Med harpa, elgitarr och svulstiga låtar

Efter mycket möda och lång väntan finns äntligen låtarna ute för alla att höra. Och på fredag är det dags för releasespelning, en spelning som – precis som albumet – blivit försenad.
– Vi blev sjuka hela bandet när vi skulle ha releasespelning sist, säger Anna Bergvall som uppträder under namnet Majken.

En förmiddag för fem år sedan stod jag på perrongen vid stationen i Varberg och väntade på tåget. Jag scrollade igenom Facebook-flödet och fastnade vid en video. I samklang med de korniga svart-vita bilderna sjöng en röst som lät både olycksbådande och vacker, uppbackad av gitarr och kör. Jag fastnade stenhårt för den lite spöklika låten och skickade iväg ett meddelande till sångerskan: jag måste få intervjua dig.

Sedan följde jag Stella Lugosi, som bandet hette, i ett drygt år. De utvecklades från en stor kör till en allt mindre. Sångerskan, Anna Bergvall, tog in en harpa i sin musikaliska arsenal, bredvid elgitarren och pianot. Det släpptes ett par låtar på kassett och det pratades om ett album. Sedan blev det tyst. Ända till någon gång förra året när Anna Bergvall dök upp i ny skepnad, som Majken.
– Jag hade hållit på med Stella Lugosi så länge. Det var mer ett liveprojekt men jag ville spela in låtarna och få ut någonting istället för att bara spela live. Då kändes det bra att börja om, berättar hon när vi möter henne i replokalen i Malmö.
– Det blev Majken för att det är min farmor och hon använder inte det namnet längre. Jag tycker att det är ett bra namn och jag önskar att jag hette Majken. Å andra sidan önskade jag alltid att jag hette Stella också, säger hon med ett skratt.
– Alla är inte födda med ett coolt artistnamn.

Sedan början av december finns debutalbumet Young believer ute. Med på den finns några av låtarna som var med redan då, för fem år sedan. Här finns This war belongs to you (låten från videon som jag fastnade för) och debutsingeln Lovely daughter som, otippat nog, släpptes som kassettsingel då det begav sig. Men här finns också betydligt nyare spår med ett lite mer polerat uttryck än de gamla låtarna.
– Det känns väldigt skönt att ha något fysiskt efter så mycket möda. Och det känns väldigt skönt att låtarna är släppta nu så att man kan gå vidare.
Det mesta på Young believer spelar Anna Bergvall själv och hon har gjort skivan i nära samarbete med producenten Damon Tutunjian från bandet Swirlies. Tillsammans har de rattat fram en ljudbild som är betydligt mer avskalad än de ursprungliga tankarna på en stor damkör.
– Det var skitkul att vara många live för att det var roligt att hänga med sina kompisar och sjunga tillsammans men det är omöjligt att ha ett band med så många människor och spela in och få ihop det. Så det var dags att göra något annat. Det är fortfarande svulstiga låtar.
– Damon har varit jätteviktig för att det skulle bli klart. Jag är sådan att bara jag tvivlar lite så vill jag börja om och det är svårt att göra när man tagit en annan människas tid i anspråk; att bara säga: nu skiter vi i det här.

På releasespelningen på fredag kommer det att vara fyra personer på scen men ofta spelar Anna Bergvall helt själv, något som både är en ekonomisk fråga och en konstnärligt. Ska man vara många på turné blir det naturligtvis både dyrt och krångligt.
– Jag tycker om att vara själv också. Att ha kontroll. Det blir mer personligt och man får mer kontakt med publiken.
Young believer är släppt på Kollektivet Records och releasespelningen sker på rockklubben Plan B, två Malmöitiska musikstorheter som är intimt sammanflätade, på gott och ont. Skivan släpptes i samma veva som klubben blev nekade sitt alkoholtillstånd, något som väckt stor uppmärksamhet.
– Plan B är ju större än Kollektivet. Det kändes väldigt bra att släppa första skivan på Kollektivet men jag tror att jag ska vidare. Både för min skull och för deras.
– Det har varit så mycket med Plan B, vilket jag förstår för det handlar om överlevnad, om att kunna betala hyran där. Det var fruktansvärt dålig tajming att de inte fick alkoholtillstånd. Skivan försvann ju … efter tre års jobb. Det är inte någons fel, det är bara så det blev. Jag älskar Kollektivet men jag känner att jag behöver ett skivbolag, gärna utomlands, som vill sponsra min nästa skiva.

Materialet till en uppföljare är redan färdigskrivet. Hon beskriver de nya låtarna som mer popiga.
– Inte modern pop, riktig pop.
– Min riktning är väl alltid melodier och harmonier och personliga texter. Vi får se. Jag vet inte alls hur den kommer att låta men jag tror att det kommer bli lite mer bandorienterat än den första.
Mer gitarr och mindre harpa?
– Jag tror att det kommer vara ganska lika. Jag skriver alltid på antingen på gitarr, harpa eller piano och låtarna som jag skriver på harpa blir på harpa.


Inspiration till att plocka upp just harpa som instrument kom föga förvånande från Joanna Newsom, desss kanske största fanbärare i popvärlden.
– Jag har velat spela harpa sedan jag hörde hennes trippelalbum. Jag hittade en liten harpa i second hand-butiken där jag jobbar och så köpte jag den och började lära mig.
– Det är bara väldigt kul att spela på harpan. Och allting låter bra, det är ett väldigt förlåtande instrument. Men jag gillar nog fortfarande elgitarren mest.
– Det känns som att harpisten har blivit en eufemism för kvinnlig musiker. Bilden är att det är en kvinna som ska spela den. Då känns det skönt att få kombinera harpan med elgitarr. Att skita ned ljudet och göra som man vill. Det behöver inte vara det ena eller det andra. Jag tycker om kontrasten mellan harpa och elgitarr. Inte samtidigt kanske … volymmässigt så är de inte bästa kompisar.

”Livet är inte perfekt, varför ska en låt då vara det?”

Att kalla Mariam Wallentins uttryck eklektiskt räcker inte riktigt. Det sträcker sig från frijazz till pop, soul och electronica, inte sällan inom samma låt.
På sin senaste ep, String Variations, som släpptes för ett par veckor sedan tar hon det ett steg vidare när hon klär om sex av sina låtar tillsammans med en stråkkvartett.

Stämningen är närmast andäktig inne på ett välfyllt Plan B under Mariam the Believers spelning på fredagskvällen. Mariam Wallentins röst kräver uppmärksamhet, den griper tag och håller oss fast.
Det är fjärde och sista spelningen på en miniturné i samband med utgivningen av String Variations ep, det tredje släppet i Mariam the Believers Instant Creativity Series, en serie som är tänkt att ge henne möjlighet att göra lite kortare projekt mellan större fullängdsutgåvor.
– Det är ett sätt våga testa saker och vara lite mer spontan. Det är en stor del av att vara kreativ för mig, att våga testa nytt, säger Mariam Wallentin.
Vi möts i den uråldriga husvagn som agerar loge på rockklubben Plan B. Hon och maken Andreas Werliin kommer precis från Malmö Live där de soundcheckat inför deras gemensamma duo Wildbirds & Peacedrums spelning på lördagen som en del av Nathan Larsons Dream Music Two-projekt. Olika uttryck och väldigt olika miljö. Men det är inget som Mariam Wallentin räds.
– Det är bara roligt. Det är lite snurrigt när man som nu går från ett soundcheck till ett annat men det får en också att känna att en lever i nuet. Det blir lite improvisatoriskt; att jag måste vara närvarande oavsett i vilket sammanhang jag befinner mig, säger hon.
– Det får mig att gå inåt och tänka: Hur kan jag nyttja det här soundet med stråkar? Och vad kan jag nyttja imorgon när vi ska spela trummor i 30 minuter? Det blir spännande, lite risker måste man ta.

Tanken på att göra om en del av de låtar hon gjort föddes för ett knappt år sedan i samband med en spelning på Uppsala Slott, när hon och Josefin Runsteen, som spelar i den senaste fulla inkarnationen av Mariam the Believer, pratade om hennes dröm att göra något med stråkar.
– Då sade Josefin att hon tyckte det lät kul och att hon ville arrangera den. Och det gjorde hon, sedan gjorde vi en konsert och det blev så pass bra att jag ville göra en inspelning.
Totalt tolv låtar arrangerades varav sex hamnade på skivan.
– Jag ångrar lite att det bara blev en ep men jag hade bara bokat en dag i Atlantis-studion och då hann vi med sex låtar.
I en tid när musiker ofta ägnar lång tid för att få fram det perfekta ljudet i studion är sex låtar på en dag väldigt mycket.
– På gott och ont har jag ofta gjort så. Jag och Andreas spelar in våra första Wildbirds-skivor, från inspelning och mix till mastring, på en vecka. Jag har försökt att ge det lite mer tid men jag gillar att jobba instinktivt. Jag gillar att jobba när det bränner. Då finns fokuset där. Dessutom tycker jag om när uttrycken skaver lite.
– Jag älskar en bra pop-produktion när allting sitter perfekt men jag har insett att det inte riktigt passar mig. Det är en del av mitt uttryck är att det kanske blir lite fel och att det kanske skorrade lite. Livet är inte perfekt, varför ska en låt då vara det? Jag vill fånga en viss direkthet och det behöver man inte göra bara för att man gör tjugo tagningar på en låt.

Hon berättar att hon ville hitta ett eget sätt att ta sig an stråkarna på. En stor förebild var Alice Coltrane, pianist och harpist som i början av karriären spelade mycket med maken John Coltrane.
– Hon var en stor inspiratör för hur jag ville använda stråksoundet.
– Jag var intresserad av att hitta ett sätt att göra det på som inte bara skulle bli smet och klet; ett sätt som inte bara var vackert. Jag ville pusha det och ha kvar nerv.
– Stråkar är fantastiska att sjunga till, de omfamnar och får det att skimra. Man kan stretcha åt så många olika håll med ett stråksound.
På String Variations ep – och på Plan B:s scen – får låtar som Love makes us better, Bodylife och The string of everything en ganska radikalt annorlunda framtoning än i sina ursprungsversioner.
– Jag har halva foten i popkomponerandet. Jag älskar den sortens struktur och ram att jobba kring men sedan så gillar jag också improvisation och att vara i nuet och då upprepas ju inte samma sak. Jag vill försöka hitta sätt där man kan göra det även inom låtstrukturen. Det här var ett väldigt bra sätt att testa det på. Vad behålls och vilken ny form får den här låten, fast kärnan finns kvar? Precis som vi människor har en låt flera lager. En bra låt, i alla fall.

Förutom att de har Wildbirds & Peacedrums tillsammans medverkar Andreas Werliin som percussionist i Mariam the Believer och de båda är med i frijazzgruppen Fire! Orchestra som är Malmöaktuella till sommaren.
– Han är en väldigt stor del i inspelningsprocessen oftast. Men det är också för att han är lite av min musa. Han är en av de musiker som jag ofta återkommer till. Han förstår mitt uttryck. Precis som Tomas Hallonsten, en keyboardist som är med ikväll. Han är med på nya Fire Orchestraskivan också. Det handlar väl om en tillit.
Hon berättar att skillnaden mellan uttrycken i Wildbirds & Peacedrums och Mariam the Believer delvis står att finna i de bilder hon ser under komponeringsprocessen.
– Om jag ska förenkla det så är Wildbirds kött, det är hud, det är kropp och det är jord. Mariam the Believer är något annat, det är mer universum, stjärnor, himmel. Det är olika sätt att uttrycka sig på som fortfarande är jag.
– Wildbirds är också baserat på låtstruktur men det blir ett helt annat fundament när jag inte har ackordsharmonier att förhålla mig till. Då måste man tänka i andra lager.
Soloprojektet Mariam the Believer föddes just i en önskan att efter Wildbirds & Peacedrums få jobba mer med ackord och ackordsharmonier.
– Det är kanske är lite förvirrande både för mig och för andra med många uttryck men jag tycker inte att det är så relevant. Jag är bara så lycklig att få hålla på med det jag gör, att få fortsätta utforska.
Wildbirds & Peacedrums fick snabbt en jazzstämpel och Mariam Wallentin har själv kammat hem det prestigefyllda priset Jazzkatten för några år sedan. Men den musik som hon gör är knappast renlärig.
– Jag har hamnat i den fällan och den friheten med alla mina olika projekt. Var vi jazz eller inte? Jag har aldrig varit jätteintresserad att förhålla mig till de där reglerna. Jag plockar det jag tycker om och nyttjar det.
– Folk får kalla det vad de vill så länge jag kan känna att jag är fri. Min uppgift är väl att vara musiker och försöka ta till vara den situationen jag är i och de medmusiker jag har. Och förhoppningsvis också känna lusten att skapa. Sedan hoppas jag att någon hänger med på de här turerna man tar.

Även som sångerska målar Mariam Wallentin med en bred palett. En stunden går tankarna till Kate Bush, nästa till Björk eller Nina Simone. Ändå finns det något där som är distinkt hennes eget. På frågan var hon hittade sin röst svarar hon trevande för att till slut säga att hon nog inte kan svara på det.
– Jag vet inte heller om jag hittat den. Jag har väl ett grundsound i hur jag är formad och hur jag tycker om att använda det jag har men jag försöker också att utvecklas. Jag ser fram emot att bli 70 och gå ned en oktav till, den där Leonard Cohen-oktaven, säger hon med ett skratt.
– Jag kan också fascineras av människor som har hittat ett uttryck och tycker om att vara i det. Man kan ju fortfarande pusha sig inom den där bubblan. Men jag tror att jag är lite för rastlös. Och jag är kanske inte jätterädd för att misslyckas. Det är klart att man bryr sig om att det ska låta bra – det är en balansgång – men man måste ju också våga. Ställer man sig på en scen, oavsett vad man gör, då tittar folk på en och då måste man våga stå där.

* * *

Fredagen på Plan B innebar inte bara en spelning med Mariam the Believer utan även kontraktskrivande. Det förefaller som att Plan B som länge varit hotade på grund av att de nekats alkoholtillstånd har fått en räddningsplanka i och med att Ulf Johansson som driver Stockholmsklubbarna Slaktkyrkan och Kraken går in i verksamheten. Om det skriver jag i artiklarna nedan:

Från barerna i New Jersey till omslaget på Rolling Stone

Dennis Locorriere, sångare och gitarrist i Dr Hook. Foto: Pressbild

De var barbandet från New Jersey som skulle ta sig hela vägen till omslaget på Rolling Stone och hitlistor jorden runt.
50 år senare firar Dr Hooks sångare Dennis Locorriere bandets låtskatt med en jubileumsturné som den 5 maj når Malmö Live.

Var börjar en historia? För halva det som skulle bli Dr Hook började det i Alabama någon gång under hippieåren men det var i New Jersey bandet tog form under ledning av hemmasonen Dennis Locorriere.
– Vi var ett barband, konstaterar Locorriere över telefon.
Även om det var Dennis Locorriere som var den ledande rösten i bandet delade han rampljuset med Ray Sawyer.
– Från början hade vi inget namn, vi behövde inget men när vi spelade på en liten bar i New Jersey så ville barägaren, Joe, sätta upp en affisch i fönstret och undrade vad vi hette.
De var tvungna att snabbt komma på ett namn och valet föll på Dr Hook and the Medicine Show.
– Vi hade en kille med ögonlapp i bandet så det kändes rätt, säger han med hänvisning till Sawyer.
Namnets senare del kom från de så kallade medicin-shower där mindre nogräknade handlare reste omkring från stad till stad. När de kom fram ställde de till med en massa liv för att få till en folksamling som man sedan kunde sälja sina mirakelmediciner till.
– ”Dr Hook and the medicine Show gives you tonic for the soul” stod det på affischerna. Och ”the tonic” var öl, skrattar Locorriere.

Foto: Pressbild

Dr Hooks lycka var gjord den dagen de kom i kontakt med låtskrivaren Shel Silverstein. Silverstein var inte mycket till sångare och hans egna skivor är svårlyssnade men som låtskrivare var han desto vassare med sånger som gick balansgången mellan det känslosamma och det humoristiska. Karriären tog ett skutt när man kom med i filmen Who is Harry Kellerman and why is he saying those terrible things about me? 1971. Samma år kom den självbetitlade debutplattan som innehöll klassikern Sylvia’s mother. Majoriteten av låtarna var skrivna av Silverstein.
– Jag hade varit Shel Silverstein-fan sedan jag var 15, 16 år. Jag minns att jag såg honom på gatan i New York som barn och inte vågade gå fram och hälsa. Sedan, några år senare var det någon som kom till oss med ett kassettband och sa att vi hade möjligheten att vara med i en film med Dustin Hoffman. Lär er de här låtarna men bryr er inte om killen som sjunger. Jag satte på bandet och blev helt galen för att jag förstod att jag skulle få jobba med honom.
Sammarbetat varade över två album och resulterade i låtar som Carry me Carrie, The Ballad of Lucy Jordan, Freakin at the freakers ball, för att bara nämna några.
– Efter det sade han till oss att börja skriva själva för att annars skulle folk tro att det bara handlade om honom. Det var en sådan kille han var. Vi förblev vänner för resten av hans liv och efter tiden med Dr Hook gjorde jag en enmansteateruppsättning som han skrev på Lincoln Center i New York.
– Shel var en sådan där kille som kunde försvinna bara man gick ut och pissade, sedan såg man honom inte igen förrän sex månader senare men då hade han å andra sidan 30 nya låtar att välja bland.
– Han hade en stor litterär hjärna. Jag frågade honom senare i livet varför han litade på en så ung kille att förvalta hans sånger och han svarade att det var för att jag var en gammal själ. Jag förstod alltid tragedin i The Ballad of Lucy Jordan och More like the movies, Jag kanske bara var en ledsen liten jävel. På något sätt fattade jag alltid Shels känslor. Det tjänade mig väl och, när jag tänker tillbaka, så tjänade det nog honom väl också.

Ett av de mest kända – och lyckade samarbetena mellan Dr Hook och Shel Silverstein kom med låten Cover of the Rolling Stone som handlar om ett stort rockband som lyckas med det mesta – utom att hamna på omslaget på den amerikanska musikpressens flaggskepp. Vilket de dock gjorde efter att den låten släppts. Typ. Artikeln inne i tidningen var skriven av en då blott 15-årig Cameron Crowe som skulle växa upp och bli firad filmregissör.
– Det var bara tre av oss med och vi var karrikerade. Det var kul att få ett erkännande men det stod inte Dr Hook på omslaget utan ”What-their-names”. Jag läste om artikeln för några år sedan och jag hade ingenting att säga i den. Jag var bara en grabb, 18 eller 19 år gammal och hade precis slutat high school. Jag hade ingen erfarenhet.

Var börjar en historia? Var tar den slut? Dr Hook tackade för sig 1985. För Shel Silverstein slutade den på våren 1999 och Ray Sawyer – mannen med ögonlappen som inspirerade gruppens namn – gick ur tiden nu på nyårsafton. Men den musik de gjorde under de 17 år bandet fanns lever än.
– Efter bandets farvälturné lämnade jag det. Jag spelade någon Dr Hook-låt här och där men släppte soloskivor och gjordet soloturnéer, teaterpjäsen och skrev låtar åt andra. Jag hade kommit till en punkt i livet där jag frågade mig om det här var allt jag var. Är det den jag ska vara för alltid? Om jag inte sjunger Sylvia’s mother – är jag skit då? Det var inte att jag inte var stolt över vad vi gjort men jag ville inte bli den där killen som vid 50 års ålder fortfarande visar filmklipp på den där touch downen han gjorde när han gick i high school.
Men så, för en dryg handfull år sedan, köpte Universal upp bland annat Dr Hooks låtkatalog från EMI. Locorriere fick frågan om han kunde tänka sig att sätta ihop ett samlingsalbum som även skulle innehålla lite mer udda spår.
– Jag tog jobbet och satte mig att lyssna igenom alla inspelningar vi gjorde, något jag aldrig gjort innan. När jag gjorde det blev jag glad över insikten att vi inte gjorde samma låt om och om igen. Det slog mig att det här skulle man kunna göra en fantastisk show med, jag tänkte inte ens på 50-årsjubiléet då. Det handlade om dynamiken. Vi skulle kunna få folk att skratta och gråta, precis som Shels låtar fick mig att skratta och gråta. Jag satte ihop ett band och började turnera världen över med det och … det slog gnistor om det.
– Förr i tiden sade folk alltid till oss att: ”Först var ni ett gäng hippies, sedan klippte ni er och började spela disco”. Det var något som vi dömdes för men allt vi gjorde var att följa med i tiden. Visst finns det saker jag ångrar. Vissa låtar blev hits och andra inte. Vissa skjortor undrar jag vad jag tänkte när jag tog på mig dem. Men när jag ser på Dr Hook som helhet så gjorde jag rätt. Det som bevisar det är att när vi släpper biljetter så är det folk som köper dem.

Fotnot: Intervjun med Dennis Locorriere gjordes innan Ray Sawyers död.

Fotnot 2: Spelningen skulle gått av stapel den 19 februari men har skjutits fram till den 5 maj eftersom Dennis Locorriere tvingats genomföra en mindre operation.

Wargirl – en musikalisk smältdegel

Pressbild

Södra Kalifornien är en smältdegel av olika etniciteter och kulturer. Det är något som bandet Wargirl vill ska avspeglas i deras musik.
– Även om vi alla kommer från Long Beach så har vi alla olika bakgrund och och är i olika åldrar. Jag tror det summerar de olika stämningar som finns här, säger Matt Wignall, gitarrist och initiativtagare till bandet.

Wargirl, som kommer till Malmö för en spelning på Plan B på fredag, är en kokande gryta av rytmer. De gifter dem med element från Santanas latinoblues och bandet Loves psykedeliska rock. Alltsammans kryddas med postpunk, reggae och disco. I sin musikaliska öppenhet och äventyrslusta påminner de om The Clash under Sandinista-eran. En uppenbar referens är det funkiga Long Beach-bandet War men soundet är ändå deras eget, en modern legering av gamla influenser.
– Det känns som att många band, särskilt från Los Angeles, säger saker som att de vill spela New York-hiphop, brittisk shoegaze eller vad det nu kan vara, säger Matt Wignell.
– Vi vill göra något som är mer Long Beach och som reflekterar den smältdegel som södra Kalifornien är.
Förutom Matt Wignall består bandet av sångerskan Samantha Parks, Tamara Raye på bas, Enya Preston på keyboards, Jeff Suri på trummor och Erick Diego Nieto på percussion. Den sistnämnda är en barndomsvän till Wignall och de två har spelat tillsammans under lång tid.

Matt Wignall arbetar som fotograf och musikproducent vid sidan av Wargirl och det var i hans analoga studio, Tackyland, som bandets musik tog form. Fröet till det som skulle bli Wargirl såddes när Wignall var på fotojobb i Afrika.
– Det var inte så att jag funderade på att starta ett band då men det var ett steg på en bana där jag började lyssna mer på afrikansk musik, på afrobeat. Det motiverade mig inte bara musikaliskt utan till att tänka mer på världen och inte bara leva i den här konstiga kaliforniska bubblan och till att starta ett band med lite mer socialt kommenterande texter.
– Vi startade för ungefär tre år sedan med att göra demos och spela tillsammans. Sedan började folk bli intresserade, vi gjorde några spelningen och fick med några låtar i tv-serier.

Texterna skriver Matt Wignall tillsammans med Samantha Parks.
– Vi hämtar mycket av inspirationen från våra egna erfarenheter samtidigt som vi försöker hålla det universellt och relaterbart. Våra låtar är ganska öppna för lyssnarens egna tolkningar. Det varierar med känslan på låten, säger Samantha Parks.
Matt Wignall fyller i:
– Ibland skriver vi bara en dansant kul låt och ibland diskuterar Sam och jag någon händelse i världen eller politik och så leder det oss till att skriva en låt. Jag har alltid varit inspirerad av The Clash. De gjorde ett bra jobb med att kombinera politiska kommentarer med popmusik.
Samantha Parks och Matt Wignall möttes via sociala medier i samband med att han letade vokalist till bandet. Då levde hon, som hon själv säger, “det gamla fina svältande konstnär-livet”..
– Jag har alltid varit en kreativ person. Skådespeleri, poesi, dans och musik … samtidigt har jag jobbat på kafé, varit nanny och yogainstruktör. Jag försökte få det att fungera och ändå kunna vara fri nog att investera i mitt artisteri. Jag är något av en alltiallo, något som jag gillar eftersom jag tycker att det gjort mig till en mångsidig personlighet, säger hon.

När bandet nu besöker Sverige är det andra gången de kommer till våra breddgrader. Förra gången spelade de bara i Stockholm. Då hade de en färsk debut-ep i bagaget, utgiven på ett skivbolag som tidigare Mando Diao-medlemmen Mats Bjärke driver. Samarbetet med Borlänge-bandet har hållit på länge.
– Jag blev anlitad för att fotografera dem när de var i Los Angeles. De gillade mina bilder vilket ledde till att jag tog bilder och gjorde design till tre album med dem och även producerade några låtar, säger Matt Wignall.
Han ser fotograferandet, musikproduktionen och musikskapandet som olika konstnärliga utlopp som föder varandra.
– Om jag gör någonting för länge så blir jag uttråkad och vill göra något annat. Jag är väldigt laddad för att fotografera under den här turné för under den förra var jag så fokuserad på musiken. Ibland får jag det bara i mig att jag ska göra något annat. Jag tror att alla de konstnärliga utloppen korspollinerar varandra.

”Mycket modigare med åren”

Foto: Johan Nilsson/TT

Närmare 17 år har gått sedan Jessica Andersson slog igenom i talangsåpan Fame Factory. Det har varit 17 år där hon vunnit Mello, Let’s dance och Guldmasken och varit med på Diggiloo-turnén inte mindre än 13 gånger.
Men någon större soloturné har det inte blivit – förrän nu.

Repetitionerna till “På dejt med Jessica Andersson” har precis börjat när Skånskan får en intervju med artisten och, numera även, tv-programledaren. Det ska bli en föreställning som blandar sånger och prat, humor och allvar.
– Jag har turnerat i 15 år men alltid i en ensemble av något slag. Det här är första gången på egna ben, berättar hon.
– Att det kommer just nu handlar om att jag velat samla på mig erfarenheter och material. Nu känns det som att jag ändå varit med om ganska mycket och är sugen på att åka ut och visa min publik det.

Turnén, som har premiär den 1 februari i Göteborg och når Skåne en dryg månad senare, föregås av ett år där Jessica Andersson har tagit det lite lugnare. För första gången på 13 år stod hon över Diggiloo-turnén och inte heller har det blivit någon traditionsenlig julturné. Däremot har hon hunnit debutera som programledare i tv med Ensam mamma söker (TV3) och flyttat ihop med kärleken i en villa på Onsalahalvön söder om Göteborg.
– Jag blev jättesmickrad när de frågade mig [om programledarjobbet] eftersom jag inte hade någon erfarenhet alls av det tidigare. Det blev en sådan där utmaning jag inte kan säga nej till. Jag var tvungen att testa. Jag har också blivit mycket modigare med åren, lite sådär härligt våghalsig som jag önskar att jag hade varit när jag var yngre.

Foto: Pontus Höök

Trots allt har sommaren varit förhållandevis lugn för henne.
– Man behöver landa lite också. Sedan började planeringen för det här som vi ska göra till våren. Det har varit en sommar av mycket funderingar om vart man vill ta det här skeppet någonstans.
Skeppet har fått namnet På dejt med Jessica Andersson och hon beskriver det som ett personligt porträtt i showform.
– Det är många som tror att jag har blivit singel igen och tror att jag letar efter en tilltänkt när de hör det men så är det inte, säger hon med ett skratt.
– Men jag tyckte att det var ett bra namn för att jag kände att jag ville bjuda in till något som känns personligt och intimt och vad kan vara mer intimt än en dejt?

När intervjun görs i mellandagarna har man kommit en bit på vägen. Ett tiotal kreativa möten har hållits, först mellan Jessica Andersson och regissören Hans Marklund och sedan även med bandet, något hon menar är viktigt trots att man inte börjat repetera “på riktigt” än, eftersom hon gärna interagerar med dem på scenen.
Orden i de talade bitarna av föreställningen är i grunden hennes egna men de har skrivits ned i samarbete med regissören Hans Marklund och Anders Lundin.

Jessica Andersson tog sig in i det allmänna medvetandet 2002 först genom att komma tvåa i den första säsongen av Fame Factory och sedan, året därpå, genom att vinna Melodifestivalen tillsammans med Magnus Backlund i duon Fame.
– Jag var närmare 30 år då och det kommer jag också att prata om i föreställningen, att den som verkligen har en stor del i min framgång är Bert Karlsson för at han var den som vågade satsa på mig trots att jag inte var den här unga tjejen som man kanske ser komma fram idag. Dessutom var jag gravid. Han såg väl någonting i mig ändå som han tyckte var värt att satsa på och det är jag naturligtvis otroligt tacksam för.

Vad tror du att det har inneburit för dig själv att du var så pass mogen när du slog igenom?
– Jag vet inte riktigt. Jag inbillar mig att det kanske medför en större ödmjukhet inför det man gör. Jag säger inte att det inte finns artister som slår igenom i ung ålder som är tacksamma men jag kan bara prata för mig själv: Jag känner mig så extremt lyckligt lottad och tacksam. Det är ett jobb: jag tjänar pengar och betalar mina räkningar men jag har svårt att se det som ett jobb, mer som en livsstil. Jag känner tacksamhet att en gammal skivbolagsdirektör valde att satsa på en medelålders kvinna, säger hon med ett skratt.
– Jag var ju bra mycket äldre än Carola, Lena, Charlotte, Robyn eller alla dem som kom efter.

Att hon har hunnit leva ett liv innan hon klev in i artistvärlden färgar av sig på föreställningen. 2009 släpptes hennes självbiografiska bok När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var som berättar om en tuff uppväxt och det självbiografiskt färgade albumet 40.14.4 kom fyra år senare, även det med kraftiga mörka stråk.
– Det har inte bara varit framgångar utan även motgångar ibland. Boken har betytt otroligt mycket för mig. Det skulle kännas konstigt för mig att göra en föreställning och inte också blanda in lite allvar. När jag själv går på föreställningar vill jag bli berörd. Jag tror att det är viktigt att visa sig skör och sårbar inför sin publik.

Förutom soloföreställning gör Jessica Andersson comeback i Diggiloo till sommaren. Något åttonde framträdande i Melodifestivalen blir det dock inte 2019 även om hon fått frågan.
– Jag tyckte att det var lite för tätt inpå senaste gången. Men jag är aldrig främmande för Melodifestivalen. Det låter som en klyscha men det handlar faktiskt helt och hållet om låten, att man får en låt som man inte kan motstå och den här känslan av att utmana sig själv.
– Sedan kan det förhoppningsvis bli en fortsättning på den här dejten. Jag tycker att det är synd att bara ha en. Man måste ge det ett par gånger. Man får ge det ett par gånger innan man väljer att avsluta eller gå vidare.

Foto: Anders Sundqvist

 

På dejt med Jessica Andersson – i Skåne:

9/3 Malmö, Slagthuset
10/3 Ystads Teater
17/3 Helsingborgs konserthus
7/4 Kulturkvarteret i Kristianstad

Självsäkrare Styrke till Skåne

Tove Styrke på Malmöfestivalen i augusti i år.

– Det har varit ett helt fantastiskt år.
Det är en glad Tove Styrke som efter ett 2018 fyllt av såväl stora arenaspelningar som klubbgig avslutar med en skandinavisk turné som tar henne till Lund och Malmö.

Albumet Sway släpptes i våras och hon har agerat förband till såväl Lorde, på arenor i USA, som till Katy Perry i Europa. När tidningen når henne på telefon är hon nyss hemkommen från en omfattande klubbturné i USA, Kanada och Storbritannien.
– Jag är så otroligt tacksam att få göra de här arenaspelningarna. Och sedan att få göra egna headlineturnéer under mitt namn … Och det kom folk och vi sålde ut flera av spelningarna. Det har varit en otroligt rolig höst, säger hon.
– Jag har spelat överallt känns det som. Jag har hållit på i ganska många år och det känns som att jag har jobbat upp en fanbase som är dedikerad, som verkligen uppskattar det jag gör.

Tove Styrke var bara 16 år när hon klev in i det allmänna medvetandet i och med medverkan i Idol 2009. Nästa år är det alltså tio år sedan genombrottet och hennes karriär sammanfaller med en tid där svensk popmusik både har professionaliserats och internationaliserats.
Tillsammans med artister som Tove Lo, Zara Larsson, danska Mø och finska Alma har hon varit med om att skapa en medvetenhet om skandinavisk pop utomlands.
– Jag tycker att det är så fint att man kan känna en samhörighet med alla de här andra fantastiska, begåvade artisterna som också kommer härifrån. Jag är så stolt att få vara en del av det och inte bara känna mig som en ensam fisk i ett stort hav.
– Jag är så glad att jag lever i en tid där jag kan sitta i Stockholm, i en liten källarlokal, och göra musik – saker som jag tycker är feta – släppa den och så hittar folk det var de än bo i världen och så kan jag åka dit och spela.
Samhörigheten med de andra artisterna beskriver hon som viktig; att det finns folk att dela erfarenheter med, hitta stöd hos och att peppa varandra.
– Där tycker jag att internet är en bra grej för det gör det så lätt att supporta andra, posta när folk släpper saker och heja på.

Någon konkurrens mellan artisterna vill hon inte prata om.
– Jag ser det verkligen inte så. Jag tycker att det är så onödigt att hitta konkurrens. Jag utgår från att ingen kan göra det jag gör bättre än jag och att jag inte kan göra det någon annan gör bättre än den. Det starkaste kortet man har är att vara sig själv och göra det man känner lust att göra. I det kan det inte finnas konkurrens.

Hur känner du att ditt artisteri och ditt konstnärskap har utvecklats under de här snart tio åren?
– Väldigt mycket. Jag känner att jag har ett helt annat självförtroende än för bara några år sedan, att jag verkligen kan lita på min egen kapacitet. Jag vet att jag är bra. Det ger mig frihet att göra vad jag vill och ta ut svängarna. Jag känner mig tillräckligt trygg att verkligen utmana mig själv vilket är superviktigt för mig, att hela tiden vara nyfiken och hitta nya versioner av mig.

Vart känner du att du är på väg?
– Jag vet inte och det tycker jag är väldigt kul. I början på nästa år ska jag börja skriva och spela in nytt. Det känns så roligt för nu har jag gjort den här grejen och nu kan jag börja på nytt. Det är bara ett blankt papper jag kan göra vad jag vill på. Det tycker jag känns väldigt inspirerande och kul. Jag vill släppa mer musik, spela på nya ställen – det är massa ställen jag inte varit på än …

I augusti spelade Tove Styrke på Malmöfestivalens stora scen på Stortorget. Nu väntar klubbsspelningar Skandinavien runt – till Lund och Mejeriet kommer hon den 30 november, sedan väntar bland annat spelningar på Vega i Köpenhamn den 13 december och på KB i Malmö dagen efter.
– Det är Sway Tour så det är väldigt mycket att man får kliva in i den världen som albumet är, sedan blandar jag in olika samarbeten som jag gjort och lite äldre låtar. Det är väldigt roliga spelningar med väldigt mycket värme. Det känns som ett så himla fritt utrymme för jag har skapat det själv, det finns ingenstans som jag känner mig så mycket som mig själv som på scenen. Det är bara mitt rum och de som tycker om den musiken jag gör tycker också om att kliva in i det rummet.

Stora scenen på Malmöfestivalen eller en klubbspelning. Vad är skillnaden för dig som artist?
– Alltså, egentligen har jag kommit på att det inte är så stor skillnad. Det är samma trick man måste göra. För mig handlar det om att när jag gör en liten klubbspelning så vill jag få det att kännas stort och fett och mäktigt som om det var en stor arena och om jag spelar på en stor arena så vill jag dra in publiken så att det känns intimt som på en klubb. Det där att få rummet att försvinna och skapa kontakten med publiken. Det är jättekul. Jag försöker att bli bättre på det hela tiden.

Hon avslutar med att uppmana publiken att komma i tid och inte hoppa över förbandet Grant.
– Jag är så glad att hon är med mig på den här turnén. Hon öppnade för mig i London tidigare i år och jag sa: ”Kan jag få ta med mig henne överallt? Hon är så bra och sjunger så bra. Hon är så härlig person så det är jättekul att få ha med henne”.

“Lika vilse i pannkakan nu som då”

Foto: Morgan Karlsson

Från akustiskt till vrålrock. Punkikonen Johan Johansson kommer, tillsammans med KSM3, till Malmö och tar med sig låtskatten från KSMB, John Lenin och soloplattorna.
– Ibland är det kul att vrida upp till elva, säger Johan Johansson

Vid sidan om Ebba Grön var KSMB det största bandet på den stockholmska punkscenen i slutet av 70-talet. Med låtar som Tidens tempo, Atomreggae och Sex-noll-två skrev de in sig i den svenska rockhistorien. Men det hela tog en ända med förskräckelse. Efter ett par återföreningar blev det ett storbråk mellan forna medlemmar, något som ledde till att det idag både finns ett KSMB och ett KSM3 ute på vägarna. Det sistnämnda kan väl närmast beskrivas som en supergrupp med två medlemmar från KSMB, två från Fas 3 och en från The Hellacopters och Strindbergs.
– Det började av väldigt trista skäl, konstaterar Johan Johansson över telefon från Sardinien där han befinner sig på sin årliga visit hos en vän.
– Det har varit en massa tjafs mellan före detta kollegor. För att vända det till något roligt och för att åka ut och ta tillbaka vår egen musik så fick vi göra det här.

Foto: Jeanette Andersson

Med sig i bagaget, när KSM3 på lördag kommer till Kulturbolaget, har de låtar från hela Johan Johanssons karriär utom från åren med Strindbergs.
– Jag spelar mest akustiskt nu för tiden så det är kul att köra låtar som är svåra att göra på ett sådant sätt.
Det har gått 40 år sedan KSMB bildades och nästan lika länge sedan första inspelningarna släpptes. Ändå tycker inte Johan Johansson det känns som att återbesöka den han en gång var när han sjunger dem.
– Nja. Nej. Jag har fått leva med det här hela tiden. Det är ingenting som jag har stoppat ned i en låda och gömt bort. Det här är något man blir påmind om och som folk står och skriker efter var jag än spelar själv.
– Igår firade vi min frus födelsedag och man känner att man börjar bli lite gammal, men sådant där, det är bara siffror. Jag tycker inte att det är någon större skillnad mellan människan man är nu och när man var 19 faktiskt. Jag har väl ingen utvecklingspotential kanske. Jag känner mig lika vilse i pannkakan nu som då.

Kan det inte vara så att man har utvecklingspotential så länge man känner sig vilse?
– Jo, absolut. Jag vill inte bliva stur, som Pippi sa. Det jag menar är att det inte känns som något sökt sätt att gräva sig tillbaka till någon man inte är längre. Det finns något av det där kvar i en.
Du har inte gjort som Thåström gjorde under lång tid efter Ebba och Imperiet, att stoppa undan sitt gamla material för att senare plocka fram det igen?
– Lite så är det kanske. Inte för att man på något sätt tagit avstånd från det men det passar kanske att göra lite andra grejer ibland. Jag tror inte att Pimme varit så heller. Han har väl velat visa vad han pysslar med nu och inte åka omkring och göra någon revival på sig själv. Det har inte jag heller någon lust att göra. Det är därför vi inte spelar så ofta med det här bandet utan det är vid väl valda och få tillfällen.

Efter att KSMB splittrades första gången och även Johan Johanssons band Strindbergs och John Lenin gått i graven har han ägnat sig åt solokarriären men också åt att hjälpa andra artister.
– Jag vill hålla på med musik. Det är det viktigaste för mig. Jag hamnade i det här läget när jag var 18, 19 år. Då hade jag fått åka på turné, gjort plattor och det hade varit tjejer med Instamatic-kameror som fotade en. Efter att man har fått den där bekräftelsen, då kan man släppa det och bara hålla på med skojig musik. Sedan gillar jag att hjälpa fram nya grejer och få folk att lyssna på sådan musik som jag tycker om. Det har varit en mission för mig som ibland har varit väldigt mycket viktigare än att göra musik själv. Det är skoj att ha hjälpt fram artister som [Stefan] Sundström och [Lars] Winnerbäck.

Det måste ge en egokick också när Winnerbäck idag är en av landets största artister som drar jättepublik …
– Just när det gäller Winnerbäck var nog alla lika förvånade. Jag var ganska övertygad att det skulle gå bra för honom men så jäkla bra trodde nog ingen. Det är jättekul att ha varit med och gett en liten starthjälp.
– Det och att få ha hållit på med gamla idoler. Att ha fått göra en platta med Kjell Höglund som man får bestämma hur den ska låta är helt fantastiskt. Även om det kan ses som raka motsatsen till en egotripp så är det ändå det det är.
– Jag håller på att jobba med en tjej som heter Ellinor Brolin som spelar Kjells grejer. Vi har fått låtar av honom, nya oinspelade grejer som vi håller på och spelar in. Hon har fått hans stafettpinne. Vi träffas ibland och ibland har han med sig en stor pärm med outgivna grejer som han sätter i händerna på Ellinor och säger: de här ska du göra. Det är din tur nu.

På senare år har Kjell Höglunds musik fått något av en renässans. I julas kom en ny singel, i våras släppte Ellen Sundberg en skiva med tolkningar av hans låtar och så har vi då Ellinor Brolins kommande album.
– Ja, den lever och mer nu än på länge. Kjell är en av mina bästa och finaste vänner så det är jättekul att han får uppskattning nu medan han fortfarande lever och han är jätteglad för det själv.
– Jag och Ellinor ska direkt efter att jag spelat i Malmö åka till Västerås för att på söndag spela Kjell-låtar i domkyrkan. Då ska han komma dit och titta. Det är lite ballt. Det är verkligen från det ena till det andra på två dagar.

Vad ger det dig, den dubbelheten mellan rock n roll å ena sidan och mer stillsam singer-songwriter-musik å den andra?
– Det ligger mer i ögonen på betraktaren kan jag tycka. Egentligen är det samma sak. Det är 60-talspop med proggtexter kan man säga om man ska hårddra det. Sedan handlar det bara om på vilket sätt man spelar det. Det finns något som är skithäftigt med att ha ett band bakom sig och skruva upp på 11 och köra och det finns något som är jättehäftigt och lärorikt med att sitta helt ensam och vara tvungen att fånga en publik så att de inte sitter och babblar skit, liksom. Det är jättekul att kunna göra båda de grejerna.

KSM3 består av: Johan Johansson (från bla KSMB, Strindbergs, John Lenin), Tony Johansson (Fas 3), Peter Ampull (KSMB), Johannes Borgström (Fas 3) och Robban Eriksson (Hellacopters, Strindbergs).

KSM3 gör i helgen en miniturné och spelar i storstäderna. Ikväll på Slaktkyrkan i Stockholm, på fredag på Sticky Fingers i Göteborg och på lördag på Kulturbolaget i Malmö. Förutom KSM3 spelar även Charta 77, Ola Aurell och Herman Hedning.

Robin blir vän med sig själv

Robin Stjernberg är tillbaka, fem år efter senaste plattan, med sin nya ep Under Water. Foto: Karl Anton Björkman

 

Vad hände egentligen med Robin Stjernberg? Det har varit ganska tyst sedan senaste albumet kom ut 2013.
En hel del skulle det visa sig. Idag släpper Hässleholmssonen och forne Mellovinnaren ep:n Under Water.

Pianots strängar klingar ut. Locket läggs ned och pianomannen reser sig och går med fasta steg ur rummet. Med de ljuden avslutas låten Always, det sista spåret på Robin Stjernbergs nya ep. Inspelningen av pianoballaden är avskalad och trots att sången är lågmäld finns det en ljudmässig råhet. Det knarrar om stolen och frasar om kläder och kroppsdelar som rör sig.
– Jag ville ha känslan av en enda tagning och när det är klart reser jag mig och går därifrån, berättar Robin Stjernberg när tidningen når honom mellan dagens låtskrivarsessions och synkning av nya musikvideon.
– Det är det jag vill att hela EP:n ska vara, en autentisk hemmasnickrad skiva.
Han beskriver låten Always som ett avslut på ep:ns tematik där varje låt är ett brev till honom själv och Always knyter ihop säcken,
– Det är där jag blir vän med mig själv och sjunger till mig själv att jag kommer alltid älska mig trots mina brister. Det är något jag kämpat med, att älska mig själv för det är ett sådant stressigt klimat att vara människa idag med social medier och ytlighet. Jag ville stänga dörren till den ångesten jag hade när jag skrev musiken – det är anledningen till att jag vandrar och ut stänger dörren.
Fotstegen och knarrandet är inte det enda ljud från världen utanför musiken som letat sig in i Robin Stjernbergs musik. Han beskriver hur han spelade på disken i studions kök med pennor vilken gav ett klockliknande ljud som fick följa med in i en låt. Fokuset på ljuden hänger ihop med den nya roll han har klivit in i under de senaste åren.

2013 släpptes Pieces, Robin Stjernbergs första “riktiga” skiva, Idol-skivan oräknad. Den innehöll Mellovinnaren och Eurovision-bidraget You. En smakstart på karriären naturligtvis och, som Robin Stjernberg själv säger, orsaken till att han än idag kan leva på musiken. Men efter Pieces har det varit ganska tyst.
– Det är väldigt medvetet för jag har inte varit redo att vara artist på det sättet. Det har varit viktigt att vara musikern, kreatören, skaparen – en konstnär. Att utforska vilka känslor det är som får mitt hjärta att slå extra hårt och sedan kommunicera det i form av musik.
Helt tyst har det ändå inte varit. Det har kommit några singel-låtar men inget större samlat grepp förrän nu. Det innebär dock inte att den idag 27-årige artisten har legat på sofflocket.
– Jag har skrivit låtar, spelat lite och varit med i lite små tv-program här och var. För mig har det mest handlat om att sitta i studion och klura ut vem jag är musikaliskt. Och arbeta med andra artister och låtskrivare. Jag har lärt mig producera också.

Bland annat var Stjernberg med och skrev och producerade Robin Bengtssons låt I can’t go on som vann Melodifestivalen förra året och han var med och skrev sommarhiten Dansa med Malmörapparen Niello.
– Jag ville hitta vad jag står för och vem jag är musikaliskt. Det tar tid, liksom att lära sig producera.
Han beskriver sina låtar som lirade snarare än programmerade – det är piano, gitarr, bas och trummor även om det även finns med programmerade element.
– Jag har lekt med gamla synthar från 70- och 80-talen, utforskat andra epoker. Men sedan landar det i ett melodispråk som jag alltid haft som är väldigt popigt och souligt men inte så tillputsat. Fokus är på känslan i musiken snarare än att det ska låta dyrt.
– Jag tror att jag hittat ett lugn i min sång där jag inte behöver skjuta ifrån som jag har gjort tidigare – “Kolla vilka höga toner jag kan ta och vilka wails jag kan göra!” – Nu har det varit mer fokus på att kommunicera låten och känslorna jag vill förmedla.
Vart känner du att du är på väg?
– Nu är jag på väg att släppa min första ep på fem år och det känns väldigt spännande, Vart den för mig det får vi se. Jag kom precis hem från Nashville för någon månad sedan där jag har varit och jobbat och fått jättebra respons på mina låtar. En dröm skulle vara att få åka och spela utanför Sverige. Det är ju lite att börja om från noll, att showcase-spela, visa vad jag har att säga med min musik.

Kopplingen Nashville och Robin Stjernberg ter sig kanske inte alldeles uppenbar. Han säger att även om han inte själv gör countrymusik så tycker han om att skriva med folk som gör det, att det finns ett klassiskt, tidlöst, låttänk där som han gillar liksom en förståelse för textens betydelse. Men trots att texterna är viktiga är det ändå melodierna som kommer först, det är de som spelar dag ut och dag in i hans huvud, melodier som han sedan gnolar in som röstmemon i mobilen,
– Ibland kommer det något när man står i kön på Ica och då låtsas jag ringa någon och säger “Tjena, tjena, jag skulle bara sjunga en melodi för dig”. Då kollar folk inte konstigt på en. Skulle jag bara börja sjunga så skulle det väcka en massa uppmärksamhet. Det händer konstant, senast idag.

Robin Stjernberg beskriver det som något av att börja om från början med nya ep:n.
– Det kommer nog att ta tid för folk att upptäcka att jag ens har släppt något. Men jag vet att musiken är bra nog så att när vi väl får lyssnare så hoppas jag att de kommer att tycka om det. Jag vet att det finns fans där ute och just nu är det för dem jag gör det. Sedan hoppast jag att ta ny mark men det kommer att ta tid men det är dit jag ska och det kommer att hända. Det intalar jag mig själv, det måste man göra annars har man inte i branschen att göra.

Snapphaneklanen åter på banan

Elva år har gått sedan senaste albumet släpptes och nio sedan Svenska Akademien somnade in. Men nu är upphovsmännen till den skånska raggan tillbaka på banan igen och på lördag spelar de på Moriskan.
– Vi har saknat varandra som vänner som är ute på vägarna tillsammans, säger Ivan Olausson-Klatil, mer känd som General Knas.

Vi träffas i rekordsommarens sista skälvande suck på en uteservering på Östergatan. Ivan Olausson-Klatil och Carl-Martin Vikingsson, alias Sture Allén den yngre, verkar entusiastiska över att bandet är återförenat. Ett par spelningar har avverkats, dels på Öland Roots och dels på Mosebacke och gensvaret har varit uppmuntrande.
De anger flera skäl till att de nu ger sig ut på vägarna igen. Att de saknat varandra är ett av dem.
– För mig känns det dessutom som att det politiska läget och tonen i samhället gör att det är läge för Svenska Akademien att komma tillbaka och kanske uppdatera sin katalog, säger Ivan.
– När man lyssnar på det gamla så känns det som att mycket av det inte är mindre relevant utan kanske snarare mer, säger Martin.
Det finns också tankar på att skriva och spela in ny musik.
– Det känns som att vi hade fingret på något med antirasism, miljöfrågor och övervakningssamhället och så vidare. Det känns fräscht att komma tillbaka och uppdatera det, att byta ut Bush och Bildt mot Åkesson och Donald Trump. Det har ju inte gått framåt direkt, säger Ivan.

 

Historien om Svenska Akademien, den musikaliska varianten, började i Landskrona 1999, i början av vad som skulle bli en verkligt gyllene era för svensk hiphop med bland andra Timbuktu, Mobbade barn med automatvapen och Looptroop. De slängde in handduken efter tio år och fyra album. Sedan dess har Ivan gjort solokarriär under sitt artistnamn General Knas och Martin har haft soloprojektet Stures Dansorkester och arbetat som pressekreterare för bostadsminister Peter Eriksson.
– Akademien har nästlat sig hela vägen in i regeringen, skrattar Ivan.

En kort återföreningsvända har de också hunnit med 2013. Den resulterade i spelningar och en singel. Det pratades även om ett album men så blev det inte, den gången.
– Då var det inte alls samma seriositet som nu, Vi var inte där riktigt än. Nu känner jag att jag har gjort mina album som soloartist och har nått till en punkt där jag kan känna att jag nått den nivå som jag vill nå, säger Ivan.
– Vi kände redan i replokalen inför första giget att det här gillar vi, säger Martin och fortsätter: – Jag kände efter första vändan, när vi kramat ur oss ett antal skivor och det var ganska tätt mellan dem, att vi skrivit om rätt många ämnen och att det var svårt att inte upprepa sig. Jag hade att ett behov att skriva lite andra saker och skriva lite själv. Vi har spenderat hela våra yngre vuxenliv tillsammans i en turnébuss. Men nu känns som det som att vi är taggade att ta oss an de här ämnena igen.

De menar att det händer något speciellt när de skriver tillsammans.
– Vi skräder inte orden i Akademien men det finns alltid en positiv grundton. När jag skriver egna texter så har jag haft lite svårt att uppbåda den. Den kommer till i synergi mellan våra politiska universum. Jag har saknat att skriva med Martin väldigt mycket. Han har en pedagogisk och pragmatisk ton och jag har en mer idealistisk. Det fungerar jättebra tillsammans tycker jag, säger Ivan.
– Det är kul att skriva ihop för det blir både en politisk diskussion och en konstnärlig. Den kan handla om att den där versen eller det där rimmet kanske inte var så hett, om snygga rim och fraseringar, samtidigt som det kan vara: så kan du väl inte säga och mena? Det är kul med den dubbelheten, säger Martin.

När Svenska Akademien debuterade med Snapphaneklanen 2000 var bandmedlemmarna strax över 20, nu är de 40 och, på ett annat sätt, vuxna. Det har kommit barn in i bilden, civila arbeten och medlemmarna är utspridda över landet.
– Det tycker jag har gått igen i mitt skrivande. Det ska bli intressant att se hur det går igenom i ett Akademie-sammanhang. De första grejerna vi gjorde så hade jag ett mycket större behov av att visa att jag kunde rimma på olika sätt och hade tänkt olika tankar. Det kanske jag inte har behov av nu på samma sätt som när jag var 23. Det är lite som när musikhögskolemusiker spelar i början. De krånglar till det för mycket och står i vägen för sitt eget sväng, säger Martin.
– Du får göra som Eminem på hans senaste och tappa in på den där ungdomliga hungern. Det kan vara intressant att kombinera det med erfarenheten, säger Ivan.

“Snapphaneklanen” har ekat genom mången studentkorridor och ungdomlig för- och efterfest och Svenska Akademien har blivit något av ett generationsband för en grupp som tagit deras musik till sig i en danande ålder. Men på senare tid har deras namn svärtats ner av en annan svensk akademie.
– Det var väl en av anledningarna till att vi kom tillbaka också, hela rabaldret. Det gav en spinneffekt: det här är ju skoj ändå, vi kanske överlever dem – det trodde man inte när man startade, säger Ivan.
– Det blir snävt och insnöat, det gäller väl alla sammanhang. Det kan till och med bli farligt. Det är gamla tiders motsvarighet till filterbubblan där man sitter och bedömer varandras jävlighet. Små bubblor av människor utan insyn utifrån brukar sällan få fram så vettiga beslut, säger Martin.
– Det är väl en institution som känns lite som kungahuset, överspelat, säger Ivan.

Sex Pistols låtsmed Glen Matlock på egen hand

Glen Matlock. Foto: Chris Musto

Som tonåring befann han sig mitt i en musikalisk revolution. Bandet han var en del av, Sex Pistols, tillhör på många sätt de viktigaste i den moderna musikhistorien.
På onsdag står Glen Matlock på Folk å Rocks scen.

Enligt den brittiska historieskrivningen står punkens födelseplats att finna i klädbutiken Sex på King’s Road. Året var 1975 och butiken drevs av Malcolm McLaren och hans flickvän, kläddesignern Vivienne Westwood. Hit graviterade allehanda udda figurer.
I butiken arbetade bland andra Glen Matlock som skulle bli basist i ett av världens mest inflytelserika band. Här träffade han gitarristen Steve Jones och trummisen Paul Cook. Av McLaren totades de ihop med John Lydon (eller Johnny Rotten som han snart skulle bli känd som).
– Det fanns inte punk då egentligen, säger Glen Matlock med tjock Londonaccent över en brusig telefonlinje.
– Det var Steve, Paul, John, Malcolm McLaren, Bernie Rhodes [som skulle bli manager åt The Clash, reds anm.], Vivienne Westwood och jag. Vi uppfann det. Vi var inte punk; vi var The Sex Pistols. Punk kom senare och det var det tåg som alla andra hoppade på.

Punk skulle bli en stil, ja, nästan en uniform, men då var det någonting väldigt fritt. Det är inte mycket som binder ihop de tidiga banden, däribland Sex Pistols, The Slits, The Clash och The Damned, musikaliskt mer än att de tillhörde samma scen och hade något slags upprorisk attityd. Matlock vänder sig mot de delar av scenen som han upplever som konservativa.
– Jag tycker att det är mer punk att vara sig själv än att slaviskt följa en look som egentligen inte är så där jätteannorlunda från [subkulturen, reds anm.] teddy boys på 60-talet.
Han var 18 år då, sommaren 1975. Som så många andra ungdomar med musikaliska ambitioner började han plugga på Saint Martins College of Art. Men punken kom emellan.
– Alla band jag gillade från 60-talet hade gått på konstskola. Jag gick där för att jag ville spela i ett band och när jag kom med i ett band från världen utanför hoppade jag av.
– Men konstskolan var bra för det gav andrum att utforska idéer som jag aldrig hade fått om jag jobbat i en kakfabrik.

Omslagsbilden från nya plattan Good to go som släpps i dagarna.

The Sex Pistols omgärdas av en mängd myter och inte så lite falsk historieskrivning signerad managern Malcolm McLaren som hanterade dem mer som ett situationistiskt konstprojekt än som ett band.
För Glen slutade det resan redan innan bandets första riktiga album spelades in och hans bas hörs bara på låten Anarchy in the UK. Han står dock som medkompositör till tio av plattans tolv låtar.
Det hette då att Matlock fått sparken för att han gillade Beatles. Matlocks egen förklaring är något annorlunda och hänger ihop med McLarens PR-tricksande. Efter att Johnny Rotten svurit i tv (ivrigt påhejade av den inte helt nyktre programledaren Bill Grundy) blev det ett ramaskri i Storbritannien. Anarchy in the UK-turnén vintern 76-77 kantades av inställda konserter och bannlysningar.
– Det var lite lustigt men naturligtvis frustrerande att inte få spela. En av anledningarna att jag lämnade bandet var att jag kände att det blivit ohederligt. McLaren var iväg någonstans och en konsertarrangör kom fram till mig och undrade om vi ville komma och spela. Sedan kom McLaren och sa: nej, ni kan inte spela där, ni är bannlysta. Och jag tänkte för mig själv: det här stämmer inte. Om man vill skapa en massa press så är det säkert rätt men om man är med i ett band för att man vill spela är det en annan sak. Och jag tror att de andra i bandet kom att tänka mer som jag senare. Vi var ett band av ungdomar för ungdomar när jag var med. Efteråt blev det som en tecknad serie.

Vad var din roll i bandet?
– Kanske som bandets låtsmed. Alla hade med sig någonting. John tog med sig fantastiska texter, Paul och Steve kom med soundet och jag försåg det med det musikaliska skelettet att hänga upp allting på. Jag har en bra känsla för pop som gör texterna mer lättillgängliga. Till och med John har sagt att om han hade fått allt som han själv velat hade musiken varit olyssningsbar.

John Lydon, till höger, och Glen Matlock under Sex Pistols återföreningsturné 2007. Foto: Chris Pizzello/AP/TT

Han ser tillbaka på punkåren med stolthet; stolthet över att ha satt sitt avtryck och varit med om att förändra musikvärlden.
– Förhoppningsvis förändrade vi den till det bättre. Jag hoppas att jag påverkat människor att skapa musik med mer konsekvens och inte mindre.
– Jag tycker att punken passar in i en lång historia av alternativ musik, åtminstone från det tidiga 50-talet och framåt – från Woody Guthrie’s This land is your land, via tidiga Elvis och Gene Vincent. Det är en hel tradition och vi bygger bara på dess axlar. Till och med hippierna hör dit. Det är bara byxorna som är annorlunda. Det är en fin tradition att vara en del av.

Till Malmö kommer Glen Matlock på egen hand, med den akustiska gitarren i hand.
– Det är annorlunda än att turnera med ett band men annorlunda på ett bra sätt, säger han.
Till fördelarna hör att inte vara beroende av någon annan, samtidig har man ingen att gömma sig bakom.
– Det kan vara någonting bra. Det ger en hår på bröstet. När man står där ensam är det upp till en själv att få låten att gå fram. Och för mig är det låten som är det viktiga. Det och kontakten med publiken, att se dem anknyta till något som var helt och fullt en produkt av ens egen fantasi när man skrev låten för 40 år sedan.

Hur har ditt låtskrivande förändrats genom åren?
– Det har det inte, det är exakt likadant, säger han med ett skratt.
– Jag skämtar naturligtvis. När man går genom livet får man en massa olika erfarenheter och dem tar man in i skrivandet. Man skriver en sång för att man inte nödvändigtvis kan få fram det man vill genom att skriva ett brev eller ha ett samtal. Musiken och orden … något som händer känslomässigt som förhoppningsvis är större än summan av delarna. Folk får helt enkelt komma och se hur mitt låtskrivande utvecklats.

 

Glen Matlock har varit med i en lång rad musikaliska projekt efter Sex Pistols.
Han hade bandet Rich Kids tillsammans med Steve New, Rust Egan och Midge Ure och har spelat med Iggy Pop och The Faces. Han har bandet The Philistines och har varit med på samtliga återföreningsvändor med Sex Pistols.

På bandets enda “riktiga” platta Never mind the bollocks (från 1977) hörs hans bas dock bara på ett enda spår, den första singeln: Anarchy in the UK.
För den som vill höra hur det lät när han var med i bandet går det dock alldeles utmärkt. Innan ens Never mind … släppts kom en bootleg med demoinspelningar som heter Spunk. Den är numera officiellt utgiven och finns på Spotify.

På onsdag, 12/9, inleder Glen Matlock sin första soloturné i Sverige med en spelning på Folk & Rock i Malmö 20.00. Dörrarna öppnas 19.00.
Övriga spelningar i Sverige: Hotell Hulingen i Hultsfred 13/9, Nalen i Stockholm 15/9, Pub Ettan i Mariehamn den 16/9.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.