Robin blir vän med sig själv

Robin Stjernberg är tillbaka, fem år efter senaste plattan, med sin nya ep Under Water. Foto: Karl Anton Björkman

 

Vad hände egentligen med Robin Stjernberg? Det har varit ganska tyst sedan senaste albumet kom ut 2013.
En hel del skulle det visa sig. Idag släpper Hässleholmssonen och forne Mellovinnaren ep:n Under Water.

Pianots strängar klingar ut. Locket läggs ned och pianomannen reser sig och går med fasta steg ur rummet. Med de ljuden avslutas låten Always, det sista spåret på Robin Stjernbergs nya ep. Inspelningen av pianoballaden är avskalad och trots att sången är lågmäld finns det en ljudmässig råhet. Det knarrar om stolen och frasar om kläder och kroppsdelar som rör sig.
– Jag ville ha känslan av en enda tagning och när det är klart reser jag mig och går därifrån, berättar Robin Stjernberg när tidningen når honom mellan dagens låtskrivarsessions och synkning av nya musikvideon.
– Det är det jag vill att hela EP:n ska vara, en autentisk hemmasnickrad skiva.
Han beskriver låten Always som ett avslut på ep:ns tematik där varje låt är ett brev till honom själv och Always knyter ihop säcken,
– Det är där jag blir vän med mig själv och sjunger till mig själv att jag kommer alltid älska mig trots mina brister. Det är något jag kämpat med, att älska mig själv för det är ett sådant stressigt klimat att vara människa idag med social medier och ytlighet. Jag ville stänga dörren till den ångesten jag hade när jag skrev musiken – det är anledningen till att jag vandrar och ut stänger dörren.
Fotstegen och knarrandet är inte det enda ljud från världen utanför musiken som letat sig in i Robin Stjernbergs musik. Han beskriver hur han spelade på disken i studions kök med pennor vilken gav ett klockliknande ljud som fick följa med in i en låt. Fokuset på ljuden hänger ihop med den nya roll han har klivit in i under de senaste åren.

2013 släpptes Pieces, Robin Stjernbergs första “riktiga” skiva, Idol-skivan oräknad. Den innehöll Mellovinnaren och Eurovision-bidraget You. En smakstart på karriären naturligtvis och, som Robin Stjernberg själv säger, orsaken till att han än idag kan leva på musiken. Men efter Pieces har det varit ganska tyst.
– Det är väldigt medvetet för jag har inte varit redo att vara artist på det sättet. Det har varit viktigt att vara musikern, kreatören, skaparen – en konstnär. Att utforska vilka känslor det är som får mitt hjärta att slå extra hårt och sedan kommunicera det i form av musik.
Helt tyst har det ändå inte varit. Det har kommit några singel-låtar men inget större samlat grepp förrän nu. Det innebär dock inte att den idag 27-årige artisten har legat på sofflocket.
– Jag har skrivit låtar, spelat lite och varit med i lite små tv-program här och var. För mig har det mest handlat om att sitta i studion och klura ut vem jag är musikaliskt. Och arbeta med andra artister och låtskrivare. Jag har lärt mig producera också.

Bland annat var Stjernberg med och skrev och producerade Robin Bengtssons låt I can’t go on som vann Melodifestivalen förra året och han var med och skrev sommarhiten Dansa med Malmörapparen Niello.
– Jag ville hitta vad jag står för och vem jag är musikaliskt. Det tar tid, liksom att lära sig producera.
Han beskriver sina låtar som lirade snarare än programmerade – det är piano, gitarr, bas och trummor även om det även finns med programmerade element.
– Jag har lekt med gamla synthar från 70- och 80-talen, utforskat andra epoker. Men sedan landar det i ett melodispråk som jag alltid haft som är väldigt popigt och souligt men inte så tillputsat. Fokus är på känslan i musiken snarare än att det ska låta dyrt.
– Jag tror att jag hittat ett lugn i min sång där jag inte behöver skjuta ifrån som jag har gjort tidigare – “Kolla vilka höga toner jag kan ta och vilka wails jag kan göra!” – Nu har det varit mer fokus på att kommunicera låten och känslorna jag vill förmedla.
Vart känner du att du är på väg?
– Nu är jag på väg att släppa min första ep på fem år och det känns väldigt spännande, Vart den för mig det får vi se. Jag kom precis hem från Nashville för någon månad sedan där jag har varit och jobbat och fått jättebra respons på mina låtar. En dröm skulle vara att få åka och spela utanför Sverige. Det är ju lite att börja om från noll, att showcase-spela, visa vad jag har att säga med min musik.

Kopplingen Nashville och Robin Stjernberg ter sig kanske inte alldeles uppenbar. Han säger att även om han inte själv gör countrymusik så tycker han om att skriva med folk som gör det, att det finns ett klassiskt, tidlöst, låttänk där som han gillar liksom en förståelse för textens betydelse. Men trots att texterna är viktiga är det ändå melodierna som kommer först, det är de som spelar dag ut och dag in i hans huvud, melodier som han sedan gnolar in som röstmemon i mobilen,
– Ibland kommer det något när man står i kön på Ica och då låtsas jag ringa någon och säger “Tjena, tjena, jag skulle bara sjunga en melodi för dig”. Då kollar folk inte konstigt på en. Skulle jag bara börja sjunga så skulle det väcka en massa uppmärksamhet. Det händer konstant, senast idag.

Robin Stjernberg beskriver det som något av att börja om från början med nya ep:n.
– Det kommer nog att ta tid för folk att upptäcka att jag ens har släppt något. Men jag vet att musiken är bra nog så att när vi väl får lyssnare så hoppas jag att de kommer att tycka om det. Jag vet att det finns fans där ute och just nu är det för dem jag gör det. Sedan hoppast jag att ta ny mark men det kommer att ta tid men det är dit jag ska och det kommer att hända. Det intalar jag mig själv, det måste man göra annars har man inte i branschen att göra.

Än finns det krut i pistolen

Slyngeln som satt i röda brallor och svart tröja, med en tjock mörk hårmatta, buskiga ögonbryn och buspojksuppsyn medan hans bandkollega Johnny Rotten begick dödssynden att säga ”shit” i tv 1976 har med åren förvandlats till en lågmäld och distingerad gentleman. Med den gyllene jeansjackan från senaste albumomslaget och det numera grånade håret omsorgsfullt kammat nästan snubblar Glen Matlock fram till mikrofonen på ett välfyllt och redan från start ganska svettigt Folk å Rock.

Hur ska det här gå? undrar jag i mitt stilla sinne. Men så snart näven landar på strängarna på den akustiska gitarren är alla sådana funderingar bortblåsta. Det är uppenbart att han hållit krutet torrt under åren som gått. Han behandlar strängarna med en närmast brutal frenesi. Såväl Sex Pistols-örhänget Pretty Vacant som Richard Hells Blank Generation, som Matlock säger att han haft som inspirationskälla till den låten, sitter som en smäck.

The Ghosts of Princes in Towers som Matlock skrev för sitt post Pistols-band Rich Kids är en av spelningens verkliga höjdpunkter, liksom avslutningen när han kör All or Nothing av hans egna ungdomsfavoriter The Small Faces. Är det punk? Spelar det någon roll? Det vore väl synd att säga att en låt som God save the queen inte hade mått bra av såväl elgitarr som bas och trummor men på det stora hela fungerar det väldigt väl.

Det blir naturligtvis ljudmässigt begränsat med bara en gitarr och så rösten – inte minst som Matlock inte är någon större sångare – men det vägs upp av den värme han projicerar, att han verkar ha kul där på scenen och de historier han berättar för oss mellan låtarna. På det stora hela är det en väldigt lyckad kväll med en gammal punkhjälte som är betydligt bättre än vad man har rätt att förvänta sig.

Pop i solskenet på torget

Andra radiofestivalen under Malmöfestivalen kom till skillnad mot den första med fint väder.
Solen sken över Molly Sandén, Rhys och Kaliffa som satte torget i gungning.

Under den tidiga torsdagskvällen var det åter dags för Stortorget att fyllas av storpublik, Entusiasmen hos den unga publiken var inte att ta miste på när det väl var dags för Kaliffa, den första av artisterna att riva av sina största hits med Helt seriöst i spetsen.

Rhys tog ned tempot något innan det var dags för den artist som av gensvaret att dömma var den stora stjärna för kvällen, Molly Sandén, en artist som ”turnerat i halva sitt liv”, som hon själv säger.
– Det är speciellt med den här typen av spelningar, när man bara har tre, fyra låtar att köra. Det är bara att ge gärnet. När jag kör mina egna spelningar kan man landa lite i vissa låtar, sa hon när Nöjesbloggen pratade med henne häromdagen.
– Det är kul med så stor publik men det innebär också att man inte riktigt vet vilken publiken är. När jag spelar själv så vet jag att de kommit dit för min skull.

Tidigare i år släpptes Sandéns tredje album, Större, en betydligt personligare skiva än hennes tidigare, där hon dessutom växlat tillbaka till att sjunga på svenska. När hon uppträdde på Queens of pop för några veckor sedan skämtade hon med publiken:
”Har ni hört min nya skiva.”
När frågan naturligtvis möttes med ett rungande ja från publiken svarade hon med ett ”Då känner ni mig redan alltför väl”.

När jag drar upp det och säger att det känns som bara till hälften ett skämt skrattar Molly.
– Det blir mycket närmare när man sjunger på svenska.
Hur är det att vara sjunga så personligt om känslor och relationer när man själv lever i en relation?
– Jag tror att det blir lättare i och med att vi båda är artister och förstår vad det handlar om.

Större har fått fina reaktioner från såväl publik som kritiker. Molly Sandén smider medan järnet är varmt. Parallellt med sommarens turnerande passar hon på att sticka av med att spela in när hon är i Stockholm.
– Det gäller att passa på medan man har flow. Jag vet att det kan ta slut när som helst, säger hon.

Molly Sandén

Rhys

Kaliffa

Molly Sandén

Ett kärt återseende

Jag tar hela livet
på för stort jävla allvar

Jag var såld från första gången jag hörde Vånna Inget. Det var min vän och kollega Dag som kom till jobbet och sade: Ralph, du måste höra det här! Det var 2011 och ”det här” var Vånna Ingets debutalbum Allvar.

Det var frenetiska postpunkrytmer i kombination med gitarr och keyboard som väcker minnen av tidig goth och till det en sångerska som tycks slita ut sitt hjärta ur kroppen till allmän beskådan; som sjunger om att ta livet på för stort jävla allvar, om att vara en tickande bomb på väg att explodera, om att ta en billig semester i andra människor misär.

Sedan dess har jag sett dem ett antal gånger men det var längesedan nu. Därför var det med stor förväntan jag gick till Gustavscenen på fredagskvällen. För vad kunde vara bättre än att avsluta den första festivalkvällen med ett kärt återseende?

Jag kommer aldrig se klart jag kommer aldrig se klart
Jag kommer aldrig se klart jag exploderar snart
Jag känner hur det rusar men min puls e svag
Jag e en tickande bomb jag e en tickande bomb jag exploderar snart

Och det är som ingen tid har förflutit. Det brinner ännu om Karolina Engdahls stämband och Tommy Tift får fortfarande sin Hagström Swede att skära genom våra trumhinnor som om det vore tidigt 80-tal, den tid när postpunken landade i sitt allra mest klaustrofobiskt ångestladdade punkt.

Stundtals är det nästan komiskt miserabelt. Och det är skönt. Det blir som en exorcism, en katharsis. För mitt i allt det svarta kontrapunkteras texternas ångest och musikens laddade frenesi av det faktum att sångerna också är vansinnigt medryckande.

Det blir inte bättre Det blir inte bättre än såhär
Det blir nog fan bara sämre o han lever på sin Sjuk-ung-man-missär
Som man lever får man lida
Sida vid sida / som man lever får man lida

Och när jag går hemåt i natten gör jag det med ett leende på läpparna.

 

Alter egot ger plats för de stora känslorna

Med Malmöbandet Nightmen insomnat ger sig sångaren Erik Mellerstedt ut på soloutflykt som alter egot Bo Mehr.
På lördag, lagom till lunch, står han på Gatuscenen på Gustav Adolfs torg. Då lär det bli stora känslor.

Nightmen var ett ganska ruffigt popband med ett lite punkigt tilltal. Den musik som Bo Mehr står för, i alla fall i nuläget, är något annat. Tänk sent på natten-pop. Tänk Scott Walker och tänk Nick Caves ballader.
Men vem är egentligen Bo Mehr?
– Han är en scenpersona som jag skapat. I dagsläget är han något slags romantisk cowboyfigur som sjunger pop, säger Erik Mellerstedt.
– När jag började skriva musik till det här kände jag att det här behöver jag någon annan som står för än Erik Mellerstedt. Jag behövde gå från mig själv för att få utrymme och för att gå ifrån de andra musikaliska alster som jag har gjort tidigare.

Han berättar att han alltid drömt om att sjunga ballader. Grundtanken är att karaktären Bo Mehr ska vara föränderlig och får honom själv att känna sig friare i det han gör.
– Jag har väl aldrig ansett mig själv vara en person som hanterar romantik, eller ens kärlek, på det sättet som jag hade önskat; som den här fantasin som man snappar upp genom all kultur man tar emot som barn.

Projektet Bo Mehr rör sig i gränslandet mellan musik och skådespeleri.
– Egentligen kanske jag bara är en person som önskar att jag blivit skådespelare och därför håller jag på med musik.

I någon mån går man väl alltid in i en roll som sångare som sjunger en sång?
– Ja, absolut. Vi har haft mycket diskussioner kring karaktärsskapande. Just det här att leva sig in i karaktären kan skapa musik. Jag tror personligen att ganska många artister inte är den personen de är på scen när de är hemma eller hämtar på dagis.
Det handlar om fantasi, menar han. Det händer inte tillräckligt mycket i de flesta människors liv för att det ska räcka rätt upp och ned som material för en skiva om året.
– Folk är mer intresserade av att lyssna på något relaterbart om stora känslor till en annan person eller mörkret av att förlora någon än om någon som borstar tänderna, går till gymmet och träna eller vad man nu gör. Har man då inte gjort det tillräckligt ofta får man hitta på.

Är Bo Mehr den person du skulle vilja vara?
– Det är svårt att säga om det är den personen jag vill vara eller som det bara är den personen som jag tycker det är lite härligt att få leva i periodvis.
Än så länge har Erik stått på scen två gånger som Bo Mehr, den första var som förband till Sarah Klang på KB. Och visst är det lättare att ställa sig på scen som en karaktär än att göra det som sig själv, något Erik i någon mån gjort även i sina tidigare projekt.
– Det är det jag alltid har uppskattat i musik, de här karaktärerna. Jag tycker att det måste finnas något mer i musiken. Det räcker inte med att du släpper fin musik. I min värld måste det finnas en förpackning, ett ansikte; det måste finnas en illusion av en person.
Bo Mehrs debutsingel, Crying, kom i våras och den 24 augusti släpps andra singeln Such a Fool (For You). En knapp månad därefter, den 21 september, släpps albumet Dreamer. Albumet spelades in live på bara tre dagar (för att få till den rätta nerven) tillsammans med producenten Joakim Lindberg, basisten Matilda Berggren, trummisen Markus Johansson och och med Karl Arvidson på klaviatur och elektronik.

Är du nervös för skivan ska tas emot?
– Ja, det är jag naturligtvis. Samtidigt som jag måste säga att längtan att dela med mig av det är mycket större än nervositeten. Jag har levt med det så länge nu att jag bara vill att det ska komma ut. Men jag är väldigt stolt, glad och nöjd. Att spela in en skiva är alltid ett experiment men jag tycker att det blev tillräckligt bra och konstigt.

Klangs röst griper tag

Minifestivalen Queens of Pop har precis dragit igång på Sofiero med spelningar av Julia Adams och Sarah Klang. Himlen är ovant grå och det kommer till och med några droppar uppifrån, inte tillräckligt för att kalla regn, kanske, men det känns ändå liye skönt.

Sarah Klang har en sådan där röst som bara griper tag om själen. Personlig och knivskarp, med perfekt kontroll, kräver den uppmärksamhet.
Utan att egentligen röstmässigt låta som Dusty Springfield lyckas hon träffa den där allra blåaste sidan hos den brittiska sångerskans blåögda soul.

Sweden’s saddest cowgirl kallar hon sig på turnéaffischen och utan att blanda in alltför mycket country i musiken är det, känslomässigt, en träffande beskrivning. Det låter förödande vackert och sorgset. Det kan inte ens ett stundtals hackande PA förstöra.

På något sätt känns de där grå molnen som en passande inramning. Sarah Klangs musik känns inte riktigt rätt i strålande solsken. Allra bäst hade det naturligtvis varit efter mörkrets inbrott eller inomhus på en klubbscen.

 

* * *

Den forna Little Marbles-sångerskan Julia Adams har tagit npgra rejäla kliv sedan jag såg henne senast, på Malmöfestivalen för ett par år sedan. Den här gången har hon med sig ett helt band och inte bara en elektronisk bakgrund, en starkare låtkatalog. Dessutom känns hon säkrare på scen och framför allt: de där sura tonerna som drog ned intrycket på den spelningen lyser med sin frånvaro. Det bådar gott inför hennes kommande debutalbum i eget namn.

* * *
Min kollega Peter Eliasson recenserar hela Queens of Pop här, med bilder av undertecknad.

Om kraften i en låt

Vad är väl en sång. Den kan ju vara tråkig, trist eller alldeles, alldeles underbar. Ibland alla på samma gång.
I torsdags kom sommaren 1994 på återbesök till Malmö. Och om den sommaren hade ett soundtrack som kunde reduceras ned till en enda låt så var det När vi gräver guld i USA med GES.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är superintresserad av fotboll. Jag ska också erkänna att jag inte är en fan av herrar Glenmark, Eriksson och Strömstedt. Men den där sommaren gick vi alla och gnolade om alla flickor vi försakat och på alla dem som trott på allting som vi gjort. Den där sommaren tjatade till och med de minst fotbollsintresserade i umgängeskretsen om Tomas Brolins frisparksmål mot Rumänien.

Vad hände mer musikåret 1994? Oasis släppte Definitely Maybe och vandaliserade ett hotellrum i Hultsfred. Bad Religion blev plötsligt och oväntat – och tyvärr tillfälligt – jättestora. Blur släppte Parklife, Beck Mellow gold med brottarhiten Loser och rapparen Nas sin hyllade debutplatta. Nirvanas Kurt Cobain och bossanova-kungen Antonio Carlo Jobim gick ur tiden. Men allt det där bleknar, i alla fall mot en folklig svensk horisont, i jämförelse med en halvdan fotbollslåt.

2018 har vi åter upplevt en magisk fotbollssommar, om än storleken mindre än för 24 år sedan. Och GES är åter på vägarna. Jag står där i fotodiket på Mölleplatsen med kameran i högsta hugg. Som vanligt är natten varm. Så sparkar de som avslutning på kvällen igång Låten; själva orsaken till att de här herrarna står där på scen tillsammans. På videoskärmen bakom scenen rullar scenerna från när bronshjältarna kom hem och mötte folket på Kungsträdgården.

Det är inte mycket till låt egentligen. Texten är tunnare än min gamla Dead Kennedys t-shirt från 86 som torktumlats en miljon gånger. Men det spelar egentligen ingen roll. Visst blev det silver i hemma-vm 58 men hur många av oss har levande minnen därifrån? Och i kategorin svenska fotbollslåtar är inte konkurrensen stenhård, direkt. Årets försök av Gyllene Tider får ju När vi gräver guld att verka Bob Dylan i jämförelse.

Men poängen är att När vi gräver guld i USA är mer än en låt. Den är ett minne, en känsla. Den är tiden när vi – i alla fall majoriteten av oss i publiken – var unga och vackra. Den är minnet av solen som aldrig slutade skina. Den är känslan av att nu, nu erövrar vi världen. Och den känslan strålade åter ned där vid Mölleplatsen.

Kanske är det just det faktum att texten är så tunn som hjälper oss att fylla den med våra egna minnen och tankar kring den där sommaren vi aldrig glömmer. Det faktum att Anders Glenmark, Orup och Niklas Strömstedt kan konsten att snickra ihop en melodi som vägrar släppa taget om ens medvetande hjälper naturligtvis också till. Så här 16 timmar efter att jag såg honom framföra den spelar fortfarande Glenmarks Hon har blommor i sitt hår i min skalle och det trots att jag hatar den låten.

Klippan, bruksorten som värmt pophjärtan i 40 år

Foto: Ralph Bretzer

Klippans centrum. Orden värmer än idag pophjärtan, och det inte bara på grund av Torssonlåten som lånar dess namn.
Här föddes för 40 år sedan, i kyrksalshusets källare, något oväntat ett svenskt popunder.

Bilen rullar norrut från Malmö. Wilmer X låt ”Vägen till Klippan” leder färden via stereon. Hade jag valt att ta tåget istället hade Torssons ”Klippans centrum” fyllt samma funktion. Jag hälsas välkommen av en skylt och under den en annan: ”Klippanpopen 40 år – utställning på Klippans konsthall”. Jodå, visst bär man arvet med sig.

– Det började med konsert och kvarsittning.
Jag möter Thomas Holst på ett kafé i centrum. Det första han gör är att berätta om sitt första – och något oplanerade – framträdande med det band som mer än något annat kommit att förknippas med den nordvästskånska bruksorten, Torsson, ett band han idag har varit medlem av i mer än 30 år, parallellt med medlemskapet i Wilmer X, ett band som också har tydliga kopplingar till Klippan.

Thomas Holst gjorde sin forna kollega från Kommissarie Roy, Kiddie Manzini, sällskap in i Torsson. Arkivbild

1977, när Holst var 14 år, skulle Torsson spela i aulan på Snyggatorpsskolan. Själv låg han hemma och var sjuk men bodde tvärs över gatan från skolan. På tiorasten kom kompisarna och hälsade på och påminde honom om vad han skulle missa.
– Jag vill minnas att jag inte ens tog av mig pyamasen utan bara trädde jeans, tröja och jacka över och gick in. Jag och min kompis sprang upp på scenen och doade på sista låten, jag tror det var Johnny B Goode.
Han blev iakttagen av sin klassföreståndare som uttryckte sin förvåning över att den normalt sett skötsamme pojken var sjukanmäld men ändå, uppenbarligen, frisk nog att gå på konsert.´Det slutade med kvarsittning och en utskällning av rektorn, men värt det var det.
– Ja, tusen gånger om. Det var första gången jag stod på scen med Torsson och jag fick kvarsittning. Det låter som en Torsson-text, säger han med ett skratt.

Spelningen skulle få stor inverkan på 14-åringens liv. Torsson öppnade med en tolkning av blueslegendaren Elmore James låt Talk to me baby.
– Jag var helt chockad. Jag visste inte att det kunde låta så bra om musik.

1977 hade Klippans hela kommun 16 427 invånare. Det är inte ett stort underlag för en musikscen men det skulle visa sig tillräckligt. Samma år föddes musikföreningen Bombadill och studion med samma namn. I deras efterföljd kom skivbolagen Svenska Popfabriken och Kloaak. Och en lång rad band: Kriminella Gitarrer (som släppte Sveriges första punksingel), Kommisarie Roy, Noise, Torsson och Wilmer X.
– Det började så blygsamt som det bara kan göra med några gymnasiekillar som ville ägna sig åt musik men inte riktigt visste hur. Och så var det en musiklärare som var öppensinnad och tyckte att deras kreativitet var rolig. Han fixade en synth och en lokal och en enkel bandspelare och det är faktiskt embryot till allt som sedan hände i Klippan.

Bo Ingvar Olsson. Foto: Lazlo Nemeth

Musikläraren ifråga heter Bo Ingvar Olsson och var klassiskt utbildad, spelade fiol i Stephanne Grapellis anda och intresserade sig för elektronmusik. Men han var öppen för andra former av musik.
”Jag tror att alla sorters musikyttringar har kvaliteter. Ibland kan det vara svårt att hitta dem i viss sorts musik men jag tycker om alla sorters musik” sa han i SVT:s Magazinet 1982, i ett inslag som tog pulsen på Klippanpopen. I samma program sa reportern Christoffer Barnekow:
”Musiken från Klippan är saklig och fri från självömkan. // Klippan är lite grann som Liverpool i början av 60-talet.”

Förutom Bo Ingvar Olsson var det två killar som redan hade gått ut gymnasiet när föreningen Bombadill startades som kom att få centrala roller: producenterna Mats Pettersson och Anders Pålsson – mer kända som Mats P och Pål Spektrum. De båda herrarna ligger dessutom bakom den nyutkomna boken ”Ett skivbolag i varje by – Om Svenska popfabriken i Klippan.
– Det var några eldsjälar – det är de som behövs – och de var inte bara intresserade av att spela i band utan de var också intresserade av att driva föreningen och kom på att de ville ge ut skivor.
– De var väldigt präglade av punken och anammade den här attityden. Torsson låter inte så men om man bortser från musiken och ser till hur de tänkte, tyckte och jobbade var det väldigt mycket punk.

Thomas Holst när Wilmer X var med och invigde Citytunneln i Malmö 2010. Snart återförenas bandet för sin 1 000:e spelning som äger rum på Sweden Rock .Foto: Stefan Persson

1981, tre år innan han började i Wilmer X och fem år innan han blev en del av Torsson, hette Thomas Holst band Kommisarie Roy, ett band som blandade Status Quo, glamrock och punk med sång på bred Klippandialekt och texter som innehöll pojkrumsdrömmar om prinsessan Caroline av Monaco och suget efter mat från Möllans Pizza på andra sidan Storgatan.
– Vi hade inte sett världen någon av oss. Jag tror jag var 19 när jag flög första gången. I min familj gjorde man inte sådant. Vi satt rätt mycket på rummet och drömde oss bort.

Kommisarie Roy sjöng, som sagt, om Möllans Pizza och om en Klippanpåg på vift i världen (Helsingborg). Torsson om Pålles gatukök (som var bäst för där jobbade morsan till (Bombadillprofilen) Sven Tall) och Wilmer X om vägen till Klippan. Den lokala förankringen var viktig.
– När man tänker på Torsson och Klippan så betyder den ju allt och så var det även från Kommissarie Roy och en del andra band.

Torsson spelar på Stortorget i Malmö 2002. Thomas Holst, till vänster i bild, och Bo Åkerström. Foto: Eva-Lisa Svensson/ARKIV

Thomas Holst tycker att man kan tala om ett Klippansound även om banden var sinsemellan olika.
– Ja, det tycker jag. Det är så enkelt att det fanns begränsningar. Det fanns inte pengar att skaffa utrustning för alla gånger. Därför blev väl Klippansoundet att det låter lite spinkigt. Ja, inte om alla inspelningar, kanske, men Klippan har ju nästan blivit synonymt med Torsson. Deras första skiva – som jag tycker är underbart bra, jag är inte med på den så jag kan säga det – den är ju väldigt tunn i ljudet.
Många speltillfällen bjöds det inte på i en liten ort men det anordnades elektronmusikuppspelningar i biblioteket, månadskonserter (om än inte varje månad) och den årliga Parkfesten. Kriminella gitarrer slog upp dörrarna till sin lokal och hade replokalsspelningar.

– Man skulle inte kunna förklara för yngre människor, mina barn till exempel, hur torftigt det var, hur lite som fanns. Det var två tv-kanaler och så fanns det tidningar.
– Vissa har teorier om att kreativitet föds ur leda. Och visst, om man tänker efter så fanns det inte så mycket konkurrens. I ett sådant här litet samhälle på 70-talet fanns det nog en dos av sanning i det.
Om vad ungdomarna, och deras initiativrike musiklärare, tog sig för var det inte så många på byn som tog någon notis av. I alla fall inte till att börja med.
– När samlingsalbumet Svensk Pop kom började det skrivas lite om det. Det fanns inte lika mycket media som nu och om Expressen eller Aftonbladet gjorde en hel- eller halvsida så var det jättefett. Och det gjorde de!

Boken som firar 40-årsjubileet. Omslagsfotot visar Thomas Holst band Kommissarie omkring Sven Talls bil.

Torssons första album, med hitsingeln Det spelades bättre boll, släpptes 1980 och gjorde naturligtvis sitt till för att öppna ögonen på människor.
– När vi gjorde vår lp med Kommisarie Roy 1981 så gjorde vi en spelning på Regnbågen. Jag var rätt skeptisk men det kom massor med folk och alla stannade kvar när vi skulle spela. Det normala var att åtminstone hälften bara stack och sket i det. Vi förstod ju att det var folk på högstadiet som hade köpt skivan. Det var väldigt smickrande, vi hade inga sådana förväntningar.

Sedan dess har Klippanpopen blivit ett begrepp. I konsthallen pågår fram till den 14:e januari en jubileumsutställning, den nya boken ligger på bokhandelsdiskarna och även om Pålles gatukök är sedan länge hädangånget så finns det ett Nya Pålles som på skylten ute vid vägen gör reklam för Pannbiff me’ lög – vilket man väl får förmoda är en hommage till Torssons låt Klippans centrum. När jag avslutar mitt Klippanbesök med en korv där låter jag dock bli att fråga om Sven Talls morsa jobbar kvar.
– Nu märker jag ju att det är en enorm skillnad. Det har pratats och skrivits så mycket om det här att det är jätteförankrat även bland människor som inte har något större musikintresse. De är stolta och glada över Klippanbanden, säger Thomas Holst.

1982 åkte Christoffer Barnekow till Klippan för att göra reportage om orten och dess musikunder för tv-programmet Magazinet. 15 år senare kom han tillbaka för en uppföljning.

Kirstys dödsdag

Idag är det på dagen 17 år sedan Kirsty MacColl allt för tidigt gick ur tiden och som vanligt hyllar jag en av mina absoluta favoritsångerskor här på bloggen. I år blir det med denna BBC-dokumentär:

 

Senaste nytt omPop

Linnea Henriksson på tungt uppdrag

Foto: Jessica Gow/TT. Övriga bilder: Ralph Bretzer

Efter att ha varit borta från scenerna under förra året har Linnea Henriksson kommit tillbaka med besked. Sedan två veckor tillbaka ligger ett färskt album ute och på måndag drar Musikhjälpen igång med Linnea Henriksson som reporter i barnsexhandelns Filippinerna.

Linnea Henriksson har fullt upp när vi pratas vid på telefon en måndageftermiddag i slutet av november. Hennes självbetitlade tredje soloalbum släpptes fredagen innan och samma kväll gästade hon Idol och sjöng duett med deltagaren Christoffer Kläfford i Mando Diaos Gustav Fröding-tolkning Strövtåg i hembygden.

Trots det är tankarna redan på väg någon annanstans.
2014 och 2015 satt Linnea Henriksson i buren som en av tre skiftarbetande programledare för Musikhjälpen i P3. När årets upplaga drar igång på måndag är hon med igen, men nu i en annan roll.
– Årets tema är barnsexhandel och jag ska åka till Filippinerna, som är det land där barnsexhandeln via nätet är störst i omfattning, berättar hon.

På plats ska hon rapportera om det hon ser hem till lyssnarna.
– Jag ska träffa barn som ska dela med sig av berättelser så att vi ska förstå här i Sverige vad det är som händer.
– Man kommer naturligtvis att bli väldigt påverkad av det men det är också ett oerhört ärofyllt uppdrag. Det är uppdraget som får komma temat närmast.

Att sitta i buren handlar om att jonglera med känslor, menar hon. Å ena sidan ska man förmedla det allvarliga temat och å andra sidan underhålla lyssnarna.
– Man måste också kunna skapa bra stämning för lyssnarna kan inte ta emot hur mycket som helst. Det här uppdraget handlar om att vara ögonen för alla som annars bara kan se det på håll.

När vi pratas vid är Linnea Henriksson på något slags ilsketröskel över sakernas tillstånd.
– Jag har tagit del av så mycket material, det material jag känner att jag orkat med, och jag blir bara så väldigt arg på att människor gör så här. Det är brottsligt dessutom. Det är inte bara att det är olyckligt att världen ser ut som den gör utan det är rent utnyttjande.

Hon hoppas att när det väl blir till att sätta sig på planet så ska den värsta ilskan ha sjunkit tillbaka lite.
– Jag är väldigt arg nu men när jag kommer dit kan jag inte låta det vara min huvudsakliga känsla. Då måste jag känna att det går att göra något åt det. Det finns otroligt mycket människor som jobbar för att stoppa detta, både genom att sätta dit folk som möjliggör det men också det grundläggande i att stötta samhällen att klara sig på annat sätt.

Det ter sig som något av en krock att albumreleasen kommer så snart inpå Musikhjälpen-uppdraget men det är avsiktligt.
– Jag ville få ut skivan innan jag drog med tanke på att det här uppdraget kommer att vara ganska jobbigt. När jag varit där kommer jag ärligt talat inte bry mig ett skit om mitt album.

Men hon kommer naturligtvis tillbaka till plattan i sinom tid.
– Det som händer när man väl släpper låtar är att andra gör dem till sina egna. Då har man väl även fått tidsmässig distans till själva släppet och kan vara lite lycklig över att folk faktiskt tar emot det.
Linnea Henriksson beskriver den nya plattan som textmässigt mognare. Medan hon tidigare i sina texter gjort upp med människor och händelser i efterhand så rör sig de på nya plattan i pågående skeenden, här och nu.
– Jag skriver mycket om det liv jag lever: jag lever i en tvåsamhet och jag upplever att det ofta avfärdas. Jag menar, hur mycket snackar man inte med polarna under jakten innan eller hur många låtar finns det inte som hjälper en igenom sitt heart break? Normen är att man ska hitta någon att leva med och när man väl gjort det så är det klart.

Men i själva verket är det allt annat än klart. Man ska hitta ett sammanhang tillsammans med någon annan, problemen letar sig in och man är kanske inte alltid så snälla mot varandra som man borde. Hon har även försökt uttrycka sig mer som hon pratar.
– Jag såg när jag skulle renskriva mina texter att jag svär skitmycket och det gör jag ju när jag pratar också, det är väl inget man ska tycka är asfett men det är så jag råkar prata. Jag har verkligen bara försökt vara lite krass: det är det här jag vill säga och det är så här jag pratar. Sedan hoppas och tror jag att man ändå känner igen mig i det, jag tror inte att det är den nya Linnea. Det är bara jag men jag har blivit lite äldre och gör det på ett lite annat sätt.

Även musikaliskt har hon hittat en ny infallsvinkel – och det är en del av orsaken till frånvaron från scenerna under 2016. Det handlar om att sätta sången i centrum, tillsammans med texten och melodin. Produktionen och studiomagin har fått komma senare.

– Alla låtar har börjat med en väldigt enkel demo, ett gammeldags sätt att skriva där man skriver en text och en melodi över ackord och sedan har jag producerat upp låtarna efter det.
– Det har varit jättekul men det har också fått ta lite tid för då har låtarna varit tvungna att landa hos mig i sin grundform så att jag har kunnat känna att det här bär. Och när jag väl känt det så har jag producerat jag upp det.

Även behovet att ta en paus – och flytten från Malmö till Stockholm – har gjort att uppföljaren till 2014 års Du söker bråk, jag kräver dans har dröjt. Då hade karriären löpt i snabb takt från jazzbandet Prylf som släppte sitt enda album 2010, samma år som Linnea var med i Idol, och efter det två album och en hel massa livespelningar. Inte minst behövde hon något att skriva om.
– Det gick i ett enda kör. Jag vill att låtarna ska utgå från mig men jag levde inte. Man jobbar bara och jag vill inte skriva låtar om det. Jag kände att jag måste tillåta mig själv att komma ikapp livet lite. Hänga med folk. Ha tråkigt. Bli nojjig över mitt förhållande. Bli lycklig igen. Bara spendera lite tid.

Hon säger att Malmö, efter att regelbundet har kommit till staden under de två år hon pluggade på på Skurups folkhögskola och sedan under fem viktiga år ha bott där, alltid kommer att vara hemma.
– Jag växte upp i Halmstad och där finns min familj men Malmö var staden som både jag och många av mina närmsta vänner valde. Malmö var staden där möjligheterna fanns, där drömmarna blev verklighet. Jag har fått testa saker där.

Men när karriären och kärleken fanns i Stockholm blev pendlandet till slut för tärande.
– Jag slutade känna att jag åkte till saker när jag åkte till Stockholm för att jobba eller vara med den person jag lever med, eller när jag åkte till Malmö för att hänga med kompisar, göra roliga grejer eller bara vara. Det började kännas som att jag åkte bort från saker. Den grejen blir till slut lite tråkig och då kände jag att jag måste nog bestämma mig för ett hem någonstans. Jag åker ändå till Malmö ganska ofta för att träffa människorna som är viktiga för mig.

Linnea Henriksson om…

…att vara med i Idol:
– Det jag tycker att Idol är är mycket en möjlighet att få presentera sig för en väldigt stor publik. Jag har ju aldrig haft Idol som mål men Idol har verkligen varit en jättedörröppnare. Där skapade jag kontakter som jag fortfarande jobbar med nu, sju år senare.

…konserter:
– Det är en så häftig grej för en konsert är ju bara det som är där och då. Oavsett hur mycket du försöker filma eller fota så går det inte att återskapa det som är i nuet mellan de som står på scen och de som står i publiken.

…att släppa album i en tid när allt fler håller sig till singlar och ep:s:
– Det känns mer idag att alla låtar som är med måste ha en plats där, annars kan man skippa dem. Man behöver inte släppa album. Jag känner själv att jag är väldigt stolt över varje spår. Det här är det sättet jag ville presentera dem på.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer
×