Skivaffär på dagen – rockklubb på kvällen

Urban Henrikson och Kenneth Ovesson

På dagen är det kafé och skivaffär.
Men på kvällarna skrudar Folk å Rock om och blir rockklubben som trots sin ringa storlek lockar stora namn både från rockens historia och dess samtid.

Jason Ringenberg, legendarisk frontman i cowpunk- och alternativcountrypionjärerna kliver ut genom dörren från kontoret på Folk å Rock vid Lilla Torg i Malmö där han just givit en intervju. Han tittar sig omkring och utbrister:
– Wow! En riktig skivaffär.
Hans reaktion är inte så konstig egentligen. Han är uppväxt under en tid när skivbutiken fortfarande var populärkulturens självklara centrum och mötesplats. Sedan dess har tiderna förändrats. Lilla Torg må ha anor från 1500-talet men det är ändå det ena av två nav i Malmös högst moderna uteliv. Så har Folk å Rock också anpassat sig till tiden det lever i. Övervåningen tillhör skivorna på den nedre är det kafé. Och på kvällarna skrudar det sistnämnda om till en av stadens mer intima rockklubbar som inte sällan lockar artister som man kanske inte hade förväntat sig skulle spela i en så pass liten lokal.

Vi talar framförallt om artister med rötterna inom americana, rotrock och punk. Här har Wilmer X fått svetten att droppa från taket, den gamle Sex Pistols-basisten Glen Matlock kört några av punkens största klassiker och The Handsome Family med sina mördarballader gjort klart och tydligt varför producenterna till TV-serien True Detective valde att rama in sin första säsong med en av deras låtar.
Inte sällan handlar det om artister som man blir lite förvånad över att de kommer dit med tanke på att stället bara tar in 150 personer.
– De älskar att spela här, säger Kenneth Ovesson som äger Folk å Rock.
– Det är alla omständigheterna: publiken är väldigt dedikerad, de tycker att det är ett fräckt ställe, att maten är god … men vi är alltid det minsta stället de spelar på.

Medurs: The Dimpker Brothers och Jimmie Dale Gilmore, The Handsome Family, Wilmer X och Whitney Rose.

Liveverksamheten kör han tillsammans med Urban Henriksson som tidigare drev Malmö Skivhandel i 13 år. 2010 orkade man inte stå emot skivbranschens förändrade villkor längre och tvingades stänga.
– Vi hade 59 000 kronor i månaden i hyra, en stor affär och ett stort lager. Det gick bra ända till de grävde upp gatan och ingen kunde komma fram till affären. Sedan kom finanskrisen och Spotify, säger han.
Det sistnämnda beskriver han som mer kännbart än vad nedladdningen var.
– Vi är ändå stolta att vi kunde leva på det så länge och ta ut en vanlig lön, förutom sista året.
2011 fick Folk å Rock tillstånd att sälja alkohol och därmed fanns de ekonomiska förutsättningarna att arrangera spelningarna.
– Jag tror att det är nödvändigt. Det ser man bara på vilka problem Plan B hade innan de fick sitt tillstånd. Publiken kräver det. Ska vuxna människor stå ett par timmar på ett ställe så vill de gärna kunna ta en öl. Folk är inte fulla, det är väldigt sällsynt, säger Kenneth Ovesson.
– Det är ändå musiken som är nummer ett, säger Urban Henriksson.
– Vi har en kunnig och dedikerad publik. Hela konceptet med skivaffär, den geografisk placeringen vid Lilla Torg … banden gillar det. De känner att vi brinner för det.

Kenneth understryker att det finns en tradition kring att låta det hela kretsar kring en skivaffär.
Folk å Rock har en profil på sina spelningar som lutar å ena sidan åt country och rotrock och å andra sidan åt punk och new wave.
Vad är era respektive roller i det här?
– Det är Kenneths business och hans affär, sedan kommer jag in i det med mina kontakter från 20 år i skivbranschen. Sedan gör vi lite olika saker. Jag jobbar mycket med Facebook-event och promotion. Jag försöker veta vad så många som möjligt i publiken heter så att jag kan bjuda in dem. Jag jobbar aktivt med att försöka bygga upp en relation, säger Urban Henriksson.
– Lite förenklat kan man säga att det är jag som står för americanan och Urban för punk och new wave. Han är gammal punkare medan jag är gammal proggare. Sedan gör vi allt tillsammans ändå, säger Kenneth Ovesson.
– Vi diskuterar igenom alla för- och nackdelar och vad vi tror, säger Urban Henriksson.
Mycket av bokningarna kommer genom olika bokningsbolag medan andra sker genom direktkontakter.
– Elliott Murphy skrev jag till exempel till på Facebook. Två dagar senare hörde en kille av sig från Stockholm och sade att han hört att jag var intresserad och att han skulle ta hit honom i sommar. Sedan blev det fyra somrar på raken.

Dave Alvin.

I Malmö finns flera ställen som vardera arrangerar en bra bit över 100 spelningar per år, däribland KB, Plan B, Victoria och Folk å Rock. Lägg därtill gig på Babel, Moriskan, Malmö Live, Palladium, och Slakthuset. Och en mängd andra ställen som då och då ordnar spelningar. Samtidigt läggs klubbarna ned på löpande band i huvudstaden.
– Vi måste vara den tätaste musikstaden i Sverige. Och ännu mer om vi tar med Köpenhamn också, säger Kenneth Ovesson.
Flera ställen som arrangerade ett stort antal spelningar för bara några år sedan har allt mer gått över till att köra klubbkvällar.
– Klubbarna ger mycket mer pengar, om man ska vara allvarlig, säger Kenneth Ovesson.
– Det är därför KB kör ut folk efter spelningarna, så att de kan ha nattklubb senare på kvällen. I vissa lägen kanske det kan finansiera en del av spelningarna, säger Urban Henriksson.
Kenneth Ovesson fyller i:
– Jag tror att det är ett sätt att överleva.

Är det tuff konkurrens mellan er arrangörer?
– Jag uppfattar det inte så. Jag ser det mer som att vi är kollegor. Vi har nischat oss åt lite olika håll, säger Kenneth Ovesson.
– Det är mycket mervärde i att det bubblar nu i Malmös livescen. Det är bra för alla. Det skulle vara om man har otur att man skulle ha en bokning samma dag som liknar varandra. Det kan man ju aldrig komma ifrån, säger Urban Henriksson.
Totalt måste det göras en bra bit över 500 spelningar om året i Malmö. Finns det ingen risk att marknaden blir mättad?
– Det finns det alltid, säger Kenneth Ovesson.
– Jag har funderat kring det här att musiken på internet är nästan osynlig. Det är inte så mycket image eller hur man ser ut. Live är det en totalupplevelse. Det är hur man uppför sig, hur man spelar, hela grejen …. Live vill man ha något konkret. Jag tror att man är ute efter upplevelsen just nu, säger Urban Henriksson.

Inte minst handlar det om att kunna se banden på armlängds avstånd, på en liten scen.
– Jag var och kollade på The National i Köpenhamn [på Royal Arena, reds. anm.] Det är ju rätt enahanda att stå och glo på ett band som man inte kan se ansiktena på. Men jag hade ju inget val. Annars hade jag ju inte fått se dem, säger Kenneth Ovesson.
– Här handlar det om att de kommer så nära, att de kommer och snackar med fansen och står och signerar skivor, säger Urban Henriksson och fortsätter:
– Jag var och kollade på Hellacopters på Vega i Köpenhamn och till och med det tyckte jag var lite väl stort. Där fick man de där arenatrummorna och det uppbiffade soundet. Jag tycker att det är så skönt att vi har det direkta ljudet från alla instrument, det mer naturliga ljudet.

Jason Ringenberg, Glen Matlock, Jason Ringenbergs misshandlade cowboystövlar och Tav Falco’s Panther Burns.

Tips ur Folk å Rocks vårprogram

Peter Bryngelsson från Ragnarök
Lördag 18 januari.
Kenneth: ”Den tycker jag personligen ska bli väldigt skoj. Han spelar John Mayall’s skiva Blues from Laurel Canyon från början till slut.”

Gospelbeach
Tisdag 18 februari.
Kenneth: ”Som ett flummigt Byrds eller en flummig Tom Petty.”

Violet Green: A tribute to women pioneers in blues and rock n roll
Onsdag 5 februari.
Kenneth: ”Det är en föreställning där de spelar Etta James och Bessie Smith och andra kvinnor ur musikhistorien.”

Punkparty med The Brigade och Raremogens som hyllar The Clash och Ramones
Lördag 15 februari.
Urban: ”Vi brukar inte köra coverband men när det gäller en speciell hyllning kan vi göra det.”

Råå – releaseparty
Fredag 21 februari.
Kenneth: ”Det är basisten från Cardigans projekt. Tänk dig ett foto från Österlen när det är regnigt och dimmigt och så kör man stämningsfull musik till det.”

Dylan Earl & the Reasons Why + Joe Nolan
Lördag 22 februari.
Kenneth: ”Dylan Earl spelar country. Han är skitroilig live.”

The Paladins
Fredag 28 februari.
Urban: ”De kallar sin genre för country soul och kom fram samtidigt som The Blasters.” Kenneth: ”Det är lite marijuanarökt country.”
Liz Brasher & Jesper Lindell Onsdag 4 mars.
Kenneth: ”Hon är en lite mer soulig röst från Memphis.”

Mike & the Moonpipes
Fredag 27 mars.
Kenneth: ”Det är ett countryband från Memphis som spelat in på Abbey Road, Beatles studio.”

Jesse Malin & Band
Fredag 3 april.
Urban: ”Det är en New York-rockare som vi gillar allihopa. Han har producerats av Lucinda Williams. Det är en kvalitetsartist.”

Supersuckers
Tisdag 7 april.
Kenneth: ”Supersuckers är alltid roliga att se. Nu har de införlivat countryn i sin punkrock. Det är cowboyhatt och Iron Maiden-tröja.”

Det gamla märkliga Amerika

En av mina absoluta favoritscener i filmhistorien är när Kyle MacLachlan och Dennis Hopper sitter på var sitt håll i en nattklubb och betraktar Isabella Rossellini på scenen sjunga filmens titellåt, Blue Velvet. Det är en fantastisk låt, en evergreen, men det är inte det som gör den. Inte heller är det Rosselinis vokala framförande som inte är fläckfritt. Det är den där känslan av old, weird America, för att låna en term från rockhistorikern och journalisten Greil Marcus.

Marcus använder termen för den ofta oroväckande och lite kusliga country, blues och folkmusik som verkar gå djupt i den amerikanska folksjälen. Det går naturligtvis att vidga den termen till andra sidor av den folkliga amerikanska kulturen; till 50-talets bilkultur och rockabilly, till carnys och freak shows under depressionen, till beatpoesi och popkonst, till konstnärer som Edward Hopper och Norman Rockwell.

Det är i den ådran av americana-kulturen som fotografen, författaren, filmmakaren och, framförallt, artisten Tav Falco och hans 40-årsjubilerande Panther Burns, som på fredagskvällen gästade Malmö och Folk å rock, måste ses. Det är lika delar folkkonst och performance-dito. Gustavo ”Tav” Falco har hunnit bli 74 år men ser yngre ut och verkar vara i god form.

Precis som Isabella Rossellinis är Tav Falcos tonträff inte den bästa men det är inte heller poängen. Båda sätter istället uttrycket och musikens laddade dramatik och det är i sammanhanget betydligt viktigare.  Som estradör och bandledare är han smått fantastisk med en förmåga att mana fram bilder i huvudet på publiken.

Falco har i en intervju sagt att hans konstnärliga syfte är att röra upp det undermedvetnas mörka vatten. Och visst fungerar det. Han må ha lämnat USA för Paris för gott och den nuvarande upplagan av hans band består uteslutande av italienare men det spelar ingen roll. Utanför Folk å Rocks skyltfönster är det i vanlig decemberordning kyligt och blåsigt. Här inne manar Falco och hans band fram visioner av solstekta bakgator i Memphis, sunkiga hak i ett mytologiskt Los Angeles och ett New Orleans där Marie Leveau aldrig försvunnit ur det allmänna medvetandet.

Det är inte bara Tav Falco själv som imponerar. Det gör också bandet med gitarristen och producenten Mario Monterosso i spetsen. Utan att stila allt för mycket visar han upp sin spelskicklighet och utsökta stilkänsla. Giuseppe Sangiardi på bas och Walter Brunetti på trummor är mer nedtonade men gör ett strålande jobb med att lyfta fram sina mer extroverta bandkollegor.

Tav Falco har alltid haft god smak i valet av samarbetspartners. Panther Burns långa, långa lista av tidigare medlemmar är imponerande med namn som Memphis-legenderna Alex Chilton och Jim Dickinson, Nick Cave och Lydia Lunch-trummisen Jim Sclavunos och Minutemen och Iggy & the Stooges-basisten Mike Watt för att bara nämna några,

Tav Falco gjorde inte det på Folk å Rock men det hade inte känts malplacerat om han brustit ut i en version av Blue Velvet med Kyle Maclachlan och Dennis Hopper sittande där i publiken och med en David Lynch som stod i skuggorna och regisserade fram sin allra mest oroväckande bild av ett Amerika på väg att lösas upp. Istället blandar han in ett par verser av Johnny Thunders protopunkklassiker Chinese Rocks och det känns på något sätt lika rätt. Och det säger väl något när en låt av en gammal punkare eller en som gjordes känd av Tony Bennett hade känts lika rätt i settet.

Gladpunk när Plan B öppnade nya lokalen

Punk är vrede. Punk är politik. Punk är anarki och kaos. Punk är människor som inte kan spela men som gör det ändå.

Nej, fördomarna om punkgenren stämmer ganska illa in på 40-årsjubilerande The Toy Dolls som på lördagskvällen gästade Plan B som för första gången slog upp dörrarna till sin nya och betydligt större lokal. Det kunde inte ha börjat bättre. Spelningen var utsåld och förutom Toy Dolls stod Sölvesborgsbandet The Mockingbirds och (före detta) Malmöbandet The Headlines på den nya scenen.

Snarare än anarki, vrede och uppror handlar Toy Dolls inte sällan absurda trudelutter (ja, det är faktiskt ett rimligt ord i sammanhanget) om saker som spindlar i omklädningsrummet och vådan av att ha astma. På scen ser de ut som seriefigurer i sina kulörta solglasögon, sin synkroniserade klädsel och lika synkroniserade rörelsemönster. Musikaliskt handlar det om studsande rytmer, snabba durmelodier och allsångsvänliga refr … nej, inte refränger, allsångsvänliga hela låtar.

I centrum står – naturligtvis – Michael ”Olga” Alger, bandets enda kvarvarande originalmedlem. Hans röst låter lite som om någon skulle ha ätit krita och sedan andats in helium men på något märkligt sätt får han det att fungera. Trots att han närmar sig de 60 (han är 57) tycks hans energi outtömlig och han showar loss mest hela tiden tillsammans med parhästen Tom ”Tommy Goober” Blyth på bas. Det sparkas, hoppas och skuttas i tandem och samtliga inblandade (och då räknar jag med publiken) verkar ha en alldeles strålande stund tillsammans.

Det där med att punkare inte kan spela är en annan fördom som kommer kraftigt på skam. Det är inte en slump att två av bandets tidigare medlemmar idag undervisar på brittiska musikhögskolor. Dagens trio har hängt ihop sedan mitten av 00-talet och är en snortajt enhet. Till det kommer att Olga är något så ovanligt som en klassisk gitarrhjälte.

Hans fingrar rör sig över Telecasterns lönnhals som om den istället var gjord av glödande kol. Tempot och precisionen är blixtrande och bandet bangar inte för att ta sig an Bachs Toccata i D moll och när man gör den Puerto Ricanska kompositören Rafael Hernández Marins El Cumbanchero låter det som om något tagit brittiska 60-talsbandet The Shadows, kört det i dubbeltempo och strösslat med lite av Ennio Morricones spaghettiwestern-soundtracks.

Ekvilibrismen till trots är det ändå sångerna, humorn och glädjen det handlar om. Jag blev introducerad för bandets musik av min kompis Magnus när jag gick på gymnasiet någonstans kring 1986, -87 och de har funnits med mig sedan dess. Deras version av den brittiska barnsången Nellie the elephant var min favorit att sjunga för mina barn på den tiden de var små nog att inte protestera mot pappas brister som sångare (ah, ljuva tid). Att då äntligen få se dem och få se dem leverera på så hög nivå är en lisa för själen.

Jag kan inte hjälpa att skråla med i Spiders in the dressing room, Dougy Giro och Dig that groove. Och Nellie, så klart. Jag fånler mest hela tiden och vart jag ser i publiken är det samma sak – lyckliga ansikten och sjungande munnar. Jag är egentligen inte överförtjust i kombinationen humor och musik men det här kan jag bara inte motstå.

* * *

Ett år har gått sedan grundaren Carlo Emme förklarade Plan B dött efter att en flerårig kamp för att uppfylla alla krav som ställs för att få serveringstillstånd såg ut att vara ohjälpligt förlorad. Nio månader har gått sedan ett halmstrå räcktes ut i form av hjälp från kollegorna på Slaktkyrkan i Stockholm. Ett halmstrå som inte bara skulle kunna rädda klubben utan även utveckla den. Nu har en stor del av de planer som smeds då förverkligats.

Uteserveringen har varit på plats under sommaren och nu är alltså den 900 kvadratmeter stora lokalen öppnad och premiärspelad. Egentligen skulle den ha stått klar redan till Snövit-spelningen förra helgen men det hanns inte med. Ryktet förtäljer att dörrarna på toaletterna hängdes på så sent som när de första gästerna var på väg in i går kväll.

Det är en jäkla resa de har gjort från källaren tvärs över gatan där allt började, via ett före detta garage till att nu ha två scener, varav den största kan ta en ganska stor publik, och en tredje på gång. Det är imponerande.

Lördagens spelning avlöstes av en klubbnatt på temat powerballader men med ålderns rätt och arbetsdag på söndagen tog jag Scorpions Wind of change som min cue att gå hem.

* * *

The Headlines:

The Mockingbirds:

 

Ångvältsriff och nasala skrik

Det svänger där nere på golvet. Det svänger blytungt. Gary Maders bas, Aaron Hills trummor och nedstämda gitarrriff från Jimmy Bowers ersättare under denna turné, bandets tidigare gitarrist Brian Patton, sätter världen i gungning. De är en ångvält som rullar ut över publiken och förintar allt motstånd.

Genom de sista återstående resterna skär Mike Williams lätt nasala skrik likt en kedjesåg.

– Vi älskar er, hojtar en man i publiken.
– Tack, svarar Mike Williams från scen.
– Vi hatar er, roper en kvinna.
– Oavsett vilket ger ni mig uppmärksamhet, säger Mike Williams med ett leende.

Sludge metal-bandet Eyehategod från New Orleans gästade Plan B på onsdagskvällen. ”Hoppas du får en fin kväll”, sade en god vän när jag berättade att jag skulle dit. ”Det blir nog snarare tungt och hårt” replikerade jag. ”Det kan vara fint det med. På sitt sätt”, sade hon.

Och det kan det ju. Och det var det. Inte så att det inte finns problem med bandets musik. De arbetar väldigt mycket från ett uttryck och det är inte direkt någon större variation mellan bandets låtar.

Å andra sidan har de inom de ramar de satt upp för sin musik har de förfinat det uttrycket till perfektion. Lite som Fucked up! kombinerar hardcore-sång med indie pop-gitarrer förenar de doom metal med hardcore och man skojar inte bort det där svänget.

Inte minst imponeras jag av extremt tajta de är i deras patenterade gradvisa steglösa tempoväxlingar. Och av Mike Williams förmåga att mellan de brutala insatserna bakom mikrofonen projicera bilden av sig själv som en varmhjärtad och jovialisk värd som för visso räcker finger åt publiken men som också också gör hjärt-hand-tecknet och visar till synes äkta glädje över det starka gensvaret.

Det var mörkt (även bokstavligt talat, som synes av bilderna). Det var tungt. Det var brutalt. Och ändå gick man därifrån med ett leende på läpparna. Kanske är det så att den där ångvälten och kedjesågen driver ut de inre demonerna.

 

Legendar i hoptejpade boots

Med en hoptejpad ormskinnsstövel sparkar han takten på den sargade scenen på Folk å rock. Han tar i ordentligt; lyfter underbenet i 90 graders vinkel innan han slår ned den i golvet.

Sångaren, en gänglig gestalt i svart cowboyhatt och fransprydd vit skjorta, är ensam på scenen med sin akustiska gitarr och mikrofon. Han är inte mer rädd om sin röst än vad han är med stövel och golv. Även där trycker han på ordentligt och är ibland på gränsen till spricka upp utan att någonsin göra det. Det, å andra sidan, är lite av Jason Ringenbergs signum som sångare. Den där balansen på gränsen till vad rösten klarar när det gäller de högre tonerna ger honom en känsla av att det är på allvar, att det han har att säga är viktigt och på riktigt.

– Jag har haft problem de senaste åren med att rösten tar slut men i år har det fungerat bra. Men jag har lärt mig att spara rösten lite grann. Det finns en gräns man kan passera och man lär sig att inte göra det. För mig är det allt jag har. Jag kommer inte att vinna över folk med mitt gitarrspel och det finns inget band att falla tillbaka på. Det handlar om rösten och sångerna.
– De flesta fansen har funnits med mig länge och känner min musik väldigt väl så det är ett stort ansvar. Man vill visa dem att man fortfarande är en relevant artist.

Jag träffar Jason Ringenberg inne på Folk å rock ett par timmar innan spelningen. På min vägg där hemma hänger en affisch från en tidig 00-tals-turné där texten under hans namn lyder ”Nashvilles youngest legend”. Polisongerna som sticker fram under hans vaderade keps har grånat något sedan den turnén och senare i höst ska Nashvilles yngste legend fylla 61, men det finns ändå något ungdomligt över honom, en slags lite pojkaktig entusiasm som tittar fram, inte minst när vi kommer upp på Folk å rocks övervåning och han utbrister ”åh, en riktig skivaffär!”

Till Malmö, en stad han har kopplingar till genom Pontus Snibb, trummisen i den nuvarande upplagan av bandet Jason & The Scorchers, har han kommit med tåg, ett inte helt vanligt transportmedel för turnerande musiker.
– Jag har alltid turnerat med tåg och tycker att det är avkopplande för det mesta. Man bara sitter där och tittar på landskapet och låter någon annan oroa sig för körandet.
– Och det är definitivt bättre för miljön.

Året var 1981 när Jason Ringenberg flyttade från Illinois till countryns huvudstad, Nashville, och bildade Jason & the Scorchers tillsammans med leadgitarristen Warner E Hodges, basisten Jeff Johnson och 2012 bortgångne trummisen Perry Baggs. Med punkiga versioner av klassiska countrylåtar uppblandade med Ringenbergs egna kompositioner var man, tillsammans med band som The Gun Club och Los Angeles-punkarna X sidoprojekt The Knitters, med och skapade cowpunk-genren.

– Det kom naturligt för oss för att det var det vi var. Vi pratade aldrig om det; vi sade aldrig att vi ska förena punkrock och country. Vi spelade det vi spelade och det var det här som kom ur oss.
– Vi spelade mycket med X och The Gun Club var vänner till oss. De var västkustens svar på det vi gjorde. Det fanns några band i New York också så det var många som gjorde liknande saker vid den tiden. Det var spännande att vara en del av det.

När 80-talet gick över i 90-tal somnade Jason & the Scorchers in i samband med att trummisen Perry Baggs diagnosticerades med diabetes och tvingades sluta turnera. 1992 släppte Ringeberg solodebuten One foot in the honky tonk, en mer traditionell countryplatta som han i dag tycker sämst om av sina skivor.
– Det var en bra idé men den nådde inte den nivå som den borde. Jag tror fortfarande att jag har utrymme i mig att göra en riktigt bra countryplatta. Jag skulle vilja göra det.

Var du för ung för det då?
– Ja, kanske. Man kanske behöver ta lite stryk, mer än jag hade fått då, säger han med ett leende.

Istället var det vid millenieskiftet och albumet Pocketful of Soul (2000) och uppföljarna All over Creation (2002) och Empire Builders (2004) han skulle hitta fotfästet som soloartist. Musiken var mer akustisk än Jason & the Scorchers med starka inslag av folksånger och americana. Det var skivor som blandade vackra sånger till de egna döttrarna med små berättelser och uppsluppna rocklåtar som bär punkarvet inom sig.

– Jag trot att det var ett steg i rätt riktning. Jag tycker mycket om de plattorna. One foot in the honky tonk gjorde jag på stort skivbolag och de senare skivorna har jag gjort på egen hand. Jag tror att det är den största skillnaden. Efter One foot in the honky tonk insåg jag att jag måste skriva låtarna själv.

Ett genomgående drag på Jason Ringenbergs soloskivor är de historiskt orienterade berättelserna. Tuskegee Pride handlar om de första svarta piloterna i det amerikanska flygvapnet under andra världskriget och Chief Josephs last dream om hur Nez Perce-indianerna fördrevs från sina marker, för att bara ta två talande exempel.

– Jag är en historie-nörd. Jag har faktiskt en college-examen i historia och var historieintresserad redan som barn.

Även på scenen, mellan låtarna, visar Jason Ringenberg upp en känsla för historieberättande. Det blir historiska utvikningar och berättelser från det egna livet och karriären; berättelser som lyfter spelningen ytterligare.

– Historieberättandet är väldigt viktigt för mig och jag tycker att det har blivit ännu mer viktigt under den här turnén. De nya låtarna har så mycket berättelser i sig att jag finner mig själv pratande mycket mer mellan låtarna än jag någonsin gjort tidigare. Och jag gillar det verkligen, det är en del av kraften i det jag gör.

 

Under det senaste decenniet har det varit tyst på vuxenmusikfronten för Jason Ringenberg. Istället har han koncentrerat sig på sin barnmusikkarraktär Farmer Jason som hämtar inspiration från den bondgård han driver vid sidan av musiken, där han nuförtiden odlar ekologiska sojabönor och majs.
– Barnmusiken var bara något jag ville göra. Det gick bättre och höll på längre än vad jag trodde att det skulle göra. Jag hade små barn och det kändes bara som en rolig grej att göra. Jag testade låtarna på mina barn och de hjälpte faktiskt till att skriva [låten] The Doggie Dance.

Fyra skivor och ett Emmy-belönat tv-program har det blivit med Farmer Jason. I början av februari dök dock Stand Tall upp, hans första soloalbum med nytt material sedan 2004 års Empire Builders och första albumet med vuxenmusik sedan senaste Scorchers-skivan från 2010.

– Jag visste inte om jag hade det i mig att göra vuxenmusik och vara ute och tävla i den riktiga världen. Jag visste inte om det var någon som brydde sig längre. Jag är lika förvånad som någon annan att den här plattan ens kom ut.

Det var ett oväntat samtal som fick honom på spåret igen.
– Jag fick ett telefonsamtal från The National Parks Service [den myndighet som har hand om de amerikanska nationalparkerna, reds anm] och de frågade om jag ville vara gästande konstnär på Sequoia nationalpark. ”Vi vill att du ska promenera omkring bland bergen, skriva låtar och göra spelningar i en månad”.

Svaret blev naturligtvis ja och under en månad levde han i en stuga uppe bland bergen i Sierra Nevada utan ström och rinnande vatten och gjorde just det.
– Det var en fantastisk upplevelse och jag skrev ett gäng bra låtar och jag visste att jag behövde få ut dem.

Innebär det att det finns mer på lager inför framtiden?
– Det finns en del till, kärnan till ännu en platta.

Hur har ditt låtskrivande förändrats under tiden som du varit borta från vuxenmusiken?
– Jag tror att jag har blivit lite mer repetitiv. Det måste man vara med barnmusik. Jag tror också att jag har blivit mer catchy. Det måste man också vara med barn. Man måste fånga dem med en gång med hooken i låten. Och det gör jag på Stand tall.

Och att hookarna i barnlåtarna fungerar även på en publik i hans egen ålder visar sig när han får den att entusiastiskt sjunga med i Tractor Goes Chug Chug Chug och Punk Rock Skunk.

För nio år sedan kom Halcyon Times, det senaste albumet med ett återuppväckt Jason & the Scorchers. Bandets status idag är dock mer oklar.
– Man vet aldrig. De senaste sju åren har inte varit bra för oss. Vi verkar inte få till det, varken med att bestämma oss för att spela in eller för att turnera, även om vi gjorde en liten turné förra månaden i England med Dan Baird och Kentucky Headhunters. Men förutom det har vi egentligen inte gjort någonting sedan Halcyon Times-turnén. Det finns något där som inte fungerar.

Jag måste naturligtvis fråga honom hur det kommer sig att Malmömusikern Pontus Snibb hamnade i ett band från Nashville. Han berättar då om The Mad Cows, en turné som satts ihop av Nationalteaternbasisten Nikke Ström där Jason Ringenberg och Kevin Welch agerade frontmän i ett band som förutom Ström och Snibb bestod av Lasse Englund och forne Emmylou Harris-trummisen Brady Blade.

– Vi spelade över hela Sverige, hade en fantastisk turné och hade mycket skoj. Ett år senare hade vi en spelning bokad i Norge och Perry Baggs var så sjuk i sin diabetes att han inte kunde följa med. Då ringde jag Pontus och sa: du kan redan en del av våra låtar eftersom du spelat gitarr på dem men du är trummis – kan du hoppa in? Vi hade inte ens någon repetition, vi satt bara i hotellrummet med akustiska gitarrer och Pontus slog på en tidning. Och sedan, när vi kom upp på scen, var han så briljant. Han bara satte det så vi använde honom mer och mer när vi kom till Europa.

När det sedan var dags att göra en skiva tillsammans blev Snibb befordrad till permanent medlem i bandet. Och Ringenberg öser lovord över honom.
– Han spelade så bra! Och trummisen har alltid varit viktig för Jason & the Scorchers. Perry Baggs var en sådan personlighet och vi kunde aldrig ersätta honom, inte förrän Pontus. När jag spelar med Pontus nu vill jag aldrig spela med någon annan. Han är en så fantastisk musiker, så intuitiv. Han kan läsa publiken och de andra musikerna och spela precis det som behövs. Pontus Snibb har förändrat mitt kreativa liv på ett stort och väldigt positivt sätt. Och det är en bra karl.

* * *

– Det har säkert spelat många grammy-vinnare här men frågan är 0m här någonsin spelat någon Emmy-vinnare, säger Jason Ringenberg när han introducerar en av Farmer Jason-låtarna.
Hur många grammy-vinnare som spelat på Folk å rocks scen vet jag inte men jag vet att det är en i antågande. Om precis en månad, den 26 oktober, kommer en annan av mina personliga favoriter, Dave Alvin, hit tillsammans med Texas-trubaduren och forne Flatlanders-medlemmen Jimmie Dale Gilmore. Alvins album Public Domain plockade 2000 hem grammyn för årets bästa traditionella folkmusikskiva.

 

 

Årgångs-Oi! på Plan B

”Vårt Oi!-band är opolitiskt för vi vågar inte stöta oss med våra nazi-fans”. Så lyder den inte helt korta titeln på en låt med Laholmspunkarna Svintask. Det är en talande titel på en låt om en subgenre till punken som sedan väldigt tidigt dragits med ett dåligt rykte, detta trots att inget av den första vågen av oi!-band hade någon som helst nazianstrykning.

Kanske handlar det om de enkla allsångsvänliga refrängerna – som skapta för att skrålas från en fotbollsläktare; för en hejaklacksramsa eller för slagord – men oi!, eller gatpunk som det också kallas – lockade punkare och skinheads från båda sidor av den politiska spelplanen. Kravallerna i samband med en The Business-spelning på Hambrough Tavern i Southall den 4 juli 1981 som slutade med att krogen brann ned satte spiken i kistan för genrens rykte.

Oi!-pionjärerna Angelic Upstarts har dock aldrig hymlat med var de står när det kommer till rasism och nazism. Ingen har heller kunnat skylla dem för att vara opolitiska.
– Den här låten är det vi är som band. Den är vad jag är som person, säger Angelic Upstarts sångare Thomas ”Mensi” Mensforth från Plan B:s scen innan han och hans band kastar sig in i en furiös ”Anti-Nazi” från 2002 års album Sons of Spartacus.

Det är inget senkommet ställningstagande. Bandet har alltid slagit uppåt från vänster. Bandets debutsingel The Murder of Liddle Towers från 1978 handlar om Storbritanniens eget Osmo Vallo-fall där en man avled efter ett drunk and disorderly-ingripande (den brittiska motsvarigheten till LOB, Lagen om omhändertagande av berusade). Baksidans titel, Police oppression, talar för sig själv. Både de låtarna är med i setlistan för spelningen på Plan B. Det är också den fantastiska antimilitaristiska Last night another soldier, Tories Tories Tories (Out, Out, Out) (gissa vad den handlar om) och brandbomben 2 000 000 voices som de kaxigt blåser igång spelningen med.

Av det ursprungliga Angelic Upstarts är det bara Mensi som återstår, en jovialisk man med rakad skalle med kroppshydda nog att kunna driva med sin bandkollega gitarristen Newts Newton på grund av hans vikt och komma undan med det. Å andra sidan har det alltid varit Mensi som varit bandets hjärta, hjärna och hårt knutna näve.

Det kanske inte är samma maniska blåslampeintensitet som när Agnostic Front stod på samma scen för ett par veckor sedan men det kompenseras väl av Upstarts starkare låtar och Mensis ärkebrittiska vokala uttryck. Nu, precis som då, levererar gubbpunken såväl livsglädje som kämpaglöd.

Hårda bud på Norra Gränges

”All the animals come out at night – whores, skunk pussys, buggers, queens, fairies, dopers, junkies, sick, venal.
Someday, a real rain will come and wash all this scum off the streets.”

Med Travis Bickles lika klassiska som nihilistiska lilla tal i inledningen på Martins Scorceses film Taxi Driver från 1976 inleds låten Old New York på legendariska hardcore-bandet Agnostic Fronts senaste album.

Det är i den verkligheten bandet bildades 1982; ett New York där The Bowery var en slum och Manhattans Lower East Side direkt farligt. Det är den verkligheten bandet har speglat i sin musik sedan debut EP:n United Blood från 1983. Den skivan är en klassiker och bandet har med årens rätt iklätt sig rollen som New York-hardcorens gudfäder.

Staden runt omkring dem har förändrats. Det riktiga regnet föll med mer än lite hjälp av Rudi Giuliani, borgmästare i New York mellan 1994 och 2001. Med hårda nypor städade han upp The Big Apple men priset blev högt. Staden förvandlades från en levande kulturmetropol till kommersens högborg. För underklassen och för outsiders finns inte längre någon plats.

The Bowery slums turned into fashion boutiques
Where’s all the gangs drug dealers and the freaks
The Big Apple has lost its taste
Ten million people trying just to survive this fucking urban waste

The tallest buildings in the world
But it just don’t look the same
I miss the old New York

Det är inte utan ett stort mått av förväntan som jag på måndagskvällen ser bandet som fick mig att rita kryss med bokstäverna H, C, N och Y i mellanrummen i mina skolböcker i slutet av 80-talet. Jag ler när jag ser den klassiska Hardcore New York-loggan tatuerad såväl på baksidan av gitarristen och bandgrundaren Vinnie Stigmas vänsterhand som på hans hjässa.

Plan B är fyllt och bandet går på knock. Även om Agnostic Front med åren blivit lite mer musikaliskt nyanserade är det en förändring på marginalen. Det är fortfarande stenhård hard core direkt från gatan med texter fyllda av vrede och desperation. Här och där kläms det in en smula oi (allsångsfavoriten Gotta Go) och det stora vansinnet bryter ut. Inte många låtar har gått innan de kvällens första circle pit dras igång, sedan blir det stage diving, slam dancing och de synnerligen livsbejakande fysiska smärtor som de för med sig.

På scen kontrasteras sångarens Roger Mirets taggtrådstuggande och blodspottande stämma av den ständigt leende, grimaserande och studsande Stigma som bär bandets hela livsglädje på sina axlar. Ingen annan i bandet ler men han ler för dem alla. Och det är helt omöjligt att inte le med honom. Det är väl inte the new sound of the revolution längre men det är kanske, som Miret sjunger i Gotta Go, ”the true sound of the revolution”. Eller som någon sa utanför efter spelningen: ”det är inte så dumt med lite gubbpunk ändå”.

Orädd och kompromisslös

Dozakh: All lovers hell med svenskiranska Nadia Tehran är en av årets mest spännande svenska skivor. Det är en stundtals mörk och inte alltid lättsmält djupdykning i kärleken och livet i diasporan.

Nadia Tehran är också, i mitt tycke, årets mest intressanta bokning på Malmöfestivalen. Hon har en bakgrund inom punken men musikaliskt drar hon här snarare mot personlig sammansmältning av pop och hiphop. I de hårdare stunderna, när punkrötterna är som tydligast, får hon mig att tänka på M.I.A.

På Gustavscenen kommer hon ut i ett hav av rök iförd fluffig cowboyhatt och med extentions ned till knäna. Backad bara av en trummis och förinspelade syntar tar hon scenen i besittning.

Utspelet är ultraextrovert – hon står, går, sitter och ligger på scenen; hon slänger med håret; hon rappar, sjunger, viskar och skriker – utan att det känns effektsökande. Snarare känns det som en rimlig gestaltning av en musik och ett textmaterial som inte backar undan, av en musik som kräver sin plats i rummet.

– Vi hade en diskussion om vi skulle köra den här låten. Men jag kom fram till att jag fan inte är rädd för några nazister, säger hon innan hon drar igång den med tanke på temat oväntat ömsinta Nazi Killer.
Rötterna i punken märks i den orädda attityden och kompromisslösheten med den egna konstnärliga visionen.

Efter 40 minuter som avslutas med en rejäl överkörning lämnar hon oss och jag känner mest en önskan efter mer.
”Jag har aldrig hört talas om henne men det här var bland det bästa jag sett på länge” hör jag en ung man bakom mig i publiken säga. Jag förstår honom.

Punkglädje med The Descendents

I want to be stereotyped. I want to be classified.

Så sjunger Milo Auckerman med inte särskilt dold ironi i Suburban Home, låten hans band The Descendents väljer att öppna kvällen på Kulturbolaget med.

Jo, jag vet. Malmöfestivalen sparkade igång igår men vi var ett 500-tal som flydde festivalen för en stund för att se årgångspunk och svettas floder.

Om man trots allt skulle stereotypisera den gode Auckerman där han står i vit t-shirt och långa shorts med det grånade håret kortsnaggat och en vattenflaska i en rem över axeln är det mycket lite som skvallrar om att det är en tvättäkta punkhjälte vi ser. Han ser mer ut som en medelålders fågelskådare när han kommer upp på scen än en man som 45 minuter senare ska ligga ovanpå publiken och skrika rösten ur kroppen.

Men så är det. The Descendents var en del av hardcore-scenen i Los Angeles i slutet av 70- och början av 80-talet. Deras karaktäristiska stil med snabba, korta låtar där hårdheten kontrasteras av en självklar melodikänsla kom att bilda skola för en stor del av den skate- och pop-punk som kom fram under framförallt 90-talet och det tidiga 00-talet.

Det är smart att gå ut hårt med en av sina allra mest klassiska låtar. Det innebär att de har publiken i sin hand redan från start. Sedan kommer de medryckande käftsmällarna slag i slag och det är rejält tryck framför scen. Bandet må efter millennieskiftet på skiva ha lugnat ned sig en smula men det hindrar dem inte från att få ur sig ett trettiotal låtar på den timma spelningen varar. Och de nyare materialet står sig väl i sällskapet, inte minst för bandet okaraktäristiskt politiska spår som ’Merica och Who we are, den förstnämnda en bitande uppgörelse med blind patriotism – I’m proud and ashamed every fourth of July – och den sistnämnda en lika bitande kommentar till valet som förde Donald Trump till makten.

Men ändå är det glädje som är den övergripande känslan när jag ser dem. Glädjen som får delar av publiken att bokstavligt flyta ovanpå resten av densamma; glädjen i gitarristen Stephen Egertons ögon när han rockar loss på sin Music Man Sting Ray; glädjen som får mig själv att fånle trots att svetten rinner nedför pannan och svider i ögonen.

Kämpaglöd i solen i parken

The Boys are Back är inte världens bästa låt. Refrängen är en av Dropkick Murphys allra mest enerverande men för att kickstarta en spelning, efter obligatoriska introt med Cadence to Arms spelat på säckpipa, duger den alldeles utmärkt.

Manegen var krattad för en bra kväll i Folkets Park igår. Det var varmt och mycket folk – i trakterna runt 2 900 personer – och nytända förbandet Millencolin hade gjort bra ifrån sig trots ett mer än lovligt grötigt ljud.

Ljudbilden har dock mirakulöst klarnat betydligt när huvudakten går på vid åttatiden. De går på knock från start och båda sångarna, Al Barr och Ken Casey, flyger fram över scenen och spenderar nästan lika mycket tid hängande på kravallstaketet ut över publiken som de gör uppe på scen.

Jag vet inte riktigt när Ken Casey bestämde sig för att överge basen men det var hur som helst ett smart drag. Han sjunger bättre när han kan koncentrera sig på det och han blir dessutom betydligt mer underhållande som scenartist. Tillsammans med Barr bildar han en frontmannaduo som känns lite som punkrockens Piff och Puff.

Going out in style, The Fighting 69th, Johnny I hardly knew ya och Rose Tatoo. Där någonstans känns det som att mina stämband börjat blöda. Det är något hos bandets låtar som gör att de lockar till att skråla med i för full hals. Musik för berusade barslagsmål skrev någon om dem och det är ju inte det sämsta.

Adrenalinet pumpar, blodet pumpar och nävar knyts i luften.  Vi skrålar med i The Fields of Athenry och Shipping up to Boston. Det är gatpunk med folkmusikkrydda. Det är passion, hjärta och smärta. Det är en tår i ögonvrån på en vuxen man. Men framförallt är det kämpaglöd och gott humör.

Jag tror aldrig jag har sett Dropkick Murphys bättre än vad de var i Malmö Folkets Park igår.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.