Gladpunk när Plan B öppnade nya lokalen

Punk är vrede. Punk är politik. Punk är anarki och kaos. Punk är människor som inte kan spela men som gör det ändå.

Nej, fördomarna om punkgenren stämmer ganska illa in på 40-årsjubilerande The Toy Dolls som på lördagskvällen gästade Plan B som för första gången slog upp dörrarna till sin nya och betydligt större lokal. Det kunde inte ha börjat bättre. Spelningen var utsåld och förutom Toy Dolls stod Sölvesborgsbandet The Mockingbirds och (före detta) Malmöbandet The Headlines på den nya scenen.

Snarare än anarki, vrede och uppror handlar Toy Dolls inte sällan absurda trudelutter (ja, det är faktiskt ett rimligt ord i sammanhanget) om saker som spindlar i omklädningsrummet och vådan av att ha astma. På scen ser de ut som seriefigurer i sina kulörta solglasögon, sin synkroniserade klädsel och lika synkroniserade rörelsemönster. Musikaliskt handlar det om studsande rytmer, snabba durmelodier och allsångsvänliga refr … nej, inte refränger, allsångsvänliga hela låtar.

I centrum står – naturligtvis – Michael ”Olga” Alger, bandets enda kvarvarande originalmedlem. Hans röst låter lite som om någon skulle ha ätit krita och sedan andats in helium men på något märkligt sätt får han det att fungera. Trots att han närmar sig de 60 (han är 57) tycks hans energi outtömlig och han showar loss mest hela tiden tillsammans med parhästen Tom ”Tommy Goober” Blyth på bas. Det sparkas, hoppas och skuttas i tandem och samtliga inblandade (och då räknar jag med publiken) verkar ha en alldeles strålande stund tillsammans.

Det där med att punkare inte kan spela är en annan fördom som kommer kraftigt på skam. Det är inte en slump att två av bandets tidigare medlemmar idag undervisar på brittiska musikhögskolor. Dagens trio har hängt ihop sedan mitten av 00-talet och är en snortajt enhet. Till det kommer att Olga är något så ovanligt som en klassisk gitarrhjälte.

Hans fingrar rör sig över Telecasterns lönnhals som om den istället var gjord av glödande kol. Tempot och precisionen är blixtrande och bandet bangar inte för att ta sig an Bachs Toccata i D moll och när man gör den Puerto Ricanska kompositören Rafael Hernández Marins El Cumbanchero låter det som om något tagit brittiska 60-talsbandet The Shadows, kört det i dubbeltempo och strösslat med lite av Ennio Morricones spaghettiwestern-soundtracks.

Ekvilibrismen till trots är det ändå sångerna, humorn och glädjen det handlar om. Jag blev introducerad för bandets musik av min kompis Magnus när jag gick på gymnasiet någonstans kring 1986, -87 och de har funnits med mig sedan dess. Deras version av den brittiska barnsången Nellie the elephant var min favorit att sjunga för mina barn på den tiden de var små nog att inte protestera mot pappas brister som sångare (ah, ljuva tid). Att då äntligen få se dem och få se dem leverera på så hög nivå är en lisa för själen.

Jag kan inte hjälpa att skråla med i Spiders in the dressing room, Dougy Giro och Dig that groove. Och Nellie, så klart. Jag fånler mest hela tiden och vart jag ser i publiken är det samma sak – lyckliga ansikten och sjungande munnar. Jag är egentligen inte överförtjust i kombinationen humor och musik men det här kan jag bara inte motstå.

* * *

Ett år har gått sedan grundaren Carlo Emme förklarade Plan B dött efter att en flerårig kamp för att uppfylla alla krav som ställs för att få serveringstillstånd såg ut att vara ohjälpligt förlorad. Nio månader har gått sedan ett halmstrå räcktes ut i form av hjälp från kollegorna på Slaktkyrkan i Stockholm. Ett halmstrå som inte bara skulle kunna rädda klubben utan även utveckla den. Nu har en stor del av de planer som smeds då förverkligats.

Uteserveringen har varit på plats under sommaren och nu är alltså den 900 kvadratmeter stora lokalen öppnad och premiärspelad. Egentligen skulle den ha stått klar redan till Snövit-spelningen förra helgen men det hanns inte med. Ryktet förtäljer att dörrarna på toaletterna hängdes på så sent som när de första gästerna var på väg in i går kväll.

Det är en jäkla resa de har gjort från källaren tvärs över gatan där allt började, via ett före detta garage till att nu ha två scener, varav den största kan ta en ganska stor publik, och en tredje på gång. Det är imponerande.

Lördagens spelning avlöstes av en klubbnatt på temat powerballader men med ålderns rätt och arbetsdag på söndagen tog jag Scorpions Wind of change som min cue att gå hem.

* * *

The Headlines:

The Mockingbirds:

 

Ångvältsriff och nasala skrik

Det svänger där nere på golvet. Det svänger blytungt. Gary Maders bas, Aaron Hills trummor och nedstämda gitarrriff från Jimmy Bowers ersättare under denna turné, bandets tidigare gitarrist Brian Patton, sätter världen i gungning. De är en ångvält som rullar ut över publiken och förintar allt motstånd.

Genom de sista återstående resterna skär Mike Williams lätt nasala skrik likt en kedjesåg.

– Vi älskar er, hojtar en man i publiken.
– Tack, svarar Mike Williams från scen.
– Vi hatar er, roper en kvinna.
– Oavsett vilket ger ni mig uppmärksamhet, säger Mike Williams med ett leende.

Sludge metal-bandet Eyehategod från New Orleans gästade Plan B på onsdagskvällen. ”Hoppas du får en fin kväll”, sade en god vän när jag berättade att jag skulle dit. ”Det blir nog snarare tungt och hårt” replikerade jag. ”Det kan vara fint det med. På sitt sätt”, sade hon.

Och det kan det ju. Och det var det. Inte så att det inte finns problem med bandets musik. De arbetar väldigt mycket från ett uttryck och det är inte direkt någon större variation mellan bandets låtar.

Å andra sidan har de inom de ramar de satt upp för sin musik har de förfinat det uttrycket till perfektion. Lite som Fucked up! kombinerar hardcore-sång med indie pop-gitarrer förenar de doom metal med hardcore och man skojar inte bort det där svänget.

Inte minst imponeras jag av extremt tajta de är i deras patenterade gradvisa steglösa tempoväxlingar. Och av Mike Williams förmåga att mellan de brutala insatserna bakom mikrofonen projicera bilden av sig själv som en varmhjärtad och jovialisk värd som för visso räcker finger åt publiken men som också också gör hjärt-hand-tecknet och visar till synes äkta glädje över det starka gensvaret.

Det var mörkt (även bokstavligt talat, som synes av bilderna). Det var tungt. Det var brutalt. Och ändå gick man därifrån med ett leende på läpparna. Kanske är det så att den där ångvälten och kedjesågen driver ut de inre demonerna.

 

Legendar i hoptejpade boots

Med en hoptejpad ormskinnsstövel sparkar han takten på den sargade scenen på Folk å rock. Han tar i ordentligt; lyfter underbenet i 90 graders vinkel innan han slår ned den i golvet.

Sångaren, en gänglig gestalt i svart cowboyhatt och fransprydd vit skjorta, är ensam på scenen med sin akustiska gitarr och mikrofon. Han är inte mer rädd om sin röst än vad han är med stövel och golv. Även där trycker han på ordentligt och är ibland på gränsen till spricka upp utan att någonsin göra det. Det, å andra sidan, är lite av Jason Ringenbergs signum som sångare. Den där balansen på gränsen till vad rösten klarar när det gäller de högre tonerna ger honom en känsla av att det är på allvar, att det han har att säga är viktigt och på riktigt.

– Jag har haft problem de senaste åren med att rösten tar slut men i år har det fungerat bra. Men jag har lärt mig att spara rösten lite grann. Det finns en gräns man kan passera och man lär sig att inte göra det. För mig är det allt jag har. Jag kommer inte att vinna över folk med mitt gitarrspel och det finns inget band att falla tillbaka på. Det handlar om rösten och sångerna.
– De flesta fansen har funnits med mig länge och känner min musik väldigt väl så det är ett stort ansvar. Man vill visa dem att man fortfarande är en relevant artist.

Jag träffar Jason Ringenberg inne på Folk å rock ett par timmar innan spelningen. På min vägg där hemma hänger en affisch från en tidig 00-tals-turné där texten under hans namn lyder ”Nashvilles youngest legend”. Polisongerna som sticker fram under hans vaderade keps har grånat något sedan den turnén och senare i höst ska Nashvilles yngste legend fylla 61, men det finns ändå något ungdomligt över honom, en slags lite pojkaktig entusiasm som tittar fram, inte minst när vi kommer upp på Folk å rocks övervåning och han utbrister ”åh, en riktig skivaffär!”

Till Malmö, en stad han har kopplingar till genom Pontus Snibb, trummisen i den nuvarande upplagan av bandet Jason & The Scorchers, har han kommit med tåg, ett inte helt vanligt transportmedel för turnerande musiker.
– Jag har alltid turnerat med tåg och tycker att det är avkopplande för det mesta. Man bara sitter där och tittar på landskapet och låter någon annan oroa sig för körandet.
– Och det är definitivt bättre för miljön.

Året var 1981 när Jason Ringenberg flyttade från Illinois till countryns huvudstad, Nashville, och bildade Jason & the Scorchers tillsammans med leadgitarristen Warner E Hodges, basisten Jeff Johnson och 2012 bortgångne trummisen Perry Baggs. Med punkiga versioner av klassiska countrylåtar uppblandade med Ringenbergs egna kompositioner var man, tillsammans med band som The Gun Club och Los Angeles-punkarna X sidoprojekt The Knitters, med och skapade cowpunk-genren.

– Det kom naturligt för oss för att det var det vi var. Vi pratade aldrig om det; vi sade aldrig att vi ska förena punkrock och country. Vi spelade det vi spelade och det var det här som kom ur oss.
– Vi spelade mycket med X och The Gun Club var vänner till oss. De var västkustens svar på det vi gjorde. Det fanns några band i New York också så det var många som gjorde liknande saker vid den tiden. Det var spännande att vara en del av det.

När 80-talet gick över i 90-tal somnade Jason & the Scorchers in i samband med att trummisen Perry Baggs diagnosticerades med diabetes och tvingades sluta turnera. 1992 släppte Ringeberg solodebuten One foot in the honky tonk, en mer traditionell countryplatta som han i dag tycker sämst om av sina skivor.
– Det var en bra idé men den nådde inte den nivå som den borde. Jag tror fortfarande att jag har utrymme i mig att göra en riktigt bra countryplatta. Jag skulle vilja göra det.

Var du för ung för det då?
– Ja, kanske. Man kanske behöver ta lite stryk, mer än jag hade fått då, säger han med ett leende.

Istället var det vid millenieskiftet och albumet Pocketful of Soul (2000) och uppföljarna All over Creation (2002) och Empire Builders (2004) han skulle hitta fotfästet som soloartist. Musiken var mer akustisk än Jason & the Scorchers med starka inslag av folksånger och americana. Det var skivor som blandade vackra sånger till de egna döttrarna med små berättelser och uppsluppna rocklåtar som bär punkarvet inom sig.

– Jag trot att det var ett steg i rätt riktning. Jag tycker mycket om de plattorna. One foot in the honky tonk gjorde jag på stort skivbolag och de senare skivorna har jag gjort på egen hand. Jag tror att det är den största skillnaden. Efter One foot in the honky tonk insåg jag att jag måste skriva låtarna själv.

Ett genomgående drag på Jason Ringenbergs soloskivor är de historiskt orienterade berättelserna. Tuskegee Pride handlar om de första svarta piloterna i det amerikanska flygvapnet under andra världskriget och Chief Josephs last dream om hur Nez Perce-indianerna fördrevs från sina marker, för att bara ta två talande exempel.

– Jag är en historie-nörd. Jag har faktiskt en college-examen i historia och var historieintresserad redan som barn.

Även på scenen, mellan låtarna, visar Jason Ringenberg upp en känsla för historieberättande. Det blir historiska utvikningar och berättelser från det egna livet och karriären; berättelser som lyfter spelningen ytterligare.

– Historieberättandet är väldigt viktigt för mig och jag tycker att det har blivit ännu mer viktigt under den här turnén. De nya låtarna har så mycket berättelser i sig att jag finner mig själv pratande mycket mer mellan låtarna än jag någonsin gjort tidigare. Och jag gillar det verkligen, det är en del av kraften i det jag gör.

 

Under det senaste decenniet har det varit tyst på vuxenmusikfronten för Jason Ringenberg. Istället har han koncentrerat sig på sin barnmusikkarraktär Farmer Jason som hämtar inspiration från den bondgård han driver vid sidan av musiken, där han nuförtiden odlar ekologiska sojabönor och majs.
– Barnmusiken var bara något jag ville göra. Det gick bättre och höll på längre än vad jag trodde att det skulle göra. Jag hade små barn och det kändes bara som en rolig grej att göra. Jag testade låtarna på mina barn och de hjälpte faktiskt till att skriva [låten] The Doggie Dance.

Fyra skivor och ett Emmy-belönat tv-program har det blivit med Farmer Jason. I början av februari dök dock Stand Tall upp, hans första soloalbum med nytt material sedan 2004 års Empire Builders och första albumet med vuxenmusik sedan senaste Scorchers-skivan från 2010.

– Jag visste inte om jag hade det i mig att göra vuxenmusik och vara ute och tävla i den riktiga världen. Jag visste inte om det var någon som brydde sig längre. Jag är lika förvånad som någon annan att den här plattan ens kom ut.

Det var ett oväntat samtal som fick honom på spåret igen.
– Jag fick ett telefonsamtal från The National Parks Service [den myndighet som har hand om de amerikanska nationalparkerna, reds anm] och de frågade om jag ville vara gästande konstnär på Sequoia nationalpark. ”Vi vill att du ska promenera omkring bland bergen, skriva låtar och göra spelningar i en månad”.

Svaret blev naturligtvis ja och under en månad levde han i en stuga uppe bland bergen i Sierra Nevada utan ström och rinnande vatten och gjorde just det.
– Det var en fantastisk upplevelse och jag skrev ett gäng bra låtar och jag visste att jag behövde få ut dem.

Innebär det att det finns mer på lager inför framtiden?
– Det finns en del till, kärnan till ännu en platta.

Hur har ditt låtskrivande förändrats under tiden som du varit borta från vuxenmusiken?
– Jag tror att jag har blivit lite mer repetitiv. Det måste man vara med barnmusik. Jag tror också att jag har blivit mer catchy. Det måste man också vara med barn. Man måste fånga dem med en gång med hooken i låten. Och det gör jag på Stand tall.

Och att hookarna i barnlåtarna fungerar även på en publik i hans egen ålder visar sig när han får den att entusiastiskt sjunga med i Tractor Goes Chug Chug Chug och Punk Rock Skunk.

För nio år sedan kom Halcyon Times, det senaste albumet med ett återuppväckt Jason & the Scorchers. Bandets status idag är dock mer oklar.
– Man vet aldrig. De senaste sju åren har inte varit bra för oss. Vi verkar inte få till det, varken med att bestämma oss för att spela in eller för att turnera, även om vi gjorde en liten turné förra månaden i England med Dan Baird och Kentucky Headhunters. Men förutom det har vi egentligen inte gjort någonting sedan Halcyon Times-turnén. Det finns något där som inte fungerar.

Jag måste naturligtvis fråga honom hur det kommer sig att Malmömusikern Pontus Snibb hamnade i ett band från Nashville. Han berättar då om The Mad Cows, en turné som satts ihop av Nationalteaternbasisten Nikke Ström där Jason Ringenberg och Kevin Welch agerade frontmän i ett band som förutom Ström och Snibb bestod av Lasse Englund och forne Emmylou Harris-trummisen Brady Blade.

– Vi spelade över hela Sverige, hade en fantastisk turné och hade mycket skoj. Ett år senare hade vi en spelning bokad i Norge och Perry Baggs var så sjuk i sin diabetes att han inte kunde följa med. Då ringde jag Pontus och sa: du kan redan en del av våra låtar eftersom du spelat gitarr på dem men du är trummis – kan du hoppa in? Vi hade inte ens någon repetition, vi satt bara i hotellrummet med akustiska gitarrer och Pontus slog på en tidning. Och sedan, när vi kom upp på scen, var han så briljant. Han bara satte det så vi använde honom mer och mer när vi kom till Europa.

När det sedan var dags att göra en skiva tillsammans blev Snibb befordrad till permanent medlem i bandet. Och Ringenberg öser lovord över honom.
– Han spelade så bra! Och trummisen har alltid varit viktig för Jason & the Scorchers. Perry Baggs var en sådan personlighet och vi kunde aldrig ersätta honom, inte förrän Pontus. När jag spelar med Pontus nu vill jag aldrig spela med någon annan. Han är en så fantastisk musiker, så intuitiv. Han kan läsa publiken och de andra musikerna och spela precis det som behövs. Pontus Snibb har förändrat mitt kreativa liv på ett stort och väldigt positivt sätt. Och det är en bra karl.

* * *

– Det har säkert spelat många grammy-vinnare här men frågan är 0m här någonsin spelat någon Emmy-vinnare, säger Jason Ringenberg när han introducerar en av Farmer Jason-låtarna.
Hur många grammy-vinnare som spelat på Folk å rocks scen vet jag inte men jag vet att det är en i antågande. Om precis en månad, den 26 oktober, kommer en annan av mina personliga favoriter, Dave Alvin, hit tillsammans med Texas-trubaduren och forne Flatlanders-medlemmen Jimmie Dale Gilmore. Alvins album Public Domain plockade 2000 hem grammyn för årets bästa traditionella folkmusikskiva.

 

 

Årgångs-Oi! på Plan B

”Vårt Oi!-band är opolitiskt för vi vågar inte stöta oss med våra nazi-fans”. Så lyder den inte helt korta titeln på en låt med Laholmspunkarna Svintask. Det är en talande titel på en låt om en subgenre till punken som sedan väldigt tidigt dragits med ett dåligt rykte, detta trots att inget av den första vågen av oi!-band hade någon som helst nazianstrykning.

Kanske handlar det om de enkla allsångsvänliga refrängerna – som skapta för att skrålas från en fotbollsläktare; för en hejaklacksramsa eller för slagord – men oi!, eller gatpunk som det också kallas – lockade punkare och skinheads från båda sidor av den politiska spelplanen. Kravallerna i samband med en The Business-spelning på Hambrough Tavern i Southall den 4 juli 1981 som slutade med att krogen brann ned satte spiken i kistan för genrens rykte.

Oi!-pionjärerna Angelic Upstarts har dock aldrig hymlat med var de står när det kommer till rasism och nazism. Ingen har heller kunnat skylla dem för opolitiska.
– Den här låten är det vi är som band. Den är vad jag är som person, säger Angelic Upstarts sångare Thomas ”Mensi” Mensforth från Plan B:s scen innan han och hans band kastar sig in i en furiös ”Anti-Nazi” från 2002 års album Sons of Spartacus.

Det är inget senkommet ställningstagande. Bandet har alltid slagit uppåt från vänster. Bandets debutsingel The Murder of Liddle Towers från 1978 handlar om Storbritanniens eget Osmo Vallo-fall där en man avled efter ett drunk and disorderly-ingripande (den brittiska motsvarigheten till LOB, Lagen om omhändertagande av berusade). Baksidans titel, Police oppression, talar för sig själv. Både de låtarna är med i setlistan för spelningen på Plan B. Det är också den fantastiska antimilitaristiska Last night another soldier, Tories Tories Tories (Out, Out, Out) (gissa vad den handlar om) och brandbomben 2 000 000 voices som de kaxigt blåser igång spelningen med.

Av det ursprungliga Angelic Upstarts är det bara Mensi som återstår, en jovialisk man med rakad skalle med kroppshydda nog att kunna driva med sin bandkollega gitarristen Newts Newton på grund av hans vikt och komma undan med det. Å andra sidan har det alltid varit Mensi som varit bandets hjärta, hjärna och hårt knutna näve.

Det kanske inte är samma maniska blåslampeintensitet som när Agnostic Front stod på samma scen för ett par veckor sedan men det kompenseras väl av Upstarts starkare låtar och Mensis ärkebrittiska vokala uttryck. Nu, precis som då, levererar gubbpunken såväl livsglädje som kämpaglöd.

 

Hårda bud på Norra Gränges

”All the animals come out at night – whores, skunk pussys, buggers, queens, fairies, dopers, junkies, sick, venal.
Someday, a real rain will come and wash all this scum off the streets.”

Med Travis Bickles lika klassiska som nihilistiska lilla tal i inledningen på Martins Scorceses film Taxi Driver från 1976 inleds låten Old New York på legendariska hardcore-bandet Agnostic Fronts senaste album.

Det är i den verkligheten bandet bildades 1982; ett New York där The Bowery var en slum och Manhattans Lower East Side direkt farligt. Det är den verkligheten bandet har speglat i sin musik sedan debut EP:n United Blood från 1983. Den skivan är en klassiker och bandet har med årens rätt iklätt sig rollen som New York-hardcorens gudfäder.

Staden runt omkring dem har förändrats. Det riktiga regnet föll med mer än lite hjälp av Rudi Giuliani, borgmästare i New York mellan 1994 och 2001. Med hårda nypor städade han upp The Big Apple men priset blev högt. Staden förvandlades från en levande kulturmetropol till kommersens högborg. För underklassen och för outsiders finns inte längre någon plats.

The Bowery slums turned into fashion boutiques
Where’s all the gangs drug dealers and the freaks
The Big Apple has lost its taste
Ten million people trying just to survive this fucking urban waste

The tallest buildings in the world
But it just don’t look the same
I miss the old New York

Det är inte utan ett stort mått av förväntan som jag på måndagskvällen ser bandet som fick mig att rita kryss med bokstäverna H, C, N och Y i mellanrummen i mina skolböcker i slutet av 80-talet. Jag ler när jag ser den klassiska Hardcore New York-loggan tatuerad såväl på baksidan av gitarristen och bandgrundaren Vinnie Stigmas vänsterhand som på hans hjässa.

Plan B är fyllt och bandet går på knock. Även om Agnostic Front med åren blivit lite mer musikaliskt nyanserade är det en förändring på marginalen. Det är fortfarande stenhård hard core direkt från gatan med texter fyllda av vrede och desperation. Här och där kläms det in en smula oi (allsångsfavoriten Gotta Go) och det stora vansinnet bryter ut. Inte många låtar har gått innan de kvällens första circle pit dras igång, sedan blir det stage diving, slam dancing och de synnerligen livsbejakande fysiska smärtor som de för med sig.

På scen kontrasteras sångarens Roger Mirets taggtrådstuggande och blodspottande stämma av den ständigt leende, grimaserande och studsande Stigma som bär bandets hela livsglädje på sina axlar. Ingen annan i bandet ler men han ler för dem alla. Och det är helt omöjligt att inte le med honom. Det är väl inte the new sound of the revolution längre men det är kanske, som Miret sjunger i Gotta Go, ”the true sound of the revolution”. Eller som någon sa utanför efter spelningen: ”det är inte så dumt med lite gubbpunk ändå”.

Orädd och kompromisslös

Dozakh: All lovers hell med svenskiranska Nadia Tehran är en av årets mest spännande svenska skivor. Det är en stundtals mörk och inte alltid lättsmält djupdykning kärleken och livet i diasporan.

Nadia Tehran, årets i mitt tycke mest intressanta bokning på Malmöfestivalen, har en bakgrund inom punken men musikaliskt drar hon här snarare mot personlig sammansmältning av pop och hiphop. I de hårdare stunderna, när punkrötterna är som tydligast, får hon mig att tänka på M.I.A.

På Gustavscenen kommer hon ut i ett hav av rök iförd fluffig cowboyhatt och med extentions ned till knäna. Backad bara av en trummis och förinspelade syntar tar hon scenen i besittning.

Utspelet är ultraextrovert – hon står, går, sitter och ligger på scenen; hon slänger med håret; hon rappar, sjunger, viskar och skriker – utan att det känns effektsökande. Snarare känns det som en rimlig gestaltning av en musik och ett textmaterial som inte backar undan, av en musik som kräver sin plats i rummet.

– Vi hade en diskussion om vi skulle köra den här låten. Men jag kom fram till att jag fan inte är rädd för några nazister, säger hon innan hon drar igång den med tanke på temat oväntat ömsinta Nazi Killer.
Rötterna i punken märks i den orädda attityden och kompromisslösheten med den egna konstnärliga visionen.

Efter 40 minuter som avslutas med en rejäl överkörning lämnar hon oss och jag känner mest en önskan efter mer.
”Jag har aldrig hört talas om henne men det här var bland det bästa jag sett på länge” hör jag en ung man bakom mig i publiken säga. Jag förstår honom.

Punkglädje med The Descendents

I want to be stereotyped. I want to be classified.

Så sjunger Milo Auckerman med inte särskilt dold ironi i Suburban Home, låten hans band The Descendents väljer att öppna kvällen på Kulturbolaget med.

Jo, jag vet. Malmöfestivalen sparkade igång igår men vi var ett 500-tal som flydde festivalen för en stund för att se årgångspunk och svettas floder.

Om man trots allt skulle stereotypisera den gode Auckerman där han står i vit t-shirt och långa shorts med det grånade håret kortsnaggat och en vattenflaska i en rem över axeln är det mycket lite som skvallrar om att det är en tvättäkta punkhjälte vi ser. Han ser mer ut som en medelålders fågelskådare när han kommer upp på scen än en man som 45 minuter senare ska ligga ovanpå publiken och skrika rösten ur kroppen.

Men så är det. The Descendents var en del av hardcore-scenen i Los Angeles i slutet av 70- och början av 80-talet. Deras karaktäristiska stil med snabba, korta låtar där hårdheten kontrasteras av en självklar melodikänsla kom att bilda skola för en stor del av den skate- och pop-punk som kom fram under framförallt 90-talet och det tidiga 00-talet.

Det är smart att gå ut hårt med en av sina allra mest klassiska låtar. Det innebär att de har publiken i sin hand redan från start. Sedan kommer de medryckande käftsmällarna slag i slag och det är rejält tryck framför scen. Bandet må efter millennieskiftet på skiva ha lugnat ned sig en smula men det hindrar dem inte från att få ur sig ett trettiotal låtar på den timma spelningen varar. Och de nyare materialet står sig väl i sällskapet, inte minst för bandet okaraktäristiskt politiska spår som ’Merica och Who we are, den förstnämnda en bitande uppgörelse med blind patriotism – I’m proud and ashamed every fourth of July – och den sistnämnda en lika bitande kommentar till valet som förde Donald Trump till makten.

Men ändå är det glädje som är den övergripande känslan när jag ser dem. Glädjen som får delar av publiken att bokstavligt flyta ovanpå resten av densamma; glädjen i gitarristen Stephen Egertons ögon när han rockar loss på sin Music Man Sting Ray; glädjen som får mig själv att fånle trots att svetten rinner nedför pannan och svider i ögonen.

Kämpaglöd i solen i parken

The Boys are Back är inte världens bästa låt. Refrängen är en av Dropkick Murphys allra mest enerverande men för att kickstarta en spelning, efter obligatoriska introt med Cadence to Arms spelat på säckpipa, duger den alldeles utmärkt.

Manegen var krattad för en bra kväll i Folkets Park igår. Det var varmt och mycket folk – i trakterna runt 2 900 personer – och nytända förbandet Millencolin hade gjort bra ifrån sig trots ett mer än lovligt grötigt ljud.

Ljudbilden har dock mirakulöst klarnat betydligt när huvudakten går på vid åttatiden. De går på knock från start och båda sångarna, Al Barr och Ken Casey, flyger fram över scenen och spenderar nästan lika mycket tid hängande på kravallstaketet ut över publiken som de gör uppe på scen.

Jag vet inte riktigt när Ken Casey bestämde sig för att överge basen men det var hur som helst ett smart drag. Han sjunger bättre när han kan koncentrera sig på det och han blir dessutom betydligt mer underhållande som scenartist. Tillsammans med Barr bildar han en frontmannaduo som känns lite som punkrockens Piff och Puff.

Going out in style, The Fighting 69th, Johnny I hardly knew ya och Rose Tatoo. Där någonstans känns det som att mina stämband börjat blöda. Det är något hos bandets låtar som gör att de lockar till att skråla med i för full hals. Musik för berusade barslagsmål skrev någon om dem och det är ju inte det sämsta.

Adrenalinet pumpar, blodet pumpar och nävar knyts i luften.  Vi skrålar med i The Fields of Athenry och Shipping up to Boston. Det är gatpunk med folkmusikkrydda. Det är passion, hjärta och smärta. Det är en tår i ögonvrån på en vuxen man. Men framförallt är det kämpaglöd och gott humör.

Jag tror aldrig jag har sett Dropkick Murphys bättre än vad de var i Malmö Folkets Park igår.

Punkare med folkmusiksjäl

Al Barr, Ken Casey och James Lynch på scen i sin ofta omsjungna hemstad, Boston. Foto: Michael Dwyer/AP/TT

Det började med ett vad för 23 år sedan. Men Dropkick Murphys blev snabbt en instution på rockscenerna världen runt med sin blandning av irländsk folkmusik och punkrock.
Idag tisdag gästar de Malmö Folkets park med inhemska punkhjältarna Millencolin som förband.

”I drew the tales of many lives and wore the faces of my own” sjunger Ken Casey, sångare i och grundare av Dropkick Murphys i låten Rose Tattoo.
”I had these memories all around me so I wouldn’t be alone”.

Rötterna går djupt för Bostonbandet. Hemstadens gator löper genom bandets sånger, det sjungs till Red Sox och Boston Bruins ära och det ekar av arbetarklasstolthet.
– Inflytandet av irländska immigranter är väldigt starkt i Boston-området. I de flesta hus i det område där vi växte upp kom föräldrarna eller far- och morföräldrarna från Irland. Musiken och kulturen var central i vår uppväxt, berättar Ken Casey över telefon från Lübeck där bandets turnébuss stannat till för att busschaufförerna ska få sin lagstadgade dygnsvila på väg till Malmö.
– Men som tonåringar var det punken som var den musik vi valde när vi skapade vår egen musiksmak. Det var en naturlig kombination. När vi började bestämde vi inte att vi skulle bli det vi blev, det var bara det som kom ut ur oss.
– Vi har alltid varit benägna att skriva om saker som vi har upplevt och levt än om något vi läst i en bok eller tidning. Det handlar om historien om var vi kommer från, våra familjer, om våra liv. Det har förändrats genom åren. Numera har vi egna barn och har genomlevt saker. Men det handlar om förstahandsupplevelser och våra egna liv.

Det hela började, för Dropkick Murphys, 1996 på det mest blygsamma av vis.
– En kille som jag arbetade med gick på en prestigefylld musikutbildning i Boston. Han utmanade mig att starta ett band och spela förband till hans band på ett gig tre veckor senare.
Det blev två spelningar som förband åt jobbarkompisens band, sedan kom första riktiga konserten som förband till hard core-bandet The Freeze från det till Boston närbelägna Cape Cod.
– De var väldigt populära i Boston-området på den tiden. Deras gitarrist var vår ursprungliga trummis. De tidigare spelningarna hade bara varit för våra kompisar och utan särskilt mycket press, det här var för en musikintresserad publik. Det var den första smaken av den där kicken som alla musiker får av faran – att man kan bli buad av scenen. Men ända sedan dess finns det ingen återvändo.
– Det var så vi började, med ett vad. Det är fantastiskt vad som kan hända i livet när man bara gör saker och tar en chans. Vi trodde aldrig att det skulle bli en karriär, vi trodde bara att det skulle vara kul för våra polare att komma och garva åt oss.

Nu har bandet hållit på i 23 år, släppt nio album, en lång rad singlar och split-plattor och blivit något av institution inom den folkmusikfärgade delen av punksfären. Tillsammans med band som, bland andra, Flogging Molly bär de arvet från The Pogues, folkpunkens anfäder, vidare.
– The Pogues var naturligtvis en stor influens. Jag brukar beskriva det som att The Pogues var en folkmusikgrupp med punkattityd medan vi är mer ett punkband med folkmusikinfluenser. När jag var tonåring var det de som gjorde den irländska musik som jag kände till; musik från mina föräldrars, far- och morföräldrars generationer spelad för min generation.
– De har varit fantastiska emot oss. Vi har fått turnera med dem och både Shane (McGowan) och Spider (Stacy) har sjungit på våra skivor. Det är stort när man får stöd från dem som påverkat en.

Hur har bandet utvecklats under åren?
– Musikaliskt har vi utvecklats från att vi var en kvartett med bara en gitarr. Nu kan vi erbjuda så mycket mer melodi med hela den keltiska instrumenteringen: banjos, dragspel och säckpipa. Jag tror också att vi har blivit bättre som låtskrivare men över lag har bandets anda aldrig förändrats.
Hur har ni hållit punklågan levande in i vuxenlivet?
– Det håller en ung, det är ett som är säkert. Punkrock handlar att ta med sig energin och intensiteten in på scenen. Det handlar om vad man tror på som person. Jag har aldrig riktigt köpt att punkrock har några regler och den punkare som säger att det finns det är inte en punkare.

Sångaren i det svenska punkbandet Troublemakers har sagt: Punkrock handlar inte om hur många nitar man har – det handlar om att aldrig någonsin bli vuxen …
– På många sätt har vi växt upp men de 90 minuter varje kväll som vi står på scen är när vi får förbli ungar. Det är det som håller oss unga.
Var ser du Dropkick Murphys ta vägen i framtiden?
– Jag tror att hemligheten bakom vår framgång är att vi aldrig haft några långsiktiga planer. Vi har bara försökt göra varje spelning så gott vi kan. Och varje gång vi gör en skiva så bestämmer vi oss för att göra den så bra som vi kan. Vi låter aldrig pressen från musikindustrin eller någon annan diktera för oss vad vi ska göra. Vi försöka bara njuta av stunden. Vem vet? Vi kanske kör på i 20 år till.

Dropkick Murphys; Ken Casey längst till höger i bild. Pressbild.

Lilith låter rockklubben bli en scen

Cecilia Nordlund (i mitten) är stjärnan på klubben i Elin Lundgren och Petter Petterssons performancekonstverk Animal.

Rockklubben är en scen och alla har sina roller att spela, även de som är gäster på klubben.
Det är själva utgångspunkten i Lilith Performance Studios nya verk, Animal, som har premiär på torsdag.

Vem är du på klubben? Vilken roll ikläder du dig? Den som tar plats och spelar ut? Eller den som håller sig i bakgrunden och ser utan att bli sedd?
I Animal får publiken komma in i ett svart rum. På en upphöjd scen spelas det skådespel som är en rockkonsert upp med gestaltad publik och allt. En del av besökarna kommer dock att ledas rakt in på den fiktiva klubben och på så sätt bli en del av skådespelet medan de som ser på från det svarta rummet också kan välja att när de känner för det gå runt och, via en dörrvakt naturligtvis, gå in i fantasin.
– Om man kommer in beror lite på hur mycket kö det är och vilket humör vakten är på. Vi jobbar lite med den hierarkiska strukturen som är på en rockklubb, säger Elin Lundgren.
Hon är tillsammans med Petter Pettersson konstnärlig ledare för Lilith och tillsammans har de skapat Animal. Under föreställningen liveregisserar de den ”riktiga” på publiken.

I klubbens fiktiva verklighet drar ett band igång på scen. Responsen är minst sagt stark. Det dansas och sjungs med framför bandet. Den uppmärksamme kommer känna igen medlemmarna från Cecilia Nordlund och Fullmånen från Helvetet.
– Men det är är en fiktiv grupp som spelar, säger Elin Lundgren.
Cecilia Nordlund, som på 90-talet slog igenom med bandet Souls, har översatt två av sina låtar till engelska för Animal och även specialskrivit en. Fuck the System sjunger hon på den sistnämnda. Åt helvete med systemet. Vilket systemet är som ska fara åt helvete är oklart och klischén är avsiktlig. Hon berättar att hon ända sedan tiden med Souls funderat mycket över rockmyten.
– I perioder har jag försökt komma så långt bort från det som möjligt, säger hon.
– På 90-talet var det väldigt tydligt. Man fick inte le, man skulle stå och titta ned i golvet. Det fanns väldigt mycket regler, framförallt från mina manliga bandkamrater.
Men här handlar det snarare om att odla myten.
– Jag jobbar jättemycket med alla de där rockklyschorna som vi brukar se män göra. Vi leker rockstjärnor.
– Bättre jobb kan man inte ha, tillägger hon och skrattar.

Syftet med Animal är att synliggöra och samtidigt lösa upp gränsen mellan fiktion och verklighet, aktör och publik. På klubben, och i vissa fall även mitt bland publiken rör sig 28 skådespelare.
– Vi kommer att släppa in både högst excentriska personer som bara älskar att synas och andra som vill backa och vara mer i bakgrunden, säger Petter Pettersson.
Föreställningen sker i en loop som markeras av ett strömavbrott. På så sätt bryts fiktionen.
– Publiken som stannar under några loopar kommer att märka hur det skeva kommer in, säger Elin Lundgren.

Petter Pettersson menar att Animal är ett i grunden ganska sorgligt stycke.
– Vi vill ju alla tro på den här fiktionen som levereras när vi går på en konsert. Vi vill ta den överenskommelsen att det här är på riktigt men i själva verket fortsätter den här stjärnan och gör precis samma sak för nästa publik, säger han.
– Det handlar om ensamhet. Folk kommer in, positionerar sig, tar sig in mot scenen sedan så rasar hela fasaden när de börjar rocka loss och det bara blir en stor massa extas. Sedan återtar de den här posen som de hade tidigare.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.