Skivaffär på dagen – rockklubb på kvällen

Urban Henrikson och Kenneth Ovesson

På dagen är det kafé och skivaffär.
Men på kvällarna skrudar Folk å Rock om och blir rockklubben som trots sin ringa storlek lockar stora namn både från rockens historia och dess samtid.

Jason Ringenberg, legendarisk frontman i cowpunk- och alternativcountrypionjärerna kliver ut genom dörren från kontoret på Folk å Rock vid Lilla Torg i Malmö där han just givit en intervju. Han tittar sig omkring och utbrister:
– Wow! En riktig skivaffär.
Hans reaktion är inte så konstig egentligen. Han är uppväxt under en tid när skivbutiken fortfarande var populärkulturens självklara centrum och mötesplats. Sedan dess har tiderna förändrats. Lilla Torg må ha anor från 1500-talet men det är ändå det ena av två nav i Malmös högst moderna uteliv. Så har Folk å Rock också anpassat sig till tiden det lever i. Övervåningen tillhör skivorna på den nedre är det kafé. Och på kvällarna skrudar det sistnämnda om till en av stadens mer intima rockklubbar som inte sällan lockar artister som man kanske inte hade förväntat sig skulle spela i en så pass liten lokal.

Vi talar framförallt om artister med rötterna inom americana, rotrock och punk. Här har Wilmer X fått svetten att droppa från taket, den gamle Sex Pistols-basisten Glen Matlock kört några av punkens största klassiker och The Handsome Family med sina mördarballader gjort klart och tydligt varför producenterna till TV-serien True Detective valde att rama in sin första säsong med en av deras låtar.
Inte sällan handlar det om artister som man blir lite förvånad över att de kommer dit med tanke på att stället bara tar in 150 personer.
– De älskar att spela här, säger Kenneth Ovesson som äger Folk å Rock.
– Det är alla omständigheterna: publiken är väldigt dedikerad, de tycker att det är ett fräckt ställe, att maten är god … men vi är alltid det minsta stället de spelar på.

Medurs: The Dimpker Brothers och Jimmie Dale Gilmore, The Handsome Family, Wilmer X och Whitney Rose.

Liveverksamheten kör han tillsammans med Urban Henriksson som tidigare drev Malmö Skivhandel i 13 år. 2010 orkade man inte stå emot skivbranschens förändrade villkor längre och tvingades stänga.
– Vi hade 59 000 kronor i månaden i hyra, en stor affär och ett stort lager. Det gick bra ända till de grävde upp gatan och ingen kunde komma fram till affären. Sedan kom finanskrisen och Spotify, säger han.
Det sistnämnda beskriver han som mer kännbart än vad nedladdningen var.
– Vi är ändå stolta att vi kunde leva på det så länge och ta ut en vanlig lön, förutom sista året.
2011 fick Folk å Rock tillstånd att sälja alkohol och därmed fanns de ekonomiska förutsättningarna att arrangera spelningarna.
– Jag tror att det är nödvändigt. Det ser man bara på vilka problem Plan B hade innan de fick sitt tillstånd. Publiken kräver det. Ska vuxna människor stå ett par timmar på ett ställe så vill de gärna kunna ta en öl. Folk är inte fulla, det är väldigt sällsynt, säger Kenneth Ovesson.
– Det är ändå musiken som är nummer ett, säger Urban Henriksson.
– Vi har en kunnig och dedikerad publik. Hela konceptet med skivaffär, den geografisk placeringen vid Lilla Torg … banden gillar det. De känner att vi brinner för det.

Kenneth understryker att det finns en tradition kring att låta det hela kretsar kring en skivaffär.
Folk å Rock har en profil på sina spelningar som lutar å ena sidan åt country och rotrock och å andra sidan åt punk och new wave.
Vad är era respektive roller i det här?
– Det är Kenneths business och hans affär, sedan kommer jag in i det med mina kontakter från 20 år i skivbranschen. Sedan gör vi lite olika saker. Jag jobbar mycket med Facebook-event och promotion. Jag försöker veta vad så många som möjligt i publiken heter så att jag kan bjuda in dem. Jag jobbar aktivt med att försöka bygga upp en relation, säger Urban Henriksson.
– Lite förenklat kan man säga att det är jag som står för americanan och Urban för punk och new wave. Han är gammal punkare medan jag är gammal proggare. Sedan gör vi allt tillsammans ändå, säger Kenneth Ovesson.
– Vi diskuterar igenom alla för- och nackdelar och vad vi tror, säger Urban Henriksson.
Mycket av bokningarna kommer genom olika bokningsbolag medan andra sker genom direktkontakter.
– Elliott Murphy skrev jag till exempel till på Facebook. Två dagar senare hörde en kille av sig från Stockholm och sade att han hört att jag var intresserad och att han skulle ta hit honom i sommar. Sedan blev det fyra somrar på raken.

Dave Alvin.

I Malmö finns flera ställen som vardera arrangerar en bra bit över 100 spelningar per år, däribland KB, Plan B, Victoria och Folk å Rock. Lägg därtill gig på Babel, Moriskan, Malmö Live, Palladium, och Slakthuset. Och en mängd andra ställen som då och då ordnar spelningar. Samtidigt läggs klubbarna ned på löpande band i huvudstaden.
– Vi måste vara den tätaste musikstaden i Sverige. Och ännu mer om vi tar med Köpenhamn också, säger Kenneth Ovesson.
Flera ställen som arrangerade ett stort antal spelningar för bara några år sedan har allt mer gått över till att köra klubbkvällar.
– Klubbarna ger mycket mer pengar, om man ska vara allvarlig, säger Kenneth Ovesson.
– Det är därför KB kör ut folk efter spelningarna, så att de kan ha nattklubb senare på kvällen. I vissa lägen kanske det kan finansiera en del av spelningarna, säger Urban Henriksson.
Kenneth Ovesson fyller i:
– Jag tror att det är ett sätt att överleva.

Är det tuff konkurrens mellan er arrangörer?
– Jag uppfattar det inte så. Jag ser det mer som att vi är kollegor. Vi har nischat oss åt lite olika håll, säger Kenneth Ovesson.
– Det är mycket mervärde i att det bubblar nu i Malmös livescen. Det är bra för alla. Det skulle vara om man har otur att man skulle ha en bokning samma dag som liknar varandra. Det kan man ju aldrig komma ifrån, säger Urban Henriksson.
Totalt måste det göras en bra bit över 500 spelningar om året i Malmö. Finns det ingen risk att marknaden blir mättad?
– Det finns det alltid, säger Kenneth Ovesson.
– Jag har funderat kring det här att musiken på internet är nästan osynlig. Det är inte så mycket image eller hur man ser ut. Live är det en totalupplevelse. Det är hur man uppför sig, hur man spelar, hela grejen …. Live vill man ha något konkret. Jag tror att man är ute efter upplevelsen just nu, säger Urban Henriksson.

Inte minst handlar det om att kunna se banden på armlängds avstånd, på en liten scen.
– Jag var och kollade på The National i Köpenhamn [på Royal Arena, reds. anm.] Det är ju rätt enahanda att stå och glo på ett band som man inte kan se ansiktena på. Men jag hade ju inget val. Annars hade jag ju inte fått se dem, säger Kenneth Ovesson.
– Här handlar det om att de kommer så nära, att de kommer och snackar med fansen och står och signerar skivor, säger Urban Henriksson och fortsätter:
– Jag var och kollade på Hellacopters på Vega i Köpenhamn och till och med det tyckte jag var lite väl stort. Där fick man de där arenatrummorna och det uppbiffade soundet. Jag tycker att det är så skönt att vi har det direkta ljudet från alla instrument, det mer naturliga ljudet.

Jason Ringenberg, Glen Matlock, Jason Ringenbergs misshandlade cowboystövlar och Tav Falco’s Panther Burns.

Tips ur Folk å Rocks vårprogram

Peter Bryngelsson från Ragnarök
Lördag 18 januari.
Kenneth: ”Den tycker jag personligen ska bli väldigt skoj. Han spelar John Mayall’s skiva Blues from Laurel Canyon från början till slut.”

Gospelbeach
Tisdag 18 februari.
Kenneth: ”Som ett flummigt Byrds eller en flummig Tom Petty.”

Violet Green: A tribute to women pioneers in blues and rock n roll
Onsdag 5 februari.
Kenneth: ”Det är en föreställning där de spelar Etta James och Bessie Smith och andra kvinnor ur musikhistorien.”

Punkparty med The Brigade och Raremogens som hyllar The Clash och Ramones
Lördag 15 februari.
Urban: ”Vi brukar inte köra coverband men när det gäller en speciell hyllning kan vi göra det.”

Råå – releaseparty
Fredag 21 februari.
Kenneth: ”Det är basisten från Cardigans projekt. Tänk dig ett foto från Österlen när det är regnigt och dimmigt och så kör man stämningsfull musik till det.”

Dylan Earl & the Reasons Why + Joe Nolan
Lördag 22 februari.
Kenneth: ”Dylan Earl spelar country. Han är skitroilig live.”

The Paladins
Fredag 28 februari.
Urban: ”De kallar sin genre för country soul och kom fram samtidigt som The Blasters.” Kenneth: ”Det är lite marijuanarökt country.”
Liz Brasher & Jesper Lindell Onsdag 4 mars.
Kenneth: ”Hon är en lite mer soulig röst från Memphis.”

Mike & the Moonpipes
Fredag 27 mars.
Kenneth: ”Det är ett countryband från Memphis som spelat in på Abbey Road, Beatles studio.”

Jesse Malin & Band
Fredag 3 april.
Urban: ”Det är en New York-rockare som vi gillar allihopa. Han har producerats av Lucinda Williams. Det är en kvalitetsartist.”

Supersuckers
Tisdag 7 april.
Kenneth: ”Supersuckers är alltid roliga att se. Nu har de införlivat countryn i sin punkrock. Det är cowboyhatt och Iron Maiden-tröja.”

Den andra sidan av musikmyntet

Gärdetfesterna 1970 (uppe till vänster) var en samlande startpunkt för proggrörelsen – och med det också för MNW. I klockans riktning: Imperiet, Freddie Wadling, Tant Strul och Nationalteatern. Foto: TT
Jubileumsbox MNW50 1969-2019. 21 CD-box som firar det klassiska skivbolagets 50-årsjubileum. 

Ett av förra årets mer uppmärksammade musikprogram på tv var Det svenska popundret som beskriver den svenska populärmusiken från de internationella listornas perspektiv – från och med att Siw Malmqvist som första svensk tog sig in på Billboardlistan 1964 till dagens hitfabrik. Det som skivbolaget MNW – Sveriges största oberoende skivbolag på sin tid – sysslade med representerar på många sätt den andra sidan av det myntet.
Det började med något slags allmän 60-talspopinriktning men fick snabbt sitt fotfäste i och med den framväxande proggen. MNW blev en del av musikrörelsen tillsammans med bolag som Amalthea i Malmö och Nacksving i Göteborg.

Utan att tappa fotfästet följde man med sin tid. Progg blev till punk som blev till postpunk och indiepop innan bolagets katalog efter en serie affärer och ägarbyten hamnade under storbolaget Universal.
Det kan naturligtvis tyckas ironiskt att ett skivbolag stammat ur en revolt mot kapitalets hegemoni nu kontrolleras av det samma. Man kan å andra sidan välja att se det som att de handlar om ett bolag som faktiskt lyckats behålla sin relevans i 35 år (sist ut var Florence Valentin som gav ut sin debut på MNW 2004).

När MNW för 30 år sedan firade sitt 20-årsjubileum gjorde man det ganska anspråkslöst med dubbelalbumet Kyssar från MNW. Nu fläskar man i mer. Mycket mer. MNW50 är en 21-cd-box (!) och en liten bok i en låda, allt sammansatt av branschprofilen och förre Musikindustrin-chefredaktören Claes Olson (som även låg bakom Nationalteatern-boxen som kom för några år sedan). Boken ger en (lite väl) översiktlig bild av skivbolagets historia som är lite för myllrande för att låta sig sammanfattas på det korta utrymmet.

En av festerna på Gärdet 1970. Foto: TT

Rättigheterna för MNW:s inspelningar finns nu hos Universal, samma ägare som innehar rättigheterna till stora delar av de alternativa 70-, 80- och 90-talen. Vi snackar musik från bolag som Radium 226.05, NONS, White Jazz, Amalthea och Nacksving, vilket gör att den här boxen kan ge en, om inte heltäckande, så i alla fall bred, bild av den svenska pop- och rockmusiken bortom den allra mest lättillgängliga. Visst är soulen och hip hop:en, liksom hårdrocken, underrepresenterad men man kan inte få allt.

Jag är född 1971, två år efter MNW startades. Bolagets musik har följt mig genom större delen av mitt liv. Jag börjar därför baklänges och låter mig sköljas över av våg efter våg av nostalgi och minnen från spelningar med Union Carbide Productions, Lädernunnan, The Nomads och Freddie Wadling …
Min anknytning till musiken från proggåren är mer baserad på ett akademiskt intresse. Även om jag är svag för Gläns över sjö och strand, NJA-gruppen och Gunder Hägg/Blå Tåget är det musik från en tid jag inte själv var med om på riktigt. Nationalteatern är en lite annan sak och inte bara för att de återförenats då och då. De har på något märkligt sätt behållit sin relevans, både musikaliskt och textmässigt.

Om proggarna sades det att de som kunde spela skrev och de som kunde skriva spelade. Det finns en viss sanning i det även om det är en sanning med modifikation; precis som med punken fanns det ett stort element av DIY – gör det själv – och det är en del av charmen för att inte säga em stor del av poängen över huvud taget.
”Från rörelse i konsten och estetiska gester/Till Vietnamrörelsen och Gärdetfester/Från allting är konst nu, konsten är politisk/Från en lekande människa till en samhällskritisk” sjöng Blå Tåget i Allt var liksom i rörelse.
Tiden har inte farit lika väl fram med allt här men det ger en bra bild av den tid som passerade och musik som å ena sidan kunde vara dionysisk och eskapistisk eller självgott uppfostrande men som också på ett lekfullt sätt för många människor, mig själv inräknad, ledde till någon typ av uppvaknande och det på ett helt annat sätt än den mer strömlingeformade musik som kom ur hitfabriken hade kunnat inspirera till.

Stefan Sundström, Irma Schultz, Staffan Hellstrand och Blå Tåget. Foto: TT.

 

I Iris Bergcrantz musik möts jazzen och folkmusiken

Efter ett 2019 som innebar både grammisnominering, Allsång på Skansen-framträdande med vokalkvartetten Åkervinda och en egen jul-ep håller Iris Bergcrantz tempot uppe och sparkar igång 2020 med att släppa sitt andra soloalbum.
Young Dreams blandar folkton med jazzkvartett och stråkar.

Det har tagit tid men nu är det klart. Den äldsta inspelningen på albumet Young Dreams är inspelad hösten 2017 och Iris Bergcrantz röst backas upp såväl av hennes jazzkvartett som av stråkkvartetterna Vindla och Kvarts liksom, på ett spår, av Norrlandspoperans symfoniorkester. Den är inspelad på olika platser i olika tider och i olika typer av musikalisk inramning.
– Att det tagit så lång tid beror lite på att jag inte skrivit allt material på en gång, men så fort jag skrivit något har jag velat spela in det med en gång, berättar Iris Bergcrantz.
Hon kallar först skivan lite spretig men tar det sedan tillbaka:
– Egentligen tror jag inte att den är spretig, det är bara jag som upplever det så för att det tagit så lång tid. För mig har jag med mig att en sak är inspelad i Köpenhamn, en annan i Malmö och en tredje i Umeå.

Iris Bergcrantz är utbildad jazzsångerska och sjunger folkmusik tillsammans med Åkervinda. På Young Dreams gör hon, vid sidan av de egenkomponerade sångerna, versioner av Olle Adolphssons Nu har jag fått den jag vill ha och de traderade folksångerna Kling klang, klockan slår och Vi sålde våra hemman. Det är inte svårt att se det som att hon gifter samman de båda världarna.
– De kan man säga. Folkmusik med jazzbakgrund i kombination med mitt intresse för filmmusik. Jag tror att det är ganska filmisk musik, säger hon.
– Det är väl inte så att jag har tänkt att jag ska gifta ihop jazzen och folkmusiken. Det har bara blivit så och det är väl för att jag har ett intresse för båda genrerna. Viss typer av musiker och sångare är väldigt inne på den genre de håller på med just för tillfället men för mig har det alltid varit att jag varit mig ganska lik mellan alla genrer som jag håller på med.

Känner du att det finns några beröringspunkter mellan den svenska folkmusiken och jazzen?
– Den jazz jag tycker mest om är modal jazz [musik som utgår från de så kallade kyrkotonarterna, reds,anm.] och folkmusik är också mycket modal.
När jag lyssnar på skivan känner jag lite grann att det möts i de blå tonerna. Det svenska vemodet klingar samman med vemodet i bluesen …
– Ja, det är sant. Jag gillar kvartstoner väldigt mycket och det är egentligen samma sak som en bluessångare sjunger.

I juli uppträdde Iris Bergcrantz som en del av Åkervinda inför en jättepublik på plats och någonstans i trakterna av en och en halv miljon tittare på tv i Allsång på Skansen.
– Det var verkligen det största som någon av oss gjort. Det är så annorlunda att framträda live i tv. Det var två dagar med förberedelser. ”Hur lång är den här låten?” ”Var kommer ni att stå?” Teamet behöver veta exakt var de ska ställa sina kameror. Det är mycket sådant som man annars inte tänker på i jazz eller folkmusiksammanhang.

Var det lätt att tappa fokus i sången när det är så mycket annat att tänka på?
– Alltså, jag var nervös men det var så pass viktigt att jag fick bara skita i det och skärpa mig. Det blev något slags fokus som man sällan har. Jag var faktiskt mer nervös inför min examenskonsert än att stå på Allsång på Skansen, vilket är absurt. Det är något slags överlevnadsinstinkt.
Hur kändes det att titta ut över folkmassan? Det är ju väldigt mycket folk …
– Det var också konstigt. Vi hade soundcheckat på dagen, folk har ju köat sedan klockan åtta på morgonenm så vi spelade på soundchecket inför den publiken. Sedan körde vi en gång till innan det var livesändning så när vi väl sjöng på tv så var det tredje gången vi uppträdde för samma publik.

Den massiva exponeringen har naturligtvis hjälpt till för bandet som inte behövt jaga bokningar i någon större utsträckning under hösten, de har kommit in ändå.
– Nu ska vi sätta oss och lägga upp planen för en ny skiva så att vi kan rida på den vågen vi har byggt upp.
Men just nu är det alltså Iris Bergcrantz eget album det handlar om. Den 21 januari släpps Young Dreams och två dagar senare är det en första releasefest tillsammans med Vindla på Fasching i Stockholm och den 25 spelar de på Victoriateatern i Malmö. Den 11 februari blir det spelning på Montmartre i Köpenhamn. Efter det är planerna inte helt klara än. Hon berättar att det är efter albumsläpp och när recensionerna börjar trilla in som bokare brukar höra av sig.
– Jag vill egentligen fortsätta spela med det gigantiska bandet [hennes egen kvartett tillsammans med stråkkvartett, reds. anm.] men det är svårt logistiskt, både reskostnader, att alla ska kunna och att klubbarna ska vilja boka ett så pass dyrt band. Men det är min plan att boka lite runt om i Norden och spela med den konstellationen.

Kan du känna att Åkervinda och solokarriären kommer i konflikt med varandra?
– Nej, det tycker jag inte, det är bara datum som ska klaffa. Jag tycker att de kan trigga varandra. När jag hållit på med Åkervinda ett tag kan jag bli sugen på att göra min egen grej och när jag gjort det blir jag utmattad av den makten och den stressen att bestämma allting. Då är det skönt att gå tillbaka till Åkervinda där allting är väldigt demokratiskt.

Årets bästa musikupplevelser

What’s another year?, frågade sig den gamle schlagerräven Johnny Logan en gång i tiden. En hel massa kul, spännande och berörande musikupplevelser, till exempel. Här är min topp 10.

1. Robert Plant & the Sensational Space Shifters.
För framträdandet på Roskildefestivalen den 4 juli.

Det är inte bara den forne Led Zeppelin-sångarens röst som behållit sin elasticitet upp i 70-årsåldern. Så tycks även hans musikaliska öra och nyfikenhet ha gjort. Att hans band dessutom är av yppersta världsklass och får gott om utrymme att skina gör inte saken sämre. Inte bara årets bästa spelning utan en av de bästa jag någonsin sett.

2. Lingua Ignota.
För framträdandet på Plan B den 3 april.

Det är sällan man känner sig känslomässigt utmattad efter en spelning men så var det efter den amerikanska noise/industri-artisten Lingua Ignotas spelning på Norra Gränges. Det var en total katharsis som pendlade mellan brutal industriattack och närmast sakral skönhet. Och mitt i alltihop en artist som driver ut de onda andarna från ett fröhållande fyllt av fysisk och psykisk misshandel.

3. Nadia Tehran.
För albumet Dozakh – all lovers hell och sina framträdanden på Malmöfestivalen och Plan B.

Dozakh – all lovers hell kan ha varit 2019 års mest spännande svenska album. Det är så väl musikaliskt visionärt som textmässigt knivskarpt. Spelningarna på Malmöfestivalen i somras och på Plan B nyligen befäste bilden av inte bara en artist utan en konstnär som förtjänar att höras av många, många fler än de som ännu upptäckt henne. Pop och avantgarde, punk och performancekonst.

4. Aurora.
För albumet A Different Kind of Human (Step 2) och framträdandet på Roskildefestivalen.

Såg du Skavlan igår? frågade kollegan någon gång i mars i år. När jag svarade nekande på den frågan berättade hon entusiastiskt om den norska artisten Aurora som varit med. Namnet var inte bekant för mig men jag kollade upp henne och föll som en sten. Med en uppenbarelse som ett naturväsen precis inkliven från urskogen och en röst och musikaliskt tilltal fylld av rå talang med rötterna i både Björk och Kate Bush var hon både underlig och djupt fascinerande. Albumet A Different Kind of Human (Step 2) som släpptes i somras och hennes spelning på Roskildefestivalen gjorde inte den fascinationen mindre.

5. Lizzo,
För albumet Cuz I love you, singeln Juice och för hennes NPR Tiny Desk Concert på Youtube.

Rösten, charmen och humorn är svåra att motstå. Den kompromisslösa catchigheten i en låt som Juice likaså. Lizzo känns på många sätt som en sjungande istället för rappande Missy Elliott för 20-talet. Egentligen borde hon ha varit högre på den här listan men det stupar på att jag missade hennes spelning i vårt västra grannland. Och efter vad jag hört om den spelningen var det en rejäl miss.

6. Eivør.
För spelningen på Kulturbolaget den 22 mars.

Trodlabundin, trollbunden, heter en av den färöiska sångerskan Eivørs mest kända låtar. Och trollbunden var just vad jag och många med mig blev en marsafton när hon uppträdde på KB. Delvis gör språket i sig att det blir en sagostämning och dels så har hon i sin röst och i melodiken på hennes sånger den där förmågan att svepa in en som lyssnare i sagans dimmor.

7. Majken.
För spelningarna på Plan B och Malmöfestivalen och, senkommet, för debutalbumet Young Believer.

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge, heter det ju. Men när Anna Bergvalls debutalbum väl släpptes i december 2018 visade det med all önskvärd tydlighet att det var värt väntan. Tidlös pop där harpan får sätta tonen, som lyckas med den svåra balansgången att vara vacker utan att bli mesig. Och det med en konstnärlig skärpa i såväl texter som uttryck. Spelningen på Malmöfestivalen var magisk trots ett väder som inte riktigt var med på noterna.

8. Grandmaster Flash.
För spelningen på Moriskan 2 mars.

Hiphoparkitekten Grandmaster Flash uppfann många av de dj-tekniker som skulle bli bärande för hela genren från allra första början. Spelningen på Moriskan var en inspirerad lektion i hiphopens historia och en riktig fest.

9. Fontaines DC.
För debutalbumet Dogrel och spelningen på Roskildefestivalen.

The Falls Mark E Smith må ha gått ur tiden 2018 men hans arv lever vidare. Irländska Fontaines DC tar The Fall, och i viss mån The Smiths, och gifter det samman med Sleaford Mods giftigt urbana lyrik. På scen på Roskildefestivalen tedde sig frontmannen Grian Chatten närmast vilsen mellan låtarna men så fort han fattade mikrofonen var han benhårt fokuserad.

10. Toy Dolls.
För framträdandet på Plan B.

Kombinationen humor och musik är inte alltid [läs: väldigt sällan] lyckad men Olga och hans kumpaner i brittiska punkbandet The Toy Dolls lyckas med den balansgången. Spelningen var premiär för Plan B:s nya stora lokal och det firades in med en spelning som var ren glädje.

Bubblare:

Seinabo Sei på Malmöfestivalen; Jason Ringenberg på Folk å Rock; Dave Alvin och Jimmie Dale Gilmore på Folk å Rock, Nick Caves album Ghosteen, FKA Twigs album Magdalene och Billie Eilishs album When We All Fall Asleep, Where Do We Go?.

Allting går igen – payola då och nu

Till vänster Alan Freed med hustrun Inga 1959 på väg in till åklagarens kontor i samband med payola-skandalen. Till höger Dick Clark 1959. Foto: TT

Fyra välkammade unga män i vita skjortor på scenen på Bay Area Music Awards 1980. Över de vita skjortorna hade de sprejade S. Ingen anar oråd förrän de avbryter sin första låt och halar fram smala svarta slipsar och låter S:en bli dollartecken.
”Jag är trött på självrespekt, jag har inte råd med bil”, sjunger bandet Dead Kennedys sångare, den politiske upptågsmakaren Jello Biafra.
”Jag vill bli en förproducerad superstjärna”.
Och så senare i låten, Pull my strings, en omtolkning av The Knacks My Sharona: ”Drool drool drool, My Payola”.

En ung artist från ingenstans får en brottarhit och hamnar i fokus på all världens spellistor. Den ekonomiska belöningen låter kanske vänta på sig men den kommer. Tur och talang och mycket hårt arbete betalar sig. Så ser den ut, den musikkapitalistiska drömmen. Men är det så det fungerar i verkligheten?
Ibland, kanske. Men det finns också en massa fulspel och saker som gränsar till det.

I måndags avslöjade Dagens Nyheter hur köpta lyssningar, följare och placeringar på spellistor saboterade företagets statistik. STIM, som bevakar svenska tonsättares ekonomiska rättigheter, var upprörda och menade att det rörde sig om stöld. Och i en ekonomisk verklighet där intäkterna fördelas mellan upphovsrättsägarna i förhållande till hur mycket de spelas är det naturligtvis just det när man manipulerar statistiken.

Så. Är det ytterligare ett bevis på att det går utför med musikbranschen? Köpta strömningar är ett hot för densamma, konstaterar DN-artikeln i rubriken. Ett hot som kommer inifrån, i så fall. För visst är det snarare ett bevis på att Karl Gerhard hade rätt om att allting går igen och att det ur tidens grums och mögel dyker upp en skrämmande fantom.

Alan Freed var mannen som ibland ges credit för att ha myntat begreppet rock’n’roll. Han var en kedjerökande uppkäftig vit radio-discjockey som vägrade spela vita musikers coverversioner av svarta artisters låtar för att istället spela originalen. Pat Boones mesiga version av Little Richards Tutti Frutti? Nej, tack.

Det var också Alan Freed som fått bära hundhuvudet för det som kommit att kallas Payola-skandalen i slutet av 50-talet som handlade om den vanligt förekommande – men olagliga – sedvänjan att köpa radiospelningar.

Själv nekade Freed, liksom även den andre store dj:n på den tiden, Dick Clark, till att han någonsin tagit emot pengar för att spela en viss låt. Det hjälpte inte. Han dömdes för 26 fall av komersiella mutor till böter och villkorlig dom. Han fick sparken och blev persona non grata i radio-branschen. Han dog utblottad och kraftigt alkoholiserad fem år senare, 1965, 43 år gammal. Den mer slipade Dick Clark, som senare skulle säga till tidningen Rolling Stone att lärdommen han tog med sig från rättegången var att skydda sin röv hela tiden, kom undan med en varning. Han kom att bli känd som den evige tonåringen och var aktiv fram till sin död 2012. 82 år gammal.

Tog Freed emot mutor? Sannolikt. Men han var i så fall långt ifrån ensam om det. Att statistik manipuleras och att räckvidd köps är inget nytt. Där ett system finns kommer försök att manipulera det att göras och krafter måste sättas in för att stävja de manipulationerna. Men utanför strålkastarljuset har payolan fortsatt genom ett kryphål stort som en vägtunnel i den amerikanska lagstiftningen.

Allting går igen.

Världsmusik på riktigt

Ett komprommislöst groove på trummor och keyboards där det sistnämnda får fylla basens plats i ljudbilden på samma sätt som Ray Manzarek låter det göra i The Doors eller Bo Hansson i Hansson & Karlsson. De sitter mitt emot varandra på var sin sidan, trummisen Olivier Penu och keyboardisten Sofyann Ben Youssef, och har nära till ögonkontakten, till den ordlösa kommunikationen. Kring groovet snor Anana Harouna gitarrcirklar som skvallrar om hans arv från öknen.

Den belgiska trion Kel Assouf gästade Plan B igår och det blev min andra spelning för dagen. På många sätt står Sofia Karlssons och Martin Hederos å ena sidan och Kel Assouf å den andra oerhört långt ifrån varandra. De förenas dock av sin virtuosa hantering av sina respektive instrument.

Jag har alltid tyckt illa om benämningen världsmusik. Den har något kolonialt över sig. Det är liksom inte svensk, engelsk eller fransk folkmusik som menas, det är alltid folkmusik från Afrika, Sydamerika eller Asien som får det epitetet. Varför då inte bara kalla det för folkmusik?

För Kel Assoufs musik kan jag dock köpa begreppet. Rötterna går starka till den touareg-blues som Tinariwen satte världens blickar på men här finns mer. De afrikanska transrytmerna som den utmärkte Olivier Penu med sitt nyanserade spel frammanar ur sina trummor i tätt, tätt samarbete med Ben Youssefs orgel och Moog-synt bildar bas för Anana Harouna att ge sig ut på utflykter i Led Zeppelin och The Doors-land. Ömsom är det sprött och vackert, ömsom blytungt rockande.

Det är det som gör det här till världsmusik på riktigt, anser jag. Musiken bygger broar mellan kontinenter, mellan afrikansk folkmusik och amerikansk rock och jazz. Dessutom svänger det nästan mer än vad en regnig torsdagskväll kan tåla.

En smakfull jul i folkton

Gröna granar med kulörta kulor. Paket i massor. Självlysande renar och tomtar, Fusksnö i drivor. Få saker lockar till så mycket kitsch som julen. Så mycket roligare då att på torsdagen gå på en jul(lunch)konsert kliniskt befriad från den varan.
Från det svartmålade taket i Kuben på Malmö Live hänger i och för sig en mängd vita granar upp och ned och på dem projiceras, från en projektor monterad på den likaledes svarta väggen, fallande snöflingor. Men det är snarare smakfullt än kitschigt och i övrigt är allt ljus riktat mot scenen. Och helt rätt är det för det som sker på scen är väl värt att sättas i strålkastarljuset.

Sofia Karlsson kan mycket väl vara svensk folkmusiks klarast lysande stjärna när det kommer till sång. Och hon har så varit ända sedan hennes andra album, Dan Andersson-plattan Svarta Violer, släpptes 2005. Ytterligare ett kvitto på det kom på torsdagen i form av en grammisnominering i kategorin Årets folkmusik för hennes trioplatta tillsammans med Mattias Pèrez och Daniel Ek.
I Kuben visade hon med all önskvärd tydlighet varför. Rösten är utsökt välmodulerad och vacker i all sin klarhet men det är mer än så. Hon har en förmåga att inte låta perfektionen stå i vägen för uttrycket. Hela tiden är hon ständigt närvarande i rösten. Hon vrider och vänder sig inom melodin och skapar drama såväl som skönhet.

Ändå känns det nästan lite som en befriande spricka i det perfekta när hon spelar fel på sin gitarr i inledningen av O helga natt och tar om låten från början. Det som kommer sedan kan vara den vackraste tolkning av den klassiska julsången som jag hört.
– Varje gång jag ser henne blir jag förvånad över hur bra hon sjunger, säger min bordsgranne och jag kan bara hålla med honom.

Vid hennes sida står Martin Hederos, även han grammisnominerade under torsdagen. Dubbelt upp dessutom, i kategorin jazz. Dels nominerades hans soloplatta Era spår och dels albumet Masters of Fog med Tonbruket. Ibland känns det som att Hederos spelar med precis alla och jag har för länge sedan tappat räkningen över hur många konstellationer jag sett honom i.
Det finns naturligtvis en anledning till det. Hans musikalitet verkar inte riktgt känna några genregränser och hans känsliga fingrar behärskar inte bara klaviaturinstrumenten till fullo utan är även en utmärkt violinist. Här är han inte bara ackompanjatör utan är lika mycket stjärna som Karlsson.

Duoformatet blir lätt begränsat och lite avskalat men här fungerar det alldeles utmärkt. Att både Karlsson och Hederos behärskar en rad instrument hjälper naturligtvis till, liksom att hela den smakfulla anrättningen väljer bort de översötade delarna av julmusiktraditionen. Istället för Disney-jul bjuds det här svensk folkton, egna kompositioner och en fin cover på en av Everything but the girl-sångerskan Tracey Thorns julplatta.
Min enda anmärkning är att formatet med två korta set om vardera 20 minuter och med en timmas matpaus emellan gör spelningen lite kort. Jag hade gärna hört mer.

”Något jag måste få ur systemet”

Lotta Fahlén lät sin egen kamp med utmattningssyndromet bli temat för hennes debutalbum, vars andra del The Acute Phase släpptes i fredags och som, i sin helhet, bildar bas för föreställningen I’m out of order until further notice på Inkonst.
– För mig handlar det om utmattningssyndrom men jag tror att det för andra människor kan handla om någon annan typ av kris eller sjukdom, säger hon.

Det börjar med ett synt-arpeggio och låter harmoniskt nog. En metronom dyker upp i bakgrunden av ljudbilden. Den bara ökar i tempo. Tills det kraschar.
The Acute Phase är den nya EP:n med Loljud, den i Malmö bosatta electronica-artisten Lotta Fahlén. EP:n, som släpps på det feministiska skivbolaget och musikkollektivet Synth Babes, är del två i en planerad trilogi som började med The Pre Phase som kom för ett år sedan och The Recovery Phase som släpps tidigt nästa år. Tillsammans ska de bli Loljuds första album, The Phases.

Utgångspunkten för hela projektet är att Lotta Fahlén 2015 drabbades av utmattningssyndrom.
– Jag var väldigt dålig i flera år och kunde inte skapa någonting alls, berättar hon när vi träffas hemma hos henne på Gamla Väster i Malmö.
– När jag inte längre var mitt uppe i den akuta fasen kände jag att jag kunde börja skriva om det. Först tänkte jag inte att det skulle bli ett helt album men ju mer jag höll på desto tydligare blev konceptet.

I flera av de musikvideos som finns med Loljud på Youtube bär hon delar av tiden en bevingad mask. Även det hämtar inspiration från sjukdomen.
– Någonting jag funderade mycket på när jag blivit sjuk var att det kändes som att min kropp och min hjärna hade blivit frånkopplade från varandra. Kroppen hade sagt till länge innan jag kraschade men det var som att min hjärna inte fattade det alls, Jag började använda det genom att jag med masken fick representera kroppen, människans drifter, det:et och intuitionen medan jag utan masken var mer överjaget.

Masken fanns dock med redan i de tidigaste Loljud-videorna, innan The Phases.
– Då, när jag började med den, visste jag inte riktigt vad det betydde, den bara kändes rätt. Nu vet jag vad det.

Tänker du ofta visuellt när du skapar musik?
– Ja, det gör jag och det märkte jag också under arbetet med The Phases att det är det sättet jag ska jobba på, att arbeta konceptuellt. Redan i skrivandet av musiken ser jag det visuellt, i rörelser.
Var arbetet med musiken en del av terapin, av The Recovery Phase?
– Ja, absolut. Det har varit väldigt skönt. Jag är väldigt trött på utmattningssyndromet, på att vara utmattad och att prata om det, för att det varit en så stor del av mitt liv men jag tror att det är något jag måste få ut ur systemet. En annan viktig del i återhämtningsfasen var också att hitta nätverk som Synth Babes, Pink Ivy Management och Vem Kan Bli Producent, med likasinnade musikskapare som stöttar varandra.
– Jag gjorde några få spelningar medan jag var sjuk. Då var det som att jag, när jag väl var på scenen och i musiken, kände mig stark. Musiken gav kraften även om det sedan kunde krävas veckor av återhämtning.

Lotta Fahlén kommer ursprungligen från Stockholm men är uppväxt i Rydsgård i Skurups kommun och gick musikallinjen på gymnasium i Lund. När hon gjorde en roll på Operaverkstan lärde hon känna Malmömusikern Miranda Gjerstad. En dag fick hon ett sms.

– Det stod att hon skulle flytta till Berlin, hade en lägenhet och behövde någon att dela med. Hon undrade om jag ville följa med.
19 år gammal tackade hon ja till erbjudandet och lämnade lilla Rydsgård för det som man nog skulle kunna kalla den elektroniska musikens huvudstad i Europa.
– Den första tiden försörjde vi oss genom att sjunga svenska folkvisor på tunnelbanestationer.

I Berlin träffade hon en producent som hade projektet Pablo Decoder som hon sedan blev en del av.
– Han hade redan manager och skivbolag så det blev väldigt snabbt på en professionell nivå. Jag lärde mig väldigt mycket men det var också press. Jag minns första spelningen, det var den första bandspelningen som jag gjorde, så var det skivbolag, förlag och management som var där och skulle bestämma om det skulle släppas eller inte,
– Jag kom ju direkt från en musikalteaterskola och jag kommer ihåg att jag stod och smajlade nervöst genom alla låtar. Managern kom till mig efteråt och sa att det var bra men att jag kanske inte skulle le i de sorgliga låtarna.

I Pablo Decoder var det Pablo själv som stod för musiken och det tände gnistan för Lotta Fahlén att själv ta tag i den biten. 2013 flyttade hon till Malmö, skaffade utrustning och bestämde sig för att lära sig producera. I samma veva föds alteregot Loljud.
– I början kallade jag projektet för Lo men upptäckte att det var väldigt svårt att sticka ut på internet med det namnet.

Är det ett alterego eller är det bara ett namn?
– Det är kanske lite ett alterego. Nu när jag spelar live har jag också med mig en performer som får vara mig i masken.
Att producera musik, i det här sammanhanget, handlar om att designa och sätta ihop olika ljud och oljud, sätta volymer och placera dem i ljudbilden.
– För mig går själva låtskrivandet, mixandet och producerandet hand i hand. Det tror jag är ganska vanligt för folk som håller på med elektronisk musik.

Vid sidan om den egna musiken har Lotta Fahlén under en period även varit turnémusiker åt Maxida Märak något som började 2017.
– Det började med att jag letade management och kontaktade Maxidas manager. Det blev inte så att vi skrev kontrakt men de ringde ett par veckor senare och frågade om jag ville testa att vara hennes livemusiker. Jag hade precis sett dokumentären Sápmi Sisters och sade javisst.
– Det här var när jag fortfarande var sjuk men på bättringsvägen och det hjälpte mig att se att jag fortfarande kunde.

Nu på fredag och lördag kommer Lotta Fahlén, i ett samarbete med Absurdum Temporary Art som hon själv är en del av, göra ”I’m out of order until further notice”, en föreställning baserad på The Phases, inklusive den ännu osläppta tredje delen. Det är något annat än en konsert rakt upp och ned, den inkorporerar även video och performance. Själv kallar hon det för en immersivekonsert – en omslutande konsert.

Själva musiken spelas i ambisonic. Om man jämför det med vanlig stereo är det lite som att jämföra en skulptur med en tavla – det ena är i tre dimensioner, det andra i två. Via 16 högtalare projiceras olika ljud – och Loljuds musik är fulla av sådana, av radioknaster, vattendroppar och mobilalarm – till olika platser i rummet.

– Mitt album har fått fungera som manus, säger Lotta Fahlén. Sedan har Lisa [Mårtensson] intervjuat mig och jag har intervjuat henne. Hon är ju inte bara regissör utan hon var även anhörig när allt det här hände. De tre olika karaktärerna är kroppen, hjärnan och utifrånblicken.

– Jag har oftast kört med videoprojektioner och alltid sett det som en helhet, Jag minns inte riktigt när idén föddes att göra det här så pass konceptuellt men när jag väl gjorde det så var det som att det var så lätt att arbeta: Det var så jag här ska göra det; att låta det visuella ta så stor plats och att låta det vara en helhet.

* * *

Fakta: ”I’m out of order until further notice”
Spelas på Inkonst på fredag och lördag, 13 och 14 december med start 18.30.

Manus och musik: Lotta ”Loljud” Fahlén
Regi och dramaturgi: Lisa Mårtensson
Videokonstnär: Manel Ruiz
På scen: Lotta Fahlén, Eira Fråjdh och Esmeralda Ahlqvist.

 

Det gamla märkliga Amerika

En av mina absoluta favoritscener i filmhistorien är när Kyle MacLachlan och Dennis Hopper sitter på var sitt håll i en nattklubb och betraktar Isabella Rossellini på scenen sjunga filmens titellåt, Blue Velvet. Det är en fantastisk låt, en evergreen, men det är inte det som gör den. Inte heller är det Rosselinis vokala framförande som inte är fläckfritt. Det är den där känslan av old, weird America, för att låna en term från rockhistorikern och journalisten Greil Marcus.

Marcus använder termen för den ofta oroväckande och lite kusliga country, blues och folkmusik som verkar gå djupt i den amerikanska folksjälen. Det går naturligtvis att vidga den termen till andra sidor av den folkliga amerikanska kulturen; till 50-talets bilkultur och rockabilly, till carnys och freak shows under depressionen, till beatpoesi och popkonst, till konstnärer som Edward Hopper och Norman Rockwell.

Det är i den ådran av americana-kulturen som fotografen, författaren, filmmakaren och, framförallt, artisten Tav Falco och hans 40-årsjubilerande Panther Burns, som på fredagskvällen gästade Malmö och Folk å rock, måste ses. Det är lika delar folkkonst och performance-dito. Gustavo ”Tav” Falco har hunnit bli 74 år men ser yngre ut och verkar vara i god form.

Precis som Isabella Rossellinis är Tav Falcos tonträff inte den bästa men det är inte heller poängen. Båda sätter istället uttrycket och musikens laddade dramatik och det är i sammanhanget betydligt viktigare.  Som estradör och bandledare är han smått fantastisk med en förmåga att mana fram bilder i huvudet på publiken.

Falco har i en intervju sagt att hans konstnärliga syfte är att röra upp det undermedvetnas mörka vatten. Och visst fungerar det. Han må ha lämnat USA för Paris för gott och den nuvarande upplagan av hans band består uteslutande av italienare men det spelar ingen roll. Utanför Folk å Rocks skyltfönster är det i vanlig decemberordning kyligt och blåsigt. Här inne manar Falco och hans band fram visioner av solstekta bakgator i Memphis, sunkiga hak i ett mytologiskt Los Angeles och ett New Orleans där Marie Leveau aldrig försvunnit ur det allmänna medvetandet.

Det är inte bara Tav Falco själv som imponerar. Det gör också bandet med gitarristen och producenten Mario Monterosso i spetsen. Utan att stila allt för mycket visar han upp sin spelskicklighet och utsökta stilkänsla. Giuseppe Sangiardi på bas och Walter Brunetti på trummor är mer nedtonade men gör ett strålande jobb med att lyfta fram sina mer extroverta bandkollegor.

Tav Falco har alltid haft god smak i valet av samarbetspartners. Panther Burns långa, långa lista av tidigare medlemmar är imponerande med namn som Memphis-legenderna Alex Chilton och Jim Dickinson, Nick Cave och Lydia Lunch-trummisen Jim Sclavunos och Minutemen och Iggy & the Stooges-basisten Mike Watt för att bara nämna några,

Tav Falco gjorde inte det på Folk å Rock men det hade inte känts malplacerat om han brustit ut i en version av Blue Velvet med Kyle Maclachlan och Dennis Hopper sittande där i publiken och med en David Lynch som stod i skuggorna och regisserade fram sin allra mest oroväckande bild av ett Amerika på väg att lösas upp. Istället blandar han in ett par verser av Johnny Thunders protopunkklassiker Chinese Rocks och det känns på något sätt lika rätt. Och det säger väl något när en låt av en gammal punkare eller en som gjordes känd av Tony Bennett hade känts lika rätt i settet.

Gladpunk när Plan B öppnade nya lokalen

Punk är vrede. Punk är politik. Punk är anarki och kaos. Punk är människor som inte kan spela men som gör det ändå.

Nej, fördomarna om punkgenren stämmer ganska illa in på 40-årsjubilerande The Toy Dolls som på lördagskvällen gästade Plan B som för första gången slog upp dörrarna till sin nya och betydligt större lokal. Det kunde inte ha börjat bättre. Spelningen var utsåld och förutom Toy Dolls stod Sölvesborgsbandet The Mockingbirds och (före detta) Malmöbandet The Headlines på den nya scenen.

Snarare än anarki, vrede och uppror handlar Toy Dolls inte sällan absurda trudelutter (ja, det är faktiskt ett rimligt ord i sammanhanget) om saker som spindlar i omklädningsrummet och vådan av att ha astma. På scen ser de ut som seriefigurer i sina kulörta solglasögon, sin synkroniserade klädsel och lika synkroniserade rörelsemönster. Musikaliskt handlar det om studsande rytmer, snabba durmelodier och allsångsvänliga refr … nej, inte refränger, allsångsvänliga hela låtar.

I centrum står – naturligtvis – Michael ”Olga” Alger, bandets enda kvarvarande originalmedlem. Hans röst låter lite som om någon skulle ha ätit krita och sedan andats in helium men på något märkligt sätt får han det att fungera. Trots att han närmar sig de 60 (han är 57) tycks hans energi outtömlig och han showar loss mest hela tiden tillsammans med parhästen Tom ”Tommy Goober” Blyth på bas. Det sparkas, hoppas och skuttas i tandem och samtliga inblandade (och då räknar jag med publiken) verkar ha en alldeles strålande stund tillsammans.

Det där med att punkare inte kan spela är en annan fördom som kommer kraftigt på skam. Det är inte en slump att två av bandets tidigare medlemmar idag undervisar på brittiska musikhögskolor. Dagens trio har hängt ihop sedan mitten av 00-talet och är en snortajt enhet. Till det kommer att Olga är något så ovanligt som en klassisk gitarrhjälte.

Hans fingrar rör sig över Telecasterns lönnhals som om den istället var gjord av glödande kol. Tempot och precisionen är blixtrande och bandet bangar inte för att ta sig an Bachs Toccata i D moll och när man gör den Puerto Ricanska kompositören Rafael Hernández Marins El Cumbanchero låter det som om något tagit brittiska 60-talsbandet The Shadows, kört det i dubbeltempo och strösslat med lite av Ennio Morricones spaghettiwestern-soundtracks.

Ekvilibrismen till trots är det ändå sångerna, humorn och glädjen det handlar om. Jag blev introducerad för bandets musik av min kompis Magnus när jag gick på gymnasiet någonstans kring 1986, -87 och de har funnits med mig sedan dess. Deras version av den brittiska barnsången Nellie the elephant var min favorit att sjunga för mina barn på den tiden de var små nog att inte protestera mot pappas brister som sångare (ah, ljuva tid). Att då äntligen få se dem och få se dem leverera på så hög nivå är en lisa för själen.

Jag kan inte hjälpa att skråla med i Spiders in the dressing room, Dougy Giro och Dig that groove. Och Nellie, så klart. Jag fånler mest hela tiden och vart jag ser i publiken är det samma sak – lyckliga ansikten och sjungande munnar. Jag är egentligen inte överförtjust i kombinationen humor och musik men det här kan jag bara inte motstå.

* * *

Ett år har gått sedan grundaren Carlo Emme förklarade Plan B dött efter att en flerårig kamp för att uppfylla alla krav som ställs för att få serveringstillstånd såg ut att vara ohjälpligt förlorad. Nio månader har gått sedan ett halmstrå räcktes ut i form av hjälp från kollegorna på Slaktkyrkan i Stockholm. Ett halmstrå som inte bara skulle kunna rädda klubben utan även utveckla den. Nu har en stor del av de planer som smeds då förverkligats.

Uteserveringen har varit på plats under sommaren och nu är alltså den 900 kvadratmeter stora lokalen öppnad och premiärspelad. Egentligen skulle den ha stått klar redan till Snövit-spelningen förra helgen men det hanns inte med. Ryktet förtäljer att dörrarna på toaletterna hängdes på så sent som när de första gästerna var på väg in i går kväll.

Det är en jäkla resa de har gjort från källaren tvärs över gatan där allt började, via ett före detta garage till att nu ha två scener, varav den största kan ta en ganska stor publik, och en tredje på gång. Det är imponerande.

Lördagens spelning avlöstes av en klubbnatt på temat powerballader men med ålderns rätt och arbetsdag på söndagen tog jag Scorpions Wind of change som min cue att gå hem.

* * *

The Headlines:

The Mockingbirds:

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.