Gränsöverskridande gryta av rytmer

En kokande gryta av rytmer. Över det snabba små gitarrlöpningar, feta blåsriff och ett flyhänt piano. Brittisk-brasilianska tiomannabandet (för dagen reducerade till nio) Nubiyan Twist är kanske något av en udda fågel i Plan B:s liveutbud. De distade gitarrerna och överstyrda syntarna har, i det forna garaget på Norra Grängesbergsgatan, fått ge plats för danssteg och en gränsöverskridande blandning av genrer.

Gränsöverskridande, ja. Fela Kutis ande vilar över musiken som spänner över hela fältet från afrobeat till jazz, dub och neo-soul. Lägg lite ska, triphop och acidjazz på det; på något sätt sipprar ändå doften av fish and chips och ljummen bitter igenom på det mest positiva av sätt.

De multikulturella brittiska förorterna har alltid varit en strålande grogrund för populärkultur, och då i synnerhet musik. Det ekar genom bandets musik även om de inte direkt är något förortsband. Medlemmarna träffade varandra när de studerade på Leeds College of Music för tiotalet år sedan och tid och talang har gjort dem till en väl sammansvetsad enhet som rör sig som en man i musiken, samtidigt som de lämnar gott om utrymme för enskilda soloutflykter.

– Det lönar sig att repa, konstaterar min kamrat Nicklas Johansson, mr Norra Gränges själv, med ett garv.

Ny i gänget är sångerskan Cherise Adams-Burnett som ersätter Nubiya Brandon som gjorde sin sista spelning med bandet så sent som i lördags. Brandon lämnar bandet för att göra solokarriär men Adams-Burnett visar sig vara en fullgod ersättare. Hon har rösten, spännvidden, känslan och karisman för att både ta plats och stjäla åt sig rampljuset. Att det bar är, som hon säger, hennes fjärde spelning med bandet märks inte.

Jag vet inte om hon är en permanent lösning men man kan ju alltid hoppas. Å andra sidan verkar även hon ha en solokarriär som går bra, hon har sjungit på Royal Albert Hall och är nominerad som årets vokalist på Jazz FM Awards.

Med röst som en sommarbris

Det drog en värmande bris genom Palladium igårkväll, lika lätt som ett andetag och lika varm som den gångna sommaren. Den luktar som lata dagar vid havet och storstadsnätter på ännu solvarm asfalt. Amanda Ginsburg har förmågan att med sin stämma locka fram de där bilderna och den där känslan.

Första gången hennes musik kom in i mitt liv var en gråkall novemberdag förrförra året när regnet på klassiskt Malmöitiskt sätt drev in från sidan. Hon skulle till att släppa sin andra singel, Flykten från vardagen, precis när jag som bäst behövde en sådan och jag skrev en entusiastisk krönika.

Sedan dess har allting hänt: debutalbum och Allsång på Skansen, Jazzkatt och Grammis, Olle Adolphsson-stipendium och långt många fler jämförelser med Monica Zetterlund än vad som går att räkna.

De är ju svåra att komma ifrån, förstås, de där jämförelserna med Monica Z. Det är något med fraseringarna och det lätta handlaget, den ekvilibristiska röstbehandlingen och referenserna till 50- och 60-talens Jazzstockholm, till Beppe Wolgers och Olle Adolphsons texter, till Jan Johanssons folktoner och Hasse & Tages revyer. Och över hela spelningens första set vilar den där somriga känslan från Monicas Zetterlunds Sakta vi går genom stan.

Inte så att Ginsburgs sånger till sitt innehåll är tillbakablickande. Hon tar arvet av en stolt tradition och placerar den rent textmässigt i nutiden, utan att för den skull göra en grej av det.

Egentligen borde jag tycka det är lite för snällt och lite för glatt. Till och med när hon sjunger om En blå dag liksom glittrar det om rösten. Men det gör jag inte. Det vänliga tilltalet och den uppenbara musikglädjen blir istället fullständigt charmerande. Hennes band – pianisten och låtskrivarpartnern Filip Ekestubbe, basisten Ludvig Eriksson och Ludwig Gustavsson på trummor – imponerar både individuellt och som dynamisk enhet.

Höjdpunkterna är många. Den ännu inte namngivna sång som tydligen hette Ballad i Ciss moll innan den fick en text och bytte tonart är en. Kvällens allra blåaste stund där Ginsburg sjunger Olle Adolphson-tolkningen Nu har jag fått den jag vill ha, bara kompad av Ludvig Erikssons kontrabas, är en annan.

Ändå är det nog det avslutande numret, hiten, Havsmelodi som fortsätter att spela i skallen på väg hem i den fuktiga Malmökvällen. Den är, tillsammans med Flykten från verkligheten, något av en programförklaring, både för debutalbumet Jag har funderat på en sak och för spelningen. Då drar den där varma brisen genom Palladiums vackra lokaler och känns hela vägen in i märgen.

 

 

”Livet är inte perfekt, varför ska en låt då vara det?”

Att kalla Mariam Wallentins uttryck eklektiskt räcker inte riktigt. Det sträcker sig från frijazz till pop, soul och electronica, inte sällan inom samma låt.
På sin senaste ep, String Variations, som släpptes för ett par veckor sedan tar hon det ett steg vidare när hon klär om sex av sina låtar tillsammans med en stråkkvartett.

Stämningen är närmast andäktig inne på ett välfyllt Plan B under Mariam the Believers spelning på fredagskvällen. Mariam Wallentins röst kräver uppmärksamhet, den griper tag och håller oss fast.
Det är fjärde och sista spelningen på en miniturné i samband med utgivningen av String Variations ep, det tredje släppet i Mariam the Believers Instant Creativity Series, en serie som är tänkt att ge henne möjlighet att göra lite kortare projekt mellan större fullängdsutgåvor.
– Det är ett sätt våga testa saker och vara lite mer spontan. Det är en stor del av att vara kreativ för mig, att våga testa nytt, säger Mariam Wallentin.
Vi möts i den uråldriga husvagn som agerar loge på rockklubben Plan B. Hon och maken Andreas Werliin kommer precis från Malmö Live där de soundcheckat inför deras gemensamma duo Wildbirds & Peacedrums spelning på lördagen som en del av Nathan Larsons Dream Music Two-projekt. Olika uttryck och väldigt olika miljö. Men det är inget som Mariam Wallentin räds.
– Det är bara roligt. Det är lite snurrigt när man som nu går från ett soundcheck till ett annat men det får en också att känna att en lever i nuet. Det blir lite improvisatoriskt; att jag måste vara närvarande oavsett i vilket sammanhang jag befinner mig, säger hon.
– Det får mig att gå inåt och tänka: Hur kan jag nyttja det här soundet med stråkar? Och vad kan jag nyttja imorgon när vi ska spela trummor i 30 minuter? Det blir spännande, lite risker måste man ta.

Tanken på att göra om en del av de låtar hon gjort föddes för ett knappt år sedan i samband med en spelning på Uppsala Slott, när hon och Josefin Runsteen, som spelar i den senaste fulla inkarnationen av Mariam the Believer, pratade om hennes dröm att göra något med stråkar.
– Då sade Josefin att hon tyckte det lät kul och att hon ville arrangera den. Och det gjorde hon, sedan gjorde vi en konsert och det blev så pass bra att jag ville göra en inspelning.
Totalt tolv låtar arrangerades varav sex hamnade på skivan.
– Jag ångrar lite att det bara blev en ep men jag hade bara bokat en dag i Atlantis-studion och då hann vi med sex låtar.
I en tid när musiker ofta ägnar lång tid för att få fram det perfekta ljudet i studion är sex låtar på en dag väldigt mycket.
– På gott och ont har jag ofta gjort så. Jag och Andreas spelar in våra första Wildbirds-skivor, från inspelning och mix till mastring, på en vecka. Jag har försökt att ge det lite mer tid men jag gillar att jobba instinktivt. Jag gillar att jobba när det bränner. Då finns fokuset där. Dessutom tycker jag om när uttrycken skaver lite.
– Jag älskar en bra pop-produktion när allting sitter perfekt men jag har insett att det inte riktigt passar mig. Det är en del av mitt uttryck är att det kanske blir lite fel och att det kanske skorrade lite. Livet är inte perfekt, varför ska en låt då vara det? Jag vill fånga en viss direkthet och det behöver man inte göra bara för att man gör tjugo tagningar på en låt.

Hon berättar att hon ville hitta ett eget sätt att ta sig an stråkarna på. En stor förebild var Alice Coltrane, pianist och harpist som i början av karriären spelade mycket med maken John Coltrane.
– Hon var en stor inspiratör för hur jag ville använda stråksoundet.
– Jag var intresserad av att hitta ett sätt att göra det på som inte bara skulle bli smet och klet; ett sätt som inte bara var vackert. Jag ville pusha det och ha kvar nerv.
– Stråkar är fantastiska att sjunga till, de omfamnar och får det att skimra. Man kan stretcha åt så många olika håll med ett stråksound.
På String Variations ep – och på Plan B:s scen – får låtar som Love makes us better, Bodylife och The string of everything en ganska radikalt annorlunda framtoning än i sina ursprungsversioner.
– Jag har halva foten i popkomponerandet. Jag älskar den sortens struktur och ram att jobba kring men sedan så gillar jag också improvisation och att vara i nuet och då upprepas ju inte samma sak. Jag vill försöka hitta sätt där man kan göra det även inom låtstrukturen. Det här var ett väldigt bra sätt att testa det på. Vad behålls och vilken ny form får den här låten, fast kärnan finns kvar? Precis som vi människor har en låt flera lager. En bra låt, i alla fall.

Förutom att de har Wildbirds & Peacedrums tillsammans medverkar Andreas Werliin som percussionist i Mariam the Believer och de båda är med i frijazzgruppen Fire! Orchestra som är Malmöaktuella till sommaren.
– Han är en väldigt stor del i inspelningsprocessen oftast. Men det är också för att han är lite av min musa. Han är en av de musiker som jag ofta återkommer till. Han förstår mitt uttryck. Precis som Tomas Hallonsten, en keyboardist som är med ikväll. Han är med på nya Fire Orchestraskivan också. Det handlar väl om en tillit.
Hon berättar att skillnaden mellan uttrycken i Wildbirds & Peacedrums och Mariam the Believer delvis står att finna i de bilder hon ser under komponeringsprocessen.
– Om jag ska förenkla det så är Wildbirds kött, det är hud, det är kropp och det är jord. Mariam the Believer är något annat, det är mer universum, stjärnor, himmel. Det är olika sätt att uttrycka sig på som fortfarande är jag.
– Wildbirds är också baserat på låtstruktur men det blir ett helt annat fundament när jag inte har ackordsharmonier att förhålla mig till. Då måste man tänka i andra lager.
Soloprojektet Mariam the Believer föddes just i en önskan att efter Wildbirds & Peacedrums få jobba mer med ackord och ackordsharmonier.
– Det är kanske är lite förvirrande både för mig och för andra med många uttryck men jag tycker inte att det är så relevant. Jag är bara så lycklig att få hålla på med det jag gör, att få fortsätta utforska.
Wildbirds & Peacedrums fick snabbt en jazzstämpel och Mariam Wallentin har själv kammat hem det prestigefyllda priset Jazzkatten för några år sedan. Men den musik som hon gör är knappast renlärig.
– Jag har hamnat i den fällan och den friheten med alla mina olika projekt. Var vi jazz eller inte? Jag har aldrig varit jätteintresserad att förhålla mig till de där reglerna. Jag plockar det jag tycker om och nyttjar det.
– Folk får kalla det vad de vill så länge jag kan känna att jag är fri. Min uppgift är väl att vara musiker och försöka ta till vara den situationen jag är i och de medmusiker jag har. Och förhoppningsvis också känna lusten att skapa. Sedan hoppas jag att någon hänger med på de här turerna man tar.

Även som sångerska målar Mariam Wallentin med en bred palett. En stunden går tankarna till Kate Bush, nästa till Björk eller Nina Simone. Ändå finns det något där som är distinkt hennes eget. På frågan var hon hittade sin röst svarar hon trevande för att till slut säga att hon nog inte kan svara på det.
– Jag vet inte heller om jag hittat den. Jag har väl ett grundsound i hur jag är formad och hur jag tycker om att använda det jag har men jag försöker också att utvecklas. Jag ser fram emot att bli 70 och gå ned en oktav till, den där Leonard Cohen-oktaven, säger hon med ett skratt.
– Jag kan också fascineras av människor som har hittat ett uttryck och tycker om att vara i det. Man kan ju fortfarande pusha sig inom den där bubblan. Men jag tror att jag är lite för rastlös. Och jag är kanske inte jätterädd för att misslyckas. Det är klart att man bryr sig om att det ska låta bra – det är en balansgång – men man måste ju också våga. Ställer man sig på en scen, oavsett vad man gör, då tittar folk på en och då måste man våga stå där.

* * *

Fredagen på Plan B innebar inte bara en spelning med Mariam the Believer utan även kontraktskrivande. Det förefaller som att Plan B som länge varit hotade på grund av att de nekats alkoholtillstånd har fått en räddningsplanka i och med att Ulf Johansson som driver Stockholmsklubbarna Slaktkyrkan och Kraken går in i verksamheten. Om det skriver jag i artiklarna nedan:

Välbehövlig flykt från vardagen

Foto: Samuel Andersson

Malmö är förbannat trist just nu. Himlen är grå. regnet kommer inte bara från sidan utan från alla håll och det blåser så att även en ärrad rockskribent som härdats av två decennier i Göteborg tycker att det kan vara nog nu.

Det behövs sol. Det behövs värme. Det behövs promenader på stan och uteserveringshäng. Men en titt ut genom redaktionsfönstret skvallrar om att det ligger många månader fram i tiden.

Det är då jag snubblar över den. Flykten från vardagen.

Ett skönt, lagom avslappnat jazzbeat, ett groovigt piano och över det en stämma som charmerar med sitt lätta anslag och utsökta balans mellan lekfullhet och kontroll.

Amanda Ginsburgs nya singel som heter just Flykten från vardagen känns lite som en modern kusin till Monica Zetterlunds Sakta vi går genom stan. Det är samma sköna sommarkänsla och driv och det finns mer som får mig att tänka på vår kanske största jazzsångerska (Alice Babs får ursäkta).

Monica Z låg förvisso betydligt djupare i tonläget men här finns något gemensamt som är svårt att ta på. Tage Danielsson kallade Zetterlund för ett lingonris i coctailglas och på samma sätt som hon luktar Ginsburgs sång värmländsk urskog och smakar ljusa storstadsnätter. Det är på samma gång naturligt och sofistikerat. Det känns inte som en slump att hennes förra singel, Havsmelodi, innehöll en textmässig blinkning till ett annat av Zetterlunds örhängen, Att angöra en brygga.

Själv faller jag som en sten för både låten och rösten, vänder mig bort från den grå himlen utanför redaktionsfönstret och flyter på tonernas vingar, på rösten, känslan och Nils Landgrens trombonspel, iväg till en varmare tid.

I pressmeddelandet som akompanjerar singeln säger Ginsburg själv

”En gnutta eskapism sätter guldkant på en skandinavisk tisdag i femtio nyanser av grått. Vare sig jag längtar ut på havet eller ut i storstadsdjungeln handlar det för mig om ett behov av kontraster i livet, att våga bryta av och fånga en längtan. Så nu jublar jag ”Carpe Diem” och checkar ut från världen som klämtar så starkt, bara för en liten stund.”

Just så ja.

* * *

Amanda Ginsburg har tidigare gett ut en egensläppt EP som står med ena benet i folkton och det andra i jazzen. Sedan hon fick kontrakt med Naxos jazzlabel Ladybird har hon släppt singeln Havsmelodi som kom i maj. Den 2 februari släpps debutalbumet.

Senaste nytt omJazz

En sann ordkonstnär även som författare


sdltb8685bb-nl
Foto: Claudio Bresciani / TT

Lurarna sitter på. Jag slår mig ned med Jason Timbuktu Diakités nyutkomna självbiografi med hans debutalbum T2: Kontrakultur från 2000 i öronen. Men den får inte spela länge.
Jag har följt Timbuktu länge som musikkritiker och sett honom utvecklas från en begåvad ordkonstnär som kunde piska upp stämningen tillsammans med Chords och dj Amato på en nattklubb i Sandviken i tidigt 00-tal till dagens fullfjädrade underhållare och bandledare i Cab Calloways anda, som kan göra det samma på ett fullpackat stortorg i Malmö – och det med en pondus som gör att han kan avstyra ett uppseglande bråk i publiken med sina ord.
På många sätt är han den artist som till slut gjorde hiphopen folklig och fick den att nå ut till en bredare publik. Men det är inte det den här boken handlar om.

25-noje-timbak2
”En droppe midnatt – En familjebiografi” Författare: Jason Timbuktu Diakité Förlag: Albert Bonniers

Som den poetiska titeln skvallrar om är det inte en traditionell självbiografi Jason Diakité bjuder oss på. Det handlar inte om spelningar och skivor; karriärmässiga fram- och motgångar.
Jag byter musik till Billie Holidays Strange Fruit för att bättre ackompanjera det jag läser:

”Black bodies swinging in the southern breeze
Strange fruit hanging from the poplar trees”

En droppe midnatt är en djupdykning i den egna identiteten som delvis svart, delvis vit. Det är en resa från rasismen på skolgården i 70-talets Lund via 60-talets Harlem till slaveriets, segregationens och fattigdomens South Carolina. Det är slavar och medborgarrättskämpar; musiker och svarta pantrar.

25-noje-timbukBoken handlar inte bara om den rasism Timbuktus familj har utsatts för utan också vad den fått för följder i det amerikanska samhället, både psykiskt och socialt hos den svarta befolkningen.
Här och där spränger sig det senaste årens nyhetshändelser in, händelser som gett upphov till Black Lives Matter-rörelsen och rasupplopp i de svarta ghettona: obeväpnade svarta pojkar och män som skjutits till döds av poliser, massmordet i en svart kyrka i Charleston och så vidare.

Musiken i mina lurar går från Billie Holiday via soundtracket från The Black Power Mixtape till Kendrick Lamars politiskt färgade album To Pimp A Butterfly allteftersom berättelsen breder ut sig över tid och rum.

Att man är en ordkonstnär när det handlar om att skriva sång- eller raptexter gör en inte automatiskt till en god författare. Men det är Diakité utan tvekan. Det beror till stor del på att han är både reflekterande och en skicklig observatör med ett öga för detaljer som förhöjer texten.

Det är en rakt igenom gripande skildring av sökandet efter ursprung och sammanhang. Mer än Diakité själv handlar den om hans förfäder; om pappan som gifte sig med en vit kvinna och emigrerade till Lund, om den elegante farfadern som lämnade södern för storstaden New York, om anfäderna på bomullsfälten, och hur deras samlade erfarenheter blivit en del av honom.

* * *

Har det någonsin spelats in en viktigare sång än Billie Holidays Strange Fruit från 1939? Sångtexten kommer från en dikt skriven några år tidigare av Abel Meeropol. När Billie Holiday satte toner till den under sitt sista levnadsår var det fortfarande 16 år kvar till Rosa Parks skulle sätta sig på fel plats i bussen och vägra resa sig. Före hela medborgarrättsrörelsen sjöng hon om lynchade svarta kroppar som dinglade från träden i sydstaternas bris likt underliga frukter.

I sin bok om sången beskriver författaren David Margolick att Holiday var rädd när hon skulle premiärsjunga den på Café Society, en progressiv klubb i New York och stadens första verkligt integrerade spelställe. 1939 fanns knappt protestmusik så som vi känner den idag. I sin självbiografi, som Margolick refererar till, skulle hon senare beskriva det som att det var knäpptyst efter låten. Inte det minsta tillstymmelse till applåder. Sedan börjar en person klappa nervöst – och sedan klappade alla. Den legendariske skivbolagsdirektören Ahmet Ertegun – mannen bakom Atlantic Records – skulle kalla sången både för en krigsförklaring och början på hela medborgarrättsrörelsen.

Nej, Strange Fruit var inte den första protestsången. Men det var en helt ny typ av protestsång och framförd i en ny typ av miljö för sånger som manade till kamp. Nina Simone – som själv kom att spela in en version av den – skulle kalla det för ett den ”fulaste sång hon någonsin hört. Ful på det sättet att den är våldsam och sliter i inälvorna på det vita människor har gjort mot mitt folk i det här landet”.

1999 utnämnde Time Magazine Strange Fruit till århundradets låt.

Låt 4: It sat duollma mu

Låt 4/7 Mari Boine – It sat duollma mu

Vi fortsätter de sju låtarna på sju dagar som betytt något för mig och hämtar nästa från midnattssolens och norrskenets marker.

Ibland behöver man inte förstå orden för att gripas. 1989 när den nordsamiska sångerskan, kompositören och (sedan 2008) professorn Mari Boine, som då fortfarande hette Mari Boine Persen, kom in i mitt liv var jag 17 på det 18:e. Jag hörde första gången låten It sat duollma mu på Lars Aldmans radioprogram Bommen när jag satt i första egna lägenheten, på Öster i Halmstad.

Jag förstod naturligtvis inte orden. Mina kunskaper i samiska är obefintliga. Men det var något med rösten som grep tag. Samtidigt brukade hon sitt vokala instrument på ett sätt som jag aldrig hade hört innan. Hos hennes medmusiker hör man massor av influenser: jazz, blues, funk, folkmusik från olika håll i världen…

Men i Mari Boines sång är det inte så lätt placera influenserna, förutom jojken som finns allerstädes närvarande. När jag intervjuade den samiska rapparen, sångerskan och producenten Maxida Märak i våras beskrev hon jojken som en tonsatt känsla. Och den känslan lyckas Boine förmedla. Utan att förstå ett ord hörs kampen i hennnes röst; den okuvliga viljan i kombination med ett stråk av desperation men också av segervisshet.

Om det samiska folkets kamp visste jag på den tiden lite, liksom jag bara hade rudimentär kännedom om de övergrepp som de nordiska länderna begått mot sin ursprungsbefolkning. Lite mer skulle jag få när jag köpte Boines album ”Gula gula – Hør stammødrenes stemme”. På den finns Boines mig veterligen enda text på norska. Här ville hon uppenbarligen inte bli missförstådd.

Den låten är Oppskrift for herrefolk (Recept för herrefolk) – en rasande uppgörelse med hur det samiska folket behandlats och behandlas. Jag misstänker att skillnaden mellan Norge och Sverige här inte är så stor…

”Bruk bibel og brennevin og bajonetta
Bryt løfta og avtala vær diplomat
Bruk lovparacrafa mot eldgamle retta
Skap fordomma diskriminering og hat
La ingen betvile din overhøyhet
sånn holder du nede en minoritet”

1993 såg jag Mari Boine för första och hittills enda gången, det var på Roskildefestivalen. Det är en spelning jag minns som en av de tio, tjugo bästa jag någonsin sett. En strålande röst, ett fantastiskt band och en vilja i musiken som vägrar vika ned sig. It sat duollma mu – vilket betyder ungefär ”du ska inte trampa på mig” – var en av spelningens verkliga höjdpunkter. Jag minns också att man hade släpat ut en stor jäkla flygel på scenen som sedan bara användes när bandet skulle stämma vattenglasen som de skulle spela på.

Linnea Henriksson tillbaka till jazz-rötterna

DSC_0989

Foto: Ralph Bretzer

Jag föll för Linnea Henrikssons röst när jag första gången hörde den, när hon var sångerska i postjazzbandet Prylf och på albumet Kind of green gjorde vildsinta nytolkningar av jazzstandards. Ända sedan dess har jag drömt om att få se henne sjunga jazz men inte tidigare haft möjligheten.

Missförstå mig inte. Jag gillar verkligen hennes pop-skivor och kommer inte själv från jazzhållet. Men känslan har alltid funnits där att det funnits något mer i hennes fina röst som skulle få bättre spelrum i jazzens friare universum än i den mer kontrollerade poppen. Å andra sidan tycker jag att man kan höra jazzinfluenserna även på hennes sätt att sjunga sina poplåtar.

Därför var det med stor förväntan jag drog till Lund och Mejeriet för att gå på jazzklubben Underground och se Linnea Henriksson sjunga med Landaeus Trio. Och de hittar hem hos mig redan från start när de tolkar evergreens som Dream a little of me och I get a kick out of you. Det känns att hon är i sitt rätta element. Rösten får nya dimensioner, glädjen och den uppenbara kärleken till materialet går igenom till lyssnaren till och med i en stillsam ballad som Nat King Coles Blame it on my youth.

Hur fungerar då hennes egna låtar i den här nya musikaliska miljön? Väldigt kär, obeskrivligt ensam hittar kanske inte riktigt hem men Cecilia, Halmstad och, framför allt, Lyckligare nu blir alla smått magiska.

Mathias Landaeus Trio – med Landaeus på flygel, Johnny Åman på kontrabas och Chris Montgomery på trummor – spelar lyhört, med skönt driv och tilltalande lekfullhet. Under andra settet får de dessutom fin förstärkning i form av kvällens hemliga gäst, altsaxofonisten Amanda Sedgwick. Trots finfina soloinsatser från alla nämnda är det Linnea Henrikssons röst som skiner klarast. Med en rik botten och vässad spets skvallrar den om både skolning och äventyrslusta.

När hon får feeling på allvar och släpper loss i Doc Pomus Lonely avenue blir det kvällens verkliga höjdpunkt, tillsammans med en alldeles underbar version av hennes egen Lyckligare nu, som trivs alldeles utmärkt i sin jazziga kostym, och en finfin tolkning av Rickie Lee Jones-versionen av Beatles For no one.

DSC_0778 DSC_0076

En verkligt originell artist

Edda Collage 2Foto: Ralph Bretzer

Det finns rätt få artister som är verkligt originella. Edda Magnason är en sådan artist. Hon tycks dansa efter en helt egen pipa och det känns väldigt frestande att ta till ett ord som genialisk, även om det är svårt att bedöma förrän långt efteråt. Därtill besitter hon oanade talanger inom många områden. Att hon är en synnerligen begåvad musiker, låtskriverska och sångerska stod klart redan med hennes två första album. Så kom Monica Z-filmen och visade att hon var strålande som skådespelerska.

Edda Magnason "Woman travels alone" (Parlophone/Warner) Betyg: 4
Edda Magnason
”Woman travels alone”
(Parlophone/Warner)
Betyg: 4

Hennes sommarprat visade dessutom upp henne som en god berättare. Efter den formidabla succén med Monica Z hade man kunnat förvänta sig att sommarens turné skulle vara strösslad med örhängen ur Monicas digra repertoar för att blidka sin nya publik. Så blev det dock inget. Istället för Sakta vi gå genom stan och Gröna små äpplen blev det uteslutande egna låtar, huvudsakligen från hennes då osläppta nya album.

Jag såg henne två gånger i somras och redan andra gången jag hörde låtarna hade de satt sig i mig. Som jag skrivit tidigare så var det ett helt riktigt beslut att utelämna låtarna från filmen, även om många i publiken säkert blev besvikna över detta. Hon må ha varit lysande som Monica Zetterlund men Edda Magnason är ändå bättre som sig själv.

Som ingen annan kastar hon sig på Woman travels alone mellan influenser och melodiska infall och texterna är lika egensinniga som musiken. De närmaste referenserna jag kan tänka på är Kate Bush och Björk, artister som bygger upp sina egna musikaliska universum. I grunden är det popmusik men med tydliga glidningar mot jazz och avantgarde. Det intrycket förstärks av det lyckade samarbetet med producenten Johan Lindström från experimentella jazzkombon Tonbruket. Tillsammans har de fått till en levande och säregen ljudbild.

Det kan låta på mig som att plattan skulle låta väldigt knepigt men faktum är att Magnasons melodikänsla är så stark att hon får med sig lyssnaren genom musikens alla vindlingar och lappkast. Samtidigt som det ligger ett oerhört kompetent låtskrivande bakom drivs musiken av en sådan musikglädje att det är oerhört svårt att inte låta sig ryckas med av låtar som Hurry water, Game of gain eller Dare devil. Varför man nu skulle låta bli att göra det.

Elliphant ställer in

ELLIPHANT

Foto: Lars Pehrsson/SvD/TT

Elliphants spelning som skulle ägt rum på fredag på Malmöfestivalen är inställd. Det är årets tredje riktigt tunga avbokning efter Charlie XCX och Foxes.

– Det är logistiska skäl på deras sida som gör att Elliphant tvingats ställa in, säger Jakob Svensson som är bandbokare för Malmöfestivalen.
– Vi har försökt hitta annan speltid eller annat datum som kunnat passa men inte fått ihop någonting.

Förhandlingar med en möjlig ersättningsakt pågår och Jakob Svensson hoppas att inom kort ha klart besked. Då kommer ni hitta information om det här.

* * *

Det var ju f**! Jag hade verkligen sett fram emot den spelningen.

* * *

Anna Pauline 2

F9to: Ralph Bretzer

Ja, då var vi halvvägs igenom festivalen. Den här festivalbevakaren börjar känna sig lite småsliten men det är normalt för mig under Malmöfestivalen. Framåt tisdag onsdag brukar jag alltid ha en downperiod innan jag kommer in i andra andningen.

För att mota Olle i grind såg jag till att få mig en tidig start på den femte dagen. Trots att jag bevakat Malmöfestivalen för Skånskans räkning i ett antal år – om jag inte missminner mig är det åtminstone femte gången jag bevakar den – så har jag aldrig dristat mig in till Bluestältet. Så det såg jag till att göra idag. Vid lunchtid spelade Anna Pauline Jazzkvintett. Anna Pauline (med Andersson i efternamn) har jag recenserat tidigare på skiva och tyckt mycket om.

Det kanske kan te sug något otippat med jazz i ett bluestält men Anna Pauline har en skön bluesbotten i musiken, och en röst som spänner från ömsint och vacker till nästan lite rå på en uppjazzad version av bluesstandarden Got my mojo workin’.

På det hela taget är det en ganska perfekt start på dagen. Solsken utanför, skön musik inne. Och solsken har vi ju inte varit bortskämda med hittills under festivalen. Ska vi ta detta som ett tecken på att det vänder nu.

 

Anna Pauline 1

Ett musiktips inför helgen…

IMG_20130627_183830Mobilfoto: Ralph Bretzer

Det är alltid lika kul att gå på en spelning och fastna för förbandet, ett band man aldrig hört innan. Senast hände det mig igår när jag satt på kafét tvärs över gatan och Simone Says gick på scen. Enligt sångerskan och pianisten Camilla Bakke refererar bandnamnets Simone såväl till Nina Simone som Simone de Beauvoir och Paul Simon och det är ganska träffande med tanke på hur de låter.

IMG_20130628_181226I grunden bygger deras jazziga pianopop på ett gediget låtskrivarhantverk som för tankarna både till nämnde Paul Simon och låtskrivarna i the Brill Building, i synnerhet Carole King. Sångerna bärs fram med ett jazzigt driv som kryddas av Diana Andrén Scarpatis varmt melankoliska viola.

Det finns en dubbelhet där som jag gillar. Pianot, låtskrivandet och Bakkes sång för mina tankar till New York medan tonen i Scarpatis viola är mer europeisk; den får mig att tänka på Django Reinhardts gamle vapendragare Stephane Grapelli. Och det är ju inte en så dum association att få.

Bandet är fortfarande i början av sin karriär. Förra året kom de till final i talangjakten GP Scen och på deras hemsida/blogg kan man läsa att deras debutplatta ska släppas i augusti. I väntan på den ligger tre låtar uppe på deras hemsida som gått varma sedan spelningen. Jag rekommenderar speciellt Stranger och I’m running, två riktigt vassa spår.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.