Orädd och kompromisslös

Dozakh: All lovers hell med svenskiranska Nadia Tehran är en av årets mest spännande svenska skivor. Det är en stundtals mörk och inte alltid lättsmält djupdykning kärleken och livet i diasporan.

Nadia Tehran, årets i mitt tycke mest intressanta bokning på Malmöfestivalen, har en bakgrund inom punken men musikaliskt drar hon här snarare mot personlig sammansmältning av pop och hiphop. I de hårdare stunderna, när punkrötterna är som tydligast, får hon mig att tänka på M.I.A.

På Gustavscenen kommer hon ut i ett hav av rök iförd fluffig cowboyhatt och med extentions ned till knäna. Backad bara av en trummis och förinspelade syntar tar hon scenen i besittning.

Utspelet är ultraextrovert – hon står, går, sitter och ligger på scenen; hon slänger med håret; hon rappar, sjunger, viskar och skriker – utan att det känns effektsökande. Snarare känns det som en rimlig gestaltning av en musik och ett textmaterial som inte backar undan, av en musik som kräver sin plats i rummet.

– Vi hade en diskussion om vi skulle köra den här låten. Men jag kom fram till att jag fan inte är rädd för några nazister, säger hon innan hon drar igång den med tanke på temat oväntat ömsinta Nazi Killer.
Rötterna i punken märks i den orädda attityden och kompromisslösheten med den egna konstnärliga visionen.

Efter 40 minuter som avslutas med en rejäl överkörning lämnar hon oss och jag känner mest en önskan efter mer.
”Jag har aldrig hört talas om henne men det här var bland det bästa jag sett på länge” hör jag en ung man bakom mig i publiken säga. Jag förstår honom.

Med pondus och självklar värdighet

Det finns olika sätt man kan dominera en scen på. Man kan springa runt, hoppa, showa och i största allmänhet göra hela scenytan till sin egen. Eller så kan man göra precis tvärt om.

Våren 2015 uppträdde Seinabo Sey på ett halvfullt KB. Jag minns de charmigt ungdomliga mellansnacken och den kontrast de stod i till den enorma pondus hon uppvisade så fort hon tog sig ton. Bara fyra månader senare fyllde hon Stortorget under Malmöfestivalen och jag golvades av hennes självklara tillit till sitt instrument, till sin röst. Det krävs mod att som ung artist, med genombrottet precis avklarat, ställa sig upp och sjunga a capella inför 20 000 människor men hon darrade inte det minsta på manschetten.
När hon i onsdags återkom till Malmöfestivalen blev det ingen a capella men väl en Poetic till sparsmakat pianokomp.

Hon är naturligtvis en makalös sångerska. Redan då, 2015, imponerade hon stort med sitt omfång, sin tonsäkerhet, sin kontroll, uttrycksfullhet och självklara värdighet. Nu känns det som att hon dessutom börjat leka mer i den övre delen av registret vilket ger ännu mer spelrum för hennes utsökta förmåga att skapa musikalisk dramatik. Mer än en gång kommer jag att tänka på Shirley Basseys James Bond-låtar.
Det finns som sagt olika sätt man kan äga en scen på. Seinabo Sey står under större delen av spelningen där bakom sin mikrofon. En lyft hand, ett utsträckt finger, en blick … Mer än så behöver hon inte för att ha oss i sin hand. Det är nästan lika imponerande som hennes vokala förmåga.

Vi får ett par gästspel. Malmörapparen Ozzy kommer in till allmänt jubel och hennes för mig okända vän Hannes lyckas även han beröra. Hon tar sig an en av världens bästa låtar, The Animals Please don’t let me be misunderstood och gör den till helt och hållet sin egen, under tolkningen av Bob Marleys Is this love är det nästan så att jag får en tår i ögat och en oväntad version av Familjens Det snurrar i min skalle tänder allsången.

Det är mycket folk på Stortorget och gensvaret är fint. Seinabo Sey verkar väldigt genuin i sin uppskattning för det.
– Jag tar inte det här för givet, säger hon. Det känns som att det kan försvinna-
Jag tror inte att det är någon större risk för det, om man säger så. Betygsfemma sitter som gjuten. Allt annat hade varit löjligt även om man kan anmärka på att ljudet ibland blir lite grötigt när det skickliga bandet tar i som mest. Men det känns futtigt i sammanhanget.

Svenska Akademien sammanträdde på Stortorget

Det var mycket Svenska Akademien i höstas. Dels var det den utskämda uppsvenska varianten och dels så var det upphovsmännen till den skånska raggan som gjorde storstilad comeback. Jag såg den sistnämnda varianten förvandla ett packat Pustervik till en kokande, sjungande, hoppande gryta. Enligt uppgift ska kvällen efter på Moriskan inte ha varit mindre extatisk.

Riktigt lika hett blev det inte på Stortorget tidigt under söndagskvällen. Och det kan man kanske inte begära heller. En svettig rockklubb vinner nästan alltid mot festivalspelning i dagsljus. Men det hindrar inte att det var en synnerligen underhållande upplevelse.

Sture Allén d.y:s kvicka rap och hyperaktiva rörelseschema kontrasteras och ankras av General Knas mer sävliga dans och djupa basröst. Deras sceniska kemi och vokala samspel lyfter låtar som redan från början är så medryckande att även en odansant person som undertecknad har svårt att stå still. De kan vara det bästa radarpar svensk hiphop någonsin fått fram.

När jag intervjuade Generalen och Sture förra sommaren inför återföreningen pratade de om att det som de sjöng om under 00-talets första årtionde känns mer aktuellt idag tio år senare. Den tanken upprepar de nu från scenen och det är svårt att inte hålla med. Antirasism, miljökamp och övervakningssamhället har knappast blivit mindre aktuellt.

Spelningen på Stortorget var Svenska Akademiens sista för sommaren, Jag hoppas verkligen att det blir en fortsättning på den här återföreningen. Och gärna lite ny musik, tack!

På väg mot något stort

Maria Jane Smith i Smith & Thell. Foto: Jörgen Johansson

Det startar inte på det bästa av sätt för Smith & Thell på Sommarrock Svedala. Det startar med Maria Jane Smiths röst fullständigt dränkt i en hiskelig choruseffekt som raderar ut varje spår av känsla, personlighet och mänsklighet ur den och jag börjar fundera vad det är för fel på vår tid där rösten, det mest känsliga och uttrycksfulla av alla instrument, måste dränkas i antingen chorus eller autotuner.

Men bandet hämtar upp det. De gör det i kraft av synnerligen skickligt låtskrivarhantverk, de gör det i kraft av en dito sångerska som dessutom förmår förse bandets i grunden lätta och luftiga popsånger med tyngd och viss svärta.

”Jag är bara en föräldralös flicka men jag har massor av syskon”, säger Maria Smith i presentationen av en låt som hon tillägnar sin syster. Och det är klart att hennes personliga historia med föräldrar som gick bort tätt inpå varandra när hon var i tidiga tonåren färgar av sig i musiken, liksom de antidepressiva mediciner som skrevs ut åt henne och som förvandlade henne till en känslomässig staty. Om inte annat gav det henne och partnern Victor Thell deras genombrottshit Statue (The Pill Song).

Jag skulle inte säga att Smith & Thell är hela vägen framme men de har kommit en god bit på väg. De har fått fin kritik i USA vilket inte alls är konstigt med tanke på att den typ av countryfärgad popmusik som de gör har en gigantisk publik där. Att det även rör på sig här märks såväl på att deras Forgive me friend toppat Svensktoppen som på det fina gensvaret i den ljumma sommarkvällen på Sommarrock.

Inte minst har de en förmåga att få till refränger som kan försätta berg och lyfta arenatak; refränger som ber om en gigantisk ljusshow och mäktig allsång.

* * *

Hasse Andersson med violinisten Jannike Stenlund

Helsingborgarna Smith & Thell var tvåa ut i en helskånsk uppställnin på den större av de båda scenerna på Sommarrocken. Öppnade det hela gjorde Hasse Andersson med sin ”skånska bonnarock” som han själv presenterade den, eller skåntry som en recensent kallade det en gång i tiden.

Båda är rätt bra beskrivningar på hans musik. Och det är väl inte mycket att säga om. Hasse Anderssons varma utstrålning bär långt och där det brister i showande kliver violinisten Jannike Stenlund in med sin uppenbara spelglädje, sin dans och sceniska närvaro.

Timbuktu och Damn! Mobilfoto: Ralph Bretzer

Avslutade kvällen gjorde länets kanske säkraste livekort. Timbuktu och Damn! gjorde knappast någon besviken med sin patenterade mix av soul, funk och hiphop.

De har alltid varit en tight sammansvetsad enhet men efter snart två decennier tillsammans svänger de hårdare en någonsin och ser fortfarande ut att ha kul på scen. Inte minst fungerar gitarristen Svante Lodén, med sin härligt styltiga dansstil, som en alldeles utmärkt parhäst till Timbuktu själv.

Till och med mina två tämligen svårflörtade söner föll för svänget, låtarna och Timbuktus texter och munviga rap, även om yngsten tyckte att far och storebror var pinsamma som dansade loss.
”Ska man dansa ska man dansa bra”, sa han medan jag försökte förklara att man ska dansa som om ingen tittade.

* * *

Theoz. Foto: Ralph Bretzer

Så var den sista dagen på Sommarrock kommen. Först ut var festivalens med viss marginal yngsta artist. 13-årige Theo Haraldsson, mer känd som Theoz, har gjort sig ett namn på Youtube och Musical.ly (numera Tiktok) med drivor av följare.

På senare tid har han även börjat göra musik men det är ännu inga driver av låtar han har skrapat ihop, därför blir det en kort spelning framför den huvudsakligen unga publiken som har samlats i den tidiga eftermiddagsvärmen. En knippe egna låtar, med Het och Theori i spetsen och någon cover – Aviciis Wake me up blir det innan spelningen är över.

Eftersom jag knappast tillhör den åldersmässiga målgruppen lämnar jag över omdömet till någon som är det: min elvaårige son Max.
”Hans låtar fastnar snabbt i skallen men de försvinner snabbt också” säger han.

 

Gamle Bob och det nya gardet

”Things have changed”, sjunger Bob Dylan i öppningslåten. Han sitter bakom flygeln men det är inget balladklinkande. Bandet rockar tungt och tight utan att tappa nyanserna. Det är dubbla elgitarrer, ståbas, pedal steel och trummor bakom Dylans flygel och mikrofon. Och munspel, stundtals, till publikens jubel.

Han verkar på gott humör i den fina sommarkvällen på Roskildefestivalens första riktiga dag. Leendet är brett och han följer upp med en nästan uppsluppen It ain’t me, babe. Så har det inte alltid varit med Bob Dylan på scen. För cirka 15 år sedan såg jag honom slakta sin låtskatt på Globen och svor att aldrig gå och se honom igen.

Bob Dylan är en lurig liveartist. Man vet aldrig vad man får. Han är en fantastisk textfŏrfattare och i sina bästa stunder kombinerar han det med musik i samma klass. På scen kan han dock vara både avig och direkt dålig. Jag har sett honom live tre gånger. Fŏrsta gången var magisk, den andra bra och den tredje så katastrofalt usel att stora delar av publiken gick innan spelningen var ŏver. Dessvärre var den sistnämnda spelningen den enda jag betalade biljett specifikt fōr, de fŏrsta två var på festivaler. Och de flesta Dylan-fans kan vittna om samma sak.

Infŏr Roskildespelningen fanns det dock en fŏrväntan i luften. Vittnesmålen från Stockholmsspelningen nyligen talade om en Dylan i hŏgform och setlistan var lovande.

Beatrice Eli gästade Silvana Imam.

”Things have changed”, sjunger Dylan. Och visst har de det. Innan han kliver på festivalens scen har Silvana Imam röjt loss på samma scen som första akt. Däremellan skapade Jpegmafia rent och ljuvligt hiphop-vansinne på scenen intill. En ny generation, en ny genre, har tagit över herraväldet.

Men det gamla gardet står sig. Dylan har attraktionskraften kvar och publiken är stor framför den orange scenen, festivalens största. Den får sig kanske ingen stor show till livs – Dylan är inte direkt någon estradör och att han är fast bakom flygeln gör inte den saken bättre – men vad de får är en levande legend med skärpa och närvaro i sina sånger.

Och när vi talar om sånger som Highway 61 revisited, en hårdsvängande Like a rolling stone eller en magisk Girl from the north country, en av mina personliga Dylanfavoriter, når det väldigt, väldigt långt. Visst stöper han om Blowing in the wind till oigenkännlighet (som han brukar) men det är sådant man får ta … Jag är glad att jag bröt det där löftet om att aldrig se Dylan igen.

* * *

Roskildes största hiphop-namn, Cardi B, krönte kvällen med stor show, dansare och, i ärlighetens namn, ganska medioker rap. Det hindrar inte merparten av de över 100 000 festivalbesökarna från att stuffa loss i den allt kallare sommarkvällen.

Betydligt intressantare i genren är Jpegmafia, en snart 30-årig rappare från Baltimore som kommer in på scenen i shorts, t-shirts, bandana och ryggsäck. I handen har han en laptop som han slänger upp på ett bord på scenen och pluggar in. Ryggan åker in under bordet och t-shirten av redan under första låten.

”Rock n roll is dead”, deklamerar han, för vilken gång i ordningen någon nu deklarerar just det … Å andra sidan handlar den låten kanske inte så mycket om just det.

Hans attack är närmast skrämmande men leendet avväpnande. Han röjer på scenen som om det inte fanns någon morgondag. Han röjer ännu mer när han kliver ned till oss i publiken. Och han nöjer sig inte med det. Han flyter på publiken och, i slutet av en kort och extremt kärnfull spelning, hoppar rakt ut i publikhavet för att omslutas av det.

Publiken är inte lugnare den. Jag finner mig själv stående hoppandes – utan att röra mig. Det är bara att följa folkmassan, något annat kan man inte göra. Och det är inte så konstigt. Jpegmafia, eller Peggie som fansen kallar honom, gör en rätt fenomenal spelning alldeles på egen hand.

* * *

Alldeles utmärkta är också Fontaines DC. Tänk en irländsk upplaga av Sleaford Mods stenhårda beats och kompromisslösa lyrik korsat med The Falls postpunk och du kommer inte att hamna alltför långt från verkligheten, även om Television screens påminner lite, lite om The Smiths (vars sångare Morrissey är Jpegmafias absoluta hatartist nummer 1, något han gjorde väldigt klart).

Sångaren Grian Chatten vankar rastlöst och ofokuserat av och an mellan låtarna. Han verkar nästan lite borta men när han öppnar munnen finns inga tveksamheter – då är han knivskarp. Basen och trummorna pumpar medan gitarrerna skapar oväsen av blåslampeintensitet. Ändå är det orden som allt ljus faller på, orden och uttrycket.

Well of course the government is gonna fuckin’ lie
Bunch of white people callin’ white people white
And why the hell is everybody on their phone?

Chatten matar kanske inte bittert underhållande cynismer på samma sätt som Sleaford Mods Jason Williamson men men det finns gott om modernitetskritik att hitta i hans lyrik och det känns på något sätt som samma andas barn.

* * *

Först ut på årets festival var hårt rockande Baby in Vain i ett kanske inte helt självklart samarbete med Corpus, en grupp dansare inom den kungliga danska baletten. Tungt gitarrlarm och modern dans? Låter inte det en smula pretentiöst, kanske du frågar dig. Jomenvisst. Men också ganska spännande. Bara det att gå på en rock-konsert och inte ha en aning om vad man ska få se är ju kul – det händer inte så ofta.

När vi släpps in i ladan som huserar Gloria-scenen där den happening som är Baby in Vain X Corpus ska äga rum kommer vi in i en konsertlokal som inte som någon annan, den heller. Från scenen sträcker sig en lång tunga, som en catwalk, till en scen-ö där trumsetet står uppställt. I andra ändan, på den traditionella scenen står en vitklädd kvinna med med mexikansk wrestlermask och rattar fram ett lågfrekvent brummande ljud.

Stämningen är mättad i lokalen. Ögonen förväntasfulla på dem som står framme vid tungan tvärsöver från där jag själv står. Så kommer de två andra bandmedlemmarna in tillsammans med dansarna, även om det från början inte är lätt att se vem som tillhör vilket sällskap, eftersom alla är maskerade. Trummisen slår sig ned och dansen börjar.

Jag ser mig omkring. Ansiktsuttrycken skvallrar om lika delar förvirring och fascination. Själv flackar jag med blicken. Det är inte lätt att veta var man ska titta. Allt händer hela tiden och överallt. Men lite förvirring har ingen dött av och det hela är rätt underhållande.

* * *

21 år har gått sedan sist jag var på Roskilde. Det är lika länge sedan sist jag såg Bob Dylan här. Han var det gamla gardet då också. Det är bara det nya gardet som har bytts ut sedan dess.

Etzia – en erfaren debutant

Efter mer än ett decennium som reggaeartist och efter en rad singlar, ett par ep, otaliga liveframträdanden, artistsamarbeten och till och med medverkan i Melodifestivalen är det äntligen dags för Etzia att albumdebutera.
Den första juni är det dags för releasespelning på Inkonst.

Från högtalarna i producenten och trummisen Partillos Drum n Blaze Studio, i källaren på kulturhuset Oceanen i Göteborg, strömmar artisten Etzias debutalbum. Hårda beats blandas med mjuka, reggae möter dancehall, electro och hiphop. Över det Etzias fylliga stämma.
– Egentligen handlar det inte så mycket om att söka som att förstå sig på sina rötter, berättar hon.
Hon sitter uppflugen i skräddarställning i soffan i den mysigt trånga studion. Hennes starka jamaicanska accent när hon sjunger sina engelskspråkiga texter står i stark kontrast till hennes minst lika starka göteborgska idiom när hon pratar.
– Jag kom hit från New York när jag var fem och redan då, säger mamma, att jag älskade att showa. Det var inte så mycket ”Titta på mig!”, men att jag hade ett uttryck.
Att komma till Sverige som ett barn från USA med västindiska rötter beskriver hon som en kulturkrock.
– Man skulle lära sig språket och kulturen och den resan blev lite hämmande för mig. Den personen jag var då, när jag var barn, är den jag börjar hitta tillbaka till nu. Det är ju egentligen den personen jag är. Sedan har omständigheter och livet och kulturen förändrat mig, både positivt och negativt.

Idag är Etzia, eller Erica Haylett som hon egentligen heter, 34 år gammal och har varit en del av den svenska reggaescenen i mer än ett decennium. Hon har synts på scen. Mycket. Både i eget namn och tillsammans med akter som Serengeti och Syster Sol. Inte minst har hon synts som en framträdande del i det kvinnliga musiknätverket Femtastic. En del singlar och ep har det blivit, liksom artistsamarbeten, men inget album. Förrän nu.
– Det har dröjt så länge för att jag valde att gå på musikhögskolan och lära mig en del. Jag kommer ju från undergroundkulturen men jag har alltid velat mer, säger Etzia.
Hon kom in i musikbranschen sent, som hon beskriver det själv. Hon var 22 år när hon 2008 tillsammans med Partillo åkte till Jamaica första gången och insikten slog henne om vad det var hon skulle syssla med.
– På den tiden var jag inte intresserad av reggaemusik på det sättet. Jag hade gjort lite backing vocals med Jr Eric och Governor Andy men skulle egentligen bli nöjesadvokat och pluggade ekonomi.
– Vi var där i en månad och när vi åkte därifrån tänkte jag att det här måste jag jobba med. Jag bestämde mig då för att ge det fem år.

Ungefär i lagom tid till att de fem åren var slut blev Etzia antagen till det individuella musikerprogrammet vid musikhögskolan. I samband med det började även resan mot det som skulle bli albumet Motivation.
– När jag började på musikhögskolan förstod jag att det var något i mig som inte var uppfyllt och började undersöka det. Skolan gav mig chansen att prova saker och ta för mig av saker som jag inte hade kunnat göra annars. Och att våga göra fel, att ta tid att växa i musiken, det som de flesta gjort som barn och ungdomar med sitt garageband eller vad det nu är. Jag hade aldrig gjort det där. Det blev en lekperiod för mig. Jag började ifrågasätta mitt musicerande.
Hon började även ifrågasätta vem artistalteregot Etzia egentligen var. Var hon i själva verket identisk med Erica – hennes “vanliga” jag.
– Under de här tre åren började de gå ihop och bli ett.

Hon beskriver hur hon under det första året på musikhögskolan var skrämmande och att hon kände sig otillräcklig.
– De som pluggar där kommer från folkhögskolor där de studerat klassisk musik och jazz i flera år. Jag kommer dit som en total rookie. Det jag hade var mitt uttryck och en jävla anamma, en vision. Första året var det lite jobbigt och jag förstod inte min plats. Andra året började den här Etzia/Erica-grejen. Det tredje året, då tog jag platsen.
Under tiden på musikhögskolan släpptes ep:n Chapter Done, en lite hårdare skiva än Motivation.
– Jag behövde det hårda uttrycket då men nu behöver jag lugnet, ödmjukheten och en medvetenhet kring mig själv, min självkänsla och min utveckling. Ju äldre jag har blivit desto mer medveten har jag blivit om vissa saker som jag känner i mitt liv. Därför har jag skapat den här fristaden av Motivation, för att hjälpa mig att hitta balansen i mig själv och också att kunna ge det till folk som också behöver någonting att luta sig emot. Den är gjord för mig men jag delar gärna med mig.

I ett kanske inte helt självklart karriärmässigt drag för en reggaeartist dök hon upp i Melodifestivalen 2017. Men en första smak av att kliva in i schlagerbubblan fick hon redan 2012 när hon hängde med sin kompis, rapparen Cleo, som skulle uppträda som mellanakt.
– Jag satt åt lunch när Bert Karlsson ropade “Du!” till mig. Jag tänkte: Vad vill han?. “Vem är du” frågade han. 2012 hade jag inte hållit på så länge men jag sa: Jag är Etzia. “Du har karisma! Du ska vara med i Melodifestivalen.” Han hade inte ens hört någonting med mig.
Bert Karlsson fick hennes nummer men tappade bort lappen. Ett halvår senare lyckades han dock få tag på henne för att få henne att ställa upp i Mello. Men på grund av studierna hoppade hon av efter två månader.
– Det är så mycket jag ville göra med mig själv innan jag var redo för att göra ett liveframträdande i tv för hela folket.
Men 2016, när hon fick chansen igen, kände hon sig redo. Året därpå stod hon på scen i Malmö Arena med låten Up.
– Jag hade gått ut musikhögskolan och kände att jag hade mer kött på benen. Vad jag inte fattat var hur modernt det är idag. Jag hade följt Melodifestivalen som barn men inte under reggaeåren. Det känns som att jag hade kunnat göra något mer modernt och urbant med den låten.
På deltävlingen i Malmö slutade det med en sjätteplats och Up gick inte vidare. Men Etzia utesluter inte att det kan bli fler gånger i Mello.

Etzia och Partillo.

Den 31 maj släpps så Motivation och dagen efter spelar hon, tillsammans med Hot this year band, på Inkonst i Malmö. Det är andra giget på en miniturné som tar henne till Göteborg, Malmö och Stockholm i samband med släppet.
Skivan ges ut på nystartade egna skivbolaget Mambia Records och när hon talar om det låter det lite som att hennes gamla tankar om att bli nöjesadvokat lever kvar i projektet.
– Målet är att knyta till sig framförallt kvinnliga artister som har två eller fler kulturer som vill kunna uttrycka sig fritt. Jag börjar med Mambia Records och vill gå över till Mambia Foundation och bygga plattformar, ungefär som Femtastic, men i Europa.

Bakom finns tankar om att förbli oberoende men att tänka på samma sätt som storbolagen gör.
– I grunden betyder det att jag skapar en ideologi kring vad jag vill göra med mitt skivbolag och sedan kommer jag att knyta till mig folk som Rudeboy Management, producenter som Partillo, artister, pr-folk i utlandet …
– Jag vill inte bara göra det för mig själv. Jag vet att det finns så många fler som behöver den här hjälpen. I och med att jag varit inblandad med många storbolag har jag förstått vad pushen och teamet betyder i det sammanhanget. Man kan inte göra det ensam, man måste göra det med kompetenta människor som har samma vision.
– Det är frågan om vilken nivå man vill lägga sig på. Jag vill lägga mig på en nivå där jag kan vara ledig och skapa och samtidigt kunna vara med min familj och kunna ta hand om mig själv. Då måste man upp till en viss nivå, annars blir det som den där frågan man får hela tiden: Hur går det med musiken? Tjänar du några pengar? Jag vill inte ha den frågan mer. Jag vill kunna ta del av livet. Och det kan jag bara göra om jag har det team jag behöver runt omkring mig.

Gränsöverskridande gryta av rytmer

En kokande gryta av rytmer. Över det snabba små gitarrlöpningar, feta blåsriff och ett flyhänt piano. Brittisk-brasilianska tiomannabandet (för dagen reducerade till nio) Nubiyan Twist är kanske något av en udda fågel i Plan B:s liveutbud. De distade gitarrerna och överstyrda syntarna har, i det forna garaget på Norra Grängesbergsgatan, fått ge plats för danssteg och en gränsöverskridande blandning av genrer.

Gränsöverskridande, ja. Fela Kutis ande vilar över musiken som spänner över hela fältet från afrobeat till jazz, dub och neo-soul. Lägg lite ska, triphop och acidjazz på det; på något sätt sipprar ändå doften av fish and chips och ljummen bitter igenom på det mest positiva av sätt.

De multikulturella brittiska förorterna har alltid varit en strålande grogrund för populärkultur, och då i synnerhet musik. Det ekar genom bandets musik även om de inte direkt är något förortsband. Medlemmarna träffade varandra när de studerade på Leeds College of Music för tiotalet år sedan och tid och talang har gjort dem till en väl sammansvetsad enhet som rör sig som en man i musiken, samtidigt som de lämnar gott om utrymme för enskilda soloutflykter.

– Det lönar sig att repa, konstaterar min kamrat Nicklas Johansson, mr Norra Gränges själv, med ett garv.

Ny i gänget är sångerskan Cherise Adams-Burnett som ersätter Nubiya Brandon som gjorde sin sista spelning med bandet så sent som i lördags. Brandon lämnar bandet för att göra solokarriär men Adams-Burnett visar sig vara en fullgod ersättare. Hon har rösten, spännvidden, känslan och karisman för att både ta plats och stjäla åt sig rampljuset. Att det bar är, som hon säger, hennes fjärde spelning med bandet märks inte.

Jag vet inte om hon är en permanent lösning men man kan ju alltid hoppas. Å andra sidan verkar även hon ha en solokarriär som går bra, hon har sjungit på Royal Albert Hall och är nominerad som årets vokalist på Jazz FM Awards.

En resa till hiphopens rötter

Hur skulle det låta om man gjorden en universitetsföreläsning om hiphopens historia i form av ett live dj-set? Något i stil med det som ägde rum natten mot lördag på Moriskan, antagligen.

Med professor Joseph Saddler, mer känd som Grandmaster Flash, bakom skivspelarna fick vi följa med till genrens födelse i 70-talets Bronx, genom New Yorks fem boroughs, stadsdelar; från en liten business som mötte en stor business till att bli den största businessen i hela musikbranschen.

Bilderna passerar revy på storbildsskärmen bakom Flash och hans berg av elektronik på bordet framför honom. Gatskyltar, kvarter, graffiti och ansikten. Döda hjältar – och levande. Han är medveten om sin plats i musikhistorien och delar med sig av äran. Big Pun, Tupac Shakur, MCA, Scott La Rock och Lisa “Left Eye” Lopez, många har fått lämna jordelivet för tidigt. Han backar inte för att visa upp muralmålningen i Hollis, Queens, som visar upp Jam Master Jay som den största discjockeyn i USA.

Det är en nostalgitripp och en resa till rötterna men framförallt är det ett block party. Det är musik- och dansglädje och redan innan stormästaren intog scenen uppstod spontan break dance i publiken.

Att kalla spelningen på Moriskan vältajmad är en underdrift. Det har bara gått två veckor sedan Grandmaster Flash fick Polarpriset – ett för priset okaraktäristiskt bra val. Flash var inte den förste hiphop-discjockeyn. Han var inte först att scratcha. Men han var den som utvecklade det till en konstform i sig, som gjorde skivspelarna till ett musikinstrument.

Med pappans gigantiska skivsamling och såväl som intresse och talang för elektronik utvecklade han sin quick-mix theory, backspin-tekniken, så att han kunde dra ut på break beatsen i det oändliga.

På Moriskan visade han med all tydlighet att det inte finns några gränser mellan genrer. Allt från AC/DC:s hårdrocksklassiker Back in black till Queen och David Bowies kritvita funkklassiker Under Pressure och – mer otippat – Suzanne Vegas acapellasång på Tom’s Diner kan, med Grandmaster Flashs utsökta musikalitet och känsliga fingrar på vinylen förvandlas till hiphop.

Jag vet inte om det var utsålt på Moriskan men känslan var att det var fullt som sig bör på ett lyckat block party och stämningen var på topp hela vägen till finalen med Run DMC:s It’s Tricky. Och så går ljusen upp och någonstans önskar man att det hade hållit på hela natten. Men så är ju de bästa festerna. De slutar medan man fortfarande vill ha mer.

Wargirl – en musikalisk smältdegel

Pressbild

Södra Kalifornien är en smältdegel av olika etniciteter och kulturer. Det är något som bandet Wargirl vill ska avspeglas i deras musik.
– Även om vi alla kommer från Long Beach så har vi alla olika bakgrund och och är i olika åldrar. Jag tror det summerar de olika stämningar som finns här, säger Matt Wignall, gitarrist och initiativtagare till bandet.

Wargirl, som kommer till Malmö för en spelning på Plan B på fredag, är en kokande gryta av rytmer. De gifter dem med element från Santanas latinoblues och bandet Loves psykedeliska rock. Alltsammans kryddas med postpunk, reggae och disco. I sin musikaliska öppenhet och äventyrslusta påminner de om The Clash under Sandinista-eran. En uppenbar referens är det funkiga Long Beach-bandet War men soundet är ändå deras eget, en modern legering av gamla influenser.
– Det känns som att många band, särskilt från Los Angeles, säger saker som att de vill spela New York-hiphop, brittisk shoegaze eller vad det nu kan vara, säger Matt Wignell.
– Vi vill göra något som är mer Long Beach och som reflekterar den smältdegel som södra Kalifornien är.
Förutom Matt Wignall består bandet av sångerskan Samantha Parks, Tamara Raye på bas, Enya Preston på keyboards, Jeff Suri på trummor och Erick Diego Nieto på percussion. Den sistnämnda är en barndomsvän till Wignall och de två har spelat tillsammans under lång tid.

Matt Wignall arbetar som fotograf och musikproducent vid sidan av Wargirl och det var i hans analoga studio, Tackyland, som bandets musik tog form. Fröet till det som skulle bli Wargirl såddes när Wignall var på fotojobb i Afrika.
– Det var inte så att jag funderade på att starta ett band då men det var ett steg på en bana där jag började lyssna mer på afrikansk musik, på afrobeat. Det motiverade mig inte bara musikaliskt utan till att tänka mer på världen och inte bara leva i den här konstiga kaliforniska bubblan och till att starta ett band med lite mer socialt kommenterande texter.
– Vi startade för ungefär tre år sedan med att göra demos och spela tillsammans. Sedan började folk bli intresserade, vi gjorde några spelningen och fick med några låtar i tv-serier.

Texterna skriver Matt Wignall tillsammans med Samantha Parks.
– Vi hämtar mycket av inspirationen från våra egna erfarenheter samtidigt som vi försöker hålla det universellt och relaterbart. Våra låtar är ganska öppna för lyssnarens egna tolkningar. Det varierar med känslan på låten, säger Samantha Parks.
Matt Wignall fyller i:
– Ibland skriver vi bara en dansant kul låt och ibland diskuterar Sam och jag någon händelse i världen eller politik och så leder det oss till att skriva en låt. Jag har alltid varit inspirerad av The Clash. De gjorde ett bra jobb med att kombinera politiska kommentarer med popmusik.
Samantha Parks och Matt Wignall möttes via sociala medier i samband med att han letade vokalist till bandet. Då levde hon, som hon själv säger, “det gamla fina svältande konstnär-livet”..
– Jag har alltid varit en kreativ person. Skådespeleri, poesi, dans och musik … samtidigt har jag jobbat på kafé, varit nanny och yogainstruktör. Jag försökte få det att fungera och ändå kunna vara fri nog att investera i mitt artisteri. Jag är något av en alltiallo, något som jag gillar eftersom jag tycker att det gjort mig till en mångsidig personlighet, säger hon.

När bandet nu besöker Sverige är det andra gången de kommer till våra breddgrader. Förra gången spelade de bara i Stockholm. Då hade de en färsk debut-ep i bagaget, utgiven på ett skivbolag som tidigare Mando Diao-medlemmen Mats Bjärke driver. Samarbetet med Borlänge-bandet har hållit på länge.
– Jag blev anlitad för att fotografera dem när de var i Los Angeles. De gillade mina bilder vilket ledde till att jag tog bilder och gjorde design till tre album med dem och även producerade några låtar, säger Matt Wignall.
Han ser fotograferandet, musikproduktionen och musikskapandet som olika konstnärliga utlopp som föder varandra.
– Om jag gör någonting för länge så blir jag uttråkad och vill göra något annat. Jag är väldigt laddad för att fotografera under den här turné för under den förra var jag så fokuserad på musiken. Ibland får jag det bara i mig att jag ska göra något annat. Jag tror att alla de konstnärliga utloppen korspollinerar varandra.

Snapphaneklanen åter på banan

Elva år har gått sedan senaste albumet släpptes och nio sedan Svenska Akademien somnade in. Men nu är upphovsmännen till den skånska raggan tillbaka på banan igen och på lördag spelar de på Moriskan.
– Vi har saknat varandra som vänner som är ute på vägarna tillsammans, säger Ivan Olausson-Klatil, mer känd som General Knas.

Vi träffas i rekordsommarens sista skälvande suck på en uteservering på Östergatan. Ivan Olausson-Klatil och Carl-Martin Vikingsson, alias Sture Allén den yngre, verkar entusiastiska över att bandet är återförenat. Ett par spelningar har avverkats, dels på Öland Roots och dels på Mosebacke och gensvaret har varit uppmuntrande.
De anger flera skäl till att de nu ger sig ut på vägarna igen. Att de saknat varandra är ett av dem.
– För mig känns det dessutom som att det politiska läget och tonen i samhället gör att det är läge för Svenska Akademien att komma tillbaka och kanske uppdatera sin katalog, säger Ivan.
– När man lyssnar på det gamla så känns det som att mycket av det inte är mindre relevant utan kanske snarare mer, säger Martin.
Det finns också tankar på att skriva och spela in ny musik.
– Det känns som att vi hade fingret på något med antirasism, miljöfrågor och övervakningssamhället och så vidare. Det känns fräscht att komma tillbaka och uppdatera det, att byta ut Bush och Bildt mot Åkesson och Donald Trump. Det har ju inte gått framåt direkt, säger Ivan.

 

Historien om Svenska Akademien, den musikaliska varianten, började i Landskrona 1999, i början av vad som skulle bli en verkligt gyllene era för svensk hiphop med bland andra Timbuktu, Mobbade barn med automatvapen och Looptroop. De slängde in handduken efter tio år och fyra album. Sedan dess har Ivan gjort solokarriär under sitt artistnamn General Knas och Martin har haft soloprojektet Stures Dansorkester och arbetat som pressekreterare för bostadsminister Peter Eriksson.
– Akademien har nästlat sig hela vägen in i regeringen, skrattar Ivan.

En kort återföreningsvända har de också hunnit med 2013. Den resulterade i spelningar och en singel. Det pratades även om ett album men så blev det inte, den gången.
– Då var det inte alls samma seriositet som nu, Vi var inte där riktigt än. Nu känner jag att jag har gjort mina album som soloartist och har nått till en punkt där jag kan känna att jag nått den nivå som jag vill nå, säger Ivan.
– Vi kände redan i replokalen inför första giget att det här gillar vi, säger Martin och fortsätter: – Jag kände efter första vändan, när vi kramat ur oss ett antal skivor och det var ganska tätt mellan dem, att vi skrivit om rätt många ämnen och att det var svårt att inte upprepa sig. Jag hade att ett behov att skriva lite andra saker och skriva lite själv. Vi har spenderat hela våra yngre vuxenliv tillsammans i en turnébuss. Men nu känns som det som att vi är taggade att ta oss an de här ämnena igen.

De menar att det händer något speciellt när de skriver tillsammans.
– Vi skräder inte orden i Akademien men det finns alltid en positiv grundton. När jag skriver egna texter så har jag haft lite svårt att uppbåda den. Den kommer till i synergi mellan våra politiska universum. Jag har saknat att skriva med Martin väldigt mycket. Han har en pedagogisk och pragmatisk ton och jag har en mer idealistisk. Det fungerar jättebra tillsammans tycker jag, säger Ivan.
– Det är kul att skriva ihop för det blir både en politisk diskussion och en konstnärlig. Den kan handla om att den där versen eller det där rimmet kanske inte var så hett, om snygga rim och fraseringar, samtidigt som det kan vara: så kan du väl inte säga och mena? Det är kul med den dubbelheten, säger Martin.

När Svenska Akademien debuterade med Snapphaneklanen 2000 var bandmedlemmarna strax över 20, nu är de 40 och, på ett annat sätt, vuxna. Det har kommit barn in i bilden, civila arbeten och medlemmarna är utspridda över landet.
– Det tycker jag har gått igen i mitt skrivande. Det ska bli intressant att se hur det går igenom i ett Akademie-sammanhang. De första grejerna vi gjorde så hade jag ett mycket större behov av att visa att jag kunde rimma på olika sätt och hade tänkt olika tankar. Det kanske jag inte har behov av nu på samma sätt som när jag var 23. Det är lite som när musikhögskolemusiker spelar i början. De krånglar till det för mycket och står i vägen för sitt eget sväng, säger Martin.
– Du får göra som Eminem på hans senaste och tappa in på den där ungdomliga hungern. Det kan vara intressant att kombinera det med erfarenheten, säger Ivan.

“Snapphaneklanen” har ekat genom mången studentkorridor och ungdomlig för- och efterfest och Svenska Akademien har blivit något av ett generationsband för en grupp som tagit deras musik till sig i en danande ålder. Men på senare tid har deras namn svärtats ner av en annan svensk akademie.
– Det var väl en av anledningarna till att vi kom tillbaka också, hela rabaldret. Det gav en spinneffekt: det här är ju skoj ändå, vi kanske överlever dem – det trodde man inte när man startade, säger Ivan.
– Det blir snävt och insnöat, det gäller väl alla sammanhang. Det kan till och med bli farligt. Det är gamla tiders motsvarighet till filterbubblan där man sitter och bedömer varandras jävlighet. Små bubblor av människor utan insyn utifrån brukar sällan få fram så vettiga beslut, säger Martin.
– Det är väl en institution som känns lite som kungahuset, överspelat, säger Ivan.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.