Sweden Rock – avslutningen

Bob Noveaux, Ritchie Blackmore och Ronnie Romero i Rainbow. Foto: Jörgen Johansson.

Det är naturligtvis åtminstone delvis falsk marknadsföring att kalla avslutningsakten på Sweden Rock Festivals största scen för Rainbow. Förvisso har bandet alltid haft något slags svängdörrspolicy för medlemmar som inte heter Ritchie Blackmore men när han nu återstartar under det gamla bandnamnet har han med sig rytmsektionen från Blackmore’s Night (däribland duktige basisten Bob Noveaux (eller Curiano som han egentligen heter i efternamn) som även varit medlem i Mink DeVille), Yngwie Malmsteens gamle keyboardist Jens Johansson och exakt 0 medlemmar från någon av de klassiska Rainbowuppsättningarna.

Ritchie Blackmore.

I låtvalet lutar man sig lika mycket mot Deep Purple som mot Rainbows låtkatalog. Det hela ska nog snarare ses som ett soloprojekt. Trots det tar sig Blackmore en ganska blygsam plats på scen, även om hans stilbildande gitarrspel naturligtvis står i första rummet. I stället låter han sångaren Ronnie Romero kliva längst fram på scenen och stjäla det mesta av rampljuset. Romero gör ett gott jobb i att hitta ett slags gyllene medelväg mellan de olika vokalister som sjungit på originalen, vilket är imponerande med tanke på att det är några av hårdrockens allra största röster vi pratar om: Ronnie James Dio, Joe Lynn Turner, Ian Gillan och David Coverdale. Att säga att han når upp till Dios höjder vore naturligtvis en brutal överdrift men det är ändå ett imponerande jobb han gör.

Ronnie Romero.

Även det lyhörda samspelet mellan de mycket duktiga musikerna imponerar. Men de har ändå svårt att riktigt dra igång den stora publiken. Det är inte förrän under den sista tredjedelen, när Romero kommer tillbaka på scen efter en alldeles för lång version av den instrumentala Difficult to cure (baserad på Beethovens 9:a) och sparkar igång All night long som det tänder till på riktigt, Då börjar även Ritchie Blackmore dra på munnen och Romero slipper ensam stå för showen.

 

Biff Byford i Saxon.

Saxon har varit uppe på toppen, popularitetsmässigt, och nere på botten. Biff Byford och hans manskap visar på värdet i att stå på sig och kämpa vidare, oberörda av rådande trender.
När man tog sina första steg som band var det new wave som gällde men den nya vågen av brittisk heavy metal skulle få sin tid i rampljuset i det tidiga 80-talet. Sedan kom grungen och de klassiska metallbanden blev obsoleta.

Men man kämpade vidare och gjorde det man alltid har gjort. Det tarvar respekt. Då är det svårt att inte glädjas åt att de lyckas dra en massiv publik till den största scenen (det är premiär för bandet på Festival Stage) mitt på blanka eftermiddagen. Att det sedan ännu gnistrar om pärlor som 747 (Strangers in the night), Crusader och Princess of the night gör inte saken sämre. Det gör inte heller att en låt som titelspåret från bandets 21:a (!) och näst senaste studioalbum, Battering ram, väl förtjänar sin plats jämte dem.

Ett stort spektakel och ett värdigt avslut

Gene Simmons, Tommy Thayer och Paul Stanley. Foto: Jörgen Johansson.

 

Led Zeppelins Rock n Roll tonar ut i PA:t. Kiss-skynket stiger upp mot scentaket för att sedab falla ned. Ned från det samma kommer tre plattformar med tre hårresande figurer. Demonen, Rymdmannen och Stjärnbarnet; Gene Simmons, Tommy Thayer och Paul Stanley.
Di-du Di-du Di-du Di-dum. Di-du Di-du Di-du Di-dum.
I feel uptight on a saturday night, sjunger Stanley.
Och jublet är enormt från folkmassan som består av kanske inte varenda levande själ på Sweden Rock men i alla fall den stora majoriteten.

Att börja lite mjukt så här i karriärens elfte timma, när vägs ände nästan är nådd och avskedsturnén är väl under väg, ligger naturligtvis inte för ett band som högeligen skulle fnyst åt en devis som lagom är bästa. Nej, istället sparkar man igång med Detroit Rock City, ett av sina i mitt tycke starkaste kort. Att låten handlar om att gå ut med en smäll känns passande i sammanhanget. Protagonisten är upptaggad, glad och bakom ratten på väg till en konsert med sitt favoritband när han frontalkrockar med en mötande lastbil. Paradoxalt nog är det allt annat än en sorglig sång. Det är en låt som pumpar adrenalin ur varje por, ur varje luftficka
i det tajta unisona riffandet mellan gitarrerna och basen.
Drygt två timmar senare tackar de för sig med I want to rock n roll all night och skimrande långa band som singlar ned från luften, uppskjutna av kanoner i ett rökmoln.
Däremellan: allt. Och jag menar verkligen allt en rockkonsert av det här formatet kan erbjuda och det i fläskig de luxe-förpackning.

Det är flygande trumpodium och en gitarrist som skjuter rymdskepp med sin gitarr. Gene Simmons spottar blod och sjunger en blytung God of thunder från en plattform som lyfts upp nästan till himlen – liksom från ett antal videoplattor, något som ger en skönt creepy känsla. Paul Stanley åker linbana över publiken för att sedan stå på ett torn mitt i där han sedan sjunger Love gun och I was made for loving you. Den sistnämnda är bandets allra största hit.
Redan där skulle det varit mycket för vilket annat showinriktat rockband som helst. Men Kiss stannar inte där. Det är konfettiregn på konfettiregn, bevingade ormar som sprutar rök och mer pyroteknik än en allsvensk säsong. Det är Eric Singer bakom en glittrig fuskflygel som tolkar originaltrummisen Peter Criss gamla paradnummer, balladen Beth. Och det är Cold gin, Shout i out loud, Heaven’s on fire (min egen introduktion till bandet i tonåren) och Crazy, crazy nights.

Det finns naturligtvis en del att anmärka på. Sist Kiss var i Sverige fick de mycket kritik för att Paul Stanleys röst inte längre håller måttet. På Sweden Rock låter han också mer än lovligt kraxig, trots att han får gott om vokal hjälp. Eric Singers trumsolo i 100 000 years känns ungefär så långt. Stanleys mellansnack och call and response-övningar tycks aldrig ta slut och Thayers gitarrsolo var väl inte över sig fantastiskt.
Men vad spelar det för roll egentligen. När Kiss avslutar sin bana lämnar de oss med en rejäl smäll. En smäll värdig ett band som inspirerat åtskilliga tonårsgenerationer att plocka upp gitarrerna och leva rockstjärnedrömmen. Kiss har aldrig handlat om skönsång och ekvilibristiska instrumentala prestationer. De är och har alltid varit ett spektakel i ordets bästa bemärkelse. Jag går från åkern i Norje med ett leende på läpparna trots festivalvärkande leder och att folkmassan, som uppenbarligen i sin helhet ska åt samma håll som jag rör sig, i myrfart. Och leendet sitter kvar där så här ett halvt dygn senare.

 

Arvet efter Kiss lever vidare

Återväxten är säkrad. Åttaårige Olle Igemar från Förslöv, här tillsammans med mamma Anneli och pappa Andreas, i Ace Frehlys Spaceman-smink. Foto: Jörgen Johansson.

Redan när man kommer in på Sweden Rock Festivals område fattar man vilka som är årets stora namn. Från mixertornet som reser sig upp alldeles innanför entrén tittar Paul Stanleys stiliserade och Starchild-sminkade ansikte ut över den invällande folkmassan.

Sagan om Kiss började i New York i det tidiga 70-talet när Paul Stanley och Gene Simmons svararade på en annons där trummisen Peter Criss sökte folk att spela med. Man knöt till sig gitarristen Ace Frehley och gjorde sin första spelning tillsammans i Queens den 30 januari 1973 framför en publik bestående av tre personer. Resten är, som det heter, historia.
– De har gått igenom så många stilar så egentligen kan de tilltala vem som helst. De har sin disco-sida, de har det åttiotaliga, de har 70-talssvänget. Det känns som att det finns ett Kiss för alla, säger Guernica Mancini, den Lundabördiga sångerskan i hårdrocksbandet Thundermother som liksom Kiss spelade på Sweden Rock på fredagen.

Gene Simmons, Ace Frehley, Peter Criss och Gene Simmons inför en spelning 1977. Foto: AP/TT

 

Med sminkade ansikten, utflippade scenkostymer, platåskor, rykande gitarrer och pyroteknik skulle de slå ned som en bomb i musikvärlden. Musiken minst lika mycket gemensamt med glamrocken som den hade med tidens mörkare och i det sena 60-talets bluesrock rotade hårdrock.
Kanske var det Gene Simmons demon-sminkning och bloddrypande scenshow som bidrog till myten att bandnamnet – som egentligen kom av att Peter Criss en gång spelat i ett band som hette Lips – skulle vara en förkortning av Knights in Satans Service. De blixtrande S:en i bandets logotyp fick upprörda människor att tro att bandet var nazister, något som ter sig ironiskt med tanke på att både Stanley och Simmons är av judisk börd.
Att föräldragenerationen förfasades gjorde säkert sitt till för att göra bandet till eviga tonårsfavoriter.

Guernica Mancini i Thundermother. Foto: Jörgen Johansson.

Guernica Mancini fick en crash course i allt som har med Kiss att göra när bandet blev utvalda att spela på Kiss Cruise – som är precis vad det låter som, en kryssning i Västindien där allt handlar om det klassiska bandet i november förra året.
– Jag var inte ett jättestort Kissfan innan vi åkte dit även om jag gillade dem och hade en väldig respekt för bandet men efter det blev jag helt Kissfrälst. De spelade Kiss 24/7 och man blev helt hjärntvättad på ett jättefint sätt. Alla går omkring i sina sminkningar, berättar hon när tidningen möter henne på festivalens VIP-område dagen innan spelningen.
– Det var helt sjukt! Vår ena bokare anmälde oss till tävlingen för att komma med utan att berätta det för oss förrän vi blev topp tio. Vi började promota det så mycket vi kunde och blev till slut utvalda.
– Vi spelade på den minsta scenen och gjorde tre gig och för varje spelning kom det mer folk och ryktet spred sig. Det sista giget gjorde vi i Kiss-sminkning. Jag var Paul Stanley såklart.

Det råder knappast någon tvekan vilket band schweiziskorna Florence Imhof, Claudia Muther och Dalila Di Secli absolut inte skulle missa på fredagskvällen. Foto: Jörgen Johansson.

 

Kiss har varit banbrytande musikaliskt, image-mässigt och när det gäller att skapa en enorm scenshow. Men även när det gäller allt det som är runtomkring musiken och scenframträdandena har man brutit ny mark. Bandets loggor finns på allting från kläder till lunchlådor och till och med en likkista.
“Jag älskar livet men den här får alternativet att te sig rätt jäkla bra” sa Gene Simmons när den sistnämnda lanserades.
När det gäller att dra in pengar vid sidan av kärnverksamheten är det svårt att inte associera till hur George Lucas, i ungefär samma tid som Kiss blev ett av världens största band, lyckades göra Star Wars till en gigantisk pengamaskin.
– Det är en business och det får man respektera, säger Guernica Mancini.

På Kiss Cruise visade det sig genom att även artisterna fick betala för allt som var extra. Som till exempel att se hjältarna spela i full sminkning.
– Därför är jag så jäkla taggad för att få se dem imorgon. Jag såg Kiss spela utan smink på båten och alla de gamla medlemmarna var uppe på scen och jammade. Men jag har aldrig sett dem med sminkningen på.
Och det finns lärdomar att dra även för unga band av att se hur de gamla mästarna skapade en industri kring sin musik.
– Jag tycker att det är väldigt inspirerande för oss. Det är en annan tid som vi håller på att breaka i men vi kan fortfarande lära oss mycket av Kiss, till exempel att merch:en kanske måsta vara lite mer spexig. Nu är vi fortfarande i ett tidigt stadie av karriären men vi är fyra brudar och vi hade lätt kunnat göra en serietidning eller action-figurer för att maxa vårt namn och vår marknadsföring.

Guernica Manzini, Thundermothers i Lund födda och uppväxte sångerska, fick en rejäl Kiss-hjärntvätt när bandet blev utvalda att i vintras spela på Kiss Cruise. Foto: Jörgen Johansson.

 

För Guernica Mancini och hennes bandkamrater gav kryssningen med Kiss minnen för livet. Som till exempel möten med forna bandmedlemmar som gitarristerna Bruce Kulick och Ace Frehley. Tillsammans med nuvarande trummisen Eric Singer fick hon till och med jamma.
– Jag kunde inte sjunga på grund av problem med stämbanden men jag fick hybris och trodde jag kunde spela cajon [ett slags rytmlåda som man sitter på och trummor på med händerna, reds.anm.]. Det var skitpinsamt men fantastiskt.
Paul Stanley och Gene Simmons höll sig dock mest för sig själva på båtens översta våning.
– När vi var på Bahamas gick Paul Stanley framför mig med sin son men jag ville inte gå fram och vara störigt fan.

Vad är det då som är så stort med Kiss och som har fått generation efter generation att följa bandet som nu är ute på sin allra sista världsturné? För Guernica Mancini har de varit en inspiration att ta ut svängarna.
– Jag älskar musiken och showen. Det är så storslaget och fett och coolt. Jag gillar att de har tillåtelse att göra det där som många önskar att de vågade göra. Om jag ska ta det till mitt eget band så har jag tagit ut svängarna mycket mer desto mer trygg jag har blivit som frontare och sångerska. Jag känner att Kiss inspirerar till det.
Hon hyllar också Kiss erkännt hängivna fan club Kiss Army.
– De är så fina människor. Så lojala fans. När vi har spelat nu efter Kiss Cruise har det kommit folk från Kiss Army och tittat på oss.
Det har också lett till Thundermother bjudits in till att spela i Miami på förfesten till den kommande kryssningen, tillsammans med bland andra Ace Frehley och Sebastian Bach.

Bröderna Johan och Mattias Carlsson tillsammans med Anja Johansson, alla från Stockholm. ”Men vi är trevliga Stockholmare, det finns faktiskt sådana”, säger Johan. Foto: Jörgen Johansson.

Jack Black lever rockstjärnedrömmen

Jack Black i Tenacious D. Foto: Jörgen Johansson.

”Är ni på låtsas eller på riktigt?”
Den frågan får Doktor Kosmos i en låttext.
Citatet dyker upp i hjärnan under inledningen av Tenacious D:s spelning under torsdagen på Sweden Rock Festival. Duon som består av Hollywood-skådisen Jack Black och Kyle Gass omfamnar ett brett spektrum av (hård)rock med Blacks ständigt närvarande komiska ådra i centrum. Han leker med rockens klischéer och myter. .
Inledningsvis känner jag mig lite tvekande. Blacks scenpersona ekar hans roll i filmen School of Rock. Å andra sidan känns det som att det finns väldigt mycket av Black själv i den rollen och att kärleken till rockmusiken är genuin finns det ingen tvekan om.
De vinner över mig. Det är charmigt, medryckande och framförallt roligt.
”Kan du haja, vi är på låtsas OCH vi är på riktigt”, lyder Doktor Kosmos svar på frågan. Och det känns som att Tenacious D också är just det.

Powerwolf. Foto: Jörgen Johansson.

Komiska under torsdagen på SRF var också tyska power metal-bandet Powerwolf, vars bombastiska musik för tankarna till ett Sabaton med kyrkorgel, corpse paint och Hammer Horror-estetik. Jag är dock inte säker på att det är meningen att de ska te sig som komiska. Det är lite fånigt men ändå kul. Man skojar inte bort de allsångsvänliga refrängerna, även om det bombastiska och teatrala blir lite väl mycket emellanåt.

Joe Elliott i Def Leppard. Foto: Jörgen Johansson.

Torsdagskvällens headliners var Def Leppard, ett band som var ungefär så heta man kunde bli när de 1987 släppte albumet Hysteria. Historien om hur trummisen Rick Allen höll på att mista livet i en bilolycka men istället blev av med en arm och hur han, trots det, lyckades ta sig tillbaka till trumpallen skapade ett massivt intresse som infriades av ett par rejäla radiohits och ett delvis nytt sound framplockat av demonproducenten Mutt Lange.
Jag lyssnade sönder mitt kassettband med skivan på, inte minst låtarna Animal och Pour some sugar on me gick heta. Under de senaste 30 åren måste jag dock erkänna att jag inte skänkt många tankar åt Rick Allen, Joe Elliott och deras bandkamrater. Det tydligt 80-talsfärgade soundet har väl inte klarat tidens tand sådär jättebra och jag var väl inte supeladdad inför deras spelning.
Jag måste ändå ge dem att de levererar en snygg show där allt sitter på proffessionellast möjliga sätt. Även om svänget är ganska stelt så finns det en tilltalande entusiasm, spelglädje och showmanship som väger upp.

Alissa White-Glutz i Arch Enemy. Foto: Jörgen Johansson.

För mig personligen var det dock Arch Enemy. Att byta sångare är en prövning som de flest band knappt överlever. Den svenska melodiska dödsmetallens flaggskepp har gjort det två gånger. Det var med sina andra vokalist, tyskan Angela Gossow och hennes bengkrossargrowl i centrum, som de tog klivet upp till giganterna. Sedan en handfull år tillbaka är det dock kanadensiska Alissa White-Gluz som frontar bandet. Och det gör hon med pondus, attityd och ett bett i rösten som inte står Gossow långt efter.
Det är svårt att kombinera brutalitet med melodier och dynamik men Arch Enemy gör det med den äran. Frågan är dock om festivalen inte borde placerat dem på största scenen med tanke på den massiva publiktillströmningen.

Johanna Sadonis i Lucifer. Foto: Jörgen Johansson.

Det enda trista är att spelningen krockar med Lucifers gig vilket tvingar mig att alternera mellan två scener. Lucifer centrerar kring sångerskan Johanna Sadonis och den nuvarande upplagan av bandet har hennes fästman, den inte helt obekante Nicke Andersson, på trummor.
Det är inte bara Lucifer-loggan från Kenneth Angers film Lucifer Rising på Sadonis byxdress som för tankarna till den mörkare sidan av det sena 60-talets San Francisco. Musiken påminner om en hårdare variant av bandet Coven och Sadonis utspel känns som en sentida Stevie Nicks samtidigt som rösten ekar Grace Slick. Det är på det hela taget en alldeles utmärkt spelning.

Black Sabbaths ande vilade över Norra Gränges

Det var tungt igår på Plan B. Nedstämt. På det bra sättet. På det där sättet som bär sina Black Sabbath referenser på utsidan. Inte minst gäller det kvällens huvudakt Electric Citizen. Precis som Sabbath kommer de från ett område kännt för sina tunga industrier. För Black Sabbath var det Birmingham, själva industrialismens födelseplats, och för Electric Citizen är det Cincinnati mitt i det amerikanska rostbältet.

Ross Dolan lägger lika eleganta som blytunga riff som inte på något sätt hymlar om var inspirationen kommer från. Över det hustrun Laura Dolans mässande befallande stämma. Det är ett band med självklar pondus på scen. Killarna i bandet håller sig på sin kant och lämnar spelrummet fritt för Laura Dolans intensiva utspel.

Det känns lite som om Black Sabbath, efter att Ronnie James Dio hoppade av som sångare, hade vänt sig åt San Francisco, rekryterat Jefferson Airplane-sångerskan Grace Slick och lagt mer fokus på den psykedeliska sidan av musiken – vilket för övrigt hade varit en alldeles förträfflig idé som hade besparat både bandet och dess fans en lång ökenvandring.

Trots att de bara funnits som band i fem år har Electric Citizen hunnit få ur sig en imponerande låtkatalog utspridd över tre fullängdsalbum, det senaste – Helltown – döpt efter det folkliga namnet på den Cincinnati-stadsdel där de kommer ifrån. Lika rutinerade är inte kvällens första akt Blackwater Holylight från Portland i Oregon.

Blackwater Holylight släppte sitt självbetitlade och alldeles utmärkta debutalbum i april i år och de kan inte riktigt visa upp samma självklara pondus som Electric Citizen. I gengäld har deras musik ett större musikaliskt djup och dynamik.

Visst finns tyngden från Black Sabbath även här men det psykedeliska elementet är starkare accentuerat och basisten Alison ”Sunny” Faris och gitarristen Laura Hopkins sjunger stämmor på ett sätt som ekar av systrarna Deal i The Breeders (och i syster Kims fall även Pixies).

Stämsången är en lätt flytande och svävande kontrapunkt till gitarrens och basens tunga jordiga riffande. Ett 90-tal till gitarrernas 70-tal skulle man också kunna säga. I kombination med alldeles utmärkta låtar är det svårt att inte falla för deras musik. Jag har svårt att se att detta inte skulle vara ett band för framtiden. Med lite mer utspel på scen och ett album till i bagaget så lär det här bandet vara headliner nästa gång de kommer till Sverige.

Rock rätt i skrevet

Thundermother. Foto: Ralph Bretzer

Rock n roll är farligt. Redan på Elvis Presleys tid kapade man honom på mitten i tv. Allt från midjan och ned var bannlyst. Den där råa, primala kraften som rocken hämtade från bluesen, från Robert Johnson, Willie Dixon och Muddy Waters. Men the powers that be kunde inte besegra kraften i det, den bar vidare över Elvis, Eddie Cochran, garagerockarna på 60-talet, via AC/DC, Motörhead och The Runaways till idag.

Det är inte en intellektuell kraft. Den siktar in sig rakt på skrevet – Elvis kallades inte Elvis the Pelvis för inte – och kanske är det därför den aldrig tycks dö ut; därför den tycks finna nya generationer att korrumpera (på det bästa av sätt) om och om igen. Och kanske är det därför jag blir alldeles varm inombords och ler fånigt varje gång jag känner dess kraft på en spelning.

Det är just där, live, den gör sig bäst. Det är då den får fritt spelrum, där den är som mest livsbejakande och kraftfull.
Den kraften var i högsta grad närvarande när Va Rocks och Thundermother stod på KB:s scen. Det är två band som bär sina AC/DC- och The Runaways-influenser tydligt synliga. Vi snackar alltså hårdrock med tonvikten lagd på hård rock och inte på heavy metal.

Va Rocks

Att förbandet Va Rocks börjar jobba upp en rejäl fanbase är också uppenbart. Ration mellan Va Rocks och Thundermother-t-shirts i publiken föll ut till förbandets fördel med god marginal. Det kändes dessutom som att det var mer folk när de spelade.

Jag såg dem senast på Malmöfestivalen för två år sedan. Sedan dess har de tagit ett rejält kliv. De känns tuffare, tightare och bättre. Att de ser ut att ha roligt på scen är också ett stort plus i kanten. Det smittar av sig.

Mycket handlar om att projicera självsäkerhet. Om Bon Scott i AC/DC, Lemmy i Motörhead eller Cherie Currie i Runaways någonsin tvivlade på sin förmåga att rocka sönder en publik så var det inget de på något sätt lätt synas utåt. Va Rocks känns självsäkra på samma sätt på scen och är det något Guernica Mancini i Thundermother utstrålar när hon kommer ut på scen så är det just självsäkerhet.

Det ska inte förväxlas med stöddighet, det är bara den där självklara känslan av att ha rätt att stå där mitt på scenen och kräva uppmärksamhet från en betalande publik. Det är en känsla som är absolut livsnödvändig för att den här typen av rå och rak rock ska fungera.

Dagens Thundermother är ett i princip nytt band. I mars förra året byttes alla medlemmar utom gitarristen Filippa Nässli ut, men det var inget som hördes på KB. Det nya bandet är samspelt och underhållande. Mancini är kanske ingen Adele men hon har bra klös i stämbanden, den rätta attityden och vet att äga scenen med små medel.

Jag kan dock tycka att det blir lite enahanda i längden. För fullängdsspelningar behövs en större variation. När det en bra bit in i spelningen smyger sig in en lite lugnare låt, i form av Fire in the rain från senaste självbetitlade albumet, är det något av en befrielse. Det ger också Mancini en chans att tydligare visa att hon inte bara är en bra frontperson utan också en duktig och uttrycksfull rocksångerska.

Värdiga vinnare, men …

Foto: Chris Pizzello/Invision/AP

Först ska det sägas: Metallica är en värdig mottagare av Polarpriset. Det är allt för få gånger man har haft en anledning att säga det om en pristagare till detta pris som har något slags ambition att vara ett nobelpris i musik.

När Metallica började göra sig hörda utanför den snävaste kretsen som lyssnade på (då) extrem hårdrock i mitten av 80-talet gick jag i högstadiet och de bjöd något som då upplevdes som alldeles nytt. Kill em all från 1983 var något alldeles nytt med sin brutalitet och skärpa. Med Ride the Lightning (84), Master of Puppets (86) och …and justice for all (88) förfinade de sitt hantverk. Det lät tightare och bättre och framför allt vässade de låtskrivandet något enormt. Låtarna hade en omedelbar tillgänglighet som gjorde att de nådde utanför den smala subgenren.

Tillsammans med de övriga i det som skulle bli thrash metal-genrens Big 4 – Anthrax, Slayer och Megadeth (med forne Metallica-gitarristen Dave Mustaine) – fick de vad som hade varit en extrem subgenre att röra sig mot att bli något av hårdrockens mittfåra, inte genom att urvattna musiken utan genom kvaliteten på musiken.

I händerna på demonproducenten Bob Rock – som tog över efter dansken Flemming Rasmussen som rattat alla tidigare plattor utom debuten – blev det portalverket Metallica – mer känd som The Black Album – från 1991, ett album som lyfte dem till världens kanske största hårdrockband i en tid när hårdrocken höll på att dö ut under den mäktiga grungevågen som rullade in över musikvärlden.

Jag kan inte påstå att de gjort så värst mycket minnesvärt efter den plattan, bortsett från filmen Some kind of monster, ett slags Spinal Tap på riktigt, som visade upp ett band i upplösningstillstånd men som trots allt kämpade sig igenom en svår tid med galloperande egon och ett uppslitande basistbyte där James Hetfield och Lars Ulrich framstod som trätande småbarn medan gitarristen Kirk Hammet stod i mitten och verkade säga: kan vi inte bara vara snälla mot varandra? Lika delar patetiskt, ärligt och underhållande.

Med detta sagt är ändå valet av Metallica en tecken på ett pris som inte riktigt tycks ha någon klar väg att gå. Metallica är det andra hårdrocksbandet som får priset. Led Zeppelin fick det 2006 och var naturligtvis ett självklart val som första band i genren – det fanns egentligen två möjliga: dem och Black Sabbath, två band bildade på 60-talet och för hårdrockens fortsatta utveckling var väl egentligen Sabbath det viktigaste.

Metallica å andra sidan står på axlarna av giganter. Hela the new wave of british heavy metal å ena sidan och Motörhead å den andra med deras blandning av blytung rock n roll och punk å den andra. Precis som när Springsteen fick Polarpriset före Bob Dylan och att Paul McCartney fick det före Chuck Berry prisar man här eleven före läromästaren. Man kan även ifrågasätta varför Deep Purple inte fått priset före Metallica. Inte för att de är en självklar förebild för Metallica men de är ändå en hörnsten i hårdrockens utveckling.

Man vill naturligtvis dela ut priset till levande människor och det är problematiskt att man missat så många chanser. Lou Reed borde ha fått priset, så också Motörhead. Reed är död, liksom Lemmy. Man hade chansen och tog den inte. Man borde också sett till att könsfördelningen var bra mycket jämnare än vad den är. Måtte de passa på innan medlemmarna i Kraftwerk, Einstürzende Neubauten, KRS One och Sonic Youth går ur tiden. Det finns också ett stort antal kvinnor som borde få priset: Dolly Parton, Aretha Franklin och Mavis Staples för att bara nämna några. Och när ska hip hopen prisas?

Med det sagt är detta ett stort steg upp från förra årets totala bottennapp med Sting…

* * *

Förövrigt är det tragiskt att Cliff Burton aldrig fick uppleva det breda erkännande bandet skulle få, såväl superstjärnestatusen som Polarpriset. Han avled den 27 september 1986, blott 24 år gammal, när bandets turnébuss körde av vägen i Dörarp i Småland under Master of Puppets-turnén.

 

Kyrkogården har stängt

10505075_10152430583473682_7651977115704548776_oGraveyards sångare och ena gitarrist, Joakim Nilsson. Foto: Ralph Bretzer

Skiljaktligheter inom bandet.

Tja, det är det som brukar knäcka rockband. Det är i alla fall det som de bruka ange utåt. Musikaliska skiljaktigheter eller personliga. Nu har de där skiljaktigheterna även  knäckt hyllade Göteborgsrockarna Graveyard som idag meddelade att de kastar in handduken. Att det är något av en klyscha noterar bandet själva på sin Facebook-sida:

”Dark clouds above the graveyard today. Due to the all so classic reason ”differences within the band” the Graveyard is as of today officially closed.”

Man skriver sedan att man gått igenom en period av ”struggling n juggling” inom bandet. Man har tappat kontrollen över dessa stridigheter och med den också energin. Detta gör att man nu väljer att ställa in den inplanerade turnén. I meddelandet som är signerat alla fyra bandmedlemmar konstaterar man att man inte vet om man någonsin kommer att spela tillsammans som band igen.

Det är naturligtvis mycket tråkigt. Det Hisingenbaserade bandet fyllde ut ett tomrum i svenskt musikliv, och gjorde med hög internationell kvalitet.


Hisingen är historiskt sett en av de klassiska arbetarstadsdelarna i Göteborg. Här bodde den arbetskraft som bemannade varven och de andra tunga industrierna. Här bodde smeder, snickare, sjömän och fabriksarbetare.
Varvens era må vara förbi och Volvo, som i dag får tusentals att varje morgon sätta sig på bussen till Sveriges tredje största ö, må vara under kinesisk ägo, men det känns knappast som en slump att Hisingens stoltheter Graveyard, förde arvet vidare från band startade under sent 60-, och tidigt 70-tal i liknande områden i Sheffield, Birmingham och Manchester. Band som lade grunden för det vi i dag kallar hårdrock, en genre som tyvärr lite tappat den arbetarklassidentitet som gav den relevans.

Det må inte vara uttalat men det är i det sammanhanget som jag ser Graveyard och jag kan inte annat än älska det jag såg och hörde i dem. Inte minst vilade Black Sabbaths ande tung över deras musik. Det var hårdrock från den tid när bluesen var en lika tydlig referens för den tyngsta rocken som senindustrialismens kompromisslösa rytm.

Men det hade också ett närmast lyriskt drag i sin musik som hämtade näring från psykedelia och spaghettiwesternsoundtracks vilket gav dem en bredd i tilltal och sound som tillsammans med det kompromisslösa svänget gjorde dem svåremotståndiga.

* * *

Fotnot: Delar av den här texten är en bearbetning av en text jag skrev i Skånska Dagbladet i samband med bandets spelning på Malmöfestivalen 2014.

Lemmy är död

Lemmy Kilmister

Foto: Joel Ryan/Invision/AP/TT

– Det finns två rock n roll-band kvar i världen – vi och Ramones.

Orden är Ian ”Lemmy” Kilminsters, sångaren i det legendariska hårdrockbandet Motörhead. Han sade det någon gång i det väldigt unga 90-talet när båda banden fortfarande var i fullt slag och Motörhead precis hade släppt sin hyllningslåt till New York-punkarna.

Punk och hårdrock, framförallt brittisk sådan, har inte alltid gått hand i hand. Den brittiska upplagan av punk uppstod inte minst som en motreaktion till 70-talets rockdinosaurier, mot band som Led Zeppelin och Black Sabbath – band som redan då var ikoner för hårdrockarna. Inte minst handlade det om en klassmotsättning. Hårdrockarna var från början arbetargrabbar från Storbritanniens mest sotsvarta kol- och stålstäder medan de tidiga punkarna ofta var art school-kids.

Samtidigt fanns det kopplingar. Den första upplagan av Iron Maiden hade mycket punk i sig och Motörhead stod med ett ben i vardera världen med sin enkla, raka men också stenhårda rock n roll – en musikalisk käftsmäll som bar fröet med sig till det som skulle bli thrash metal redan från den självbetitlade debuten 1977. Åren som följde skulle se en lång rad klassiska album: Overkill, Bomber, Ace of Spades och Orgasmatron för att bara nämna några. Utan att någonsin egentligen lämna den enkla musikaliska formeln med klassisk rock n roll spelad i (mycket) högt tempo på vansinnesvolym med hårdheten hos en slägga förblev bandets musik märkligt vital.

Lemmy var ett barn av en äldre rocktid. I självbiografin White Line Fever kan man läsa om hans uppväxt i den allra första rock-generationen på de brittiska öarna. Han började spela i band redan i början av 60-talet efter att ha sett The Beatles på Cavern Club och bildade The Rocking Vicars 1965. Han delade lägenhet i London med Jimi Hendrix basist Noel Redding och var redan 30 år fyllda när Motörhead bildades. Då hade han också hunnit med en sväng som basist i hårdrocksmonoliten Hawkwind. Han sjöng också på ett antal av bandets låtar, bland annat deras förmodligen mest klassiska låt, Silver Machine.

Men det är genom Motörhead han kommer att bli ihågkommen. Bandet som gjorde honom till en av genrens mest älskade förgrundsgestalter. Han kommer bli ihågkommen för hårt turnéliv, för en hel del klassiska rockskrönor (inte få av dem sanna), för låtar som Ace of Spades, Born to lose, Built for speed och Orgasmatron. Och han kommer att bli ihågkommen för en underbart kärv och mycket brittisk humor.

– Det finns två rock n roll-band kvar i världen – vi och Ramones.

Nu finns inget av dem kvar. Cancern tog Joey. Cancern tog Johnny. Och nu har den tagit även Lemmy. På måndagen avled han, 70 år gammal, efter en kort tids kamp mot sjukdomen. Han dog med stövlarna på. Bandet släppte sitt 22:a album, Bad magic, i augusti och hade precis avslutat den amerikanska delen av sin 40-årsjubileumsturné i höstas och skulle i januari ha inlett den europeiska delen.

”Det finns inget lätt sätt att säga det här… vår mäktige noble vän Lemmy gick bort idag efter en kort tids kamp mot extremt aggressiv cancer. Han hade fått kännedom om sjukdomen den 26 december och var hemma och spelade sitt favoritspel // tillsammans med sin familj” skriver bandet på sin hemsida.

” Det finns inget sätt att uttrycka vår chock och sorg, det finns inga ord. Vi kommer att uttala oss med under de kommande dagarna men till dess, snälla… spela Motörhead högt, spela Hawkwind högt, spela Lemmys musik HÖGT! ”

Självbiografin, White Line Fever, förresten… Läs den! Det är mycket underhållande läsning. Lite som en The Dirt fast med en betydligt mer sympatisk förgrundsgestalt.

Eleines tunga show fyllde rock stage

Foto: Jörgen Johansson

Det råder knappast någon tvekan om att hårdrocksscenen på Malmöfestivalen är ett uppskattat nytillskott. Vid tiotiden på fredagskvällen, precis innan symfoniska hårdrockbandet Eleine går på scen är det välfyllt i tältet och god stämning.

Jag ska villigt medge att symfonisk metal knappast är min favoritgenre. Oftast tycker jag att den blir lite för corny och teatralt. Men när jag lyssnade in mig på dem inför en intervju var det något som fick mig att tycka väldigt mycket om deras musik. Mycket handlar om att sångerskan Madeleine Liljestam med sin fina röst inte försöker att låtsas att hon är en operasångerska, de markerade rytmerna och det för genren närmast subtila utförandet.

På scen slår det mig också att det mycket handlar om att gitarristen Rikard Ekberg inte tävlar med keyboardisten Sebastian Berglund om soloutrymmet utan tar sin plats i det rytmiska bygget med sin sjusträngade gitarr.

De låter och framstår som ett betydligt mer rutinerat band än vad man har rätt att förvänta av ett gäng som albumdebuterade i våras och för första gången besteg en scen tillsammans förra sommaren.

Det starkaste kortet på scen är ändå Liljestam – ett självklart blickfång med lika självklar pondus, utstrålning och röst. Allra bäst kommer den till sin rätt när den konttasteras med Ekbergs growlande, som i min personliga favorit Death incarnate. Här samsas det tunga thrash-tuggandet med med melodi, rytm och stämning på ett nästan golvande sätt. Precis som med albumet önskar jag bara att det skulle hållit på lite längre än de knappa 45 minuter vi fick. Men det är väl ändå på något sätt bra att lämna publiken med en önskan efter mer.

Malmöfestivalen, Rock Stage
Fredag 14 augusti
Betyg: Fyra pantrar

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.