På väg mot något stort

Maria Jane Smith i Smith & Thell. Foto: Jörgen Johansson

Det startar inte på det bästa av sätt för Smith & Thell på Sommarrock Svedala. Det startar med Maria Jane Smiths röst fullständigt dränkt i en hiskelig choruseffekt som raderar ut varje spår av känsla, personlighet och mänsklighet ur den och jag börjar fundera vad det är för fel på vår tid där rösten, det mest känsliga och uttrycksfulla av alla instrument, måste dränkas i antingen chorus eller autotuner.

Men bandet hämtar upp det. De gör det i kraft av synnerligen skickligt låtskrivarhantverk, de gör det i kraft av en dito sångerska som dessutom förmår förse bandets i grunden lätta och luftiga popsånger med tyngd och viss svärta.

”Jag är bara en föräldralös flicka men jag har massor av syskon”, säger Maria Smith i presentationen av en låt som hon tillägnar sin syster. Och det är klart att hennes personliga historia med föräldrar som gick bort tätt inpå varandra när hon var i tidiga tonåren färgar av sig i musiken, liksom de antidepressiva mediciner som skrevs ut åt henne och som förvandlade henne till en känslomässig staty. Om inte annat gav det henne och partnern Victor Thell deras genombrottshit Statue (The Pill Song).

Jag skulle inte säga att Smith & Thell är hela vägen framme men de har kommit en god bit på väg. De har fått fin kritik i USA vilket inte alls är konstigt med tanke på att den typ av countryfärgad popmusik som de gör har en gigantisk publik där. Att det även rör på sig här märks såväl på att deras Forgive me friend toppat Svensktoppen som på det fina gensvaret i den ljumma sommarkvällen på Sommarrock.

Inte minst har de en förmåga att få till refränger som kan försätta berg och lyfta arenatak; refränger som ber om en gigantisk ljusshow och mäktig allsång.

* * *

Hasse Andersson med violinisten Jannike Stenlund

Helsingborgarna Smith & Thell var tvåa ut i en helskånsk uppställnin på den större av de båda scenerna på Sommarrocken. Öppnade det hela gjorde Hasse Andersson med sin ”skånska bonnarock” som han själv presenterade den, eller skåntry som en recensent kallade det en gång i tiden.

Båda är rätt bra beskrivningar på hans musik. Och det är väl inte mycket att säga om. Hasse Anderssons varma utstrålning bär långt och där det brister i showande kliver violinisten Jannike Stenlund in med sin uppenbara spelglädje, sin dans och sceniska närvaro.

Timbuktu och Damn! Mobilfoto: Ralph Bretzer

Avslutade kvällen gjorde länets kanske säkraste livekort. Timbuktu och Damn! gjorde knappast någon besviken med sin patenterade mix av soul, funk och hiphop.

De har alltid varit en tight sammansvetsad enhet men efter snart två decennier tillsammans svänger de hårdare en någonsin och ser fortfarande ut att ha kul på scen. Inte minst fungerar gitarristen Svante Lodén, med sin härligt styltiga dansstil, som en alldeles utmärkt parhäst till Timbuktu själv.

Till och med mina två tämligen svårflörtade söner föll för svänget, låtarna och Timbuktus texter och munviga rap, även om yngsten tyckte att far och storebror var pinsamma som dansade loss.
”Ska man dansa ska man dansa bra”, sa han medan jag försökte förklara att man ska dansa som om ingen tittade.

* * *

Theoz. Foto: Ralph Bretzer

Så var den sista dagen på Sommarrock kommen. Först ut var festivalens med viss marginal yngsta artist. 13-årige Theo Haraldsson, mer känd som Theoz, har gjort sig ett namn på Youtube och Musical.ly (numera Tiktok) med drivor av följare.

På senare tid har han även börjat göra musik men det är ännu inga driver av låtar han har skrapat ihop, därför blir det en kort spelning framför den huvudsakligen unga publiken som har samlats i den tidiga eftermiddagsvärmen. En knippe egna låtar, med Het och Theori i spetsen och någon cover – Aviciis Wake me up blir det innan spelningen är över.

Eftersom jag knappast tillhör den åldersmässiga målgruppen lämnar jag över omdömet till någon som är det: min elvaårige son Max.
”Hans låtar fastnar snabbt i skallen men de försvinner snabbt också” säger han.

 

Vackert men trevande

Det finns en del musikaliska filmscener som brännt sig in i minnet. EN av dem är när Isabella Rossellini från scenen sjunger Blue Velvet för en betagen Kyle MacLachlan i David Lynchs film med samma namn som sången.

Jag kommer att tänka på scenen när jag ser den Bostonbördiga singer songwritern Marissa Nadler på Babel på fredagskvällen. När hon är som allra bäst, som i Said goodbye to that car eller I can’t listen to Gene Clark anymore från numera näst senaste albumet For my crimes (det senaste släpptes igår), känner jag mig just sådär andlöst tagen som MacLachlan ser ut i filmen.

Nadlers sånger är oändligt vackra men bär ett stort mörker inom sig, man kan kalla dem för country noir eller southern gothic. Det samma kan sägas om hennes röst: glasklar och varmt vaggande men ändå olycksbådande. Det är svårt att låta bli att associera till en mer lågmäld Lana del Rey.

Hon står där ensam på scenen. En svart aftonklänning. Två vita gitarrer, en sex- och en tolvsträngad. Två mikrofoner. En looppedal. Det krävs en hel del mod för det formatet, inte minst som looppedalen tydligen är ett nytt inslag i hennes arsenal och att hon uppenbarligen inte behärskar den till fullo ännu gör att det stundtals känns lite trevande.

En lysande andra halva

Senast Jill Johnson stod på en klubbscen var hon 17 år. Då sjöng hon covers av Tina Turner och Bon Jovi berättar hon. Sedan dess har hon gjort Mello, blivit countrydrottning, spelat in Jills Veranda och Så mycket bättre och gjort storstilad jazzshow; blivit en av Sveriges mest älskade artister.

Det är inte svårt att se varför. Hon har röstresurser som få kan mäta sig och en personlighet som förefaller ha träffat helt rätt med den svenska folksjälen, om det nu finns en sådan. Att hon dessutom verkar kunna sjunga precis vad som helst – från soul till cocktailjazz, från ömsinta countryballader till fläskig sydstatsrock – ger utrymme för en bred publik.

Fredagskvällens spelning på Kulturbolaget var premiär, inte bara för klubbturnén utan även för nya ep:n My remedy som hon skrivit ihop med skånske Robin Stjernberg. Ett otippat sammarbete, måhända, men ett lyckat sådant vad det verkar. KB är utsålt och manegen är krattad för en lyckad kväll.

Det börjar dock lite jämntjockt. Om det finns ett problem med Jill Johnsons låtkatalog är det allt för mycket harvande i midtempo. Hennes band har rejält med muskler som inledningsvis spänns lite väl ofta. Det går ut över nyanserna och Johnsons röst får för lite utrymme att andas i musiken.

Men det blir så mycket bättre. Halvvägs genom spelningen, direkt efter titelspåret från nya ep:n, lägger Jill och bandet in en högre växel och sparkar av sig vägdammet.
– Jag är kanske inte så rock n roll som folk skulle önska, säger hon.

Men när hon fyrar av ett knippe  låtar som lägger sig nära sydstatsrocken – We can sleep it of, ännu osläppta Masquerade, Better think again och Jacked up heart – Här visar hon precis hur mycket rock n roll hon kan vara på scen. Här kommer så väl klöset i hennes röst som bandets tyngd och kraft till sin rätt. Efter det är det som en helt annan spelning.

Trots det, och trots en fin version av hennes mest minnesvärda Så mycket bättre-tolkning – Open your heart – är det en annan cover som biter sig kvar. Som sista extranummer plockar hon fram det verkliga esset i rockärmen: en träskbluesig version av Doug Seegers Going down to the river.

En röst som tränger igenom bruset

Stan var verkligen full av folk på torsdagskvällen. Och det inte bara på Stortorget där Timbuktu och Damn! drog rekordpublik. Även på Gustav var det liv och rörelse.

Tills man gick bort till scenen och fastnade i den väv Sarah Klang spann med sin stämma. Hon står där på scen i sin vida, ljusa klänning, i moln av vit rök och förtrollar oss med rösten. Sångerna är så sorgsna men ändå lämnar de åtminstone mig med en känsla av värme och glädje.

Mycket handlar naturligtvis om att hon sjunger så bra. Rösten är både personlig och uttrycksfull utan att kompromissa med tonträffen och hon backas på ett följsamt och elegant sätt av sitt band. Men jag tror också att det handlar om den personlighet som träder fram mellan låtarna som inte ter sig lika kroniskt nedstämd – snarare cool och rolig.

Hon kallar in Malmöartisten Bo Mehr (läs intervju här) för en duett med orden:
”Jag är inte ovän med alla mina ex.”

Det må vara hur det vill med den saken. Tydligt är att Klang fått ett rejält genomslag med sitt debutalbum Love in the Milky Way som släpptes för ett halvår sedan. Och hon vilar inte på hanen.

Från scen beklagar hon att skivan – och därmed spelningen – är så kort. Men hon berättar också att jon håller på att spela in ett nytt album. Vi får ett smakprov som extranummer. Det låter föga förvånande sorgset. Och alldeles underbart.

Klangs röst griper tag

Minifestivalen Queens of Pop har precis dragit igång på Sofiero med spelningar av Julia Adams och Sarah Klang. Himlen är ovant grå och det kommer till och med några droppar uppifrån, inte tillräckligt för att kalla regn, kanske, men det känns ändå liye skönt.

Sarah Klang har en sådan där röst som bara griper tag om själen. Personlig och knivskarp, med perfekt kontroll, kräver den uppmärksamhet.
Utan att egentligen röstmässigt låta som Dusty Springfield lyckas hon träffa den där allra blåaste sidan hos den brittiska sångerskans blåögda soul.

Sweden’s saddest cowgirl kallar hon sig på turnéaffischen och utan att blanda in alltför mycket country i musiken är det, känslomässigt, en träffande beskrivning. Det låter förödande vackert och sorgset. Det kan inte ens ett stundtals hackande PA förstöra.

På något sätt känns de där grå molnen som en passande inramning. Sarah Klangs musik känns inte riktigt rätt i strålande solsken. Allra bäst hade det naturligtvis varit efter mörkrets inbrott eller inomhus på en klubbscen.

 

* * *

Den forna Little Marbles-sångerskan Julia Adams har tagit npgra rejäla kliv sedan jag såg henne senast, på Malmöfestivalen för ett par år sedan. Den här gången har hon med sig ett helt band och inte bara en elektronisk bakgrund, en starkare låtkatalog. Dessutom känns hon säkrare på scen och framför allt: de där sura tonerna som drog ned intrycket på den spelningen lyser med sin frånvaro. Det bådar gott inför hennes kommande debutalbum i eget namn.

* * *
Min kollega Peter Eliasson recenserar hela Queens of Pop här, med bilder av undertecknad.

Ljus och mörker i sommarkvällen

Det är den brutala tyngden. Det är de kompromisslös mullrande krautrocktrummorna. Det är Pelle Osslers skärande, atmosfäriska och vibrerande gitarr.
Det är de krökta fingrarna. Det är den krumma kroppen som likt en fågelskrämma ena stunden hänger på mikrofonstativet för att i nästa spattigt dansa över scenen. Det är blicken som är på samma gång frånvarande och akut närvarande i sångerna; i orden.

Rösten hypnotiserar. Det är lika delar lyrik i skymningslandet och rockkonsert som ställer sig på axlarna av det tyska arvet av konstrock från Can till Einstürzende Neubauten. Han har befunnit sig där ett bra tag nu, Joakim Thåström. Vandrat bland ruinerna efter den fallna muren. Rört sig kring nedgångna öststatskrogar och hamnområden och samtidigt vänt strålkastarljuset inåt, hemåt. I ett psykologiskt hinterland mellan dröm och verklighet känns det som att han bär den andra hälften av 1900-talshistorien på sin rygg, samtidigt som han skärskådar sig själv.

Solen skiner fortfarande över Sofiero slott när han går på scenen på torsdagskvällen men Thåström bär mörkret med sig och det är en allt annat än oangenäm upplevelse att följa med honom in bland skuggorna. Han är Sveriges störste rockpoet och det är svårt att inte imponeras av hur väl en ny låt som Bluesen i Malmö flätar sig in i en klassiker som Var é vargen. Lika imponerande är det hur han lyckats hålla i den formtopp han klev in i med Skebokvarnsplattan som kom för 13 år sedan. Utan att på något sätt hänge sig åt någon form av publikfrieri håller han oss i sitt grepp från början till slut. Konsekvensen är totalt. Klassikerna är få och uppenbart utvalda för att de klär i den blytunga musikaliska skrud som de nya bär. Den enda gång han låter tyngden lätta är under en cover på Nationalteaterns fina Dylan-tolkning Men bara om min älskade väntar. Det skänker å andra sidan dynamik åt spelningen.

På pappret är det en udda kombination, First Aid Kit och Thåström. Det är ljus och mörker; Amerika och Europa. Där den ena är en promenad längs en regnvåt gata i Gdansk är den andra en bilfärd i en cab genom den kaliforniska öknen.

Inte så att systrarna Söderberg skyr molltonerna, tvärtom, men det finns ändå något soligt i deras lätta handlag, vackra vokalharmonier och uppenbara spelglädje. Men under ytan lurar det något oroväckande, en mörkare underton. Ett Altamont till Woodstock; en Charles Manson till hippiedrömmen. Det närmar sig ytan i den mullrande finalen på Stay Gold och bryter igenom i den nästan lite hotfulla stämningen i The Lion’s Roar.

Det känns som att det har hänt en del med bandets musik. Det är ett hårdare rytmiskt driv i kompet och i Johannas bas. Och när Klara plockar fram den distade elgitarren i den ursinniga You are the problem here pekar det på en väg framåt, mot ett lite tuffare sound.

Med det sagt är det ändå de där nästan övernaturligt vackra stämsångerna som är bandets adelsmärke. När de låter dem omslingra Kate Bushs fina Running up that hill (släppt på singel i onsdags) sluter jag ögonen och låter mig vaggas av deras röster som böljar likt vågor.

De fungerar faktiskt väldigt bra tillsammans, First Aid Kit och Thåström. Det är som att Thåström slår upp dammluckorna för det där mörkret som First Aid Kit har alldeles under ytan.

”Livet är provocerande om man lever det rätt”

Makenzie Green och Jasmin Kaset. Foto: Pressbild

Med en hatkärlek till den amerikanska södern bjuder Nashvilleduon Birdcloud på punkig country. På lördag spelar de för andra gången på Plan B i Malmö,
– Vi pratar om södern och om Amerika. Det är inte alltid vackert och vår musik är inte alltid vacker, säger Makenzie Green.

En amerikansk tidning kallade dem ”The most dangerous group in the country”. Det är kanske att dra det lite väl långt i en genre som har räknat en och annan kåkfarare till sin artistkader. Men en sak är säker: Jasmin Kaset (gitarr och sång) och Makenzie Green (mandolin och sång) faller långt från genrens mittfåra med sina inte sällan grova texter som såväl gestaltar som driver med människor och fenomen i den amerikanska södern.

De ger röst åt tjejen som ligger med svarta killar för att reta sin rasistiske far (låten ”Black guys”), människorna som skryter med sina (påhittade) rötter i den amerikanska ursprungsbefolkningen (”Indianer”). Här har vi tjejen som inte har (vaginal) sex innan äktenskapet men gärna gör precis allting annat (”Saving myself for Jesus”) och den i genren närmast obligatoriska “min hund är död”-låten. Naturligtvis heter både hunden och låten Bandit. Persongalleriet är hämtat ur fattig vit underklass i södern.

– En del av historierna vi berättar är sanna och handlar om andra människor som vi känner, berättar Green när Skånskan når duon på telefon.
– Det verkar nog mer provocerande för människor för att det kommer ur våra munnar och inte från någon snubbe, för män pratar väldigt tydligt om sin sexualitet, sina sexuella erövringar och om att festa och det har de alltid gjort. Kanske är det mer provocerande när det kommer från kvinnor.
– Människor relaterar till våra berättelser för att det är verkligt också för dem. Livet kanske är provocerande om man lever det – rätt, fyller Kaset i.

Kan man se det som att ni driver med ett visst segment av befolkningen i södern?
– Ja, definitivt, säger Kaset.
– Och medan vi gör det driver vi också med oss själva. Det är viktigt att göra som underhållare. Jag älskar södern och jag hatar södern, säger Green.

På hemmaplan har det väckt uppmärksamhet. De har anklagats för rasism av de som inte förstått sammanhanget. Även här hemma har det funnits de som upprörts. En präst for i Nerikes Allehanda ut mot albumomslaget på senaste skivan, Singles only, där Kaset och Green sitter med rumpan bar i en bar. Men det har, bland de som förstått, uppstått en hård kärna av fans.
”Det är uppenbart att Birdcloud inte är för alla. Det här är inte musik du vill dela med din mamma, såvida hon inte arbetar vid ett lastbilsstopp eller har suttit inne. // …men det går inte att förneka den avgörande plats som de (och låtar som dem) har i denna genre” skriver musikkritikern Amy McCartney i tidningen Houston Press.

Historien om Birdcloud började på Middle Tennessee State University i Murfreesboro, inte långt från duons hemstad Nashville. På en fest började de spela musik.
– Vi var på en barbecue och spelade fåniga sånger tillsammans. En kompis bokade oss till en spelning den följande veckan och på den vägen är det, berättar Kaset.
– Vi växte båda upp i Tennessee och hade båda starka countryinfluenser med oss ifrån vad vi hörde på radion när vi växte upp. Men vi hade också med oss punkrocken och vår liveshow utvecklade sig till något som är unikt vårt eget, säger Green.

Det finns en självmotsägelse i musiken. Låtskrivarhantverket och harmonierna bakom de provokativa texterna är välgjorda men de framförs medvetet rått och vingligt. I en tid när perfektionen bara är ett knapptryck bort i studion låter Birdcloud oproducerade, med felspel och otajtheter intakta. Så ser de sig inte heller riktigt som en del av hemstadens musikfabrik.
– Vi är väl mer ett punkband maskerat som ett countryband. Det man hör på skivorna är så vi låter live. Det är inget trick, det är rakt på, avskalat, säger Kaset.

Att politiken finns inbyggd i grundfundamentet för deras musik håller de med om, även om det knappast sker genom slagord.
– Musiken är satirisk. Vi pratar om södern och om Amerika. Det är inte alltid vackert och vår musik är inte alltid vacker. Det här är vår syn på hur det är att växa upp i sydöstra USA och det är ett rätt galet ställe; historiskt och politiskt. Det händer en hel del galen skit där, säger Green och fortsätter:

– Jag känner att de sångerna sätter fokus på en del av södern som sydstatsbor inte är så stolta över. En del människor väljer att ta dem bokstavligt medan de i ljuset av våra hela låtkatalog är så tydligt satiriska. På sätt och vis väljer de att missförstå det, när budskapet faktiskt är det omvända. Men konst ska skapa diskussioner och det här är ett problem runt hela världen och om det skapar en diskussion kring det är det bra.
– Det betyder att vi gör vårt jobb som artister om en del människor gillar oss och andra inte. Musiken är in-your-face. Det är meningen att den ska vara rolig och att den ska få dig att tänka, säger Kaset.

Vad hoppas ni att publiken tar med sig efter att ha sett en av era spelningar?
– Jag hoppas att vi gör ett intryck, oavsett om de älskar eller hatar oss, säger Green.
– Jag hoppas att det får kvinnor att känna sig stärkta och att vara mer sexuellt säkra. Mest av allt hoppas jag att de har kul. I roten är det underhållning. Vi har en annan räckvidd än ett band som är mer uttalat politiska. Vi är politiska men eftersom vi låter som rednecks kanske människor som inte skulle lyssnat annars gör det och att det kan få dem att tänka annorlunda. Det är country och det låter korkat men jag tycker faktiskt att det är både gripande, smart och liberalt.

* * *

Fotnot: Artikeln har uppdaterats med bilder från Göteborgsspelningarna i fredags (på Liseberg (bilderna ovan) och på krogen Holy Moly (nedan). Jag kunde tyvärr inte se dem på Plan B.

Själfull rock från hjärtlandet

“Jag hoppas aldrig vi behöver spela efter Ray Charles igen. Det är som att följa upp på Jesus Kristus.”
Så sade Green on Red-sångaren Dan Stuart efter att hans band spelat efter den stora soulartisten på en Roskildefestival för länge sedan.

Citatet illustrerar problemet med att ha för bra förband: det kan bli svårt att toppa. Och med Lindi Ortega, som är en strålande liveartist på egen hand, är den risken uppenbar. Hon är cool, har attityd, närvaro och en katalog . Dessutom är hon här och nu i en genre som är ibland är pinsamt stolt över sitt förflutna.

Men Jason Isbell är uppenbarligen inte rädd för att bli blåst av scenen av sitt förband. Han kommer från Muscle Shoals, Alabama, gubevars. Han har spelat i vår tids bästa (och minst flaggviftande) sydstatsrockband – Drive-by Truckers – och fått ett ohemult antal priser och årsbästalistenoteringar för sina soloplattor.

När han och hans band The 400 Unit kliver upp på KB:s scen ser han ut som vem som helst. En vanlig snubbe i 30-nånting-åldern i svart tischa och jeans. Kort sagt: ingen människa har någonsin sett mindre ut som en rockstjärna än Jason Isbell. Någon anmärkningsvärt bra sångare är han inteheller men rösten gör sitt jobb.

Det han har är en förmåga att fylla sina sånger med själ och en fingertoppskänsla som gör att han ställer sig precis rätt i den amerikanska rootsmusikens strömfåra. Han hittar precis den rätta skärningspunkten mellan country, folk, soul och heartland-rock. Han är John Cougar Mellancamp (vid tiden för The Lonesome Jubilee) och Ray Charles (country-eran) i en person.

Mest anmärkningsvärt är ändå hur han lyckas dra i precis rätt hjärtsträngar. Det är en sak att hjärtat börjar slå dubbelslag till personliga favoriten 24 Frames men när Cover me up – en låt jag aldrig gått igång på tidigare – får ögonen att tåras inser jag vilken remarkabel liveartist Isbell är.

Lindi då? Hur var hon?

Jo, som ett sant proffs gick hon på knock. Senaste plattan, Liberty, drar åt spaghetti western-håĺlet men med begränsad scentid satsade hon på de omedelbara käftsmällarna snarare än de mer filmiska ljudlandskapen. Även om det gick ut över dynamiken och jag gärna hade sett henne måla med hela paletten som hon brukar, var det naturligtvis helt rätt beslut. Dessutom satte det publiken på det packade KB i precis rätt stämning för huvudakten – precis som ett förband ska göra.

 

 

Värme, humor och ond bråd död

Brett Sparks röst omfamnar oss i publiken på Folk å rock. Den är inte bara vacker och vänlig, den bär också på ett mörker som skapar en spänning i rummet på ett utsålt Folk å rock.

Makarna Sparks musik var länge en väl bevarad hemlighet i americana-underjorden; Rennies mörkt surrealistiska texter och Bretts varmt djupa, men ändå ödsliga och ibland nästan spöklika, stämma en angelänhet för ett lyckligt fåtal som lyckats leta upp deras band, The Handsome Family.

En tio år gammal låt upplockad till ledmotiv i en framgångsrik tv-serie skulle 20 år in i karriären förändra allt. När T Bone Burnett bestämde sig för att ta med Far from any road till vinjetten i första säsongen av HBO-serien True Detective måste det ha varit ett riktigt lyckokast, inte bara för familjeekonomin utan även för uppslutningen på deras spelningar och inte minst för tv-serien som sådan.

Man kan kalla The Handsome Familys musik för southern gothic eller country noir. Referenserna är lika mycket litterära och konstnärliga som musikaliska. Här fyller Cormac McCarthy, HP Lovecraft och Edward Hopper en lika viktig plats som Hank Williams och Johnny Cash.

Ibland är texterna, med alla sina mord, spökhistorier, sorgsna mjölkbud och besjälade djur, så skruvade att det blir komiskt, vilket rimmar väl med de svarta skämt Rennie drar mellan låtarna om hur mordiska amerikaner är och sin makes (det var deras 30-åriga bröllopsdag dagen innan onsdagskvällens spelning) cluelessness.
– He’s just the way I like ’em. Pretty, sings good and knows nothing ’bout nothing.

De ser lite omaka ut, hon en New Yorker med en look som är lika delar modern wicca och bohemisk storstadsintellektuell medan han ser ut som en blandning mellan skogshuggare och professor i engelska. Hade det inte varit för det gulligt varma leende hon får när hon driver med honom hade man nästa kunnat tro att bandets nästa mördarballad skulle utspela sig på scen framför oss.

På det hela taget är det en alldeles, alldeles utmärkt spelning. Handsome Family suger in oss i sin värld och det är en magisk och spännande plats, den onda bråda döden till trots. Live är det naturligtvis mer avskalat än de stora och fint utmejslade arrangemangen på skiva men det fungerar väl för deras musik som i grund och botten är folksånger där berättelserna står i främsta rummet.

Rennie kanske inte är någon virtuos på banjon eller ukulelebasen och Brett det inte heller på gitarren men tillsammans bildar det en fin helhet, fylld av värme, magi och surrealism. En särskild eloge går till trummisen Jason Toth. Eller trummis förresten … Han spelade lite av varje och fyllde på så sätt ut ljudbilden. Hans sätt att leva sig in i musiken gjorde honom dessutom till något att titta på under spelningen.

Country som på den gamla goda tiden

Modern country är dålig rock med fiol. Så sade Tom Petty för några år sedan och även om det är ett svepande och generaliserande uttalande så är det ju inte helt osant när det gäller den kommersiellt framgångsrika varianten som ligger på countrylistorna i USA, och har legat där sedan 80-talet.

Tack och lov finns det en stor och mäktig undervegetation som är allt annat än det som Petty beskrev. Så mäktig att den har fått ett eget namn, americana. Även om den benämningen innehåller musik som drar åt andra håll än ren country så rymmer den också musik som är för mycket country för att någonsin registrera på de radiokanaler som pumpar ut hitlistevarianten av musikstilen.

Whitney Rose som på söndagen gästade Folk å Rock är en artist som tillhör denna skara. Hennes musik är djupt rotad i den tid när countryn och rockmusiken började gå skilda vägar på riktigt någonstans i brottet mellan 50- och 60-tal – guldåldern, om man så vill. Visst finns här spår av pop och det smäktande hos gränslandsmusiken i det Texas som den kanadensiskfödda sångerskan numera kallar hemma. Men i grund och botten är hon traditionalist. Det är den unga Dolly, Tammy Wynette och Kitty Wells som dyker upp i tankarna.

Rösten är knappast fyllig, snarare drar den åt det lite vassare hållet, vassare än den låter på skiva, men hon lyckas fylla den med både emotionellt djup och en liten gnutta attityd som gör att det det inte blir för smetigt.

Bakom sig har Rose ett alldeles utmärkt band som visar upp den där typen av självklar samspelthet som man bara kan få genom hårt giggande. Flera hundra spelningar om året gör något med bandkommunikationen som närmar sig magin. Där finns också en ödmjukhet och disciplin i framförandet. Även om musikerna var och en för sig är skickliga nog att ställa sig längst fram i rampljuset så är det ingen som låter sig bli större än helheten.

* * *

Jag måste erkänna att det här typen av musik är något av en snuttefilt för mig. Den drar i precis rätt hjärtsträngar för att jag ska hamna i det där läget av behagligt lycklig melankoli. Sparkar man, som Whitney Rose, igång spelningen med Jeannie C. Reillys ”Harper Valley PTA”, en av mina absoluta favoritlåtar, och senare i giget kör Elvis kanske bästa låt, Suspicious Minds, då är jag såld.

That’s okay, I don’t wanna go. I’m just gonna go home, lie down and listen to country music … the music of pain.
Xander Harris i Buffy the Vampire Slayer ”Prophecy Girl”

* * *

Mer americana: På onsdag kommer The Handsome Family till Folk å Rock och den 19:e spelar Jason Isbell och Lindi Ortega på Kulturbolaget.




Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.