Trollbunden

Det finns något befriande omesigt med Eivør Pálsdóttir. Även om hon i sina allra mest lågmälda stunder, när hon plockar sprött på sin Gibson Nighthawk eller Fender Jazzmaster och sången låter som en älvas, lurar känslan under ytan att om hon är en älva så är det en älva som bestiger berg och brottas med björnar – om det nu funnits sådana i hennes hemland Färöarna. Och det är en älva som när som helst kan förvandlas till en furie.

Eivør, som hon kort och gott kallar sig i musikaliska sammanhang, är Färöarnas med god marginal största artist. Med tanke på att landet har en folkmängd som är marginellt större än Trelleborgs kanske det inte säger så mycket men det är en erfaren artist som har en 20-årig karriär, ett tiotal album och ett konstnärligt uttryck som genom åren innefattat allt från rock, pop och jazz till folkmusik och opera, i ryggen när hon på fredagskvällen ställer sig på Kulturbolagets scen framför en stor och entusiastisk publik.

Jag vet inte om det handlar om språket. På senare tid har hon börjat sjunga allt mer på engelska men en stor del av materialet är alltjämt på färöiska och isländska och det är något som i mina svenska öron ger ett sagans skimmer över orden. Kanske är det att man tycker sig förstå delar av det, men ändå inte. Betydelsen undslipper en precis, en bit bort i en dimbank.
Jag vet inte om det handlar om sångglädjen som glittrar i hennes ögon även när musiken är som mest nedstämd.
Jag vet inte om det är det sömlösa samspelet med hennes två medmusiker – hon har spelat med båda sedan hon slog igenom på hemmaplan som 13-åring.

Men något är det. Något är det som gör att hon lyckas fånga mig  Hon griper tag från första början och jag glömmer nästan bort att jag ska plåta. Istället står jag och ler fånigt för mig själv. En titt åt sidorna skvallrar om att jag inte är ensam om reaktionen. Hon griper tag och sedan skruvar hon åt greppet ytterligare.

Tankarna far genom hjärnan. Referenser till Kate Bush, till sorgligt bortglömda Toyah Wilcox och till den norsksamiska sångerskan Mari Boine. Hennes sångteknik är utmärkt och känslan för musikaliskt drama likaså. Efter en mäktig  Salt – där scenen först släckts ned och sedan tänts upp till att en maskklädd Eivør plockat fram handtrumman – växlar spelningen upp ytterligare ett par snäpp och bandet spänner sina muskler gemensamt. Det är både tungt, mäktigt och ursinnigt.

Titeln på det avslutanda extranumret och min personliga favorit, Trøllabundin, säger det mesta.

Med harpa, elgitarr och svulstiga låtar

Efter mycket möda och lång väntan finns äntligen låtarna ute för alla att höra. Och på fredag är det dags för releasespelning, en spelning som – precis som albumet – blivit försenad.
– Vi blev sjuka hela bandet när vi skulle ha releasespelning sist, säger Anna Bergvall som uppträder under namnet Majken.

En förmiddag för fem år sedan stod jag på perrongen vid stationen i Varberg och väntade på tåget. Jag scrollade igenom Facebook-flödet och fastnade vid en video. I samklang med de korniga svart-vita bilderna sjöng en röst som lät både olycksbådande och vacker, uppbackad av gitarr och kör. Jag fastnade stenhårt för den lite spöklika låten och skickade iväg ett meddelande till sångerskan: jag måste få intervjua dig.

Sedan följde jag Stella Lugosi, som bandet hette, i ett drygt år. De utvecklades från en stor kör till en allt mindre. Sångerskan, Anna Bergvall, tog in en harpa i sin musikaliska arsenal, bredvid elgitarren och pianot. Det släpptes ett par låtar på kassett och det pratades om ett album. Sedan blev det tyst. Ända till någon gång förra året när Anna Bergvall dök upp i ny skepnad, som Majken.
– Jag hade hållit på med Stella Lugosi så länge. Det var mer ett liveprojekt men jag ville spela in låtarna och få ut någonting istället för att bara spela live. Då kändes det bra att börja om, berättar hon när vi möter henne i replokalen i Malmö.
– Det blev Majken för att det är min farmor och hon använder inte det namnet längre. Jag tycker att det är ett bra namn och jag önskar att jag hette Majken. Å andra sidan önskade jag alltid att jag hette Stella också, säger hon med ett skratt.
– Alla är inte födda med ett coolt artistnamn.

Sedan början av december finns debutalbumet Young believer ute. Med på den finns några av låtarna som var med redan då, för fem år sedan. Här finns This war belongs to you (låten från videon som jag fastnade för) och debutsingeln Lovely daughter som, otippat nog, släpptes som kassettsingel då det begav sig. Men här finns också betydligt nyare spår med ett lite mer polerat uttryck än de gamla låtarna.
– Det känns väldigt skönt att ha något fysiskt efter så mycket möda. Och det känns väldigt skönt att låtarna är släppta nu så att man kan gå vidare.
Det mesta på Young believer spelar Anna Bergvall själv och hon har gjort skivan i nära samarbete med producenten Damon Tutunjian från bandet Swirlies. Tillsammans har de rattat fram en ljudbild som är betydligt mer avskalad än de ursprungliga tankarna på en stor damkör.
– Det var skitkul att vara många live för att det var roligt att hänga med sina kompisar och sjunga tillsammans men det är omöjligt att ha ett band med så många människor och spela in och få ihop det. Så det var dags att göra något annat. Det är fortfarande svulstiga låtar.
– Damon har varit jätteviktig för att det skulle bli klart. Jag är sådan att bara jag tvivlar lite så vill jag börja om och det är svårt att göra när man tagit en annan människas tid i anspråk; att bara säga: nu skiter vi i det här.

På releasespelningen på fredag kommer det att vara fyra personer på scen men ofta spelar Anna Bergvall helt själv, något som både är en ekonomisk fråga och en konstnärligt. Ska man vara många på turné blir det naturligtvis både dyrt och krångligt.
– Jag tycker om att vara själv också. Att ha kontroll. Det blir mer personligt och man får mer kontakt med publiken.
Young believer är släppt på Kollektivet Records och releasespelningen sker på rockklubben Plan B, två Malmöitiska musikstorheter som är intimt sammanflätade, på gott och ont. Skivan släpptes i samma veva som klubben blev nekade sitt alkoholtillstånd, något som väckt stor uppmärksamhet.
– Plan B är ju större än Kollektivet. Det kändes väldigt bra att släppa första skivan på Kollektivet men jag tror att jag ska vidare. Både för min skull och för deras.
– Det har varit så mycket med Plan B, vilket jag förstår för det handlar om överlevnad, om att kunna betala hyran där. Det var fruktansvärt dålig tajming att de inte fick alkoholtillstånd. Skivan försvann ju … efter tre års jobb. Det är inte någons fel, det är bara så det blev. Jag älskar Kollektivet men jag känner att jag behöver ett skivbolag, gärna utomlands, som vill sponsra min nästa skiva.

Materialet till en uppföljare är redan färdigskrivet. Hon beskriver de nya låtarna som mer popiga.
– Inte modern pop, riktig pop.
– Min riktning är väl alltid melodier och harmonier och personliga texter. Vi får se. Jag vet inte alls hur den kommer att låta men jag tror att det kommer bli lite mer bandorienterat än den första.
Mer gitarr och mindre harpa?
– Jag tror att det kommer vara ganska lika. Jag skriver alltid på antingen på gitarr, harpa eller piano och låtarna som jag skriver på harpa blir på harpa.


Inspiration till att plocka upp just harpa som instrument kom föga förvånande från Joanna Newsom, desss kanske största fanbärare i popvärlden.
– Jag har velat spela harpa sedan jag hörde hennes trippelalbum. Jag hittade en liten harpa i second hand-butiken där jag jobbar och så köpte jag den och började lära mig.
– Det är bara väldigt kul att spela på harpan. Och allting låter bra, det är ett väldigt förlåtande instrument. Men jag gillar nog fortfarande elgitarren mest.
– Det känns som att harpisten har blivit en eufemism för kvinnlig musiker. Bilden är att det är en kvinna som ska spela den. Då känns det skönt att få kombinera harpan med elgitarr. Att skita ned ljudet och göra som man vill. Det behöver inte vara det ena eller det andra. Jag tycker om kontrasten mellan harpa och elgitarr. Inte samtidigt kanske … volymmässigt så är de inte bästa kompisar.

En lysande andra halva

Senast Jill Johnson stod på en klubbscen var hon 17 år. Då sjöng hon covers av Tina Turner och Bon Jovi berättar hon. Sedan dess har hon gjort Mello, blivit countrydrottning, spelat in Jills Veranda och Så mycket bättre och gjort storstilad jazzshow; blivit en av Sveriges mest älskade artister.

Det är inte svårt att se varför. Hon har röstresurser som få kan mäta sig och en personlighet som förefaller ha träffat helt rätt med den svenska folksjälen, om det nu finns en sådan. Att hon dessutom verkar kunna sjunga precis vad som helst – från soul till cocktailjazz, från ömsinta countryballader till fläskig sydstatsrock – ger utrymme för en bred publik.

Fredagskvällens spelning på Kulturbolaget var premiär, inte bara för klubbturnén utan även för nya ep:n My remedy som hon skrivit ihop med skånske Robin Stjernberg. Ett otippat sammarbete, måhända, men ett lyckat sådant vad det verkar. KB är utsålt och manegen är krattad för en lyckad kväll.

Det börjar dock lite jämntjockt. Om det finns ett problem med Jill Johnsons låtkatalog är det allt för mycket harvande i midtempo. Hennes band har rejält med muskler som inledningsvis spänns lite väl ofta. Det går ut över nyanserna och Johnsons röst får för lite utrymme att andas i musiken.

Men det blir så mycket bättre. Halvvägs genom spelningen, direkt efter titelspåret från nya ep:n, lägger Jill och bandet in en högre växel och sparkar av sig vägdammet.
– Jag är kanske inte så rock n roll som folk skulle önska, säger hon.

Men när hon fyrar av ett knippe  låtar som lägger sig nära sydstatsrocken – We can sleep it of, ännu osläppta Masquerade, Better think again och Jacked up heart – Här visar hon precis hur mycket rock n roll hon kan vara på scen. Här kommer så väl klöset i hennes röst som bandets tyngd och kraft till sin rätt. Efter det är det som en helt annan spelning.

Trots det, och trots en fin version av hennes mest minnesvärda Så mycket bättre-tolkning – Open your heart – är det en annan cover som biter sig kvar. Som sista extranummer plockar hon fram det verkliga esset i rockärmen: en träskbluesig version av Doug Seegers Going down to the river.

 

Med röst som en sommarbris

Det drog en värmande bris genom Palladium igårkväll, lika lätt som ett andetag och lika varm som den gångna sommaren. Den luktar som lata dagar vid havet och storstadsnätter på ännu solvarm asfalt. Amanda Ginsburg har förmågan att med sin stämma locka fram de där bilderna och den där känslan.

Första gången hennes musik kom in i mitt liv var en gråkall novemberdag förrförra året när regnet på klassiskt Malmöitiskt sätt drev in från sidan. Hon skulle till att släppa sin andra singel, Flykten från vardagen, precis när jag som bäst behövde en sådan och jag skrev en entusiastisk krönika.

Sedan dess har allting hänt: debutalbum och Allsång på Skansen, Jazzkatt och Grammis, Olle Adolphsson-stipendium och långt många fler jämförelser med Monica Zetterlund än vad som går att räkna.

De är ju svåra att komma ifrån, förstås, de där jämförelserna med Monica Z. Det är något med fraseringarna och det lätta handlaget, den ekvilibristiska röstbehandlingen och referenserna till 50- och 60-talens Jazzstockholm, till Beppe Wolgers och Olle Adolphsons texter, till Jan Johanssons folktoner och Hasse & Tages revyer. Och över hela spelningens första set vilar den där somriga känslan från Monicas Zetterlunds Sakta vi går genom stan.

Inte så att Ginsburgs sånger till sitt innehåll är tillbakablickande. Hon tar arvet av en stolt tradition och placerar den rent textmässigt i nutiden, utan att för den skull göra en grej av det.

Egentligen borde jag tycka det är lite för snällt och lite för glatt. Till och med när hon sjunger om En blå dag liksom glittrar det om rösten. Men det gör jag inte. Det vänliga tilltalet och den uppenbara musikglädjen blir istället fullständigt charmerande. Hennes band – pianisten och låtskrivarpartnern Filip Ekestubbe, basisten Ludvig Eriksson och Ludwig Gustavsson på trummor – imponerar både individuellt och som dynamisk enhet.

Höjdpunkterna är många. Den ännu inte namngivna sång som tydligen hette Ballad i Ciss moll innan den fick en text och bytte tonart är en. Kvällens allra blåaste stund där Ginsburg sjunger Olle Adolphson-tolkningen Nu har jag fått den jag vill ha, bara kompad av Ludvig Erikssons kontrabas, är en annan.

Ändå är det nog det avslutande numret, hiten, Havsmelodi som fortsätter att spela i skallen på väg hem i den fuktiga Malmökvällen. Den är, tillsammans med Flykten från verkligheten, något av en programförklaring, både för debutalbumet Jag har funderat på en sak och för spelningen. Då drar den där varma brisen genom Palladiums vackra lokaler och känns hela vägen in i märgen.

 

 

The Prodigys frontman död

Foto: Ennio Leanza/AP/KEYSTONE/TT

Lollipop-festivalen 1996. Firestarter med The Prodigy var nysläppt. Keith Flint var helt galen på scen: blicken vild, frisyren hans patenterade inverterade mohikan och utspelet närmast maniskt.
Det var då jag insåg att avståndet mellan rave och punk inte behövde vara så stor.

På 90-talet förenade The Prodigy rave-scenens dansbeats med punkens attityd och aggressiva utspel. Det resulterade i hits som Firestarter och Breath.
Nu rapporterar brittiska medier att gruppens frontman, Keith Flint, har hittats död i sitt hem i Dunmow i Essex på måndagsmorgonen. Han blev 49 år gammal.

Enligt tidningen The Independant var polisen fortfarande på plats vid sångarens hem vid halv två-tiden på måndagen, trots att man inte betraktar dödsfallet som misstänkt.

Polisen larmades till Flints bostad strax efter klockan åtta på morgonen.
– Vi uppärksammades på oro för en persons välfärd vid en adress på Brook Hill, North End, strax efter 08.10 på måndagen. Vi ryckte ut och, tyvärr, så dödförklarades en 49-årig man på plats. Hans anhöriga har underrättats, säger en representant för Essex-polisen till brittisk media.

The Prodigy var en del av det tidiga 90-talets ravescen och slog igenom på bred front 1996 med hitsinglarna Firestarter och Breath, som båda toppade den brittiska hitlistan, och med albumet The fat of the land, gruppens tredje, som kom årets därpå.

Med sitt aggressiva sound med ena benet i techno och bigbeat och det andra i punk och alternativrock slog bandet en brygga mellan danskids, indiepopfans och rockers. Keith Flint var inte bara gruppens sångare utan också dess självklara visuella fokus med sina piercingar, vilda blick och utflippade frisyr.

När den svartvita videon till Firestarter visades på Top of the pops skrämde Flints utspel barn – eller i alla fall deras föräldrar – så till den grad att BBC bannlyste den.
– Vi var farliga och spännande! Nu är det ingen som vill vara farlig. Det är därför folk tvångsmatas med kommerisella mallstöpta skivor som bara är säkra, säkra, säkra, sa Keith Flint i en intervju med The Guardian 2015.

Totalt sålde The Prodigy uppskattningsvis 30 miljoner skivor, fick ta emot en lång rad priser – inklusive två Brit awards, tre MTV Music Awards. fem MTV Europe Music Awards, två Kerrang Awards och två Grammy-nomineringar. Alla gruppens album, förutom debuten Experience från 1992, toppade den brittiska albumlistan. Deras senaste album No tourists kom i november 2018.

Vid sidan om The Prodigy hade Keith Flint ett band som bar hans efternamn. Han var inbiten motorcyklist och vann framgångar med sitt eget motorcykel-team Team Traction Control som vunnit flera TT-lopp.

”Det är med djupaste chock och sorg som vi kan bekräfta vår bror och bästa vän Keith Flints död. En sann pionjär, innovatör och legend. Han kommer alltid att saknas oss. Vi tackar er för att ni respekterar alla berörda personers integritet vid denna tidpunkt” säger The Prodigys övriga medlemmar i ett uttalande som publicerats på Twitter.

En resa till hiphopens rötter

Hur skulle det låta om man gjorden en universitetsföreläsning om hiphopens historia i form av ett live dj-set? Något i stil med det som ägde rum natten mot lördag på Moriskan, antagligen.

Med professor Joseph Saddler, mer känd som Grandmaster Flash, bakom skivspelarna fick vi följa med till genrens födelse i 70-talets Bronx, genom New Yorks fem boroughs, stadsdelar; från en liten business som mötte en stor business till att bli den största businessen i hela musikbranschen.

Bilderna passerar revy på storbildsskärmen bakom Flash och hans berg av elektronik på bordet framför honom. Gatskyltar, kvarter, graffiti och ansikten. Döda hjältar – och levande. Han är medveten om sin plats i musikhistorien och delar med sig av äran. Big Pun, Tupac Shakur, MCA, Scott La Rock och Lisa “Left Eye” Lopez, många har fått lämna jordelivet för tidigt. Han backar inte för att visa upp muralmålningen i Hollis, Queens, som visar upp Jam Master Jay som den största discjockeyn i USA.

Det är en nostalgitripp och en resa till rötterna men framförallt är det ett block party. Det är musik- och dansglädje och redan innan stormästaren intog scenen uppstod spontan break dance i publiken.

Att kalla spelningen på Moriskan vältajmad är en underdrift. Det har bara gått två veckor sedan Grandmaster Flash fick Polarpriset – ett för priset okaraktäristiskt bra val. Flash var inte den förste hiphop-discjockeyn. Han var inte först att scratcha. Men han var den som utvecklade det till en konstform i sig, som gjorde skivspelarna till ett musikinstrument.

Med pappans gigantiska skivsamling och såväl som intresse och talang för elektronik utvecklade han sin quick-mix theory, backspin-tekniken, så att han kunde dra ut på break beatsen i det oändliga.

På Moriskan visade han med all tydlighet att det inte finns några gränser mellan genrer. Allt från AC/DC:s hårdrocksklassiker Back in black till Queen och David Bowies kritvita funkklassiker Under Pressure och – mer otippat – Suzanne Vegas acapellasång på Tom’s Diner kan, med Grandmaster Flashs utsökta musikalitet och känsliga fingrar på vinylen förvandlas till hiphop.

Jag vet inte om det var utsålt på Moriskan men känslan var att det var fullt som sig bör på ett lyckat block party och stämningen var på topp hela vägen till finalen med Run DMC:s It’s Tricky. Och så går ljusen upp och någonstans önskar man att det hade hållit på hela natten. Men så är ju de bästa festerna. De slutar medan man fortfarande vill ha mer.

”Livet är inte perfekt, varför ska en låt då vara det?”

Att kalla Mariam Wallentins uttryck eklektiskt räcker inte riktigt. Det sträcker sig från frijazz till pop, soul och electronica, inte sällan inom samma låt.
På sin senaste ep, String Variations, som släpptes för ett par veckor sedan tar hon det ett steg vidare när hon klär om sex av sina låtar tillsammans med en stråkkvartett.

Stämningen är närmast andäktig inne på ett välfyllt Plan B under Mariam the Believers spelning på fredagskvällen. Mariam Wallentins röst kräver uppmärksamhet, den griper tag och håller oss fast.
Det är fjärde och sista spelningen på en miniturné i samband med utgivningen av String Variations ep, det tredje släppet i Mariam the Believers Instant Creativity Series, en serie som är tänkt att ge henne möjlighet att göra lite kortare projekt mellan större fullängdsutgåvor.
– Det är ett sätt våga testa saker och vara lite mer spontan. Det är en stor del av att vara kreativ för mig, att våga testa nytt, säger Mariam Wallentin.
Vi möts i den uråldriga husvagn som agerar loge på rockklubben Plan B. Hon och maken Andreas Werliin kommer precis från Malmö Live där de soundcheckat inför deras gemensamma duo Wildbirds & Peacedrums spelning på lördagen som en del av Nathan Larsons Dream Music Two-projekt. Olika uttryck och väldigt olika miljö. Men det är inget som Mariam Wallentin räds.
– Det är bara roligt. Det är lite snurrigt när man som nu går från ett soundcheck till ett annat men det får en också att känna att en lever i nuet. Det blir lite improvisatoriskt; att jag måste vara närvarande oavsett i vilket sammanhang jag befinner mig, säger hon.
– Det får mig att gå inåt och tänka: Hur kan jag nyttja det här soundet med stråkar? Och vad kan jag nyttja imorgon när vi ska spela trummor i 30 minuter? Det blir spännande, lite risker måste man ta.

Tanken på att göra om en del av de låtar hon gjort föddes för ett knappt år sedan i samband med en spelning på Uppsala Slott, när hon och Josefin Runsteen, som spelar i den senaste fulla inkarnationen av Mariam the Believer, pratade om hennes dröm att göra något med stråkar.
– Då sade Josefin att hon tyckte det lät kul och att hon ville arrangera den. Och det gjorde hon, sedan gjorde vi en konsert och det blev så pass bra att jag ville göra en inspelning.
Totalt tolv låtar arrangerades varav sex hamnade på skivan.
– Jag ångrar lite att det bara blev en ep men jag hade bara bokat en dag i Atlantis-studion och då hann vi med sex låtar.
I en tid när musiker ofta ägnar lång tid för att få fram det perfekta ljudet i studion är sex låtar på en dag väldigt mycket.
– På gott och ont har jag ofta gjort så. Jag och Andreas spelar in våra första Wildbirds-skivor, från inspelning och mix till mastring, på en vecka. Jag har försökt att ge det lite mer tid men jag gillar att jobba instinktivt. Jag gillar att jobba när det bränner. Då finns fokuset där. Dessutom tycker jag om när uttrycken skaver lite.
– Jag älskar en bra pop-produktion när allting sitter perfekt men jag har insett att det inte riktigt passar mig. Det är en del av mitt uttryck är att det kanske blir lite fel och att det kanske skorrade lite. Livet är inte perfekt, varför ska en låt då vara det? Jag vill fånga en viss direkthet och det behöver man inte göra bara för att man gör tjugo tagningar på en låt.

Hon berättar att hon ville hitta ett eget sätt att ta sig an stråkarna på. En stor förebild var Alice Coltrane, pianist och harpist som i början av karriären spelade mycket med maken John Coltrane.
– Hon var en stor inspiratör för hur jag ville använda stråksoundet.
– Jag var intresserad av att hitta ett sätt att göra det på som inte bara skulle bli smet och klet; ett sätt som inte bara var vackert. Jag ville pusha det och ha kvar nerv.
– Stråkar är fantastiska att sjunga till, de omfamnar och får det att skimra. Man kan stretcha åt så många olika håll med ett stråksound.
På String Variations ep – och på Plan B:s scen – får låtar som Love makes us better, Bodylife och The string of everything en ganska radikalt annorlunda framtoning än i sina ursprungsversioner.
– Jag har halva foten i popkomponerandet. Jag älskar den sortens struktur och ram att jobba kring men sedan så gillar jag också improvisation och att vara i nuet och då upprepas ju inte samma sak. Jag vill försöka hitta sätt där man kan göra det även inom låtstrukturen. Det här var ett väldigt bra sätt att testa det på. Vad behålls och vilken ny form får den här låten, fast kärnan finns kvar? Precis som vi människor har en låt flera lager. En bra låt, i alla fall.

Förutom att de har Wildbirds & Peacedrums tillsammans medverkar Andreas Werliin som percussionist i Mariam the Believer och de båda är med i frijazzgruppen Fire! Orchestra som är Malmöaktuella till sommaren.
– Han är en väldigt stor del i inspelningsprocessen oftast. Men det är också för att han är lite av min musa. Han är en av de musiker som jag ofta återkommer till. Han förstår mitt uttryck. Precis som Tomas Hallonsten, en keyboardist som är med ikväll. Han är med på nya Fire Orchestraskivan också. Det handlar väl om en tillit.
Hon berättar att skillnaden mellan uttrycken i Wildbirds & Peacedrums och Mariam the Believer delvis står att finna i de bilder hon ser under komponeringsprocessen.
– Om jag ska förenkla det så är Wildbirds kött, det är hud, det är kropp och det är jord. Mariam the Believer är något annat, det är mer universum, stjärnor, himmel. Det är olika sätt att uttrycka sig på som fortfarande är jag.
– Wildbirds är också baserat på låtstruktur men det blir ett helt annat fundament när jag inte har ackordsharmonier att förhålla mig till. Då måste man tänka i andra lager.
Soloprojektet Mariam the Believer föddes just i en önskan att efter Wildbirds & Peacedrums få jobba mer med ackord och ackordsharmonier.
– Det är kanske är lite förvirrande både för mig och för andra med många uttryck men jag tycker inte att det är så relevant. Jag är bara så lycklig att få hålla på med det jag gör, att få fortsätta utforska.
Wildbirds & Peacedrums fick snabbt en jazzstämpel och Mariam Wallentin har själv kammat hem det prestigefyllda priset Jazzkatten för några år sedan. Men den musik som hon gör är knappast renlärig.
– Jag har hamnat i den fällan och den friheten med alla mina olika projekt. Var vi jazz eller inte? Jag har aldrig varit jätteintresserad att förhålla mig till de där reglerna. Jag plockar det jag tycker om och nyttjar det.
– Folk får kalla det vad de vill så länge jag kan känna att jag är fri. Min uppgift är väl att vara musiker och försöka ta till vara den situationen jag är i och de medmusiker jag har. Och förhoppningsvis också känna lusten att skapa. Sedan hoppas jag att någon hänger med på de här turerna man tar.

Även som sångerska målar Mariam Wallentin med en bred palett. En stunden går tankarna till Kate Bush, nästa till Björk eller Nina Simone. Ändå finns det något där som är distinkt hennes eget. På frågan var hon hittade sin röst svarar hon trevande för att till slut säga att hon nog inte kan svara på det.
– Jag vet inte heller om jag hittat den. Jag har väl ett grundsound i hur jag är formad och hur jag tycker om att använda det jag har men jag försöker också att utvecklas. Jag ser fram emot att bli 70 och gå ned en oktav till, den där Leonard Cohen-oktaven, säger hon med ett skratt.
– Jag kan också fascineras av människor som har hittat ett uttryck och tycker om att vara i det. Man kan ju fortfarande pusha sig inom den där bubblan. Men jag tror att jag är lite för rastlös. Och jag är kanske inte jätterädd för att misslyckas. Det är klart att man bryr sig om att det ska låta bra – det är en balansgång – men man måste ju också våga. Ställer man sig på en scen, oavsett vad man gör, då tittar folk på en och då måste man våga stå där.

* * *

Fredagen på Plan B innebar inte bara en spelning med Mariam the Believer utan även kontraktskrivande. Det förefaller som att Plan B som länge varit hotade på grund av att de nekats alkoholtillstånd har fått en räddningsplanka i och med att Ulf Johansson som driver Stockholmsklubbarna Slaktkyrkan och Kraken går in i verksamheten. Om det skriver jag i artiklarna nedan:

Från barerna i New Jersey till omslaget på Rolling Stone

Dennis Locorriere, sångare och gitarrist i Dr Hook. Foto: Pressbild

De var barbandet från New Jersey som skulle ta sig hela vägen till omslaget på Rolling Stone och hitlistor jorden runt.
50 år senare firar Dr Hooks sångare Dennis Locorriere bandets låtskatt med en jubileumsturné som den 5 maj når Malmö Live.

Var börjar en historia? För halva det som skulle bli Dr Hook började det i Alabama någon gång under hippieåren men det var i New Jersey bandet tog form under ledning av hemmasonen Dennis Locorriere.
– Vi var ett barband, konstaterar Locorriere över telefon.
Även om det var Dennis Locorriere som var den ledande rösten i bandet delade han rampljuset med Ray Sawyer.
– Från början hade vi inget namn, vi behövde inget men när vi spelade på en liten bar i New Jersey så ville barägaren, Joe, sätta upp en affisch i fönstret och undrade vad vi hette.
De var tvungna att snabbt komma på ett namn och valet föll på Dr Hook and the Medicine Show.
– Vi hade en kille med ögonlapp i bandet så det kändes rätt, säger han med hänvisning till Sawyer.
Namnets senare del kom från de så kallade medicin-shower där mindre nogräknade handlare reste omkring från stad till stad. När de kom fram ställde de till med en massa liv för att få till en folksamling som man sedan kunde sälja sina mirakelmediciner till.
– ”Dr Hook and the medicine Show gives you tonic for the soul” stod det på affischerna. Och ”the tonic” var öl, skrattar Locorriere.

Foto: Pressbild

Dr Hooks lycka var gjord den dagen de kom i kontakt med låtskrivaren Shel Silverstein. Silverstein var inte mycket till sångare och hans egna skivor är svårlyssnade men som låtskrivare var han desto vassare med sånger som gick balansgången mellan det känslosamma och det humoristiska. Karriären tog ett skutt när man kom med i filmen Who is Harry Kellerman and why is he saying those terrible things about me? 1971. Samma år kom den självbetitlade debutplattan som innehöll klassikern Sylvia’s mother. Majoriteten av låtarna var skrivna av Silverstein.
– Jag hade varit Shel Silverstein-fan sedan jag var 15, 16 år. Jag minns att jag såg honom på gatan i New York som barn och inte vågade gå fram och hälsa. Sedan, några år senare var det någon som kom till oss med ett kassettband och sa att vi hade möjligheten att vara med i en film med Dustin Hoffman. Lär er de här låtarna men bryr er inte om killen som sjunger. Jag satte på bandet och blev helt galen för att jag förstod att jag skulle få jobba med honom.
Sammarbetat varade över två album och resulterade i låtar som Carry me Carrie, The Ballad of Lucy Jordan, Freakin at the freakers ball, för att bara nämna några.
– Efter det sade han till oss att börja skriva själva för att annars skulle folk tro att det bara handlade om honom. Det var en sådan kille han var. Vi förblev vänner för resten av hans liv och efter tiden med Dr Hook gjorde jag en enmansteateruppsättning som han skrev på Lincoln Center i New York.
– Shel var en sådan där kille som kunde försvinna bara man gick ut och pissade, sedan såg man honom inte igen förrän sex månader senare men då hade han å andra sidan 30 nya låtar att välja bland.
– Han hade en stor litterär hjärna. Jag frågade honom senare i livet varför han litade på en så ung kille att förvalta hans sånger och han svarade att det var för att jag var en gammal själ. Jag förstod alltid tragedin i The Ballad of Lucy Jordan och More like the movies, Jag kanske bara var en ledsen liten jävel. På något sätt fattade jag alltid Shels känslor. Det tjänade mig väl och, när jag tänker tillbaka, så tjänade det nog honom väl också.

Ett av de mest kända – och lyckade samarbetena mellan Dr Hook och Shel Silverstein kom med låten Cover of the Rolling Stone som handlar om ett stort rockband som lyckas med det mesta – utom att hamna på omslaget på den amerikanska musikpressens flaggskepp. Vilket de dock gjorde efter att den låten släppts. Typ. Artikeln inne i tidningen var skriven av en då blott 15-årig Cameron Crowe som skulle växa upp och bli firad filmregissör.
– Det var bara tre av oss med och vi var karrikerade. Det var kul att få ett erkännande men det stod inte Dr Hook på omslaget utan ”What-their-names”. Jag läste om artikeln för några år sedan och jag hade ingenting att säga i den. Jag var bara en grabb, 18 eller 19 år gammal och hade precis slutat high school. Jag hade ingen erfarenhet.

Var börjar en historia? Var tar den slut? Dr Hook tackade för sig 1985. För Shel Silverstein slutade den på våren 1999 och Ray Sawyer – mannen med ögonlappen som inspirerade gruppens namn – gick ur tiden nu på nyårsafton. Men den musik de gjorde under de 17 år bandet fanns lever än.
– Efter bandets farvälturné lämnade jag det. Jag spelade någon Dr Hook-låt här och där men släppte soloskivor och gjordet soloturnéer, teaterpjäsen och skrev låtar åt andra. Jag hade kommit till en punkt i livet där jag frågade mig om det här var allt jag var. Är det den jag ska vara för alltid? Om jag inte sjunger Sylvia’s mother – är jag skit då? Det var inte att jag inte var stolt över vad vi gjort men jag ville inte bli den där killen som vid 50 års ålder fortfarande visar filmklipp på den där touch downen han gjorde när han gick i high school.
Men så, för en dryg handfull år sedan, köpte Universal upp bland annat Dr Hooks låtkatalog från EMI. Locorriere fick frågan om han kunde tänka sig att sätta ihop ett samlingsalbum som även skulle innehålla lite mer udda spår.
– Jag tog jobbet och satte mig att lyssna igenom alla inspelningar vi gjorde, något jag aldrig gjort innan. När jag gjorde det blev jag glad över insikten att vi inte gjorde samma låt om och om igen. Det slog mig att det här skulle man kunna göra en fantastisk show med, jag tänkte inte ens på 50-årsjubiléet då. Det handlade om dynamiken. Vi skulle kunna få folk att skratta och gråta, precis som Shels låtar fick mig att skratta och gråta. Jag satte ihop ett band och började turnera världen över med det och … det slog gnistor om det.
– Förr i tiden sade folk alltid till oss att: ”Först var ni ett gäng hippies, sedan klippte ni er och började spela disco”. Det var något som vi dömdes för men allt vi gjorde var att följa med i tiden. Visst finns det saker jag ångrar. Vissa låtar blev hits och andra inte. Vissa skjortor undrar jag vad jag tänkte när jag tog på mig dem. Men när jag ser på Dr Hook som helhet så gjorde jag rätt. Det som bevisar det är att när vi släpper biljetter så är det folk som köper dem.

Fotnot: Intervjun med Dennis Locorriere gjordes innan Ray Sawyers död.

Fotnot 2: Spelningen skulle gått av stapel den 19 februari men har skjutits fram till den 5 maj eftersom Dennis Locorriere tvingats genomföra en mindre operation.

Från stallet till djungeln till buren

Foto: Leo Bretzer

Var börjar en historia? För mig kan det ha varit 1982, kanske. Jag var i alla fall någonstans i trakterna av 11 år och ägnade mycket av min fritid till att rida. I stallet dit mina stackars föräldrar tvingades skjutsa mig till i ottan varje söndagsmorgon råkade jag hitta ett kassettband.
För de som är lite yngre kan det vara på sin plats att påpeka att om man växte upp i en svensk småstad i början av 80-talet utan storasyskon som kunde ta en vid handen och leda en in i den populärmusikaliska djungeln var det lätt att förrirra sig bort från stigen.

På tv visades musik riktad mot en yngre publik regelbundet. Regelbundet en gång om året, vill säga, på Lucianatten. Ny input var därför välkommet och jag stoppade kassettbandet i bandaren, tryckte på play och …

“The tiger, he looked out of his cage and smiled.”

Rösten bars fram av ett ganska corny baktaktsbeat men den hade något uppfordrande över sig, lite som tigern som tittar ut från sin bur och ler mot pojken som kommer där.

“He said: I once was running wild and free, just the same as you,
but it’s one step from the jungle to the zoo.
You better watch out or they’re gonna get you to.
They clip your claws, cut you’re hair and make a pussycat out of you.”

Mitt förpubertala jag hade inga som helst problem att relatera till de orden och jag hade i en handvändning fått vad jag nog, såhär i efterhand, måste kalla mitt första favoritband. Kassettbandet fick följa med hem och bli kopierat innan jag lade tillbaka det där jag tog det.
Det gjorde väl inget underverk för ens sociala status direkt på den mellanstadieskola jag gick på med tanke på att de andra killarna på skolan precis börjat upptäcka hårdrock och tyckte att Dr Hook var i mesigaste laget, men vad tusan – hade man varit orolig för sin sociala status hade jag nog inte gett mig in på att som kille skaffa ridning som hobby i ett Sverige som inte direkt på allvar börjat fundera på saker som värdegrund och varje människas rätt att vara sig själv. Men å andra sidan: är man tillräckligt annorlunda brukar det lösa sig ändå.

Var börjar historien? Var slutar den? Någonstans längs vägen gick jag vidare musikaliskt. Som man ju gör. Jag minns att jag någon gång kring 1987, 88 såg Ray Sawyer, den mindre prominente men med sin ögonlapp den mest synlige av bandets båda sångare, uppträda under namnet Dr Hook på ett disco i Falkenberg. ”Hey Ray, where’s Dennis?” ropade någon i publiken. Jag minns inte om det var bra men jag minns att det kändes lite sorgligt. Från The Cover of the Rolling Stone till ett disco i Falkenberg, liksom.

Men det är klart att elvaåringen i mig vaknar till liv när det ges möjlighet att ringa upp mannen som sjöng den där sången om att det var ett enda steg från djungeln till zoo:et. Och när jag inför intervjun lyssnar in mig på mina gamla hjältar så är det med glädje jag kan konstatera att mycket av materialet, framförallt från åren de arbetade med Shel Silverstein som låtskrivare, fortfarande håller. Som Dennis Locorriere säger: de gjorde inte samma låt om och om igen. Ibland var de tramsiga, ibland roliga, innerliga och dansanta. The Ballad of Lucy Jordan berör fortfarande. Och Cover of the Rolling Stone är fortfarande kul. Och You make my pants wanna get up and dance är fortfarande mest fånig.

Vitt vin, punk och poesi

Victoriateatern i Malmö är inte så punkig, för att uttrycka det milt. Med sin fantastiska art noveau-entré och mysiga teatersalong med små runda bord och sittande publik är det den perfekta lokalen för picknick-konserter. Men för klassiska punkband är det en något udda lokal.

Göteborgsstadsdelen Majornas stoltheter, Attentat, bangar dock inte för aparta miljöer. Den ”riktiga” avslutningen på Svart får i 40 år-firande var på Bommens salonger i centrala Göteborg, en lokal som inte heller ter sig skapad för band som bär sitt arv efter Sex Pistols och The Clash på rockärmen. När den turnén nu får en appendix är det för att säga tack och farväl till basisten Crippa Odin som lämnar bandet efter fyra decennier.

Det är ett farväl som varar i två kvällar, den andra är i kväll. Naturligtvis har biljettrycket varit högre på den andra, och Crippas allra sista spelning, men det var ändå helt okej uppslutning. Och Attentat bjöd sin vana trogen upp till party, trots att gitarristen Kruse var synbart febrig och tvingades sitta ned under delar av spelningen.

Det är en något märklig känsla att se ett band som man brukar stå, hoppa och skräna med till sittande vid ett bord med ett glas vitt framför sig, istället för en pilsner i handen. Men det finns ett driv i bandets musik som kör över sådana petitesser. Jag finner mig ömsom vevande med handen, skränande och allmänt löjligt fånleende till klassiker som ”Rudebecks & Sam”, ”Bonden, byråkraten och jag” och inte minst det som i mina ögon är en av de ultimata svenska punksinglarna: debuten Ge fan i mej.

Glöden slocknar aldrig, heter en dokumentärfilm om bandet och det tycks stämma bra.Sedan blir det kanske ändå inte samma magiska känsla som när jag såg dem på Musikens Hus hemma i Majorna 2010 när de bestämde sig för att sparka igång igen på allvar. Men det kan man kanske inte begära heller.

När jag intervjuade sångaren Mats Jönsson i slutet av förra året pratade han om hur de nyare låtarna, från albumet Fy fan! från 2013, efter att först ha tagits emot lite styvmoderligt av publiken när de spelade live under åren som gått släppts in i värmen bland de gamla klassikerna. Jag kan bara tala för mig själv men jag är böjd att hålla med. Inte minst gäller det ”Går i taket” och ”Sång till punkarna” (den sistnämnda med textreferenser till i princip hela bandets karriär) som får rama in spelningen.

Inför kvällens spelning går ryckten om gästspel från ett celebert lokalt band. Synd att man inte kan vara med då.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.