”Mycket modigare med åren”

Foto: Johan Nilsson/TT

Närmare 17 år har gått sedan Jessica Andersson slog igenom i talangsåpan Fame Factory. Det har varit 17 år där hon vunnit Mello, Let’s dance och Guldmasken och varit med på Diggiloo-turnén inte mindre än 13 gånger.
Men någon större soloturné har det inte blivit – förrän nu.

Repetitionerna till “På dejt med Jessica Andersson” har precis börjat när Skånskan får en intervju med artisten och, numera även, tv-programledaren. Det ska bli en föreställning som blandar sånger och prat, humor och allvar.
– Jag har turnerat i 15 år men alltid i en ensemble av något slag. Det här är första gången på egna ben, berättar hon.
– Att det kommer just nu handlar om att jag velat samla på mig erfarenheter och material. Nu känns det som att jag ändå varit med om ganska mycket och är sugen på att åka ut och visa min publik det.

Turnén, som har premiär den 1 februari i Göteborg och når Skåne en dryg månad senare, föregås av ett år där Jessica Andersson har tagit det lite lugnare. För första gången på 13 år stod hon över Diggiloo-turnén och inte heller har det blivit någon traditionsenlig julturné. Däremot har hon hunnit debutera som programledare i tv med Ensam mamma söker (TV3) och flyttat ihop med kärleken i en villa på Onsalahalvön söder om Göteborg.
– Jag blev jättesmickrad när de frågade mig [om programledarjobbet] eftersom jag inte hade någon erfarenhet alls av det tidigare. Det blev en sådan där utmaning jag inte kan säga nej till. Jag var tvungen att testa. Jag har också blivit mycket modigare med åren, lite sådär härligt våghalsig som jag önskar att jag hade varit när jag var yngre.

Foto: Pontus Höök

Trots allt har sommaren varit förhållandevis lugn för henne.
– Man behöver landa lite också. Sedan började planeringen för det här som vi ska göra till våren. Det har varit en sommar av mycket funderingar om vart man vill ta det här skeppet någonstans.
Skeppet har fått namnet På dejt med Jessica Andersson och hon beskriver det som ett personligt porträtt i showform.
– Det är många som tror att jag har blivit singel igen och tror att jag letar efter en tilltänkt när de hör det men så är det inte, säger hon med ett skratt.
– Men jag tyckte att det var ett bra namn för att jag kände att jag ville bjuda in till något som känns personligt och intimt och vad kan vara mer intimt än en dejt?

När intervjun görs i mellandagarna har man kommit en bit på vägen. Ett tiotal kreativa möten har hållits, först mellan Jessica Andersson och regissören Hans Marklund och sedan även med bandet, något hon menar är viktigt trots att man inte börjat repetera “på riktigt” än, eftersom hon gärna interagerar med dem på scenen.
Orden i de talade bitarna av föreställningen är i grunden hennes egna men de har skrivits ned i samarbete med regissören Hans Marklund och Anders Lundin.

Jessica Andersson tog sig in i det allmänna medvetandet 2002 först genom att komma tvåa i den första säsongen av Fame Factory och sedan, året därpå, genom att vinna Melodifestivalen tillsammans med Magnus Backlund i duon Fame.
– Jag var närmare 30 år då och det kommer jag också att prata om i föreställningen, att den som verkligen har en stor del i min framgång är Bert Karlsson för at han var den som vågade satsa på mig trots att jag inte var den här unga tjejen som man kanske ser komma fram idag. Dessutom var jag gravid. Han såg väl någonting i mig ändå som han tyckte var värt att satsa på och det är jag naturligtvis otroligt tacksam för.

Vad tror du att det har inneburit för dig själv att du var så pass mogen när du slog igenom?
– Jag vet inte riktigt. Jag inbillar mig att det kanske medför en större ödmjukhet inför det man gör. Jag säger inte att det inte finns artister som slår igenom i ung ålder som är tacksamma men jag kan bara prata för mig själv: Jag känner mig så extremt lyckligt lottad och tacksam. Det är ett jobb: jag tjänar pengar och betalar mina räkningar men jag har svårt att se det som ett jobb, mer som en livsstil. Jag känner tacksamhet att en gammal skivbolagsdirektör valde att satsa på en medelålders kvinna, säger hon med ett skratt.
– Jag var ju bra mycket äldre än Carola, Lena, Charlotte, Robyn eller alla dem som kom efter.

Att hon har hunnit leva ett liv innan hon klev in i artistvärlden färgar av sig på föreställningen. 2009 släpptes hennes självbiografiska bok När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var som berättar om en tuff uppväxt och det självbiografiskt färgade albumet 40.14.4 kom fyra år senare, även det med kraftiga mörka stråk.
– Det har inte bara varit framgångar utan även motgångar ibland. Boken har betytt otroligt mycket för mig. Det skulle kännas konstigt för mig att göra en föreställning och inte också blanda in lite allvar. När jag själv går på föreställningar vill jag bli berörd. Jag tror att det är viktigt att visa sig skör och sårbar inför sin publik.

Förutom soloföreställning gör Jessica Andersson comeback i Diggiloo till sommaren. Något åttonde framträdande i Melodifestivalen blir det dock inte 2019 även om hon fått frågan.
– Jag tyckte att det var lite för tätt inpå senaste gången. Men jag är aldrig främmande för Melodifestivalen. Det låter som en klyscha men det handlar faktiskt helt och hållet om låten, att man får en låt som man inte kan motstå och den här känslan av att utmana sig själv.
– Sedan kan det förhoppningsvis bli en fortsättning på den här dejten. Jag tycker att det är synd att bara ha en. Man måste ge det ett par gånger. Man får ge det ett par gånger innan man väljer att avsluta eller gå vidare.

Foto: Anders Sundqvist

 

På dejt med Jessica Andersson – i Skåne:

9/3 Malmö, Slagthuset
10/3 Ystads Teater
17/3 Helsingborgs konserthus
7/4 Kulturkvarteret i Kristianstad

Molly och Tove har hittat hem

Molly Sandén på Babel i lördags.

Jublet fyller den gamla kyrkosalen som inrymmer rockklubben Babel. Det är packat i lokalen när Molly Sandén ska gå upp på scen för sin turnéfinal för i år och det ligger en stämning av spänd förväntan i luften redan när förbandet går av scenen.
Det är ett bra år hon har haft, Molly Sandén. Hennes tredje album, Större, kom ut och hittade hem hos såväl publik som kritiker. Det var som att det faktum att hon växlade över till svenska fick hela den där tidigare oförlösta potentialen att blomma ut och hon förvandlades från ett löfte till en stjärna. När det engelska språket inte längre stod som ett filter kom hennes texter som närgranskar kärleksrelationernas ömmare punkter så mycket närmare.

Hon sparkar igång med titelspåret från plattan och allsången är med redan från start.
På Queens of pop i somras såg jag Molly Sandén för första gången och blev redan då imponerad, inte bara av hennes låtmaterial utan även av henne som scenartist. I en trång och fullpackad rockklubb växer det verkligen till något mycket större.
Hon har varit på turné i tolv år, säger hon, och det märks. Hon har lärt sig sin läxa, att en vokalist inte bara spelar på sina stämband utan även på sitt band och sin publik.
Kontakt är nyckelordet. Hon showar loss för dem i den främre raden men tar också in dem längre bak. Hon får oss att känna oss delaktiga i den kollektiva upplevelse som är en popkonsert.
Vem som står i centrum är självklart men som en riktig stjärna kan hon också lämna plats för andra och låta sitt band skina. Det var länge sedan jag senast såg ett bassolo utanför jazzens och funkens värld, om man säger så.

En av spelningens verkliga höjdpunkter kom, precis som på Queens of pop i somras, med den ljuvliga gitarr och sång-duellen i Säg det. Det är nästan så man får vibbar av samspelet mellan Springsteen och The Big Man på saxofon, inga musikaliska likheter i övrigt. När hon ställer sig bakom keyboardet för att göra Sand, en annan av kvällens höjdpunkter, säger hon att hon inte lyckats spela rätt på den någon gång under turnén.

Hon gör det inte nu heller men det känns ändå rätt, det blir en välbehövlig spricka i perfektionen som skänker en ännu större närvarokänsla. På slutet kan Sandén nästan lämna det där med sången helt. Den har publiken tagit över.
Frågan är om inte hennes styrka ändå är att framstå som så genuin. Hon lyckas faktiskt förmedla känslan av att hon, som hon säger, väntat hela sin karriär på att stå här, framför oss på Babel.

Tove Styrke på Kulturbolaget i fredags.

Molly Sandén och Tove Styrke har en del gemensamt. De är jämngamla, de har båda – trots sina unga år – samlat på sig en stor mängd erfarenhet och är produkter av det svenska popundrets talangfabrik. De har båda släppt sitt tredje och bästa album i år och är artister som känns som att de hittat hem musikaliskt.
Musikaliskt landar Styrke dock en bra bit från Sandén. Där Sandén har blommat ut genom att växla till svenska har Styrke gjort det genom att på albumet Sway vässa sin moderna electropop ännu några snäpp.

När hon på fredagen gästade ett överraskande glesbefolkat KB är det, som hon säger: ”min typ sjunde turné i år”. Hon har bland annat förbandsturnerat med Katy Perry och Lorde och gjort egen klubbturné i USA. Och om den dåliga uppslutningen bekommer henne är det inget hon på något sätt låter skina igenom utan genomför ett både charmigt och drivet set där hon, precis som Sandén, verkligen tar in publiken. Det jag kan sakna är dock något slags samspel med hennes två musiker som förvisas längst bak och ut på kanterna av den blomprydda scenen.

Caroline Cederlöf, mer känd som Grant.

Grant, förtjänar också att nämnas. När jag intervjuade Tove Styrke inför spelningen pratade hon sig varm för sitt förband med sådan entusiasm att dialekten från födelsestaden Umeå började skina igenom. Och jag förstår henne. Grants musik som landar någonstans mellan Lana del Ray, Nancy Sinatra och James Bond-låtar i modern popförpackning är förtrollande och växer rejält live.

Självsäkrare Styrke till Skåne

Tove Styrke på Malmöfestivalen i augusti i år.

– Det har varit ett helt fantastiskt år.
Det är en glad Tove Styrke som efter ett 2018 fyllt av såväl stora arenaspelningar som klubbgig avslutar med en skandinavisk turné som tar henne till Lund och Malmö.

Albumet Sway släpptes i våras och hon har agerat förband till såväl Lorde, på arenor i USA, som till Katy Perry i Europa. När tidningen når henne på telefon är hon nyss hemkommen från en omfattande klubbturné i USA, Kanada och Storbritannien.
– Jag är så otroligt tacksam att få göra de här arenaspelningarna. Och sedan att få göra egna headlineturnéer under mitt namn … Och det kom folk och vi sålde ut flera av spelningarna. Det har varit en otroligt rolig höst, säger hon.
– Jag har spelat överallt känns det som. Jag har hållit på i ganska många år och det känns som att jag har jobbat upp en fanbase som är dedikerad, som verkligen uppskattar det jag gör.

Tove Styrke var bara 16 år när hon klev in i det allmänna medvetandet i och med medverkan i Idol 2009. Nästa år är det alltså tio år sedan genombrottet och hennes karriär sammanfaller med en tid där svensk popmusik både har professionaliserats och internationaliserats.
Tillsammans med artister som Tove Lo, Zara Larsson, danska Mø och finska Alma har hon varit med om att skapa en medvetenhet om skandinavisk pop utomlands.
– Jag tycker att det är så fint att man kan känna en samhörighet med alla de här andra fantastiska, begåvade artisterna som också kommer härifrån. Jag är så stolt att få vara en del av det och inte bara känna mig som en ensam fisk i ett stort hav.
– Jag är så glad att jag lever i en tid där jag kan sitta i Stockholm, i en liten källarlokal, och göra musik – saker som jag tycker är feta – släppa den och så hittar folk det var de än bo i världen och så kan jag åka dit och spela.
Samhörigheten med de andra artisterna beskriver hon som viktig; att det finns folk att dela erfarenheter med, hitta stöd hos och att peppa varandra.
– Där tycker jag att internet är en bra grej för det gör det så lätt att supporta andra, posta när folk släpper saker och heja på.

Någon konkurrens mellan artisterna vill hon inte prata om.
– Jag ser det verkligen inte så. Jag tycker att det är så onödigt att hitta konkurrens. Jag utgår från att ingen kan göra det jag gör bättre än jag och att jag inte kan göra det någon annan gör bättre än den. Det starkaste kortet man har är att vara sig själv och göra det man känner lust att göra. I det kan det inte finnas konkurrens.

Hur känner du att ditt artisteri och ditt konstnärskap har utvecklats under de här snart tio åren?
– Väldigt mycket. Jag känner att jag har ett helt annat självförtroende än för bara några år sedan, att jag verkligen kan lita på min egen kapacitet. Jag vet att jag är bra. Det ger mig frihet att göra vad jag vill och ta ut svängarna. Jag känner mig tillräckligt trygg att verkligen utmana mig själv vilket är superviktigt för mig, att hela tiden vara nyfiken och hitta nya versioner av mig.

Vart känner du att du är på väg?
– Jag vet inte och det tycker jag är väldigt kul. I början på nästa år ska jag börja skriva och spela in nytt. Det känns så roligt för nu har jag gjort den här grejen och nu kan jag börja på nytt. Det är bara ett blankt papper jag kan göra vad jag vill på. Det tycker jag känns väldigt inspirerande och kul. Jag vill släppa mer musik, spela på nya ställen – det är massa ställen jag inte varit på än …

I augusti spelade Tove Styrke på Malmöfestivalens stora scen på Stortorget. Nu väntar klubbsspelningar Skandinavien runt – till Lund och Mejeriet kommer hon den 30 november, sedan väntar bland annat spelningar på Vega i Köpenhamn den 13 december och på KB i Malmö dagen efter.
– Det är Sway Tour så det är väldigt mycket att man får kliva in i den världen som albumet är, sedan blandar jag in olika samarbeten som jag gjort och lite äldre låtar. Det är väldigt roliga spelningar med väldigt mycket värme. Det känns som ett så himla fritt utrymme för jag har skapat det själv, det finns ingenstans som jag känner mig så mycket som mig själv som på scenen. Det är bara mitt rum och de som tycker om den musiken jag gör tycker också om att kliva in i det rummet.

Stora scenen på Malmöfestivalen eller en klubbspelning. Vad är skillnaden för dig som artist?
– Alltså, egentligen har jag kommit på att det inte är så stor skillnad. Det är samma trick man måste göra. För mig handlar det om att när jag gör en liten klubbspelning så vill jag få det att kännas stort och fett och mäktigt som om det var en stor arena och om jag spelar på en stor arena så vill jag dra in publiken så att det känns intimt som på en klubb. Det där att få rummet att försvinna och skapa kontakten med publiken. Det är jättekul. Jag försöker att bli bättre på det hela tiden.

Hon avslutar med att uppmana publiken att komma i tid och inte hoppa över förbandet Grant.
– Jag är så glad att hon är med mig på den här turnén. Hon öppnade för mig i London tidigare i år och jag sa: ”Kan jag få ta med mig henne överallt? Hon är så bra och sjunger så bra. Hon är så härlig person så det är jättekul att få ha med henne”.

Robin blir vän med sig själv

Robin Stjernberg är tillbaka, fem år efter senaste plattan, med sin nya ep Under Water. Foto: Karl Anton Björkman

 

Vad hände egentligen med Robin Stjernberg? Det har varit ganska tyst sedan senaste albumet kom ut 2013.
En hel del skulle det visa sig. Idag släpper Hässleholmssonen och forne Mellovinnaren ep:n Under Water.

Pianots strängar klingar ut. Locket läggs ned och pianomannen reser sig och går med fasta steg ur rummet. Med de ljuden avslutas låten Always, det sista spåret på Robin Stjernbergs nya ep. Inspelningen av pianoballaden är avskalad och trots att sången är lågmäld finns det en ljudmässig råhet. Det knarrar om stolen och frasar om kläder och kroppsdelar som rör sig.
– Jag ville ha känslan av en enda tagning och när det är klart reser jag mig och går därifrån, berättar Robin Stjernberg när tidningen når honom mellan dagens låtskrivarsessions och synkning av nya musikvideon.
– Det är det jag vill att hela EP:n ska vara, en autentisk hemmasnickrad skiva.
Han beskriver låten Always som ett avslut på ep:ns tematik där varje låt är ett brev till honom själv och Always knyter ihop säcken,
– Det är där jag blir vän med mig själv och sjunger till mig själv att jag kommer alltid älska mig trots mina brister. Det är något jag kämpat med, att älska mig själv för det är ett sådant stressigt klimat att vara människa idag med social medier och ytlighet. Jag ville stänga dörren till den ångesten jag hade när jag skrev musiken – det är anledningen till att jag vandrar och ut stänger dörren.
Fotstegen och knarrandet är inte det enda ljud från världen utanför musiken som letat sig in i Robin Stjernbergs musik. Han beskriver hur han spelade på disken i studions kök med pennor vilken gav ett klockliknande ljud som fick följa med in i en låt. Fokuset på ljuden hänger ihop med den nya roll han har klivit in i under de senaste åren.

2013 släpptes Pieces, Robin Stjernbergs första “riktiga” skiva, Idol-skivan oräknad. Den innehöll Mellovinnaren och Eurovision-bidraget You. En smakstart på karriären naturligtvis och, som Robin Stjernberg själv säger, orsaken till att han än idag kan leva på musiken. Men efter Pieces har det varit ganska tyst.
– Det är väldigt medvetet för jag har inte varit redo att vara artist på det sättet. Det har varit viktigt att vara musikern, kreatören, skaparen – en konstnär. Att utforska vilka känslor det är som får mitt hjärta att slå extra hårt och sedan kommunicera det i form av musik.
Helt tyst har det ändå inte varit. Det har kommit några singel-låtar men inget större samlat grepp förrän nu. Det innebär dock inte att den idag 27-årige artisten har legat på sofflocket.
– Jag har skrivit låtar, spelat lite och varit med i lite små tv-program här och var. För mig har det mest handlat om att sitta i studion och klura ut vem jag är musikaliskt. Och arbeta med andra artister och låtskrivare. Jag har lärt mig producera också.

Bland annat var Stjernberg med och skrev och producerade Robin Bengtssons låt I can’t go on som vann Melodifestivalen förra året och han var med och skrev sommarhiten Dansa med Malmörapparen Niello.
– Jag ville hitta vad jag står för och vem jag är musikaliskt. Det tar tid, liksom att lära sig producera.
Han beskriver sina låtar som lirade snarare än programmerade – det är piano, gitarr, bas och trummor även om det även finns med programmerade element.
– Jag har lekt med gamla synthar från 70- och 80-talen, utforskat andra epoker. Men sedan landar det i ett melodispråk som jag alltid haft som är väldigt popigt och souligt men inte så tillputsat. Fokus är på känslan i musiken snarare än att det ska låta dyrt.
– Jag tror att jag hittat ett lugn i min sång där jag inte behöver skjuta ifrån som jag har gjort tidigare – “Kolla vilka höga toner jag kan ta och vilka wails jag kan göra!” – Nu har det varit mer fokus på att kommunicera låten och känslorna jag vill förmedla.
Vart känner du att du är på väg?
– Nu är jag på väg att släppa min första ep på fem år och det känns väldigt spännande, Vart den för mig det får vi se. Jag kom precis hem från Nashville för någon månad sedan där jag har varit och jobbat och fått jättebra respons på mina låtar. En dröm skulle vara att få åka och spela utanför Sverige. Det är ju lite att börja om från noll, att showcase-spela, visa vad jag har att säga med min musik.

Kopplingen Nashville och Robin Stjernberg ter sig kanske inte alldeles uppenbar. Han säger att även om han inte själv gör countrymusik så tycker han om att skriva med folk som gör det, att det finns ett klassiskt, tidlöst, låttänk där som han gillar liksom en förståelse för textens betydelse. Men trots att texterna är viktiga är det ändå melodierna som kommer först, det är de som spelar dag ut och dag in i hans huvud, melodier som han sedan gnolar in som röstmemon i mobilen,
– Ibland kommer det något när man står i kön på Ica och då låtsas jag ringa någon och säger “Tjena, tjena, jag skulle bara sjunga en melodi för dig”. Då kollar folk inte konstigt på en. Skulle jag bara börja sjunga så skulle det väcka en massa uppmärksamhet. Det händer konstant, senast idag.

Robin Stjernberg beskriver det som något av att börja om från början med nya ep:n.
– Det kommer nog att ta tid för folk att upptäcka att jag ens har släppt något. Men jag vet att musiken är bra nog så att när vi väl får lyssnare så hoppas jag att de kommer att tycka om det. Jag vet att det finns fans där ute och just nu är det för dem jag gör det. Sedan hoppast jag att ta ny mark men det kommer att ta tid men det är dit jag ska och det kommer att hända. Det intalar jag mig själv, det måste man göra annars har man inte i branschen att göra.

Än finns det krut i pistolen

Slyngeln som satt i röda brallor och svart tröja, med en tjock mörk hårmatta, buskiga ögonbryn och buspojksuppsyn medan hans bandkollega Johnny Rotten begick dödssynden att säga ”shit” i tv 1976 har med åren förvandlats till en lågmäld och distingerad gentleman. Med den gyllene jeansjackan från senaste albumomslaget och det numera grånade håret omsorgsfullt kammat nästan snubblar Glen Matlock fram till mikrofonen på ett välfyllt och redan från start ganska svettigt Folk å Rock.

Hur ska det här gå? undrar jag i mitt stilla sinne. Men så snart näven landar på strängarna på den akustiska gitarren är alla sådana funderingar bortblåsta. Det är uppenbart att han hållit krutet torrt under åren som gått. Han behandlar strängarna med en närmast brutal frenesi. Såväl Sex Pistols-örhänget Pretty Vacant som Richard Hells Blank Generation, som Matlock säger att han haft som inspirationskälla till den låten, sitter som en smäck.

The Ghosts of Princes in Towers som Matlock skrev för sitt post Pistols-band Rich Kids är en av spelningens verkliga höjdpunkter, liksom avslutningen när han kör All or Nothing av hans egna ungdomsfavoriter The Small Faces. Är det punk? Spelar det någon roll? Det vore väl synd att säga att en låt som God save the queen inte hade mått bra av såväl elgitarr som bas och trummor men på det stora hela fungerar det väldigt väl.

Det blir naturligtvis ljudmässigt begränsat med bara en gitarr och så rösten – inte minst som Matlock inte är någon större sångare – men det vägs upp av den värme han projicerar, att han verkar ha kul där på scenen och de historier han berättar för oss mellan låtarna. På det stora hela är det en väldigt lyckad kväll med en gammal punkhjälte som är betydligt bättre än vad man har rätt att förvänta sig.

Pop i solskenet på torget

Andra radiofestivalen under Malmöfestivalen kom till skillnad mot den första med fint väder.
Solen sken över Molly Sandén, Rhys och Kaliffa som satte torget i gungning.

Under den tidiga torsdagskvällen var det åter dags för Stortorget att fyllas av storpublik, Entusiasmen hos den unga publiken var inte att ta miste på när det väl var dags för Kaliffa, den första av artisterna att riva av sina största hits med Helt seriöst i spetsen.

Rhys tog ned tempot något innan det var dags för den artist som av gensvaret att dömma var den stora stjärna för kvällen, Molly Sandén, en artist som ”turnerat i halva sitt liv”, som hon själv säger.
– Det är speciellt med den här typen av spelningar, när man bara har tre, fyra låtar att köra. Det är bara att ge gärnet. När jag kör mina egna spelningar kan man landa lite i vissa låtar, sa hon när Nöjesbloggen pratade med henne häromdagen.
– Det är kul med så stor publik men det innebär också att man inte riktigt vet vilken publiken är. När jag spelar själv så vet jag att de kommit dit för min skull.

Tidigare i år släpptes Sandéns tredje album, Större, en betydligt personligare skiva än hennes tidigare, där hon dessutom växlat tillbaka till att sjunga på svenska. När hon uppträdde på Queens of pop för några veckor sedan skämtade hon med publiken:
”Har ni hört min nya skiva.”
När frågan naturligtvis möttes med ett rungande ja från publiken svarade hon med ett ”Då känner ni mig redan alltför väl”.

När jag drar upp det och säger att det känns som bara till hälften ett skämt skrattar Molly.
– Det blir mycket närmare när man sjunger på svenska.
Hur är det att vara sjunga så personligt om känslor och relationer när man själv lever i en relation?
– Jag tror att det blir lättare i och med att vi båda är artister och förstår vad det handlar om.

Större har fått fina reaktioner från såväl publik som kritiker. Molly Sandén smider medan järnet är varmt. Parallellt med sommarens turnerande passar hon på att sticka av med att spela in när hon är i Stockholm.
– Det gäller att passa på medan man har flow. Jag vet att det kan ta slut när som helst, säger hon.

Molly Sandén

Rhys

Kaliffa

Molly Sandén

Ett kärt återseende

Jag tar hela livet
på för stort jävla allvar

Jag var såld från första gången jag hörde Vånna Inget. Det var min vän och kollega Dag som kom till jobbet och sade: Ralph, du måste höra det här! Det var 2011 och ”det här” var Vånna Ingets debutalbum Allvar.

Det var frenetiska postpunkrytmer i kombination med gitarr och keyboard som väcker minnen av tidig goth och till det en sångerska som tycks slita ut sitt hjärta ur kroppen till allmän beskådan; som sjunger om att ta livet på för stort jävla allvar, om att vara en tickande bomb på väg att explodera, om att ta en billig semester i andra människor misär.

Sedan dess har jag sett dem ett antal gånger men det var längesedan nu. Därför var det med stor förväntan jag gick till Gustavscenen på fredagskvällen. För vad kunde vara bättre än att avsluta den första festivalkvällen med ett kärt återseende?

Jag kommer aldrig se klart jag kommer aldrig se klart
Jag kommer aldrig se klart jag exploderar snart
Jag känner hur det rusar men min puls e svag
Jag e en tickande bomb jag e en tickande bomb jag exploderar snart

Och det är som ingen tid har förflutit. Det brinner ännu om Karolina Engdahls stämband och Tommy Tift får fortfarande sin Hagström Swede att skära genom våra trumhinnor som om det vore tidigt 80-tal, den tid när postpunken landade i sitt allra mest klaustrofobiskt ångestladdade punkt.

Stundtals är det nästan komiskt miserabelt. Och det är skönt. Det blir som en exorcism, en katharsis. För mitt i allt det svarta kontrapunkteras texternas ångest och musikens laddade frenesi av det faktum att sångerna också är vansinnigt medryckande.

Det blir inte bättre Det blir inte bättre än såhär
Det blir nog fan bara sämre o han lever på sin Sjuk-ung-man-missär
Som man lever får man lida
Sida vid sida / som man lever får man lida

Och när jag går hemåt i natten gör jag det med ett leende på läpparna.

 

Alter egot ger plats för de stora känslorna

Med Malmöbandet Nightmen insomnat ger sig sångaren Erik Mellerstedt ut på soloutflykt som alter egot Bo Mehr.
På lördag, lagom till lunch, står han på Gatuscenen på Gustav Adolfs torg. Då lär det bli stora känslor.

Nightmen var ett ganska ruffigt popband med ett lite punkigt tilltal. Den musik som Bo Mehr står för, i alla fall i nuläget, är något annat. Tänk sent på natten-pop. Tänk Scott Walker och tänk Nick Caves ballader.
Men vem är egentligen Bo Mehr?
– Han är en scenpersona som jag skapat. I dagsläget är han något slags romantisk cowboyfigur som sjunger pop, säger Erik Mellerstedt.
– När jag började skriva musik till det här kände jag att det här behöver jag någon annan som står för än Erik Mellerstedt. Jag behövde gå från mig själv för att få utrymme och för att gå ifrån de andra musikaliska alster som jag har gjort tidigare.

Han berättar att han alltid drömt om att sjunga ballader. Grundtanken är att karaktären Bo Mehr ska vara föränderlig och får honom själv att känna sig friare i det han gör.
– Jag har väl aldrig ansett mig själv vara en person som hanterar romantik, eller ens kärlek, på det sättet som jag hade önskat; som den här fantasin som man snappar upp genom all kultur man tar emot som barn.

Projektet Bo Mehr rör sig i gränslandet mellan musik och skådespeleri.
– Egentligen kanske jag bara är en person som önskar att jag blivit skådespelare och därför håller jag på med musik.

I någon mån går man väl alltid in i en roll som sångare som sjunger en sång?
– Ja, absolut. Vi har haft mycket diskussioner kring karaktärsskapande. Just det här att leva sig in i karaktären kan skapa musik. Jag tror personligen att ganska många artister inte är den personen de är på scen när de är hemma eller hämtar på dagis.
Det handlar om fantasi, menar han. Det händer inte tillräckligt mycket i de flesta människors liv för att det ska räcka rätt upp och ned som material för en skiva om året.
– Folk är mer intresserade av att lyssna på något relaterbart om stora känslor till en annan person eller mörkret av att förlora någon än om någon som borstar tänderna, går till gymmet och träna eller vad man nu gör. Har man då inte gjort det tillräckligt ofta får man hitta på.

Är Bo Mehr den person du skulle vilja vara?
– Det är svårt att säga om det är den personen jag vill vara eller som det bara är den personen som jag tycker det är lite härligt att få leva i periodvis.
Än så länge har Erik stått på scen två gånger som Bo Mehr, den första var som förband till Sarah Klang på KB. Och visst är det lättare att ställa sig på scen som en karaktär än att göra det som sig själv, något Erik i någon mån gjort även i sina tidigare projekt.
– Det är det jag alltid har uppskattat i musik, de här karaktärerna. Jag tycker att det måste finnas något mer i musiken. Det räcker inte med att du släpper fin musik. I min värld måste det finnas en förpackning, ett ansikte; det måste finnas en illusion av en person.
Bo Mehrs debutsingel, Crying, kom i våras och den 24 augusti släpps andra singeln Such a Fool (For You). En knapp månad därefter, den 21 september, släpps albumet Dreamer. Albumet spelades in live på bara tre dagar (för att få till den rätta nerven) tillsammans med producenten Joakim Lindberg, basisten Matilda Berggren, trummisen Markus Johansson och och med Karl Arvidson på klaviatur och elektronik.

Är du nervös för skivan ska tas emot?
– Ja, det är jag naturligtvis. Samtidigt som jag måste säga att längtan att dela med mig av det är mycket större än nervositeten. Jag har levt med det så länge nu att jag bara vill att det ska komma ut. Men jag är väldigt stolt, glad och nöjd. Att spela in en skiva är alltid ett experiment men jag tycker att det blev tillräckligt bra och konstigt.

Klangs röst griper tag

Minifestivalen Queens of Pop har precis dragit igång på Sofiero med spelningar av Julia Adams och Sarah Klang. Himlen är ovant grå och det kommer till och med några droppar uppifrån, inte tillräckligt för att kalla regn, kanske, men det känns ändå liye skönt.

Sarah Klang har en sådan där röst som bara griper tag om själen. Personlig och knivskarp, med perfekt kontroll, kräver den uppmärksamhet.
Utan att egentligen röstmässigt låta som Dusty Springfield lyckas hon träffa den där allra blåaste sidan hos den brittiska sångerskans blåögda soul.

Sweden’s saddest cowgirl kallar hon sig på turnéaffischen och utan att blanda in alltför mycket country i musiken är det, känslomässigt, en träffande beskrivning. Det låter förödande vackert och sorgset. Det kan inte ens ett stundtals hackande PA förstöra.

På något sätt känns de där grå molnen som en passande inramning. Sarah Klangs musik känns inte riktigt rätt i strålande solsken. Allra bäst hade det naturligtvis varit efter mörkrets inbrott eller inomhus på en klubbscen.

 

* * *

Den forna Little Marbles-sångerskan Julia Adams har tagit npgra rejäla kliv sedan jag såg henne senast, på Malmöfestivalen för ett par år sedan. Den här gången har hon med sig ett helt band och inte bara en elektronisk bakgrund, en starkare låtkatalog. Dessutom känns hon säkrare på scen och framför allt: de där sura tonerna som drog ned intrycket på den spelningen lyser med sin frånvaro. Det bådar gott inför hennes kommande debutalbum i eget namn.

* * *
Min kollega Peter Eliasson recenserar hela Queens of Pop här, med bilder av undertecknad.

Om kraften i en låt

Vad är väl en sång. Den kan ju vara tråkig, trist eller alldeles, alldeles underbar. Ibland alla på samma gång.
I torsdags kom sommaren 1994 på återbesök till Malmö. Och om den sommaren hade ett soundtrack som kunde reduceras ned till en enda låt så var det När vi gräver guld i USA med GES.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är superintresserad av fotboll. Jag ska också erkänna att jag inte är en fan av herrar Glenmark, Eriksson och Strömstedt. Men den där sommaren gick vi alla och gnolade om alla flickor vi försakat och på alla dem som trott på allting som vi gjort. Den där sommaren tjatade till och med de minst fotbollsintresserade i umgängeskretsen om Tomas Brolins frisparksmål mot Rumänien.

Vad hände mer musikåret 1994? Oasis släppte Definitely Maybe och vandaliserade ett hotellrum i Hultsfred. Bad Religion blev plötsligt och oväntat – och tyvärr tillfälligt – jättestora. Blur släppte Parklife, Beck Mellow gold med brottarhiten Loser och rapparen Nas sin hyllade debutplatta. Nirvanas Kurt Cobain och bossanova-kungen Antonio Carlo Jobim gick ur tiden. Men allt det där bleknar, i alla fall mot en folklig svensk horisont, i jämförelse med en halvdan fotbollslåt.

2018 har vi åter upplevt en magisk fotbollssommar, om än storleken mindre än för 24 år sedan. Och GES är åter på vägarna. Jag står där i fotodiket på Mölleplatsen med kameran i högsta hugg. Som vanligt är natten varm. Så sparkar de som avslutning på kvällen igång Låten; själva orsaken till att de här herrarna står där på scen tillsammans. På videoskärmen bakom scenen rullar scenerna från när bronshjältarna kom hem och mötte folket på Kungsträdgården.

Det är inte mycket till låt egentligen. Texten är tunnare än min gamla Dead Kennedys t-shirt från 86 som torktumlats en miljon gånger. Men det spelar egentligen ingen roll. Visst blev det silver i hemma-vm 58 men hur många av oss har levande minnen därifrån? Och i kategorin svenska fotbollslåtar är inte konkurrensen stenhård, direkt. Årets försök av Gyllene Tider får ju När vi gräver guld att verka Bob Dylan i jämförelse.

Men poängen är att När vi gräver guld i USA är mer än en låt. Den är ett minne, en känsla. Den är tiden när vi – i alla fall majoriteten av oss i publiken – var unga och vackra. Den är minnet av solen som aldrig slutade skina. Den är känslan av att nu, nu erövrar vi världen. Och den känslan strålade åter ned där vid Mölleplatsen.

Kanske är det just det faktum att texten är så tunn som hjälper oss att fylla den med våra egna minnen och tankar kring den där sommaren vi aldrig glömmer. Det faktum att Anders Glenmark, Orup och Niklas Strömstedt kan konsten att snickra ihop en melodi som vägrar släppa taget om ens medvetande hjälper naturligtvis också till. Så här 16 timmar efter att jag såg honom framföra den spelar fortfarande Glenmarks Hon har blommor i sitt hår i min skalle och det trots att jag hatar den låten.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer