Snapphaneklanen åter på banan

Elva år har gått sedan senaste albumet släpptes och nio sedan Svenska Akademien somnade in. Men nu är upphovsmännen till den skånska raggan tillbaka på banan igen och på lördag spelar de på Moriskan.
– Vi har saknat varandra som vänner som är ute på vägarna tillsammans, säger Ivan Olausson-Klatil, mer känd som General Knas.

Vi träffas i rekordsommarens sista skälvande suck på en uteservering på Östergatan. Ivan Olausson-Klatil och Carl-Martin Vikingsson, alias Sture Allén den yngre, verkar entusiastiska över att bandet är återförenat. Ett par spelningar har avverkats, dels på Öland Roots och dels på Mosebacke och gensvaret har varit uppmuntrande.
De anger flera skäl till att de nu ger sig ut på vägarna igen. Att de saknat varandra är ett av dem.
– För mig känns det dessutom som att det politiska läget och tonen i samhället gör att det är läge för Svenska Akademien att komma tillbaka och kanske uppdatera sin katalog, säger Ivan.
– När man lyssnar på det gamla så känns det som att mycket av det inte är mindre relevant utan kanske snarare mer, säger Martin.
Det finns också tankar på att skriva och spela in ny musik.
– Det känns som att vi hade fingret på något med antirasism, miljöfrågor och övervakningssamhället och så vidare. Det känns fräscht att komma tillbaka och uppdatera det, att byta ut Bush och Bildt mot Åkesson och Donald Trump. Det har ju inte gått framåt direkt, säger Ivan.

 

Historien om Svenska Akademien, den musikaliska varianten, började i Landskrona 1999, i början av vad som skulle bli en verkligt gyllene era för svensk hiphop med bland andra Timbuktu, Mobbade barn med automatvapen och Looptroop. De slängde in handduken efter tio år och fyra album. Sedan dess har Ivan gjort solokarriär under sitt artistnamn General Knas och Martin har haft soloprojektet Stures Dansorkester och arbetat som pressekreterare för bostadsminister Peter Eriksson.
– Akademien har nästlat sig hela vägen in i regeringen, skrattar Ivan.

En kort återföreningsvända har de också hunnit med 2013. Den resulterade i spelningar och en singel. Det pratades även om ett album men så blev det inte, den gången.
– Då var det inte alls samma seriositet som nu, Vi var inte där riktigt än. Nu känner jag att jag har gjort mina album som soloartist och har nått till en punkt där jag kan känna att jag nått den nivå som jag vill nå, säger Ivan.
– Vi kände redan i replokalen inför första giget att det här gillar vi, säger Martin och fortsätter: – Jag kände efter första vändan, när vi kramat ur oss ett antal skivor och det var ganska tätt mellan dem, att vi skrivit om rätt många ämnen och att det var svårt att inte upprepa sig. Jag hade att ett behov att skriva lite andra saker och skriva lite själv. Vi har spenderat hela våra yngre vuxenliv tillsammans i en turnébuss. Men nu känns som det som att vi är taggade att ta oss an de här ämnena igen.

De menar att det händer något speciellt när de skriver tillsammans.
– Vi skräder inte orden i Akademien men det finns alltid en positiv grundton. När jag skriver egna texter så har jag haft lite svårt att uppbåda den. Den kommer till i synergi mellan våra politiska universum. Jag har saknat att skriva med Martin väldigt mycket. Han har en pedagogisk och pragmatisk ton och jag har en mer idealistisk. Det fungerar jättebra tillsammans tycker jag, säger Ivan.
– Det är kul att skriva ihop för det blir både en politisk diskussion och en konstnärlig. Den kan handla om att den där versen eller det där rimmet kanske inte var så hett, om snygga rim och fraseringar, samtidigt som det kan vara: så kan du väl inte säga och mena? Det är kul med den dubbelheten, säger Martin.

När Svenska Akademien debuterade med Snapphaneklanen 2000 var bandmedlemmarna strax över 20, nu är de 40 och, på ett annat sätt, vuxna. Det har kommit barn in i bilden, civila arbeten och medlemmarna är utspridda över landet.
– Det tycker jag har gått igen i mitt skrivande. Det ska bli intressant att se hur det går igenom i ett Akademie-sammanhang. De första grejerna vi gjorde så hade jag ett mycket större behov av att visa att jag kunde rimma på olika sätt och hade tänkt olika tankar. Det kanske jag inte har behov av nu på samma sätt som när jag var 23. Det är lite som när musikhögskolemusiker spelar i början. De krånglar till det för mycket och står i vägen för sitt eget sväng, säger Martin.
– Du får göra som Eminem på hans senaste och tappa in på den där ungdomliga hungern. Det kan vara intressant att kombinera det med erfarenheten, säger Ivan.

“Snapphaneklanen” har ekat genom mången studentkorridor och ungdomlig för- och efterfest och Svenska Akademien har blivit något av ett generationsband för en grupp som tagit deras musik till sig i en danande ålder. Men på senare tid har deras namn svärtats ner av en annan svensk akademie.
– Det var väl en av anledningarna till att vi kom tillbaka också, hela rabaldret. Det gav en spinneffekt: det här är ju skoj ändå, vi kanske överlever dem – det trodde man inte när man startade, säger Ivan.
– Det blir snävt och insnöat, det gäller väl alla sammanhang. Det kan till och med bli farligt. Det är gamla tiders motsvarighet till filterbubblan där man sitter och bedömer varandras jävlighet. Små bubblor av människor utan insyn utifrån brukar sällan få fram så vettiga beslut, säger Martin.
– Det är väl en institution som känns lite som kungahuset, överspelat, säger Ivan.

Kapten Röd värmde i regnet

Det finns något genuint sympatiskt med Kapten Röd. Något som gör att det inte känns som ett tomt publikfrieri när han pratar om att han spenderade sitt lyckligaste år i livet när han bodde i Malmö, när han säger att staden känns som hans andra hem och att han vill ta med oss alla med hem till Göteborg. Till och med när han tar av sig träningsoverallsjackan och blottar en Malmö FF-tröja känns det äkta.

Han har ett gäng riktigt starka låtar med upptemporökare som In kommer Ting och Du é la go och lugnare spår som Stjärnorna är vi och Saknade vänner i spetsen. Men jag tror att den där sympatiska framtoningen och den värme han utstrålar är en lika stor förklaring till att Stortorget fylls inför hans spelning trots att vädrets makter gör sitt bästa för att sabotera stämningen – utan att lyckas.

Och han ger gärnet från start. Uppskruvad som en duracellkanin dansar han fram över scenen på sitt säregna, gängliga, sätt. Ribbin Boom Band som backar hon är en väloljad maskin som driver på med våldsam frenesi.

Tempot känns uppskruvat jämfört med skivversionerna men det är rätt drag för att dra igång och värma upp en frusen publik. Det går inte att ta miste på att hans glädje över mötet med publiken, över gensvaret och att vara tillbaka i Malmö.

Leendet är brett men han räds inte allvaret, att prata om de unga människor som mist livet i Malmö och om dem som inte kan vara med oss denna afton. Trots kylan och regnet är det med en känsla av värme jag lämnar torget. Och det i sig är något ganska stort att uppnå som artist.

Att han dessutom tagit sig till den positionen utan uppbackning av något globalt skivbolag (han ligger på Göteborgsbaserade bolaget Swing Kids) eller stora mediapådrag är desto mer imponerande.

Basen tar över Folkets park

General Knas och Dennis Marko.

Imorgon kommer basen att ljuda tung över Folkets Park i Malmö när endagsfestivalen Baskalas går av stapeln. Det är den urbana musiken, med hip hop, reggae och dancehall, som står i fokus.
– Hela konceptet bygger på att vi vill främja musiken och främja scenen, säger Dennis Marko som är en av arrangörerna.

På den här sidan av millenieskiftet har reggaescenen i Sverige växt sig allt starkare. När 00-talet var ungt regerade akter som Svenska Akademien, Looptroop och Helt off!. Nu har en ny generation tagit över som rör sig i utrymmet mellan hip hop, reggae och dancehall och det är den som ikväll ställer sig på Folkets parks scen.

Det är andra gången för det som är tänkt att bli en ambulerande turné. Premiären var den 5 maj i Norrköping och det här är första gången man kör utomhus.
– Vi ser väldigt mycket fram emot att komma till Malmö som är hemstad för många av artisterna. Det är samma bas som i Norrköping men vi har bytt ut lite för att ge det mer lokal förankning för att få med artisterna vi har på hemmaplan, säger Dennis Marko som är en av arrangörerna.
– Det finns mycket gör-det-själv-känsla inom hip hop och reggae-kulturen och det har vi byggt vidare på, säger Ivan Olausson-Klatil, för reggaepubliken mer känd som General Knas, och fortsätter:
– Vi har försökt samla de bästa artisterna för att göra en ambulerande turné. Det första året testar vi ett par stycken spelningar men vi har tänkt att till nästa år ska vi försöka göra en rikstäckande festivalturné. Det är för att vi tycker att utbudet är lite skralt på de vanliga mainstreamfestivalerna och sedan är det roligt att göra sin egen grej där man få styra det själv.

Baskalas är ett samarbete mellan Ivan och Dennis bolag Reggaestrerad, det göteborgska skivbolaget Swing Kids och Link Up som arrangerar den stora reggaefestivalen Öland Roots.
Istället för att göra en renodlad reggaefestival, som till exempel Öland Roots har man valt att sätta fokus på de djupa tonerna som känns i kropp och själ.
– Det gör vi för att det är så jäkla fett. Basen är det som får igång kroppen på riktigt. Det sker mycket på ytan, i melodierna där uppe. Men i reggae och hip hop satsar vi mer på det som träffar i mellangärdet. Basen ska vara tung och träffa direkt i hjärtat och mellangärdet. Vi har ett bra system här och har satt in lite extra basar också till imorgon (läs: idag), säger Ivan.
– Liveupplevelsen är väldigt viktig. Visst, vi har de bästa artisterna som är på scenen men det är även riktigt duktiga tekniker och bra teknik så att upplevelsen ska bli så bra som möjligt, säger Dennis.

Blandningen av artister har varit viktig. Här finns Labyrint, ursprungligen från Uppsalaförorten Gottsunda men numera bosatta i Stockholm, med sin politiskt färgade blandning av hip hop, reggae och dancehall, här finns dancehallsångerskan Etzia från Göteborg, sångerskan Ayla, dj:n Eka Scratch, dancehallartisten Antonio D och rapparen Lazee, alla fyra från Malmö. Och så är det General Knas själv, som uppträder tillsammans med Hot this year band.
– Det var viktigt att hitta en bra mix av olika genrer, olika åldrar, av tjejer och killar. Att man introducerar musik för nya målgrupper. Hela konceptet bygger på att vi vill främja musiken och främja scenen.
– Och vi vill trycka på hip hop och reggae. Det är två av de största genrerna. Om man kollar globalt sett så har hip hop gått om rock nu i streamingsiffrorna och det speglas inte i liveutbudet eller i tv. Där vill vi dra vårt strå till stacken och professionalisera och bygga upp genren, säger Ivan.

Bland tankarna inför framtiden finns möjligheten till att köra ett nostalgipaket med bland andra Svenska Akademien men nu är det alltså samtiden som gäller.
– Det bästa ‘03! Det skulle säkert dra folk. Men i år presenterar vi det nya. Etzia är en av de bästa urban-artisterna överlag som inte har kommit ut tillräckligt. Hon är charmig, har star quality och fantastiska texter. Vi tänker så när vi bokar, att försöka få in artister som förtjänar lite extra shine, säger Ivan.
– Det är samma med Ayla, vilken jäkla artist! Hon vill göra det på sitt sätt, köra independant rakt av. Det är lite genialiskt. Man hör att det händer grejer i hennes huvud när hon skapar musik, säger Dennis.
– Lazee har ett set på en timma där han dels kör sin egna musik och dels bjuder in många av Malmös urbana akter, allt från folk som rappar till danscrew och dj-battles. Jag tror att den showen kommer att bli jäkligt fet.

Baktaktsfest på Moriskan

Syster Sol 1

Isabel ”Syster Sol” Sandblom. Foto: Ralph Bretzer

På trötta fötter marcherar jag hem genom Malmönatten. Hörlurarna sitter på men jag har svårt att bestämma mig vad jag ska sätta på för musik. Syster Sol eller Partiet? Jag är på väg hem från Moriska Paviljongen där just Malmö Reggae Fest gått av stapeln. Det är svårt att sätta fingret på varför en genre så intimt förknippad med Jamaicas townships och stränder fått ett sådant starkt fäste i vårt kalla hörn av världen.

”Ingen sommar utan reggae” skaldade ju Markoolio en gång i tiden. Hans dagisreggae kan vi väl annars lämna därhän. Men kanske är det längtan efter varmare vindar att värma våra frusna själar med som skapat en grogrund. Dessutom har den, liksom punken och hiphop:en, visat sig vara en utomordentligt bärare av budskap – och det textmässiga arvet från proggen. Både Syster Sol och Partiet är strålande exempel på detta. Båda akterna är musikaliskt drivna; Syster Sols kompband, Kachingas band, tillhör de mest drivna och snortajta på våra breddgrader, medan Partiet är mer uppsluppna utan att vara sämre för det. Båda akterna är skamligt medryckande och vet hur man piskar upp ett party.

Syster Sol har jag sett ett antal gångar och hon levererar alltid med både energi, säkerhet och ett smittande gott humör. Så också när hon avslutar reggaefesten på Moriskan in på småtimmarna. Det går liksom inte att värja sig mot glädjen i låtar som Kärleksrevolt och Fullt fokus – eller för den delen i hennes framförande. Dessutom tycker jag att hon både sjunger och skriver bättre låtar för varje ny platta och varje ny spelning.

Partiet var det däremot premiär för mig att se. Det lär bli fler gånger. Jag tycker mycket om sångaren Fredrik Boltes blandning av personligt och politiskt – och inte minst hans sätt att hitta det personliga i det politiska och vice versa. Allt framfört med både humor, värme och innerlighet. Inte minst när de avslutar med en helt nyskriven låt som Boltes skrivit till sin bortgångne far i samband med att han själv fått veta att han skulle bli pappa för första gången. Låten framförs med stråkspelad kontrabas, banjo och blås och det är svårt att inte bli berörd.

Annars är det de politiska brandtalen paketerat i en hårdsvängande och dansant förpackning som lyfter festen. ”Om din politik inte går att dansa till, då har du lyssnar på fel sorts musik” (eller något ditåt – jag citerar ur minnet) sjunger Boltes med en textmässig vinkning mot Rosa Luxemburgs klassiska ”Om man inte kan dansa till det är det inte min revolution”.
Nya singeln Pinsamt som går i polemik med främlingsfientlighet och Sveriges invandringspolitik väcker allsång, inte minst i själva konkusionen ”ingen människa är illegal”. ”Jag kan inte tänka mig någon plats jag hellre spelar den här låten än i den här delen av Malmö, säger Boltes.

Först ut på Moriskan denna lördagskväll var dock Markandeya – eller Marcus Berg som han egentligen heter – kanske mest känd från göteborgska reggaebandet Kultiration. Hans musik är mer introvert än de synnerligen utåtriktade akter som ska stå på scenen senare under kvällen. Han sjunger på engelska och hans texter känns mer spirituella och andliga. Till skillnad från kvällens övriga akter – och från Kultiration – kommer han utan stort band. Med sig har han en gitarrist som emellanåt pitchar ned sin gitarr till en bas och trumpads som han spelar själv.

Med den sparsmakade uppsättningen får han till en överraskande fyllig ljudbild och som sångare är han riktigt bra. Jag gillar också det musikaliska samspelet mellan honom och gitarristen Anders Augustsson. Dock kan jag känna att i sammanhanget, som startpunkten på ett parti, blir det lite väl finstämt.

* * *

Det blev till slut Partiet som fick ackompanjera promenaden hem. Mest för att jag kände att jag lyssnat för lite på dem.

Syster Sol 2

Syster Sol 3
Partiet 1
Partiet

Partiet 5

Mika 7Markandeya

Mika 3

Själfullt och proggigt

Helt off 3

Foto: Ralph Bretzer

Det har gått 3,5 år sedan Jens ”Chords” Resch och Måns Asplund senast delade scen under namnet Helt off. Om de känner sig ringrostiga är det inget som märks på Babel på fredagskvällen. Gunget nådde säkert hela vägen ut på gatan. Som band är de, tillsammans med sina fem medmusiker, bärare av den finaste skånska roots reggae-traditionen från Peps och framåt.  Själfullt och proggigt på samma gång och hela tiden med ett skönt tillbakalutat groove.

Jag står uppe på balkongen och tittar ned i över den större delen av publiken. Det var mycket folk under bandet som spelade innan dem men nu har det tjocknat till ordentligt. Stället är knökfullt, skulle jag gissa, och bandet sparkar igång med en baktaktsversion Visa från Utanmyra innan ”Chords” själv kommer in till allmänt juvbel. En smula otippat, kan tyckas, att ta sig an den vackra folkvisan men bandets senaste platta är en cover-ep med just den typen av udda tolkningar. Och de får även de där tolkningarna att fungera även live, med möjligt undantag för Familjens Det snurrar i mitt huvud som jag tycker haltar lite.

Publikgensvaret är mycket gott och Resch gör en sympatisk figur på scenen. I normala fall kan jag tycka det är lite drygt att skita i extranummer, inte minst på lyckade spelningar, men när det görs med motiveringen att ”Jag vill iväg och se Looptroop” blir det ändå rätt gulligt. Det är festival och då ska man se musik. Ingen rast ingen ro.

* * *

Första dagen radade upp fina spelningar för min del. Det starkaste intrycket från dagen är ändå insikten om vilka fantastiskt bra spelställen Malmö har – vart och ett på sitt eget speciella sätt. Nog för att jag besökt dem tidigare men det blir så uppenbart när man går på fyra klubbar på en kväll.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer
×