På väg mot något stort

Maria Jane Smith i Smith & Thell. Foto: Jörgen Johansson

Det startar inte på det bästa av sätt för Smith & Thell på Sommarrock Svedala. Det startar med Maria Jane Smiths röst fullständigt dränkt i en hiskelig choruseffekt som raderar ut varje spår av känsla, personlighet och mänsklighet ur den och jag börjar fundera vad det är för fel på vår tid där rösten, det mest känsliga och uttrycksfulla av alla instrument, måste dränkas i antingen chorus eller autotuner.

Men bandet hämtar upp det. De gör det i kraft av synnerligen skickligt låtskrivarhantverk, de gör det i kraft av en dito sångerska som dessutom förmår förse bandets i grunden lätta och luftiga popsånger med tyngd och viss svärta.

”Jag är bara en föräldralös flicka men jag har massor av syskon”, säger Maria Smith i presentationen av en låt som hon tillägnar sin syster. Och det är klart att hennes personliga historia med föräldrar som gick bort tätt inpå varandra när hon var i tidiga tonåren färgar av sig i musiken, liksom de antidepressiva mediciner som skrevs ut åt henne och som förvandlade henne till en känslomässig staty. Om inte annat gav det henne och partnern Victor Thell deras genombrottshit Statue (The Pill Song).

Jag skulle inte säga att Smith & Thell är hela vägen framme men de har kommit en god bit på väg. De har fått fin kritik i USA vilket inte alls är konstigt med tanke på att den typ av countryfärgad popmusik som de gör har en gigantisk publik där. Att det även rör på sig här märks såväl på att deras Forgive me friend toppat Svensktoppen som på det fina gensvaret i den ljumma sommarkvällen på Sommarrock.

Inte minst har de en förmåga att få till refränger som kan försätta berg och lyfta arenatak; refränger som ber om en gigantisk ljusshow och mäktig allsång.

* * *

Hasse Andersson med violinisten Jannike Stenlund

Helsingborgarna Smith & Thell var tvåa ut i en helskånsk uppställnin på den större av de båda scenerna på Sommarrocken. Öppnade det hela gjorde Hasse Andersson med sin ”skånska bonnarock” som han själv presenterade den, eller skåntry som en recensent kallade det en gång i tiden.

Båda är rätt bra beskrivningar på hans musik. Och det är väl inte mycket att säga om. Hasse Anderssons varma utstrålning bär långt och där det brister i showande kliver violinisten Jannike Stenlund in med sin uppenbara spelglädje, sin dans och sceniska närvaro.

Timbuktu och Damn! Mobilfoto: Ralph Bretzer

Avslutade kvällen gjorde länets kanske säkraste livekort. Timbuktu och Damn! gjorde knappast någon besviken med sin patenterade mix av soul, funk och hiphop.

De har alltid varit en tight sammansvetsad enhet men efter snart två decennier tillsammans svänger de hårdare en någonsin och ser fortfarande ut att ha kul på scen. Inte minst fungerar gitarristen Svante Lodén, med sin härligt styltiga dansstil, som en alldeles utmärkt parhäst till Timbuktu själv.

Till och med mina två tämligen svårflörtade söner föll för svänget, låtarna och Timbuktus texter och munviga rap, även om yngsten tyckte att far och storebror var pinsamma som dansade loss.
”Ska man dansa ska man dansa bra”, sa han medan jag försökte förklara att man ska dansa som om ingen tittade.

* * *

Theoz. Foto: Ralph Bretzer

Så var den sista dagen på Sommarrock kommen. Först ut var festivalens med viss marginal yngsta artist. 13-årige Theo Haraldsson, mer känd som Theoz, har gjort sig ett namn på Youtube och Musical.ly (numera Tiktok) med drivor av följare.

På senare tid har han även börjat göra musik men det är ännu inga driver av låtar han har skrapat ihop, därför blir det en kort spelning framför den huvudsakligen unga publiken som har samlats i den tidiga eftermiddagsvärmen. En knippe egna låtar, med Het och Theori i spetsen och någon cover – Aviciis Wake me up blir det innan spelningen är över.

Eftersom jag knappast tillhör den åldersmässiga målgruppen lämnar jag över omdömet till någon som är det: min elvaårige son Max.
”Hans låtar fastnar snabbt i skallen men de försvinner snabbt också” säger han.

 

Underlig och underbar

I will be your warrior
I will be your lamb

Så sjunger Aurora Aksnes, i musikaliska sammanhang mer känd kort och gott som Aurora, i låten Queendom. Krigare och lamm. Det är en bra beskrivning av den norska sångerskan.

Hon är avväpnande gullig på ett, som det verkar, oförställt sätt, samtidigt som hon gärna växlar om och visar en mörkare sida. Hon kan fnittra flickaktigt i ena stunden för att i nästa lägga av en mordisk blick. Ibland får man intrycket att hon kommer in på scen direkt från den norska urskogen och fjällvidderna, ett väsen ur den nordiska mytologin, en naturkraft av rå talang.

Men ibland undrar jag. Den artist vi ser på Roskildefestivalens Apolloscen är inte omedveten om vilka känslomässiga strängar hon drar i. Visst är hon på många sätt djupt originell – för att inte säga lite underlig – men som konstnär och estradör är hon mycket skicklig.

Det är inte bara det att hon har en väldigt fin röst som hon vet att behandla, att hon skriver bra låtar och gör ett bra framförande. Hon vet hur man spelar på publikens känslor – och det till på köpet på ett sympatiskt sätt. Det är imponerande.

På ett sätt kommer jag att tänka på en ung Kate Bush. Det handlar om att hon, redan vid unga år, har en medvetenhet om popmusiken som ett totalkonstverk. Hon leker med uttrycket och nyttjar hela den dramatiska paletten i framförandet. Därifrån känns också bristen på respekt för genregränser igen.

Visst verkar hon i en modern popkontext men man behöver inte någon speciell musikteoretisk utbildning för att fånga upp tydliga språk av nordisk folkton i musiken.

Laleh snuddar vid det geniala

Två stora gulblommiga skärmar glider sakta, sakta isär på scenen. Stämningen i den mycket stora publiken vid Sofiero slott på fredagskvällen går nästan att ta på. Det är mer folk än på säväl Thåström och First Aid Kit som på Queens of Pop på samma scen förra sommaren.
Skärmarna glider isär och emellan dem uppenbarar sig Laleh, sittande i en tron som ser ut som att den är gjord av stora gula blomsterblad, flankerad av sina körtjejer. Videoskärmen bakom dem ekar blomstermotivet.

Det finns något, för att låna ett brittiskt uttryck, delightfully bonkers, ett slags positiv galenskap och skruvad Willy Wonka-estetik över hela framträdandet. Scenkläderna och videoprojektionerna är kulörta. Det är musiken också. Melodierna och orden går sina egna vägar; det är lustfyllt och lekfullt. Infallsrikt. Stundtals är det naivistiskt, barnlikt – inte barnsligt, och stundtals snuddar hon vid det geniala.

På skiva tycker jag att Laleh i allt högre utsträckning för varje skiva omfamnat samtidens maskinellt precisa ljudideal som kan sätta en hämsko på den mest livfulla musik och få den att te sig industriframställd. På scen finns inga sådana begränsningar. Här lyfter musiken sina vingar i full frihet och breder ut sig, buren av en uppenbar spelglädje. Att turnén ännu är i sin linda – spelningen på Sofiero var den andra efter premiären i Oslo för en dryg vecka sedan – märks inte, det känns samtidigt säkert och spontant. Senaste albumet, knappt månadsgamla Vänta!, utgör naturligtvis ryggraden i spelningen och det är tydligt att låtar som det fina titelspåret och Tack Förlåt redan hittat hem.

Laleh Pourkarims personlighet har naturligtvis en stor del i hur hon når ut. Hon är djupt originell men ändå relaterbar. Ödmjuk och vänligt kaxig har hon den stora publiken i sitt grepp. Att musiken är som klippt och skuren för svensk sommarkväll med picknickfilt i en slottspark gör naturligtvis sitt till.

Däremot tycker jag, som alltid när det gäller Laleh, att växlandet mellan svenska och engelska bryter förtrollningen. Det går naturligtvis inte att argumentera mot Some die young och Live tomorrow men hon når så mycket närmare i en låt som Svenska 2 eller som Goliat. På det sättet kan hon aldrig nå en svensk generationsöverskridande publik med engelskspråkiga texter. Å andra sidan har ju Laleh numera världen som arbetsfält när hon sitter i Los Angeles och skriver låtar (hon skojar med oss och låtsas bryta på engelska).

Kvällen på Sofiero inleddes av Rhys som bland annat förra året kunde ses på den mindre scenen på Queens of Pop. Jämfört med den spelningen hade hon skalat ned bandet till sig själv och en gitarrist.

Rhys

Det avskalade formatet lämnade spelrummet fritt för den amerikansksvenska sångerskans avsevärda talanger. Det är alltid kul att se en artist med de minsta av medel vinna över en publik som till allra största delen aldrig hört talas om henne.
Inte för att det är konstigt att hon gör det. Hon har rösten, uttrycket, charmen och låtarna. Och hon har förmågan att få till en refräng som kan lyfta tak. Inte minst märks det när publiken fyller på med körsång i finalen med Last dance och Too good to be true.

Med en smak av 60-tal och blåögd soul

Ensam med sin halvakustiska gitarr står Astrid Holiday i Roasting House-studion. Hon plockar sprött på gitarren med en reverbmättad ton. Så öppnar hon munnen …
Rösten är stor, säker och personlig. Det smakar 60-tals-singer-songwriter, blåögd soul och jazz. Rösten har en mognad över hennes 22 år.

Your own reflection is what you see
There is no blue sky or sea
There is only you and yourself
No striking view there is only you.
Snow white roses
Such a pity you didn’t notice
and now they’re gone.

Det är releasemingel för Astrid Holidays nya singel Mirror på långfredagen. Det är första låten från det debutalbum som är färdiginspelat men ännu inte färdigmixat och som ska släppas senare i år. Vi träffas i solskenet på studions innergård, ett stenkast från Värnhemstorget i Malmö, innan minglet börjar.
– Den handlar om någon som tänker på sig själv mycket och som missar allt det vackra, berättar hon om texten.
– Jag fick idén när jag åkte tåg någonstans. När det blev lite mörkt så såg man sin reflektion i fönsterrutan. Då fick jag idén med någon som åker tåg och, i stället för att titta på det vackra landskapet som passerar förbi, tittar på sig själv.
Är det så du brukar skriva låtar, att de kommer till dig, eller sätter du dig ned med det bestämda syftet att skriva?
– Jag sitter ofta ned och säger åt mig att skriva en låt, men det är inte riktigt då de kommer. Det brukar vara att jag får en idé som jag känner är tillräckligt stark att bygga en låt på. Ofta börjar jag med texten men ibland börjar jag med att bara sitta med gitarren eller pianot och nynna lite och så får man till något som känns bra.

Textraden om de snövita rosorna går igen i singelomslaget som Astrid Holiday ritat själv. Bilden visar en ros där bladen består av ögon.
– Att rita är min andra kreativa grej som jag gör. Jag fick en idé om att jag skulle göra en illustration till varje låt. Bilden för just Mirror ritade jag egentligen inte till den låten men insåg att den passade väldigt bra.
Studioversionen av Mirror som gick ut på Spotify i fredags är nästan lika avskalad som den version hon framförde på studiospelningen. Det är hennes röst, gitarr och körer som är sjungna av henne själv.
– Jag använder körer som ett instrument ibland. Jag älskar att hitta på körstämmor. Jag sjunger alltid mina egna körer. Jag skulle inte kunna lita på någon annan att sjunga dem.
Hela skivan är dock inte lika avskalad. I studion har hon haft ett band med medlemmar från bland annat The Ark.

Astrid Holiday började skriva musik som 14-åring och ungefär samtidigt hittade hon den lite speciella karaktären i sin röst. Sommaren 2016 blev hon upptäckt av Anders “Theo” Theander som driver Roasting House. Han satt med laptopen i knät på akterdäcket till sin båt i Limhamn samtidigt som hamnfestivalen pågick när han hörde en röst som fick honom att haja till och söka sig bort mot scenen.
– Där stod Astrid i svart långklänning med sin röda halvakustiska gitarr helt ensam på scenen, berättar han.
– Jag har aldrig upplevt något liknande, något som tagit mig så hårt.
Resten är, som man säger, historia. Holiday blev låtskrivare i studion. Året därpå var det besök från ett Sydkoreanskt skivbolag som Roasting House arbetar med. När de gick runt och lyssnade på de olika låtskrivarnas inspelningar kom de till slut studion där Holiday arbetade.
– Istället för att spela upp något från datorn valde Astrid att hänga på sig gitarren. Efter det fick hon åka till Korea och spela in en video som nu har visats över 700 000 gånger på Youtube– Tack vare detta har hon stor fan base, framförallt i Asien, säger Theo Thelander.
– 700 000 visningar, det är rätt galet. Det hade jag aldrigt trott, säger Astrid Holiday.

Visste du från början att du ville göra det här som ett jobb?
– Jag visste inte riktigt att man kunde göra bara musik. Jag hade inte heller tänkt på att skriva låtar för andra förrän jag hamnade på Roasting House. Det har utvecklat mitt låtskrivande väldigt mycket, det och att arbeta med andra låtskrivare. Sedan jag började med det har jag lärt mig att skriva låtar på ett annat sätt.
– Planen är att skriva musik och spela in musik och fortsätta med det för alltid. Det är min dröm. Och att komma ut och spela.
Trivs du bäst i studion eller på scenen?
– Det är en svår fråga. Jag tror att jag trivs bäst i studion men jag gillar att stå på scenen och få visa min musik också. Och att få folks reaktioner på min musik. Det får man ju inte i studion.

Genom medvetandets bakvatten

Rött ljus flödar över det vitklädda bandet på scen.  Det skapar en monokrom känsla som klär musiken väl. Vi befinner oss i ett skymningsland där färgen tvättats ut och medvetandet spelar upp sin egen gryniga svartvita film.

I Storbritannien bosatta kanadensiskan Tess Parks, som igår gästade Plan B, rör sig inom det mer hynotiska, för att inte säga narkotiska segmentet av gitarrpopen. Tänk The Jesus and Mary Chain under Psycho Candy-eran om man hade tagit ifrån bröderna Reid deras amfetamin och ersatt det med valium. Eller tänk Mazzy Star om Hope Sandoval inte varit fullt så introvert.

Fast varken bröderna Reid eller Hope Sandoval skulle komma på tanken att sjunga ”It feels good to be alive again” som Parks gör på ett av spåren på senaste skivan som hon gjort tillsammans med Anton Newcombe från Brian Jonestown Massacre.

Det känns hur som helst fullt naturligt att gamle Creation-bossen Alan McGee som givit ut några av de viktigaste skivorna inom britpop-genren (med band som My Bloody Valentine, Primal Scream och Jesus and Mary Chain) föll som en sten när han hörde Tess Parks och signade henne för det som skulle bli hennes debutplatta Blood hot som släpptes 2013.

Musiken rör sig framåt i sävligt tempo men under ytan driver kompromisslöst svängiga trummor musiken framför sig och bär upp Parks beslöjade visksång. Gitarrerna vibrerar i det reverbrika ljudet. Intensiteten vrids upp och skär in i det undermedvetna.

Kanske skulle man kunna ta det där sistnämnda ett litet steg längre. Tess Parks har uttrycket, rösten och förmågan att snärja en lyssnare med sin suggestiva stämma. Hon har också ett band som förmår att ge henne en uppbackning som lyckas med konsstycket att vara monoton utan att bli enahanda; som lever och rör sig inom sin ram.

Sky Ferreira gör efterlängtad comeback

Foto: Diane Bondareff/Invision for SoundCloud/AP/TT

Det går långsamt, så långsamt. Det känns som att basen och trummorna är på väg att falla isär av det låga tempot. Samtidigt bygger stråkarna en emotionell laddning som hela tiden trissas upp, som hotar att brisera. Och genom det kommer Sky Ferreiras röst, låg i mixen, nästan drömskt viskande. Men det är inte fluffiga-moln-drömskt. Det är Nick-Caves-Murder-Ballads-drömskt. Det är Twin-Peaks-drömskt.

”En ung Madonna snubblar ut från nattklubben. Utanför CBGB springer hon, med dansmusiken fortfarande ringande i öronen, på Martin Rev och Alan Vega i Suicide. Trion landar i en musikstudio där de då och då får besök av en brittisk postpunkgitarrist.”

Så inledde jag min (mycket positiva) recension av Sky Ferreiras debutalbum, Night Time, My Time, som kom hösten 2013. Den var kraftigt försenad när den kom men innebar också ett rejält kliv framåt från det lättviktiga popsoundet på den första, Bloodshy & Avant-producerade EP:n, från två år tidigare. Nu framstod hon mer som Lana Del Reys störiga lillasyster som kom raka spåret från Hollywoods skitigare bakgator. Det känns inte som en slump att Debbie Harry  valde ut henne att agera förband åt Blondie.

Sedan var det tyst, så när som på några gästspel och tweets som utlovade att ny musik var på gång. Och ingen musik kom. Förrän nu. För en vecka sedan twittrade Ferreira att låten Downhill Lullaby skulle släppas igår, och där var den. En drömsk, nästan narkotisk, mardröm från ett förhållande som gått väldigt fel. Det är inte vad man förväntar sig av en storstilad comeback men det är märkligt vanebildande och jag finner mig själv lyssnande på den om och om igen.

På Twitter anger Ferreira sina influenser till låten: de klassiska kompositörerna George Antheil och Krzystof Penderecki samt Mica Levi och John Cale, två artister ur olika generationer som spenderat sina respektive karriärer i mellanrummet mellan konst- och populärmusiken. Det är på något sätt både logiskt och oväntat.

Redan Night Time, My Time var en triumf för en artist som slitit sig loss från rollen som fabrikstillverkad pop-prinsessa till seriös artist med en vision. Att det dröjt så länge sedan dess är inte självmant och inte heller på grund av modell- och filmuppdrag, det framgår i den intervju hon gjorde med Pitchfork och som publicerades för några dagar sedan. Oviljan att rätta in sig i ledet, att följa sitt eget huvud, sin egen vision är också en viktig del i det som gör henne till en så intressant artist.

Nu väntar vi bara på albumet också som ska vara på väg. För LA Times berättar den Nya Zeeländska artisten Tamryn att hon arbetat tillsammans med Ferreira på material till hennes kommande andra album:
– Hon gör mer utmanande val. Hon har haft varje möjlighet man kan tänka sig men har valt att bege sig på sin egen artistiska resa. Jag vill stödja henne på alla sätt jag kan som samarbetspartner och vän, säger Tamryn.

Senaste nytt omPop

Trollbunden

Det finns något befriande omesigt med Eivør Pálsdóttir. Även om hon i sina allra mest lågmälda stunder, när hon plockar sprött på sin Gibson Nighthawk eller Fender Jazzmaster och sången låter som en älvas, lurar känslan under ytan att om hon är en älva så är det en älva som bestiger berg och brottas med björnar – om det nu funnits sådana i hennes hemland Färöarna. Och det är en älva som när som helst kan förvandlas till en furie.

Eivør, som hon kort och gott kallar sig i musikaliska sammanhang, är Färöarnas med god marginal största artist. Med tanke på att landet har en folkmängd som är marginellt större än Trelleborgs kanske det inte säger så mycket men det är en erfaren artist som har en 20-årig karriär, ett tiotal album och ett konstnärligt uttryck som genom åren innefattat allt från rock, pop och jazz till folkmusik och opera, i ryggen när hon på fredagskvällen ställer sig på Kulturbolagets scen framför en stor och entusiastisk publik.

Jag vet inte om det handlar om språket. På senare tid har hon börjat sjunga allt mer på engelska men en stor del av materialet är alltjämt på färöiska och isländska och det är något som i mina svenska öron ger ett sagans skimmer över orden. Kanske är det att man tycker sig förstå delar av det, men ändå inte. Betydelsen undslipper en precis, en bit bort i en dimbank.
Jag vet inte om det handlar om sångglädjen som glittrar i hennes ögon även när musiken är som mest nedstämd.
Jag vet inte om det är det sömlösa samspelet med hennes två medmusiker – hon har spelat med båda sedan hon slog igenom på hemmaplan som 13-åring.

Men något är det. Något är det som gör att hon lyckas fånga mig  Hon griper tag från första början och jag glömmer nästan bort att jag ska plåta. Istället står jag och ler fånigt för mig själv. En titt åt sidorna skvallrar om att jag inte är ensam om reaktionen. Hon griper tag och sedan skruvar hon åt greppet ytterligare.

Tankarna far genom hjärnan. Referenser till Kate Bush, till sorgligt bortglömda Toyah Wilcox och till den norsksamiska sångerskan Mari Boine. Hennes sångteknik är utmärkt och känslan för musikaliskt drama likaså. Efter en mäktig  Salt – där scenen först släckts ned och sedan tänts upp till att en maskklädd Eivør plockat fram handtrumman – växlar spelningen upp ytterligare ett par snäpp och bandet spänner sina muskler gemensamt. Det är både tungt, mäktigt och ursinnigt.

Titeln på det avslutanda extranumret och min personliga favorit, Trøllabundin, säger det mesta.

Med harpa, elgitarr och svulstiga låtar

Efter mycket möda och lång väntan finns äntligen låtarna ute för alla att höra. Och på fredag är det dags för releasespelning, en spelning som – precis som albumet – blivit försenad.
– Vi blev sjuka hela bandet när vi skulle ha releasespelning sist, säger Anna Bergvall som uppträder under namnet Majken.

En förmiddag för fem år sedan stod jag på perrongen vid stationen i Varberg och väntade på tåget. Jag scrollade igenom Facebook-flödet och fastnade vid en video. I samklang med de korniga svart-vita bilderna sjöng en röst som lät både olycksbådande och vacker, uppbackad av gitarr och kör. Jag fastnade stenhårt för den lite spöklika låten och skickade iväg ett meddelande till sångerskan: jag måste få intervjua dig.

Sedan följde jag Stella Lugosi, som bandet hette, i ett drygt år. De utvecklades från en stor kör till en allt mindre. Sångerskan, Anna Bergvall, tog in en harpa i sin musikaliska arsenal, bredvid elgitarren och pianot. Det släpptes ett par låtar på kassett och det pratades om ett album. Sedan blev det tyst. Ända till någon gång förra året när Anna Bergvall dök upp i ny skepnad, som Majken.
– Jag hade hållit på med Stella Lugosi så länge. Det var mer ett liveprojekt men jag ville spela in låtarna och få ut någonting istället för att bara spela live. Då kändes det bra att börja om, berättar hon när vi möter henne i replokalen i Malmö.
– Det blev Majken för att det är min farmor och hon använder inte det namnet längre. Jag tycker att det är ett bra namn och jag önskar att jag hette Majken. Å andra sidan önskade jag alltid att jag hette Stella också, säger hon med ett skratt.
– Alla är inte födda med ett coolt artistnamn.

Sedan början av december finns debutalbumet Young believer ute. Med på den finns några av låtarna som var med redan då, för fem år sedan. Här finns This war belongs to you (låten från videon som jag fastnade för) och debutsingeln Lovely daughter som, otippat nog, släpptes som kassettsingel då det begav sig. Men här finns också betydligt nyare spår med ett lite mer polerat uttryck än de gamla låtarna.
– Det känns väldigt skönt att ha något fysiskt efter så mycket möda. Och det känns väldigt skönt att låtarna är släppta nu så att man kan gå vidare.
Det mesta på Young believer spelar Anna Bergvall själv och hon har gjort skivan i nära samarbete med producenten Damon Tutunjian från bandet Swirlies. Tillsammans har de rattat fram en ljudbild som är betydligt mer avskalad än de ursprungliga tankarna på en stor damkör.
– Det var skitkul att vara många live för att det var roligt att hänga med sina kompisar och sjunga tillsammans men det är omöjligt att ha ett band med så många människor och spela in och få ihop det. Så det var dags att göra något annat. Det är fortfarande svulstiga låtar.
– Damon har varit jätteviktig för att det skulle bli klart. Jag är sådan att bara jag tvivlar lite så vill jag börja om och det är svårt att göra när man tagit en annan människas tid i anspråk; att bara säga: nu skiter vi i det här.

På releasespelningen på fredag kommer det att vara fyra personer på scen men ofta spelar Anna Bergvall helt själv, något som både är en ekonomisk fråga och en konstnärligt. Ska man vara många på turné blir det naturligtvis både dyrt och krångligt.
– Jag tycker om att vara själv också. Att ha kontroll. Det blir mer personligt och man får mer kontakt med publiken.
Young believer är släppt på Kollektivet Records och releasespelningen sker på rockklubben Plan B, två Malmöitiska musikstorheter som är intimt sammanflätade, på gott och ont. Skivan släpptes i samma veva som klubben blev nekade sitt alkoholtillstånd, något som väckt stor uppmärksamhet.
– Plan B är ju större än Kollektivet. Det kändes väldigt bra att släppa första skivan på Kollektivet men jag tror att jag ska vidare. Både för min skull och för deras.
– Det har varit så mycket med Plan B, vilket jag förstår för det handlar om överlevnad, om att kunna betala hyran där. Det var fruktansvärt dålig tajming att de inte fick alkoholtillstånd. Skivan försvann ju … efter tre års jobb. Det är inte någons fel, det är bara så det blev. Jag älskar Kollektivet men jag känner att jag behöver ett skivbolag, gärna utomlands, som vill sponsra min nästa skiva.

Materialet till en uppföljare är redan färdigskrivet. Hon beskriver de nya låtarna som mer popiga.
– Inte modern pop, riktig pop.
– Min riktning är väl alltid melodier och harmonier och personliga texter. Vi får se. Jag vet inte alls hur den kommer att låta men jag tror att det kommer bli lite mer bandorienterat än den första.
Mer gitarr och mindre harpa?
– Jag tror att det kommer vara ganska lika. Jag skriver alltid på antingen på gitarr, harpa eller piano och låtarna som jag skriver på harpa blir på harpa.


Inspiration till att plocka upp just harpa som instrument kom föga förvånande från Joanna Newsom, desss kanske största fanbärare i popvärlden.
– Jag har velat spela harpa sedan jag hörde hennes trippelalbum. Jag hittade en liten harpa i second hand-butiken där jag jobbar och så köpte jag den och började lära mig.
– Det är bara väldigt kul att spela på harpan. Och allting låter bra, det är ett väldigt förlåtande instrument. Men jag gillar nog fortfarande elgitarren mest.
– Det känns som att harpisten har blivit en eufemism för kvinnlig musiker. Bilden är att det är en kvinna som ska spela den. Då känns det skönt att få kombinera harpan med elgitarr. Att skita ned ljudet och göra som man vill. Det behöver inte vara det ena eller det andra. Jag tycker om kontrasten mellan harpa och elgitarr. Inte samtidigt kanske … volymmässigt så är de inte bästa kompisar.

Från barerna i New Jersey till omslaget på Rolling Stone

Dennis Locorriere, sångare och gitarrist i Dr Hook. Foto: Pressbild

De var barbandet från New Jersey som skulle ta sig hela vägen till omslaget på Rolling Stone och hitlistor jorden runt.
50 år senare firar Dr Hooks sångare Dennis Locorriere bandets låtskatt med en jubileumsturné som den 5 maj når Malmö Live.

Var börjar en historia? För halva det som skulle bli Dr Hook började det i Alabama någon gång under hippieåren men det var i New Jersey bandet tog form under ledning av hemmasonen Dennis Locorriere.
– Vi var ett barband, konstaterar Locorriere över telefon.
Även om det var Dennis Locorriere som var den ledande rösten i bandet delade han rampljuset med Ray Sawyer.
– Från början hade vi inget namn, vi behövde inget men när vi spelade på en liten bar i New Jersey så ville barägaren, Joe, sätta upp en affisch i fönstret och undrade vad vi hette.
De var tvungna att snabbt komma på ett namn och valet föll på Dr Hook and the Medicine Show.
– Vi hade en kille med ögonlapp i bandet så det kändes rätt, säger han med hänvisning till Sawyer.
Namnets senare del kom från de så kallade medicin-shower där mindre nogräknade handlare reste omkring från stad till stad. När de kom fram ställde de till med en massa liv för att få till en folksamling som man sedan kunde sälja sina mirakelmediciner till.
– ”Dr Hook and the medicine Show gives you tonic for the soul” stod det på affischerna. Och ”the tonic” var öl, skrattar Locorriere.

Foto: Pressbild

Dr Hooks lycka var gjord den dagen de kom i kontakt med låtskrivaren Shel Silverstein. Silverstein var inte mycket till sångare och hans egna skivor är svårlyssnade men som låtskrivare var han desto vassare med sånger som gick balansgången mellan det känslosamma och det humoristiska. Karriären tog ett skutt när man kom med i filmen Who is Harry Kellerman and why is he saying those terrible things about me? 1971. Samma år kom den självbetitlade debutplattan som innehöll klassikern Sylvia’s mother. Majoriteten av låtarna var skrivna av Silverstein.
– Jag hade varit Shel Silverstein-fan sedan jag var 15, 16 år. Jag minns att jag såg honom på gatan i New York som barn och inte vågade gå fram och hälsa. Sedan, några år senare var det någon som kom till oss med ett kassettband och sa att vi hade möjligheten att vara med i en film med Dustin Hoffman. Lär er de här låtarna men bryr er inte om killen som sjunger. Jag satte på bandet och blev helt galen för att jag förstod att jag skulle få jobba med honom.
Sammarbetat varade över två album och resulterade i låtar som Carry me Carrie, The Ballad of Lucy Jordan, Freakin at the freakers ball, för att bara nämna några.
– Efter det sade han till oss att börja skriva själva för att annars skulle folk tro att det bara handlade om honom. Det var en sådan kille han var. Vi förblev vänner för resten av hans liv och efter tiden med Dr Hook gjorde jag en enmansteateruppsättning som han skrev på Lincoln Center i New York.
– Shel var en sådan där kille som kunde försvinna bara man gick ut och pissade, sedan såg man honom inte igen förrän sex månader senare men då hade han å andra sidan 30 nya låtar att välja bland.
– Han hade en stor litterär hjärna. Jag frågade honom senare i livet varför han litade på en så ung kille att förvalta hans sånger och han svarade att det var för att jag var en gammal själ. Jag förstod alltid tragedin i The Ballad of Lucy Jordan och More like the movies, Jag kanske bara var en ledsen liten jävel. På något sätt fattade jag alltid Shels känslor. Det tjänade mig väl och, när jag tänker tillbaka, så tjänade det nog honom väl också.

Ett av de mest kända – och lyckade samarbetena mellan Dr Hook och Shel Silverstein kom med låten Cover of the Rolling Stone som handlar om ett stort rockband som lyckas med det mesta – utom att hamna på omslaget på den amerikanska musikpressens flaggskepp. Vilket de dock gjorde efter att den låten släppts. Typ. Artikeln inne i tidningen var skriven av en då blott 15-årig Cameron Crowe som skulle växa upp och bli firad filmregissör.
– Det var bara tre av oss med och vi var karrikerade. Det var kul att få ett erkännande men det stod inte Dr Hook på omslaget utan ”What-their-names”. Jag läste om artikeln för några år sedan och jag hade ingenting att säga i den. Jag var bara en grabb, 18 eller 19 år gammal och hade precis slutat high school. Jag hade ingen erfarenhet.

Var börjar en historia? Var tar den slut? Dr Hook tackade för sig 1985. För Shel Silverstein slutade den på våren 1999 och Ray Sawyer – mannen med ögonlappen som inspirerade gruppens namn – gick ur tiden nu på nyårsafton. Men den musik de gjorde under de 17 år bandet fanns lever än.
– Efter bandets farvälturné lämnade jag det. Jag spelade någon Dr Hook-låt här och där men släppte soloskivor och gjordet soloturnéer, teaterpjäsen och skrev låtar åt andra. Jag hade kommit till en punkt i livet där jag frågade mig om det här var allt jag var. Är det den jag ska vara för alltid? Om jag inte sjunger Sylvia’s mother – är jag skit då? Det var inte att jag inte var stolt över vad vi gjort men jag ville inte bli den där killen som vid 50 års ålder fortfarande visar filmklipp på den där touch downen han gjorde när han gick i high school.
Men så, för en dryg handfull år sedan, köpte Universal upp bland annat Dr Hooks låtkatalog från EMI. Locorriere fick frågan om han kunde tänka sig att sätta ihop ett samlingsalbum som även skulle innehålla lite mer udda spår.
– Jag tog jobbet och satte mig att lyssna igenom alla inspelningar vi gjorde, något jag aldrig gjort innan. När jag gjorde det blev jag glad över insikten att vi inte gjorde samma låt om och om igen. Det slog mig att det här skulle man kunna göra en fantastisk show med, jag tänkte inte ens på 50-årsjubiléet då. Det handlade om dynamiken. Vi skulle kunna få folk att skratta och gråta, precis som Shels låtar fick mig att skratta och gråta. Jag satte ihop ett band och började turnera världen över med det och … det slog gnistor om det.
– Förr i tiden sade folk alltid till oss att: ”Först var ni ett gäng hippies, sedan klippte ni er och började spela disco”. Det var något som vi dömdes för men allt vi gjorde var att följa med i tiden. Visst finns det saker jag ångrar. Vissa låtar blev hits och andra inte. Vissa skjortor undrar jag vad jag tänkte när jag tog på mig dem. Men när jag ser på Dr Hook som helhet så gjorde jag rätt. Det som bevisar det är att när vi släpper biljetter så är det folk som köper dem.

Fotnot: Intervjun med Dennis Locorriere gjordes innan Ray Sawyers död.

Fotnot 2: Spelningen skulle gått av stapel den 19 februari men har skjutits fram till den 5 maj eftersom Dennis Locorriere tvingats genomföra en mindre operation.

Från stallet till djungeln till buren

Foto: Leo Bretzer

Var börjar en historia? För mig kan det ha varit 1982, kanske. Jag var i alla fall någonstans i trakterna av 11 år och ägnade mycket av min fritid till att rida. I stallet dit mina stackars föräldrar tvingades skjutsa mig till i ottan varje söndagsmorgon råkade jag hitta ett kassettband.
För de som är lite yngre kan det vara på sin plats att påpeka att om man växte upp i en svensk småstad i början av 80-talet utan storasyskon som kunde ta en vid handen och leda en in i den populärmusikaliska djungeln var det lätt att förrirra sig bort från stigen.

På tv visades musik riktad mot en yngre publik regelbundet. Regelbundet en gång om året, vill säga, på Lucianatten. Ny input var därför välkommet och jag stoppade kassettbandet i bandaren, tryckte på play och …

“The tiger, he looked out of his cage and smiled.”

Rösten bars fram av ett ganska corny baktaktsbeat men den hade något uppfordrande över sig, lite som tigern som tittar ut från sin bur och ler mot pojken som kommer där.

“He said: I once was running wild and free, just the same as you,
but it’s one step from the jungle to the zoo.
You better watch out or they’re gonna get you to.
They clip your claws, cut you’re hair and make a pussycat out of you.”

Mitt förpubertala jag hade inga som helst problem att relatera till de orden och jag hade i en handvändning fått vad jag nog, såhär i efterhand, måste kalla mitt första favoritband. Kassettbandet fick följa med hem och bli kopierat innan jag lade tillbaka det där jag tog det.
Det gjorde väl inget underverk för ens sociala status direkt på den mellanstadieskola jag gick på med tanke på att de andra killarna på skolan precis börjat upptäcka hårdrock och tyckte att Dr Hook var i mesigaste laget, men vad tusan – hade man varit orolig för sin sociala status hade jag nog inte gett mig in på att som kille skaffa ridning som hobby i ett Sverige som inte direkt på allvar börjat fundera på saker som värdegrund och varje människas rätt att vara sig själv. Men å andra sidan: är man tillräckligt annorlunda brukar det lösa sig ändå.

Var börjar historien? Var slutar den? Någonstans längs vägen gick jag vidare musikaliskt. Som man ju gör. Jag minns att jag någon gång kring 1987, 88 såg Ray Sawyer, den mindre prominente men med sin ögonlapp den mest synlige av bandets båda sångare, uppträda under namnet Dr Hook på ett disco i Falkenberg. ”Hey Ray, where’s Dennis?” ropade någon i publiken. Jag minns inte om det var bra men jag minns att det kändes lite sorgligt. Från The Cover of the Rolling Stone till ett disco i Falkenberg, liksom.

Men det är klart att elvaåringen i mig vaknar till liv när det ges möjlighet att ringa upp mannen som sjöng den där sången om att det var ett enda steg från djungeln till zoo:et. Och när jag inför intervjun lyssnar in mig på mina gamla hjältar så är det med glädje jag kan konstatera att mycket av materialet, framförallt från åren de arbetade med Shel Silverstein som låtskrivare, fortfarande håller. Som Dennis Locorriere säger: de gjorde inte samma låt om och om igen. Ibland var de tramsiga, ibland roliga, innerliga och dansanta. The Ballad of Lucy Jordan berör fortfarande. Och Cover of the Rolling Stone är fortfarande kul. Och You make my pants wanna get up and dance är fortfarande mest fånig.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.