Levande musikhistoria på Folk å rock

Håret är långt och grått, ansiktet djupt fårat. Den där klara, höga rösten har fårats av tiden den med. Inte för att det är konstigt, Texas-trubaduren Jimmie Dale Gilmore har trots allt hunnit fylla 74 år. Och de där fårorna i rösten tar inte ifrån den det som journalisten Nicholas Dawidoff i boken In the country of country kallar ”The high lonesome plains” i analogi med begreppet ”The high lonesome”, den där speciella kvaliteten som brukar tillskrivas sångare från Appalacherna.

Nu är inte Gilmore från Appalacherna utan från Lubbock, en stad på Texas höglänta slättland, alldeles söder om The Texas Panhandle, en stad så högkyrklig att den länge motstod att göra någon affär av att Buddy Holly kommer därifrån. Och man behöver inte mycket fantasi för att höra vinden som pinar slättlandet i hans milda, vänliga och oerhört vackra stämma. När den där stämman nu fått allt mer drag av gammelmansröst gör det den bara ännu vackrare och mer berörande.

Gilmore har sina musikaliska rötter i bandet The Flatlanders tillsammans med kompisarna Butch Hancock och Joe Ely, ett band som mer än en gång har kallats världens bästa oframgångsrika band. Även om bandet som sådant inte fick några framgångar att tala om födde de både ett numera legandariskt debutalbum och tre ganska solida solokarriärer.

Mannen vid hans högra sida på Folk å rocks scen är tio år yngre och går mer på kraft än Gilmores spröda anslag. Det slår gnistor om Dave Alvins krämfärgade Stratocaster och hans röst har en solid jordighet. Från scenen berättar han om hur han som barn, tillsammans med sin storebror Phil, brukade smita in till Hollywood och bluesklubben Ashgrove för att träffa och lära av på den tiden halvt bortglömda mästare som T-Bone Walker och Lightning Hopkins.

För Dave Alvin började historien i Downey, en satellitstad till Los Angeles, tillsammans med brodern i röjiga rootsrockbandet The Blasters. Den fortsatte sedan i punkbandet X och som mer lågmäld soloartist. I alla de inkarnationerna har låten The 4th of July funnits med, en av mina personliga favoritlåtar. Jag snackar med mannen vid min sida inför spelningen, om låtar som skulle spelas. ”Om Dave bara kör 4th of July är jag nöjd”, säger jag.

Och visst kör han låten om mannen som står på trappen och röker en cigarett ensam medan mexikanska barn skjuter fyrverkerier för att fira nationaldagen. Där inne finns kvinnan som ger honom kinden när han söker läpparna och han frågar sig vad som gick fel: ”Whatever happened, I appologize”. I sin enkelhet är det en lika sorglig som briljant sång. Och i det ligger hans genialitet som låtskrivare: att med små medel skapa stora berättelser.

Alvin och Gilmore har varit vänner i 37 år, berättar Alvin från scenen. Det är han som står för det mesta av mellansnacket. Men av en slump var de där på Ashgrove samtidigt långt tidigare än så (det torde ha varit någon gång i början av 60-talet), det berättar han nu och det sjunger de om på Downey to Lubbock, titelspåret på det gemensamma albumet som får rama in spelningen.

De må vara av olika generation och komma från olika delar av landet och ha väldigt olika uttryck – någonstans möts de ändå musikaliskt i kärleken till den amerikanska rotmusiken; till bluesen, soulen, countryn, rhytm n bluesen och den tidiga rock n rollen. ”A hippie country singer” och en ”wild blues blaster” som lyfter varandra och skakar dammet av musikarvet.

Covervalen säger något om vad det handlar om. Det blir en Sam Cooke, en Lightning Hopkins (spelad som om det vore Elmore James som skrivit den) och en smått magisk tolkning av Grateful Deads Ripple tillägnad bandets nyligen bortgångne textförfattare Robert Hunter.

Det blir en väldigt trevlig kväll på ett utsålt och svettigt Folk å rock, där de vanliga stolarna kvällen till ära är bortställda för att ge plats åt en stående publik som får sig ett stycke väldigt levande musikhistoria till del. Flatlanders lät gammaldags redan i början av 70-talet och The Blasters sökte sig tillbaka i historien i slutet av samma decennium. Ändå blir det inte musealt. För det glöder Alvins gitarr för mycket; för det blåser slättlandsvinden för mycket i Gilmores röst; för det lyser spelglädjen för mycket i deras och kombandet The Guilty Ones ögon. Och glädjen i publikens ögon, kan tilläggas.

Till vänster The Dimpker Brothers från Västervik som agerade förband och som också dök upp och körade på en låt med Jimmie Dale Gilmore och Dave Alvin.

Sisters bjöd skön svartsyn

Luften är tjock inne på Kulturbolaget. Röken hänger i luften och det är tvärfullt; spelningen är utsåld sedan månader tillbaka. Så kommer han upp på scenen. Andrew Eldritchs skalle är numera rakad men de obligatoriska solglasögonen sitter där de ska när trummaskinen Doktor Avalanche hostar igång det lika obligatoriska öppningsspåret First and last and always. Han söker sig in i ljuset på en scen där ett kompakt mörker genomkorsas av ljuskäglor; han låter det närmast bränna ansiktet och skapa kontraster lika skarpa som dem i hans sånger.

Jag står där i folkmassan och känner mig nästan lite nervös inför spelningen. Det är en sliten klyscha att prata om att det ena eller andra bandet betydde allt i en viss tid men när det gäller The Sisters of Mercy är det inte överord. De kom fram som en del av, för att inte säga parodi på, postpunken och kom att närmast skapa en egen genre. Svartrock eller goth sade vi då, dark wave säger man nu.

Tre sinsemellan väldigt olika album blev det med lika olika medlemsuppsättningar. Men alltid fanns där i fokuspunkten Eldritchs ödesmättade baryton och lika cyniska som mångbottnade texter.
”Life is short and love is always over in the morning” sjunger han på deras kanske allra bästa låt, Temple of love från 1983. Det är ett passande citat därför att det säger något om varför så många fastnade för dem då det begav sig. I förordet till The gothic rock black book beskrivs svartrockarna som ”a cheery bunch” trots den mörka musik de lyssnar på. Jag tycker att Temple of love-citatet knyter an väl till det. Cynismen – uttryckt i en väldigt cynisk tid – är så uppskruvat att det blir en skrattspegel och musiken, trots molltonerna, en partymusik på ruinens brant.

För mig blev det en stor del av soundtracket till mitt liv. En gång fick jag se dem när det begav sig. Det var 1991 på Roskilde, när den mest hårdrockiga upplagan av bandet turnerade med den då färska Vision Thing-skivan. Det var en ganska lättglömd upplevelse och någonstans där började mitt intresse tona ut.
Inte bara mitt förresten. Det blev inga nya skivor för Sisters of Mercy, istället fortsatte Eldritch att, liksom Ralf Hütter i Kraftwerk, turnera sina gamla låtar med nya musiker.

Det är därför mina förväntningar kanske inte är de allra högsta när Eldritch kommer ut på scenen tillsammans med två gitarrister. Samtidigt vill jag så gärna att det ska bli bra. Det är ändå en viktig del av mina sena tonår vi pratar om.
Någon ny outgiven låt blir det men på det stora hela bjuder Eldritch och company på en greatest hits-show. Visst hade jag kunnat önska mig en Amphetamine logic eller en Body electric men på det stora hela är det en väl sammansatt låtlista med fina versioner av Marian, More och Dominion/Mother Russia i spetsen.

Eldritchs röst är väl inte riktigt vad den varit men förstärkt av allsång och stämning fungerar den. Och även om Eldritch och hans nuvarande bandkollegor ser ut lite som seriefigurer på scen – den långhårige gitarristen har givetvis en fläkt som fluffar upp håret och hans korthåriga kollega syns oftast i hårt motljus för att ge rätt effekt – så känns det som ett någorlunda värdigt sätt att leva på sina gamla meriter.
”All the sisters of mercy they are not departed or gone”, sjunger Leonard Cohen i låten som givit dem deras namn. De både är och inte är det. Och på något sätt är det som sig bör vara. Inte minst som de fortfarande förmår bjuda på både fest och skön svartsyn.

Londonbaserade A.A. Williams som i februari debuterade med en självbetitlad ep värmde upp för Sisters of Mercy, Långsamma suggestiva indievisor med stundtals brännande intensitet skapade klockan-tre-på-natten-stämning trots att visarna på uret nätt och jämnt passerat klockan åtta.

Jag gillar de drömska stämningar hon bygger, mörkret och laddningen men kan samtidigt tycka att det inte känns helt rätt som uppvärmning för just Sisters of Mercy och inte heller så tidigt på kvällen.

Ystra babianer och en sorgkantad showgirl

Skitungar
dagens ungdom är skitungar
dagens ungdom är skitungar
dagens ungdom är skit

Det är vintern 2010. Vi sitter i bilen på väg till Sälen. Jag stoppar i Babians andra album, Hälften dör av fetma, som jag fått i uppdrag att recensera i cd-spelaren . Det dröjer inte länge innan jag börjar trumma med på ratten och sjunga med i refrängerna. Så kommer den där låten och det börjar fnittras hejdlöst i baksätet där mina båda söner, då nästan 3 och precis fyllda 7 år gamla, börjar fnittra hysteriskt. Det är åt orden, naturligtvis, men grejen är att jag själv känt ett lyckligt fnitter välla upp inom mig. Någon vecka senare ser jag dem vända upp och ner på hela Debaser under en makalös spelning.

När de kör just den låten på Malmöfestivalens Rock Stage på tisdagskvällen fylls jag av samma känsla. Det känns som en evighet sedan jag såg dem sist och det gläder mig att de inte tappat något av sin glädje och skärpa på scen. På många sätt spelar Babian rock n roll när rock n roll är som bäst, till skillnad från den serietidningsversion som kunde beskådas på Stora scenen tidigt på måndagskvällen (ja, Danko Jones, jag talar om dig).

Det är primitivistiskt men ändå förfinat; det är smart men ändå varmt; det är roligt utan att vara på skämt, Rent musikaliskt är det en blandning av garagerock, rhytm n blues och 60-talssoul. Det svänger något djävulskt samtidigt som sångaren Tobias Allvin har förmågan att både roa och vara tänkvärd med sina ord.

Inte heller har de legat av sig som liveband sedan den där kvällen på Debaser. Det är fortfarande konfettiregn, eldsprutande gitarrer och ett galet utspel på scenen. De visar med all önskvärd tydlighet att man inte behöver vara Kiss eller uppträda på de allra största scenerna för att rocka ut fullständigt.

* * *

Även Beatrice Eli, som avslutade tisdagskvällen på Gustavscenen är det vid det här laget ganska många år sedan jag såg live, gästspelet med Silvana Imam på Roskildefestivalen oräknat. Då var det 2015 och Beatrice Eli uppträdde på Stora scenen och jag var lite ljummen i min kritik, mycket på grund av att jag sett henne vassare, på en mer passande scen för en mer entusiastisk publik i Göteborg bara någon vecka tidigare.

Sedan dess har det hänt något. Eli har växt till sig som artist. Redan då hade hon förmågan att äga scenen och sola sig i strålkastarljusets glans men sedan dess har hedonismen tonats ned och musiken hittat ett annat djup. Madonna-poppen från den tiden har fått inslag av soul och disco och hon har iklätt sig ett slags showgirl-persona, som hänger med från Dramatenföreställningen i vintras med just det namnet.

Det är en konsert som är fylld av något slags sorgkantad glädje som gör den mycket tilltalande, inte minst som jag upplever det som att Eli har utvecklats inte bara i det konstnärliga innehållet i hennes musik utan även som sångerska och rösten har fått ett annat djup, även den. Allt som allt en ganska perfekt avslutning på en kväll som för min del sträckt sig från meditation via folkton till garagerock och klassisk musik. Precis som det ska vara på Malmöfestivalen, med andra ord.

Wilmer X med hög lägstanivå

Wilmer X. Foto: Jörgen Johansson

Jalles munspel ylar när solen sänker sig över den ljumma sommarkvällen. Att säga att stämningen är hög på Sommarrockens avslutningskväll är ingen överdrift. Det är mycket folk och manegen är krattad av mycket folk i kombination med alkohol, musik och svensk sommar. Det är för det här som det slitna uttrycket folkfest skapades.

Foto: Jörgen Johansson

E-Type har skakat igång publiken med sin uppumpade 90-talsnostalgi komplett med eldsflammor och kioskvältarrefränger.
Malmöitiska Queen-hyllningsbandet The show must go on höjde sedan temperaturen rejält i tältet med en synnerligen kompetent och underhållande show där tältduken nästan bågnade utåt till trycket från allsången.
Festen är med andra ord på sin topp när Nisse Hellberg, Jalle Lorensson, Thomas Holst, Sticky Bomb och Janne Lindén kliver ut på scenen.

Jalles munspel ylar till Nisses bluesiga gitarr lite som Rolling Stones brukar långkoka igång Midnight Rambler, men i Wilmer X rinner den kokande grytan istället ut i Hon är ihop med en insekt. Och det är naturligtvis helt rätt sätt att sparka igång det hela på. Och material har man för att fylla en timmas festivalspelning med explosioner på ett pärlband.
Men det händer liksom inte. Kanske är det för att ljudet är lite jämntjockt. Kanske hade det tänt till bättre lite tidigare på kvällen, innan alkohol och solsken tagit ut sin rätt.
Visst sjungs det med rejält i Om en hund mådde så här och Jag flippar ut men inte som låtarna förtjänar.

Janne Lindén, Jalle Lorensson och Nisse Hellberg. Foto: Jörgen Johansson

Å andra sidan är de landets kanske mest pålitliga rock n roll-maskin. De jobbar upp det. En dramatisk blod eller guld hittar alltid hem hos mig, Vem får nu se alla tårar? är en pålitlig allsångsfavorit och Möt mig i din djungel tar tillbaka partyt. Så kommer de till slut, explosionerna. Teknikens under är stubinen som antänder sprängladdningen Spelar under hot medan extranumret Kör mig död hackar sönder resterna.
De två sistnämda är som bekant Wilmer X på sitt allra mest punkiga humör och precis vad som behövs för att runda av såväl spelningen som årets upplaga av Sommarrocken.

Foto: Jörgen Johansson

”Jag har tappat räkningen på hur många gånger vi har spelat på här”, säger Nisse Hellberg.
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sett Wilmer X. Det här var inte en av de bästa gångerna men det går inte att skoja bort det faktum att de har en nästan löjligt hög lägstanivå. Och med den låtskatt och den rutin som bandet har arbetat upp under fyra decennier tillsammans och den uppenbara kemi som finns mellan bandmedlemmarna är det kanske inte så konstigt.

Foto: Jörgen Johansson

Nisse Hellberg kallar honom för inhyrd gitarrist men frågan är om inte Janne Lindén snarare har intagit rollen som ett (inte så) hemligt vapen.
Hans häxdoktor-uppenbarelse är ett coolt blickfång jämte Nisse och Jalle och han är kung av snygga, stämningsbyggande licks.
Janne Lindéns föregångare, Pelle Ossler, är en av mina svenska favoritgitarrister men frågan är om inte Lindén är en mer perfect fit för Wilmer X och att Ossler gör sig bättre som sidekick till Thåström.
Nisse Hellberg kallar Lindén också för ”den bäste gitarrist han mött”, ska tilläggas. Kanske dags att permanenta både honom som medlem, återföreningen som sådan och att släppa ny platta?

* * *

Martin ”E-Type” Erikson. Foto: Jörgen Johansson

E-Type, ja … Det finns en gammal parodi på honom från Radioprogrammet Rally där Anna Mannheimer, har jag för mig att det var, entonigt rabblar ”Jag kan sjunga en ton, bara sjunga en ton. till en av hans låtar, jag minns inte vilken.

Det är orättvist om man ska välja ett sätt att recensera Martin ”E-Type” Eriksons musik på. Det självklara sättet är att påpeka att han inte kan sjunga (sant), att alla hans låtar låter exakt likadant (sant – entonig vers ”sjungen” av E-Type själv och en bombastisk refräng sjungen av körtjejerna) och att han är på tok för förjust i pyroteknik (smaksak).

Men man kan välja att se det på ett annat sätt. Man kan välja att se det som att det är körtjejerna, presenterade som Olivia och Elisabeth, som sjunger medan E-Types roll snarare är den av festledaren som pumpar upp publiken. Det är inte en konsert vi ser, det är en förfest.

Jag tror att det är det sista synsättet som är det mest fruktbara för att förstå hans popularitet på 90-talet och de nostalgikänslor de väcker idag. Sedan finns det något sympatiskt i hans tilltal till sin publik. Det känns dessutom som att han är väldigt medveten om sina brister som sångare och han tvekar inte att helt lämna över mikrofonen till Olivia. Men när han faktiskt sjunger så gör han det faktiskt live, det är varken förinspelat eller autotune:at. Det blir väldigt uppenbart om man säger så …

* * *

The show must go on. Foto: Jörgen Johansson

Lördagen var en dag i nostalgins tecken, rent musikaliskt. Även om inte E-Type rycker i min egen nostalginerv (90-talet var punk, alt-country, grunge och britpop för mig) så gör Wilmer X det definitivt. Däremellan spelade som sagt The show must go on.

Jag är inte överdrivet förtjust i cover- och tribute-band. Rent generellt föredrar jag band som antingen spelar egna låtar eller omtolkar andras. Men Queen var stora barndomsfavoriter för mig och jag fick aldrig möjlighet att se dem så det är det enda alternativet om man vill skräna med i Bohemian Rhapsody och Under Pressure. Och det vill man. Det var mer än uppenbart i tältet bredvid baren.

Och The show must go on gör jobbet riktigt, riktigt bra. Soundmässigt lyckas de med att lägga sig nära originalet vilket inte är det lättaste. De bjuder dessutom upp till show och sångaren lyckas balansera mellan att lägga sig till med en del av Freddie Mercurys manér utan att för den sakens skull karbonkopiera honom.

Sammanfattningsvis en tidig höjdpunkt under kvällen.

The show must go on fick till ett enormt tryck i tältet. Foto: Jörgen Johansson

Plants musik lever i nuet

Stämband åldras och blir stela. Det är ett av livets hårda faktum och drabbar de flesta på ålderns höst. Någon måste dock ha glömt att lämna det pm:et till Robert Plant, 70.
Han ser förvisso mer ut som en åldrad lejonhane idag än som rockens gyllene gud, men han bär det med lejonhanens hela värdighet. Visst, de högsta tonerna kanske inte har riktigt samma böjbarhet som när han som 20-åring rekryterades till The New Yardbirds, bandet som skulle nå superstjärnstatus efter namnbytet till Led Zeppelin, men det är bra nära.

Det hedrar Plant mycket att han, liksom hans forna bandkollegor, inte fastnat i sin egen musikaliska historia. Istället har han hållit musiken levande och den musikaliska nyfikenheten intakt. Det hindrar honom inte från att i sin nuvarande musikaliska kontext hämta material från hela sin karriär.
Det kan naturligtvis ses som publikfrieri att öppna med When the levee breaks men de gamla Zeppelinlåtarna – och det blir några stycken – får nytt liv utan att förlora sitt väsen, sin essens.
– Det handlar inte om det förflutna, det handlar inte om framtiden. Det handlar om nuet, säger han.
Och så är det naturligtvis. Sångerna lever i stunden, i samspelet – det musikaliska samtalet – mellan medlemmarna i bandet på scenen och med oss i publiken. I det samtalet fungerar blues och rock n roll utmärkt bredvid arabisk melodik, afrikanska rytmer och elizabethanska ballader. Det är folkmusik i ordets vidaste bemärkelse. Även om dess grundläggande hemvist är angloamerikansk är gränserna mer än suddiga.

Bandet, ja. Att Robert Plant skulle omge sig med utmärkta musiker var väl ingen högoddsare men det är faktiskt svårt att med ord göra det här gänget rättvisa. Det låter helt enkelt inte som musiker som åker omkring och kompar en gammal rockstjärna, de låter som ett band på riktigt. Det andas spelglädje och lekfullhet och Plant ger dem gott om utrymme att skina.
Inte minst är de båda gitarristerna (som även dubblerar på andra stränginstrument, till exempel banjo och elektisk oud) alldeles fantastiska. Både Skin Tyson (huvudsakligen akustisk gitarr) och Justin Adams (huvudsakligen elektrisk) gör något så ovanligt som både meningsfulla och underhållande solon.

Responsen är därefter. Arenatältet, som inrymmer Roskildefestivalens nästa största scen, är mer än välfyllt och stämningen är hög. Inget dera visar heller några som helst tecken på att mättas av under spelningens gång, något som är rätt vanligt på festivalspelningar när det alltid finns så mycket annat som lockar; andra band, en öl till eller bara att hänga med polarna.
Men här finns det egentligen inget alternativ till att följa med hela vägen på den musikaliska resan. Och önska att den aldrig tog slut.

Gamle Bob och det nya gardet

”Things have changed”, sjunger Bob Dylan i öppningslåten. Han sitter bakom flygeln men det är inget balladklinkande. Bandet rockar tungt och tight utan att tappa nyanserna. Det är dubbla elgitarrer, ståbas, pedal steel och trummor bakom Dylans flygel och mikrofon. Och munspel, stundtals, till publikens jubel.

Han verkar på gott humör i den fina sommarkvällen på Roskildefestivalens första riktiga dag. Leendet är brett och han följer upp med en nästan uppsluppen It ain’t me, babe. Så har det inte alltid varit med Bob Dylan på scen. För cirka 15 år sedan såg jag honom slakta sin låtskatt på Globen och svor att aldrig gå och se honom igen.

Bob Dylan är en lurig liveartist. Man vet aldrig vad man får. Han är en fantastisk textfŏrfattare och i sina bästa stunder kombinerar han det med musik i samma klass. På scen kan han dock vara både avig och direkt dålig. Jag har sett honom live tre gånger. Fŏrsta gången var magisk, den andra bra och den tredje så katastrofalt usel att stora delar av publiken gick innan spelningen var ŏver. Dessvärre var den sistnämnda spelningen den enda jag betalade biljett specifikt fōr, de fŏrsta två var på festivaler. Och de flesta Dylan-fans kan vittna om samma sak.

Infŏr Roskildespelningen fanns det dock en fŏrväntan i luften. Vittnesmålen från Stockholmsspelningen nyligen talade om en Dylan i hŏgform och setlistan var lovande.

Beatrice Eli gästade Silvana Imam.

”Things have changed”, sjunger Dylan. Och visst har de det. Innan han kliver på festivalens scen har Silvana Imam röjt loss på samma scen som första akt. Däremellan skapade Jpegmafia rent och ljuvligt hiphop-vansinne på scenen intill. En ny generation, en ny genre, har tagit över herraväldet.

Men det gamla gardet står sig. Dylan har attraktionskraften kvar och publiken är stor framför den orange scenen, festivalens största. Den får sig kanske ingen stor show till livs – Dylan är inte direkt någon estradör och att han är fast bakom flygeln gör inte den saken bättre – men vad de får är en levande legend med skärpa och närvaro i sina sånger.

Och när vi talar om sånger som Highway 61 revisited, en hårdsvängande Like a rolling stone eller en magisk Girl from the north country, en av mina personliga Dylanfavoriter, når det väldigt, väldigt långt. Visst stöper han om Blowing in the wind till oigenkännlighet (som han brukar) men det är sådant man får ta … Jag är glad att jag bröt det där löftet om att aldrig se Dylan igen.

* * *

Roskildes största hiphop-namn, Cardi B, krönte kvällen med stor show, dansare och, i ärlighetens namn, ganska medioker rap. Det hindrar inte merparten av de över 100 000 festivalbesökarna från att stuffa loss i den allt kallare sommarkvällen.

Betydligt intressantare i genren är Jpegmafia, en snart 30-årig rappare från Baltimore som kommer in på scenen i shorts, t-shirts, bandana och ryggsäck. I handen har han en laptop som han slänger upp på ett bord på scenen och pluggar in. Ryggan åker in under bordet och t-shirten av redan under första låten.

”Rock n roll is dead”, deklamerar han, för vilken gång i ordningen någon nu deklarerar just det … Å andra sidan handlar den låten kanske inte så mycket om just det.

Hans attack är närmast skrämmande men leendet avväpnande. Han röjer på scenen som om det inte fanns någon morgondag. Han röjer ännu mer när han kliver ned till oss i publiken. Och han nöjer sig inte med det. Han flyter på publiken och, i slutet av en kort och extremt kärnfull spelning, hoppar rakt ut i publikhavet för att omslutas av det.

Publiken är inte lugnare den. Jag finner mig själv stående hoppandes – utan att röra mig. Det är bara att följa folkmassan, något annat kan man inte göra. Och det är inte så konstigt. Jpegmafia, eller Peggie som fansen kallar honom, gör en rätt fenomenal spelning alldeles på egen hand.

* * *

Alldeles utmärkta är också Fontaines DC. Tänk en irländsk upplaga av Sleaford Mods stenhårda beats och kompromisslösa lyrik korsat med The Falls postpunk och du kommer inte att hamna alltför långt från verkligheten, även om Television screens påminner lite, lite om The Smiths (vars sångare Morrissey är Jpegmafias absoluta hatartist nummer 1, något han gjorde väldigt klart).

Sångaren Grian Chatten vankar rastlöst och ofokuserat av och an mellan låtarna. Han verkar nästan lite borta men när han öppnar munnen finns inga tveksamheter – då är han knivskarp. Basen och trummorna pumpar medan gitarrerna skapar oväsen av blåslampeintensitet. Ändå är det orden som allt ljus faller på, orden och uttrycket.

Well of course the government is gonna fuckin’ lie
Bunch of white people callin’ white people white
And why the hell is everybody on their phone?

Chatten matar kanske inte bittert underhållande cynismer på samma sätt som Sleaford Mods Jason Williamson men men det finns gott om modernitetskritik att hitta i hans lyrik och det känns på något sätt som samma andas barn.

* * *

Först ut på årets festival var hårt rockande Baby in Vain i ett kanske inte helt självklart samarbete med Corpus, en grupp dansare inom den kungliga danska baletten. Tungt gitarrlarm och modern dans? Låter inte det en smula pretentiöst, kanske du frågar dig. Jomenvisst. Men också ganska spännande. Bara det att gå på en rock-konsert och inte ha en aning om vad man ska få se är ju kul – det händer inte så ofta.

När vi släpps in i ladan som huserar Gloria-scenen där den happening som är Baby in Vain X Corpus ska äga rum kommer vi in i en konsertlokal som inte som någon annan, den heller. Från scenen sträcker sig en lång tunga, som en catwalk, till en scen-ö där trumsetet står uppställt. I andra ändan, på den traditionella scenen står en vitklädd kvinna med med mexikansk wrestlermask och rattar fram ett lågfrekvent brummande ljud.

Stämningen är mättad i lokalen. Ögonen förväntasfulla på dem som står framme vid tungan tvärsöver från där jag själv står. Så kommer de två andra bandmedlemmarna in tillsammans med dansarna, även om det från början inte är lätt att se vem som tillhör vilket sällskap, eftersom alla är maskerade. Trummisen slår sig ned och dansen börjar.

Jag ser mig omkring. Ansiktsuttrycken skvallrar om lika delar förvirring och fascination. Själv flackar jag med blicken. Det är inte lätt att veta var man ska titta. Allt händer hela tiden och överallt. Men lite förvirring har ingen dött av och det hela är rätt underhållande.

* * *

21 år har gått sedan sist jag var på Roskilde. Det är lika länge sedan sist jag såg Bob Dylan här. Han var det gamla gardet då också. Det är bara det nya gardet som har bytts ut sedan dess.

Punkare med folkmusiksjäl

Al Barr, Ken Casey och James Lynch på scen i sin ofta omsjungna hemstad, Boston. Foto: Michael Dwyer/AP/TT

Det började med ett vad för 23 år sedan. Men Dropkick Murphys blev snabbt en instution på rockscenerna världen runt med sin blandning av irländsk folkmusik och punkrock.
Idag tisdag gästar de Malmö Folkets park med inhemska punkhjältarna Millencolin som förband.

”I drew the tales of many lives and wore the faces of my own” sjunger Ken Casey, sångare i och grundare av Dropkick Murphys i låten Rose Tattoo.
”I had these memories all around me so I wouldn’t be alone”.

Rötterna går djupt för Bostonbandet. Hemstadens gator löper genom bandets sånger, det sjungs till Red Sox och Boston Bruins ära och det ekar av arbetarklasstolthet.
– Inflytandet av irländska immigranter är väldigt starkt i Boston-området. I de flesta hus i det område där vi växte upp kom föräldrarna eller far- och morföräldrarna från Irland. Musiken och kulturen var central i vår uppväxt, berättar Ken Casey över telefon från Lübeck där bandets turnébuss stannat till för att busschaufförerna ska få sin lagstadgade dygnsvila på väg till Malmö.
– Men som tonåringar var det punken som var den musik vi valde när vi skapade vår egen musiksmak. Det var en naturlig kombination. När vi började bestämde vi inte att vi skulle bli det vi blev, det var bara det som kom ut ur oss.
– Vi har alltid varit benägna att skriva om saker som vi har upplevt och levt än om något vi läst i en bok eller tidning. Det handlar om historien om var vi kommer från, våra familjer, om våra liv. Det har förändrats genom åren. Numera har vi egna barn och har genomlevt saker. Men det handlar om förstahandsupplevelser och våra egna liv.

Det hela började, för Dropkick Murphys, 1996 på det mest blygsamma av vis.
– En kille som jag arbetade med gick på en prestigefylld musikutbildning i Boston. Han utmanade mig att starta ett band och spela förband till hans band på ett gig tre veckor senare.
Det blev två spelningar som förband åt jobbarkompisens band, sedan kom första riktiga konserten som förband till hard core-bandet The Freeze från det till Boston närbelägna Cape Cod.
– De var väldigt populära i Boston-området på den tiden. Deras gitarrist var vår ursprungliga trummis. De tidigare spelningarna hade bara varit för våra kompisar och utan särskilt mycket press, det här var för en musikintresserad publik. Det var den första smaken av den där kicken som alla musiker får av faran – att man kan bli buad av scenen. Men ända sedan dess finns det ingen återvändo.
– Det var så vi började, med ett vad. Det är fantastiskt vad som kan hända i livet när man bara gör saker och tar en chans. Vi trodde aldrig att det skulle bli en karriär, vi trodde bara att det skulle vara kul för våra polare att komma och garva åt oss.

Nu har bandet hållit på i 23 år, släppt nio album, en lång rad singlar och split-plattor och blivit något av institution inom den folkmusikfärgade delen av punksfären. Tillsammans med band som, bland andra, Flogging Molly bär de arvet från The Pogues, folkpunkens anfäder, vidare.
– The Pogues var naturligtvis en stor influens. Jag brukar beskriva det som att The Pogues var en folkmusikgrupp med punkattityd medan vi är mer ett punkband med folkmusikinfluenser. När jag var tonåring var det de som gjorde den irländska musik som jag kände till; musik från mina föräldrars, far- och morföräldrars generationer spelad för min generation.
– De har varit fantastiska emot oss. Vi har fått turnera med dem och både Shane (McGowan) och Spider (Stacy) har sjungit på våra skivor. Det är stort när man får stöd från dem som påverkat en.

Hur har bandet utvecklats under åren?
– Musikaliskt har vi utvecklats från att vi var en kvartett med bara en gitarr. Nu kan vi erbjuda så mycket mer melodi med hela den keltiska instrumenteringen: banjos, dragspel och säckpipa. Jag tror också att vi har blivit bättre som låtskrivare men över lag har bandets anda aldrig förändrats.
Hur har ni hållit punklågan levande in i vuxenlivet?
– Det håller en ung, det är ett som är säkert. Punkrock handlar att ta med sig energin och intensiteten in på scenen. Det handlar om vad man tror på som person. Jag har aldrig riktigt köpt att punkrock har några regler och den punkare som säger att det finns det är inte en punkare.

Sångaren i det svenska punkbandet Troublemakers har sagt: Punkrock handlar inte om hur många nitar man har – det handlar om att aldrig någonsin bli vuxen …
– På många sätt har vi växt upp men de 90 minuter varje kväll som vi står på scen är när vi får förbli ungar. Det är det som håller oss unga.
Var ser du Dropkick Murphys ta vägen i framtiden?
– Jag tror att hemligheten bakom vår framgång är att vi aldrig haft några långsiktiga planer. Vi har bara försökt göra varje spelning så gott vi kan. Och varje gång vi gör en skiva så bestämmer vi oss för att göra den så bra som vi kan. Vi låter aldrig pressen från musikindustrin eller någon annan diktera för oss vad vi ska göra. Vi försöka bara njuta av stunden. Vem vet? Vi kanske kör på i 20 år till.

Dropkick Murphys; Ken Casey längst till höger i bild. Pressbild.

När världen vände

 

Foto: Robert Sorbo/AP/TT

Hösten 1991 var jag 20 år gammal. Det var hösten som en musikvideo skulle förändra, om inte allt så väldigt mycket.

Nirvana var inte en okänd storhet. Bland folk som lyssnade på alternativ rockmusik, som det kallades på den tiden, hade ryktet om dem som ”nästa stora grej” växt till sig sedan debuten med Bleach 1989. Hela grunge-grejen var redan satt i rörelse. Mudhoney hade släppt sina två första album och Soundgarden sina tre första.

Ingen hade nog ändå kunnat förutspå det totala genomslag Smells like teen spirit skulle få. Ingen som inte hade sett videon.

En mörk idrottssal. En uttråkad elevkår. Ett punkband som spelar. Svartklädda cheerleaders med anarkist-A:n på bröstet. Det var som en invertering av en highschool-film.

Riffet är naturligtvis giftigare än en skål stryknin och texten så öppen att du som lyssnare kan fylla den med precis din egen typ av ångest.

I feel stupid and contagious
Here we are now, entertain us

Efter yuppie-eran, pastellfärgerna och den plastiga sena 80-talspopen var det ett totalbrott. Det var alla underdogs och outsiders som ställde sig upp; alla som kände sig annorlunda som tog tillbaka ordet. För en underbar men kort stund var underjorden mainstream och mainstream obsolet.

Nirvana åkte ut på turné med Sonic Youth. När den så småningom släpptes på köpvideo fick den titeln ”1991: The Year Punk Broke”.

– Shit, vi vann, minns jag att jag tänkte där jag satt i soffan och såg videon på MTV.
– Shit, vi vann, tänkte jag i ungdomligt oförstånd.

För det gick ju som det alltid går. Industrin vaknade och hängde på. Tre år senare hade ord som just underground, alternativ och independant helt förlorat sitt värde. Jag säger inte att det var därför Kurt Cobain för dag 25 år sedan, 27 år gammal, tog sitt liv men det, och att han själv blivit något han egentligen inte ville vara: en ikon, spelade säkert in.

Det i kombination med missbruksproblem, fysisk smärta, ADD och bipolaritet och pressen att förvandlas från en begåvad ung musiker från en strulig bakgrund i Aberdeen, ett hopplöst bakvatten längs Washington-kusten, till att vara en generations röst. Hur kan någon som inte är lagd åt storhetsvansinne leva med den bördan – att tala för hela sin generation?

Senaste nytt omRock

En lysande andra halva

Senast Jill Johnson stod på en klubbscen var hon 17 år. Då sjöng hon covers av Tina Turner och Bon Jovi berättar hon. Sedan dess har hon gjort Mello, blivit countrydrottning, spelat in Jills Veranda och Så mycket bättre och gjort storstilad jazzshow; blivit en av Sveriges mest älskade artister.

Det är inte svårt att se varför. Hon har röstresurser som få kan mäta sig och en personlighet som förefaller ha träffat helt rätt med den svenska folksjälen, om det nu finns en sådan. Att hon dessutom verkar kunna sjunga precis vad som helst – från soul till cocktailjazz, från ömsinta countryballader till fläskig sydstatsrock – ger utrymme för en bred publik.

Fredagskvällens spelning på Kulturbolaget var premiär, inte bara för klubbturnén utan även för nya ep:n My remedy som hon skrivit ihop med skånske Robin Stjernberg. Ett otippat sammarbete, måhända, men ett lyckat sådant vad det verkar. KB är utsålt och manegen är krattad för en lyckad kväll.

Det börjar dock lite jämntjockt. Om det finns ett problem med Jill Johnsons låtkatalog är det allt för mycket harvande i midtempo. Hennes band har rejält med muskler som inledningsvis spänns lite väl ofta. Det går ut över nyanserna och Johnsons röst får för lite utrymme att andas i musiken.

Men det blir så mycket bättre. Halvvägs genom spelningen, direkt efter titelspåret från nya ep:n, lägger Jill och bandet in en högre växel och sparkar av sig vägdammet.
– Jag är kanske inte så rock n roll som folk skulle önska, säger hon.

Men när hon fyrar av ett knippe  låtar som lägger sig nära sydstatsrocken – We can sleep it of, ännu osläppta Masquerade, Better think again och Jacked up heart – Här visar hon precis hur mycket rock n roll hon kan vara på scen. Här kommer så väl klöset i hennes röst som bandets tyngd och kraft till sin rätt. Efter det är det som en helt annan spelning.

Trots det, och trots en fin version av hennes mest minnesvärda Så mycket bättre-tolkning – Open your heart – är det en annan cover som biter sig kvar. Som sista extranummer plockar hon fram det verkliga esset i rockärmen: en träskbluesig version av Doug Seegers Going down to the river.

Från barerna i New Jersey till omslaget på Rolling Stone

Dennis Locorriere, sångare och gitarrist i Dr Hook. Foto: Pressbild

De var barbandet från New Jersey som skulle ta sig hela vägen till omslaget på Rolling Stone och hitlistor jorden runt.
50 år senare firar Dr Hooks sångare Dennis Locorriere bandets låtskatt med en jubileumsturné som den 5 maj når Malmö Live.

Var börjar en historia? För halva det som skulle bli Dr Hook började det i Alabama någon gång under hippieåren men det var i New Jersey bandet tog form under ledning av hemmasonen Dennis Locorriere.
– Vi var ett barband, konstaterar Locorriere över telefon.
Även om det var Dennis Locorriere som var den ledande rösten i bandet delade han rampljuset med Ray Sawyer.
– Från början hade vi inget namn, vi behövde inget men när vi spelade på en liten bar i New Jersey så ville barägaren, Joe, sätta upp en affisch i fönstret och undrade vad vi hette.
De var tvungna att snabbt komma på ett namn och valet föll på Dr Hook and the Medicine Show.
– Vi hade en kille med ögonlapp i bandet så det kändes rätt, säger han med hänvisning till Sawyer.
Namnets senare del kom från de så kallade medicin-shower där mindre nogräknade handlare reste omkring från stad till stad. När de kom fram ställde de till med en massa liv för att få till en folksamling som man sedan kunde sälja sina mirakelmediciner till.
– ”Dr Hook and the medicine Show gives you tonic for the soul” stod det på affischerna. Och ”the tonic” var öl, skrattar Locorriere.

Foto: Pressbild

Dr Hooks lycka var gjord den dagen de kom i kontakt med låtskrivaren Shel Silverstein. Silverstein var inte mycket till sångare och hans egna skivor är svårlyssnade men som låtskrivare var han desto vassare med sånger som gick balansgången mellan det känslosamma och det humoristiska. Karriären tog ett skutt när man kom med i filmen Who is Harry Kellerman and why is he saying those terrible things about me? 1971. Samma år kom den självbetitlade debutplattan som innehöll klassikern Sylvia’s mother. Majoriteten av låtarna var skrivna av Silverstein.
– Jag hade varit Shel Silverstein-fan sedan jag var 15, 16 år. Jag minns att jag såg honom på gatan i New York som barn och inte vågade gå fram och hälsa. Sedan, några år senare var det någon som kom till oss med ett kassettband och sa att vi hade möjligheten att vara med i en film med Dustin Hoffman. Lär er de här låtarna men bryr er inte om killen som sjunger. Jag satte på bandet och blev helt galen för att jag förstod att jag skulle få jobba med honom.
Sammarbetat varade över två album och resulterade i låtar som Carry me Carrie, The Ballad of Lucy Jordan, Freakin at the freakers ball, för att bara nämna några.
– Efter det sade han till oss att börja skriva själva för att annars skulle folk tro att det bara handlade om honom. Det var en sådan kille han var. Vi förblev vänner för resten av hans liv och efter tiden med Dr Hook gjorde jag en enmansteateruppsättning som han skrev på Lincoln Center i New York.
– Shel var en sådan där kille som kunde försvinna bara man gick ut och pissade, sedan såg man honom inte igen förrän sex månader senare men då hade han å andra sidan 30 nya låtar att välja bland.
– Han hade en stor litterär hjärna. Jag frågade honom senare i livet varför han litade på en så ung kille att förvalta hans sånger och han svarade att det var för att jag var en gammal själ. Jag förstod alltid tragedin i The Ballad of Lucy Jordan och More like the movies, Jag kanske bara var en ledsen liten jävel. På något sätt fattade jag alltid Shels känslor. Det tjänade mig väl och, när jag tänker tillbaka, så tjänade det nog honom väl också.

Ett av de mest kända – och lyckade samarbetena mellan Dr Hook och Shel Silverstein kom med låten Cover of the Rolling Stone som handlar om ett stort rockband som lyckas med det mesta – utom att hamna på omslaget på den amerikanska musikpressens flaggskepp. Vilket de dock gjorde efter att den låten släppts. Typ. Artikeln inne i tidningen var skriven av en då blott 15-årig Cameron Crowe som skulle växa upp och bli firad filmregissör.
– Det var bara tre av oss med och vi var karrikerade. Det var kul att få ett erkännande men det stod inte Dr Hook på omslaget utan ”What-their-names”. Jag läste om artikeln för några år sedan och jag hade ingenting att säga i den. Jag var bara en grabb, 18 eller 19 år gammal och hade precis slutat high school. Jag hade ingen erfarenhet.

Var börjar en historia? Var tar den slut? Dr Hook tackade för sig 1985. För Shel Silverstein slutade den på våren 1999 och Ray Sawyer – mannen med ögonlappen som inspirerade gruppens namn – gick ur tiden nu på nyårsafton. Men den musik de gjorde under de 17 år bandet fanns lever än.
– Efter bandets farvälturné lämnade jag det. Jag spelade någon Dr Hook-låt här och där men släppte soloskivor och gjordet soloturnéer, teaterpjäsen och skrev låtar åt andra. Jag hade kommit till en punkt i livet där jag frågade mig om det här var allt jag var. Är det den jag ska vara för alltid? Om jag inte sjunger Sylvia’s mother – är jag skit då? Det var inte att jag inte var stolt över vad vi gjort men jag ville inte bli den där killen som vid 50 års ålder fortfarande visar filmklipp på den där touch downen han gjorde när han gick i high school.
Men så, för en dryg handfull år sedan, köpte Universal upp bland annat Dr Hooks låtkatalog från EMI. Locorriere fick frågan om han kunde tänka sig att sätta ihop ett samlingsalbum som även skulle innehålla lite mer udda spår.
– Jag tog jobbet och satte mig att lyssna igenom alla inspelningar vi gjorde, något jag aldrig gjort innan. När jag gjorde det blev jag glad över insikten att vi inte gjorde samma låt om och om igen. Det slog mig att det här skulle man kunna göra en fantastisk show med, jag tänkte inte ens på 50-årsjubiléet då. Det handlade om dynamiken. Vi skulle kunna få folk att skratta och gråta, precis som Shels låtar fick mig att skratta och gråta. Jag satte ihop ett band och började turnera världen över med det och … det slog gnistor om det.
– Förr i tiden sade folk alltid till oss att: ”Först var ni ett gäng hippies, sedan klippte ni er och började spela disco”. Det var något som vi dömdes för men allt vi gjorde var att följa med i tiden. Visst finns det saker jag ångrar. Vissa låtar blev hits och andra inte. Vissa skjortor undrar jag vad jag tänkte när jag tog på mig dem. Men när jag ser på Dr Hook som helhet så gjorde jag rätt. Det som bevisar det är att när vi släpper biljetter så är det folk som köper dem.

Fotnot: Intervjun med Dennis Locorriere gjordes innan Ray Sawyers död.

Fotnot 2: Spelningen skulle gått av stapel den 19 februari men har skjutits fram till den 5 maj eftersom Dennis Locorriere tvingats genomföra en mindre operation.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.