft som inspirationskälla till den låten, sitter som en smäck.

The Ghosts of Princes in Towers som Matlock skrev för sitt post Pistols-band Rich Kids är en av spelningens verkliga höjdpunkter, liksom avslutningen när han kör All or Nothing av hans egna ungdomsfavoriter The Small Faces. Är det punk? Spelar det någon roll? Det vore väl synd att säga att en låt som God save the queen inte hade mått bra av såväl elgitarr som bas och trummor men på det stora hela fungerar det väldigt väl.

Det blir naturligtvis ljudmässigt begränsat med bara en gitarr och så rösten – inte minst som Matlock inte är någon större sångare – men det vägs upp av den värme han projicerar, att han verkar ha kul där på scenen och de historier han berättar för oss mellan låtarna. På det stora hela är det en väldigt lyckad kväll med en gammal punkhjälte som är betydligt bättre än vad man har rätt att förvänta sig.

”Pur pop för moget folk”

Det är något särskilt som händer när Nisse Hellberg, Jalle Lorensson, Thomas Holst, Sticky Bomb och Janne Lindén står på scen tillsammans. Och kanske speciellt så när de gör det på hemmaplan. I Malmö. staden som så tydligt färgat bandets musik..
Det var naturligtvis packat på Stortorget när Wilmer X återföreningsturné kom hem. Det är 40-årsjubileum och sju år sedan sist de spelade i Malmö.

”Det här är pur pop för moget folk” säger Nisse när han presenterar Stackars Valentin. Men grejen är väl egentligen den motsatta. Ansiktena på scenen har kanske blivit lite mer fårade sedan vi sågs sist. Och sannolikt har det väl även blivit så för oss i publiken. Det spelar ingen roll. Det finns en elektrisk kemi mellan bandmedlemmarna och – inte minst – mellan dem och publiken.

Det finns en, i ordets bästa bemärkelse, primitiv urkraft i musiken som är fullständigt tidlös, som är ständigt ung och potent, som aldrig blir trött och luggsliten.
Jalles munspel ylar som ingen tid förflutit sedan vattnet var tungt, sedan vi alla kunde glömma våra ensamma stunder och alla drabbades av mambofeber. Under det Stickys och Holsts ständigt bultande hjärta och Janne Lindéns laddade gitarrstick.

Att Nisse Hellberg försett sitt band med en briljant låtskatt gör naturligtvis sitt. Det känns lustigt att säga när det gäller ett så klassiskt band men det känns ändå inte som att han fått tillräckligt erkännande som låtsmed och inte minst som textförfattare. Han har en förädisk enkelhet i sitt sätt att skriva som gör att det låter så lätt och självklart. Men hade det varit lätt hade inte Hon är ihop med en insekt fått blodet att koka och Vem får nu se alla tårar satt hjärtat i gungning på det sätt de gör efter alla dessa år.

Nostalgi? Självklart. De flesta av oss i publiken har växt upp med bandet, har minnen till låtarna. Men det är mer än så. Det är riktigt bra pop. Och det är vi ju inte för dumma för.

Ljus och mörker i sommarkvällen

Det är den brutala tyngden. Det är de kompromisslös mullrande krautrocktrummorna. Det är Pelle Osslers skärande, atmosfäriska och vibrerande gitarr.
Det är de krökta fingrarna. Det är den krumma kroppen som likt en fågelskrämma ena stunden hänger på mikrofonstativet för att i nästa spattigt dansa över scenen. Det är blicken som är på samma gång frånvarande och akut närvarande i sångerna; i orden.

Rösten hypnotiserar. Det är lika delar lyrik i skymningslandet och rockkonsert som ställer sig på axlarna av det tyska arvet av konstrock från Can till Einstürzende Neubauten. Han har befunnit sig där ett bra tag nu, Joakim Thåström. Vandrat bland ruinerna efter den fallna muren. Rört sig kring nedgångna öststatskrogar och hamnområden och samtidigt vänt strålkastarljuset inåt, hemåt. I ett psykologiskt hinterland mellan dröm och verklighet känns det som att han bär den andra hälften av 1900-talshistorien på sin rygg, samtidigt som han skärskådar sig själv.

Solen skiner fortfarande över Sofiero slott när han går på scenen på torsdagskvällen men Thåström bär mörkret med sig och det är en allt annat än oangenäm upplevelse att följa med honom in bland skuggorna. Han är Sveriges störste rockpoet och det är svårt att inte imponeras av hur väl en ny låt som Bluesen i Malmö flätar sig in i en klassiker som Var é vargen. Lika imponerande är det hur han lyckats hålla i den formtopp han klev in i med Skebokvarnsplattan som kom för 13 år sedan. Utan att på något sätt hänge sig åt någon form av publikfrieri håller han oss i sitt grepp från början till slut. Konsekvensen är totalt. Klassikerna är få och uppenbart utvalda för att de klär i den blytunga musikaliska skrud som de nya bär. Den enda gång han låter tyngden lätta är under en cover på Nationalteaterns fina Dylan-tolkning Men bara om min älskade väntar. Det skänker å andra sidan dynamik åt spelningen.

På pappret är det en udda kombination, First Aid Kit och Thåström. Det är ljus och mörker; Amerika och Europa. Där den ena är en promenad längs en regnvåt gata i Gdansk är den andra en bilfärd i en cab genom den kaliforniska öknen.

Inte så att systrarna Söderberg skyr molltonerna, tvärtom, men det finns ändå något soligt i deras lätta handlag, vackra vokalharmonier och uppenbara spelglädje. Men under ytan lurar det något oroväckande, en mörkare underton. Ett Altamont till Woodstock; en Charles Manson till hippiedrömmen. Det närmar sig ytan i den mullrande finalen på Stay Gold och bryter igenom i den nästan lite hotfulla stämningen i The Lion’s Roar.

Det känns som att det har hänt en del med bandets musik. Det är ett hårdare rytmiskt driv i kompet och i Johannas bas. Och när Klara plockar fram den distade elgitarren i den ursinniga You are the problem here pekar det på en väg framåt, mot ett lite tuffare sound.

Med det sagt är det ändå de där nästan övernaturligt vackra stämsångerna som är bandets adelsmärke. När de låter dem omslingra Kate Bushs fina Running up that hill (släppt på singel i onsdags) sluter jag ögonen och låter mig vaggas av deras röster som böljar likt vågor.

De fungerar faktiskt väldigt bra tillsammans, First Aid Kit och Thåström. Det är som att Thåström slår upp dammluckorna för det där mörkret som First Aid Kit har alldeles under ytan.

QotSA bland gröna kaniner

Du bränner nedför landsvägen i den kaliforniska öknen i en gammal muskelbil, en Dodge Charger eller en Pontiac GTO. V8:an mullrar som en Black Sabbath-spelning på en bra dag 1972 och från åttakanalsbandaren försöker de spröda melodierna från Eagles debutplatta från samma år kämpa sig igenom. Asfalten ser ut att dallra i värmen och din passagerare i sätet bredvid envisas med att trumma en diskorytm mot instrumentpanelen.

Ungefär så lät det om Queens of the Stone Ages spelning på Liseberg igår. Det kan förefalla som ålderdomliga referenser men QotSA låter, både på skiva och live, väldigt samtida även om de gräver ur en gedigen rockhistorisk kunskap.

Det är frenesin och attacken hos hardcorepunken, tyngden från hårdrocken och mjukisrockens melodier kombinerat med diskons dansbarhet, framfört med en knivskarp precision som ger ett nästan maskinellt driv som i kombination med en ljudmässig torrhet förankrar musiken i nutiden.

Ett nöjesfält kan tyckas som en märklig miljö för ett band med rötterna i stonerrocken men faktum är att de får en att glömma såväl gröna kaniner som berg- och dalbanor och sliskigt sockervadd, Josh Homme och hans medmusiker gör ett utmärkt jobb med att manifestera känslan av det Palm Desert där han växte upp.

Men, som vanligt när det gäller Liseberg, är ljudet en tung backe att släpa sig uppför och Homme får kämpa för att hans röst ska höras. Det går sådär och håller naturligtvis nere ett annars mycket positivt intryck.

* * *

Det är märkligt det här med Liseberg och kasst ljud. Man satsar massor med pengar på bra liveakter och det sägs mig att de har en riktigt bra ljudanläggning. Varför låter det då så sällan riktigt bra om musiken från stora scenen?

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.