En röst som aldrig upphör att fascinera

2018 var ett genombrottsår som hette duga för Sveriges sorgsnaste cowgirl. Hon var med och sjöng i På Spåret som i det närmaste totalt okänd och så var snöbollen i rullning. Det lätt americanafärgade debutalbumet Love in the milky way och den efterföljande turnén visade med all önskvärd tydlighet att här fanns en ny artist som var att räkna med. På Queens of Pop-festivalen kunde inte ens ett gravt strulande PA dölja hennes star quality och Malmöfestivalen visade upp en artist på god väg mot att bli folkkär på riktigt.

När hon på fredagen klev upp Kulturbolagets scen efter att Malmöartisten Bo Mehr värmt upp så var det inför en om inte utsåld så i alla fall ordentligt välfylld rockklubb.

Och det är inte så konstigt med tanke på att hon följt upp debuten med en minst lika bra uppföljare, Creamy Blue som släpptes för mindre än en månad sedan. Den skivan är fylld med samma typ av nästan luftigt filmiska melodier och utsökta låtskrivarhantverk som Fleetwood Mac i sin krafts dagar kunde skämma bort oss med.

Jag står där i publikhavet på KB och låter mig flyta bort, buren av de där stora och fritt flygande melodierna, liksom inbäddad i det där varma vemodet som fyller hennes sånger men som ändå aldrig gör musiken deprimerande. Tvärt om känns den snarare tröstande och upplyftande.

Till inte så liten del handlar det om Sarah Klangs personlighet som artist. Hennes röst må vara i det närmaste kroniskt stämd i moll men hon har en avväpnande humor och en synbarligen oförställd lätthet som hon hanterar sig själv med på scen. Till och med när hon uppvisar spår av nervositet gör hon det på ett sätt som bara får en att tycka mer om henne.

Det har pratats mycket om Sarah Klangs röst, och det på goda grunder. Det är inte bara så att hon sjunger makalöst bra med styrka, lätthet och en tonsäkerhet gjuten i sten. Hon har dessutom förmågan att lämna utrymme och luft för sångerna att andas. Lägg till det en djupt personlig kvalitet i stämman som gör den omedelbart igenkännbar.

Den rösten upphör inte att fascinera och kommer nog inte att göra det på lång, lång tid. Den bärs fram av ett stilsäkert och följsamt band som kan hantera både dynamiken och dramatiken.

Till sist några ord om Bo Mehr. Den forne Nightmen-sångaren Erik Mellerstedts popcrooner-alter ego är mol alena på scen. Över förinspelade bakgrunder tar han ändå scenen till fullo i besittning. De sångmässiga gesterna, i Scott Walkers anda, är lika stora och yviga som hans poser på scen.

’Det kan låta som kritik men är inte menat så. För Mellerstedt fungerar det väl. Det ligger helt i linje med den karaktär Mellerstedt skapat.

Bo Mehr

Nadia Tehran golvade igen

Ett mjölkvitt, halvt genomskinligt, plastskynke hänger framför scenen på Plan B. Scenljuset går upp bakom skynket samtidigt som öppningsspåret från Nadia Tehrans debutalbum Dozakh: All lovers hell drar igång. Tehrans fars röst hörs berätta om upplevelser från Iran-Irak-kriget i slutet av 80-talet.

Så trycks en hand mot skynket. Fingrarna spelar över plasten. Konturen av en kvinna syns därbakom. I kombination med den dramatiskt laddade musiken är effekten inte så lite creepy (fast på ett bra sätt). Fingrarna hittar en liten reva i skynket och sliter upp den. Nadia Tehran tittar igenom.

Dozakh: All lovers hell är ett album som skapat svallvågor. Svenska Dagbladet skrev en hyllande helsidesrecension, brittiska The Guardian och amerikanska Vice har gjort reportage. Och det är inte konstigt. Skivan är i mitt tycke årets svenska debutalbum och visar upp en artist som inte bara har något att säga utan även konstnärlig vision och helhetstänk. Inte minst känns det som en skiva som är väldigt viktig i just den samtid som vi lever i; en tid med stora flyktingströmmar, spänningar i samhället och en nyväckt fascism som vädrar sitt fula tryne.

Nadia Tehran golvade mig fullständigt när jag såg henne på Malmöfestivalen i somras med sin intensitet och sceniska närvaro. Det är alltid riskabelt att se en artist på nytt bara några månader efter att man blivit helt tagen av henne. Överraskningseffekten är borta och det är upplagt för att bli besviken. Så blev inte fallet denna gång,

Det var glest i publiken på Plan B. Torsdagskväll, regn, dag innan löning och MFF som spelar Europamatch i stan blev en för tung uppförsbacke men de som kom dit fick se en lysande spelning. Musikaliskt är upplägget detsammans. Tehran på sång tillsammans med en livetrummis och resten av musiken förinspelad. Det visuella har dock förstärkts kraftigt.

På Malmöfestivalen var Nadia Tehran en frisk fläkt på scen, stundtals nästan hyperaktiv. Hon har en känsla för att visualisera sig själv, att spela med blicken, rörelserna, sin klädsel och sina uppseendeväckande frisyrer. På Plan B är detta förstärkt ytterligare. Det gradvis allt mer sönderslitna plastskynket är en utmärkt rekvisita och inomhus blir effekten av ljus, klädsel och utspel så mycket större inomhus i en liten klubb jämfört med utomhus i dagsljus (och regn).

Jag hoppas Nadia Tehran kommer tillbaka till Malmö snart och jag hoppas att hon då möts av en större uppslutning. Hon förtjänar att bli hörd och hennes ord är värda att lyssnas på. Mer än så är hon en artist som förmår möta upp det skarpa innehållet med en lika skarp inramning.

Orädd och kompromisslös

Dozakh: All lovers hell med svenskiranska Nadia Tehran är en av årets mest spännande svenska skivor. Det är en stundtals mörk och inte alltid lättsmält djupdykning kärleken och livet i diasporan.

Nadia Tehran, årets i mitt tycke mest intressanta bokning på Malmöfestivalen, har en bakgrund inom punken men musikaliskt drar hon här snarare mot personlig sammansmältning av pop och hiphop. I de hårdare stunderna, när punkrötterna är som tydligast, får hon mig att tänka på M.I.A.

På Gustavscenen kommer hon ut i ett hav av rök iförd fluffig cowboyhatt och med extentions ned till knäna. Backad bara av en trummis och förinspelade syntar tar hon scenen i besittning.

Utspelet är ultraextrovert – hon står, går, sitter och ligger på scenen; hon slänger med håret; hon rappar, sjunger, viskar och skriker – utan att det känns effektsökande. Snarare känns det som en rimlig gestaltning av en musik och ett textmaterial som inte backar undan, av en musik som kräver sin plats i rummet.

– Vi hade en diskussion om vi skulle köra den här låten. Men jag kom fram till att jag fan inte är rädd för några nazister, säger hon innan hon drar igång den med tanke på temat oväntat ömsinta Nazi Killer.
Rötterna i punken märks i den orädda attityden och kompromisslösheten med den egna konstnärliga visionen.

Efter 40 minuter som avslutas med en rejäl överkörning lämnar hon oss och jag känner mest en önskan efter mer.
”Jag har aldrig hört talas om henne men det här var bland det bästa jag sett på länge” hör jag en ung man bakom mig i publiken säga. Jag förstår honom.

Ystra babianer och en sorgkantad showgirl

Skitungar
dagens ungdom är skitungar
dagens ungdom är skitungar
dagens ungdom är skit

Det är vintern 2010. Vi sitter i bilen på väg till Sälen. Jag stoppar i Babians andra album, Hälften dör av fetma, som jag fått i uppdrag att recensera i cd-spelaren . Det dröjer inte länge innan jag börjar trumma med på ratten och sjunga med i refrängerna. Så kommer den där låten och det börjar fnittras hejdlöst i baksätet där mina båda söner, då nästan 3 och precis fyllda 7 år gamla, börjar fnittra hysteriskt. Det är åt orden, naturligtvis, men grejen är att jag själv känt ett lyckligt fnitter välla upp inom mig. Någon vecka senare ser jag dem vända upp och ner på hela Debaser under en makalös spelning.

När de kör just den låten på Malmöfestivalens Rock Stage på tisdagskvällen fylls jag av samma känsla. Det känns som en evighet sedan jag såg dem sist och det gläder mig att de inte tappat något av sin glädje och skärpa på scen. På många sätt spelar Babian rock n roll när rock n roll är som bäst, till skillnad från den serietidningsversion som kunde beskådas på Stora scenen tidigt på måndagskvällen (ja, Danko Jones, jag talar om dig).

Det är primitivistiskt men ändå förfinat; det är smart men ändå varmt; det är roligt utan att vara på skämt, Rent musikaliskt är det en blandning av garagerock, rhytm n blues och 60-talssoul. Det svänger något djävulskt samtidigt som sångaren Tobias Allvin har förmågan att både roa och vara tänkvärd med sina ord.

Inte heller har de legat av sig som liveband sedan den där kvällen på Debaser. Det är fortfarande konfettiregn, eldsprutande gitarrer och ett galet utspel på scenen. De visar med all önskvärd tydlighet att man inte behöver vara Kiss eller uppträda på de allra största scenerna för att rocka ut fullständigt.

* * *

Även Beatrice Eli, som avslutade tisdagskvällen på Gustavscenen är det vid det här laget ganska många år sedan jag såg live, gästspelet med Silvana Imam på Roskildefestivalen oräknat. Då var det 2015 och Beatrice Eli uppträdde på Stora scenen och jag var lite ljummen i min kritik, mycket på grund av att jag sett henne vassare, på en mer passande scen för en mer entusiastisk publik i Göteborg bara någon vecka tidigare.

Sedan dess har det hänt något. Eli har växt till sig som artist. Redan då hade hon förmågan att äga scenen och sola sig i strålkastarljusets glans men sedan dess har hedonismen tonats ned och musiken hittat ett annat djup. Madonna-poppen från den tiden har fått inslag av soul och disco och hon har iklätt sig ett slags showgirl-persona, som hänger med från Dramatenföreställningen i vintras med just det namnet.

Det är en konsert som är fylld av något slags sorgkantad glädje som gör den mycket tilltalande, inte minst som jag upplever det som att Eli har utvecklats inte bara i det konstnärliga innehållet i hennes musik utan även som sångerska och rösten har fått ett annat djup, även den. Allt som allt en ganska perfekt avslutning på en kväll som för min del sträckt sig från meditation via folkton till garagerock och klassisk musik. Precis som det ska vara på Malmöfestivalen, med andra ord.

Maggio startar festen på riktigt

Jag står framme i fotodiket när Veronica Maggio kommer in på scenen. Jublet är öronbedövande under. Det känns rent fysiskt och under de första låtarna hör jag knappt Maggios röst alls på grund av allsången.

Sångerskan är märkbart tagen av gensvaret och det känns faktiskt äkta när hon upprepade gånger säger hur fantastiskt att stå just här, framför oss. Fredagskvällens akter på Malmöfestivalen får ursäkta. Festivalfesten började på riktigt med lördagskvällens sista spelning på Stortorget.

Veronica Maggio har växt till sig till en alldeles strålande liveartist med fingret på den eviga ungdomens pulsåder. och förmågan att tränga igenom det lite grötiga festivalljudet. Hon må vara 38 och vänta sitt andra barn men i sångerna är det fortfarande hemmafester, krogköer och sena kvällar i baren.

Det är som att hon lyckats hålla fast i de sena tonårens och tidiga 20-årsålderns sturm und drang, till de stora känslorna, desperationen, sorgen och glädjen. Kanske är det det som gör att hon lyckas att hon lyckas knyta an till den stora och huvudsakligen ganska unga publiken så starkt. Det och ett gäng urstarka poplåtar.

I den aspekten är det svårt att inte dra paralleller till Håkan Hellström (som inte dyker upp under duetten Hela huset som trots det är en av kvällens höjdpunkter); tillsammans utgör de på något sätt den eviga ungdomens kung och drottning.

Visst kan jag sakna lite äldre låtar i en setlistan. Jag hade gärna sett en Dumpa mig, 17 år eller Måndagsbarn men det är en randanmärkning när hon avslutar med en extatisk Jag kommer där dansen och allsången sprider sig från den hoppande studsande kärnan av publiken ut till kanterna.

Elementen mot musiken

Det känns som att det var hundra år sedan jag såg Edda Magnason senast. Det måste ha varit 2014, året efter det stora folkliga genombrottet med filmen Monica Z som både hyllades av kritikerna och blev det årets mest sedda svenska film.

Det var en lite speciell turné som lämnade en lite dubbel eftersmak. Hennes publik hade växt rejält sedan tiden före filmen men det var uppenbart att en stor del av publiken kommit för att få höra henne sjunga Sakta vi går genom stan och Att angöra en brygga. Vad de fick var i stället Magnasons egensinniga, intrikata och lite krävande popmusik och de föll inte delar av publiken på läppen. Tyvärr, får man tillägga för hennes musik förtjänar öppna öron.

Inte så att hon har varit overksam sedan dess. Det har varit roller på såväl Malmö Opera som Göteborgsoperan och Wieheföreställningen … har du sett världen. Men någon ny musik eller nya soloturnéer har det inte blivit. Inte förrän nu.

I början av sommaren kom en ny ep, mer musik är på väg och här stod hon nu åter framför oss på Malmöfestivalens Gustavscen tillsammans med Kvinnoorkestern, den första helt kvinnliga kammarorkestern i landet. Och det skulle visa sig vara ett lyckat musikaliskt äktenskap. Magnasons sånger klär i orkesterns musikaliska skrud och de sitter även väl i dess repertoar, som för kvällen innefattade bland annat delar av Rachel Portmans soundtrack till filmen Chocolat och Aviya Kopelmans Black Widow.

Det är långt ifrån alltid som samarbeten mellan symfonisk musik och popmusik blir särskilt lyckade men det är något med Edda Magnasons låtskrivande, hennes sätt att inte alltid välja de självklara melodiska vägarna som får sångerna att lyfta och flyga ännu mer i den här omgivningen.

Det är faktiskt alldeles magiskt. I ganska precis 25 minuter. Sedan öppnar sig himlen och dränker såväl oss i publiken som scenen och musikerna tvingas fly inåt och skydda sina instrument. Det blir ett uppehåll och efter det blir det av naturliga skäl kanske inte samma intensiva närvaro. Men de ska ha all heder av att ha kämpat igenom det, och när Edda Magnason lägger de inledande ackorden i Game of gain från hennes senaste hela album, Woman travels alone spricker det upp och solen lyser upp musikerna på scen. Musiken har besegrat elementen.

På väg mot något stort

Maria Jane Smith i Smith & Thell. Foto: Jörgen Johansson

Det startar inte på det bästa av sätt för Smith & Thell på Sommarrock Svedala. Det startar med Maria Jane Smiths röst fullständigt dränkt i en hiskelig choruseffekt som raderar ut varje spår av känsla, personlighet och mänsklighet ur den och jag börjar fundera vad det är för fel på vår tid där rösten, det mest känsliga och uttrycksfulla av alla instrument, måste dränkas i antingen chorus eller autotuner.

Men bandet hämtar upp det. De gör det i kraft av synnerligen skickligt låtskrivarhantverk, de gör det i kraft av en dito sångerska som dessutom förmår förse bandets i grunden lätta och luftiga popsånger med tyngd och viss svärta.

”Jag är bara en föräldralös flicka men jag har massor av syskon”, säger Maria Smith i presentationen av en låt som hon tillägnar sin syster. Och det är klart att hennes personliga historia med föräldrar som gick bort tätt inpå varandra när hon var i tidiga tonåren färgar av sig i musiken, liksom de antidepressiva mediciner som skrevs ut åt henne och som förvandlade henne till en känslomässig staty. Om inte annat gav det henne och partnern Victor Thell deras genombrottshit Statue (The Pill Song).

Jag skulle inte säga att Smith & Thell är hela vägen framme men de har kommit en god bit på väg. De har fått fin kritik i USA vilket inte alls är konstigt med tanke på att den typ av countryfärgad popmusik som de gör har en gigantisk publik där. Att det även rör på sig här märks såväl på att deras Forgive me friend toppat Svensktoppen som på det fina gensvaret i den ljumma sommarkvällen på Sommarrock.

Inte minst har de en förmåga att få till refränger som kan försätta berg och lyfta arenatak; refränger som ber om en gigantisk ljusshow och mäktig allsång.

* * *

Hasse Andersson med violinisten Jannike Stenlund

Helsingborgarna Smith & Thell var tvåa ut i en helskånsk uppställnin på den större av de båda scenerna på Sommarrocken. Öppnade det hela gjorde Hasse Andersson med sin ”skånska bonnarock” som han själv presenterade den, eller skåntry som en recensent kallade det en gång i tiden.

Båda är rätt bra beskrivningar på hans musik. Och det är väl inte mycket att säga om. Hasse Anderssons varma utstrålning bär långt och där det brister i showande kliver violinisten Jannike Stenlund in med sin uppenbara spelglädje, sin dans och sceniska närvaro.

Timbuktu och Damn! Mobilfoto: Ralph Bretzer

Avslutade kvällen gjorde länets kanske säkraste livekort. Timbuktu och Damn! gjorde knappast någon besviken med sin patenterade mix av soul, funk och hiphop.

De har alltid varit en tight sammansvetsad enhet men efter snart två decennier tillsammans svänger de hårdare en någonsin och ser fortfarande ut att ha kul på scen. Inte minst fungerar gitarristen Svante Lodén, med sin härligt styltiga dansstil, som en alldeles utmärkt parhäst till Timbuktu själv.

Till och med mina två tämligen svårflörtade söner föll för svänget, låtarna och Timbuktus texter och munviga rap, även om yngsten tyckte att far och storebror var pinsamma som dansade loss.
”Ska man dansa ska man dansa bra”, sa han medan jag försökte förklara att man ska dansa som om ingen tittade.

* * *

Theoz. Foto: Ralph Bretzer

Så var den sista dagen på Sommarrock kommen. Först ut var festivalens med viss marginal yngsta artist. 13-årige Theo Haraldsson, mer känd som Theoz, har gjort sig ett namn på Youtube och Musical.ly (numera Tiktok) med drivor av följare.

På senare tid har han även börjat göra musik men det är ännu inga driver av låtar han har skrapat ihop, därför blir det en kort spelning framför den huvudsakligen unga publiken som har samlats i den tidiga eftermiddagsvärmen. En knippe egna låtar, med Het och Theori i spetsen och någon cover – Aviciis Wake me up blir det innan spelningen är över.

Eftersom jag knappast tillhör den åldersmässiga målgruppen lämnar jag över omdömet till någon som är det: min elvaårige son Max.
”Hans låtar fastnar snabbt i skallen men de försvinner snabbt också” säger han.

 

Underlig och underbar

I will be your warrior
I will be your lamb

Så sjunger Aurora Aksnes, i musikaliska sammanhang mer känd kort och gott som Aurora, i låten Queendom. Krigare och lamm. Det är en bra beskrivning av den norska sångerskan.

Hon är avväpnande gullig på ett, som det verkar, oförställt sätt, samtidigt som hon gärna växlar om och visar en mörkare sida. Hon kan fnittra flickaktigt i ena stunden för att i nästa lägga av en mordisk blick. Ibland får man intrycket att hon kommer in på scen direkt från den norska urskogen och fjällvidderna, ett väsen ur den nordiska mytologin, en naturkraft av rå talang.

Men ibland undrar jag. Den artist vi ser på Roskildefestivalens Apolloscen är inte omedveten om vilka känslomässiga strängar hon drar i. Visst är hon på många sätt djupt originell – för att inte säga lite underlig – men som konstnär och estradör är hon mycket skicklig.

Det är inte bara det att hon har en väldigt fin röst som hon vet att behandla, att hon skriver bra låtar och gör ett bra framförande. Hon vet hur man spelar på publikens känslor – och det till på köpet på ett sympatiskt sätt. Det är imponerande.

På ett sätt kommer jag att tänka på en ung Kate Bush. Det handlar om att hon, redan vid unga år, har en medvetenhet om popmusiken som ett totalkonstverk. Hon leker med uttrycket och nyttjar hela den dramatiska paletten i framförandet. Därifrån känns också bristen på respekt för genregränser igen.

Visst verkar hon i en modern popkontext men man behöver inte någon speciell musikteoretisk utbildning för att fånga upp tydliga språk av nordisk folkton i musiken.

Laleh snuddar vid det geniala

Två stora gulblommiga skärmar glider sakta, sakta isär på scenen. Stämningen i den mycket stora publiken vid Sofiero slott på fredagskvällen går nästan att ta på. Det är mer folk än på säväl Thåström och First Aid Kit som på Queens of Pop på samma scen förra sommaren.
Skärmarna glider isär och emellan dem uppenbarar sig Laleh, sittande i en tron som ser ut som att den är gjord av stora gula blomsterblad, flankerad av sina körtjejer. Videoskärmen bakom dem ekar blomstermotivet.

Det finns något, för att låna ett brittiskt uttryck, delightfully bonkers, ett slags positiv galenskap och skruvad Willy Wonka-estetik över hela framträdandet. Scenkläderna och videoprojektionerna är kulörta. Det är musiken också. Melodierna och orden går sina egna vägar; det är lustfyllt och lekfullt. Infallsrikt. Stundtals är det naivistiskt, barnlikt – inte barnsligt, och stundtals snuddar hon vid det geniala.

På skiva tycker jag att Laleh i allt högre utsträckning för varje skiva omfamnat samtidens maskinellt precisa ljudideal som kan sätta en hämsko på den mest livfulla musik och få den att te sig industriframställd. På scen finns inga sådana begränsningar. Här lyfter musiken sina vingar i full frihet och breder ut sig, buren av en uppenbar spelglädje. Att turnén ännu är i sin linda – spelningen på Sofiero var den andra efter premiären i Oslo för en dryg vecka sedan – märks inte, det känns samtidigt säkert och spontant. Senaste albumet, knappt månadsgamla Vänta!, utgör naturligtvis ryggraden i spelningen och det är tydligt att låtar som det fina titelspåret och Tack Förlåt redan hittat hem.

Laleh Pourkarims personlighet har naturligtvis en stor del i hur hon når ut. Hon är djupt originell men ändå relaterbar. Ödmjuk och vänligt kaxig har hon den stora publiken i sitt grepp. Att musiken är som klippt och skuren för svensk sommarkväll med picknickfilt i en slottspark gör naturligtvis sitt till.

Däremot tycker jag, som alltid när det gäller Laleh, att växlandet mellan svenska och engelska bryter förtrollningen. Det går naturligtvis inte att argumentera mot Some die young och Live tomorrow men hon når så mycket närmare i en låt som Svenska 2 eller som Goliat. På det sättet kan hon aldrig nå en svensk generationsöverskridande publik med engelskspråkiga texter. Å andra sidan har ju Laleh numera världen som arbetsfält när hon sitter i Los Angeles och skriver låtar (hon skojar med oss och låtsas bryta på engelska).

Kvällen på Sofiero inleddes av Rhys som bland annat förra året kunde ses på den mindre scenen på Queens of Pop. Jämfört med den spelningen hade hon skalat ned bandet till sig själv och en gitarrist.

Rhys

Det avskalade formatet lämnade spelrummet fritt för den amerikansksvenska sångerskans avsevärda talanger. Det är alltid kul att se en artist med de minsta av medel vinna över en publik som till allra största delen aldrig hört talas om henne.
Inte för att det är konstigt att hon gör det. Hon har rösten, uttrycket, charmen och låtarna. Och hon har förmågan att få till en refräng som kan lyfta tak. Inte minst märks det när publiken fyller på med körsång i finalen med Last dance och Too good to be true.

Med en smak av 60-tal och blåögd soul

Ensam med sin halvakustiska gitarr står Astrid Holiday i Roasting House-studion. Hon plockar sprött på gitarren med en reverbmättad ton. Så öppnar hon munnen …
Rösten är stor, säker och personlig. Det smakar 60-tals-singer-songwriter, blåögd soul och jazz. Rösten har en mognad över hennes 22 år.

Your own reflection is what you see
There is no blue sky or sea
There is only you and yourself
No striking view there is only you.
Snow white roses
Such a pity you didn’t notice
and now they’re gone.

Det är releasemingel för Astrid Holidays nya singel Mirror på långfredagen. Det är första låten från det debutalbum som är färdiginspelat men ännu inte färdigmixat och som ska släppas senare i år. Vi träffas i solskenet på studions innergård, ett stenkast från Värnhemstorget i Malmö, innan minglet börjar.
– Den handlar om någon som tänker på sig själv mycket och som missar allt det vackra, berättar hon om texten.
– Jag fick idén när jag åkte tåg någonstans. När det blev lite mörkt så såg man sin reflektion i fönsterrutan. Då fick jag idén med någon som åker tåg och, i stället för att titta på det vackra landskapet som passerar förbi, tittar på sig själv.
Är det så du brukar skriva låtar, att de kommer till dig, eller sätter du dig ned med det bestämda syftet att skriva?
– Jag sitter ofta ned och säger åt mig att skriva en låt, men det är inte riktigt då de kommer. Det brukar vara att jag får en idé som jag känner är tillräckligt stark att bygga en låt på. Ofta börjar jag med texten men ibland börjar jag med att bara sitta med gitarren eller pianot och nynna lite och så får man till något som känns bra.

Textraden om de snövita rosorna går igen i singelomslaget som Astrid Holiday ritat själv. Bilden visar en ros där bladen består av ögon.
– Att rita är min andra kreativa grej som jag gör. Jag fick en idé om att jag skulle göra en illustration till varje låt. Bilden för just Mirror ritade jag egentligen inte till den låten men insåg att den passade väldigt bra.
Studioversionen av Mirror som gick ut på Spotify i fredags är nästan lika avskalad som den version hon framförde på studiospelningen. Det är hennes röst, gitarr och körer som är sjungna av henne själv.
– Jag använder körer som ett instrument ibland. Jag älskar att hitta på körstämmor. Jag sjunger alltid mina egna körer. Jag skulle inte kunna lita på någon annan att sjunga dem.
Hela skivan är dock inte lika avskalad. I studion har hon haft ett band med medlemmar från bland annat The Ark.

Astrid Holiday började skriva musik som 14-åring och ungefär samtidigt hittade hon den lite speciella karaktären i sin röst. Sommaren 2016 blev hon upptäckt av Anders “Theo” Theander som driver Roasting House. Han satt med laptopen i knät på akterdäcket till sin båt i Limhamn samtidigt som hamnfestivalen pågick när han hörde en röst som fick honom att haja till och söka sig bort mot scenen.
– Där stod Astrid i svart långklänning med sin röda halvakustiska gitarr helt ensam på scenen, berättar han.
– Jag har aldrig upplevt något liknande, något som tagit mig så hårt.
Resten är, som man säger, historia. Holiday blev låtskrivare i studion. Året därpå var det besök från ett Sydkoreanskt skivbolag som Roasting House arbetar med. När de gick runt och lyssnade på de olika låtskrivarnas inspelningar kom de till slut studion där Holiday arbetade.
– Istället för att spela upp något från datorn valde Astrid att hänga på sig gitarren. Efter det fick hon åka till Korea och spela in en video som nu har visats över 700 000 gånger på Youtube– Tack vare detta har hon stor fan base, framförallt i Asien, säger Theo Thelander.
– 700 000 visningar, det är rätt galet. Det hade jag aldrigt trott, säger Astrid Holiday.

Visste du från början att du ville göra det här som ett jobb?
– Jag visste inte riktigt att man kunde göra bara musik. Jag hade inte heller tänkt på att skriva låtar för andra förrän jag hamnade på Roasting House. Det har utvecklat mitt låtskrivande väldigt mycket, det och att arbeta med andra låtskrivare. Sedan jag började med det har jag lärt mig att skriva låtar på ett annat sätt.
– Planen är att skriva musik och spela in musik och fortsätta med det för alltid. Det är min dröm. Och att komma ut och spela.
Trivs du bäst i studion eller på scenen?
– Det är en svår fråga. Jag tror att jag trivs bäst i studion men jag gillar att stå på scenen och få visa min musik också. Och att få folks reaktioner på min musik. Det får man ju inte i studion.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.