Avsked och nystart när Attentat gästar Malmö

Attentat firade under förra året 40 år som band, bland annat med turnén Svart får i 40 år.
2019 blickar man framåt. Ett nytt album är på gång. Men året inleds med ett avsked och två Malmöspelningar. För basisten Cristian ”Crippa” Odin är Malmöspelningarna de sista han gör med bandet.

Det började, som det så ofta gjorde i Göteborgska punksammanhang, på Sprängkullen. Allaktivitetshuset, beläget där Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs Universitet idag ligger har blivit nästan lika mytomspunnet som Oasen i Rågsved. Här spelade banden i musikrörelsen och senare de i den gryende punkvågen.
I slutet av november 1978 stod fyra nervösa tonårsgrabbar på scenen, för första gången under namnet Attentat, framför 500 personer i publiken. Gitarrerna hade de fått hjälp att stämma dagen innan på musikaffären vid det närbelägna Skanstorget och sedan burit dem i plastkassar till spelstället. Man behöver inte vara expert på hur temperaturväxlingar och fukt påverkar metallsträngar för att förstå att det inte är ett optimalt förfarande för att hålla sina instrument välstämda och välljudande.
– Men de gillade oss! Jag fattar inte hur det gick till men vi gjorde det. Vi klarade av det och det gick bra. Man kan se det på bilder därifrån att det var ett jäkla drag, berättar Mats Jönsson sångare i Attentat som spelar på Victoriateatern i Malmö den 1 och 2 februari.

Jönsson och Attentat live på Liseberg 2013.

Vi möter Jönsson i ganska opunkig miljö, på ett kafé vid domkyrkan i Göteborg med en distinkt prägel av uppdaterad sekelskiftet-1900-elegans. I kaféets bakre – och vid tillfället närmast nedsläckta – rum håller han eftermiddagens möten. 2018 har varit ett år som sett hans band fira 40 år – även om de bara spelat aktivt i cirka 20 av dem – med turnén Svart får i 40 år. Jubileumsspelningen, som hölls på Bellmans salonger i Göteborg – en annan synnerligen opunkig miljö, beskriver Mats Jönsson som bandets bästa någonsin och för att göra tillfället än mer speciellt valde två personer i publiken att förlova sig på scenen under spelningens gång.

Att det skulle vara så länge som 40 år kunde de rimligen inte ha anat då, när de stod på Sprängkullens scen men att han ville stå där i rampljuset, det visste Mats Jönsson redan tidigt.
– När jag var liten så frågade de mig alltid på släktsammankomster och julaftnar och liknande om jag inte kunde ställa mig på stolen och sjunga något och så gjorde jag det. Jag tyckte om uppmärksamhet redan då, när jag var tre, fyra år …
Han beskriver sig som ett musikfan från början. Det var Monkees, Rolling Stones och Tages. Sedan kom glamrocken med Sweet, Slade och Alice Cooper.
– De banden var jävligt bra i början, sedan blev de sämre och knarkade ihjäl sig. Status Quo var också jäkligt bra ett tag men alla blev mesiga efter ett tag. Precis då kom punken. En ny ungdomsmusik. Då fattade jag: jag kan inte spela men ändå kan jag det. Do it yourself.

Efter den insikten var det bara att dra igång. Tillsammans med bland annat gitarristen Magnus ”Paddan” Rydman bildade han bandet som skulle bli Attentat.
– Jag tänkte att det finns hur mycket gitarrister som helst så jag blev basist, då kanske det skulle finnas plats i något band för mig. Jag började spela med Paddan som jag spelar med än idag. Vi blev ett litet punkgäng i Göteborg. Vi var inte många, en 20, 30 stycken i början. Ingen visste vad punk var men vi hade åkt över till London och kollat upp det. Det fanns en skivaffär på Mölndalsvägen som hette Dolores som var vår samlingspunkt. Där träffade man folk som också ville spela men inte kunde.
– Med tiden har vi lärt oss spela. Det är det som är det fina med punken. Gör som du vill, du bestämmer själv, ingen annan. Tycker du inte att det finns några bra tidningar? Då gör du ett fanzine. Finns det inga bra rockklubbar? Då startar du en rockklubb.
Efter ett knappt år lämnade Mats Jönsson över basspelet till en 15-årig nykomling i bandet, Crippa.

Crippa och Paddan.

Det blev en rad plattor och låtar som Ge fan i mej, Rudebecks & Sam, Manskomplex och Bonden, byråkraten & jag som skrev in dem på en självklar plats i den svenska punkhistorien innan man kastade in handduken 1986. Efter ett antal kortare återföreningsvändor började man igen på allvar 2010.
– Det var Peace & Love som ringde och erbjöd ett ganska bra gage, det kändes smickrande.
Senare samma år gjorde man första spelningen på hemmaplan en svettig och utsåld kväll på Musikens hus. Förstärkta med blås och Mats Jönssons då 17-årige son Tintin på sång i Ge fan i mej, en låt han skrivit när han själv var i ungefär samma ålder.

Jönsson, Paul Schöning och Crippa. Schöning lämnade Attentat 2015 och ersattes av Dennis ”Larry” Staaf.

Sedan har det rullat på. Albumet Fy fan, bandets första sedan 1993, kom 2013.
Sedan rullade det, som sagt, på – tills det inte gjorde det längre. 2015 gick Mats Jönsson in i väggen. Heltidsjobb, ett hårdsatsande band, barn och barnbarn i kombination med en personlighet som inte gjorde det lätt att släppa taget sade ifrån.
– Jag ska alltid lägga mig i allt. Jag var fackklubbens ordörande, jag var med i bostadsrättsföreningen, jag bråkade med GAIS [fotbollsklubben som Mats Jönsson under alla år varit engagerad i på olika nivåer, reds. anm.] när de gjorde fel, jag lade mig i allt och tog alla strider. Det är som de sagt till mig: du måste välja dina strider. Du kan bara förändra dig själv och ditt band. Det har min terapeut sagt till mig, det är där du ska lägga din energi, det är där du får ut din politik, det är där du får ut din filosofi.

Lösningen för Mats Jönsson blev terapi, yoga och sjukgymnastik. Och en bandkollega som tog tag i saker och ting.
– Den 1 januari 2017 sade Kruse [Patrik Kruse, gitarrist] till mig: ”Vi ska inte ut och spela live igen, det är det sista du behöver. Vi ska ses varje söndag i studion och skriva nya låtar.”
– Det var skitjobbigt men jag släpade mig dit.
Resultatet av det börjar nu närma sig – ett nytt ännu titellöst album som ska bestå av tretton låtar, elva från sessionerna som Mats Jönsson hade med Patrik Kruse och två som han skrivit tillsammans med Paddan.

Attentat blickar framåt. men för en av bandets medlemmar, Crippa, har det nått vägs ände. Spelningarna på Victoriateatern blir hans sista med bandet. Andra engagemang gör att tiden inte räcker till. Han driver en krog i Göteborg och ska tillsammans med en annan krog öppna ett bryggeri. Dessutom har han barn och barnbarn och spelar med Punk-Jon och i Troublemakers, en annan institution inom göteborgspunken som dock idag agerar på en lite annan ambitionsnivå än Attentat gör.
– De är ett gäng tjommar som åker ut och spelar och har kul. Vi har ambitionen att bli etta på listan. Det kommer vi aldrig att bli men vi har ändå den drömmen fast vi är så gamla. Vi vill bli skitbra.

Hur känns det att gå skilda vägar efter så här många år?
– Det känns bra, i och med att det är ett så klokt beslut. I Attentat har vi lång framförhållning. Han får panikångest varje gång man pratar om en almanacka med honom och det har ju vi märkt. Det har varit rätt jobbigt för honom – och för oss.
– Jag tror han har sugit på det här i några år för han har nämligen blivit trevligare och gladare för varje dag som gått de senaste åren. Det är väl förmodligen för att han förstått att det här kommer att ta slut och därmed har han också blivit mer avslappnad. Nu på senaste turnén skrattade vi oavbrutet.

Spelningarna på Victoriateatern blir de sista för Crippa. Exakt vad som kommer att ske på scenen kommer att visa sig med tiden. Klart är att det blir två set per kväll och hemliga gästartister.
– Det blir låtar från hela karriären för det är det folk vill höra. När den var ny 2013 ville ingen höra Fy fan-låtarna men nu har de blivit inlemmade i publiken medvetanden. Man får alltid kämpa som band för det är bara vi själva som vill höra de nya låtarna.
– Med de gamla låtarna skulle jag kunna gå på autopilot och ibland händer det tyvärr. Man tänker på vad man ska äta sedan och inte att man står på en scen och sjunger för några hundra personer. Det har jag försökt jobba bort genom att vara som Bob Dylan och Jimi Hendrix och ändra lite spontant i texterna på sådana låtar som Maktlös eller Ge fan i mej. Det är skitkul för då ropar folk till mig att “Du sjunger inte som man ska”. Det gör jag väl, det är ju jag som sjunger och det bestämmer vål jag?!

 

ATTENTAT

Bildades 1978 i Göteborg och höll på fram till 1986. Sedan dess har man gjort ett antal återföreningar. De längre är 1991-1993 och 2003 till 2004. Sedan 2010 är man tillbaka på banan igen.

Bandet har släppt albumen Tatuerade tårar (1981), Här & nu (1983), I denna stan (1984), Nerv (1992) och Fy fan (2013). Till det kommer ett antal samlingar, liveplattor och, inte minst skivor med hyllningslåtar till fotbollslaget GAIS. Ett nytt album är på gång.

Bandet består av Mats Jönsson (sång), Magnus ”Paddan” Rydman (gitarr), Patrik Kruse (gitarr) Cristian ”Crippa” Odin (bas) och Dennis ”Larry” Staaf på trummor.

Kruse, Jönsson, Paul, Crippa och Paddan på Lisebergs scen 2013.
Senaste nytt omPunk

Punk som gör gott

Var det årets sista spelning för min det i fredags? Förmodligen. Inget mer är inbokat innan nyår i alla fall och varför inte avsluta on a high note.

Fredagskvällen bjöd välgörenhetsspelning på Babel med fyrtal i skånsk punk: Herr Gårman, Existenz, VA Rocks och The Headlines. De förstnämnda missade jag tyvärr eftersom de spelade så tidigt men resten bjöd, om inte julefrid så dito glädje. Och det inte bara för oss som var där utan även för Malmös hemlösa genom Stadsmissionens arbete, dit pengarna gick.

The Headlines gjorde en grym spelning på Malmöfestivalen i somras. På den minimala scenen, om man nu kan kalla den det, framför baren på Babel var de ännu hetare. Faktum är att scenen var så liten att bandets ena gitarrist nästan fick stå i publiken.

Det är något med Headlines musik som gör mig väldigt glad. Det kan vara de snärtiga, allsångsvänliga refrängerna (vem vill inte skräna med i ”machine gun truth and loud guitars, busted knuckles, we´re the new upstarts”?), den livsbejakande uppkäftigheten eller den uppenbara spelglädje som det hela bärs fram med.

Eller så handlar det bara om att jag är en sucker för punk i rakt nedstigande led från Sham 69 och Rancid. Att Headlines är en rutinerad livemaskin som matchar sina allsångsvänliga refränger med ett sceniskt utspel, inte minst från sångerskan Kerry Bomb (bästa artistnamnet!), som lyfter det hela ännu några snäpp gör ju inte saken sämre.

VA Rocks var för kvällen decimerade med ett stycke trummis och därmed körde Ida Svensson Vollmer (gitarr och sång) och Klara Wedding (bas) akustiskt. Bandets hård-rock’n’roll fungerade väldigt väl även i det nedskalade formatet, inte minst som Svensson Vollmer och Wedding inte försökte göra en MTV Unplugged och mesa till det. Istället spelade de lika hårt som vanligt – ett helt riktigt beslut. Min enda anmärkning är väl att de gärna hade fått hålla på ett tag till. De lämnade oss med mersmak.

Helsingborgsgruppen Existenz, som ursprungligen existerade mellan 1982 och 1986, låter ungefär lika brittiska som bangers and mash, cricket, ljummen bitter och Crystal Palace mot Leeds i fotboll. Delvis handlar det om att sångaren Jyrki Siikaluoma sjunger med brittisk accent men också om att den typ av punk de gör är så ärkebrittisk.

Existenz står på en stabil grund av tidig hardcore, oi! och andravågs-punk. Jag tänker på band som The Business och The Gonads men det finns också ett element av lite hårdare tvåtaktspunk som Discharge och Anti-Cimex även om Existenz är lite för medryckande och allsångsvänliga för att bli så hårda som de sistnämnda banden.

Jag såg aldrig Existenz när det begav sig på 80-talet (jag var 11 när bandet bildades) men att döma av hur det lät på Babel, jämfört med inspelningarna från 82 till 84. så låter de bra mycket bättre nu. Det är å andra sidan inte helt ovanligt när det gäller gamla punkband …

En punklegendar har gått ur tiden

Pete Shelley i maj i år. Foto: Marco Ugarte/AP/TT

Pete Shelley är död. Buzzcocks-sångaren avled av en misstänkt hjärtinfarkt på torsdagen, rapporterar BBC. Han blev 63 år gammal.

Det började, som så ofta när det gäller första generationens brittiska punkband, med en Sex Pistols-spelning. I februari 1976 åkte två unga killar från Bolton, Pete Shelley och Howard DeVoto, till London för att se dem spela. Imponerade av vad de såg arrangerade de en spelning på Lesser Free Trade Hall i Manchester.

Egentligen skulle de själva ha agerat förband men eftersom deras bandkompisar hoppade av fick premiärspelningen för deras punkband, The Buzzcocks, vänta till Sex Pistols andra spelning i Manchester, i juli samma år. Efter första ep:n, Spiral Scratch, hoppade DeVoto av. Efter det var det Shelleys ljusa röst och sånger som stod i centrum. The Buzzcocks kom att skapa några av punkrörelsens allra bästa popsinglar, med Ever fallen in love (with someone you shouldn’t’ve), What do I get och Orgasm addict i spetsen. Den förstnämnda rankas av NME som nummer 17 på deras lista över de 100 bästa singlarna genom alla tider.

Buzzcocks splittrades 1981 men återförenades åtta år senare, gästade året därpå Hultsfredsfestivalen och har fortsatt spela ända sedan dess. För två år sedan var bandet ute på 40-årsturné. Sex Pistols och The Clash må ha varit genrens giganter men Buzzcocks var på många sätt lika inflytelserika. De förde in den rena popen i punken och de var pionjärer när det gällde band som driver sina egna skivbolag.

Det var Pete Shelleys bror John Gary McNeish (McNeish var Shelleys riktiga efternamn) som offentliggjorde hans bortgång i ett inlägg på Facebook:
”Det här är det svåraste jag någonsin varit tvungen att göra, att berätta för er att min bror Pete Shelley fick en hjärtinfarkt denna morgon och har avlidit.”

På Twitter hyllas nu Shelley. Bland annat skriver författaren Neil Gaiman att en del av hans ungdom dog med Shelley och The Charlatans-sångaren Tim Burgess skriver: ”Pete Shelley skrev perfekta treminuters-poplåtar. Soundtracket till tonåren.”

Ingen mossa på Union Carbide

Det var något lite farligt med Union Carbide Productions back in the day. Det gick rykten om dem. Och så hade de ju tagit sitt namn från världens då mest hatade företag.

1984 flög en kemisk fabrik i Bhopal i Indien ägd av Union Carbide Corporation i luften. Lågt räknat 20 000 dog och 100 000 fick livslånga skador. Dem döpte sig ett band från Göteborgs bättre bemedlade förorter efter två år senare. Man behövde inte vara särskilt lättkränkt för att bli provocerad av det.

Rent musikaliskt tedde de sig dessutom på något som gick stick i stäv med tidsandan. På MTV blandades pudelrock med plastpop och på högstadieskolorna stod slaget mellan syntare och hårdrockare.

Så här i efterhand kan man väl se hur de plockade upp på den våg av amerikansk undergroundrock som växt fram i efterföljden av Black Flag och Hüsker Dü och pekade ut vägen mot 90-talet. Med en stadig dos av tidiga Stooges i grundbygget skapade de svallvågor som nådde hela vägen över Atlanten, något som var betydligt svårare i en internetlös era. Bäst var de när de släppte lös det totala vansinnet på scen.

Tidigare i höstas, lagom till 25-årsjubiléet – eller vad man ska kalla det – av att bandet splittrades släpptes en liveplatta från bandets spelningar på CBGB i New York gjorde de spelningar på Liseberg och Gröna Lund; spelningar som nu följs upp med en mindre klubbturné.

Jag kan inte svara för Gröna Lund-spelningen men på hemmaplan i Göteborg var det, trots en rätt kall och fuktig kväll, gott om folk. Att säga att det var det på KB igår kväll vore en överdrift men de som var där fick höra ett band vars musik det inte växt någon mossa på.

Förstärkta av Lisen Rylander, syster till trummisen Henrik Rylander och tidigare medlem i utmärkta electronicaduon Midair Condo, på piano och Billy Cervin från Ebbots soloband på gitarr, hittar de ett alldeles oemotståndligt ångvältsgroove som liksom mal ned eventuellt motstånd. Ibland, som när de låter Career Opportunities gå över i den nästan meditativa Down on the Beach hittar de den där sköna skärningspunkten där protopunk möter frijazz – lite som när Stooges på sin tid plockade fram saxofonen.

I Down on the Beach är det Ebbot som tutar lur. På Liseberg var det en turkisk Zuma-tuta men på KB gjorde han det med rösten istället, jag misstänker att det beror på att han efter Gröna Lund-spelningen tappade bort munstycket …

Det är alltid svårt det här med spelningar med band som man har ett nostalgiskt förhållande till. Jag kommer aldrig att glömma hur de röjde på scen på Kulturlagret i Falkenberg, jag tror det var 1991. Och visst är Union Carbide idag i någon mån en annan best än vad de var då. Det blir liksom ingen Ebbot i silverfärgade badbyxor under extranumren – och det kanske vi ska vara tacksamma för.

Musiken låter förvånansvärt vital – kanske beroende på att den inte var så tidsbunden när det begav sig – och bandet framför den med värdighet kombinerad med ett kompromisslöst sväng som griper tag trots att bandets låtar egentligen inte har den där hitkaraktären som Ebbot och company skulle hitta med The Soundtrack of our Lives.

“Lika vilse i pannkakan nu som då”

Foto: Morgan Karlsson

Från akustiskt till vrålrock. Punkikonen Johan Johansson kommer, tillsammans med KSM3, till Malmö och tar med sig låtskatten från KSMB, John Lenin och soloplattorna.
– Ibland är det kul att vrida upp till elva, säger Johan Johansson

Vid sidan om Ebba Grön var KSMB det största bandet på den stockholmska punkscenen i slutet av 70-talet. Med låtar som Tidens tempo, Atomreggae och Sex-noll-två skrev de in sig i den svenska rockhistorien. Men det hela tog en ända med förskräckelse. Efter ett par återföreningar blev det ett storbråk mellan forna medlemmar, något som ledde till att det idag både finns ett KSMB och ett KSM3 ute på vägarna. Det sistnämnda kan väl närmast beskrivas som en supergrupp med två medlemmar från KSMB, två från Fas 3 och en från The Hellacopters och Strindbergs.
– Det började av väldigt trista skäl, konstaterar Johan Johansson över telefon från Sardinien där han befinner sig på sin årliga visit hos en vän.
– Det har varit en massa tjafs mellan före detta kollegor. För att vända det till något roligt och för att åka ut och ta tillbaka vår egen musik så fick vi göra det här.

Foto: Jeanette Andersson

Med sig i bagaget, när KSM3 på lördag kommer till Kulturbolaget, har de låtar från hela Johan Johanssons karriär utom från åren med Strindbergs.
– Jag spelar mest akustiskt nu för tiden så det är kul att köra låtar som är svåra att göra på ett sådant sätt.
Det har gått 40 år sedan KSMB bildades och nästan lika länge sedan första inspelningarna släpptes. Ändå tycker inte Johan Johansson det känns som att återbesöka den han en gång var när han sjunger dem.
– Nja. Nej. Jag har fått leva med det här hela tiden. Det är ingenting som jag har stoppat ned i en låda och gömt bort. Det här är något man blir påmind om och som folk står och skriker efter var jag än spelar själv.
– Igår firade vi min frus födelsedag och man känner att man börjar bli lite gammal, men sådant där, det är bara siffror. Jag tycker inte att det är någon större skillnad mellan människan man är nu och när man var 19 faktiskt. Jag har väl ingen utvecklingspotential kanske. Jag känner mig lika vilse i pannkakan nu som då.

Kan det inte vara så att man har utvecklingspotential så länge man känner sig vilse?
– Jo, absolut. Jag vill inte bliva stur, som Pippi sa. Det jag menar är att det inte känns som något sökt sätt att gräva sig tillbaka till någon man inte är längre. Det finns något av det där kvar i en.
Du har inte gjort som Thåström gjorde under lång tid efter Ebba och Imperiet, att stoppa undan sitt gamla material för att senare plocka fram det igen?
– Lite så är det kanske. Inte för att man på något sätt tagit avstånd från det men det passar kanske att göra lite andra grejer ibland. Jag tror inte att Pimme varit så heller. Han har väl velat visa vad han pysslar med nu och inte åka omkring och göra någon revival på sig själv. Det har inte jag heller någon lust att göra. Det är därför vi inte spelar så ofta med det här bandet utan det är vid väl valda och få tillfällen.

Efter att KSMB splittrades första gången och även Johan Johanssons band Strindbergs och John Lenin gått i graven har han ägnat sig åt solokarriären men också åt att hjälpa andra artister.
– Jag vill hålla på med musik. Det är det viktigaste för mig. Jag hamnade i det här läget när jag var 18, 19 år. Då hade jag fått åka på turné, gjort plattor och det hade varit tjejer med Instamatic-kameror som fotade en. Efter att man har fått den där bekräftelsen, då kan man släppa det och bara hålla på med skojig musik. Sedan gillar jag att hjälpa fram nya grejer och få folk att lyssna på sådan musik som jag tycker om. Det har varit en mission för mig som ibland har varit väldigt mycket viktigare än att göra musik själv. Det är skoj att ha hjälpt fram artister som [Stefan] Sundström och [Lars] Winnerbäck.

Det måste ge en egokick också när Winnerbäck idag är en av landets största artister som drar jättepublik …
– Just när det gäller Winnerbäck var nog alla lika förvånade. Jag var ganska övertygad att det skulle gå bra för honom men så jäkla bra trodde nog ingen. Det är jättekul att ha varit med och gett en liten starthjälp.
– Det och att få ha hållit på med gamla idoler. Att ha fått göra en platta med Kjell Höglund som man får bestämma hur den ska låta är helt fantastiskt. Även om det kan ses som raka motsatsen till en egotripp så är det ändå det det är.
– Jag håller på att jobba med en tjej som heter Ellinor Brolin som spelar Kjells grejer. Vi har fått låtar av honom, nya oinspelade grejer som vi håller på och spelar in. Hon har fått hans stafettpinne. Vi träffas ibland och ibland har han med sig en stor pärm med outgivna grejer som han sätter i händerna på Ellinor och säger: de här ska du göra. Det är din tur nu.

På senare år har Kjell Höglunds musik fått något av en renässans. I julas kom en ny singel, i våras släppte Ellen Sundberg en skiva med tolkningar av hans låtar och så har vi då Ellinor Brolins kommande album.
– Ja, den lever och mer nu än på länge. Kjell är en av mina bästa och finaste vänner så det är jättekul att han får uppskattning nu medan han fortfarande lever och han är jätteglad för det själv.
– Jag och Ellinor ska direkt efter att jag spelat i Malmö åka till Västerås för att på söndag spela Kjell-låtar i domkyrkan. Då ska han komma dit och titta. Det är lite ballt. Det är verkligen från det ena till det andra på två dagar.

Vad ger det dig, den dubbelheten mellan rock n roll å ena sidan och mer stillsam singer-songwriter-musik å den andra?
– Det ligger mer i ögonen på betraktaren kan jag tycka. Egentligen är det samma sak. Det är 60-talspop med proggtexter kan man säga om man ska hårddra det. Sedan handlar det bara om på vilket sätt man spelar det. Det finns något som är skithäftigt med att ha ett band bakom sig och skruva upp på 11 och köra och det finns något som är jättehäftigt och lärorikt med att sitta helt ensam och vara tvungen att fånga en publik så att de inte sitter och babblar skit, liksom. Det är jättekul att kunna göra båda de grejerna.

KSM3 består av: Johan Johansson (från bla KSMB, Strindbergs, John Lenin), Tony Johansson (Fas 3), Peter Ampull (KSMB), Johannes Borgström (Fas 3) och Robban Eriksson (Hellacopters, Strindbergs).

KSM3 gör i helgen en miniturné och spelar i storstäderna. Ikväll på Slaktkyrkan i Stockholm, på fredag på Sticky Fingers i Göteborg och på lördag på Kulturbolaget i Malmö. Förutom KSM3 spelar även Charta 77, Ola Aurell och Herman Hedning.

Än finns det krut i pistolen

Slyngeln som satt i röda brallor och svart tröja, med en tjock mörk hårmatta, buskiga ögonbryn och buspojksuppsyn medan hans bandkollega Johnny Rotten begick dödssynden att säga ”shit” i tv 1976 har med åren förvandlats till en lågmäld och distingerad gentleman. Med den gyllene jeansjackan från senaste albumomslaget och det numera grånade håret omsorgsfullt kammat nästan snubblar Glen Matlock fram till mikrofonen på ett välfyllt och redan från start ganska svettigt Folk å Rock.

Hur ska det här gå? undrar jag i mitt stilla sinne. Men så snart näven landar på strängarna på den akustiska gitarren är alla sådana funderingar bortblåsta. Det är uppenbart att han hållit krutet torrt under åren som gått. Han behandlar strängarna med en närmast brutal frenesi. Såväl Sex Pistols-örhänget Pretty Vacant som Richard Hells Blank Generation, som Matlock säger att han haft som inspirationskälla till den låten, sitter som en smäck.

The Ghosts of Princes in Towers som Matlock skrev för sitt post Pistols-band Rich Kids är en av spelningens verkliga höjdpunkter, liksom avslutningen när han kör All or Nothing av hans egna ungdomsfavoriter The Small Faces. Är det punk? Spelar det någon roll? Det vore väl synd att säga att en låt som God save the queen inte hade mått bra av såväl elgitarr som bas och trummor men på det stora hela fungerar det väldigt väl.

Det blir naturligtvis ljudmässigt begränsat med bara en gitarr och så rösten – inte minst som Matlock inte är någon större sångare – men det vägs upp av den värme han projicerar, att han verkar ha kul där på scenen och de historier han berättar för oss mellan låtarna. På det stora hela är det en väldigt lyckad kväll med en gammal punkhjälte som är betydligt bättre än vad man har rätt att förvänta sig.

Sex Pistols låtsmed Glen Matlock på egen hand

Glen Matlock. Foto: Chris Musto

Som tonåring befann han sig mitt i en musikalisk revolution. Bandet han var en del av, Sex Pistols, tillhör på många sätt de viktigaste i den moderna musikhistorien.
På onsdag står Glen Matlock på Folk å Rocks scen.

Enligt den brittiska historieskrivningen står punkens födelseplats att finna i klädbutiken Sex på King’s Road. Året var 1975 och butiken drevs av Malcolm McLaren och hans flickvän, kläddesignern Vivienne Westwood. Hit graviterade allehanda udda figurer.
I butiken arbetade bland andra Glen Matlock som skulle bli basist i ett av världens mest inflytelserika band. Här träffade han gitarristen Steve Jones och trummisen Paul Cook. Av McLaren totades de ihop med John Lydon (eller Johnny Rotten som han snart skulle bli känd som).
– Det fanns inte punk då egentligen, säger Glen Matlock med tjock Londonaccent över en brusig telefonlinje.
– Det var Steve, Paul, John, Malcolm McLaren, Bernie Rhodes [som skulle bli manager åt The Clash, reds anm.], Vivienne Westwood och jag. Vi uppfann det. Vi var inte punk; vi var The Sex Pistols. Punk kom senare och det var det tåg som alla andra hoppade på.

Punk skulle bli en stil, ja, nästan en uniform, men då var det någonting väldigt fritt. Det är inte mycket som binder ihop de tidiga banden, däribland Sex Pistols, The Slits, The Clash och The Damned, musikaliskt mer än att de tillhörde samma scen och hade något slags upprorisk attityd. Matlock vänder sig mot de delar av scenen som han upplever som konservativa.
– Jag tycker att det är mer punk att vara sig själv än att slaviskt följa en look som egentligen inte är så där jätteannorlunda från [subkulturen, reds anm.] teddy boys på 60-talet.
Han var 18 år då, sommaren 1975. Som så många andra ungdomar med musikaliska ambitioner började han plugga på Saint Martins College of Art. Men punken kom emellan.
– Alla band jag gillade från 60-talet hade gått på konstskola. Jag gick där för att jag ville spela i ett band och när jag kom med i ett band från världen utanför hoppade jag av.
– Men konstskolan var bra för det gav andrum att utforska idéer som jag aldrig hade fått om jag jobbat i en kakfabrik.

Omslagsbilden från nya plattan Good to go som släpps i dagarna.

The Sex Pistols omgärdas av en mängd myter och inte så lite falsk historieskrivning signerad managern Malcolm McLaren som hanterade dem mer som ett situationistiskt konstprojekt än som ett band.
För Glen slutade det resan redan innan bandets första riktiga album spelades in och hans bas hörs bara på låten Anarchy in the UK. Han står dock som medkompositör till tio av plattans tolv låtar.
Det hette då att Matlock fått sparken för att han gillade Beatles. Matlocks egen förklaring är något annorlunda och hänger ihop med McLarens PR-tricksande. Efter att Johnny Rotten svurit i tv (ivrigt påhejade av den inte helt nyktre programledaren Bill Grundy) blev det ett ramaskri i Storbritannien. Anarchy in the UK-turnén vintern 76-77 kantades av inställda konserter och bannlysningar.
– Det var lite lustigt men naturligtvis frustrerande att inte få spela. En av anledningarna att jag lämnade bandet var att jag kände att det blivit ohederligt. McLaren var iväg någonstans och en konsertarrangör kom fram till mig och undrade om vi ville komma och spela. Sedan kom McLaren och sa: nej, ni kan inte spela där, ni är bannlysta. Och jag tänkte för mig själv: det här stämmer inte. Om man vill skapa en massa press så är det säkert rätt men om man är med i ett band för att man vill spela är det en annan sak. Och jag tror att de andra i bandet kom att tänka mer som jag senare. Vi var ett band av ungdomar för ungdomar när jag var med. Efteråt blev det som en tecknad serie.

Vad var din roll i bandet?
– Kanske som bandets låtsmed. Alla hade med sig någonting. John tog med sig fantastiska texter, Paul och Steve kom med soundet och jag försåg det med det musikaliska skelettet att hänga upp allting på. Jag har en bra känsla för pop som gör texterna mer lättillgängliga. Till och med John har sagt att om han hade fått allt som han själv velat hade musiken varit olyssningsbar.

John Lydon, till höger, och Glen Matlock under Sex Pistols återföreningsturné 2007. Foto: Chris Pizzello/AP/TT

Han ser tillbaka på punkåren med stolthet; stolthet över att ha satt sitt avtryck och varit med om att förändra musikvärlden.
– Förhoppningsvis förändrade vi den till det bättre. Jag hoppas att jag påverkat människor att skapa musik med mer konsekvens och inte mindre.
– Jag tycker att punken passar in i en lång historia av alternativ musik, åtminstone från det tidiga 50-talet och framåt – från Woody Guthrie’s This land is your land, via tidiga Elvis och Gene Vincent. Det är en hel tradition och vi bygger bara på dess axlar. Till och med hippierna hör dit. Det är bara byxorna som är annorlunda. Det är en fin tradition att vara en del av.

Till Malmö kommer Glen Matlock på egen hand, med den akustiska gitarren i hand.
– Det är annorlunda än att turnera med ett band men annorlunda på ett bra sätt, säger han.
Till fördelarna hör att inte vara beroende av någon annan, samtidig har man ingen att gömma sig bakom.
– Det kan vara någonting bra. Det ger en hår på bröstet. När man står där ensam är det upp till en själv att få låten att gå fram. Och för mig är det låten som är det viktiga. Det och kontakten med publiken, att se dem anknyta till något som var helt och fullt en produkt av ens egen fantasi när man skrev låten för 40 år sedan.

Hur har ditt låtskrivande förändrats genom åren?
– Det har det inte, det är exakt likadant, säger han med ett skratt.
– Jag skämtar naturligtvis. När man går genom livet får man en massa olika erfarenheter och dem tar man in i skrivandet. Man skriver en sång för att man inte nödvändigtvis kan få fram det man vill genom att skriva ett brev eller ha ett samtal. Musiken och orden … något som händer känslomässigt som förhoppningsvis är större än summan av delarna. Folk får helt enkelt komma och se hur mitt låtskrivande utvecklats.

 

Glen Matlock har varit med i en lång rad musikaliska projekt efter Sex Pistols.
Han hade bandet Rich Kids tillsammans med Steve New, Rust Egan och Midge Ure och har spelat med Iggy Pop och The Faces. Han har bandet The Philistines och har varit med på samtliga återföreningsvändor med Sex Pistols.

På bandets enda “riktiga” platta Never mind the bollocks (från 1977) hörs hans bas dock bara på ett enda spår, den första singeln: Anarchy in the UK.
För den som vill höra hur det lät när han var med i bandet går det dock alldeles utmärkt. Innan ens Never mind … släppts kom en bootleg med demoinspelningar som heter Spunk. Den är numera officiellt utgiven och finns på Spotify.

På onsdag, 12/9, inleder Glen Matlock sin första soloturné i Sverige med en spelning på Folk & Rock i Malmö 20.00. Dörrarna öppnas 19.00.
Övriga spelningar i Sverige: Hotell Hulingen i Hultsfred 13/9, Nalen i Stockholm 15/9, Pub Ettan i Mariehamn den 16/9.

”Livet är provocerande om man lever det rätt”

Makenzie Green och Jasmin Kaset. Foto: Pressbild

Med en hatkärlek till den amerikanska södern bjuder Nashvilleduon Birdcloud på punkig country. På lördag spelar de för andra gången på Plan B i Malmö,
– Vi pratar om södern och om Amerika. Det är inte alltid vackert och vår musik är inte alltid vacker, säger Makenzie Green.

En amerikansk tidning kallade dem ”The most dangerous group in the country”. Det är kanske att dra det lite väl långt i en genre som har räknat en och annan kåkfarare till sin artistkader. Men en sak är säker: Jasmin Kaset (gitarr och sång) och Makenzie Green (mandolin och sång) faller långt från genrens mittfåra med sina inte sällan grova texter som såväl gestaltar som driver med människor och fenomen i den amerikanska södern.

De ger röst åt tjejen som ligger med svarta killar för att reta sin rasistiske far (låten ”Black guys”), människorna som skryter med sina (påhittade) rötter i den amerikanska ursprungsbefolkningen (”Indianer”). Här har vi tjejen som inte har (vaginal) sex innan äktenskapet men gärna gör precis allting annat (”Saving myself for Jesus”) och den i genren närmast obligatoriska “min hund är död”-låten. Naturligtvis heter både hunden och låten Bandit. Persongalleriet är hämtat ur fattig vit underklass i södern.

– En del av historierna vi berättar är sanna och handlar om andra människor som vi känner, berättar Green när Skånskan når duon på telefon.
– Det verkar nog mer provocerande för människor för att det kommer ur våra munnar och inte från någon snubbe, för män pratar väldigt tydligt om sin sexualitet, sina sexuella erövringar och om att festa och det har de alltid gjort. Kanske är det mer provocerande när det kommer från kvinnor.
– Människor relaterar till våra berättelser för att det är verkligt också för dem. Livet kanske är provocerande om man lever det – rätt, fyller Kaset i.

Kan man se det som att ni driver med ett visst segment av befolkningen i södern?
– Ja, definitivt, säger Kaset.
– Och medan vi gör det driver vi också med oss själva. Det är viktigt att göra som underhållare. Jag älskar södern och jag hatar södern, säger Green.

På hemmaplan har det väckt uppmärksamhet. De har anklagats för rasism av de som inte förstått sammanhanget. Även här hemma har det funnits de som upprörts. En präst for i Nerikes Allehanda ut mot albumomslaget på senaste skivan, Singles only, där Kaset och Green sitter med rumpan bar i en bar. Men det har, bland de som förstått, uppstått en hård kärna av fans.
”Det är uppenbart att Birdcloud inte är för alla. Det här är inte musik du vill dela med din mamma, såvida hon inte arbetar vid ett lastbilsstopp eller har suttit inne. // …men det går inte att förneka den avgörande plats som de (och låtar som dem) har i denna genre” skriver musikkritikern Amy McCartney i tidningen Houston Press.

Historien om Birdcloud började på Middle Tennessee State University i Murfreesboro, inte långt från duons hemstad Nashville. På en fest började de spela musik.
– Vi var på en barbecue och spelade fåniga sånger tillsammans. En kompis bokade oss till en spelning den följande veckan och på den vägen är det, berättar Kaset.
– Vi växte båda upp i Tennessee och hade båda starka countryinfluenser med oss ifrån vad vi hörde på radion när vi växte upp. Men vi hade också med oss punkrocken och vår liveshow utvecklade sig till något som är unikt vårt eget, säger Green.

Det finns en självmotsägelse i musiken. Låtskrivarhantverket och harmonierna bakom de provokativa texterna är välgjorda men de framförs medvetet rått och vingligt. I en tid när perfektionen bara är ett knapptryck bort i studion låter Birdcloud oproducerade, med felspel och otajtheter intakta. Så ser de sig inte heller riktigt som en del av hemstadens musikfabrik.
– Vi är väl mer ett punkband maskerat som ett countryband. Det man hör på skivorna är så vi låter live. Det är inget trick, det är rakt på, avskalat, säger Kaset.

Att politiken finns inbyggd i grundfundamentet för deras musik håller de med om, även om det knappast sker genom slagord.
– Musiken är satirisk. Vi pratar om södern och om Amerika. Det är inte alltid vackert och vår musik är inte alltid vacker. Det här är vår syn på hur det är att växa upp i sydöstra USA och det är ett rätt galet ställe; historiskt och politiskt. Det händer en hel del galen skit där, säger Green och fortsätter:

– Jag känner att de sångerna sätter fokus på en del av södern som sydstatsbor inte är så stolta över. En del människor väljer att ta dem bokstavligt medan de i ljuset av våra hela låtkatalog är så tydligt satiriska. På sätt och vis väljer de att missförstå det, när budskapet faktiskt är det omvända. Men konst ska skapa diskussioner och det här är ett problem runt hela världen och om det skapar en diskussion kring det är det bra.
– Det betyder att vi gör vårt jobb som artister om en del människor gillar oss och andra inte. Musiken är in-your-face. Det är meningen att den ska vara rolig och att den ska få dig att tänka, säger Kaset.

Vad hoppas ni att publiken tar med sig efter att ha sett en av era spelningar?
– Jag hoppas att vi gör ett intryck, oavsett om de älskar eller hatar oss, säger Green.
– Jag hoppas att det får kvinnor att känna sig stärkta och att vara mer sexuellt säkra. Mest av allt hoppas jag att de har kul. I roten är det underhållning. Vi har en annan räckvidd än ett band som är mer uttalat politiska. Vi är politiska men eftersom vi låter som rednecks kanske människor som inte skulle lyssnat annars gör det och att det kan få dem att tänka annorlunda. Det är country och det låter korkat men jag tycker faktiskt att det är både gripande, smart och liberalt.

* * *

Fotnot: Artikeln har uppdaterats med bilder från Göteborgsspelningarna i fredags (på Liseberg (bilderna ovan) och på krogen Holy Moly (nedan). Jag kunde tyvärr inte se dem på Plan B.

Med hjärtat bultande utanpå

Adam Nilsson och Stry Terrarie. Foto: Ralph Bretzer

Ljudhålet på Adam Nilssons akustiska gitarr är format som ett hjärta. Det är passande. Hans sånger och hans sargade röst blöder och bultar. Aldrig har det varit mer tydligt än på nysläppta solodebuten Det stavas blues (Startracks). Albumets öppningsrader säger det mesta:

Jävla sår. Åt helvete med allt. Feta timmar på kanten, när ärren är det enda som syns genom skitiga ord i en sorglig sak. 

Vi befinner oss på  Crippas Café i Majorna i Göteborg. Det är tidig lördagskväll och Adam Nilsson gör releasespelning för plattan och han backas upp av punklegendaren Stry Terrarie, som också producerat albumet, på elgitarr och en kille som spelar allehanda elektronik.

Han säger att han är nervös i början av spelningen. Att sitta där med gitarren i knät på på ett litet kafé med sin först soloplatta i bagaget, är, som han säger, något annat än att skrika punk framför tusen personer med Tysta Mari, Stilett eller något av de andra mer högljudda band han spelat, eller spelar, med.

Visst haltar framförandet lite här och där. Framförallt i slutet av spelningen vinglar det till rejält på ett par ställen. Och hans lyrik är stundtals ganska avig. Han har inte alltför stor respekt för det här med meter och hur många stavelser man egentligen kan klämma in över ett begränsat antal takter. Men tillsammans med trasigheten i hans röst och berättelserna från Stockholms skuggsida hjälper det bara till att förstärka bilden av en man som sliter hjärtat ur kroppen och håller fram det till allmän beskådan.

Det tar tid att bygga något så trasigt som oss.

Musiken ekar av mörkaste 80-tal, av Thåström och Hansa Studios. Men mest går tankarna till The Gaslight Anthem. Det är samma stora omfamnande melodier, samma förmåga att formulera snygga låttitlar och fångande allsångsvänliga refränger och samma sätt att skildra misär med värme som får känslorna att bli så stora, ja nästan grandiosa, att det blir något vackert i dem, trots all smärta.

Håll hjärtat till vänster och själen ren.

* * *

Om jag inte minns alldeles fel var det för övrigt Stry jag såg på den allra första spelning jag gick på. Det var när Babylon Blues kom till Falkenberg 1987. Alltså passade jag på att släppa med min egen äldste son. Och vi gick hemåt genom ett soligt Kungsladugård skrålande på Vit sedan Hold Steady.

Från gospel till punk – från 70-årsjubileum till 40-årsfest

Bonni Pontén i Asta Kask. Foto: Ralph Bretzer

Två spelningar på en kväll. Det ska väl inte vara några problem. Vi går ut mjukt med lite gospel och sedan trappar vi upp det med punk. Man skulle naturligtvis kunna argumentera för att det borde vara tvärt om: att punkrock är saturday night och gospel sunday morning. Om man nu tror på sådant.

Det må vara hur det vill med den saken, min lördagskväll började hur som helst med Blind Boys of Alabama – som en del kanske kommer ihåg från ledmotivet i tv-serien The Wire – på Palladium. Det 70-årsjubilerande(!) bandet med rötterna i The Alabama institute for the negro blind har sedan millenieskiftet fått ett popularitetsmässigt uppsving och deras skivor har kammat hem ett antal grammy-awards.

Paul Beasley, Ricky McKennie och Jimmy Carter i Blind Boys of Alabama.

Så är det också en rik musikalisk mylla de står i. De fyra åldrade herrarna, med ursprungsmedlemmen Jimmy Carter (ej att förväxla med den före detta presidenten) i spetsen bär med sig hela den amerikanska söderns musikaliska arv, ett arv som ekat genom de svarta pingsförsamlingarnas kyrkor, medborgarrättsrörelsemarcher och svartkrogar. Det är varmt puttrande Hammondorgel, vassa gitarrfills och ett groove som aldrig böjer ned sig, som lyfter och bär.

 

Bandet är precis sådär snortajt och elegant som man skulle hoppas. Alla får plats att skina men ingen låter sin individuella briljans skymma det högre syftet: låten och känslan. Och så har vi The Blind Boys, själva. Jimmy Carter och Ben Moore må ha lite knarriga gammelmansstämmor idag men de vet att utnyttja dem med charm och värme – och att lämna över stora delar av sången till yngre förmågor, till Ricky McKennie (65) och, inte minst, gängets vokalakrobat Paul Beasley.

Paul Beasley, Ricky McKennie, Jimmy Carter och Ben Moore.

Jag må vara en förhärdad ateist men det är inte utan att en smula av den helige ande smyger sig in i mig när de gör Amazing Grace eller funkar loss i Stevie Wonders Higher ground. Sedan kan jag tycka att en timma och en kvart är lite kort konserttid. Det innebar å andra sidan att jag hann till KB i god till att Asta Kask skulle gå på scen. Faktiskt i så god tid att jag hann se lite av förbandet Världen brinner, även om jag inte hann se tillräckligt för att recensera dem. Jag gillade dock det jag hörde och de har en sångerska med både kraft och karisma.

Det är ett band som uppenbart mår väldigt bra som vi får se. Asta Kasks nya EP:n som släpptes förra månaden innehåller några av deras allra bästa låtar. Visst är det kul att höra dem göra klassiker som Psykiskt instabil och Ringhals brinner men det är faktiskt ännu roligare att höra nya spår som Några jävla spänn (från nya EP:n) eller Världens räddaste land från 2013 års Handen på hjärtat. När de gör Den här är till er står jag i baren bredvid en man och en kvinna. Vi är främlingar för varandra men våra blickar möts och vi ler lyckligt mot varandra.

Magnus Hörnell och Bonni Pontén.

Energin finns där, liksom spelglädjen och publikkontakten. All världens djävlighet retar fortfarande upp dem och smockor delas ut ”till varje präst och var imam och varje djävla charlatan, till högerns allians och varje brun nyans” men de delas ut med ett leende på läpparna och med god fighting spirit.

Gospel och punk. Finns det någon röd tråd för kvällen? Kanske det att jag gick ut ur Palladium med en upplyft känsla och att det är med liknande känslor jag lämnar KB. Att det är musik som vill något, som manar till något. Det är inte konstigt att gospelmusiken fanns där som en viktig del i medborgarrättsrörelsen och när Blind Boys of Alabama gör I shall not be moved eller Asta Kask AB Böna och be kan det te sig som varandras musikaliska och teologiska motsatser men jag är inte så säker på att de är det.

Paul Beasley och Ricky McKennie

Världen brinner.

Mimmi Bondesson och Tobias Rogmar.

Michael Blomqvist i Asta Kask.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer