”Mycket modigare med åren”

Foto: Johan Nilsson/TT

Närmare 17 år har gått sedan Jessica Andersson slog igenom i talangsåpan Fame Factory. Det har varit 17 år där hon vunnit Mello, Let’s dance och Guldmasken och varit med på Diggiloo-turnén inte mindre än 13 gånger.
Men någon större soloturné har det inte blivit – förrän nu.

Repetitionerna till “På dejt med Jessica Andersson” har precis börjat när Skånskan får en intervju med artisten och, numera även, tv-programledaren. Det ska bli en föreställning som blandar sånger och prat, humor och allvar.
– Jag har turnerat i 15 år men alltid i en ensemble av något slag. Det här är första gången på egna ben, berättar hon.
– Att det kommer just nu handlar om att jag velat samla på mig erfarenheter och material. Nu känns det som att jag ändå varit med om ganska mycket och är sugen på att åka ut och visa min publik det.

Turnén, som har premiär den 1 februari i Göteborg och når Skåne en dryg månad senare, föregås av ett år där Jessica Andersson har tagit det lite lugnare. För första gången på 13 år stod hon över Diggiloo-turnén och inte heller har det blivit någon traditionsenlig julturné. Däremot har hon hunnit debutera som programledare i tv med Ensam mamma söker (TV3) och flyttat ihop med kärleken i en villa på Onsalahalvön söder om Göteborg.
– Jag blev jättesmickrad när de frågade mig [om programledarjobbet] eftersom jag inte hade någon erfarenhet alls av det tidigare. Det blev en sådan där utmaning jag inte kan säga nej till. Jag var tvungen att testa. Jag har också blivit mycket modigare med åren, lite sådär härligt våghalsig som jag önskar att jag hade varit när jag var yngre.

Foto: Pontus Höök

Trots allt har sommaren varit förhållandevis lugn för henne.
– Man behöver landa lite också. Sedan började planeringen för det här som vi ska göra till våren. Det har varit en sommar av mycket funderingar om vart man vill ta det här skeppet någonstans.
Skeppet har fått namnet På dejt med Jessica Andersson och hon beskriver det som ett personligt porträtt i showform.
– Det är många som tror att jag har blivit singel igen och tror att jag letar efter en tilltänkt när de hör det men så är det inte, säger hon med ett skratt.
– Men jag tyckte att det var ett bra namn för att jag kände att jag ville bjuda in till något som känns personligt och intimt och vad kan vara mer intimt än en dejt?

När intervjun görs i mellandagarna har man kommit en bit på vägen. Ett tiotal kreativa möten har hållits, först mellan Jessica Andersson och regissören Hans Marklund och sedan även med bandet, något hon menar är viktigt trots att man inte börjat repetera “på riktigt” än, eftersom hon gärna interagerar med dem på scenen.
Orden i de talade bitarna av föreställningen är i grunden hennes egna men de har skrivits ned i samarbete med regissören Hans Marklund och Anders Lundin.

Jessica Andersson tog sig in i det allmänna medvetandet 2002 först genom att komma tvåa i den första säsongen av Fame Factory och sedan, året därpå, genom att vinna Melodifestivalen tillsammans med Magnus Backlund i duon Fame.
– Jag var närmare 30 år då och det kommer jag också att prata om i föreställningen, att den som verkligen har en stor del i min framgång är Bert Karlsson för at han var den som vågade satsa på mig trots att jag inte var den här unga tjejen som man kanske ser komma fram idag. Dessutom var jag gravid. Han såg väl någonting i mig ändå som han tyckte var värt att satsa på och det är jag naturligtvis otroligt tacksam för.

Vad tror du att det har inneburit för dig själv att du var så pass mogen när du slog igenom?
– Jag vet inte riktigt. Jag inbillar mig att det kanske medför en större ödmjukhet inför det man gör. Jag säger inte att det inte finns artister som slår igenom i ung ålder som är tacksamma men jag kan bara prata för mig själv: Jag känner mig så extremt lyckligt lottad och tacksam. Det är ett jobb: jag tjänar pengar och betalar mina räkningar men jag har svårt att se det som ett jobb, mer som en livsstil. Jag känner tacksamhet att en gammal skivbolagsdirektör valde att satsa på en medelålders kvinna, säger hon med ett skratt.
– Jag var ju bra mycket äldre än Carola, Lena, Charlotte, Robyn eller alla dem som kom efter.

Att hon har hunnit leva ett liv innan hon klev in i artistvärlden färgar av sig på föreställningen. 2009 släpptes hennes självbiografiska bok När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var som berättar om en tuff uppväxt och det självbiografiskt färgade albumet 40.14.4 kom fyra år senare, även det med kraftiga mörka stråk.
– Det har inte bara varit framgångar utan även motgångar ibland. Boken har betytt otroligt mycket för mig. Det skulle kännas konstigt för mig att göra en föreställning och inte också blanda in lite allvar. När jag själv går på föreställningar vill jag bli berörd. Jag tror att det är viktigt att visa sig skör och sårbar inför sin publik.

Förutom soloföreställning gör Jessica Andersson comeback i Diggiloo till sommaren. Något åttonde framträdande i Melodifestivalen blir det dock inte 2019 även om hon fått frågan.
– Jag tyckte att det var lite för tätt inpå senaste gången. Men jag är aldrig främmande för Melodifestivalen. Det låter som en klyscha men det handlar faktiskt helt och hållet om låten, att man får en låt som man inte kan motstå och den här känslan av att utmana sig själv.
– Sedan kan det förhoppningsvis bli en fortsättning på den här dejten. Jag tycker att det är synd att bara ha en. Man måste ge det ett par gånger. Man får ge det ett par gånger innan man väljer att avsluta eller gå vidare.

Foto: Anders Sundqvist

 

På dejt med Jessica Andersson – i Skåne:

9/3 Malmö, Slagthuset
10/3 Ystads Teater
17/3 Helsingborgs konserthus
7/4 Kulturkvarteret i Kristianstad

Året som gått …

Så kan vi lägga ännu ett år till handlingarna. Ett år av höga höjder och djupa dalar – som alla år. Några hjältar gick ur tiden, nu senast Pete Shelley i The Buzzcocks och Ray Sawyer i Dr. Hook. Sawyer, som gick bort på nyårsaftonen, var mannen med cowboyhatt och ögonlapp som genom sin framtoning och lätt sjörövarlika uppenbarelse blev bandets ansikte utåt, trots att det var Dennis Locorriere som var den egentlige frontmannen och leadsångaren.

Andra hjältar föddes under året. Sarah Klang var ett nytt namn för de flesta av oss men med superbt sorgsna sånger, en fantastisk röst och cool attityd tog hon sin rättmätiga plats i våra medvetanden.

Molly Sandén är allt annat än en nykomling men hittade även hon rätt under året och blommade ut till en verklig stjärna, såväl på scen som på skiva.

Här är mina favoriter från året som gick:

Mavis Staples på Kulturbolaget.

Live:

1. Mavis Staples, Kulturbolaget, 2018 07 16

Mavis Staples är en institution inom soul- och gospelmusiken. Med familjebandet The Staple Singers stod hon redan som barn på samma scen som dr Martin Luther King Jr och som 79-åring har hon mer än väl axlat rollen som genrens grand old lady, något hon med all önskvärd tydlighet visade på KB. Vital, rolig och ständigt gripande trollband hon publiken och så även mig.

2. Thåström, Malmöfestivalen, 2018 08 13

Bluesen i Malmö sjöng Thåström om på sitt senaste album – och som han sjöng blues på Malmöfestivalen. En europeisk industriblues en bra bit från den afroamerikanska diton. Han har på något sätt lyckas lämna sin egen starka låtkatalog bakom sig för att skapa något större och mäktigare, där varje konsert är ett konstverk i sin egen rätt. Frågan är om jag någonsin sett honom bättre än han var denna augustikväll.

3. Tarabband och Musica Vitae, Palladium, 2018 03 21

Nadin al-Khalidi skapar i alla sina musikaliska inkarnationer spännande möten mellan öst och väst. Inte minst gäller detta när hon tillsammans med Tarabband på Palladium lät den arabiska folkmusiken korsas med den västerländska konstmusiken i form av Musica Vitaes stråkar.

Plats 4-10 utan inbördes ordning:

Molly Sandén, Babel
Jason Isbell och Lindi Ortega, KB
Svenska Akademien, Pustervik, Göteborg
Silvana Imam, Lundakarnevalen
Anna von Hausswolff, Malmöfestivalen
First Aid Kit, Sofiero
Birdcloud, Liseberg & Holy Moly, Göteborg

Sarah Klang på Malmöfestivalen.

Genombrott: Sarah Klang

Den rösten. Den utstrålningen. Den attityden.

Kerry Bomb i The Headlines.

Cover: The Headlines ”99 Luftballons” live på Malmöfestivalen.

Nenas klassiska pophit har alltid bett om att få göras i punktappning och Malmöbandet The Headlines gör den väldigt, väldigt bra.

Bästa musikläggning: X-Ray Spex ”Oh bondage, up yours”

The Handmaid’s Tale, 2017 års bästa tv-serie fortsatte att vara bra under 2018 när den gick in på sin andra säsong. Och när det smällde så gjorde skedde det rejält. Och det till de mest passande av toner. Explosivt …

Molly Sandén på Stortorget, Babel och Sofiero.

Överraskning: Molly Sandén

Med nya albumet, Större, gick Molly Sandén över till att sjunga på svenska och resultatet var en helt annan artist. Mognare, relevantare, säkrare. Och spelningen på Queens of pop i juli var grym – turnéavslutningen på Babel i december var bättre än så.

Stundtals kunde man skönja Rhys genom röken på Queens of Pop.

Trend: Rökmaskin på steroider

Rökmaskin på scen är effektfullt men i år var det som att man gick bananas med den. När kameran inte kan fokusera på grund av alla partiklar i luften och artisten börjar vifta framför sig för kunna se och sjunga, då går det för långt.

Union Carbide Production

Återkomst: Svenska Akademien och Union Carbide Productions.

Det har varit trångt i comebackfacket i år. Mycket var bra men vad kan jag säga – Wilmer X får ursåkta – för mig var det UCP och Svenska Akademien som fick det att rycka mest i nostalgi-nerven.

Musik på tv: Bruce Springsteen on Broadway (Netflix)

Man behöver inte vara Springsteen-fan för att uppskatta han Broadway-show även om det naturligtvis hjälper. Som låtskrivare har han alltid varit en god berättare. Här låter han den ådran få fritt spelrum med avstamp i sin egen självbiografi. Resultatet är mycket gripande.

Nadezjda Tolokonnikova i Pussy Riot.

Besvikelse: Pussy Riot, Liseberg

Pussy Riot performance i katedralen i Moskva och det rättsliga efterspelet var ett på alla sätt viktigt konstverk. Kollektivets musikaliska inkarnation … not som much.

TV-serier:

1. The Deuce – säsong 2 (HBO)

David Simon visade redan med The Wire hur mycket man kan utmana publiken med komplexitet, både berättarmässigt och när det gäller karaktärer. Precis som The Wire rör sig The Deuce i moraliska gråskalor men till skillnad från knarkhandelns Baltimore befinner vi oss nu istället i den gryende sexindustrin i New York. Med säsong två flyttar vi oss fem år fram i tiden, till 1977. Tidsandan sitter vansinnigt snyggt och skådespeleriet är magiskt, framförallt från Maggie Gyllenhaals sida. Men det är det intrikata manuset som driver bollen i mål.

2. Sharp Objects – (HBO)

Gillian Flynns är en av mina absoluta favoriter bland deckarförfattare efter böcker som Gone girl, Dark places och, inte minst, Sharp Objects. Spännande, obehagligt och ständigt gripande är tv-serieversionen av den sistnämnda sydstatsgotiska romanen. Och Amy Adams är alldeles lysande i huvudrollen som försupen reporter, liksom Patricia Clarkson som hennes mor.

3. La Casa de Papel – säsong 1 & 2 (Netflix)

Spanska La Casa de Papel hade Netflix-premiär 25 december 2017 men som de flesta andra såg jag den först i år så den får vara med. En “den stora stöten” utdragen till två säsonger … kan det verkligen vara något? Ja, med ett skarpt manus och bra skådisar så kan det vara det. Det räckte till en internationell Emmy för bästa dramaserie och en tredjeplats här.

Bubblare: Killing Eve (HBO), Ozark (Netflix), Maniac (Netflix), Diablero (Netflix)

Avsked och nystart när Attentat gästar Malmö

Attentat firade under förra året 40 år som band, bland annat med turnén Svart får i 40 år.
2019 blickar man framåt. Ett nytt album är på gång. Men året inleds med ett avsked och två Malmöspelningar. För basisten Cristian ”Crippa” Odin är Malmöspelningarna de sista han gör med bandet.

Det började, som det så ofta gjorde i Göteborgska punksammanhang, på Sprängkullen. Allaktivitetshuset, beläget där Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs Universitet idag ligger har blivit nästan lika mytomspunnet som Oasen i Rågsved. Här spelade banden i musikrörelsen och senare de i den gryende punkvågen.
I slutet av november 1978 stod fyra nervösa tonårsgrabbar på scenen, för första gången under namnet Attentat, framför 500 personer i publiken. Gitarrerna hade de fått hjälp att stämma dagen innan på musikaffären vid det närbelägna Skanstorget och sedan burit dem i plastkassar till spelstället. Man behöver inte vara expert på hur temperaturväxlingar och fukt påverkar metallsträngar för att förstå att det inte är ett optimalt förfarande för att hålla sina instrument välstämda och välljudande.
– Men de gillade oss! Jag fattar inte hur det gick till men vi gjorde det. Vi klarade av det och det gick bra. Man kan se det på bilder därifrån att det var ett jäkla drag, berättar Mats Jönsson sångare i Attentat som spelar på Victoriateatern i Malmö den 1 och 2 februari.

Jönsson och Attentat live på Liseberg 2013.

Vi möter Jönsson i ganska opunkig miljö, på ett kafé vid domkyrkan i Göteborg med en distinkt prägel av uppdaterad sekelskiftet-1900-elegans. I kaféets bakre – och vid tillfället närmast nedsläckta – rum håller han eftermiddagens möten. 2018 har varit ett år som sett hans band fira 40 år – även om de bara spelat aktivt i cirka 20 av dem – med turnén Svart får i 40 år. Jubileumsspelningen, som hölls på Bellmans salonger i Göteborg – en annan synnerligen opunkig miljö, beskriver Mats Jönsson som bandets bästa någonsin och för att göra tillfället än mer speciellt valde två personer i publiken att förlova sig på scenen under spelningens gång.

Att det skulle vara så länge som 40 år kunde de rimligen inte ha anat då, när de stod på Sprängkullens scen men att han ville stå där i rampljuset, det visste Mats Jönsson redan tidigt.
– När jag var liten så frågade de mig alltid på släktsammankomster och julaftnar och liknande om jag inte kunde ställa mig på stolen och sjunga något och så gjorde jag det. Jag tyckte om uppmärksamhet redan då, när jag var tre, fyra år …
Han beskriver sig som ett musikfan från början. Det var Monkees, Rolling Stones och Tages. Sedan kom glamrocken med Sweet, Slade och Alice Cooper.
– De banden var jävligt bra i början, sedan blev de sämre och knarkade ihjäl sig. Status Quo var också jäkligt bra ett tag men alla blev mesiga efter ett tag. Precis då kom punken. En ny ungdomsmusik. Då fattade jag: jag kan inte spela men ändå kan jag det. Do it yourself.

Efter den insikten var det bara att dra igång. Tillsammans med bland annat gitarristen Magnus ”Paddan” Rydman bildade han bandet som skulle bli Attentat.
– Jag tänkte att det finns hur mycket gitarrister som helst så jag blev basist, då kanske det skulle finnas plats i något band för mig. Jag började spela med Paddan som jag spelar med än idag. Vi blev ett litet punkgäng i Göteborg. Vi var inte många, en 20, 30 stycken i början. Ingen visste vad punk var men vi hade åkt över till London och kollat upp det. Det fanns en skivaffär på Mölndalsvägen som hette Dolores som var vår samlingspunkt. Där träffade man folk som också ville spela men inte kunde.
– Med tiden har vi lärt oss spela. Det är det som är det fina med punken. Gör som du vill, du bestämmer själv, ingen annan. Tycker du inte att det finns några bra tidningar? Då gör du ett fanzine. Finns det inga bra rockklubbar? Då startar du en rockklubb.
Efter ett knappt år lämnade Mats Jönsson över basspelet till en 15-årig nykomling i bandet, Crippa.

Crippa och Paddan.

Det blev en rad plattor och låtar som Ge fan i mej, Rudebecks & Sam, Manskomplex och Bonden, byråkraten & jag som skrev in dem på en självklar plats i den svenska punkhistorien innan man kastade in handduken 1986. Efter ett antal kortare återföreningsvändor började man igen på allvar 2010.
– Det var Peace & Love som ringde och erbjöd ett ganska bra gage, det kändes smickrande.
Senare samma år gjorde man första spelningen på hemmaplan en svettig och utsåld kväll på Musikens hus. Förstärkta med blås och Mats Jönssons då 17-årige son Tintin på sång i Ge fan i mej, en låt han skrivit när han själv var i ungefär samma ålder.

Jönsson, Paul Schöning och Crippa. Schöning lämnade Attentat 2015 och ersattes av Dennis ”Larry” Staaf.

Sedan har det rullat på. Albumet Fy fan, bandets första sedan 1993, kom 2013.
Sedan rullade det, som sagt, på – tills det inte gjorde det längre. 2015 gick Mats Jönsson in i väggen. Heltidsjobb, ett hårdsatsande band, barn och barnbarn i kombination med en personlighet som inte gjorde det lätt att släppa taget sade ifrån.
– Jag ska alltid lägga mig i allt. Jag var fackklubbens ordörande, jag var med i bostadsrättsföreningen, jag bråkade med GAIS [fotbollsklubben som Mats Jönsson under alla år varit engagerad i på olika nivåer, reds. anm.] när de gjorde fel, jag lade mig i allt och tog alla strider. Det är som de sagt till mig: du måste välja dina strider. Du kan bara förändra dig själv och ditt band. Det har min terapeut sagt till mig, det är där du ska lägga din energi, det är där du får ut din politik, det är där du får ut din filosofi.

Lösningen för Mats Jönsson blev terapi, yoga och sjukgymnastik. Och en bandkollega som tog tag i saker och ting.
– Den 1 januari 2017 sade Kruse [Patrik Kruse, gitarrist] till mig: ”Vi ska inte ut och spela live igen, det är det sista du behöver. Vi ska ses varje söndag i studion och skriva nya låtar.”
– Det var skitjobbigt men jag släpade mig dit.
Resultatet av det börjar nu närma sig – ett nytt ännu titellöst album som ska bestå av tretton låtar, elva från sessionerna som Mats Jönsson hade med Patrik Kruse och två som han skrivit tillsammans med Paddan.

Attentat blickar framåt. men för en av bandets medlemmar, Crippa, har det nått vägs ände. Spelningarna på Victoriateatern blir hans sista med bandet. Andra engagemang gör att tiden inte räcker till. Han driver en krog i Göteborg och ska tillsammans med en annan krog öppna ett bryggeri. Dessutom har han barn och barnbarn och spelar med Punk-Jon och i Troublemakers, en annan institution inom göteborgspunken som dock idag agerar på en lite annan ambitionsnivå än Attentat gör.
– De är ett gäng tjommar som åker ut och spelar och har kul. Vi har ambitionen att bli etta på listan. Det kommer vi aldrig att bli men vi har ändå den drömmen fast vi är så gamla. Vi vill bli skitbra.

Hur känns det att gå skilda vägar efter så här många år?
– Det känns bra, i och med att det är ett så klokt beslut. I Attentat har vi lång framförhållning. Han får panikångest varje gång man pratar om en almanacka med honom och det har ju vi märkt. Det har varit rätt jobbigt för honom – och för oss.
– Jag tror han har sugit på det här i några år för han har nämligen blivit trevligare och gladare för varje dag som gått de senaste åren. Det är väl förmodligen för att han förstått att det här kommer att ta slut och därmed har han också blivit mer avslappnad. Nu på senaste turnén skrattade vi oavbrutet.

Spelningarna på Victoriateatern blir de sista för Crippa. Exakt vad som kommer att ske på scenen kommer att visa sig med tiden. Klart är att det blir två set per kväll och hemliga gästartister.
– Det blir låtar från hela karriären för det är det folk vill höra. När den var ny 2013 ville ingen höra Fy fan-låtarna men nu har de blivit inlemmade i publiken medvetanden. Man får alltid kämpa som band för det är bara vi själva som vill höra de nya låtarna.
– Med de gamla låtarna skulle jag kunna gå på autopilot och ibland händer det tyvärr. Man tänker på vad man ska äta sedan och inte att man står på en scen och sjunger för några hundra personer. Det har jag försökt jobba bort genom att vara som Bob Dylan och Jimi Hendrix och ändra lite spontant i texterna på sådana låtar som Maktlös eller Ge fan i mej. Det är skitkul för då ropar folk till mig att “Du sjunger inte som man ska”. Det gör jag väl, det är ju jag som sjunger och det bestämmer vål jag?!

 

ATTENTAT

Bildades 1978 i Göteborg och höll på fram till 1986. Sedan dess har man gjort ett antal återföreningar. De längre är 1991-1993 och 2003 till 2004. Sedan 2010 är man tillbaka på banan igen.

Bandet har släppt albumen Tatuerade tårar (1981), Här & nu (1983), I denna stan (1984), Nerv (1992) och Fy fan (2013). Till det kommer ett antal samlingar, liveplattor och, inte minst skivor med hyllningslåtar till fotbollslaget GAIS. Ett nytt album är på gång.

Bandet består av Mats Jönsson (sång), Magnus ”Paddan” Rydman (gitarr), Patrik Kruse (gitarr) Cristian ”Crippa” Odin (bas) och Dennis ”Larry” Staaf på trummor.

Kruse, Jönsson, Paul, Crippa och Paddan på Lisebergs scen 2013.
Senaste nytt omPunk

Punk som gör gott

Var det årets sista spelning för min det i fredags? Förmodligen. Inget mer är inbokat innan nyår i alla fall och varför inte avsluta on a high note.

Fredagskvällen bjöd välgörenhetsspelning på Babel med fyrtal i skånsk punk: Herr Gårman, Existenz, VA Rocks och The Headlines. De förstnämnda missade jag tyvärr eftersom de spelade så tidigt men resten bjöd, om inte julefrid så dito glädje. Och det inte bara för oss som var där utan även för Malmös hemlösa genom Stadsmissionens arbete, dit pengarna gick.

The Headlines gjorde en grym spelning på Malmöfestivalen i somras. På den minimala scenen, om man nu kan kalla den det, framför baren på Babel var de ännu hetare. Faktum är att scenen var så liten att bandets ena gitarrist nästan fick stå i publiken.

Det är något med Headlines musik som gör mig väldigt glad. Det kan vara de snärtiga, allsångsvänliga refrängerna (vem vill inte skräna med i ”machine gun truth and loud guitars, busted knuckles, we´re the new upstarts”?), den livsbejakande uppkäftigheten eller den uppenbara spelglädje som det hela bärs fram med.

Eller så handlar det bara om att jag är en sucker för punk i rakt nedstigande led från Sham 69 och Rancid. Att Headlines är en rutinerad livemaskin som matchar sina allsångsvänliga refränger med ett sceniskt utspel, inte minst från sångerskan Kerry Bomb (bästa artistnamnet!), som lyfter det hela ännu några snäpp gör ju inte saken sämre.

VA Rocks var för kvällen decimerade med ett stycke trummis och därmed körde Ida Svensson Vollmer (gitarr och sång) och Klara Wedding (bas) akustiskt. Bandets hård-rock’n’roll fungerade väldigt väl även i det nedskalade formatet, inte minst som Svensson Vollmer och Wedding inte försökte göra en MTV Unplugged och mesa till det. Istället spelade de lika hårt som vanligt – ett helt riktigt beslut. Min enda anmärkning är väl att de gärna hade fått hålla på ett tag till. De lämnade oss med mersmak.

Helsingborgsgruppen Existenz, som ursprungligen existerade mellan 1982 och 1986, låter ungefär lika brittiska som bangers and mash, cricket, ljummen bitter och Crystal Palace mot Leeds i fotboll. Delvis handlar det om att sångaren Jyrki Siikaluoma sjunger med brittisk accent men också om att den typ av punk de gör är så ärkebrittisk.

Existenz står på en stabil grund av tidig hardcore, oi! och andravågs-punk. Jag tänker på band som The Business och The Gonads men det finns också ett element av lite hårdare tvåtaktspunk som Discharge och Anti-Cimex även om Existenz är lite för medryckande och allsångsvänliga för att bli så hårda som de sistnämnda banden.

Jag såg aldrig Existenz när det begav sig på 80-talet (jag var 11 när bandet bildades) men att döma av hur det lät på Babel, jämfört med inspelningarna från 82 till 84. så låter de bra mycket bättre nu. Det är å andra sidan inte helt ovanligt när det gäller gamla punkband …

Molly och Tove har hittat hem

Molly Sandén på Babel i lördags.

Jublet fyller den gamla kyrkosalen som inrymmer rockklubben Babel. Det är packat i lokalen när Molly Sandén ska gå upp på scen för sin turnéfinal för i år och det ligger en stämning av spänd förväntan i luften redan när förbandet går av scenen.
Det är ett bra år hon har haft, Molly Sandén. Hennes tredje album, Större, kom ut och hittade hem hos såväl publik som kritiker. Det var som att det faktum att hon växlade över till svenska fick hela den där tidigare oförlösta potentialen att blomma ut och hon förvandlades från ett löfte till en stjärna. När det engelska språket inte längre stod som ett filter kom hennes texter som närgranskar kärleksrelationernas ömmare punkter så mycket närmare.

Hon sparkar igång med titelspåret från plattan och allsången är med redan från start.
På Queens of pop i somras såg jag Molly Sandén för första gången och blev redan då imponerad, inte bara av hennes låtmaterial utan även av henne som scenartist. I en trång och fullpackad rockklubb växer det verkligen till något mycket större.
Hon har varit på turné i tolv år, säger hon, och det märks. Hon har lärt sig sin läxa, att en vokalist inte bara spelar på sina stämband utan även på sitt band och sin publik.
Kontakt är nyckelordet. Hon showar loss för dem i den främre raden men tar också in dem längre bak. Hon får oss att känna oss delaktiga i den kollektiva upplevelse som är en popkonsert.
Vem som står i centrum är självklart men som en riktig stjärna kan hon också lämna plats för andra och låta sitt band skina. Det var länge sedan jag senast såg ett bassolo utanför jazzens och funkens värld, om man säger så.

En av spelningens verkliga höjdpunkter kom, precis som på Queens of pop i somras, med den ljuvliga gitarr och sång-duellen i Säg det. Det är nästan så man får vibbar av samspelet mellan Springsteen och The Big Man på saxofon, inga musikaliska likheter i övrigt. När hon ställer sig bakom keyboardet för att göra Sand, en annan av kvällens höjdpunkter, säger hon att hon inte lyckats spela rätt på den någon gång under turnén.

Hon gör det inte nu heller men det känns ändå rätt, det blir en välbehövlig spricka i perfektionen som skänker en ännu större närvarokänsla. På slutet kan Sandén nästan lämna det där med sången helt. Den har publiken tagit över.
Frågan är om inte hennes styrka ändå är att framstå som så genuin. Hon lyckas faktiskt förmedla känslan av att hon, som hon säger, väntat hela sin karriär på att stå här, framför oss på Babel.

Tove Styrke på Kulturbolaget i fredags.

Molly Sandén och Tove Styrke har en del gemensamt. De är jämngamla, de har båda – trots sina unga år – samlat på sig en stor mängd erfarenhet och är produkter av det svenska popundrets talangfabrik. De har båda släppt sitt tredje och bästa album i år och är artister som känns som att de hittat hem musikaliskt.
Musikaliskt landar Styrke dock en bra bit från Sandén. Där Sandén har blommat ut genom att växla till svenska har Styrke gjort det genom att på albumet Sway vässa sin moderna electropop ännu några snäpp.

När hon på fredagen gästade ett överraskande glesbefolkat KB är det, som hon säger: ”min typ sjunde turné i år”. Hon har bland annat förbandsturnerat med Katy Perry och Lorde och gjort egen klubbturné i USA. Och om den dåliga uppslutningen bekommer henne är det inget hon på något sätt låter skina igenom utan genomför ett både charmigt och drivet set där hon, precis som Sandén, verkligen tar in publiken. Det jag kan sakna är dock något slags samspel med hennes två musiker som förvisas längst bak och ut på kanterna av den blomprydda scenen.

Caroline Cederlöf, mer känd som Grant.

Grant, förtjänar också att nämnas. När jag intervjuade Tove Styrke inför spelningen pratade hon sig varm för sitt förband med sådan entusiasm att dialekten från födelsestaden Umeå började skina igenom. Och jag förstår henne. Grants musik som landar någonstans mellan Lana del Ray, Nancy Sinatra och James Bond-låtar i modern popförpackning är förtrollande och växer rejält live.

En punklegendar har gått ur tiden

Pete Shelley i maj i år. Foto: Marco Ugarte/AP/TT

Pete Shelley är död. Buzzcocks-sångaren avled av en misstänkt hjärtinfarkt på torsdagen, rapporterar BBC. Han blev 63 år gammal.

Det började, som så ofta när det gäller första generationens brittiska punkband, med en Sex Pistols-spelning. I februari 1976 åkte två unga killar från Bolton, Pete Shelley och Howard DeVoto, till London för att se dem spela. Imponerade av vad de såg arrangerade de en spelning på Lesser Free Trade Hall i Manchester.

Egentligen skulle de själva ha agerat förband men eftersom deras bandkompisar hoppade av fick premiärspelningen för deras punkband, The Buzzcocks, vänta till Sex Pistols andra spelning i Manchester, i juli samma år. Efter första ep:n, Spiral Scratch, hoppade DeVoto av. Efter det var det Shelleys ljusa röst och sånger som stod i centrum. The Buzzcocks kom att skapa några av punkrörelsens allra bästa popsinglar, med Ever fallen in love (with someone you shouldn’t’ve), What do I get och Orgasm addict i spetsen. Den förstnämnda rankas av NME som nummer 17 på deras lista över de 100 bästa singlarna genom alla tider.

Buzzcocks splittrades 1981 men återförenades åtta år senare, gästade året därpå Hultsfredsfestivalen och har fortsatt spela ända sedan dess. För två år sedan var bandet ute på 40-årsturné. Sex Pistols och The Clash må ha varit genrens giganter men Buzzcocks var på många sätt lika inflytelserika. De förde in den rena popen i punken och de var pionjärer när det gällde band som driver sina egna skivbolag.

Det var Pete Shelleys bror John Gary McNeish (McNeish var Shelleys riktiga efternamn) som offentliggjorde hans bortgång i ett inlägg på Facebook:
”Det här är det svåraste jag någonsin varit tvungen att göra, att berätta för er att min bror Pete Shelley fick en hjärtinfarkt denna morgon och har avlidit.”

På Twitter hyllas nu Shelley. Bland annat skriver författaren Neil Gaiman att en del av hans ungdom dog med Shelley och The Charlatans-sångaren Tim Burgess skriver: ”Pete Shelley skrev perfekta treminuters-poplåtar. Soundtracket till tonåren.”

Självsäkrare Styrke till Skåne

Tove Styrke på Malmöfestivalen i augusti i år.

– Det har varit ett helt fantastiskt år.
Det är en glad Tove Styrke som efter ett 2018 fyllt av såväl stora arenaspelningar som klubbgig avslutar med en skandinavisk turné som tar henne till Lund och Malmö.

Albumet Sway släpptes i våras och hon har agerat förband till såväl Lorde, på arenor i USA, som till Katy Perry i Europa. När tidningen når henne på telefon är hon nyss hemkommen från en omfattande klubbturné i USA, Kanada och Storbritannien.
– Jag är så otroligt tacksam att få göra de här arenaspelningarna. Och sedan att få göra egna headlineturnéer under mitt namn … Och det kom folk och vi sålde ut flera av spelningarna. Det har varit en otroligt rolig höst, säger hon.
– Jag har spelat överallt känns det som. Jag har hållit på i ganska många år och det känns som att jag har jobbat upp en fanbase som är dedikerad, som verkligen uppskattar det jag gör.

Tove Styrke var bara 16 år när hon klev in i det allmänna medvetandet i och med medverkan i Idol 2009. Nästa år är det alltså tio år sedan genombrottet och hennes karriär sammanfaller med en tid där svensk popmusik både har professionaliserats och internationaliserats.
Tillsammans med artister som Tove Lo, Zara Larsson, danska Mø och finska Alma har hon varit med om att skapa en medvetenhet om skandinavisk pop utomlands.
– Jag tycker att det är så fint att man kan känna en samhörighet med alla de här andra fantastiska, begåvade artisterna som också kommer härifrån. Jag är så stolt att få vara en del av det och inte bara känna mig som en ensam fisk i ett stort hav.
– Jag är så glad att jag lever i en tid där jag kan sitta i Stockholm, i en liten källarlokal, och göra musik – saker som jag tycker är feta – släppa den och så hittar folk det var de än bo i världen och så kan jag åka dit och spela.
Samhörigheten med de andra artisterna beskriver hon som viktig; att det finns folk att dela erfarenheter med, hitta stöd hos och att peppa varandra.
– Där tycker jag att internet är en bra grej för det gör det så lätt att supporta andra, posta när folk släpper saker och heja på.

Någon konkurrens mellan artisterna vill hon inte prata om.
– Jag ser det verkligen inte så. Jag tycker att det är så onödigt att hitta konkurrens. Jag utgår från att ingen kan göra det jag gör bättre än jag och att jag inte kan göra det någon annan gör bättre än den. Det starkaste kortet man har är att vara sig själv och göra det man känner lust att göra. I det kan det inte finnas konkurrens.

Hur känner du att ditt artisteri och ditt konstnärskap har utvecklats under de här snart tio åren?
– Väldigt mycket. Jag känner att jag har ett helt annat självförtroende än för bara några år sedan, att jag verkligen kan lita på min egen kapacitet. Jag vet att jag är bra. Det ger mig frihet att göra vad jag vill och ta ut svängarna. Jag känner mig tillräckligt trygg att verkligen utmana mig själv vilket är superviktigt för mig, att hela tiden vara nyfiken och hitta nya versioner av mig.

Vart känner du att du är på väg?
– Jag vet inte och det tycker jag är väldigt kul. I början på nästa år ska jag börja skriva och spela in nytt. Det känns så roligt för nu har jag gjort den här grejen och nu kan jag börja på nytt. Det är bara ett blankt papper jag kan göra vad jag vill på. Det tycker jag känns väldigt inspirerande och kul. Jag vill släppa mer musik, spela på nya ställen – det är massa ställen jag inte varit på än …

I augusti spelade Tove Styrke på Malmöfestivalens stora scen på Stortorget. Nu väntar klubbsspelningar Skandinavien runt – till Lund och Mejeriet kommer hon den 30 november, sedan väntar bland annat spelningar på Vega i Köpenhamn den 13 december och på KB i Malmö dagen efter.
– Det är Sway Tour så det är väldigt mycket att man får kliva in i den världen som albumet är, sedan blandar jag in olika samarbeten som jag gjort och lite äldre låtar. Det är väldigt roliga spelningar med väldigt mycket värme. Det känns som ett så himla fritt utrymme för jag har skapat det själv, det finns ingenstans som jag känner mig så mycket som mig själv som på scenen. Det är bara mitt rum och de som tycker om den musiken jag gör tycker också om att kliva in i det rummet.

Stora scenen på Malmöfestivalen eller en klubbspelning. Vad är skillnaden för dig som artist?
– Alltså, egentligen har jag kommit på att det inte är så stor skillnad. Det är samma trick man måste göra. För mig handlar det om att när jag gör en liten klubbspelning så vill jag få det att kännas stort och fett och mäktigt som om det var en stor arena och om jag spelar på en stor arena så vill jag dra in publiken så att det känns intimt som på en klubb. Det där att få rummet att försvinna och skapa kontakten med publiken. Det är jättekul. Jag försöker att bli bättre på det hela tiden.

Hon avslutar med att uppmana publiken att komma i tid och inte hoppa över förbandet Grant.
– Jag är så glad att hon är med mig på den här turnén. Hon öppnade för mig i London tidigare i år och jag sa: ”Kan jag få ta med mig henne överallt? Hon är så bra och sjunger så bra. Hon är så härlig person så det är jättekul att få ha med henne”.

Svettigt med Wilmer X

”Det var nästan som på 80-talet” säger Thomas Holst, basist i Wilmer X efter att bandet på lördagseftermiddagen avverkat sin första spelning på Folk å rock.

Med det menade han nog att det var rått och lite vingligt. Om det vinglade var det knappast något som störde. En gratisspelning på hemmaplan i Malmö – som en avslutning på deras bejublade dubbeljubileumsår, var naturligtvis en promenadseger även om det inte gjorts någon större marknadsföring, annat än att lägga ut evenemanget på Facebook. Stället var packat till bristningsgränsen och även om de bara körde en dryg handfull låtar var det tätt och svettigt.

Det skulle från början bara varit en signering av boken Wilmer X – 40 år av blues, svett och tårar (uppdaterar inlägget när jag inom kort har hunnit läsa färdigt den) men det är klart att det skulle spelas också, fattas bara annat. Och visst satt ”Hon är ihop med en insekt”, ”Kör mig död” och ”Blod eller guld” precis där de skulle.

Frågan är dock om det bästa under giget ändå inte var det faktum att Nisse Hellberg precis innan de gick av scenen före extranumret sa något i stil med ”Vi ses igen – och det gör vi”. Jag hade svårt att tolka det på annat sätt än att den här återföreningsvändan inte är över än. Och kommen till sidan 232 i boken bekräftas min tolkning:

”Vi kör vidare nästa sommar också. Det här är alldeles för kul för att lägga ner”, säger Nisse Hellberg i boken.

Det är något som står väldigt klart efter att ha sett dem dels på Malmöfestivalen och dels nu på Folk å rock: att de har varit efterlängtade av publiken och att de lyckats förmedla känslan av att de själva längtat efter det här och att de har kul tillsammans på scen. Inte minst är det sant på en liten trång scen som den inne på Folk å rock. A

Efter spelningen stod jag och språkade med en man som åkt ända från Växjö för att se dem köra några få låtar och som stått och väntat inne på stället i fyra timmar på att de skulle gå på. Den typen av hängivenhet måste man uppskatta.

Fotnot: 2018 markerar ett dubbeljubileum i och med att Wilmer X firar 40 år som band och att de på Sweden Rock i somras gjorde sin 1 000:e spelning.

Uppdatering: komen till 232 i boken bekräftas min tolkning av Nisses ord på scen: det blir en fortsättning: .

 

Ingen mossa på Union Carbide

Det var något lite farligt med Union Carbide Productions back in the day. Det gick rykten om dem. Och så hade de ju tagit sitt namn från världens då mest hatade företag.

1984 flög en kemisk fabrik i Bhopal i Indien ägd av Union Carbide Corporation i luften. Lågt räknat 20 000 dog och 100 000 fick livslånga skador. Dem döpte sig ett band från Göteborgs bättre bemedlade förorter efter två år senare. Man behövde inte vara särskilt lättkränkt för att bli provocerad av det.

Rent musikaliskt tedde de sig dessutom på något som gick stick i stäv med tidsandan. På MTV blandades pudelrock med plastpop och på högstadieskolorna stod slaget mellan syntare och hårdrockare.

Så här i efterhand kan man väl se hur de plockade upp på den våg av amerikansk undergroundrock som växt fram i efterföljden av Black Flag och Hüsker Dü och pekade ut vägen mot 90-talet. Med en stadig dos av tidiga Stooges i grundbygget skapade de svallvågor som nådde hela vägen över Atlanten, något som var betydligt svårare i en internetlös era. Bäst var de när de släppte lös det totala vansinnet på scen.

Tidigare i höstas, lagom till 25-årsjubiléet – eller vad man ska kalla det – av att bandet splittrades släpptes en liveplatta från bandets spelningar på CBGB i New York gjorde de spelningar på Liseberg och Gröna Lund; spelningar som nu följs upp med en mindre klubbturné.

Jag kan inte svara för Gröna Lund-spelningen men på hemmaplan i Göteborg var det, trots en rätt kall och fuktig kväll, gott om folk. Att säga att det var det på KB igår kväll vore en överdrift men de som var där fick höra ett band vars musik det inte växt någon mossa på.

Förstärkta av Lisen Rylander, syster till trummisen Henrik Rylander och tidigare medlem i utmärkta electronicaduon Midair Condo, på piano och Billy Cervin från Ebbots soloband på gitarr, hittar de ett alldeles oemotståndligt ångvältsgroove som liksom mal ned eventuellt motstånd. Ibland, som när de låter Career Opportunities gå över i den nästan meditativa Down on the Beach hittar de den där sköna skärningspunkten där protopunk möter frijazz – lite som när Stooges på sin tid plockade fram saxofonen.

I Down on the Beach är det Ebbot som tutar lur. På Liseberg var det en turkisk Zuma-tuta men på KB gjorde han det med rösten istället, jag misstänker att det beror på att han efter Gröna Lund-spelningen tappade bort munstycket …

Det är alltid svårt det här med spelningar med band som man har ett nostalgiskt förhållande till. Jag kommer aldrig att glömma hur de röjde på scen på Kulturlagret i Falkenberg, jag tror det var 1991. Och visst är Union Carbide idag i någon mån en annan best än vad de var då. Det blir liksom ingen Ebbot i silverfärgade badbyxor under extranumren – och det kanske vi ska vara tacksamma för.

Musiken låter förvånansvärt vital – kanske beroende på att den inte var så tidsbunden när det begav sig – och bandet framför den med värdighet kombinerad med ett kompromisslöst sväng som griper tag trots att bandets låtar egentligen inte har den där hitkaraktären som Ebbot och company skulle hitta med The Soundtrack of our Lives.

“Lika vilse i pannkakan nu som då”

Foto: Morgan Karlsson

Från akustiskt till vrålrock. Punkikonen Johan Johansson kommer, tillsammans med KSM3, till Malmö och tar med sig låtskatten från KSMB, John Lenin och soloplattorna.
– Ibland är det kul att vrida upp till elva, säger Johan Johansson

Vid sidan om Ebba Grön var KSMB det största bandet på den stockholmska punkscenen i slutet av 70-talet. Med låtar som Tidens tempo, Atomreggae och Sex-noll-två skrev de in sig i den svenska rockhistorien. Men det hela tog en ända med förskräckelse. Efter ett par återföreningar blev det ett storbråk mellan forna medlemmar, något som ledde till att det idag både finns ett KSMB och ett KSM3 ute på vägarna. Det sistnämnda kan väl närmast beskrivas som en supergrupp med två medlemmar från KSMB, två från Fas 3 och en från The Hellacopters och Strindbergs.
– Det började av väldigt trista skäl, konstaterar Johan Johansson över telefon från Sardinien där han befinner sig på sin årliga visit hos en vän.
– Det har varit en massa tjafs mellan före detta kollegor. För att vända det till något roligt och för att åka ut och ta tillbaka vår egen musik så fick vi göra det här.

Foto: Jeanette Andersson

Med sig i bagaget, när KSM3 på lördag kommer till Kulturbolaget, har de låtar från hela Johan Johanssons karriär utom från åren med Strindbergs.
– Jag spelar mest akustiskt nu för tiden så det är kul att köra låtar som är svåra att göra på ett sådant sätt.
Det har gått 40 år sedan KSMB bildades och nästan lika länge sedan första inspelningarna släpptes. Ändå tycker inte Johan Johansson det känns som att återbesöka den han en gång var när han sjunger dem.
– Nja. Nej. Jag har fått leva med det här hela tiden. Det är ingenting som jag har stoppat ned i en låda och gömt bort. Det här är något man blir påmind om och som folk står och skriker efter var jag än spelar själv.
– Igår firade vi min frus födelsedag och man känner att man börjar bli lite gammal, men sådant där, det är bara siffror. Jag tycker inte att det är någon större skillnad mellan människan man är nu och när man var 19 faktiskt. Jag har väl ingen utvecklingspotential kanske. Jag känner mig lika vilse i pannkakan nu som då.

Kan det inte vara så att man har utvecklingspotential så länge man känner sig vilse?
– Jo, absolut. Jag vill inte bliva stur, som Pippi sa. Det jag menar är att det inte känns som något sökt sätt att gräva sig tillbaka till någon man inte är längre. Det finns något av det där kvar i en.
Du har inte gjort som Thåström gjorde under lång tid efter Ebba och Imperiet, att stoppa undan sitt gamla material för att senare plocka fram det igen?
– Lite så är det kanske. Inte för att man på något sätt tagit avstånd från det men det passar kanske att göra lite andra grejer ibland. Jag tror inte att Pimme varit så heller. Han har väl velat visa vad han pysslar med nu och inte åka omkring och göra någon revival på sig själv. Det har inte jag heller någon lust att göra. Det är därför vi inte spelar så ofta med det här bandet utan det är vid väl valda och få tillfällen.

Efter att KSMB splittrades första gången och även Johan Johanssons band Strindbergs och John Lenin gått i graven har han ägnat sig åt solokarriären men också åt att hjälpa andra artister.
– Jag vill hålla på med musik. Det är det viktigaste för mig. Jag hamnade i det här läget när jag var 18, 19 år. Då hade jag fått åka på turné, gjort plattor och det hade varit tjejer med Instamatic-kameror som fotade en. Efter att man har fått den där bekräftelsen, då kan man släppa det och bara hålla på med skojig musik. Sedan gillar jag att hjälpa fram nya grejer och få folk att lyssna på sådan musik som jag tycker om. Det har varit en mission för mig som ibland har varit väldigt mycket viktigare än att göra musik själv. Det är skoj att ha hjälpt fram artister som [Stefan] Sundström och [Lars] Winnerbäck.

Det måste ge en egokick också när Winnerbäck idag är en av landets största artister som drar jättepublik …
– Just när det gäller Winnerbäck var nog alla lika förvånade. Jag var ganska övertygad att det skulle gå bra för honom men så jäkla bra trodde nog ingen. Det är jättekul att ha varit med och gett en liten starthjälp.
– Det och att få ha hållit på med gamla idoler. Att ha fått göra en platta med Kjell Höglund som man får bestämma hur den ska låta är helt fantastiskt. Även om det kan ses som raka motsatsen till en egotripp så är det ändå det det är.
– Jag håller på att jobba med en tjej som heter Ellinor Brolin som spelar Kjells grejer. Vi har fått låtar av honom, nya oinspelade grejer som vi håller på och spelar in. Hon har fått hans stafettpinne. Vi träffas ibland och ibland har han med sig en stor pärm med outgivna grejer som han sätter i händerna på Ellinor och säger: de här ska du göra. Det är din tur nu.

På senare år har Kjell Höglunds musik fått något av en renässans. I julas kom en ny singel, i våras släppte Ellen Sundberg en skiva med tolkningar av hans låtar och så har vi då Ellinor Brolins kommande album.
– Ja, den lever och mer nu än på länge. Kjell är en av mina bästa och finaste vänner så det är jättekul att han får uppskattning nu medan han fortfarande lever och han är jätteglad för det själv.
– Jag och Ellinor ska direkt efter att jag spelat i Malmö åka till Västerås för att på söndag spela Kjell-låtar i domkyrkan. Då ska han komma dit och titta. Det är lite ballt. Det är verkligen från det ena till det andra på två dagar.

Vad ger det dig, den dubbelheten mellan rock n roll å ena sidan och mer stillsam singer-songwriter-musik å den andra?
– Det ligger mer i ögonen på betraktaren kan jag tycka. Egentligen är det samma sak. Det är 60-talspop med proggtexter kan man säga om man ska hårddra det. Sedan handlar det bara om på vilket sätt man spelar det. Det finns något som är skithäftigt med att ha ett band bakom sig och skruva upp på 11 och köra och det finns något som är jättehäftigt och lärorikt med att sitta helt ensam och vara tvungen att fånga en publik så att de inte sitter och babblar skit, liksom. Det är jättekul att kunna göra båda de grejerna.

KSM3 består av: Johan Johansson (från bla KSMB, Strindbergs, John Lenin), Tony Johansson (Fas 3), Peter Ampull (KSMB), Johannes Borgström (Fas 3) och Robban Eriksson (Hellacopters, Strindbergs).

KSM3 gör i helgen en miniturné och spelar i storstäderna. Ikväll på Slaktkyrkan i Stockholm, på fredag på Sticky Fingers i Göteborg och på lördag på Kulturbolaget i Malmö. Förutom KSM3 spelar även Charta 77, Ola Aurell och Herman Hedning.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer