Kämpaglöd i solen i parken

The Boys are Back är inte världens bästa låt. Refrängen är en av Dropkick Murphys allra mest enerverande men för att kickstarta en spelning, efter obligatoriska introt med Cadence to Arms spelat på säckpipa, duger den alldeles utmärkt.

Manegen var krattad för en bra kväll i Folkets Park igår. Det var varmt och mycket folk – i trakterna runt 2 900 personer – och nytända förbandet Millencolin hade gjort bra ifrån sig trots ett mer än lovligt grötigt ljud.

Ljudbilden har dock mirakulöst klarnat betydligt när huvudakten går på vid åttatiden. De går på knock från start och båda sångarna, Al Barr och Ken Casey, flyger fram över scenen och spenderar nästan lika mycket tid hängande på kravallstaketet ut över publiken som de gör uppe på scen.

Jag vet inte riktigt när Ken Casey bestämde sig för att överge basen men det var hur som helst ett smart drag. Han sjunger bättre när han kan koncentrera sig på det och han blir dessutom betydligt mer underhållande som scenartist. Tillsammans med Barr bildar han en frontmannaduo som känns lite som punkrockens Piff och Puff.

Going out in style, The Fighting 69th, Johnny I hardly knew ya och Rose Tatoo. Där någonstans känns det som att mina stämband börjat blöda. Det är något hos bandets låtar som gör att de lockar till att skråla med i för full hals. Musik för berusade barslagsmål skrev någon om dem och det är ju inte det sämsta.

Adrenalinet pumpar, blodet pumpar och nävar knyts i luften.  Vi skrålar med i The Fields of Athenry och Shipping up to Boston. Det är gatpunk med folkmusikkrydda. Det är passion, hjärta och smärta. Det är en tår i ögonvrån på en vuxen man. Men framförallt är det kämpaglöd och gott humör.

Jag tror aldrig jag har sett Dropkick Murphys bättre än vad de var i Malmö Folkets Park igår.

Punkare med folkmusiksjäl

Al Barr, Ken Casey och James Lynch på scen i sin ofta omsjungna hemstad, Boston. Foto: Michael Dwyer/AP/TT

Det började med ett vad för 23 år sedan. Men Dropkick Murphys blev snabbt en instution på rockscenerna världen runt med sin blandning av irländsk folkmusik och punkrock.
Idag tisdag gästar de Malmö Folkets park med inhemska punkhjältarna Millencolin som förband.

”I drew the tales of many lives and wore the faces of my own” sjunger Ken Casey, sångare i och grundare av Dropkick Murphys i låten Rose Tattoo.
”I had these memories all around me so I wouldn’t be alone”.

Rötterna går djupt för Bostonbandet. Hemstadens gator löper genom bandets sånger, det sjungs till Red Sox och Boston Bruins ära och det ekar av arbetarklasstolthet.
– Inflytandet av irländska immigranter är väldigt starkt i Boston-området. I de flesta hus i det område där vi växte upp kom föräldrarna eller far- och morföräldrarna från Irland. Musiken och kulturen var central i vår uppväxt, berättar Ken Casey över telefon från Lübeck där bandets turnébuss stannat till för att busschaufförerna ska få sin lagstadgade dygnsvila på väg till Malmö.
– Men som tonåringar var det punken som var den musik vi valde när vi skapade vår egen musiksmak. Det var en naturlig kombination. När vi började bestämde vi inte att vi skulle bli det vi blev, det var bara det som kom ut ur oss.
– Vi har alltid varit benägna att skriva om saker som vi har upplevt och levt än om något vi läst i en bok eller tidning. Det handlar om historien om var vi kommer från, våra familjer, om våra liv. Det har förändrats genom åren. Numera har vi egna barn och har genomlevt saker. Men det handlar om förstahandsupplevelser och våra egna liv.

Det hela började, för Dropkick Murphys, 1996 på det mest blygsamma av vis.
– En kille som jag arbetade med gick på en prestigefylld musikutbildning i Boston. Han utmanade mig att starta ett band och spela förband till hans band på ett gig tre veckor senare.
Det blev två spelningar som förband åt jobbarkompisens band, sedan kom första riktiga konserten som förband till hard core-bandet The Freeze från det till Boston närbelägna Cape Cod.
– De var väldigt populära i Boston-området på den tiden. Deras gitarrist var vår ursprungliga trummis. De tidigare spelningarna hade bara varit för våra kompisar och utan särskilt mycket press, det här var för en musikintresserad publik. Det var den första smaken av den där kicken som alla musiker får av faran – att man kan bli buad av scenen. Men ända sedan dess finns det ingen återvändo.
– Det var så vi började, med ett vad. Det är fantastiskt vad som kan hända i livet när man bara gör saker och tar en chans. Vi trodde aldrig att det skulle bli en karriär, vi trodde bara att det skulle vara kul för våra polare att komma och garva åt oss.

Nu har bandet hållit på i 23 år, släppt nio album, en lång rad singlar och split-plattor och blivit något av institution inom den folkmusikfärgade delen av punksfären. Tillsammans med band som, bland andra, Flogging Molly bär de arvet från The Pogues, folkpunkens anfäder, vidare.
– The Pogues var naturligtvis en stor influens. Jag brukar beskriva det som att The Pogues var en folkmusikgrupp med punkattityd medan vi är mer ett punkband med folkmusikinfluenser. När jag var tonåring var det de som gjorde den irländska musik som jag kände till; musik från mina föräldrars, far- och morföräldrars generationer spelad för min generation.
– De har varit fantastiska emot oss. Vi har fått turnera med dem och både Shane (McGowan) och Spider (Stacy) har sjungit på våra skivor. Det är stort när man får stöd från dem som påverkat en.

Hur har bandet utvecklats under åren?
– Musikaliskt har vi utvecklats från att vi var en kvartett med bara en gitarr. Nu kan vi erbjuda så mycket mer melodi med hela den keltiska instrumenteringen: banjos, dragspel och säckpipa. Jag tror också att vi har blivit bättre som låtskrivare men över lag har bandets anda aldrig förändrats.
Hur har ni hållit punklågan levande in i vuxenlivet?
– Det håller en ung, det är ett som är säkert. Punkrock handlar att ta med sig energin och intensiteten in på scenen. Det handlar om vad man tror på som person. Jag har aldrig riktigt köpt att punkrock har några regler och den punkare som säger att det finns det är inte en punkare.

Sångaren i det svenska punkbandet Troublemakers har sagt: Punkrock handlar inte om hur många nitar man har – det handlar om att aldrig någonsin bli vuxen …
– På många sätt har vi växt upp men de 90 minuter varje kväll som vi står på scen är när vi får förbli ungar. Det är det som håller oss unga.
Var ser du Dropkick Murphys ta vägen i framtiden?
– Jag tror att hemligheten bakom vår framgång är att vi aldrig haft några långsiktiga planer. Vi har bara försökt göra varje spelning så gott vi kan. Och varje gång vi gör en skiva så bestämmer vi oss för att göra den så bra som vi kan. Vi låter aldrig pressen från musikindustrin eller någon annan diktera för oss vad vi ska göra. Vi försöka bara njuta av stunden. Vem vet? Vi kanske kör på i 20 år till.

Dropkick Murphys; Ken Casey längst till höger i bild. Pressbild.

Lilith låter rockklubben bli en scen

Cecilia Nordlund (i mitten) är stjärnan på klubben i Elin Lundgren och Petter Petterssons performancekonstverk Animal.

Rockklubben är en scen och alla har sina roller att spela, även de som är gäster på klubben.
Det är själva utgångspunkten i Lilith Performance Studios nya verk, Animal, som har premiär på torsdag.

Vem är du på klubben? Vilken roll ikläder du dig? Den som tar plats och spelar ut? Eller den som håller sig i bakgrunden och ser utan att bli sedd?
I Animal får publiken komma in i ett svart rum. På en upphöjd scen spelas det skådespel som är en rockkonsert upp med gestaltad publik och allt. En del av besökarna kommer dock att ledas rakt in på den fiktiva klubben och på så sätt bli en del av skådespelet medan de som ser på från det svarta rummet också kan välja att när de känner för det gå runt och, via en dörrvakt naturligtvis, gå in i fantasin.
– Om man kommer in beror lite på hur mycket kö det är och vilket humör vakten är på. Vi jobbar lite med den hierarkiska strukturen som är på en rockklubb, säger Elin Lundgren.
Hon är tillsammans med Petter Pettersson konstnärlig ledare för Lilith och tillsammans har de skapat Animal. Under föreställningen liveregisserar de den ”riktiga” på publiken.

I klubbens fiktiva verklighet drar ett band igång på scen. Responsen är minst sagt stark. Det dansas och sjungs med framför bandet. Den uppmärksamme kommer känna igen medlemmarna från Cecilia Nordlund och Fullmånen från Helvetet.
– Men det är är en fiktiv grupp som spelar, säger Elin Lundgren.
Cecilia Nordlund, som på 90-talet slog igenom med bandet Souls, har översatt två av sina låtar till engelska för Animal och även specialskrivit en. Fuck the System sjunger hon på den sistnämnda. Åt helvete med systemet. Vilket systemet är som ska fara åt helvete är oklart och klischén är avsiktlig. Hon berättar att hon ända sedan tiden med Souls funderat mycket över rockmyten.
– I perioder har jag försökt komma så långt bort från det som möjligt, säger hon.
– På 90-talet var det väldigt tydligt. Man fick inte le, man skulle stå och titta ned i golvet. Det fanns väldigt mycket regler, framförallt från mina manliga bandkamrater.
Men här handlar det snarare om att odla myten.
– Jag jobbar jättemycket med alla de där rockklyschorna som vi brukar se män göra. Vi leker rockstjärnor.
– Bättre jobb kan man inte ha, tillägger hon och skrattar.

Syftet med Animal är att synliggöra och samtidigt lösa upp gränsen mellan fiktion och verklighet, aktör och publik. På klubben, och i vissa fall även mitt bland publiken rör sig 28 skådespelare.
– Vi kommer att släppa in både högst excentriska personer som bara älskar att synas och andra som vill backa och vara mer i bakgrunden, säger Petter Pettersson.
Föreställningen sker i en loop som markeras av ett strömavbrott. På så sätt bryts fiktionen.
– Publiken som stannar under några loopar kommer att märka hur det skeva kommer in, säger Elin Lundgren.

Petter Pettersson menar att Animal är ett i grunden ganska sorgligt stycke.
– Vi vill ju alla tro på den här fiktionen som levereras när vi går på en konsert. Vi vill ta den överenskommelsen att det här är på riktigt men i själva verket fortsätter den här stjärnan och gör precis samma sak för nästa publik, säger han.
– Det handlar om ensamhet. Folk kommer in, positionerar sig, tar sig in mot scenen sedan så rasar hela fasaden när de börjar rocka loss och det bara blir en stor massa extas. Sedan återtar de den här posen som de hade tidigare.

Vemodspunkarna Vånna Inget är tillbaka

Efter sex års relativ tystnad på skivfronten är skånska vemodspunkarna Vånna Inget tillbaka med ett nytt album.
Utopi släpptes igår och den 25 maj står de på Kulturbolagets scen.

“Jag tar allting på för stort jävla allvar.”

Så sjöng Karolina Engdahl med glödande stämband på titelspåret till Vånna Ingets första skiva från hösten 2011. Melodierna var stora och sorgsvärtade och skickade tankarna till ett mörkt 80-tal utan att kännas retronostalgiskt. Bandet fick stort genomslag och uppföljaren Ingen botten kom knappt två år senare. Sedan dess har det varit sparsmakat med ny musik. En tvåspårs-singel och en liveplatta har det blivit men förutom det har det varit tyst.
– Det känns som att det har varit en naturlig paus, som att det har krävts. Om jag talar utifrån mig själv så behövdes det för inspiration till texter och för skaparglädjen, berättar Karolina Engdahl.

Skånskan möter henne och gitarristen Tommy Tift i The End-studion utanför Lund, där Tommy arbetar och där nya skivan Utopi har spelats in. Med sig har de snart halvårsgamla dottern Nike.
– Ganska direkt efter att vi spelade in Ingen botten så gjorde vi tio, tolv nya låtar men det kändes inte rätt, säger Tommy Tift.

Istället plockade paret upp den lite postpunkiga tråd som fanns på Ingen botten och jobbade vidare på den i sitt engelskspråkiga band True Moon som drar mer åt dark wave än renodlad punk. Helt i dvala har dock inte Vånna Inget legat, trots att samtliga bandmedlemmar under perioden som gått sedan Ingen botten släpptes skaffat barn och därmed, får man förmoda, fått lite annat att tänka på. De har gjort ett par hundra spelningar under tiden.
– Det har inte varit en paus med Vånna utan bara med skriveriet, säger Karolina.
– Med True Moon kändes det som att man gick in i något slags förälskelese. Att man tänkte att här kan jag använda en ny slags kreativitet.

True Moon är inte heller lagda på is. En ny skiva är inspelad men ännu inte släppt.
– För min del blev jag lite trött på att låtarna skulle börja lugnt och så skulle det sluta med de här explosionerna som de gör med Vånna Inget, säger Tommy
– Jag älskar sådant men jag började se det i allt. Det är så jäkla gött med brittisk dark wave att den är mer versdriven och att den inte har de där schlagerexplosionerna i refrängen. Men det älskar man ju också så därför har vi gjort den här skivan.

Under förra årets Malmöfestival stod så Vånna Inget åter på scen på hemmaplan, en spelning som kändes som en efterlängtad återkomst.
– Vi hade inte spelat så mycket i Sverige de två åren innan dess. Vi hade gjort ett par turnéer, i Japan och USA bland annat. Bara gjort roliga grejer för det kändes som det höll på att bli lite för mycket business, säger Tommy.
Hur fungerar det att turnera i USA och Japan med texter på svenska?
– De första gångerna tänkte jag: Hur ska man nå fram? Men vid en av de första spelningarna var det någon som kom fram och sa: Jag förstår inte ett ord men jag förstår ändå precis vad du säger. Då har man lyckats förmedla en känsla, säger Karolina.

Tommy och Karolina menar att det centrala inte är vad de själva tänkt när texterna kommit till utan det som lyssnaren fyller dem med.
– Det är egentligen det man vill i Sverige också. Det är ganska ointressant vad låtar handlar om för oss. Det intressanta är vad det handlar om för den som lyssnar, säger Tommy.

Utopi innebär en utveckling för Vånna Inget rent musikaliskt och skivan genomsyras av en större dynamik där ett par pianodrivna låtar har smugit sig in.
Skivans avslutande spår, den finstämda 80-talsbarn, är den enda låt som i sin helhet överlevt från de som skrevs direkt efter Ingen botten.
– Det finns en låt som avslutar Håkan Hellströms andra album som är en vaggvisa. Jag tycker att det är så snyggt att sluta på det sättet, att man inte slutar med det mest storslagna utan man liksom tonar ut. Med en sådan låt känns det så hoppfullt; att det ska komma något mer. En annan skiva kanske, säger Tommy Tift.

Hur har det påverkat låtskrivandet att få barn?
– Låtskrivandet har det egentligen inte påverkat någonting. Låtskrivandet har alltid fungerat så att jag har skrivit all musik och Karro skriver all sång och det sker hemma, säger Tommy.
– Tidigare träffades vi i replokalen och jammade och kände på låtarna. Det kan vi inte göra längre. Vi har inte repat en sekund innan albumet spelades in. Allt var uppriggat här i studion. Sedan visade jag grejerna och två timmar senare var låten inspelad.

– Mycket har kommit till av slumpen. Som den tredje låten som heter Murar. Egentligen skulle jag sätta mig och lägga pålägg på en annan låt. När jag satt och testade gitarrljud hörde Karolina någonting och kom in och sa: det där lät bra. Sedan spelade vi in det hemma.
Är det så det brukar fungera, att Tommy sitter på sin kammare …
– … och så kommer jag förbi och hör något, säger Karolina med ett skratt.
– Så är det oftast. Sedan är det vissa låtar som har gjorts utan att Karolina hört dem innan vi spelat in, sedan hittar hon in i det och så har vi ändrat i efterhand.

Även om Vånna Inget har kommit till på skånsk mark så har de rötterna i Småland där både Karolina och Tommy kommer ifrån. Bandnamnet kommer från det småländska uttrycket Vånna ingentingen som betyder ungefär “våndas inte”
Det är inte riktigt vad man tänker på när man hör er musik …
– Det är just därför vi heter så, för att påminna oss själva, säger Karolina.
– Musiken har alltid varit mitt utlopp. Jag har alltid suttit hemma, plinkat på gitarren och skrivit låtar.

Är det ett sätt att lindra ångesten?
– Ja, antagligen. Det har varit så naturligt att skriva av sig och sjunga av sig. Att skapa.
– Det roliga med Vånna Inget är att det har fungerat som en sådan grej att fler har kunnat använda det på det sättet, folk som kanske inte kan skriva och spela men de kan ändå lyssna på musik, säger Tommy.

Bandet kom till när Tommy spelade med punkbandet Sista Sekunden men blev sugen på att göra någonting annat också. Den ursprungliga tanken var något som drog mer åt garagerock-hållet. Karolinas syster, som han kände redan då, visade ett klipp där hon och Karolina sjöng tillsammans och tänkte att hon skulle passa in och skickade iväg ett meddelande på Facebook.
– “Hej! Vill du sjunga i ett band jag håller på att sätta ihop” skrev han, säger Karolina.

– Jag bara stängde ned datorn, gick ut på innergården och kedjerökte och hade panik. Det här var ju det jag ville så jäkla mycket samtidigt som jag var panikslagen. Men sedan gick jag upp och skrev: “Ja, det kan jag väl göra”.
– Sedan mitt alltihop när vi börjat repa lite begick en kompis som hade band ihop med trummisen självmord och då avtog allting, säger Tommy.
– Men då hade jag redan tackat ja till en spelning som var några månader senare. Då tvingades vi att ändå göra någonting. Och det var tur att vi ändå gjorde det för där var Dempe och Anna från Punks only som ville släppa oss.

Så ni fick skivkontrakt på första spelningen?
– Ja, precis. Det är så det funkar i punksvängen. Någon sätter upp en spelning för att de tycker det är kul och har inget intresse av att tjäna pengar. Så är det någon som ser någonting de gillar och vill släppa det.

Den 25 maj står Vånna Inget på Kulturbolagets scen och man har försökt göra det möjligt för så många som möjligt att komma genom att ha fritt inträde innan nio på kvällen. Däremot lyckades man inte, som man ville, att få till en 13-årsgräns.

– Jag kan tycka att de borde lösa det. Alla har ju ett intresse av att det ska komma 13-åringar som blir lika förälskade i livemusik som man själv blev. Med Vånna har det varit en del av vår grej. När vi spelade i Göteborg för två år sedan gjorde vi en spelning på kvällen och sedan, dagen efter, gjorde vi en matinéspelning där det var gratis för alla under 15. Drömmen är att när man själv blir för gammal för att hålla på så ska man se band som kanske har blivit inspirerade av det vi gör nu som kan bli ens nya favoritband, säger Tommy.

Vånna Inget på Siestafestivalen 2012, Action i Parken i Göteborg 2016 och på Malmöfestivalen 2018.

Bandet debuterade med skivan Allvar 2011. Allvar följdes av Ingen Botten två år senare som  producerades av Jari Haapalainen och nominerades till en Grammis i kategorin årets rock. Singeln Vi har begränsat med tid från vårt riktiga live kom 2016 och livealbumet Vi tar alla minnen härifrån släpptes 2017.
Medlemmar: Karolina Engdahl, Tommy Tift, Joel Nervrup, Christine Owman och Andréas Almqvist.
Sidoprojektet True Moon släppte sitt självbetitlade album 2016 och ett nytt är på gång.

Vitt vin, punk och poesi

Victoriateatern i Malmö är inte så punkig, för att uttrycka det milt. Med sin fantastiska art noveau-entré och mysiga teatersalong med små runda bord och sittande publik är det den perfekta lokalen för picknick-konserter. Men för klassiska punkband är det en något udda lokal.

Göteborgsstadsdelen Majornas stoltheter, Attentat, bangar dock inte för aparta miljöer. Den ”riktiga” avslutningen på Svart får i 40 år-firande var på Bommens salonger i centrala Göteborg, en lokal som inte heller ter sig skapad för band som bär sitt arv efter Sex Pistols och The Clash på rockärmen. När den turnén nu får en appendix är det för att säga tack och farväl till basisten Crippa Odin som lämnar bandet efter fyra decennier.

Det är ett farväl som varar i två kvällar, den andra är i kväll. Naturligtvis har biljettrycket varit högre på den andra, och Crippas allra sista spelning, men det var ändå helt okej uppslutning. Och Attentat bjöd sin vana trogen upp till party, trots att gitarristen Kruse var synbart febrig och tvingades sitta ned under delar av spelningen.

Det är en något märklig känsla att se ett band som man brukar stå, hoppa och skräna med till sittande vid ett bord med ett glas vitt framför sig, istället för en pilsner i handen. Men det finns ett driv i bandets musik som kör över sådana petitesser. Jag finner mig ömsom vevande med handen, skränande och allmänt löjligt fånleende till klassiker som ”Rudebecks & Sam”, ”Bonden, byråkraten och jag” och inte minst det som i mina ögon är en av de ultimata svenska punksinglarna: debuten Ge fan i mej.

Glöden slocknar aldrig, heter en dokumentärfilm om bandet och det tycks stämma bra.Sedan blir det kanske ändå inte samma magiska känsla som när jag såg dem på Musikens Hus hemma i Majorna 2010 när de bestämde sig för att sparka igång igen på allvar. Men det kan man kanske inte begära heller.

När jag intervjuade sångaren Mats Jönsson i slutet av förra året pratade han om hur de nyare låtarna, från albumet Fy fan! från 2013, efter att först ha tagits emot lite styvmoderligt av publiken när de spelade live under åren som gått släppts in i värmen bland de gamla klassikerna. Jag kan bara tala för mig själv men jag är böjd att hålla med. Inte minst gäller det ”Går i taket” och ”Sång till punkarna” (den sistnämnda med textreferenser till i princip hela bandets karriär) som får rama in spelningen.

Inför kvällens spelning går ryckten om gästspel från ett celebert lokalt band. Synd att man inte kan vara med då.

Avsked och nystart när Attentat gästar Malmö

Attentat firade under förra året 40 år som band, bland annat med turnén Svart får i 40 år.
2019 blickar man framåt. Ett nytt album är på gång. Men året inleds med ett avsked och två Malmöspelningar. För basisten Cristian ”Crippa” Odin är Malmöspelningarna de sista han gör med bandet.

Det började, som det så ofta gjorde i Göteborgska punksammanhang, på Sprängkullen. Allaktivitetshuset, beläget där Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs Universitet idag ligger har blivit nästan lika mytomspunnet som Oasen i Rågsved. Här spelade banden i musikrörelsen och senare de i den gryende punkvågen.
I slutet av november 1978 stod fyra nervösa tonårsgrabbar på scenen, för första gången under namnet Attentat, framför 500 personer i publiken. Gitarrerna hade de fått hjälp att stämma dagen innan på musikaffären vid det närbelägna Skanstorget och sedan burit dem i plastkassar till spelstället. Man behöver inte vara expert på hur temperaturväxlingar och fukt påverkar metallsträngar för att förstå att det inte är ett optimalt förfarande för att hålla sina instrument välstämda och välljudande.
– Men de gillade oss! Jag fattar inte hur det gick till men vi gjorde det. Vi klarade av det och det gick bra. Man kan se det på bilder därifrån att det var ett jäkla drag, berättar Mats Jönsson sångare i Attentat som spelar på Victoriateatern i Malmö den 1 och 2 februari.

Jönsson och Attentat live på Liseberg 2013.

Vi möter Jönsson i ganska opunkig miljö, på ett kafé vid domkyrkan i Göteborg med en distinkt prägel av uppdaterad sekelskiftet-1900-elegans. I kaféets bakre – och vid tillfället närmast nedsläckta – rum håller han eftermiddagens möten. 2018 har varit ett år som sett hans band fira 40 år – även om de bara spelat aktivt i cirka 20 av dem – med turnén Svart får i 40 år. Jubileumsspelningen, som hölls på Bellmans salonger i Göteborg – en annan synnerligen opunkig miljö, beskriver Mats Jönsson som bandets bästa någonsin och för att göra tillfället än mer speciellt valde två personer i publiken att förlova sig på scenen under spelningens gång.

Att det skulle vara så länge som 40 år kunde de rimligen inte ha anat då, när de stod på Sprängkullens scen men att han ville stå där i rampljuset, det visste Mats Jönsson redan tidigt.
– När jag var liten så frågade de mig alltid på släktsammankomster och julaftnar och liknande om jag inte kunde ställa mig på stolen och sjunga något och så gjorde jag det. Jag tyckte om uppmärksamhet redan då, när jag var tre, fyra år …
Han beskriver sig som ett musikfan från början. Det var Monkees, Rolling Stones och Tages. Sedan kom glamrocken med Sweet, Slade och Alice Cooper.
– De banden var jävligt bra i början, sedan blev de sämre och knarkade ihjäl sig. Status Quo var också jäkligt bra ett tag men alla blev mesiga efter ett tag. Precis då kom punken. En ny ungdomsmusik. Då fattade jag: jag kan inte spela men ändå kan jag det. Do it yourself.

Efter den insikten var det bara att dra igång. Tillsammans med bland annat gitarristen Magnus ”Paddan” Rydman bildade han bandet som skulle bli Attentat.
– Jag tänkte att det finns hur mycket gitarrister som helst så jag blev basist, då kanske det skulle finnas plats i något band för mig. Jag började spela med Paddan som jag spelar med än idag. Vi blev ett litet punkgäng i Göteborg. Vi var inte många, en 20, 30 stycken i början. Ingen visste vad punk var men vi hade åkt över till London och kollat upp det. Det fanns en skivaffär på Mölndalsvägen som hette Dolores som var vår samlingspunkt. Där träffade man folk som också ville spela men inte kunde.
– Med tiden har vi lärt oss spela. Det är det som är det fina med punken. Gör som du vill, du bestämmer själv, ingen annan. Tycker du inte att det finns några bra tidningar? Då gör du ett fanzine. Finns det inga bra rockklubbar? Då startar du en rockklubb.
Efter ett knappt år lämnade Mats Jönsson över basspelet till en 15-årig nykomling i bandet, Crippa.

Crippa och Paddan.

Det blev en rad plattor och låtar som Ge fan i mej, Rudebecks & Sam, Manskomplex och Bonden, byråkraten & jag som skrev in dem på en självklar plats i den svenska punkhistorien innan man kastade in handduken 1986. Efter ett antal kortare återföreningsvändor började man igen på allvar 2010.
– Det var Peace & Love som ringde och erbjöd ett ganska bra gage, det kändes smickrande.
Senare samma år gjorde man första spelningen på hemmaplan en svettig och utsåld kväll på Musikens hus. Förstärkta med blås och Mats Jönssons då 17-årige son Tintin på sång i Ge fan i mej, en låt han skrivit när han själv var i ungefär samma ålder.

Jönsson, Paul Schöning och Crippa. Schöning lämnade Attentat 2015 och ersattes av Dennis ”Larry” Staaf.

Sedan har det rullat på. Albumet Fy fan, bandets första sedan 1993, kom 2013.
Sedan rullade det, som sagt, på – tills det inte gjorde det längre. 2015 gick Mats Jönsson in i väggen. Heltidsjobb, ett hårdsatsande band, barn och barnbarn i kombination med en personlighet som inte gjorde det lätt att släppa taget sade ifrån.
– Jag ska alltid lägga mig i allt. Jag var fackklubbens ordörande, jag var med i bostadsrättsföreningen, jag bråkade med GAIS [fotbollsklubben som Mats Jönsson under alla år varit engagerad i på olika nivåer, reds. anm.] när de gjorde fel, jag lade mig i allt och tog alla strider. Det är som de sagt till mig: du måste välja dina strider. Du kan bara förändra dig själv och ditt band. Det har min terapeut sagt till mig, det är där du ska lägga din energi, det är där du får ut din politik, det är där du får ut din filosofi.

Lösningen för Mats Jönsson blev terapi, yoga och sjukgymnastik. Och en bandkollega som tog tag i saker och ting.
– Den 1 januari 2017 sade Kruse [Patrik Kruse, gitarrist] till mig: ”Vi ska inte ut och spela live igen, det är det sista du behöver. Vi ska ses varje söndag i studion och skriva nya låtar.”
– Det var skitjobbigt men jag släpade mig dit.
Resultatet av det börjar nu närma sig – ett nytt ännu titellöst album som ska bestå av tretton låtar, elva från sessionerna som Mats Jönsson hade med Patrik Kruse och två som han skrivit tillsammans med Paddan.

Attentat blickar framåt. men för en av bandets medlemmar, Crippa, har det nått vägs ände. Spelningarna på Victoriateatern blir hans sista med bandet. Andra engagemang gör att tiden inte räcker till. Han driver en krog i Göteborg och ska tillsammans med en annan krog öppna ett bryggeri. Dessutom har han barn och barnbarn och spelar med Punk-Jon och i Troublemakers, en annan institution inom göteborgspunken som dock idag agerar på en lite annan ambitionsnivå än Attentat gör.
– De är ett gäng tjommar som åker ut och spelar och har kul. Vi har ambitionen att bli etta på listan. Det kommer vi aldrig att bli men vi har ändå den drömmen fast vi är så gamla. Vi vill bli skitbra.

Hur känns det att gå skilda vägar efter så här många år?
– Det känns bra, i och med att det är ett så klokt beslut. I Attentat har vi lång framförhållning. Han får panikångest varje gång man pratar om en almanacka med honom och det har ju vi märkt. Det har varit rätt jobbigt för honom – och för oss.
– Jag tror han har sugit på det här i några år för han har nämligen blivit trevligare och gladare för varje dag som gått de senaste åren. Det är väl förmodligen för att han förstått att det här kommer att ta slut och därmed har han också blivit mer avslappnad. Nu på senaste turnén skrattade vi oavbrutet.

Spelningarna på Victoriateatern blir de sista för Crippa. Exakt vad som kommer att ske på scenen kommer att visa sig med tiden. Klart är att det blir två set per kväll och hemliga gästartister.
– Det blir låtar från hela karriären för det är det folk vill höra. När den var ny 2013 ville ingen höra Fy fan-låtarna men nu har de blivit inlemmade i publiken medvetanden. Man får alltid kämpa som band för det är bara vi själva som vill höra de nya låtarna.
– Med de gamla låtarna skulle jag kunna gå på autopilot och ibland händer det tyvärr. Man tänker på vad man ska äta sedan och inte att man står på en scen och sjunger för några hundra personer. Det har jag försökt jobba bort genom att vara som Bob Dylan och Jimi Hendrix och ändra lite spontant i texterna på sådana låtar som Maktlös eller Ge fan i mej. Det är skitkul för då ropar folk till mig att “Du sjunger inte som man ska”. Det gör jag väl, det är ju jag som sjunger och det bestämmer vål jag?!

 

ATTENTAT

Bildades 1978 i Göteborg och höll på fram till 1986. Sedan dess har man gjort ett antal återföreningar. De längre är 1991-1993 och 2003 till 2004. Sedan 2010 är man tillbaka på banan igen.

Bandet har släppt albumen Tatuerade tårar (1981), Här & nu (1983), I denna stan (1984), Nerv (1992) och Fy fan (2013). Till det kommer ett antal samlingar, liveplattor och, inte minst skivor med hyllningslåtar till fotbollslaget GAIS. Ett nytt album är på gång.

Bandet består av Mats Jönsson (sång), Magnus ”Paddan” Rydman (gitarr), Patrik Kruse (gitarr) Cristian ”Crippa” Odin (bas) och Dennis ”Larry” Staaf på trummor.

Kruse, Jönsson, Paul, Crippa och Paddan på Lisebergs scen 2013.
Senaste nytt omPunk

Punk som gör gott

Var det årets sista spelning för min det i fredags? Förmodligen. Inget mer är inbokat innan nyår i alla fall och varför inte avsluta on a high note.

Fredagskvällen bjöd välgörenhetsspelning på Babel med fyrtal i skånsk punk: Herr Gårman, Existenz, VA Rocks och The Headlines. De förstnämnda missade jag tyvärr eftersom de spelade så tidigt men resten bjöd, om inte julefrid så dito glädje. Och det inte bara för oss som var där utan även för Malmös hemlösa genom Stadsmissionens arbete, dit pengarna gick.

The Headlines gjorde en grym spelning på Malmöfestivalen i somras. På den minimala scenen, om man nu kan kalla den det, framför baren på Babel var de ännu hetare. Faktum är att scenen var så liten att bandets ena gitarrist nästan fick stå i publiken.

Det är något med Headlines musik som gör mig väldigt glad. Det kan vara de snärtiga, allsångsvänliga refrängerna (vem vill inte skräna med i ”machine gun truth and loud guitars, busted knuckles, we´re the new upstarts”?), den livsbejakande uppkäftigheten eller den uppenbara spelglädje som det hela bärs fram med.

Eller så handlar det bara om att jag är en sucker för punk i rakt nedstigande led från Sham 69 och Rancid. Att Headlines är en rutinerad livemaskin som matchar sina allsångsvänliga refränger med ett sceniskt utspel, inte minst från sångerskan Kerry Bomb (bästa artistnamnet!), som lyfter det hela ännu några snäpp gör ju inte saken sämre.

VA Rocks var för kvällen decimerade med ett stycke trummis och därmed körde Ida Svensson Vollmer (gitarr och sång) och Klara Wedding (bas) akustiskt. Bandets hård-rock’n’roll fungerade väldigt väl även i det nedskalade formatet, inte minst som Svensson Vollmer och Wedding inte försökte göra en MTV Unplugged och mesa till det. Istället spelade de lika hårt som vanligt – ett helt riktigt beslut. Min enda anmärkning är väl att de gärna hade fått hålla på ett tag till. De lämnade oss med mersmak.

Helsingborgsgruppen Existenz, som ursprungligen existerade mellan 1982 och 1986, låter ungefär lika brittiska som bangers and mash, cricket, ljummen bitter och Crystal Palace mot Leeds i fotboll. Delvis handlar det om att sångaren Jyrki Siikaluoma sjunger med brittisk accent men också om att den typ av punk de gör är så ärkebrittisk.

Existenz står på en stabil grund av tidig hardcore, oi! och andravågs-punk. Jag tänker på band som The Business och The Gonads men det finns också ett element av lite hårdare tvåtaktspunk som Discharge och Anti-Cimex även om Existenz är lite för medryckande och allsångsvänliga för att bli så hårda som de sistnämnda banden.

Jag såg aldrig Existenz när det begav sig på 80-talet (jag var 11 när bandet bildades) men att döma av hur det lät på Babel, jämfört med inspelningarna från 82 till 84. så låter de bra mycket bättre nu. Det är å andra sidan inte helt ovanligt när det gäller gamla punkband …

En punklegendar har gått ur tiden

Pete Shelley i maj i år. Foto: Marco Ugarte/AP/TT

Pete Shelley är död. Buzzcocks-sångaren avled av en misstänkt hjärtinfarkt på torsdagen, rapporterar BBC. Han blev 63 år gammal.

Det började, som så ofta när det gäller första generationens brittiska punkband, med en Sex Pistols-spelning. I februari 1976 åkte två unga killar från Bolton, Pete Shelley och Howard DeVoto, till London för att se dem spela. Imponerade av vad de såg arrangerade de en spelning på Lesser Free Trade Hall i Manchester.

Egentligen skulle de själva ha agerat förband men eftersom deras bandkompisar hoppade av fick premiärspelningen för deras punkband, The Buzzcocks, vänta till Sex Pistols andra spelning i Manchester, i juli samma år. Efter första ep:n, Spiral Scratch, hoppade DeVoto av. Efter det var det Shelleys ljusa röst och sånger som stod i centrum. The Buzzcocks kom att skapa några av punkrörelsens allra bästa popsinglar, med Ever fallen in love (with someone you shouldn’t’ve), What do I get och Orgasm addict i spetsen. Den förstnämnda rankas av NME som nummer 17 på deras lista över de 100 bästa singlarna genom alla tider.

Buzzcocks splittrades 1981 men återförenades åtta år senare, gästade året därpå Hultsfredsfestivalen och har fortsatt spela ända sedan dess. För två år sedan var bandet ute på 40-årsturné. Sex Pistols och The Clash må ha varit genrens giganter men Buzzcocks var på många sätt lika inflytelserika. De förde in den rena popen i punken och de var pionjärer när det gällde band som driver sina egna skivbolag.

Det var Pete Shelleys bror John Gary McNeish (McNeish var Shelleys riktiga efternamn) som offentliggjorde hans bortgång i ett inlägg på Facebook:
”Det här är det svåraste jag någonsin varit tvungen att göra, att berätta för er att min bror Pete Shelley fick en hjärtinfarkt denna morgon och har avlidit.”

På Twitter hyllas nu Shelley. Bland annat skriver författaren Neil Gaiman att en del av hans ungdom dog med Shelley och The Charlatans-sångaren Tim Burgess skriver: ”Pete Shelley skrev perfekta treminuters-poplåtar. Soundtracket till tonåren.”

Ingen mossa på Union Carbide

Det var något lite farligt med Union Carbide Productions back in the day. Det gick rykten om dem. Och så hade de ju tagit sitt namn från världens då mest hatade företag.

1984 flög en kemisk fabrik i Bhopal i Indien ägd av Union Carbide Corporation i luften. Lågt räknat 20 000 dog och 100 000 fick livslånga skador. Dem döpte sig ett band från Göteborgs bättre bemedlade förorter efter två år senare. Man behövde inte vara särskilt lättkränkt för att bli provocerad av det.

Rent musikaliskt tedde de sig dessutom på något som gick stick i stäv med tidsandan. På MTV blandades pudelrock med plastpop och på högstadieskolorna stod slaget mellan syntare och hårdrockare.

Så här i efterhand kan man väl se hur de plockade upp på den våg av amerikansk undergroundrock som växt fram i efterföljden av Black Flag och Hüsker Dü och pekade ut vägen mot 90-talet. Med en stadig dos av tidiga Stooges i grundbygget skapade de svallvågor som nådde hela vägen över Atlanten, något som var betydligt svårare i en internetlös era. Bäst var de när de släppte lös det totala vansinnet på scen.

Tidigare i höstas, lagom till 25-årsjubiléet – eller vad man ska kalla det – av att bandet splittrades släpptes en liveplatta från bandets spelningar på CBGB i New York gjorde de spelningar på Liseberg och Gröna Lund; spelningar som nu följs upp med en mindre klubbturné.

Jag kan inte svara för Gröna Lund-spelningen men på hemmaplan i Göteborg var det, trots en rätt kall och fuktig kväll, gott om folk. Att säga att det var det på KB igår kväll vore en överdrift men de som var där fick höra ett band vars musik det inte växt någon mossa på.

Förstärkta av Lisen Rylander, syster till trummisen Henrik Rylander och tidigare medlem i utmärkta electronicaduon Midair Condo, på piano och Billy Cervin från Ebbots soloband på gitarr, hittar de ett alldeles oemotståndligt ångvältsgroove som liksom mal ned eventuellt motstånd. Ibland, som när de låter Career Opportunities gå över i den nästan meditativa Down on the Beach hittar de den där sköna skärningspunkten där protopunk möter frijazz – lite som när Stooges på sin tid plockade fram saxofonen.

I Down on the Beach är det Ebbot som tutar lur. På Liseberg var det en turkisk Zuma-tuta men på KB gjorde han det med rösten istället, jag misstänker att det beror på att han efter Gröna Lund-spelningen tappade bort munstycket …

Det är alltid svårt det här med spelningar med band som man har ett nostalgiskt förhållande till. Jag kommer aldrig att glömma hur de röjde på scen på Kulturlagret i Falkenberg, jag tror det var 1991. Och visst är Union Carbide idag i någon mån en annan best än vad de var då. Det blir liksom ingen Ebbot i silverfärgade badbyxor under extranumren – och det kanske vi ska vara tacksamma för.

Musiken låter förvånansvärt vital – kanske beroende på att den inte var så tidsbunden när det begav sig – och bandet framför den med värdighet kombinerad med ett kompromisslöst sväng som griper tag trots att bandets låtar egentligen inte har den där hitkaraktären som Ebbot och company skulle hitta med The Soundtrack of our Lives.

“Lika vilse i pannkakan nu som då”

Foto: Morgan Karlsson

Från akustiskt till vrålrock. Punkikonen Johan Johansson kommer, tillsammans med KSM3, till Malmö och tar med sig låtskatten från KSMB, John Lenin och soloplattorna.
– Ibland är det kul att vrida upp till elva, säger Johan Johansson

Vid sidan om Ebba Grön var KSMB det största bandet på den stockholmska punkscenen i slutet av 70-talet. Med låtar som Tidens tempo, Atomreggae och Sex-noll-två skrev de in sig i den svenska rockhistorien. Men det hela tog en ända med förskräckelse. Efter ett par återföreningar blev det ett storbråk mellan forna medlemmar, något som ledde till att det idag både finns ett KSMB och ett KSM3 ute på vägarna. Det sistnämnda kan väl närmast beskrivas som en supergrupp med två medlemmar från KSMB, två från Fas 3 och en från The Hellacopters och Strindbergs.
– Det började av väldigt trista skäl, konstaterar Johan Johansson över telefon från Sardinien där han befinner sig på sin årliga visit hos en vän.
– Det har varit en massa tjafs mellan före detta kollegor. För att vända det till något roligt och för att åka ut och ta tillbaka vår egen musik så fick vi göra det här.

Foto: Jeanette Andersson

Med sig i bagaget, när KSM3 på lördag kommer till Kulturbolaget, har de låtar från hela Johan Johanssons karriär utom från åren med Strindbergs.
– Jag spelar mest akustiskt nu för tiden så det är kul att köra låtar som är svåra att göra på ett sådant sätt.
Det har gått 40 år sedan KSMB bildades och nästan lika länge sedan första inspelningarna släpptes. Ändå tycker inte Johan Johansson det känns som att återbesöka den han en gång var när han sjunger dem.
– Nja. Nej. Jag har fått leva med det här hela tiden. Det är ingenting som jag har stoppat ned i en låda och gömt bort. Det här är något man blir påmind om och som folk står och skriker efter var jag än spelar själv.
– Igår firade vi min frus födelsedag och man känner att man börjar bli lite gammal, men sådant där, det är bara siffror. Jag tycker inte att det är någon större skillnad mellan människan man är nu och när man var 19 faktiskt. Jag har väl ingen utvecklingspotential kanske. Jag känner mig lika vilse i pannkakan nu som då.

Kan det inte vara så att man har utvecklingspotential så länge man känner sig vilse?
– Jo, absolut. Jag vill inte bliva stur, som Pippi sa. Det jag menar är att det inte känns som något sökt sätt att gräva sig tillbaka till någon man inte är längre. Det finns något av det där kvar i en.
Du har inte gjort som Thåström gjorde under lång tid efter Ebba och Imperiet, att stoppa undan sitt gamla material för att senare plocka fram det igen?
– Lite så är det kanske. Inte för att man på något sätt tagit avstånd från det men det passar kanske att göra lite andra grejer ibland. Jag tror inte att Pimme varit så heller. Han har väl velat visa vad han pysslar med nu och inte åka omkring och göra någon revival på sig själv. Det har inte jag heller någon lust att göra. Det är därför vi inte spelar så ofta med det här bandet utan det är vid väl valda och få tillfällen.

Efter att KSMB splittrades första gången och även Johan Johanssons band Strindbergs och John Lenin gått i graven har han ägnat sig åt solokarriären men också åt att hjälpa andra artister.
– Jag vill hålla på med musik. Det är det viktigaste för mig. Jag hamnade i det här läget när jag var 18, 19 år. Då hade jag fått åka på turné, gjort plattor och det hade varit tjejer med Instamatic-kameror som fotade en. Efter att man har fått den där bekräftelsen, då kan man släppa det och bara hålla på med skojig musik. Sedan gillar jag att hjälpa fram nya grejer och få folk att lyssna på sådan musik som jag tycker om. Det har varit en mission för mig som ibland har varit väldigt mycket viktigare än att göra musik själv. Det är skoj att ha hjälpt fram artister som [Stefan] Sundström och [Lars] Winnerbäck.

Det måste ge en egokick också när Winnerbäck idag är en av landets största artister som drar jättepublik …
– Just när det gäller Winnerbäck var nog alla lika förvånade. Jag var ganska övertygad att det skulle gå bra för honom men så jäkla bra trodde nog ingen. Det är jättekul att ha varit med och gett en liten starthjälp.
– Det och att få ha hållit på med gamla idoler. Att ha fått göra en platta med Kjell Höglund som man får bestämma hur den ska låta är helt fantastiskt. Även om det kan ses som raka motsatsen till en egotripp så är det ändå det det är.
– Jag håller på att jobba med en tjej som heter Ellinor Brolin som spelar Kjells grejer. Vi har fått låtar av honom, nya oinspelade grejer som vi håller på och spelar in. Hon har fått hans stafettpinne. Vi träffas ibland och ibland har han med sig en stor pärm med outgivna grejer som han sätter i händerna på Ellinor och säger: de här ska du göra. Det är din tur nu.

På senare år har Kjell Höglunds musik fått något av en renässans. I julas kom en ny singel, i våras släppte Ellen Sundberg en skiva med tolkningar av hans låtar och så har vi då Ellinor Brolins kommande album.
– Ja, den lever och mer nu än på länge. Kjell är en av mina bästa och finaste vänner så det är jättekul att han får uppskattning nu medan han fortfarande lever och han är jätteglad för det själv.
– Jag och Ellinor ska direkt efter att jag spelat i Malmö åka till Västerås för att på söndag spela Kjell-låtar i domkyrkan. Då ska han komma dit och titta. Det är lite ballt. Det är verkligen från det ena till det andra på två dagar.

Vad ger det dig, den dubbelheten mellan rock n roll å ena sidan och mer stillsam singer-songwriter-musik å den andra?
– Det ligger mer i ögonen på betraktaren kan jag tycka. Egentligen är det samma sak. Det är 60-talspop med proggtexter kan man säga om man ska hårddra det. Sedan handlar det bara om på vilket sätt man spelar det. Det finns något som är skithäftigt med att ha ett band bakom sig och skruva upp på 11 och köra och det finns något som är jättehäftigt och lärorikt med att sitta helt ensam och vara tvungen att fånga en publik så att de inte sitter och babblar skit, liksom. Det är jättekul att kunna göra båda de grejerna.

KSM3 består av: Johan Johansson (från bla KSMB, Strindbergs, John Lenin), Tony Johansson (Fas 3), Peter Ampull (KSMB), Johannes Borgström (Fas 3) och Robban Eriksson (Hellacopters, Strindbergs).

KSM3 gör i helgen en miniturné och spelar i storstäderna. Ikväll på Slaktkyrkan i Stockholm, på fredag på Sticky Fingers i Göteborg och på lördag på Kulturbolaget i Malmö. Förutom KSM3 spelar även Charta 77, Ola Aurell och Herman Hedning.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.