Gladpunk när Plan B öppnade nya lokalen

Punk är vrede. Punk är politik. Punk är anarki och kaos. Punk är människor som inte kan spela men som gör det ändå.

Nej, fördomarna om punkgenren stämmer ganska illa in på 40-årsjubilerande The Toy Dolls som på lördagskvällen gästade Plan B som för första gången slog upp dörrarna till sin nya och betydligt större lokal. Det kunde inte ha börjat bättre. Spelningen var utsåld och förutom Toy Dolls stod Sölvesborgsbandet The Mockingbirds och (före detta) Malmöbandet The Headlines på den nya scenen.

Snarare än anarki, vrede och uppror handlar Toy Dolls inte sällan absurda trudelutter (ja, det är faktiskt ett rimligt ord i sammanhanget) om saker som spindlar i omklädningsrummet och vådan av att ha astma. På scen ser de ut som seriefigurer i sina kulörta solglasögon, sin synkroniserade klädsel och lika synkroniserade rörelsemönster. Musikaliskt handlar det om studsande rytmer, snabba durmelodier och allsångsvänliga refr … nej, inte refränger, allsångsvänliga hela låtar.

I centrum står – naturligtvis – Michael ”Olga” Alger, bandets enda kvarvarande originalmedlem. Hans röst låter lite som om någon skulle ha ätit krita och sedan andats in helium men på något märkligt sätt får han det att fungera. Trots att han närmar sig de 60 (han är 57) tycks hans energi outtömlig och han showar loss mest hela tiden tillsammans med parhästen Tom ”Tommy Goober” Blyth på bas. Det sparkas, hoppas och skuttas i tandem och samtliga inblandade (och då räknar jag med publiken) verkar ha en alldeles strålande stund tillsammans.

Det där med att punkare inte kan spela är en annan fördom som kommer kraftigt på skam. Det är inte en slump att två av bandets tidigare medlemmar idag undervisar på brittiska musikhögskolor. Dagens trio har hängt ihop sedan mitten av 00-talet och är en snortajt enhet. Till det kommer att Olga är något så ovanligt som en klassisk gitarrhjälte.

Hans fingrar rör sig över Telecasterns lönnhals som om den istället var gjord av glödande kol. Tempot och precisionen är blixtrande och bandet bangar inte för att ta sig an Bachs Toccata i D moll och när man gör den Puerto Ricanska kompositören Rafael Hernández Marins El Cumbanchero låter det som om något tagit brittiska 60-talsbandet The Shadows, kört det i dubbeltempo och strösslat med lite av Ennio Morricones spaghettiwestern-soundtracks.

Ekvilibrismen till trots är det ändå sångerna, humorn och glädjen det handlar om. Jag blev introducerad för bandets musik av min kompis Magnus när jag gick på gymnasiet någonstans kring 1986, -87 och de har funnits med mig sedan dess. Deras version av den brittiska barnsången Nellie the elephant var min favorit att sjunga för mina barn på den tiden de var små nog att inte protestera mot pappas brister som sångare (ah, ljuva tid). Att då äntligen få se dem och få se dem leverera på så hög nivå är en lisa för själen.

Jag kan inte hjälpa att skråla med i Spiders in the dressing room, Dougy Giro och Dig that groove. Och Nellie, så klart. Jag fånler mest hela tiden och vart jag ser i publiken är det samma sak – lyckliga ansikten och sjungande munnar. Jag är egentligen inte överförtjust i kombinationen humor och musik men det här kan jag bara inte motstå.

* * *

Ett år har gått sedan grundaren Carlo Emme förklarade Plan B dött efter att en flerårig kamp för att uppfylla alla krav som ställs för att få serveringstillstånd såg ut att vara ohjälpligt förlorad. Nio månader har gått sedan ett halmstrå räcktes ut i form av hjälp från kollegorna på Slaktkyrkan i Stockholm. Ett halmstrå som inte bara skulle kunna rädda klubben utan även utveckla den. Nu har en stor del av de planer som smeds då förverkligats.

Uteserveringen har varit på plats under sommaren och nu är alltså den 900 kvadratmeter stora lokalen öppnad och premiärspelad. Egentligen skulle den ha stått klar redan till Snövit-spelningen förra helgen men det hanns inte med. Ryktet förtäljer att dörrarna på toaletterna hängdes på så sent som när de första gästerna var på väg in i går kväll.

Det är en jäkla resa de har gjort från källaren tvärs över gatan där allt började, via ett före detta garage till att nu ha två scener, varav den största kan ta en ganska stor publik, och en tredje på gång. Det är imponerande.

Lördagens spelning avlöstes av en klubbnatt på temat powerballader men med ålderns rätt och arbetsdag på söndagen tog jag Scorpions Wind of change som min cue att gå hem.

* * *

The Headlines:

The Mockingbirds:

 

En röst som aldrig upphör att fascinera

2018 var ett genombrottsår som hette duga för Sveriges sorgsnaste cowgirl. Hon var med och sjöng i På Spåret som i det närmaste totalt okänd och så var snöbollen i rullning. Det lätt americanafärgade debutalbumet Love in the milky way och den efterföljande turnén visade med all önskvärd tydlighet att här fanns en ny artist som var att räkna med. På Queens of Pop-festivalen kunde inte ens ett gravt strulande PA dölja hennes star quality och Malmöfestivalen visade upp en artist på god väg mot att bli folkkär på riktigt.

När hon på fredagen klev upp Kulturbolagets scen efter att Malmöartisten Bo Mehr värmt upp så var det inför en om inte utsåld så i alla fall ordentligt välfylld rockklubb.

Och det är inte så konstigt med tanke på att hon följt upp debuten med en minst lika bra uppföljare, Creamy Blue som släpptes för mindre än en månad sedan. Den skivan är fylld med samma typ av nästan luftigt filmiska melodier och utsökta låtskrivarhantverk som Fleetwood Mac i sin krafts dagar kunde skämma bort oss med.

Jag står där i publikhavet på KB och låter mig flyta bort, buren av de där stora och fritt flygande melodierna, liksom inbäddad i det där varma vemodet som fyller hennes sånger men som ändå aldrig gör musiken deprimerande. Tvärt om känns den snarare tröstande och upplyftande.

Till inte så liten del handlar det om Sarah Klangs personlighet som artist. Hennes röst må vara i det närmaste kroniskt stämd i moll men hon har en avväpnande humor och en synbarligen oförställd lätthet som hon hanterar sig själv med på scen. Till och med när hon uppvisar spår av nervositet gör hon det på ett sätt som bara får en att tycka mer om henne.

Det har pratats mycket om Sarah Klangs röst, och det på goda grunder. Det är inte bara så att hon sjunger makalöst bra med styrka, lätthet och en tonsäkerhet gjuten i sten. Hon har dessutom förmågan att lämna utrymme och luft för sångerna att andas. Lägg till det en djupt personlig kvalitet i stämman som gör den omedelbart igenkännbar.

Den rösten upphör inte att fascinera och kommer nog inte att göra det på lång, lång tid. Den bärs fram av ett stilsäkert och följsamt band som kan hantera både dynamiken och dramatiken.

Till sist några ord om Bo Mehr. Den forne Nightmen-sångaren Erik Mellerstedts popcrooner-alter ego är mol alena på scen. Över förinspelade bakgrunder tar han ändå scenen till fullo i besittning. De sångmässiga gesterna, i Scott Walkers anda, är lika stora och yviga som hans poser på scen.

’Det kan låta som kritik men är inte menat så. För Mellerstedt fungerar det väl. Det ligger helt i linje med den karaktär Mellerstedt skapat.

Bo Mehr

Levande musikhistoria på Folk å rock

Håret är långt och grått, ansiktet djupt fårat. Den där klara, höga rösten har fårats av tiden den med. Inte för att det är konstigt, Texas-trubaduren Jimmie Dale Gilmore har trots allt hunnit fylla 74 år. Och de där fårorna i rösten tar inte ifrån den det som journalisten Nicholas Dawidoff i boken In the country of country kallar ”The high lonesome plains” i analogi med begreppet ”The high lonesome”, den där speciella kvaliteten som brukar tillskrivas sångare från Appalacherna.

Nu är inte Gilmore från Appalacherna utan från Lubbock, en stad på Texas höglänta slättland, alldeles söder om The Texas Panhandle, en stad så högkyrklig att den länge motstod att göra någon affär av att Buddy Holly kommer därifrån. Och man behöver inte mycket fantasi för att höra vinden som pinar slättlandet i hans milda, vänliga och oerhört vackra stämma. När den där stämman nu fått allt mer drag av gammelmansröst gör det den bara ännu vackrare och mer berörande.

Gilmore har sina musikaliska rötter i bandet The Flatlanders tillsammans med kompisarna Butch Hancock och Joe Ely, ett band som mer än en gång har kallats världens bästa oframgångsrika band. Även om bandet som sådant inte fick några framgångar att tala om födde de både ett numera legandariskt debutalbum och tre ganska solida solokarriärer.

Mannen vid hans högra sida på Folk å rocks scen är tio år yngre och går mer på kraft än Gilmores spröda anslag. Det slår gnistor om Dave Alvins krämfärgade Stratocaster och hans röst har en solid jordighet. Från scenen berättar han om hur han som barn, tillsammans med sin storebror Phil, brukade smita in till Hollywood och bluesklubben Ashgrove för att träffa och lära av på den tiden halvt bortglömda mästare som T-Bone Walker och Lightning Hopkins.

För Dave Alvin började historien i Downey, en satellitstad till Los Angeles, tillsammans med brodern i röjiga rootsrockbandet The Blasters. Den fortsatte sedan i punkbandet X och som mer lågmäld soloartist. I alla de inkarnationerna har låten The 4th of July funnits med, en av mina personliga favoritlåtar. Jag snackar med mannen vid min sida inför spelningen, om låtar som skulle spelas. ”Om Dave bara kör 4th of July är jag nöjd”, säger jag.

Och visst kör han låten om mannen som står på trappen och röker en cigarett ensam medan mexikanska barn skjuter fyrverkerier för att fira nationaldagen. Där inne finns kvinnan som ger honom kinden när han söker läpparna och han frågar sig vad som gick fel: ”Whatever happened, I appologize”. I sin enkelhet är det en lika sorglig som briljant sång. Och i det ligger hans genialitet som låtskrivare: att med små medel skapa stora berättelser.

Alvin och Gilmore har varit vänner i 37 år, berättar Alvin från scenen. Det är han som står för det mesta av mellansnacket. Men av en slump var de där på Ashgrove samtidigt långt tidigare än så (det torde ha varit någon gång i början av 60-talet), det berättar han nu och det sjunger de om på Downey to Lubbock, titelspåret på det gemensamma albumet som får rama in spelningen.

De må vara av olika generation och komma från olika delar av landet och ha väldigt olika uttryck – någonstans möts de ändå musikaliskt i kärleken till den amerikanska rotmusiken; till bluesen, soulen, countryn, rhytm n bluesen och den tidiga rock n rollen. ”A hippie country singer” och en ”wild blues blaster” som lyfter varandra och skakar dammet av musikarvet.

Covervalen säger något om vad det handlar om. Det blir en Sam Cooke, en Lightning Hopkins (spelad som om det vore Elmore James som skrivit den) och en smått magisk tolkning av Grateful Deads Ripple tillägnad bandets nyligen bortgångne textförfattare Robert Hunter.

Det blir en väldigt trevlig kväll på ett utsålt och svettigt Folk å rock, där de vanliga stolarna kvällen till ära är bortställda för att ge plats åt en stående publik som får sig ett stycke väldigt levande musikhistoria till del. Flatlanders lät gammaldags redan i början av 70-talet och The Blasters sökte sig tillbaka i historien i slutet av samma decennium. Ändå blir det inte musealt. För det glöder Alvins gitarr för mycket; för det blåser slättlandsvinden för mycket i Gilmores röst; för det lyser spelglädjen för mycket i deras och kombandet The Guilty Ones ögon. Och glädjen i publikens ögon, kan tilläggas.

Till vänster The Dimpker Brothers från Västervik som agerade förband och som också dök upp och körade på en låt med Jimmie Dale Gilmore och Dave Alvin.

Nadia Tehran golvade igen

Ett mjölkvitt, halvt genomskinligt, plastskynke hänger framför scenen på Plan B. Scenljuset går upp bakom skynket samtidigt som öppningsspåret från Nadia Tehrans debutalbum Dozakh: All lovers hell drar igång. Tehrans fars röst hörs berätta om upplevelser från Iran-Irak-kriget i slutet av 80-talet.

Så trycks en hand mot skynket. Fingrarna spelar över plasten. Konturen av en kvinna syns därbakom. I kombination med den dramatiskt laddade musiken är effekten inte så lite creepy (fast på ett bra sätt). Fingrarna hittar en liten reva i skynket och sliter upp den. Nadia Tehran tittar igenom.

Dozakh: All lovers hell är ett album som skapat svallvågor. Svenska Dagbladet skrev en hyllande helsidesrecension, brittiska The Guardian och amerikanska Vice har gjort reportage. Och det är inte konstigt. Skivan är i mitt tycke årets svenska debutalbum och visar upp en artist som inte bara har något att säga utan även konstnärlig vision och helhetstänk. Inte minst känns det som en skiva som är väldigt viktig i just den samtid som vi lever i; en tid med stora flyktingströmmar, spänningar i samhället och en nyväckt fascism som vädrar sitt fula tryne.

Nadia Tehran golvade mig fullständigt när jag såg henne på Malmöfestivalen i somras med sin intensitet och sceniska närvaro. Det är alltid riskabelt att se en artist på nytt bara några månader efter att man blivit helt tagen av henne. Överraskningseffekten är borta och det är upplagt för att bli besviken. Så blev inte fallet denna gång,

Det var glest i publiken på Plan B. Torsdagskväll, regn, dag innan löning och MFF som spelar Europamatch i stan blev en för tung uppförsbacke men de som kom dit fick se en lysande spelning. Musikaliskt är upplägget detsammans. Tehran på sång tillsammans med en livetrummis och resten av musiken förinspelad. Det visuella har dock förstärkts kraftigt.

På Malmöfestivalen var Nadia Tehran en frisk fläkt på scen, stundtals nästan hyperaktiv. Hon har en känsla för att visualisera sig själv, att spela med blicken, rörelserna, sin klädsel och sina uppseendeväckande frisyrer. På Plan B är detta förstärkt ytterligare. Det gradvis allt mer sönderslitna plastskynket är en utmärkt rekvisita och inomhus blir effekten av ljus, klädsel och utspel så mycket större inomhus i en liten klubb jämfört med utomhus i dagsljus (och regn).

Jag hoppas Nadia Tehran kommer tillbaka till Malmö snart och jag hoppas att hon då möts av en större uppslutning. Hon förtjänar att bli hörd och hennes ord är värda att lyssnas på. Mer än så är hon en artist som förmår möta upp det skarpa innehållet med en lika skarp inramning.

Ångvältsriff och nasala skrik

Det svänger där nere på golvet. Det svänger blytungt. Gary Maders bas, Aaron Hills trummor och nedstämda gitarrriff från Jimmy Bowers ersättare under denna turné, bandets tidigare gitarrist Brian Patton, sätter världen i gungning. De är en ångvält som rullar ut över publiken och förintar allt motstånd.

Genom de sista återstående resterna skär Mike Williams lätt nasala skrik likt en kedjesåg.

– Vi älskar er, hojtar en man i publiken.
– Tack, svarar Mike Williams från scen.
– Vi hatar er, roper en kvinna.
– Oavsett vilket ger ni mig uppmärksamhet, säger Mike Williams med ett leende.

Sludge metal-bandet Eyehategod från New Orleans gästade Plan B på onsdagskvällen. ”Hoppas du får en fin kväll”, sade en god vän när jag berättade att jag skulle dit. ”Det blir nog snarare tungt och hårt” replikerade jag. ”Det kan vara fint det med. På sitt sätt”, sade hon.

Och det kan det ju. Och det var det. Inte så att det inte finns problem med bandets musik. De arbetar väldigt mycket från ett uttryck och det är inte direkt någon större variation mellan bandets låtar.

Å andra sidan har de inom de ramar de satt upp för sin musik har de förfinat det uttrycket till perfektion. Lite som Fucked up! kombinerar hardcore-sång med indie pop-gitarrer förenar de doom metal med hardcore och man skojar inte bort det där svänget.

Inte minst imponeras jag av extremt tajta de är i deras patenterade gradvisa steglösa tempoväxlingar. Och av Mike Williams förmåga att mellan de brutala insatserna bakom mikrofonen projicera bilden av sig själv som en varmhjärtad och jovialisk värd som för visso räcker finger åt publiken men som också också gör hjärt-hand-tecknet och visar till synes äkta glädje över det starka gensvaret.

Det var mörkt (även bokstavligt talat, som synes av bilderna). Det var tungt. Det var brutalt. Och ändå gick man därifrån med ett leende på läpparna. Kanske är det så att den där ångvälten och kedjesågen driver ut de inre demonerna.

 

Ola Magnell med värme

Ola Magnells platta Nya Perspektiv är en av de där skivorna jag alltid kommer tillbaka till. Det utsökta låtskrivarhantverket, texterna och inte minst den uppkäftiga och lite sarkastiska tonen fick honom att stå ut bland 70-talets vispoeter. Det gjorde också de countrydoftande arrangemangen.

Igår gästade han Folk å rock tillsammans med gitarristen Jonatan Stenson, kanske mest känd som gitarrist i Roffe Wikströms band.

Magnell har med åren blivit allt mer introvert i sitt låtskrivande och sarkasmen har allt mer bytts ut mot värme. Värme är också den övergripande känslan av atmosfären på spelningen. Magnell sitter hopkurad över sin gitarr men tilltalet är avslappnat och lite löst i konturerna, fast på ett bra sätt. Han rumsterar om i låtlistan och tar det på känn.

När han spelar fel och tappar text i inledningen av Höstkänning skojar han bort det med ett ”Jag har kunnat den låten i 35 år”. Och det opretentiösa och familjära tilltalet gör att man köper det och skrattar med honom när han avslutar med ett ”Där satt den!”

Och under den varma ytan finns den kvar där, sarkasmen och uppkäftigheten. De hindrar låtarna från att bli mesiga, trots att många av dem är ganska lågmälda. Den numera ganska stillsamma humorn och de klichébefriade texterna gör också sitt till för att höja honom över resten i det svenska trubadurskrået.

Ibland sticker sarkasmen upp till ytan igen. Som när han introducerar vad som ska bli en fenomenal version av opportunisten – en i original tidstypiskt syntig låt som här växer rejält med riktigt bra bluesigt gitarrspel från Jonatan Stenssons sida – med:
”Jag brukar skoja och säga att den här låten inte handlar om nyliberalismen som sådan. Den handlar om Göran Skytte personligen”.

Över huvud taget ger Stenssons känsliga fingrar spelningen en extra dimension och det lediga och lite improviserade samspelet mellan honom och Magnell är en fröjd att se.

Sisters bjöd skön svartsyn

Luften är tjock inne på Kulturbolaget. Röken hänger i luften och det är tvärfullt; spelningen är utsåld sedan månader tillbaka. Så kommer han upp på scenen. Andrew Eldritchs skalle är numera rakad men de obligatoriska solglasögonen sitter där de ska när trummaskinen Doktor Avalanche hostar igång det lika obligatoriska öppningsspåret First and last and always. Han söker sig in i ljuset på en scen där ett kompakt mörker genomkorsas av ljuskäglor; han låter det närmast bränna ansiktet och skapa kontraster lika skarpa som dem i hans sånger.

Jag står där i folkmassan och känner mig nästan lite nervös inför spelningen. Det är en sliten klyscha att prata om att det ena eller andra bandet betydde allt i en viss tid men när det gäller The Sisters of Mercy är det inte överord. De kom fram som en del av, för att inte säga parodi på, postpunken och kom att närmast skapa en egen genre. Svartrock eller goth sade vi då, dark wave säger man nu.

Tre sinsemellan väldigt olika album blev det med lika olika medlemsuppsättningar. Men alltid fanns där i fokuspunkten Eldritchs ödesmättade baryton och lika cyniska som mångbottnade texter.
”Life is short and love is always over in the morning” sjunger han på deras kanske allra bästa låt, Temple of love från 1983. Det är ett passande citat därför att det säger något om varför så många fastnade för dem då det begav sig. I förordet till The gothic rock black book beskrivs svartrockarna som ”a cheery bunch” trots den mörka musik de lyssnar på. Jag tycker att Temple of love-citatet knyter an väl till det. Cynismen – uttryckt i en väldigt cynisk tid – är så uppskruvat att det blir en skrattspegel och musiken, trots molltonerna, en partymusik på ruinens brant.

För mig blev det en stor del av soundtracket till mitt liv. En gång fick jag se dem när det begav sig. Det var 1991 på Roskilde, när den mest hårdrockiga upplagan av bandet turnerade med den då färska Vision Thing-skivan. Det var en ganska lättglömd upplevelse och någonstans där började mitt intresse tona ut.
Inte bara mitt förresten. Det blev inga nya skivor för Sisters of Mercy, istället fortsatte Eldritch att, liksom Ralf Hütter i Kraftwerk, turnera sina gamla låtar med nya musiker.

Det är därför mina förväntningar kanske inte är de allra högsta när Eldritch kommer ut på scenen tillsammans med två gitarrister. Samtidigt vill jag så gärna att det ska bli bra. Det är ändå en viktig del av mina sena tonår vi pratar om.
Någon ny outgiven låt blir det men på det stora hela bjuder Eldritch och company på en greatest hits-show. Visst hade jag kunnat önska mig en Amphetamine logic eller en Body electric men på det stora hela är det en väl sammansatt låtlista med fina versioner av Marian, More och Dominion/Mother Russia i spetsen.

Eldritchs röst är väl inte riktigt vad den varit men förstärkt av allsång och stämning fungerar den. Och även om Eldritch och hans nuvarande bandkollegor ser ut lite som seriefigurer på scen – den långhårige gitarristen har givetvis en fläkt som fluffar upp håret och hans korthåriga kollega syns oftast i hårt motljus för att ge rätt effekt – så känns det som ett någorlunda värdigt sätt att leva på sina gamla meriter.
”All the sisters of mercy they are not departed or gone”, sjunger Leonard Cohen i låten som givit dem deras namn. De både är och inte är det. Och på något sätt är det som sig bör vara. Inte minst som de fortfarande förmår bjuda på både fest och skön svartsyn.

Londonbaserade A.A. Williams som i februari debuterade med en självbetitlad ep värmde upp för Sisters of Mercy, Långsamma suggestiva indievisor med stundtals brännande intensitet skapade klockan-tre-på-natten-stämning trots att visarna på uret nätt och jämnt passerat klockan åtta.

Jag gillar de drömska stämningar hon bygger, mörkret och laddningen men kan samtidigt tycka att det inte känns helt rätt som uppvärmning för just Sisters of Mercy och inte heller så tidigt på kvällen.

Legendar i hoptejpade boots

Med en hoptejpad ormskinnsstövel sparkar han takten på den sargade scenen på Folk å rock. Han tar i ordentligt; lyfter underbenet i 90 graders vinkel innan han slår ned den i golvet.

Sångaren, en gänglig gestalt i svart cowboyhatt och fransprydd vit skjorta, är ensam på scenen med sin akustiska gitarr och mikrofon. Han är inte mer rädd om sin röst än vad han är med stövel och golv. Även där trycker han på ordentligt och är ibland på gränsen till spricka upp utan att någonsin göra det. Det, å andra sidan, är lite av Jason Ringenbergs signum som sångare. Den där balansen på gränsen till vad rösten klarar när det gäller de högre tonerna ger honom en känsla av att det är på allvar, att det han har att säga är viktigt och på riktigt.

– Jag har haft problem de senaste åren med att rösten tar slut men i år har det fungerat bra. Men jag har lärt mig att spara rösten lite grann. Det finns en gräns man kan passera och man lär sig att inte göra det. För mig är det allt jag har. Jag kommer inte att vinna över folk med mitt gitarrspel och det finns inget band att falla tillbaka på. Det handlar om rösten och sångerna.
– De flesta fansen har funnits med mig länge och känner min musik väldigt väl så det är ett stort ansvar. Man vill visa dem att man fortfarande är en relevant artist.

Jag träffar Jason Ringenberg inne på Folk å rock ett par timmar innan spelningen. På min vägg där hemma hänger en affisch från en tidig 00-tals-turné där texten under hans namn lyder ”Nashvilles youngest legend”. Polisongerna som sticker fram under hans vaderade keps har grånat något sedan den turnén och senare i höst ska Nashvilles yngste legend fylla 61, men det finns ändå något ungdomligt över honom, en slags lite pojkaktig entusiasm som tittar fram, inte minst när vi kommer upp på Folk å rocks övervåning och han utbrister ”åh, en riktig skivaffär!”

Till Malmö, en stad han har kopplingar till genom Pontus Snibb, trummisen i den nuvarande upplagan av bandet Jason & The Scorchers, har han kommit med tåg, ett inte helt vanligt transportmedel för turnerande musiker.
– Jag har alltid turnerat med tåg och tycker att det är avkopplande för det mesta. Man bara sitter där och tittar på landskapet och låter någon annan oroa sig för körandet.
– Och det är definitivt bättre för miljön.

Året var 1981 när Jason Ringenberg flyttade från Illinois till countryns huvudstad, Nashville, och bildade Jason & the Scorchers tillsammans med leadgitarristen Warner E Hodges, basisten Jeff Johnson och 2012 bortgångne trummisen Perry Baggs. Med punkiga versioner av klassiska countrylåtar uppblandade med Ringenbergs egna kompositioner var man, tillsammans med band som The Gun Club och Los Angeles-punkarna X sidoprojekt The Knitters, med och skapade cowpunk-genren.

– Det kom naturligt för oss för att det var det vi var. Vi pratade aldrig om det; vi sade aldrig att vi ska förena punkrock och country. Vi spelade det vi spelade och det var det här som kom ur oss.
– Vi spelade mycket med X och The Gun Club var vänner till oss. De var västkustens svar på det vi gjorde. Det fanns några band i New York också så det var många som gjorde liknande saker vid den tiden. Det var spännande att vara en del av det.

När 80-talet gick över i 90-tal somnade Jason & the Scorchers in i samband med att trummisen Perry Baggs diagnosticerades med diabetes och tvingades sluta turnera. 1992 släppte Ringeberg solodebuten One foot in the honky tonk, en mer traditionell countryplatta som han i dag tycker sämst om av sina skivor.
– Det var en bra idé men den nådde inte den nivå som den borde. Jag tror fortfarande att jag har utrymme i mig att göra en riktigt bra countryplatta. Jag skulle vilja göra det.

Var du för ung för det då?
– Ja, kanske. Man kanske behöver ta lite stryk, mer än jag hade fått då, säger han med ett leende.

Istället var det vid millenieskiftet och albumet Pocketful of Soul (2000) och uppföljarna All over Creation (2002) och Empire Builders (2004) han skulle hitta fotfästet som soloartist. Musiken var mer akustisk än Jason & the Scorchers med starka inslag av folksånger och americana. Det var skivor som blandade vackra sånger till de egna döttrarna med små berättelser och uppsluppna rocklåtar som bär punkarvet inom sig.

– Jag trot att det var ett steg i rätt riktning. Jag tycker mycket om de plattorna. One foot in the honky tonk gjorde jag på stort skivbolag och de senare skivorna har jag gjort på egen hand. Jag tror att det är den största skillnaden. Efter One foot in the honky tonk insåg jag att jag måste skriva låtarna själv.

Ett genomgående drag på Jason Ringenbergs soloskivor är de historiskt orienterade berättelserna. Tuskegee Pride handlar om de första svarta piloterna i det amerikanska flygvapnet under andra världskriget och Chief Josephs last dream om hur Nez Perce-indianerna fördrevs från sina marker, för att bara ta två talande exempel.

– Jag är en historie-nörd. Jag har faktiskt en college-examen i historia och var historieintresserad redan som barn.

Även på scenen, mellan låtarna, visar Jason Ringenberg upp en känsla för historieberättande. Det blir historiska utvikningar och berättelser från det egna livet och karriären; berättelser som lyfter spelningen ytterligare.

– Historieberättandet är väldigt viktigt för mig och jag tycker att det har blivit ännu mer viktigt under den här turnén. De nya låtarna har så mycket berättelser i sig att jag finner mig själv pratande mycket mer mellan låtarna än jag någonsin gjort tidigare. Och jag gillar det verkligen, det är en del av kraften i det jag gör.

 

Under det senaste decenniet har det varit tyst på vuxenmusikfronten för Jason Ringenberg. Istället har han koncentrerat sig på sin barnmusikkarraktär Farmer Jason som hämtar inspiration från den bondgård han driver vid sidan av musiken, där han nuförtiden odlar ekologiska sojabönor och majs.
– Barnmusiken var bara något jag ville göra. Det gick bättre och höll på längre än vad jag trodde att det skulle göra. Jag hade små barn och det kändes bara som en rolig grej att göra. Jag testade låtarna på mina barn och de hjälpte faktiskt till att skriva [låten] The Doggie Dance.

Fyra skivor och ett Emmy-belönat tv-program har det blivit med Farmer Jason. I början av februari dök dock Stand Tall upp, hans första soloalbum med nytt material sedan 2004 års Empire Builders och första albumet med vuxenmusik sedan senaste Scorchers-skivan från 2010.

– Jag visste inte om jag hade det i mig att göra vuxenmusik och vara ute och tävla i den riktiga världen. Jag visste inte om det var någon som brydde sig längre. Jag är lika förvånad som någon annan att den här plattan ens kom ut.

Det var ett oväntat samtal som fick honom på spåret igen.
– Jag fick ett telefonsamtal från The National Parks Service [den myndighet som har hand om de amerikanska nationalparkerna, reds anm] och de frågade om jag ville vara gästande konstnär på Sequoia nationalpark. ”Vi vill att du ska promenera omkring bland bergen, skriva låtar och göra spelningar i en månad”.

Svaret blev naturligtvis ja och under en månad levde han i en stuga uppe bland bergen i Sierra Nevada utan ström och rinnande vatten och gjorde just det.
– Det var en fantastisk upplevelse och jag skrev ett gäng bra låtar och jag visste att jag behövde få ut dem.

Innebär det att det finns mer på lager inför framtiden?
– Det finns en del till, kärnan till ännu en platta.

Hur har ditt låtskrivande förändrats under tiden som du varit borta från vuxenmusiken?
– Jag tror att jag har blivit lite mer repetitiv. Det måste man vara med barnmusik. Jag tror också att jag har blivit mer catchy. Det måste man också vara med barn. Man måste fånga dem med en gång med hooken i låten. Och det gör jag på Stand tall.

Och att hookarna i barnlåtarna fungerar även på en publik i hans egen ålder visar sig när han får den att entusiastiskt sjunga med i Tractor Goes Chug Chug Chug och Punk Rock Skunk.

För nio år sedan kom Halcyon Times, det senaste albumet med ett återuppväckt Jason & the Scorchers. Bandets status idag är dock mer oklar.
– Man vet aldrig. De senaste sju åren har inte varit bra för oss. Vi verkar inte få till det, varken med att bestämma oss för att spela in eller för att turnera, även om vi gjorde en liten turné förra månaden i England med Dan Baird och Kentucky Headhunters. Men förutom det har vi egentligen inte gjort någonting sedan Halcyon Times-turnén. Det finns något där som inte fungerar.

Jag måste naturligtvis fråga honom hur det kommer sig att Malmömusikern Pontus Snibb hamnade i ett band från Nashville. Han berättar då om The Mad Cows, en turné som satts ihop av Nationalteaternbasisten Nikke Ström där Jason Ringenberg och Kevin Welch agerade frontmän i ett band som förutom Ström och Snibb bestod av Lasse Englund och forne Emmylou Harris-trummisen Brady Blade.

– Vi spelade över hela Sverige, hade en fantastisk turné och hade mycket skoj. Ett år senare hade vi en spelning bokad i Norge och Perry Baggs var så sjuk i sin diabetes att han inte kunde följa med. Då ringde jag Pontus och sa: du kan redan en del av våra låtar eftersom du spelat gitarr på dem men du är trummis – kan du hoppa in? Vi hade inte ens någon repetition, vi satt bara i hotellrummet med akustiska gitarrer och Pontus slog på en tidning. Och sedan, när vi kom upp på scen, var han så briljant. Han bara satte det så vi använde honom mer och mer när vi kom till Europa.

När det sedan var dags att göra en skiva tillsammans blev Snibb befordrad till permanent medlem i bandet. Och Ringenberg öser lovord över honom.
– Han spelade så bra! Och trummisen har alltid varit viktig för Jason & the Scorchers. Perry Baggs var en sådan personlighet och vi kunde aldrig ersätta honom, inte förrän Pontus. När jag spelar med Pontus nu vill jag aldrig spela med någon annan. Han är en så fantastisk musiker, så intuitiv. Han kan läsa publiken och de andra musikerna och spela precis det som behövs. Pontus Snibb har förändrat mitt kreativa liv på ett stort och väldigt positivt sätt. Och det är en bra karl.

* * *

– Det har säkert spelat många grammy-vinnare här men frågan är 0m här någonsin spelat någon Emmy-vinnare, säger Jason Ringenberg när han introducerar en av Farmer Jason-låtarna.
Hur många grammy-vinnare som spelat på Folk å rocks scen vet jag inte men jag vet att det är en i antågande. Om precis en månad, den 26 oktober, kommer en annan av mina personliga favoriter, Dave Alvin, hit tillsammans med Texas-trubaduren och forne Flatlanders-medlemmen Jimmie Dale Gilmore. Alvins album Public Domain plockade 2000 hem grammyn för årets bästa traditionella folkmusikskiva.

 

 

Årgångs-Oi! på Plan B

”Vårt Oi!-band är opolitiskt för vi vågar inte stöta oss med våra nazi-fans”. Så lyder den inte helt korta titeln på en låt med Laholmspunkarna Svintask. Det är en talande titel på en låt om en subgenre till punken som sedan väldigt tidigt dragits med ett dåligt rykte, detta trots att inget av den första vågen av oi!-band hade någon som helst nazianstrykning.

Kanske handlar det om de enkla allsångsvänliga refrängerna – som skapta för att skrålas från en fotbollsläktare; för en hejaklacksramsa eller för slagord – men oi!, eller gatpunk som det också kallas – lockade punkare och skinheads från båda sidor av den politiska spelplanen. Kravallerna i samband med en The Business-spelning på Hambrough Tavern i Southall den 4 juli 1981 som slutade med att krogen brann ned satte spiken i kistan för genrens rykte.

Oi!-pionjärerna Angelic Upstarts har dock aldrig hymlat med var de står när det kommer till rasism och nazism. Ingen har heller kunnat skylla dem för opolitiska.
– Den här låten är det vi är som band. Den är vad jag är som person, säger Angelic Upstarts sångare Thomas ”Mensi” Mensforth från Plan B:s scen innan han och hans band kastar sig in i en furiös ”Anti-Nazi” från 2002 års album Sons of Spartacus.

Det är inget senkommet ställningstagande. Bandet har alltid slagit uppåt från vänster. Bandets debutsingel The Murder of Liddle Towers från 1978 handlar om Storbritanniens eget Osmo Vallo-fall där en man avled efter ett drunk and disorderly-ingripande (den brittiska motsvarigheten till LOB, Lagen om omhändertagande av berusade). Baksidans titel, Police oppression, talar för sig själv. Både de låtarna är med i setlistan för spelningen på Plan B. Det är också den fantastiska antimilitaristiska Last night another soldier, Tories Tories Tories (Out, Out, Out) (gissa vad den handlar om) och brandbomben 2 000 000 voices som de kaxigt blåser igång spelningen med.

Av det ursprungliga Angelic Upstarts är det bara Mensi som återstår, en jovialisk man med rakad skalle med kroppshydda nog att kunna driva med sin bandkollega gitarristen Newts Newton på grund av hans vikt och komma undan med det. Å andra sidan har det alltid varit Mensi som varit bandets hjärta, hjärna och hårt knutna näve.

Det kanske inte är samma maniska blåslampeintensitet som när Agnostic Front stod på samma scen för ett par veckor sedan men det kompenseras väl av Upstarts starkare låtar och Mensis ärkebrittiska vokala uttryck. Nu, precis som då, levererar gubbpunken såväl livsglädje som kämpaglöd.

 

”Jag försöker följa Orlandos känslor”

Jenny Wilson på Malmö Stadsteaters scen. Foto: Claes Hall

Från sin plats bakom keyboardet på den bakre delen av scenen greppar en svartklädd Jenny Wilson mikrofonen och rör sig mot Orlando och mot oss i publiken.
Kostymerna skvallrar om stiliserat 1800-tal men musiken är anakronistiskt elektronisk och suggestiv.

Den hårt stiliserade scenen, de samtidigt futuristiska som återblickande kostymerna och den stämningsladdade belysningen hjälper till att skapa en känsla av overklighet. Det är som att en musikvideo utspelar sig där på scenen under Malmö Stadsteaters uppsättning av Virginia Woolfs Orlando (som har premiär 14 september).
Från starten med Malmöbaserade popbandet First Floor Power i slutet av 90-talet har Jenny Wilson karvat ut en egensinnig karriär för sig själv. Under det senaste decenniet har hon på sina egna album arbetet tematiskt.

Det har handlat om moderskap, hennes kamp mot cancer och den våldtäkt hon utsatts för. Men hon har också gjort teatermusik till bland annat Drottning Kristina och hon har även gjort en egen föreställning på Dramaten under titeln Who’s afraid of Jenny Wilson (passande nog med en vinkning till Eugene O’Neills drama Who’s afraid of Virginia Woolf).
– Men det är första gången på Malmö Stadsteater och första gången med en så här stor ensamble, säger hon när vi möts under pressträffen.

Hon menar att det inte är någon större skillnad att jobba med sitt eget tema på till exempel ett album eller att komma till ett tema som redan finns där i en teaterpjäs.
– Jag försöker att inte rama in Orlando till ett tema utan att följa hennes/hans känslor och spegla det genom de känslor jag känner i mig själv.
– Det som är annorlunda i en sådan här process är att det hela tiden har varit extremt högt i tak kreativt och konstnärligt. Det är verkligen toppersoner som kan lita på varandras kompetens. Det har gjort det hela lekfullt och gjort att jag har kunnat ta ut svängarna väldigt mycket. Det har varit skitkul. Att göra ett album är inte alltid skitkul för det kan vara flera år av mer ångestladdat arbete.

Orlando utspelar sig under ett spann av århundraden och slutar på 1920-talet. Ändå är den musik Wilson skapat påtagligt mordern.
– Det hade känts som att man skrev folk på näsan om man skulle sitta och följa tiden – nu ska det vara 1600-talsmusik, nu ska det vara 17- eller 1800-talsmusik – det skulle inte vara vettigt. Orlando handlar ju också om någon som sträcker sig mot framtiden. Det tycker jag är det häftiga med Orlando. Det spelar ingen roll om han är en hon eller hon är en han eller vilken tid han eller hon hamnar i. Jag har i och för sig hämtat inspiration i vissa 1600-talsgrejer men då genom mina synthfilter.
– Det känns viktigt ändå att hålla musiken modern för pjäsen är väldigt modern, så som Sara (Cronberg) har regisserat den. Och även om kläderna är inspirerade av tiderna finns det ändå något ganska punkigt i det.

Vad är ditt förhållande till Virginia Woolf?
– Det är inte så mycket att skryta med. Jag har sett Orlandofilmen och älskade den när den kom. Jag har läst några böcker men inte så många. Jag kan inte skryta med att jag har läst på och av någon anledning brukar jag aldrig riktigt göra det, säger hon med ett litet skratt.
– Jag jobbar så intuitivt med konstnärliga projekt.

Om man är för påläst kanske man blir inlåst av det andra har gjort tidigare …
– Ja, så kan det vara. Vi ska inte snacka skit om att vara påläst men jag gillar att vara öppen så länge som möjligt för att jag inte vill bestämma mig för vem, till exempel, Orlando är. Men det är olika arbetssätt. En del gillar att veta allt.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.