En motarbetad kreativ miljö

Klockan är några minuter över nio på fredagskvällen. Jag går av på Persborgs station och går ett par kvarter ned för Lönngatan innan jag viker av. Passerar byggnaden med en trafikskola som utsattes för en sprängdåd i november, en sprängning som hördes ända till Skånska Dagbladets redaktion i andra ändan av staden, där jag satt den aktuella kvällen.

Jag viker in mellan två av företagshusen och svänger sedan förbi en transformatorstation. Så här efter mörkrets inbrott är känslan av urban ödemark påtaglig. Gatan har, inte utan anledning rykte om sig som en av Malmös värsta med brandattentat, svartklubbar och annan kriminalitet.

Så svänger jag av igen, in i en smal passage mellan industri- och företagslokaler, förbi en gammal husvagn, via ett partytält in i en konsertlokal med stark prägel av gör-det-själv-anda: scenen är uppbyggd av SJ-pallar. Bredvid den en husvagn som tjänar som loge. På scen står Malmöbanden Stalker och Benz och amerikanska Wargirl. Välkommen till Plan B.

Det är den andra sidan av den här gatan. Ett fritt och lite ostyrigt kulturliv som går på tvärsen med den inrutade värld där konserter per definition är något som annordnas av kommerssiella aktörer. Alkoholtillstånd är mer eller mindre nödvändigt för att en kulturförening som Plan B ska kunna betala sina räkningar, samtidigt delas sådana ut efter regler anpassade för företag.

I Malmö håller det på att ta knäcken på Plan B. Jag frågar mig om Malmö, som gärna stoltserar med sitt fria kulturliv och sina kreativa miljöer, har råd med det. Norra Grängesbergsgatan har det definitivt inte. Det är just initiativ som Plan B, eller för den delen den årligt återkommande gatufesten NGBG, som kan bli vägen till uppryckning för den här gatan.

En röst som förtrollar

Kill J 2Foto: Ralph Bretzer

Klottret på väggarna och den grova inredningen – till stor del bestående av lastpallar och gamla överblivna möbler – står i stark kontrast till den sofistikerade musik som levereras från scen. Elektronisk popmusik som sveper in mig och tar mig i besittning. Vi befinner oss på skönt sunkiga rockklubben KB18 mitt bland de hippa före detta slakterierna på Vesterbro i Köpenhamn. Artisten på scen är Kill J, en artist som lyckades få sin första Roskilde-spelning förra året med bara två låtar ute på Spotify

Det är något med den där rösten som fängslar. Kontrollerad men lekfull; elastisk men exakt. Och med en frihet som använder melodin som en språngbräda för utflykter i stratosfären. Rösten väcker misstankar om klassisk skolning men också om en fantasi som känner få melodiska gränser.

Kill J, eller Julie Aagaard, som hon egentligen heter, känns lite som Danmarks bäst bevarade hemlighet, en artist som bara väntar på det stora genombrott som hennes talang och originalitet förtjänar.

När jag står där i publiken på KB18 (se förra blogginlägget) tänker jag på en ung Kate Bush omgiven av elektroniska beats och triphop-stämningar. De delar det övervärdsliga och röstmässigt lekfulla. Samtidigt står Aagaard stadigt med fötterna i samtiden och lämnar Bushs sagoskimmer hemma. Kate Bush skulle aldrig formulerat sig så rakt och ärligt som Aagaard gör om musikbranschen i Propaganda:

“Someones told me: You’ll never make it in the business, you’ve got no fuckability, too much opinion. You should be more alike them girls in porn”.

– Det är en sann historia men jag fiktionaliserade den lite. Ingen bad mig vara som tjejerna i porren, men jag har aldrig riktigt konfronterats med genderojämlikhet innan jag kom in i den här branschen för några år sedan, säger hon.

Vi möts på ett kafé i centrala Köpenhamn ett par veckor efter den där spelningen på KB18.Kill J 5
– Det känns som att jag alltid måste vara på min vakt och ta åt mig äran för saker jag gjort. Det är faktiskt jag som skrivit den låten. Det är faktiskt jag som producerat den låten. Jag vet hur man skriver låtar, slår an ackord, hur man producerar. Jag vet vad en synthesizer är.

– Folk tror mig inte när jag säger att jag är producent. De frågar inte om jag har gjort det utan vem som har gjort det för det slår dem inte att det skulle kunna vara jag.

Gör du all din egen produktion?
– Nej, inte nu längre men jag gjorde det tidigare. Det kan bli väldigt ensamt när man gör det själv och jag tycker inte att jag är en jättebra producent. Vad jag gör när jag skriver en låt är att jag börjar en produktion och skapar ett ljudlandskap så att den som sedan ska producera det vet i vilken riktning denne ska ta det. Jag gillar att samarbeta.

Skulle du säga att musikbranschen är mer sexistisk än samhället i övrigt?
– Inte sexistiskt men väldigt, väldigt konservativt och riktigt, riktigt långsamt. Det finns många intressanta kvinnor som börjar i den här branschen men vi har fortfarande en lång väg att gå.

Julie Aagaard är idag 34 år och bosatt i Köpenhamn. Misstankarna om klassisk skolning kommer inte på skam. Hon berättar att hon växt upp i ett hem med mycket klassisk musik. Hennes mamma tvingade henne ta balettlektioner och klassiska sånglektioner från elva-, tolvårsåldern. Hon slutade med lektionerna när hon var 18, 19 men delar av teknikerna hon lärde sig då sitter kvar.
– Jag mixar definitivt klassiska tekniker med vadhelst jag tycker låter intressant.

Jag frågar om hennes musikaliska influenser utanför den klassiska världen, en fråga hon inte riktigt vill svara på med hänvisning till att det är lätt att missa något centralt.

– Jag kommer inte från ett hem där man lyssnade mycket på musik. Vi hade ingen skivspelare, de lyssnade inte på radion men vi hade ett piano. Den musik jag förälskade mig i introducerades ofta för mig av min storasyster. Senare började jag lyssna på det mina vänner lyssnade på.

– Jag kan nu se hur jag drogs mot pop, eller de goda melodier som oftast förknippas med pop. Jag brukade stjäla min systers Phil Collins-cd:er. Jag lärde mig hela Phil Collins But seriously-skiva fonetiskt, för jag hade inte lärt mig engelska än. Jag kunde alla orden men visste inte vad de betydde. Jag hittade på egna historier om vad låtarna handlade om. Jag blev mycket besviken när jag senare förstod vad de egentligen handlade om.

Hon berättar också att hon lyssnat mycket på Kate Bush och snart Köpenhamnsaktuella Mariah Carey.
– Jag har verkligen lyssnat på jättemycket Mariah Carey. Jag älskar henne fortfarande. Någon sade att det var en guilty pleasure men jag står för det. Inte all musik måste kännas tung. Jag tror jag drogs mot lättheten i hennes ljudbild. Den går inte så djupt.

Kill J 8Är texterna viktiga för dig?
– Ja, väldigt. Det är det mest viktiga för mig i musiken, historien som någon försöker berätta för dig. Orden och ljudlandskapet måste arbeta tillsammans med varandra. Jag blev musiker för jag tyckte att jag har någonting att säga.

I nuläget är tillgången på musik med Kill J tämligen begränsad. På Spotify finns sex låtar, var och en sin egen ljudvärld. En EP är dock på gång tidigt nästa år. Dessutom finns på Soundcloud en minst sagt egensinnig cover på Aquas gamla världshit Barbie Girl. Ett udda coverval, kan tyckas. Eller cover och cover… Aagaard dekonstruerar låten och struntar helt i själva hooken. Kvar blir något annat: något mycket mörkare.

– Den [låten] är som en nationalskatt. Jag var väldigt ung när den kom ut och har aldrig tänkt på den som något annat än en fånig sång om en barbiedocka. Men när jag läste texten tänkte jag: herregud det händer en del verkligt dysfunktionell skit där. Det är som en syn på en kvinna som är helt plastiscerad; en kvinnas syn av sig själv genom en mans ögon. Hon är helt tom och det tycker jag är intressant. Det är som ett feministiskt manifest om man tar de orden och placerar dem i ett mörkt, djupt, dystopiskt universum.

Precis som resten av Kill J:s repertoar känns hennes version av Barbie Girl som rotad i elektronisk dansmusik utan att för den sakens skull vara det. Spelningen på KB18 genomförs framför en andäktigt lyssnande men också stillastående publik. Det är egentligen först under den sista låten, den skönt studsande Bullet, som publiken börjar röra på sig. Jag frågar Julie om hon ser sin egen musik som dansmusik.

– Nej. Jag skulle önska att den var det. Många musiker pratar om det magiska stället i musik som kallas 120 bpm (taktslag per minut). Inga av mina låtar är där, det finns inte i mig. Mycket dansmusik, om jag ska vara lite orättvis, förefaller ganska spekulativ. Det måste vara 120 bpm, det måste ha en kick på varje beat och en virvel på 2 och 4 med kicken. Det är inte ett så fritt sätt att se på musik. Men det kanske kommer naturligt till vissa musiker men inte mig.

– Jag dras mot någonstans mellan 95 och 110, vilket är mer studsande. Jag tror att jag inspireras mer av hiphop än dansmusik. Men jag älskar när det får folk att röra sig och jag älskar när de rör sig på mina konserter.

– Det är lustigt, folk som kommer till mina konserter, jag kan se att de vill röra på sig men vet inte riktigt hur eftersom musiken är så långsam. Jag känner alltid att jag måste inspirera dem att röra på sig så jag studsar själv riktigt mycket till den.

Vad är dina planer för framtiden?
– Världsherravälde! Nej, jag vill kunna fortsätta göra det och jag hoppas verkligen att jag kan göra det för det är det viktigaste i mitt liv just nu. Det är min bebis. Jag vill att den ska växa sig stor och stark och vacker. Och jag vill kunna göra det på mitt sätt. Jag tror att det blir en evig kamp när man gör den sorts musik som jag gör som på sätt och vis är mainstream men ändå inte. Det är ett underligt ställe att vara på för många människor vet inte i vilket fack de ska placera en i. Det finns en risk att folk inte kommer att finna mig intressant om några år för att de inte vet hur de ska kategoriser mig. Jag hoppas bara att jag kan fortsätta göra det så mycket som möjligt och inte ge upp för “the man”.

Kill J 9

En röst från en annan värld

Kill J 5Foto: Ralph Bretzer

Maj förra året. Programmet skulle presenteras till det årets Öresundsfestival på svenska ambassaden. På scen stod Julie Aagaard från duon Kill J tillsammans med Vindlakvartetten. Jag hade aldrig hört henne tidigare och blev helt tagen av hennes röst som fungerade lika bra tillsammans med stråkkvartetten som i den elektroniska kostym hon vanligtvis klär den i.

Igår kväll släpade Nicklas Johansson, mannen som stod bakom Örsundsfestivalen, mig över sundet för att se Kill J igen, denna gång i en diametralt motsatt typ av miljö än den svala elegansen på svenska ambassaden. KB18, i Kødboderne på Vesterbro. är ett härligt punkigt ställe med klotter på väggarna och en inredning som till stor del består av lastpallar

Numera är Kill J Aagaards soloprojekt men det gör i ärlighetens namn ingen större skillnad. Det är rösten i kombination med hennes ruggigt starka låtar som får mig att fullständigt kapitulera. Hon har  ett fantastiskt spann och en strålande elasticitet i stämman.

Dessutom vet hon att använda den på ett djupt personligt sätt där hon ger sig ut på vokala utflykter som ter sig som komna från en annan värld, eller åtminstone ett annat medvetandeplan. Rösten blir som ett instrument som slingrar sig runt de elektroniska ljud hennes båda maskerade medmusiker rattar fram. Och hon levererar den med en pondus och säkerhet som griper tog och håller greppet hela vägen ända till den förlösande finalen med den studsande Bullet.

Kvällen till ära släppte Kill J en ny låt på Soundcloud, en cover på Aquas gamla världshit Barbie girl (se nedan). Låten har varit klar i ett år men legat och väntat på upphovsrättsmässigt klartecken. Det är lite lustigt med tanke på att det snarare rör sig om en total dekonstruktion av låten än en regelrätt cover. Hade jag inte vetat om att det var Barbie girl hade jag inte känt igen den, om man säger så.

Norell 2

Förbandet för kvällen är Noréll, en ny bekantskap för mig som jag vet absolut ingenting om – bandnamnet (eller om det är sångerskans efternamn, jag vet inte) är inte direkt lättgooglat. Den elektroniska trion är inte lika färdig, fullgången och redo att ta över världsherraväldet som Kill J men här finns potential. Tänk Sandra (hon som sjöng Maria Magdalena och sedan var med i Enigma) och tysk sen 80-talspop körd genom ett samtidsfilter. Eller tänk Sky Ferreira utan knarkromantik.

DTroit 1

Efter Kill J:s spelning drog vi vidare till Christiania och Loppen där D/troit var mitt uppe i ett svettigt soul-rhytm n blue-set. Det är ett ruggigt drag, bandet är snortajt, svängigt och lekfullt. Dessutom har de en karismatisk frontman i Toke Nisted. Helt klart värda och kolla in för alla som gillar Curtis Mayfield, James Brown, Harlem River Drive och liknande band.

 

En ny crush!

DSC_0562 2

Foto: Ralph Bretzer

Det är säkert tio år sedan nu som samlingsalbumet Antifolk Vol. 1 damp ned i min brevlåda (och mig veterligen har det fortfarande inte kommit någon uppföljare) och jag gick i spinn. Antifolk-scenen, med epicentrum Lower East Side-krogen Sidewalk Cafe och exemplifierad av band som Moldy Peaches, Major Matt Mason USA och Prewar Yardsale, lånade DIY-attityden och uppkäftigheten från punken och kombinerade den med akustiska gitarrer och allmän kufiskhet på ett alldeles underbart sätt.

Just Moldy Peaches dyker upp i mina tankar när jag ser The Prettiots på Lilla Vega på Vesterbro i Köpenhamn på tisdagskvällen. Kay Kasparhauser (sång och ukulele) och Lulu Prat (bas) gör sånger om kassa high school-pojkvänner, att stalka tv-kändisar och att må skit i största allmänhet. Allt fångat med ett språk som är såväl rått som rakt och underfundigt:

On a scale from one to Plath I’m about a four
My head’s not in the owen but I can’t get off the floor

Deras låtar är lite som avsnitt ur tv-serien Girls omsatta i musikform. Det är roligt, charmigt och väldigt, väldigt New York.  Och jag går i spinn på samma sätt som när jag första gången lyssnade på den där Antifolk-samlingen. Jag förstår precis varför de kom ut ur SXSW med en handfull kontraktserbjudanden i bagaget. Jag hoppas bara att det snart kommer ett album. De fyra (utmärkta) spår som finns på Spotify har jag snart lyssnat sönder och samman.

Desktop92

Anledningen att jag är i Köpenhamn och faller som en sten för Prettiots skönt giftiga popsånger är Vegas New Crush, ett nytt format som är en utveckling av deras koncept Vegas Udvalgte. Där Vegas Uldvalgte presenterade showcases med danska band är det nya up and coming internationella akter på Vegas New Crush. Amerikanska Prettiots fick sällskap av bland annat engelsmannen Tenterhook, australiensaren Fraser A Gromer, engelskan Jones och skotten C Duncan. Allt som allt fick åtta akter en halvtimma var.

Det är ett riktigt bra koncept. Speltiden är tillräckligt lång för att vi ska lära känna dem men tillräckligt kort för att de ska kunna lämna oss med en smak för mer. Och kvaliteten är genomgående mycket hög. The Prettiots har alla förutsättningar att kunna bli ett riktigt kultband men en sångerska som Jones har potentialen att bli en storstjärna med sin fantastiskt vackra soulstämma som förmår trollbinda endast uppbackad av en elektrisk gitarr. Titelspåret från hennes debut-EP, Indulge, har redan hörts i tv-programmet Later with Jools Holland.

Desktop91

Fraser A Gromer, Jones, C Duncan och Hinterhook.

Även Fraser A Gorman charmar rejält. Hans framtoning på scen är lite av den odräglige fulle killen i baren, eller polarens jobbiga lillbrorsa. Men han projicerar den bilden med glimten i ögat och när han börjar lira är det en svåremotståndlig korsning mellan slyngelrock och lätt 60-talsklingande folksånger. Även C Duncan bär ett tungt arv med sig från 60tals-folkrocken. Men där Gorman är östkust och Greenwich Village är C Duncan mer västkust och drömsk psykedelia. Tänk The Byrds mer flummiga sida korsad med Teenage Fanclub. Inte minst imponerar deras undersköna sångstämmor.

Tenterhook är kvällens ”ledsen kille med gitarr”, även om han försäkrar oss att han inte är så ledsen egentligen. Med bara sin egen elgitarr (eller akustisk under någon låt) som akompanjemang lämnas mycket utrymme för rösten. Och det bär den för. Visst är han  en duktig låtskrivare men det är verkligen rösten som bär honom hela vägen i mål, något som kommer fram betydligt mer i det avskalade formatet än vad jag tycker det gör på skiva.

 

“De lockade ut mig med kärlek”

På bilden: 2015 års Ulla Billquist stipendiet som går till Amanda Jensen. 2015-05-26 Fotograf: Magnus Sandberg
På bilden: 2015 års Ulla Billquist stipendiet som går till Amanda Jenssen.
Foto: Magnus Sandberg

Amanda Jenssen fick på tisdagen ta emot årets Ulla Billquist-stipendium, som delas ut av Folkets Hus och Parker.
– Det känns lite overkligt. Det har varit så himla hjärtligt allting. Det är inte så ofta man blir firad en tisdagsförmiddag, säger hon.

Skånskan når Amanda Jenssen i samband med att hon kliver ur en taxi någonstans i Stockholm några timmar efter att hon fått ta emot stipendiet, som är på 25 000 kronor, vid en ceremoni på Swedish Music Hall of Fame.

Jenssen fick reda på att hon skulle få stipendiet för några veckor sedan och har sedan dess haft möjlighet att lyssna in sig på Ulla Billquist, en artist som hon tidigare inte haft så mycket koll på. Billquist var en av de största artisterna under andra världskriget och är kanske framförallt ihågkommen för “Min soldat”, en sång som kommit att symbolisera beredskapstiden lite på samma sätt som Vera Lynns “We’ll meet again” kommit att göra i Storbritanien.
– Jag har missat henne trots att jag varit väldigt törstig på den tidens musik.

På bilden: 2015 års Ulla Billquist stipendiet som går till Amanda Jensen. 2015-05-26 Fotograf: Magnus Sandberg

Vad känner du för hennes musik nu när du lyssnat in dig på den?
– För det första tycker jag väldigt mycket om den typ av instrumentering som användes mycket  i den tidens populärmusik. Sedan känns det också som att Ulla hade en väldigt viktig roll. Hon var ju den största kvinnliga artisten i Sverige under andra världskriget. När man lyssnar på den musiken i dag kan man föreställa sig hur mycket tröst och hopp den har kunnat ge folk när de verkligen behövde det och det tycker jag är fantastiskt rörande.

Amanda Jenssen är just nu inne i en skrivarfas och arbetar med sitt nya album. Hon berättar att stipendiet kom som en total överraskning, inte minst som hon i den här fasen inte brukar vara särskilt extrovert.
– Jag blev väldigt förvånad när jag fick samtalet, jag har ju inte ansökt om stipendiet eller någonting. Jag kände så mycket värme, det var så himla hjärtligt. Det tar jag med mig in i skrivandet. Det känns som en fantastisk anledning att gå ut ur sin grotta och in i solen.

Hur ser en vanlig dag ut när du befinner dig i skrivarfasen?
– En vanlig dag befinner jag mig i Köpenhamn. Jag har precis skaffat en studio där som jag har inrett. Jag är mest i den. Eller så är jag i någon annan studio. Jag blir ganska… Jag brukar inte kombinera introverta och extroverta perioder. Jag brukar fokusera på en sak i taget. Jag trodde jag skulle vara mer skygg i dag, som ett rådjur som ingen sett på ett halvår. Men det gick ändå bra. Det var inte så farligt. De lockade ut mig med kärlek.

Hur långt har du kommit processen med nya albumet?
– Vissa dagar har jag kommit jättelångt. Andra dagar har jag kommit ganska långt. Vi får se.

Motiveringen i sin helhet

”Med stark karisma och en unik närvaro har Amanda Jenssen skapat sig en plats i den svenska musikhistorien. Genom att alltid kämpa för att få göra sin egen grej har hon vunnit respekt och beundran hos en stor publik och recensenter. Amanda Jenssen står inte kvar där man ställer henne, hon vill hela tiden utforska och ta reda på musikens och textens möjligheter. Att vara originell kan ibland uppfattas negativt. Så är det absolut inte med Amanda. I hennes originella och spännande värld vill man gärna hänga, för där vet man att man blir överraskad, överrumplad och hänförd. Det är blandningen av svärta och värme som gör upplevelsen så speciell och omöjlig att värja sig mot.”
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.