Psykedelians gudfader har gått ur tiden

En av den psykedeliska rockens allra största, Roky Erickson, har gått ur tiden 71 år gammal. Erickson hade på bas av sin år med bandet 13th Floor Elevators och ett antal soloskivor en närmast kultartad legendstatus som inte blev mindre av många år borta från rampljuset, år där han plågades av missbruk och psykisk sjukdom.

Under 2000-talet vände hans liv dock uppåt igen. Rättmedicinerad och till synes välmående gjorde han comeback och kom till Sverige ett antal gånger. Vad som på många sätt var ett tragiskt levnadsöde fick vad som åtminstone sett från utsidan ter sig som en ljus sista akt. 2007 spelade han på KB i Malmö och då skrev jag såhär under rubriken ”Roky Erickson fortfarande publikfavorit”:

Återkomsten är efterlängtad. När Roky Erickson kliver upp på KB:s scen är lokalen packad till bristningsgränsen och han möts av ett jubel som nästan lyfter taket. Roky ler stort, han ser ut att må bra. Och det låter som att han mår bra. Musiken är egentligen ganska ordinär psykedelisk bluesrock men den framförs tajt, kompetent och med värme.
Sedan är det ju rösten. Den finns där fortfarande, lika skrovlig och med samma brinnande intensitet även om den mest skräckrockiga sidan är nedtonad. Det senare gör inte så mycket. Med låtar som den fantastiska ”Night of the vampire”, ”Two headed dog” och ”I walked with a zombie” och den där spöklika rösten blir det skräck så det räcker.
Kanske är det också ett hälsotecken att skräcksidan är nedtonad. En gång i tiden trodde han ju på allvar att utomjordingar tagit hans kropp i besittning. Faktum är att det låter oförskämt bra; mycket bättre än man har någon rätt att kräva med tanke på de smällar som Roky har fått ta emot under sitt liv.

Roky Ericksons liv är som en klassisk tragedi. Från de tidiga dagarna på 60-talet med 13th Floor Elevators, en av den psykedeliska rockens hörnstenar, och den tidens LSD- och marijuanadimmor till 30-år inom den amerikanska mentalsjukvården skuggexistens.
Han diagnosticerades som paranoid schizofren, utsattes för elchockterapi och, i alla fall enligt två år gamla dokumentärfilmen ”You’re gonna miss me”, felmedicinerades svårt.
Kanske är det också de mentala problemen som gett Roky Ericksons röst den där glödande intensiteten. Jag minns mitt eget första möte med den rösten. Det var i mitten av 80-talet och i skräckfilmen Return of the living dead som låten ”Burn the flames” fullständigt brände sig in i mitt då tonåriga medvetande. Det gläder mig att den fortfarande brinner.

Tragedin tycks dock ha fått en betydligt ljusare tredje akt. Efter att hans yngre bror för sex år sedan lyckades få vårdnaden över honom har saker dock börjat se ljusare ut. Han har fått medicinsk och juridisk hjälp och han turnerar igen för första gången på två decennier.
Publikens sammansättning visar också att Roky Ericksons musik i högsta grad är levande. Där var folk i 60-årsåldern som säkert funnits med sedan Elevators-tiden men också de som kunde vara deras barn och barnbarn. Punkare möter indiefolket och mer eller mindre medelålders rockers.
Ryktet säger att det är en ny platta på gång, en platta som ska vara producerad av ZZ Top-gitarristen Billy Gibbons. Jag ser fram emot den.

Så långt min recension. Roky Erickson skulle komma tillbaka flera gånger till Malmö, den senaste och sista gången var 2016. Han avled på fredagen, 71 år gammal. En representant för Roky Erickson lämnade ett officiellt uttalande till sajten Pitchfork:

”Roky Erickson, en heroisk ikon för modern rock & roll och en av de bästa vänner musiken någonsin haft, dog i Austin, Texas idag. Han föddes där den 15 juli 1947 och hade en sällan skådad visionär iver när han 1965 grundade The 13:th Floor Elevators. Bandets egna sånger, många skrivna med textförfattaren Tommy Hall, i kombination med Ericksons superladdade sång och gitarr gav gnistan till den psykedeliska musikrevolutionen under mitten av 1960-talet och ledde till en ny roll för vad rock kunde vara. Erickson avvek aldrig från den vägen och medan han ställdes inför otroliga utmaningar vid olika tillfällen i sitt liv, ledde hans mod alltid till nya musikaliska äventyr, och han fortsatte kompromisslöst hela sitt liv. Familjen ber om respekt för sitt privatliv medan de hanterar förlusten av en son, bror, make och far.”

Fotnot: Recensionen ursprungligen publicerad i Skånskan 15 december 2007.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.