Ingen mossa på Union Carbide

Det var något lite farligt med Union Carbide Productions back in the day. Det gick rykten om dem. Och så hade de ju tagit sitt namn från världens då mest hatade företag.

1984 flög en kemisk fabrik i Bhopal i Indien ägd av Union Carbide Corporation i luften. Lågt räknat 20 000 dog och 100 000 fick livslånga skador. Dem döpte sig ett band från Göteborgs bättre bemedlade förorter efter två år senare. Man behövde inte vara särskilt lättkränkt för att bli provocerad av det.

Rent musikaliskt tedde de sig dessutom på något som gick stick i stäv med tidsandan. På MTV blandades pudelrock med plastpop och på högstadieskolorna stod slaget mellan syntare och hårdrockare.

Så här i efterhand kan man väl se hur de plockade upp på den våg av amerikansk undergroundrock som växt fram i efterföljden av Black Flag och Hüsker Dü och pekade ut vägen mot 90-talet. Med en stadig dos av tidiga Stooges i grundbygget skapade de svallvågor som nådde hela vägen över Atlanten, något som var betydligt svårare i en internetlös era. Bäst var de när de släppte lös det totala vansinnet på scen.

Tidigare i höstas, lagom till 25-årsjubiléet – eller vad man ska kalla det – av att bandet splittrades släpptes en liveplatta från bandets spelningar på CBGB i New York gjorde de spelningar på Liseberg och Gröna Lund; spelningar som nu följs upp med en mindre klubbturné.

Jag kan inte svara för Gröna Lund-spelningen men på hemmaplan i Göteborg var det, trots en rätt kall och fuktig kväll, gott om folk. Att säga att det var det på KB igår kväll vore en överdrift men de som var där fick höra ett band vars musik det inte växt någon mossa på.

Förstärkta av Lisen Rylander, syster till trummisen Henrik Rylander och tidigare medlem i utmärkta electronicaduon Midair Condo, på piano och Billy Cervin från Ebbots soloband på gitarr, hittar de ett alldeles oemotståndligt ångvältsgroove som liksom mal ned eventuellt motstånd. Ibland, som när de låter Career Opportunities gå över i den nästan meditativa Down on the Beach hittar de den där sköna skärningspunkten där protopunk möter frijazz – lite som när Stooges på sin tid plockade fram saxofonen.

I Down on the Beach är det Ebbot som tutar lur. På Liseberg var det en turkisk Zuma-tuta men på KB gjorde han det med rösten istället, jag misstänker att det beror på att han efter Gröna Lund-spelningen tappade bort munstycket …

Det är alltid svårt det här med spelningar med band som man har ett nostalgiskt förhållande till. Jag kommer aldrig att glömma hur de röjde på scen på Kulturlagret i Falkenberg, jag tror det var 1991. Och visst är Union Carbide idag i någon mån en annan best än vad de var då. Det blir liksom ingen Ebbot i silverfärgade badbyxor under extranumren – och det kanske vi ska vara tacksamma för.

Musiken låter förvånansvärt vital – kanske beroende på att den inte var så tidsbunden när det begav sig – och bandet framför den med värdighet kombinerad med ett kompromisslöst sväng som griper tag trots att bandets låtar egentligen inte har den där hitkaraktären som Ebbot och company skulle hitta med The Soundtrack of our Lives.

“Lika vilse i pannkakan nu som då”

Foto: Morgan Karlsson

Från akustiskt till vrålrock. Punkikonen Johan Johansson kommer, tillsammans med KSM3, till Malmö och tar med sig låtskatten från KSMB, John Lenin och soloplattorna.
– Ibland är det kul att vrida upp till elva, säger Johan Johansson

Vid sidan om Ebba Grön var KSMB det största bandet på den stockholmska punkscenen i slutet av 70-talet. Med låtar som Tidens tempo, Atomreggae och Sex-noll-två skrev de in sig i den svenska rockhistorien. Men det hela tog en ända med förskräckelse. Efter ett par återföreningar blev det ett storbråk mellan forna medlemmar, något som ledde till att det idag både finns ett KSMB och ett KSM3 ute på vägarna. Det sistnämnda kan väl närmast beskrivas som en supergrupp med två medlemmar från KSMB, två från Fas 3 och en från The Hellacopters och Strindbergs.
– Det började av väldigt trista skäl, konstaterar Johan Johansson över telefon från Sardinien där han befinner sig på sin årliga visit hos en vän.
– Det har varit en massa tjafs mellan före detta kollegor. För att vända det till något roligt och för att åka ut och ta tillbaka vår egen musik så fick vi göra det här.

Foto: Jeanette Andersson

Med sig i bagaget, när KSM3 på lördag kommer till Kulturbolaget, har de låtar från hela Johan Johanssons karriär utom från åren med Strindbergs.
– Jag spelar mest akustiskt nu för tiden så det är kul att köra låtar som är svåra att göra på ett sådant sätt.
Det har gått 40 år sedan KSMB bildades och nästan lika länge sedan första inspelningarna släpptes. Ändå tycker inte Johan Johansson det känns som att återbesöka den han en gång var när han sjunger dem.
– Nja. Nej. Jag har fått leva med det här hela tiden. Det är ingenting som jag har stoppat ned i en låda och gömt bort. Det här är något man blir påmind om och som folk står och skriker efter var jag än spelar själv.
– Igår firade vi min frus födelsedag och man känner att man börjar bli lite gammal, men sådant där, det är bara siffror. Jag tycker inte att det är någon större skillnad mellan människan man är nu och när man var 19 faktiskt. Jag har väl ingen utvecklingspotential kanske. Jag känner mig lika vilse i pannkakan nu som då.

Kan det inte vara så att man har utvecklingspotential så länge man känner sig vilse?
– Jo, absolut. Jag vill inte bliva stur, som Pippi sa. Det jag menar är att det inte känns som något sökt sätt att gräva sig tillbaka till någon man inte är längre. Det finns något av det där kvar i en.
Du har inte gjort som Thåström gjorde under lång tid efter Ebba och Imperiet, att stoppa undan sitt gamla material för att senare plocka fram det igen?
– Lite så är det kanske. Inte för att man på något sätt tagit avstånd från det men det passar kanske att göra lite andra grejer ibland. Jag tror inte att Pimme varit så heller. Han har väl velat visa vad han pysslar med nu och inte åka omkring och göra någon revival på sig själv. Det har inte jag heller någon lust att göra. Det är därför vi inte spelar så ofta med det här bandet utan det är vid väl valda och få tillfällen.

Efter att KSMB splittrades första gången och även Johan Johanssons band Strindbergs och John Lenin gått i graven har han ägnat sig åt solokarriären men också åt att hjälpa andra artister.
– Jag vill hålla på med musik. Det är det viktigaste för mig. Jag hamnade i det här läget när jag var 18, 19 år. Då hade jag fått åka på turné, gjort plattor och det hade varit tjejer med Instamatic-kameror som fotade en. Efter att man har fått den där bekräftelsen, då kan man släppa det och bara hålla på med skojig musik. Sedan gillar jag att hjälpa fram nya grejer och få folk att lyssna på sådan musik som jag tycker om. Det har varit en mission för mig som ibland har varit väldigt mycket viktigare än att göra musik själv. Det är skoj att ha hjälpt fram artister som [Stefan] Sundström och [Lars] Winnerbäck.

Det måste ge en egokick också när Winnerbäck idag är en av landets största artister som drar jättepublik …
– Just när det gäller Winnerbäck var nog alla lika förvånade. Jag var ganska övertygad att det skulle gå bra för honom men så jäkla bra trodde nog ingen. Det är jättekul att ha varit med och gett en liten starthjälp.
– Det och att få ha hållit på med gamla idoler. Att ha fått göra en platta med Kjell Höglund som man får bestämma hur den ska låta är helt fantastiskt. Även om det kan ses som raka motsatsen till en egotripp så är det ändå det det är.
– Jag håller på att jobba med en tjej som heter Ellinor Brolin som spelar Kjells grejer. Vi har fått låtar av honom, nya oinspelade grejer som vi håller på och spelar in. Hon har fått hans stafettpinne. Vi träffas ibland och ibland har han med sig en stor pärm med outgivna grejer som han sätter i händerna på Ellinor och säger: de här ska du göra. Det är din tur nu.

På senare år har Kjell Höglunds musik fått något av en renässans. I julas kom en ny singel, i våras släppte Ellen Sundberg en skiva med tolkningar av hans låtar och så har vi då Ellinor Brolins kommande album.
– Ja, den lever och mer nu än på länge. Kjell är en av mina bästa och finaste vänner så det är jättekul att han får uppskattning nu medan han fortfarande lever och han är jätteglad för det själv.
– Jag och Ellinor ska direkt efter att jag spelat i Malmö åka till Västerås för att på söndag spela Kjell-låtar i domkyrkan. Då ska han komma dit och titta. Det är lite ballt. Det är verkligen från det ena till det andra på två dagar.

[contentcards url=”https://www.skd.se/nojesbloggen/2018/08/07/ellen-kastar-ljus-over-hoglund/” one_line=”true”]

Vad ger det dig, den dubbelheten mellan rock n roll å ena sidan och mer stillsam singer-songwriter-musik å den andra?
– Det ligger mer i ögonen på betraktaren kan jag tycka. Egentligen är det samma sak. Det är 60-talspop med proggtexter kan man säga om man ska hårddra det. Sedan handlar det bara om på vilket sätt man spelar det. Det finns något som är skithäftigt med att ha ett band bakom sig och skruva upp på 11 och köra och det finns något som är jättehäftigt och lärorikt med att sitta helt ensam och vara tvungen att fånga en publik så att de inte sitter och babblar skit, liksom. Det är jättekul att kunna göra båda de grejerna.

KSM3 består av: Johan Johansson (från bla KSMB, Strindbergs, John Lenin), Tony Johansson (Fas 3), Peter Ampull (KSMB), Johannes Borgström (Fas 3) och Robban Eriksson (Hellacopters, Strindbergs).

KSM3 gör i helgen en miniturné och spelar i storstäderna. Ikväll på Slaktkyrkan i Stockholm, på fredag på Sticky Fingers i Göteborg och på lördag på Kulturbolaget i Malmö. Förutom KSM3 spelar även Charta 77, Ola Aurell och Herman Hedning.

Robin blir vän med sig själv

Robin Stjernberg är tillbaka, fem år efter senaste plattan, med sin nya ep Under Water. Foto: Karl Anton Björkman

 

Vad hände egentligen med Robin Stjernberg? Det har varit ganska tyst sedan senaste albumet kom ut 2013.
En hel del skulle det visa sig. Idag släpper Hässleholmssonen och forne Mellovinnaren ep:n Under Water.

Pianots strängar klingar ut. Locket läggs ned och pianomannen reser sig och går med fasta steg ur rummet. Med de ljuden avslutas låten Always, det sista spåret på Robin Stjernbergs nya ep. Inspelningen av pianoballaden är avskalad och trots att sången är lågmäld finns det en ljudmässig råhet. Det knarrar om stolen och frasar om kläder och kroppsdelar som rör sig.
– Jag ville ha känslan av en enda tagning och när det är klart reser jag mig och går därifrån, berättar Robin Stjernberg när tidningen når honom mellan dagens låtskrivarsessions och synkning av nya musikvideon.
– Det är det jag vill att hela EP:n ska vara, en autentisk hemmasnickrad skiva.
Han beskriver låten Always som ett avslut på ep:ns tematik där varje låt är ett brev till honom själv och Always knyter ihop säcken,
– Det är där jag blir vän med mig själv och sjunger till mig själv att jag kommer alltid älska mig trots mina brister. Det är något jag kämpat med, att älska mig själv för det är ett sådant stressigt klimat att vara människa idag med social medier och ytlighet. Jag ville stänga dörren till den ångesten jag hade när jag skrev musiken – det är anledningen till att jag vandrar och ut stänger dörren.
Fotstegen och knarrandet är inte det enda ljud från världen utanför musiken som letat sig in i Robin Stjernbergs musik. Han beskriver hur han spelade på disken i studions kök med pennor vilken gav ett klockliknande ljud som fick följa med in i en låt. Fokuset på ljuden hänger ihop med den nya roll han har klivit in i under de senaste åren.

2013 släpptes Pieces, Robin Stjernbergs första “riktiga” skiva, Idol-skivan oräknad. Den innehöll Mellovinnaren och Eurovision-bidraget You. En smakstart på karriären naturligtvis och, som Robin Stjernberg själv säger, orsaken till att han än idag kan leva på musiken. Men efter Pieces har det varit ganska tyst.
– Det är väldigt medvetet för jag har inte varit redo att vara artist på det sättet. Det har varit viktigt att vara musikern, kreatören, skaparen – en konstnär. Att utforska vilka känslor det är som får mitt hjärta att slå extra hårt och sedan kommunicera det i form av musik.
Helt tyst har det ändå inte varit. Det har kommit några singel-låtar men inget större samlat grepp förrän nu. Det innebär dock inte att den idag 27-årige artisten har legat på sofflocket.
– Jag har skrivit låtar, spelat lite och varit med i lite små tv-program här och var. För mig har det mest handlat om att sitta i studion och klura ut vem jag är musikaliskt. Och arbeta med andra artister och låtskrivare. Jag har lärt mig producera också.

Bland annat var Stjernberg med och skrev och producerade Robin Bengtssons låt I can’t go on som vann Melodifestivalen förra året och han var med och skrev sommarhiten Dansa med Malmörapparen Niello.
– Jag ville hitta vad jag står för och vem jag är musikaliskt. Det tar tid, liksom att lära sig producera.
Han beskriver sina låtar som lirade snarare än programmerade – det är piano, gitarr, bas och trummor även om det även finns med programmerade element.
– Jag har lekt med gamla synthar från 70- och 80-talen, utforskat andra epoker. Men sedan landar det i ett melodispråk som jag alltid haft som är väldigt popigt och souligt men inte så tillputsat. Fokus är på känslan i musiken snarare än att det ska låta dyrt.
– Jag tror att jag hittat ett lugn i min sång där jag inte behöver skjuta ifrån som jag har gjort tidigare – “Kolla vilka höga toner jag kan ta och vilka wails jag kan göra!” – Nu har det varit mer fokus på att kommunicera låten och känslorna jag vill förmedla.
Vart känner du att du är på väg?
– Nu är jag på väg att släppa min första ep på fem år och det känns väldigt spännande, Vart den för mig det får vi se. Jag kom precis hem från Nashville för någon månad sedan där jag har varit och jobbat och fått jättebra respons på mina låtar. En dröm skulle vara att få åka och spela utanför Sverige. Det är ju lite att börja om från noll, att showcase-spela, visa vad jag har att säga med min musik.

Kopplingen Nashville och Robin Stjernberg ter sig kanske inte alldeles uppenbar. Han säger att även om han inte själv gör countrymusik så tycker han om att skriva med folk som gör det, att det finns ett klassiskt, tidlöst, låttänk där som han gillar liksom en förståelse för textens betydelse. Men trots att texterna är viktiga är det ändå melodierna som kommer först, det är de som spelar dag ut och dag in i hans huvud, melodier som han sedan gnolar in som röstmemon i mobilen,
– Ibland kommer det något när man står i kön på Ica och då låtsas jag ringa någon och säger “Tjena, tjena, jag skulle bara sjunga en melodi för dig”. Då kollar folk inte konstigt på en. Skulle jag bara börja sjunga så skulle det väcka en massa uppmärksamhet. Det händer konstant, senast idag.

Robin Stjernberg beskriver det som något av att börja om från början med nya ep:n.
– Det kommer nog att ta tid för folk att upptäcka att jag ens har släppt något. Men jag vet att musiken är bra nog så att när vi väl får lyssnare så hoppas jag att de kommer att tycka om det. Jag vet att det finns fans där ute och just nu är det för dem jag gör det. Sedan hoppast jag att ta ny mark men det kommer att ta tid men det är dit jag ska och det kommer att hända. Det intalar jag mig själv, det måste man göra annars har man inte i branschen att göra.

70-talets rock genom arabiska ögon

Det sena 60-talet och tidiga 70-talet var en tid av musikaliskt sökande. Rocken började lämna sin barndomsfas och blickade utåt och inåt för inspiration för att finna vägen mot vuxenlivet. Band från Beatles till Led Zeppelin sökte sig såväl österut som mot den västerländska och afroamerikanska folkmusiken för inspiration.

Samtidigt var en våg av rockmusik på väg att födas i de arabiska storstäderna, i Kairo, Damskus och Beirut. Det är mot ljudet av denna scen som Malmöbandet Al Vin Al Khalidi – med Nadin Al Khalidi från Tarabband och Forbidden Orchestra och Tobias Allvin från Babian och Tummel – lutar sig. Eller, som de säger under spelningen på Victoria i Malmö på torsdagskvällen: hur den hade kunnat  låta om den inte kvästs av religiös fundementalism.

Perspektivet är, med västerländska musikaliska ögon (öron), vridet 180 grader. Där Led Zeppelin och liknande band, med en europeisk och amerikansk utgångspunkt, nyfiket tittade på arabisk musik är det som att det här är musik som med utgångspunkt i arabvärlden lika nyfiket sneglar mot rock ‘n’ rollens form och använder den med sitt eget tonspråk.

Det är en spännande resa de tar oss med på. Det är ett ruggigt driv mittemellan psykedelisk riffrock och arabisk folkton, det är skamlöst lekfullt och svängigt samtidigt som det finns ett musikaliskt djup som engagerar. Hela spelningen får en extra dimension såväl av de både sympatiska och underhållande mellansnacken som av den smittande spelglädjen.

Al Vin Al Khalidi börjar med en stark första akt för att efter paus komma tillbaka ytterligare ett strå vassare. Andra delen inleds lugnare, mer folkmusikorienterat för att sedan mynna ut i en knippe låtar som fullständigt golvar mig, med Julia (tror jag den heter) och youtube-favoriterna Andi Ana och Ma Mirtah i spetsen.

De lämnar oss med en distinkt lust efter mer. Än så länge finns ett par videor och några liveklipp på youtube men ett album ska spelas in, berättar de från scenen. Det ser jag väldigt mycket fram emot.

Snapphaneklanen åter på banan

Elva år har gått sedan senaste albumet släpptes och nio sedan Svenska Akademien somnade in. Men nu är upphovsmännen till den skånska raggan tillbaka på banan igen och på lördag spelar de på Moriskan.
– Vi har saknat varandra som vänner som är ute på vägarna tillsammans, säger Ivan Olausson-Klatil, mer känd som General Knas.

Vi träffas i rekordsommarens sista skälvande suck på en uteservering på Östergatan. Ivan Olausson-Klatil och Carl-Martin Vikingsson, alias Sture Allén den yngre, verkar entusiastiska över att bandet är återförenat. Ett par spelningar har avverkats, dels på Öland Roots och dels på Mosebacke och gensvaret har varit uppmuntrande.
De anger flera skäl till att de nu ger sig ut på vägarna igen. Att de saknat varandra är ett av dem.
– För mig känns det dessutom som att det politiska läget och tonen i samhället gör att det är läge för Svenska Akademien att komma tillbaka och kanske uppdatera sin katalog, säger Ivan.
– När man lyssnar på det gamla så känns det som att mycket av det inte är mindre relevant utan kanske snarare mer, säger Martin.
Det finns också tankar på att skriva och spela in ny musik.
– Det känns som att vi hade fingret på något med antirasism, miljöfrågor och övervakningssamhället och så vidare. Det känns fräscht att komma tillbaka och uppdatera det, att byta ut Bush och Bildt mot Åkesson och Donald Trump. Det har ju inte gått framåt direkt, säger Ivan.

 

Historien om Svenska Akademien, den musikaliska varianten, började i Landskrona 1999, i början av vad som skulle bli en verkligt gyllene era för svensk hiphop med bland andra Timbuktu, Mobbade barn med automatvapen och Looptroop. De slängde in handduken efter tio år och fyra album. Sedan dess har Ivan gjort solokarriär under sitt artistnamn General Knas och Martin har haft soloprojektet Stures Dansorkester och arbetat som pressekreterare för bostadsminister Peter Eriksson.
– Akademien har nästlat sig hela vägen in i regeringen, skrattar Ivan.

En kort återföreningsvända har de också hunnit med 2013. Den resulterade i spelningar och en singel. Det pratades även om ett album men så blev det inte, den gången.
– Då var det inte alls samma seriositet som nu, Vi var inte där riktigt än. Nu känner jag att jag har gjort mina album som soloartist och har nått till en punkt där jag kan känna att jag nått den nivå som jag vill nå, säger Ivan.
– Vi kände redan i replokalen inför första giget att det här gillar vi, säger Martin och fortsätter: – Jag kände efter första vändan, när vi kramat ur oss ett antal skivor och det var ganska tätt mellan dem, att vi skrivit om rätt många ämnen och att det var svårt att inte upprepa sig. Jag hade att ett behov att skriva lite andra saker och skriva lite själv. Vi har spenderat hela våra yngre vuxenliv tillsammans i en turnébuss. Men nu känns som det som att vi är taggade att ta oss an de här ämnena igen.

De menar att det händer något speciellt när de skriver tillsammans.
– Vi skräder inte orden i Akademien men det finns alltid en positiv grundton. När jag skriver egna texter så har jag haft lite svårt att uppbåda den. Den kommer till i synergi mellan våra politiska universum. Jag har saknat att skriva med Martin väldigt mycket. Han har en pedagogisk och pragmatisk ton och jag har en mer idealistisk. Det fungerar jättebra tillsammans tycker jag, säger Ivan.
– Det är kul att skriva ihop för det blir både en politisk diskussion och en konstnärlig. Den kan handla om att den där versen eller det där rimmet kanske inte var så hett, om snygga rim och fraseringar, samtidigt som det kan vara: så kan du väl inte säga och mena? Det är kul med den dubbelheten, säger Martin.

När Svenska Akademien debuterade med Snapphaneklanen 2000 var bandmedlemmarna strax över 20, nu är de 40 och, på ett annat sätt, vuxna. Det har kommit barn in i bilden, civila arbeten och medlemmarna är utspridda över landet.
– Det tycker jag har gått igen i mitt skrivande. Det ska bli intressant att se hur det går igenom i ett Akademie-sammanhang. De första grejerna vi gjorde så hade jag ett mycket större behov av att visa att jag kunde rimma på olika sätt och hade tänkt olika tankar. Det kanske jag inte har behov av nu på samma sätt som när jag var 23. Det är lite som när musikhögskolemusiker spelar i början. De krånglar till det för mycket och står i vägen för sitt eget sväng, säger Martin.
– Du får göra som Eminem på hans senaste och tappa in på den där ungdomliga hungern. Det kan vara intressant att kombinera det med erfarenheten, säger Ivan.

“Snapphaneklanen” har ekat genom mången studentkorridor och ungdomlig för- och efterfest och Svenska Akademien har blivit något av ett generationsband för en grupp som tagit deras musik till sig i en danande ålder. Men på senare tid har deras namn svärtats ner av en annan svensk akademie.
– Det var väl en av anledningarna till att vi kom tillbaka också, hela rabaldret. Det gav en spinneffekt: det här är ju skoj ändå, vi kanske överlever dem – det trodde man inte när man startade, säger Ivan.
– Det blir snävt och insnöat, det gäller väl alla sammanhang. Det kan till och med bli farligt. Det är gamla tiders motsvarighet till filterbubblan där man sitter och bedömer varandras jävlighet. Små bubblor av människor utan insyn utifrån brukar sällan få fram så vettiga beslut, säger Martin.
– Det är väl en institution som känns lite som kungahuset, överspelat, säger Ivan.

Än finns det krut i pistolen

Slyngeln som satt i röda brallor och svart tröja, med en tjock mörk hårmatta, buskiga ögonbryn och buspojksuppsyn medan hans bandkollega Johnny Rotten begick dödssynden att säga ”shit” i tv 1976 har med åren förvandlats till en lågmäld och distingerad gentleman. Med den gyllene jeansjackan från senaste albumomslaget och det numera grånade håret omsorgsfullt kammat nästan snubblar Glen Matlock fram till mikrofonen på ett välfyllt och redan från start ganska svettigt Folk å Rock.

Hur ska det här gå? undrar jag i mitt stilla sinne. Men så snart näven landar på strängarna på den akustiska gitarren är alla sådana funderingar bortblåsta. Det är uppenbart att han hållit krutet torrt under åren som gått. Han behandlar strängarna med en närmast brutal frenesi. Såväl Sex Pistols-örhänget Pretty Vacant som Richard Hells Blank Generation, som Matlock säger att han haft som inspirationskälla till den låten, sitter som en smäck.

The Ghosts of Princes in Towers som Matlock skrev för sitt post Pistols-band Rich Kids är en av spelningens verkliga höjdpunkter, liksom avslutningen när han kör All or Nothing av hans egna ungdomsfavoriter The Small Faces. Är det punk? Spelar det någon roll? Det vore väl synd att säga att en låt som God save the queen inte hade mått bra av såväl elgitarr som bas och trummor men på det stora hela fungerar det väldigt väl.

Det blir naturligtvis ljudmässigt begränsat med bara en gitarr och så rösten – inte minst som Matlock inte är någon större sångare – men det vägs upp av den värme han projicerar, att han verkar ha kul där på scenen och de historier han berättar för oss mellan låtarna. På det stora hela är det en väldigt lyckad kväll med en gammal punkhjälte som är betydligt bättre än vad man har rätt att förvänta sig.

Sex Pistols låtsmed Glen Matlock på egen hand

Glen Matlock. Foto: Chris Musto

Som tonåring befann han sig mitt i en musikalisk revolution. Bandet han var en del av, Sex Pistols, tillhör på många sätt de viktigaste i den moderna musikhistorien.
På onsdag står Glen Matlock på Folk å Rocks scen.

Enligt den brittiska historieskrivningen står punkens födelseplats att finna i klädbutiken Sex på King’s Road. Året var 1975 och butiken drevs av Malcolm McLaren och hans flickvän, kläddesignern Vivienne Westwood. Hit graviterade allehanda udda figurer.
I butiken arbetade bland andra Glen Matlock som skulle bli basist i ett av världens mest inflytelserika band. Här träffade han gitarristen Steve Jones och trummisen Paul Cook. Av McLaren totades de ihop med John Lydon (eller Johnny Rotten som han snart skulle bli känd som).
– Det fanns inte punk då egentligen, säger Glen Matlock med tjock Londonaccent över en brusig telefonlinje.
– Det var Steve, Paul, John, Malcolm McLaren, Bernie Rhodes [som skulle bli manager åt The Clash, reds anm.], Vivienne Westwood och jag. Vi uppfann det. Vi var inte punk; vi var The Sex Pistols. Punk kom senare och det var det tåg som alla andra hoppade på.

Punk skulle bli en stil, ja, nästan en uniform, men då var det någonting väldigt fritt. Det är inte mycket som binder ihop de tidiga banden, däribland Sex Pistols, The Slits, The Clash och The Damned, musikaliskt mer än att de tillhörde samma scen och hade något slags upprorisk attityd. Matlock vänder sig mot de delar av scenen som han upplever som konservativa.
– Jag tycker att det är mer punk att vara sig själv än att slaviskt följa en look som egentligen inte är så där jätteannorlunda från [subkulturen, reds anm.] teddy boys på 60-talet.
Han var 18 år då, sommaren 1975. Som så många andra ungdomar med musikaliska ambitioner började han plugga på Saint Martins College of Art. Men punken kom emellan.
– Alla band jag gillade från 60-talet hade gått på konstskola. Jag gick där för att jag ville spela i ett band och när jag kom med i ett band från världen utanför hoppade jag av.
– Men konstskolan var bra för det gav andrum att utforska idéer som jag aldrig hade fått om jag jobbat i en kakfabrik.

Omslagsbilden från nya plattan Good to go som släpps i dagarna.

The Sex Pistols omgärdas av en mängd myter och inte så lite falsk historieskrivning signerad managern Malcolm McLaren som hanterade dem mer som ett situationistiskt konstprojekt än som ett band.
För Glen slutade det resan redan innan bandets första riktiga album spelades in och hans bas hörs bara på låten Anarchy in the UK. Han står dock som medkompositör till tio av plattans tolv låtar.
Det hette då att Matlock fått sparken för att han gillade Beatles. Matlocks egen förklaring är något annorlunda och hänger ihop med McLarens PR-tricksande. Efter att Johnny Rotten svurit i tv (ivrigt påhejade av den inte helt nyktre programledaren Bill Grundy) blev det ett ramaskri i Storbritannien. Anarchy in the UK-turnén vintern 76-77 kantades av inställda konserter och bannlysningar.
– Det var lite lustigt men naturligtvis frustrerande att inte få spela. En av anledningarna att jag lämnade bandet var att jag kände att det blivit ohederligt. McLaren var iväg någonstans och en konsertarrangör kom fram till mig och undrade om vi ville komma och spela. Sedan kom McLaren och sa: nej, ni kan inte spela där, ni är bannlysta. Och jag tänkte för mig själv: det här stämmer inte. Om man vill skapa en massa press så är det säkert rätt men om man är med i ett band för att man vill spela är det en annan sak. Och jag tror att de andra i bandet kom att tänka mer som jag senare. Vi var ett band av ungdomar för ungdomar när jag var med. Efteråt blev det som en tecknad serie.

Vad var din roll i bandet?
– Kanske som bandets låtsmed. Alla hade med sig någonting. John tog med sig fantastiska texter, Paul och Steve kom med soundet och jag försåg det med det musikaliska skelettet att hänga upp allting på. Jag har en bra känsla för pop som gör texterna mer lättillgängliga. Till och med John har sagt att om han hade fått allt som han själv velat hade musiken varit olyssningsbar.

John Lydon, till höger, och Glen Matlock under Sex Pistols återföreningsturné 2007. Foto: Chris Pizzello/AP/TT

Han ser tillbaka på punkåren med stolthet; stolthet över att ha satt sitt avtryck och varit med om att förändra musikvärlden.
– Förhoppningsvis förändrade vi den till det bättre. Jag hoppas att jag påverkat människor att skapa musik med mer konsekvens och inte mindre.
– Jag tycker att punken passar in i en lång historia av alternativ musik, åtminstone från det tidiga 50-talet och framåt – från Woody Guthrie’s This land is your land, via tidiga Elvis och Gene Vincent. Det är en hel tradition och vi bygger bara på dess axlar. Till och med hippierna hör dit. Det är bara byxorna som är annorlunda. Det är en fin tradition att vara en del av.

Till Malmö kommer Glen Matlock på egen hand, med den akustiska gitarren i hand.
– Det är annorlunda än att turnera med ett band men annorlunda på ett bra sätt, säger han.
Till fördelarna hör att inte vara beroende av någon annan, samtidig har man ingen att gömma sig bakom.
– Det kan vara någonting bra. Det ger en hår på bröstet. När man står där ensam är det upp till en själv att få låten att gå fram. Och för mig är det låten som är det viktiga. Det och kontakten med publiken, att se dem anknyta till något som var helt och fullt en produkt av ens egen fantasi när man skrev låten för 40 år sedan.

Hur har ditt låtskrivande förändrats genom åren?
– Det har det inte, det är exakt likadant, säger han med ett skratt.
– Jag skämtar naturligtvis. När man går genom livet får man en massa olika erfarenheter och dem tar man in i skrivandet. Man skriver en sång för att man inte nödvändigtvis kan få fram det man vill genom att skriva ett brev eller ha ett samtal. Musiken och orden … något som händer känslomässigt som förhoppningsvis är större än summan av delarna. Folk får helt enkelt komma och se hur mitt låtskrivande utvecklats.

 

Glen Matlock har varit med i en lång rad musikaliska projekt efter Sex Pistols.
Han hade bandet Rich Kids tillsammans med Steve New, Rust Egan och Midge Ure och har spelat med Iggy Pop och The Faces. Han har bandet The Philistines och har varit med på samtliga återföreningsvändor med Sex Pistols.

På bandets enda “riktiga” platta Never mind the bollocks (från 1977) hörs hans bas dock bara på ett enda spår, den första singeln: Anarchy in the UK.
För den som vill höra hur det lät när han var med i bandet går det dock alldeles utmärkt. Innan ens Never mind … släppts kom en bootleg med demoinspelningar som heter Spunk. Den är numera officiellt utgiven och finns på Spotify.

På onsdag, 12/9, inleder Glen Matlock sin första soloturné i Sverige med en spelning på Folk & Rock i Malmö 20.00. Dörrarna öppnas 19.00.
Övriga spelningar i Sverige: Hotell Hulingen i Hultsfred 13/9, Nalen i Stockholm 15/9, Pub Ettan i Mariehamn den 16/9.

Soulhopp med känsla för drama

På torsdagen, av alla dagar, när nyheten om Aretha Franklins bortgång just nått oss, känns det extremt passande att se ett av Sveriges riktigt lovande soulhopp på Malmöfestivalens Gustavscen. Inte för att det inte hade varit en relevant sysselsättning vilken dag som helst.

För de flesta av oss klev Malmösångerskan in i våra medvetanden när hon för ett par år sedan tolkade Frans mellovinnare If I were sorry som mellanaktsnummer i Melodifestivalen på ett sätt som nästan fick klockorna att stanna. Sedan dess har hennes debutalbum, Almost lover, kommit ut och tankarna gick direkt till storheter som Amy Winehouse och Adele. Det är referenser som på intet sätt kommer på skam på scen.

Shirins röst är uttrycksfull och säker och hennes sätt att använda den fungerar lika väl med full kraft som när hon tar ned det till något mer intimt. Hom har också en känsla för drama i sin sång och sina låtar som, vid sidan om Adele och Winehouse, får mig att tänka på Shirley Bassey och James Bond-filmslåtar. Det är stora ord i min bok. Stora och välförtjänta.

Över huvud taget finns det en övertygande säkerhet, såväl i hennes sätt att vara på scen som i hennes sätt att sjunga, i låtarna och hennes medmusiker. Hon har en självklart avspänt sätt att prata med publiken som är väldigt symptaiskt. Det bådar gott för framtiden. Så gör också det osläppta smakprovet på vad som komma skall vi fick höra.

När jag såg henne senast var det i baren på Moriskan. Då skrev jag att det förmodligen var sista chansen att se henne i ett så litet och intimt sammanhang och det står jag fast vid. Sedan debutsingeln Back to basics kom för ett år sedan har det gått fort och jag ser ingen anledning till att det inte skulle fortsätta göra det.

En röst som tränger igenom bruset

Stan var verkligen full av folk på torsdagskvällen. Och det inte bara på Stortorget där Timbuktu och Damn! drog rekordpublik. Även på Gustav var det liv och rörelse.

Tills man gick bort till scenen och fastnade i den väv Sarah Klang spann med sin stämma. Hon står där på scen i sin vida, ljusa klänning, i moln av vit rök och förtrollar oss med rösten. Sångerna är så sorgsna men ändå lämnar de åtminstone mig med en känsla av värme och glädje.

Mycket handlar naturligtvis om att hon sjunger så bra. Rösten är både personlig och uttrycksfull utan att kompromissa med tonträffen och hon backas på ett följsamt och elegant sätt av sitt band. Men jag tror också att det handlar om den personlighet som träder fram mellan låtarna som inte ter sig lika kroniskt nedstämd – snarare cool och rolig.

Hon kallar in Malmöartisten Bo Mehr (läs intervju här) för en duett med orden:
”Jag är inte ovän med alla mina ex.”

Det må vara hur det vill med den saken. Tydligt är att Klang fått ett rejält genomslag med sitt debutalbum Love in the Milky Way som släpptes för ett halvår sedan. Och hon vilar inte på hanen.

Från scen beklagar hon att skivan – och därmed spelningen – är så kort. Men hon berättar också att jon håller på att spela in ett nytt album. Vi får ett smakprov som extranummer. Det låter föga förvånande sorgset. Och alldeles underbart.

Smockfullt när Timbuktu kom tillbaka till festivalen

Timbuktu och Damn! å ena sidan och Malmöfestivalen å den andra är något av en match made in heaven. Under några år kändes det nästan som att de var festivalens husband och Stortorget har stått som skådeplats för några riktigt magnifika funkfester med dem. Särskilt minns jag hur Jason Diakité på ett ypperligt sätt, med sina ord, avstyrde ett bråk i publiken (var det 2012?).

Men nu är det några år sedan sist – 30-årsjubileumsfestivalen 2015 – och Jason säger själv från scenen att han knappt kan minnas när det var så långt mellan spelningarna på festivalen. Att de är efterlängtade går inte att ta miste på. Jag kan knappt minnas när jag senast såg Stortorget så fyllt av folk senast. Att ta sig fram till fotografingången vid scenens ena hörn är något av ett projekt och att ta sig ut från torget – jag kunde tyvärr inte stanna hela spelningen eftersom jag skulle se Sarah Klang – ska vi bara inte prata om: det var packat en bra bit in på gågatan.

Igår kallade jag i min recension Silvana Imam för Sveriges största hiphop-artist. Man ska vara försiktig med den typen av utsagor, där man kallar någon den största eller bästa. Det är naturligtvis på ena eller andra sättet subjektivt. Det var naturligtvis mycket mer folk på Timbuktu än på Silvanas spelning men på något sätt känns det som att Timbuktu transcenderat sin genre. Inte minst tillsammans med Damn! är det mer än hiphop; det är soul och det är funk; det är liv och det är dans. Det är Public Enemy, George Clinton och Cab Calloway i ljuv förening. Och det skojar man inte bort.

Är det Jason eller Silvana som är Sveriges största hiphop-artist? Spelar det någon roll? Knappast. Det finns plats för båda på toppen.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer
×