Elementen mot musiken

Det känns som att det var hundra år sedan jag såg Edda Magnason senast. Det måste ha varit 2014, året efter det stora folkliga genombrottet med filmen Monica Z som både hyllades av kritikerna och blev det årets mest sedda svenska film.

Det var en lite speciell turné som lämnade en lite dubbel eftersmak. Hennes publik hade växt rejält sedan tiden före filmen men det var uppenbart att en stor del av publiken kommit för att få höra henne sjunga Sakta vi går genom stan och Att angöra en brygga. Vad de fick var i stället Magnasons egensinniga, intrikata och lite krävande popmusik och de föll inte delar av publiken på läppen. Tyvärr, får man tillägga för hennes musik förtjänar öppna öron.

Inte så att hon har varit overksam sedan dess. Det har varit roller på såväl Malmö Opera som Göteborgsoperan och Wieheföreställningen … har du sett världen. Men någon ny musik eller nya soloturnéer har det inte blivit. Inte förrän nu.

I början av sommaren kom en ny ep, mer musik är på väg och här stod hon nu åter framför oss på Malmöfestivalens Gustavscen tillsammans med Kvinnoorkestern, den första helt kvinnliga kammarorkestern i landet. Och det skulle visa sig vara ett lyckat musikaliskt äktenskap. Magnasons sånger klär i orkesterns musikaliska skrud och de sitter även väl i dess repertoar, som för kvällen innefattade bland annat delar av Rachel Portmans soundtrack till filmen Chocolat och Aviya Kopelmans Black Widow.

Det är långt ifrån alltid som samarbeten mellan symfonisk musik och popmusik blir särskilt lyckade men det är något med Edda Magnasons låtskrivande, hennes sätt att inte alltid välja de självklara melodiska vägarna som får sångerna att lyfta och flyga ännu mer i den här omgivningen.

Det är faktiskt alldeles magiskt. I ganska precis 25 minuter. Sedan öppnar sig himlen och dränker såväl oss i publiken som scenen och musikerna tvingas fly inåt och skydda sina instrument. Det blir ett uppehåll och efter det blir det av naturliga skäl kanske inte samma intensiva närvaro. Men de ska ha all heder av att ha kämpat igenom det, och när Edda Magnason lägger de inledande ackorden i Game of gain från hennes senaste hela album, Woman travels alone spricker det upp och solen lyser upp musikerna på scen. Musiken har besegrat elementen.

Jul i operatappning

Malena Ernman på Konserthuset i Göteborg. Mobilfoto: Ralph Bretzer

Inte förrän på söndag är det första advent men julen är redan över oss. På den barnkanal som sönerna ofta tittar på har man, till pappas stora förtret, firat jul hela november och julkonserterna är i full gång. Inte för att jag brukar gå och titta på Carola, Jöback et al men i år gjorde jag ett undantag för Malena Ernman som just nu är ute på julturné. Till Malmö och Palladium kommer hon den 20 december.

Ernmans julskiva Santa Lucia – en klassisk jul släpptes för två år sedan och när den kom skrev jag så här om den i min fyrstjärniga recension:

”Snön gnistrar i den tidiga morgontimman. Hästarna är förspända och släden framkörd. Ur skuggorna lösgör sig Malena Ernman. Till tonerna av “Jul, jul, strålande jul” bär det av mot julottan.
Ja, precis så där julkortsvackra bilder överfaller mig när jag lyssnar på Malena Ernmans julskiva; en skiva som definitivt kommer att gå varm hemma hos mig när det börjar lacka på allvar.
Schlageroperan från “La voix du nord” är borta och istället får vi de klassiska julpärlorna strålande framförda av en av de bästa röster svensk opera någonsin har haft, i fint sällskap av Stockholms Sinfonietta och Gustav Sjökvists kammarkör.
Det här är inte bara musik för julottan – även senare under julhelgen har den sin givna plats. När för mycket julmat är äten, alltför många presenter öppnade och allt för sött godis ätet och man är färdig att antingen spricka eller begå harakiri. Då är det här lämplig musikalisk medicin.”

Intrycket står sig under konsertens första halvlek. Mezzosopranen Malena Ernman, Svenska stråkensmblen, basbarytonen Marcus Schwartz och den eminente gitarristen Mats Bergström – som fanns vid Ernmans sida redan på hennes andra album, My love från 2003 – iförda kläder som för tankarna till 1800-talets salonger framför stämningsfull klassisk julmusik som håren på armarna att behagfullt resa sig.

– Här skämtar vi inte om julen. Åtminstone inte före paus, säger hon och så är det.

La Ernman signerar skivor efter konserten.
La Ernman signerar skivor efter konserten.

Efter paus byter konserten skepnad och blir betydligt lättsammare men absolut inte mindre underhållande. Kläderna är inte heller lika strikta och huvudpersonen själv går igenom ett antal klädbyten under konsertens andra halvlek allt eftersom karaktären på materialet skiftar, modernare julsånger som Winter wonderland får sällskap av det klassiska, visa och jazz och rent humoristiska inslag.

Tonen slås an av den jazziga och hawaiiansk-klingande Mele Kalikimaka, en sång från 40-talet som gjorts av alla från Bing Crosby till The Beach Boys. Här står tubaspelaren och estradören Sami Al Fakir (ja, han är bror till Salem och Bolibompa-Nassim) för sången medan Ernman och stråkorkestern tillfälligt degraderas till körtjejer. Jag ska inte avslöja för mycket om vad som komma skall för att inte förstöra överraskningsmomenten men jag kan säga att jag stundtals skrattade högt.

Med det sagt är det ändå Malena Ernmans röst som står i centrum. Den är naturligtvis inget annat än magnifik men det som imponerar mest är hennes bredd och lekfullhet att använda detta storslagna instrument. Framförallt är det glädjande att Ernman och hennes medmusikanter lyckas med konststycket att visa att julmusik kan vara såväl vacker som stämningsfull och rolig utan att det blir kletigt och sockersött. Här lämnar aftonen mig med en god smak i munnen snarare än med matkoma och hopklistrad gom.

Jag läste någonstans att det är kris för julkonserterna och att självaste Måns Zelmerlöv helt fått ställa in sina. Det märktes inte på onsdagskvällen i Göteborgs anrika konserthus. Der var, vad jag kunde bedöma, fullsatt och även till Malmökonserten finns det i skrivande stund – nästan en månad innan det är dags – endast ett fåtal biljetter kvar. Ett besök kan dock varmt rekommenderas. Då lär ju julstämningen dessutom ha stigit avsevärt även runt omkring.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.