Legendar i hoptejpade boots

Med en hoptejpad ormskinnsstövel sparkar han takten på den sargade scenen på Folk å rock. Han tar i ordentligt; lyfter underbenet i 90 graders vinkel innan han slår ned den i golvet.

Sångaren, en gänglig gestalt i svart cowboyhatt och fransprydd vit skjorta, är ensam på scenen med sin akustiska gitarr och mikrofon. Han är inte mer rädd om sin röst än vad han är med stövel och golv. Även där trycker han på ordentligt och är ibland på gränsen till spricka upp utan att någonsin göra det. Det, å andra sidan, är lite av Jason Ringenbergs signum som sångare. Den där balansen på gränsen till vad rösten klarar när det gäller de högre tonerna ger honom en känsla av att det är på allvar, att det han har att säga är viktigt och på riktigt.

– Jag har haft problem de senaste åren med att rösten tar slut men i år har det fungerat bra. Men jag har lärt mig att spara rösten lite grann. Det finns en gräns man kan passera och man lär sig att inte göra det. För mig är det allt jag har. Jag kommer inte att vinna över folk med mitt gitarrspel och det finns inget band att falla tillbaka på. Det handlar om rösten och sångerna.
– De flesta fansen har funnits med mig länge och känner min musik väldigt väl så det är ett stort ansvar. Man vill visa dem att man fortfarande är en relevant artist.

Jag träffar Jason Ringenberg inne på Folk å rock ett par timmar innan spelningen. På min vägg där hemma hänger en affisch från en tidig 00-tals-turné där texten under hans namn lyder ”Nashvilles youngest legend”. Polisongerna som sticker fram under hans vaderade keps har grånat något sedan den turnén och senare i höst ska Nashvilles yngste legend fylla 61, men det finns ändå något ungdomligt över honom, en slags lite pojkaktig entusiasm som tittar fram, inte minst när vi kommer upp på Folk å rocks övervåning och han utbrister ”åh, en riktig skivaffär!”

Till Malmö, en stad han har kopplingar till genom Pontus Snibb, trummisen i den nuvarande upplagan av bandet Jason & The Scorchers, har han kommit med tåg, ett inte helt vanligt transportmedel för turnerande musiker.
– Jag har alltid turnerat med tåg och tycker att det är avkopplande för det mesta. Man bara sitter där och tittar på landskapet och låter någon annan oroa sig för körandet.
– Och det är definitivt bättre för miljön.

Året var 1981 när Jason Ringenberg flyttade från Illinois till countryns huvudstad, Nashville, och bildade Jason & the Scorchers tillsammans med leadgitarristen Warner E Hodges, basisten Jeff Johnson och 2012 bortgångne trummisen Perry Baggs. Med punkiga versioner av klassiska countrylåtar uppblandade med Ringenbergs egna kompositioner var man, tillsammans med band som The Gun Club och Los Angeles-punkarna X sidoprojekt The Knitters, med och skapade cowpunk-genren.

– Det kom naturligt för oss för att det var det vi var. Vi pratade aldrig om det; vi sade aldrig att vi ska förena punkrock och country. Vi spelade det vi spelade och det var det här som kom ur oss.
– Vi spelade mycket med X och The Gun Club var vänner till oss. De var västkustens svar på det vi gjorde. Det fanns några band i New York också så det var många som gjorde liknande saker vid den tiden. Det var spännande att vara en del av det.

När 80-talet gick över i 90-tal somnade Jason & the Scorchers in i samband med att trummisen Perry Baggs diagnosticerades med diabetes och tvingades sluta turnera. 1992 släppte Ringeberg solodebuten One foot in the honky tonk, en mer traditionell countryplatta som han i dag tycker sämst om av sina skivor.
– Det var en bra idé men den nådde inte den nivå som den borde. Jag tror fortfarande att jag har utrymme i mig att göra en riktigt bra countryplatta. Jag skulle vilja göra det.

Var du för ung för det då?
– Ja, kanske. Man kanske behöver ta lite stryk, mer än jag hade fått då, säger han med ett leende.

Istället var det vid millenieskiftet och albumet Pocketful of Soul (2000) och uppföljarna All over Creation (2002) och Empire Builders (2004) han skulle hitta fotfästet som soloartist. Musiken var mer akustisk än Jason & the Scorchers med starka inslag av folksånger och americana. Det var skivor som blandade vackra sånger till de egna döttrarna med små berättelser och uppsluppna rocklåtar som bär punkarvet inom sig.

– Jag trot att det var ett steg i rätt riktning. Jag tycker mycket om de plattorna. One foot in the honky tonk gjorde jag på stort skivbolag och de senare skivorna har jag gjort på egen hand. Jag tror att det är den största skillnaden. Efter One foot in the honky tonk insåg jag att jag måste skriva låtarna själv.

Ett genomgående drag på Jason Ringenbergs soloskivor är de historiskt orienterade berättelserna. Tuskegee Pride handlar om de första svarta piloterna i det amerikanska flygvapnet under andra världskriget och Chief Josephs last dream om hur Nez Perce-indianerna fördrevs från sina marker, för att bara ta två talande exempel.

– Jag är en historie-nörd. Jag har faktiskt en college-examen i historia och var historieintresserad redan som barn.

Även på scenen, mellan låtarna, visar Jason Ringenberg upp en känsla för historieberättande. Det blir historiska utvikningar och berättelser från det egna livet och karriären; berättelser som lyfter spelningen ytterligare.

– Historieberättandet är väldigt viktigt för mig och jag tycker att det har blivit ännu mer viktigt under den här turnén. De nya låtarna har så mycket berättelser i sig att jag finner mig själv pratande mycket mer mellan låtarna än jag någonsin gjort tidigare. Och jag gillar det verkligen, det är en del av kraften i det jag gör.

 

Under det senaste decenniet har det varit tyst på vuxenmusikfronten för Jason Ringenberg. Istället har han koncentrerat sig på sin barnmusikkarraktär Farmer Jason som hämtar inspiration från den bondgård han driver vid sidan av musiken, där han nuförtiden odlar ekologiska sojabönor och majs.
– Barnmusiken var bara något jag ville göra. Det gick bättre och höll på längre än vad jag trodde att det skulle göra. Jag hade små barn och det kändes bara som en rolig grej att göra. Jag testade låtarna på mina barn och de hjälpte faktiskt till att skriva [låten] The Doggie Dance.

Fyra skivor och ett Emmy-belönat tv-program har det blivit med Farmer Jason. I början av februari dök dock Stand Tall upp, hans första soloalbum med nytt material sedan 2004 års Empire Builders och första albumet med vuxenmusik sedan senaste Scorchers-skivan från 2010.

– Jag visste inte om jag hade det i mig att göra vuxenmusik och vara ute och tävla i den riktiga världen. Jag visste inte om det var någon som brydde sig längre. Jag är lika förvånad som någon annan att den här plattan ens kom ut.

Det var ett oväntat samtal som fick honom på spåret igen.
– Jag fick ett telefonsamtal från The National Parks Service [den myndighet som har hand om de amerikanska nationalparkerna, reds anm] och de frågade om jag ville vara gästande konstnär på Sequoia nationalpark. ”Vi vill att du ska promenera omkring bland bergen, skriva låtar och göra spelningar i en månad”.

Svaret blev naturligtvis ja och under en månad levde han i en stuga uppe bland bergen i Sierra Nevada utan ström och rinnande vatten och gjorde just det.
– Det var en fantastisk upplevelse och jag skrev ett gäng bra låtar och jag visste att jag behövde få ut dem.

Innebär det att det finns mer på lager inför framtiden?
– Det finns en del till, kärnan till ännu en platta.

Hur har ditt låtskrivande förändrats under tiden som du varit borta från vuxenmusiken?
– Jag tror att jag har blivit lite mer repetitiv. Det måste man vara med barnmusik. Jag tror också att jag har blivit mer catchy. Det måste man också vara med barn. Man måste fånga dem med en gång med hooken i låten. Och det gör jag på Stand tall.

Och att hookarna i barnlåtarna fungerar även på en publik i hans egen ålder visar sig när han får den att entusiastiskt sjunga med i Tractor Goes Chug Chug Chug och Punk Rock Skunk.

För nio år sedan kom Halcyon Times, det senaste albumet med ett återuppväckt Jason & the Scorchers. Bandets status idag är dock mer oklar.
– Man vet aldrig. De senaste sju åren har inte varit bra för oss. Vi verkar inte få till det, varken med att bestämma oss för att spela in eller för att turnera, även om vi gjorde en liten turné förra månaden i England med Dan Baird och Kentucky Headhunters. Men förutom det har vi egentligen inte gjort någonting sedan Halcyon Times-turnén. Det finns något där som inte fungerar.

Jag måste naturligtvis fråga honom hur det kommer sig att Malmömusikern Pontus Snibb hamnade i ett band från Nashville. Han berättar då om The Mad Cows, en turné som satts ihop av Nationalteaternbasisten Nikke Ström där Jason Ringenberg och Kevin Welch agerade frontmän i ett band som förutom Ström och Snibb bestod av Lasse Englund och forne Emmylou Harris-trummisen Brady Blade.

– Vi spelade över hela Sverige, hade en fantastisk turné och hade mycket skoj. Ett år senare hade vi en spelning bokad i Norge och Perry Baggs var så sjuk i sin diabetes att han inte kunde följa med. Då ringde jag Pontus och sa: du kan redan en del av våra låtar eftersom du spelat gitarr på dem men du är trummis – kan du hoppa in? Vi hade inte ens någon repetition, vi satt bara i hotellrummet med akustiska gitarrer och Pontus slog på en tidning. Och sedan, när vi kom upp på scen, var han så briljant. Han bara satte det så vi använde honom mer och mer när vi kom till Europa.

När det sedan var dags att göra en skiva tillsammans blev Snibb befordrad till permanent medlem i bandet. Och Ringenberg öser lovord över honom.
– Han spelade så bra! Och trummisen har alltid varit viktig för Jason & the Scorchers. Perry Baggs var en sådan personlighet och vi kunde aldrig ersätta honom, inte förrän Pontus. När jag spelar med Pontus nu vill jag aldrig spela med någon annan. Han är en så fantastisk musiker, så intuitiv. Han kan läsa publiken och de andra musikerna och spela precis det som behövs. Pontus Snibb har förändrat mitt kreativa liv på ett stort och väldigt positivt sätt. Och det är en bra karl.

* * *

– Det har säkert spelat många grammy-vinnare här men frågan är 0m här någonsin spelat någon Emmy-vinnare, säger Jason Ringenberg när han introducerar en av Farmer Jason-låtarna.
Hur många grammy-vinnare som spelat på Folk å rocks scen vet jag inte men jag vet att det är en i antågande. Om precis en månad, den 26 oktober, kommer en annan av mina personliga favoriter, Dave Alvin, hit tillsammans med Texas-trubaduren och forne Flatlanders-medlemmen Jimmie Dale Gilmore. Alvins album Public Domain plockade 2000 hem grammyn för årets bästa traditionella folkmusikskiva.

 

 

”Jag försöker följa Orlandos känslor”

Jenny Wilson på Malmö Stadsteaters scen. Foto: Claes Hall

Från sin plats bakom keyboardet på den bakre delen av scenen greppar en svartklädd Jenny Wilson mikrofonen och rör sig mot Orlando och mot oss i publiken.
Kostymerna skvallrar om stiliserat 1800-tal men musiken är anakronistiskt elektronisk och suggestiv.

Den hårt stiliserade scenen, de samtidigt futuristiska som återblickande kostymerna och den stämningsladdade belysningen hjälper till att skapa en känsla av overklighet. Det är som att en musikvideo utspelar sig där på scenen under Malmö Stadsteaters uppsättning av Virginia Woolfs Orlando (som har premiär 14 september).
Från starten med Malmöbaserade popbandet First Floor Power i slutet av 90-talet har Jenny Wilson karvat ut en egensinnig karriär för sig själv. Under det senaste decenniet har hon på sina egna album arbetet tematiskt.

Det har handlat om moderskap, hennes kamp mot cancer och den våldtäkt hon utsatts för. Men hon har också gjort teatermusik till bland annat Drottning Kristina och hon har även gjort en egen föreställning på Dramaten under titeln Who’s afraid of Jenny Wilson (passande nog med en vinkning till Eugene O’Neills drama Who’s afraid of Virginia Woolf).
– Men det är första gången på Malmö Stadsteater och första gången med en så här stor ensamble, säger hon när vi möts under pressträffen.

Hon menar att det inte är någon större skillnad att jobba med sitt eget tema på till exempel ett album eller att komma till ett tema som redan finns där i en teaterpjäs.
– Jag försöker att inte rama in Orlando till ett tema utan att följa hennes/hans känslor och spegla det genom de känslor jag känner i mig själv.
– Det som är annorlunda i en sådan här process är att det hela tiden har varit extremt högt i tak kreativt och konstnärligt. Det är verkligen toppersoner som kan lita på varandras kompetens. Det har gjort det hela lekfullt och gjort att jag har kunnat ta ut svängarna väldigt mycket. Det har varit skitkul. Att göra ett album är inte alltid skitkul för det kan vara flera år av mer ångestladdat arbete.

Orlando utspelar sig under ett spann av århundraden och slutar på 1920-talet. Ändå är den musik Wilson skapat påtagligt mordern.
– Det hade känts som att man skrev folk på näsan om man skulle sitta och följa tiden – nu ska det vara 1600-talsmusik, nu ska det vara 17- eller 1800-talsmusik – det skulle inte vara vettigt. Orlando handlar ju också om någon som sträcker sig mot framtiden. Det tycker jag är det häftiga med Orlando. Det spelar ingen roll om han är en hon eller hon är en han eller vilken tid han eller hon hamnar i. Jag har i och för sig hämtat inspiration i vissa 1600-talsgrejer men då genom mina synthfilter.
– Det känns viktigt ändå att hålla musiken modern för pjäsen är väldigt modern, så som Sara (Cronberg) har regisserat den. Och även om kläderna är inspirerade av tiderna finns det ändå något ganska punkigt i det.

Vad är ditt förhållande till Virginia Woolf?
– Det är inte så mycket att skryta med. Jag har sett Orlandofilmen och älskade den när den kom. Jag har läst några böcker men inte så många. Jag kan inte skryta med att jag har läst på och av någon anledning brukar jag aldrig riktigt göra det, säger hon med ett litet skratt.
– Jag jobbar så intuitivt med konstnärliga projekt.

Om man är för påläst kanske man blir inlåst av det andra har gjort tidigare …
– Ja, så kan det vara. Vi ska inte snacka skit om att vara påläst men jag gillar att vara öppen så länge som möjligt för att jag inte vill bestämma mig för vem, till exempel, Orlando är. Men det är olika arbetssätt. En del gillar att veta allt.

Punkare med folkmusiksjäl

Al Barr, Ken Casey och James Lynch på scen i sin ofta omsjungna hemstad, Boston. Foto: Michael Dwyer/AP/TT

Det började med ett vad för 23 år sedan. Men Dropkick Murphys blev snabbt en instution på rockscenerna världen runt med sin blandning av irländsk folkmusik och punkrock.
Idag tisdag gästar de Malmö Folkets park med inhemska punkhjältarna Millencolin som förband.

”I drew the tales of many lives and wore the faces of my own” sjunger Ken Casey, sångare i och grundare av Dropkick Murphys i låten Rose Tattoo.
”I had these memories all around me so I wouldn’t be alone”.

Rötterna går djupt för Bostonbandet. Hemstadens gator löper genom bandets sånger, det sjungs till Red Sox och Boston Bruins ära och det ekar av arbetarklasstolthet.
– Inflytandet av irländska immigranter är väldigt starkt i Boston-området. I de flesta hus i det område där vi växte upp kom föräldrarna eller far- och morföräldrarna från Irland. Musiken och kulturen var central i vår uppväxt, berättar Ken Casey över telefon från Lübeck där bandets turnébuss stannat till för att busschaufförerna ska få sin lagstadgade dygnsvila på väg till Malmö.
– Men som tonåringar var det punken som var den musik vi valde när vi skapade vår egen musiksmak. Det var en naturlig kombination. När vi började bestämde vi inte att vi skulle bli det vi blev, det var bara det som kom ut ur oss.
– Vi har alltid varit benägna att skriva om saker som vi har upplevt och levt än om något vi läst i en bok eller tidning. Det handlar om historien om var vi kommer från, våra familjer, om våra liv. Det har förändrats genom åren. Numera har vi egna barn och har genomlevt saker. Men det handlar om förstahandsupplevelser och våra egna liv.

Det hela började, för Dropkick Murphys, 1996 på det mest blygsamma av vis.
– En kille som jag arbetade med gick på en prestigefylld musikutbildning i Boston. Han utmanade mig att starta ett band och spela förband till hans band på ett gig tre veckor senare.
Det blev två spelningar som förband åt jobbarkompisens band, sedan kom första riktiga konserten som förband till hard core-bandet The Freeze från det till Boston närbelägna Cape Cod.
– De var väldigt populära i Boston-området på den tiden. Deras gitarrist var vår ursprungliga trummis. De tidigare spelningarna hade bara varit för våra kompisar och utan särskilt mycket press, det här var för en musikintresserad publik. Det var den första smaken av den där kicken som alla musiker får av faran – att man kan bli buad av scenen. Men ända sedan dess finns det ingen återvändo.
– Det var så vi började, med ett vad. Det är fantastiskt vad som kan hända i livet när man bara gör saker och tar en chans. Vi trodde aldrig att det skulle bli en karriär, vi trodde bara att det skulle vara kul för våra polare att komma och garva åt oss.

Nu har bandet hållit på i 23 år, släppt nio album, en lång rad singlar och split-plattor och blivit något av institution inom den folkmusikfärgade delen av punksfären. Tillsammans med band som, bland andra, Flogging Molly bär de arvet från The Pogues, folkpunkens anfäder, vidare.
– The Pogues var naturligtvis en stor influens. Jag brukar beskriva det som att The Pogues var en folkmusikgrupp med punkattityd medan vi är mer ett punkband med folkmusikinfluenser. När jag var tonåring var det de som gjorde den irländska musik som jag kände till; musik från mina föräldrars, far- och morföräldrars generationer spelad för min generation.
– De har varit fantastiska emot oss. Vi har fått turnera med dem och både Shane (McGowan) och Spider (Stacy) har sjungit på våra skivor. Det är stort när man får stöd från dem som påverkat en.

Hur har bandet utvecklats under åren?
– Musikaliskt har vi utvecklats från att vi var en kvartett med bara en gitarr. Nu kan vi erbjuda så mycket mer melodi med hela den keltiska instrumenteringen: banjos, dragspel och säckpipa. Jag tror också att vi har blivit bättre som låtskrivare men över lag har bandets anda aldrig förändrats.
Hur har ni hållit punklågan levande in i vuxenlivet?
– Det håller en ung, det är ett som är säkert. Punkrock handlar att ta med sig energin och intensiteten in på scenen. Det handlar om vad man tror på som person. Jag har aldrig riktigt köpt att punkrock har några regler och den punkare som säger att det finns det är inte en punkare.

Sångaren i det svenska punkbandet Troublemakers har sagt: Punkrock handlar inte om hur många nitar man har – det handlar om att aldrig någonsin bli vuxen …
– På många sätt har vi växt upp men de 90 minuter varje kväll som vi står på scen är när vi får förbli ungar. Det är det som håller oss unga.
Var ser du Dropkick Murphys ta vägen i framtiden?
– Jag tror att hemligheten bakom vår framgång är att vi aldrig haft några långsiktiga planer. Vi har bara försökt göra varje spelning så gott vi kan. Och varje gång vi gör en skiva så bestämmer vi oss för att göra den så bra som vi kan. Vi låter aldrig pressen från musikindustrin eller någon annan diktera för oss vad vi ska göra. Vi försöka bara njuta av stunden. Vem vet? Vi kanske kör på i 20 år till.

Dropkick Murphys; Ken Casey längst till höger i bild. Pressbild.

Arvet efter Kiss lever vidare

Återväxten är säkrad. Åttaårige Olle Igemar från Förslöv, här tillsammans med mamma Anneli och pappa Andreas, i Ace Frehlys Spaceman-smink. Foto: Jörgen Johansson.

Redan när man kommer in på Sweden Rock Festivals område fattar man vilka som är årets stora namn. Från mixertornet som reser sig upp alldeles innanför entrén tittar Paul Stanleys stiliserade och Starchild-sminkade ansikte ut över den invällande folkmassan.

Sagan om Kiss började i New York i det tidiga 70-talet när Paul Stanley och Gene Simmons svararade på en annons där trummisen Peter Criss sökte folk att spela med. Man knöt till sig gitarristen Ace Frehley och gjorde sin första spelning tillsammans i Queens den 30 januari 1973 framför en publik bestående av tre personer. Resten är, som det heter, historia.
– De har gått igenom så många stilar så egentligen kan de tilltala vem som helst. De har sin disco-sida, de har det åttiotaliga, de har 70-talssvänget. Det känns som att det finns ett Kiss för alla, säger Guernica Mancini, den Lundabördiga sångerskan i hårdrocksbandet Thundermother som liksom Kiss spelade på Sweden Rock på fredagen.

Gene Simmons, Ace Frehley, Peter Criss och Gene Simmons inför en spelning 1977. Foto: AP/TT

 

Med sminkade ansikten, utflippade scenkostymer, platåskor, rykande gitarrer och pyroteknik skulle de slå ned som en bomb i musikvärlden. Musiken minst lika mycket gemensamt med glamrocken som den hade med tidens mörkare och i det sena 60-talets bluesrock rotade hårdrock.
Kanske var det Gene Simmons demon-sminkning och bloddrypande scenshow som bidrog till myten att bandnamnet – som egentligen kom av att Peter Criss en gång spelat i ett band som hette Lips – skulle vara en förkortning av Knights in Satans Service. De blixtrande S:en i bandets logotyp fick upprörda människor att tro att bandet var nazister, något som ter sig ironiskt med tanke på att både Stanley och Simmons är av judisk börd.
Att föräldragenerationen förfasades gjorde säkert sitt till för att göra bandet till eviga tonårsfavoriter.

Guernica Mancini i Thundermother. Foto: Jörgen Johansson.

Guernica Mancini fick en crash course i allt som har med Kiss att göra när bandet blev utvalda att spela på Kiss Cruise – som är precis vad det låter som, en kryssning i Västindien där allt handlar om det klassiska bandet i november förra året.
– Jag var inte ett jättestort Kissfan innan vi åkte dit även om jag gillade dem och hade en väldig respekt för bandet men efter det blev jag helt Kissfrälst. De spelade Kiss 24/7 och man blev helt hjärntvättad på ett jättefint sätt. Alla går omkring i sina sminkningar, berättar hon när tidningen möter henne på festivalens VIP-område dagen innan spelningen.
– Det var helt sjukt! Vår ena bokare anmälde oss till tävlingen för att komma med utan att berätta det för oss förrän vi blev topp tio. Vi började promota det så mycket vi kunde och blev till slut utvalda.
– Vi spelade på den minsta scenen och gjorde tre gig och för varje spelning kom det mer folk och ryktet spred sig. Det sista giget gjorde vi i Kiss-sminkning. Jag var Paul Stanley såklart.

Det råder knappast någon tvekan vilket band schweiziskorna Florence Imhof, Claudia Muther och Dalila Di Secli absolut inte skulle missa på fredagskvällen. Foto: Jörgen Johansson.

 

Kiss har varit banbrytande musikaliskt, image-mässigt och när det gäller att skapa en enorm scenshow. Men även när det gäller allt det som är runtomkring musiken och scenframträdandena har man brutit ny mark. Bandets loggor finns på allting från kläder till lunchlådor och till och med en likkista.
“Jag älskar livet men den här får alternativet att te sig rätt jäkla bra” sa Gene Simmons när den sistnämnda lanserades.
När det gäller att dra in pengar vid sidan av kärnverksamheten är det svårt att inte associera till hur George Lucas, i ungefär samma tid som Kiss blev ett av världens största band, lyckades göra Star Wars till en gigantisk pengamaskin.
– Det är en business och det får man respektera, säger Guernica Mancini.

På Kiss Cruise visade det sig genom att även artisterna fick betala för allt som var extra. Som till exempel att se hjältarna spela i full sminkning.
– Därför är jag så jäkla taggad för att få se dem imorgon. Jag såg Kiss spela utan smink på båten och alla de gamla medlemmarna var uppe på scen och jammade. Men jag har aldrig sett dem med sminkningen på.
Och det finns lärdomar att dra även för unga band av att se hur de gamla mästarna skapade en industri kring sin musik.
– Jag tycker att det är väldigt inspirerande för oss. Det är en annan tid som vi håller på att breaka i men vi kan fortfarande lära oss mycket av Kiss, till exempel att merch:en kanske måsta vara lite mer spexig. Nu är vi fortfarande i ett tidigt stadie av karriären men vi är fyra brudar och vi hade lätt kunnat göra en serietidning eller action-figurer för att maxa vårt namn och vår marknadsföring.

Guernica Manzini, Thundermothers i Lund födda och uppväxte sångerska, fick en rejäl Kiss-hjärntvätt när bandet blev utvalda att i vintras spela på Kiss Cruise. Foto: Jörgen Johansson.

 

För Guernica Mancini och hennes bandkamrater gav kryssningen med Kiss minnen för livet. Som till exempel möten med forna bandmedlemmar som gitarristerna Bruce Kulick och Ace Frehley. Tillsammans med nuvarande trummisen Eric Singer fick hon till och med jamma.
– Jag kunde inte sjunga på grund av problem med stämbanden men jag fick hybris och trodde jag kunde spela cajon [ett slags rytmlåda som man sitter på och trummor på med händerna, reds.anm.]. Det var skitpinsamt men fantastiskt.
Paul Stanley och Gene Simmons höll sig dock mest för sig själva på båtens översta våning.
– När vi var på Bahamas gick Paul Stanley framför mig med sin son men jag ville inte gå fram och vara störigt fan.

Vad är det då som är så stort med Kiss och som har fått generation efter generation att följa bandet som nu är ute på sin allra sista världsturné? För Guernica Mancini har de varit en inspiration att ta ut svängarna.
– Jag älskar musiken och showen. Det är så storslaget och fett och coolt. Jag gillar att de har tillåtelse att göra det där som många önskar att de vågade göra. Om jag ska ta det till mitt eget band så har jag tagit ut svängarna mycket mer desto mer trygg jag har blivit som frontare och sångerska. Jag känner att Kiss inspirerar till det.
Hon hyllar också Kiss erkännt hängivna fan club Kiss Army.
– De är så fina människor. Så lojala fans. När vi har spelat nu efter Kiss Cruise har det kommit folk från Kiss Army och tittat på oss.
Det har också lett till Thundermother bjudits in till att spela i Miami på förfesten till den kommande kryssningen, tillsammans med bland andra Ace Frehley och Sebastian Bach.

Bröderna Johan och Mattias Carlsson tillsammans med Anja Johansson, alla från Stockholm. ”Men vi är trevliga Stockholmare, det finns faktiskt sådana”, säger Johan. Foto: Jörgen Johansson.

Etzia – en erfaren debutant

Efter mer än ett decennium som reggaeartist och efter en rad singlar, ett par ep, otaliga liveframträdanden, artistsamarbeten och till och med medverkan i Melodifestivalen är det äntligen dags för Etzia att albumdebutera.
Den första juni är det dags för releasespelning på Inkonst.

Från högtalarna i producenten och trummisen Partillos Drum n Blaze Studio, i källaren på kulturhuset Oceanen i Göteborg, strömmar artisten Etzias debutalbum. Hårda beats blandas med mjuka, reggae möter dancehall, electro och hiphop. Över det Etzias fylliga stämma.
– Egentligen handlar det inte så mycket om att söka som att förstå sig på sina rötter, berättar hon.
Hon sitter uppflugen i skräddarställning i soffan i den mysigt trånga studion. Hennes starka jamaicanska accent när hon sjunger sina engelskspråkiga texter står i stark kontrast till hennes minst lika starka göteborgska idiom när hon pratar.
– Jag kom hit från New York när jag var fem och redan då, säger mamma, att jag älskade att showa. Det var inte så mycket ”Titta på mig!”, men att jag hade ett uttryck.
Att komma till Sverige som ett barn från USA med västindiska rötter beskriver hon som en kulturkrock.
– Man skulle lära sig språket och kulturen och den resan blev lite hämmande för mig. Den personen jag var då, när jag var barn, är den jag börjar hitta tillbaka till nu. Det är ju egentligen den personen jag är. Sedan har omständigheter och livet och kulturen förändrat mig, både positivt och negativt.

Idag är Etzia, eller Erica Haylett som hon egentligen heter, 34 år gammal och har varit en del av den svenska reggaescenen i mer än ett decennium. Hon har synts på scen. Mycket. Både i eget namn och tillsammans med akter som Serengeti och Syster Sol. Inte minst har hon synts som en framträdande del i det kvinnliga musiknätverket Femtastic. En del singlar och ep har det blivit, liksom artistsamarbeten, men inget album. Förrän nu.
– Det har dröjt så länge för att jag valde att gå på musikhögskolan och lära mig en del. Jag kommer ju från undergroundkulturen men jag har alltid velat mer, säger Etzia.
Hon kom in i musikbranschen sent, som hon beskriver det själv. Hon var 22 år när hon 2008 tillsammans med Partillo åkte till Jamaica första gången och insikten slog henne om vad det var hon skulle syssla med.
– På den tiden var jag inte intresserad av reggaemusik på det sättet. Jag hade gjort lite backing vocals med Jr Eric och Governor Andy men skulle egentligen bli nöjesadvokat och pluggade ekonomi.
– Vi var där i en månad och när vi åkte därifrån tänkte jag att det här måste jag jobba med. Jag bestämde mig då för att ge det fem år.

Ungefär i lagom tid till att de fem åren var slut blev Etzia antagen till det individuella musikerprogrammet vid musikhögskolan. I samband med det började även resan mot det som skulle bli albumet Motivation.
– När jag började på musikhögskolan förstod jag att det var något i mig som inte var uppfyllt och började undersöka det. Skolan gav mig chansen att prova saker och ta för mig av saker som jag inte hade kunnat göra annars. Och att våga göra fel, att ta tid att växa i musiken, det som de flesta gjort som barn och ungdomar med sitt garageband eller vad det nu är. Jag hade aldrig gjort det där. Det blev en lekperiod för mig. Jag började ifrågasätta mitt musicerande.
Hon började även ifrågasätta vem artistalteregot Etzia egentligen var. Var hon i själva verket identisk med Erica – hennes “vanliga” jag.
– Under de här tre åren började de gå ihop och bli ett.

Hon beskriver hur hon under det första året på musikhögskolan var skrämmande och att hon kände sig otillräcklig.
– De som pluggar där kommer från folkhögskolor där de studerat klassisk musik och jazz i flera år. Jag kommer dit som en total rookie. Det jag hade var mitt uttryck och en jävla anamma, en vision. Första året var det lite jobbigt och jag förstod inte min plats. Andra året började den här Etzia/Erica-grejen. Det tredje året, då tog jag platsen.
Under tiden på musikhögskolan släpptes ep:n Chapter Done, en lite hårdare skiva än Motivation.
– Jag behövde det hårda uttrycket då men nu behöver jag lugnet, ödmjukheten och en medvetenhet kring mig själv, min självkänsla och min utveckling. Ju äldre jag har blivit desto mer medveten har jag blivit om vissa saker som jag känner i mitt liv. Därför har jag skapat den här fristaden av Motivation, för att hjälpa mig att hitta balansen i mig själv och också att kunna ge det till folk som också behöver någonting att luta sig emot. Den är gjord för mig men jag delar gärna med mig.

I ett kanske inte helt självklart karriärmässigt drag för en reggaeartist dök hon upp i Melodifestivalen 2017. Men en första smak av att kliva in i schlagerbubblan fick hon redan 2012 när hon hängde med sin kompis, rapparen Cleo, som skulle uppträda som mellanakt.
– Jag satt åt lunch när Bert Karlsson ropade “Du!” till mig. Jag tänkte: Vad vill han?. “Vem är du” frågade han. 2012 hade jag inte hållit på så länge men jag sa: Jag är Etzia. “Du har karisma! Du ska vara med i Melodifestivalen.” Han hade inte ens hört någonting med mig.
Bert Karlsson fick hennes nummer men tappade bort lappen. Ett halvår senare lyckades han dock få tag på henne för att få henne att ställa upp i Mello. Men på grund av studierna hoppade hon av efter två månader.
– Det är så mycket jag ville göra med mig själv innan jag var redo för att göra ett liveframträdande i tv för hela folket.
Men 2016, när hon fick chansen igen, kände hon sig redo. Året därpå stod hon på scen i Malmö Arena med låten Up.
– Jag hade gått ut musikhögskolan och kände att jag hade mer kött på benen. Vad jag inte fattat var hur modernt det är idag. Jag hade följt Melodifestivalen som barn men inte under reggaeåren. Det känns som att jag hade kunnat göra något mer modernt och urbant med den låten.
På deltävlingen i Malmö slutade det med en sjätteplats och Up gick inte vidare. Men Etzia utesluter inte att det kan bli fler gånger i Mello.

Etzia och Partillo.

Den 31 maj släpps så Motivation och dagen efter spelar hon, tillsammans med Hot this year band, på Inkonst i Malmö. Det är andra giget på en miniturné som tar henne till Göteborg, Malmö och Stockholm i samband med släppet.
Skivan ges ut på nystartade egna skivbolaget Mambia Records och när hon talar om det låter det lite som att hennes gamla tankar om att bli nöjesadvokat lever kvar i projektet.
– Målet är att knyta till sig framförallt kvinnliga artister som har två eller fler kulturer som vill kunna uttrycka sig fritt. Jag börjar med Mambia Records och vill gå över till Mambia Foundation och bygga plattformar, ungefär som Femtastic, men i Europa.

Bakom finns tankar om att förbli oberoende men att tänka på samma sätt som storbolagen gör.
– I grunden betyder det att jag skapar en ideologi kring vad jag vill göra med mitt skivbolag och sedan kommer jag att knyta till mig folk som Rudeboy Management, producenter som Partillo, artister, pr-folk i utlandet …
– Jag vill inte bara göra det för mig själv. Jag vet att det finns så många fler som behöver den här hjälpen. I och med att jag varit inblandad med många storbolag har jag förstått vad pushen och teamet betyder i det sammanhanget. Man kan inte göra det ensam, man måste göra det med kompetenta människor som har samma vision.
– Det är frågan om vilken nivå man vill lägga sig på. Jag vill lägga mig på en nivå där jag kan vara ledig och skapa och samtidigt kunna vara med min familj och kunna ta hand om mig själv. Då måste man upp till en viss nivå, annars blir det som den där frågan man får hela tiden: Hur går det med musiken? Tjänar du några pengar? Jag vill inte ha den frågan mer. Jag vill kunna ta del av livet. Och det kan jag bara göra om jag har det team jag behöver runt omkring mig.

Vemodspunkarna Vånna Inget är tillbaka

Efter sex års relativ tystnad på skivfronten är skånska vemodspunkarna Vånna Inget tillbaka med ett nytt album.
Utopi släpptes igår och den 25 maj står de på Kulturbolagets scen.

“Jag tar allting på för stort jävla allvar.”

Så sjöng Karolina Engdahl med glödande stämband på titelspåret till Vånna Ingets första skiva från hösten 2011. Melodierna var stora och sorgsvärtade och skickade tankarna till ett mörkt 80-tal utan att kännas retronostalgiskt. Bandet fick stort genomslag och uppföljaren Ingen botten kom knappt två år senare. Sedan dess har det varit sparsmakat med ny musik. En tvåspårs-singel och en liveplatta har det blivit men förutom det har det varit tyst.
– Det känns som att det har varit en naturlig paus, som att det har krävts. Om jag talar utifrån mig själv så behövdes det för inspiration till texter och för skaparglädjen, berättar Karolina Engdahl.

Skånskan möter henne och gitarristen Tommy Tift i The End-studion utanför Lund, där Tommy arbetar och där nya skivan Utopi har spelats in. Med sig har de snart halvårsgamla dottern Nike.
– Ganska direkt efter att vi spelade in Ingen botten så gjorde vi tio, tolv nya låtar men det kändes inte rätt, säger Tommy Tift.

Istället plockade paret upp den lite postpunkiga tråd som fanns på Ingen botten och jobbade vidare på den i sitt engelskspråkiga band True Moon som drar mer åt dark wave än renodlad punk. Helt i dvala har dock inte Vånna Inget legat, trots att samtliga bandmedlemmar under perioden som gått sedan Ingen botten släpptes skaffat barn och därmed, får man förmoda, fått lite annat att tänka på. De har gjort ett par hundra spelningar under tiden.
– Det har inte varit en paus med Vånna utan bara med skriveriet, säger Karolina.
– Med True Moon kändes det som att man gick in i något slags förälskelese. Att man tänkte att här kan jag använda en ny slags kreativitet.

True Moon är inte heller lagda på is. En ny skiva är inspelad men ännu inte släppt.
– För min del blev jag lite trött på att låtarna skulle börja lugnt och så skulle det sluta med de här explosionerna som de gör med Vånna Inget, säger Tommy
– Jag älskar sådant men jag började se det i allt. Det är så jäkla gött med brittisk dark wave att den är mer versdriven och att den inte har de där schlagerexplosionerna i refrängen. Men det älskar man ju också så därför har vi gjort den här skivan.

Under förra årets Malmöfestival stod så Vånna Inget åter på scen på hemmaplan, en spelning som kändes som en efterlängtad återkomst.
– Vi hade inte spelat så mycket i Sverige de två åren innan dess. Vi hade gjort ett par turnéer, i Japan och USA bland annat. Bara gjort roliga grejer för det kändes som det höll på att bli lite för mycket business, säger Tommy.
Hur fungerar det att turnera i USA och Japan med texter på svenska?
– De första gångerna tänkte jag: Hur ska man nå fram? Men vid en av de första spelningarna var det någon som kom fram och sa: Jag förstår inte ett ord men jag förstår ändå precis vad du säger. Då har man lyckats förmedla en känsla, säger Karolina.

Tommy och Karolina menar att det centrala inte är vad de själva tänkt när texterna kommit till utan det som lyssnaren fyller dem med.
– Det är egentligen det man vill i Sverige också. Det är ganska ointressant vad låtar handlar om för oss. Det intressanta är vad det handlar om för den som lyssnar, säger Tommy.

Utopi innebär en utveckling för Vånna Inget rent musikaliskt och skivan genomsyras av en större dynamik där ett par pianodrivna låtar har smugit sig in.
Skivans avslutande spår, den finstämda 80-talsbarn, är den enda låt som i sin helhet överlevt från de som skrevs direkt efter Ingen botten.
– Det finns en låt som avslutar Håkan Hellströms andra album som är en vaggvisa. Jag tycker att det är så snyggt att sluta på det sättet, att man inte slutar med det mest storslagna utan man liksom tonar ut. Med en sådan låt känns det så hoppfullt; att det ska komma något mer. En annan skiva kanske, säger Tommy Tift.

Hur har det påverkat låtskrivandet att få barn?
– Låtskrivandet har det egentligen inte påverkat någonting. Låtskrivandet har alltid fungerat så att jag har skrivit all musik och Karro skriver all sång och det sker hemma, säger Tommy.
– Tidigare träffades vi i replokalen och jammade och kände på låtarna. Det kan vi inte göra längre. Vi har inte repat en sekund innan albumet spelades in. Allt var uppriggat här i studion. Sedan visade jag grejerna och två timmar senare var låten inspelad.

– Mycket har kommit till av slumpen. Som den tredje låten som heter Murar. Egentligen skulle jag sätta mig och lägga pålägg på en annan låt. När jag satt och testade gitarrljud hörde Karolina någonting och kom in och sa: det där lät bra. Sedan spelade vi in det hemma.
Är det så det brukar fungera, att Tommy sitter på sin kammare …
– … och så kommer jag förbi och hör något, säger Karolina med ett skratt.
– Så är det oftast. Sedan är det vissa låtar som har gjorts utan att Karolina hört dem innan vi spelat in, sedan hittar hon in i det och så har vi ändrat i efterhand.

Även om Vånna Inget har kommit till på skånsk mark så har de rötterna i Småland där både Karolina och Tommy kommer ifrån. Bandnamnet kommer från det småländska uttrycket Vånna ingentingen som betyder ungefär “våndas inte”
Det är inte riktigt vad man tänker på när man hör er musik …
– Det är just därför vi heter så, för att påminna oss själva, säger Karolina.
– Musiken har alltid varit mitt utlopp. Jag har alltid suttit hemma, plinkat på gitarren och skrivit låtar.

Är det ett sätt att lindra ångesten?
– Ja, antagligen. Det har varit så naturligt att skriva av sig och sjunga av sig. Att skapa.
– Det roliga med Vånna Inget är att det har fungerat som en sådan grej att fler har kunnat använda det på det sättet, folk som kanske inte kan skriva och spela men de kan ändå lyssna på musik, säger Tommy.

Bandet kom till när Tommy spelade med punkbandet Sista Sekunden men blev sugen på att göra någonting annat också. Den ursprungliga tanken var något som drog mer åt garagerock-hållet. Karolinas syster, som han kände redan då, visade ett klipp där hon och Karolina sjöng tillsammans och tänkte att hon skulle passa in och skickade iväg ett meddelande på Facebook.
– “Hej! Vill du sjunga i ett band jag håller på att sätta ihop” skrev han, säger Karolina.

– Jag bara stängde ned datorn, gick ut på innergården och kedjerökte och hade panik. Det här var ju det jag ville så jäkla mycket samtidigt som jag var panikslagen. Men sedan gick jag upp och skrev: “Ja, det kan jag väl göra”.
– Sedan mitt alltihop när vi börjat repa lite begick en kompis som hade band ihop med trummisen självmord och då avtog allting, säger Tommy.
– Men då hade jag redan tackat ja till en spelning som var några månader senare. Då tvingades vi att ändå göra någonting. Och det var tur att vi ändå gjorde det för där var Dempe och Anna från Punks only som ville släppa oss.

Så ni fick skivkontrakt på första spelningen?
– Ja, precis. Det är så det funkar i punksvängen. Någon sätter upp en spelning för att de tycker det är kul och har inget intresse av att tjäna pengar. Så är det någon som ser någonting de gillar och vill släppa det.

Den 25 maj står Vånna Inget på Kulturbolagets scen och man har försökt göra det möjligt för så många som möjligt att komma genom att ha fritt inträde innan nio på kvällen. Däremot lyckades man inte, som man ville, att få till en 13-årsgräns.

– Jag kan tycka att de borde lösa det. Alla har ju ett intresse av att det ska komma 13-åringar som blir lika förälskade i livemusik som man själv blev. Med Vånna har det varit en del av vår grej. När vi spelade i Göteborg för två år sedan gjorde vi en spelning på kvällen och sedan, dagen efter, gjorde vi en matinéspelning där det var gratis för alla under 15. Drömmen är att när man själv blir för gammal för att hålla på så ska man se band som kanske har blivit inspirerade av det vi gör nu som kan bli ens nya favoritband, säger Tommy.

Vånna Inget på Siestafestivalen 2012, Action i Parken i Göteborg 2016 och på Malmöfestivalen 2018.

Bandet debuterade med skivan Allvar 2011. Allvar följdes av Ingen Botten två år senare som  producerades av Jari Haapalainen och nominerades till en Grammis i kategorin årets rock. Singeln Vi har begränsat med tid från vårt riktiga live kom 2016 och livealbumet Vi tar alla minnen härifrån släpptes 2017.
Medlemmar: Karolina Engdahl, Tommy Tift, Joel Nervrup, Christine Owman och Andréas Almqvist.
Sidoprojektet True Moon släppte sitt självbetitlade album 2016 och ett nytt är på gång.

Med en smak av 60-tal och blåögd soul

Ensam med sin halvakustiska gitarr står Astrid Holiday i Roasting House-studion. Hon plockar sprött på gitarren med en reverbmättad ton. Så öppnar hon munnen …
Rösten är stor, säker och personlig. Det smakar 60-tals-singer-songwriter, blåögd soul och jazz. Rösten har en mognad över hennes 22 år.

Your own reflection is what you see
There is no blue sky or sea
There is only you and yourself
No striking view there is only you.
Snow white roses
Such a pity you didn’t notice
and now they’re gone.

Det är releasemingel för Astrid Holidays nya singel Mirror på långfredagen. Det är första låten från det debutalbum som är färdiginspelat men ännu inte färdigmixat och som ska släppas senare i år. Vi träffas i solskenet på studions innergård, ett stenkast från Värnhemstorget i Malmö, innan minglet börjar.
– Den handlar om någon som tänker på sig själv mycket och som missar allt det vackra, berättar hon om texten.
– Jag fick idén när jag åkte tåg någonstans. När det blev lite mörkt så såg man sin reflektion i fönsterrutan. Då fick jag idén med någon som åker tåg och, i stället för att titta på det vackra landskapet som passerar förbi, tittar på sig själv.
Är det så du brukar skriva låtar, att de kommer till dig, eller sätter du dig ned med det bestämda syftet att skriva?
– Jag sitter ofta ned och säger åt mig att skriva en låt, men det är inte riktigt då de kommer. Det brukar vara att jag får en idé som jag känner är tillräckligt stark att bygga en låt på. Ofta börjar jag med texten men ibland börjar jag med att bara sitta med gitarren eller pianot och nynna lite och så får man till något som känns bra.

Textraden om de snövita rosorna går igen i singelomslaget som Astrid Holiday ritat själv. Bilden visar en ros där bladen består av ögon.
– Att rita är min andra kreativa grej som jag gör. Jag fick en idé om att jag skulle göra en illustration till varje låt. Bilden för just Mirror ritade jag egentligen inte till den låten men insåg att den passade väldigt bra.
Studioversionen av Mirror som gick ut på Spotify i fredags är nästan lika avskalad som den version hon framförde på studiospelningen. Det är hennes röst, gitarr och körer som är sjungna av henne själv.
– Jag använder körer som ett instrument ibland. Jag älskar att hitta på körstämmor. Jag sjunger alltid mina egna körer. Jag skulle inte kunna lita på någon annan att sjunga dem.
Hela skivan är dock inte lika avskalad. I studion har hon haft ett band med medlemmar från bland annat The Ark.

Astrid Holiday började skriva musik som 14-åring och ungefär samtidigt hittade hon den lite speciella karaktären i sin röst. Sommaren 2016 blev hon upptäckt av Anders “Theo” Theander som driver Roasting House. Han satt med laptopen i knät på akterdäcket till sin båt i Limhamn samtidigt som hamnfestivalen pågick när han hörde en röst som fick honom att haja till och söka sig bort mot scenen.
– Där stod Astrid i svart långklänning med sin röda halvakustiska gitarr helt ensam på scenen, berättar han.
– Jag har aldrig upplevt något liknande, något som tagit mig så hårt.
Resten är, som man säger, historia. Holiday blev låtskrivare i studion. Året därpå var det besök från ett Sydkoreanskt skivbolag som Roasting House arbetar med. När de gick runt och lyssnade på de olika låtskrivarnas inspelningar kom de till slut studion där Holiday arbetade.
– Istället för att spela upp något från datorn valde Astrid att hänga på sig gitarren. Efter det fick hon åka till Korea och spela in en video som nu har visats över 700 000 gånger på Youtube– Tack vare detta har hon stor fan base, framförallt i Asien, säger Theo Thelander.
– 700 000 visningar, det är rätt galet. Det hade jag aldrigt trott, säger Astrid Holiday.

Visste du från början att du ville göra det här som ett jobb?
– Jag visste inte riktigt att man kunde göra bara musik. Jag hade inte heller tänkt på att skriva låtar för andra förrän jag hamnade på Roasting House. Det har utvecklat mitt låtskrivande väldigt mycket, det och att arbeta med andra låtskrivare. Sedan jag började med det har jag lärt mig att skriva låtar på ett annat sätt.
– Planen är att skriva musik och spela in musik och fortsätta med det för alltid. Det är min dröm. Och att komma ut och spela.
Trivs du bäst i studion eller på scenen?
– Det är en svår fråga. Jag tror att jag trivs bäst i studion men jag gillar att stå på scenen och få visa min musik också. Och att få folks reaktioner på min musik. Det får man ju inte i studion.

Med harpa, elgitarr och svulstiga låtar

Efter mycket möda och lång väntan finns äntligen låtarna ute för alla att höra. Och på fredag är det dags för releasespelning, en spelning som – precis som albumet – blivit försenad.
– Vi blev sjuka hela bandet när vi skulle ha releasespelning sist, säger Anna Bergvall som uppträder under namnet Majken.

En förmiddag för fem år sedan stod jag på perrongen vid stationen i Varberg och väntade på tåget. Jag scrollade igenom Facebook-flödet och fastnade vid en video. I samklang med de korniga svart-vita bilderna sjöng en röst som lät både olycksbådande och vacker, uppbackad av gitarr och kör. Jag fastnade stenhårt för den lite spöklika låten och skickade iväg ett meddelande till sångerskan: jag måste få intervjua dig.

Sedan följde jag Stella Lugosi, som bandet hette, i ett drygt år. De utvecklades från en stor kör till en allt mindre. Sångerskan, Anna Bergvall, tog in en harpa i sin musikaliska arsenal, bredvid elgitarren och pianot. Det släpptes ett par låtar på kassett och det pratades om ett album. Sedan blev det tyst. Ända till någon gång förra året när Anna Bergvall dök upp i ny skepnad, som Majken.
– Jag hade hållit på med Stella Lugosi så länge. Det var mer ett liveprojekt men jag ville spela in låtarna och få ut någonting istället för att bara spela live. Då kändes det bra att börja om, berättar hon när vi möter henne i replokalen i Malmö.
– Det blev Majken för att det är min farmor och hon använder inte det namnet längre. Jag tycker att det är ett bra namn och jag önskar att jag hette Majken. Å andra sidan önskade jag alltid att jag hette Stella också, säger hon med ett skratt.
– Alla är inte födda med ett coolt artistnamn.

Sedan början av december finns debutalbumet Young believer ute. Med på den finns några av låtarna som var med redan då, för fem år sedan. Här finns This war belongs to you (låten från videon som jag fastnade för) och debutsingeln Lovely daughter som, otippat nog, släpptes som kassettsingel då det begav sig. Men här finns också betydligt nyare spår med ett lite mer polerat uttryck än de gamla låtarna.
– Det känns väldigt skönt att ha något fysiskt efter så mycket möda. Och det känns väldigt skönt att låtarna är släppta nu så att man kan gå vidare.
Det mesta på Young believer spelar Anna Bergvall själv och hon har gjort skivan i nära samarbete med producenten Damon Tutunjian från bandet Swirlies. Tillsammans har de rattat fram en ljudbild som är betydligt mer avskalad än de ursprungliga tankarna på en stor damkör.
– Det var skitkul att vara många live för att det var roligt att hänga med sina kompisar och sjunga tillsammans men det är omöjligt att ha ett band med så många människor och spela in och få ihop det. Så det var dags att göra något annat. Det är fortfarande svulstiga låtar.
– Damon har varit jätteviktig för att det skulle bli klart. Jag är sådan att bara jag tvivlar lite så vill jag börja om och det är svårt att göra när man tagit en annan människas tid i anspråk; att bara säga: nu skiter vi i det här.

På releasespelningen på fredag kommer det att vara fyra personer på scen men ofta spelar Anna Bergvall helt själv, något som både är en ekonomisk fråga och en konstnärligt. Ska man vara många på turné blir det naturligtvis både dyrt och krångligt.
– Jag tycker om att vara själv också. Att ha kontroll. Det blir mer personligt och man får mer kontakt med publiken.
Young believer är släppt på Kollektivet Records och releasespelningen sker på rockklubben Plan B, två Malmöitiska musikstorheter som är intimt sammanflätade, på gott och ont. Skivan släpptes i samma veva som klubben blev nekade sitt alkoholtillstånd, något som väckt stor uppmärksamhet.
– Plan B är ju större än Kollektivet. Det kändes väldigt bra att släppa första skivan på Kollektivet men jag tror att jag ska vidare. Både för min skull och för deras.
– Det har varit så mycket med Plan B, vilket jag förstår för det handlar om överlevnad, om att kunna betala hyran där. Det var fruktansvärt dålig tajming att de inte fick alkoholtillstånd. Skivan försvann ju … efter tre års jobb. Det är inte någons fel, det är bara så det blev. Jag älskar Kollektivet men jag känner att jag behöver ett skivbolag, gärna utomlands, som vill sponsra min nästa skiva.

Materialet till en uppföljare är redan färdigskrivet. Hon beskriver de nya låtarna som mer popiga.
– Inte modern pop, riktig pop.
– Min riktning är väl alltid melodier och harmonier och personliga texter. Vi får se. Jag vet inte alls hur den kommer att låta men jag tror att det kommer bli lite mer bandorienterat än den första.
Mer gitarr och mindre harpa?
– Jag tror att det kommer vara ganska lika. Jag skriver alltid på antingen på gitarr, harpa eller piano och låtarna som jag skriver på harpa blir på harpa.


Inspiration till att plocka upp just harpa som instrument kom föga förvånande från Joanna Newsom, desss kanske största fanbärare i popvärlden.
– Jag har velat spela harpa sedan jag hörde hennes trippelalbum. Jag hittade en liten harpa i second hand-butiken där jag jobbar och så köpte jag den och började lära mig.
– Det är bara väldigt kul att spela på harpan. Och allting låter bra, det är ett väldigt förlåtande instrument. Men jag gillar nog fortfarande elgitarren mest.
– Det känns som att harpisten har blivit en eufemism för kvinnlig musiker. Bilden är att det är en kvinna som ska spela den. Då känns det skönt att få kombinera harpan med elgitarr. Att skita ned ljudet och göra som man vill. Det behöver inte vara det ena eller det andra. Jag tycker om kontrasten mellan harpa och elgitarr. Inte samtidigt kanske … volymmässigt så är de inte bästa kompisar.

”Livet är inte perfekt, varför ska en låt då vara det?”

Att kalla Mariam Wallentins uttryck eklektiskt räcker inte riktigt. Det sträcker sig från frijazz till pop, soul och electronica, inte sällan inom samma låt.
På sin senaste ep, String Variations, som släpptes för ett par veckor sedan tar hon det ett steg vidare när hon klär om sex av sina låtar tillsammans med en stråkkvartett.

Stämningen är närmast andäktig inne på ett välfyllt Plan B under Mariam the Believers spelning på fredagskvällen. Mariam Wallentins röst kräver uppmärksamhet, den griper tag och håller oss fast.
Det är fjärde och sista spelningen på en miniturné i samband med utgivningen av String Variations ep, det tredje släppet i Mariam the Believers Instant Creativity Series, en serie som är tänkt att ge henne möjlighet att göra lite kortare projekt mellan större fullängdsutgåvor.
– Det är ett sätt våga testa saker och vara lite mer spontan. Det är en stor del av att vara kreativ för mig, att våga testa nytt, säger Mariam Wallentin.
Vi möts i den uråldriga husvagn som agerar loge på rockklubben Plan B. Hon och maken Andreas Werliin kommer precis från Malmö Live där de soundcheckat inför deras gemensamma duo Wildbirds & Peacedrums spelning på lördagen som en del av Nathan Larsons Dream Music Two-projekt. Olika uttryck och väldigt olika miljö. Men det är inget som Mariam Wallentin räds.
– Det är bara roligt. Det är lite snurrigt när man som nu går från ett soundcheck till ett annat men det får en också att känna att en lever i nuet. Det blir lite improvisatoriskt; att jag måste vara närvarande oavsett i vilket sammanhang jag befinner mig, säger hon.
– Det får mig att gå inåt och tänka: Hur kan jag nyttja det här soundet med stråkar? Och vad kan jag nyttja imorgon när vi ska spela trummor i 30 minuter? Det blir spännande, lite risker måste man ta.

Tanken på att göra om en del av de låtar hon gjort föddes för ett knappt år sedan i samband med en spelning på Uppsala Slott, när hon och Josefin Runsteen, som spelar i den senaste fulla inkarnationen av Mariam the Believer, pratade om hennes dröm att göra något med stråkar.
– Då sade Josefin att hon tyckte det lät kul och att hon ville arrangera den. Och det gjorde hon, sedan gjorde vi en konsert och det blev så pass bra att jag ville göra en inspelning.
Totalt tolv låtar arrangerades varav sex hamnade på skivan.
– Jag ångrar lite att det bara blev en ep men jag hade bara bokat en dag i Atlantis-studion och då hann vi med sex låtar.
I en tid när musiker ofta ägnar lång tid för att få fram det perfekta ljudet i studion är sex låtar på en dag väldigt mycket.
– På gott och ont har jag ofta gjort så. Jag och Andreas spelar in våra första Wildbirds-skivor, från inspelning och mix till mastring, på en vecka. Jag har försökt att ge det lite mer tid men jag gillar att jobba instinktivt. Jag gillar att jobba när det bränner. Då finns fokuset där. Dessutom tycker jag om när uttrycken skaver lite.
– Jag älskar en bra pop-produktion när allting sitter perfekt men jag har insett att det inte riktigt passar mig. Det är en del av mitt uttryck är att det kanske blir lite fel och att det kanske skorrade lite. Livet är inte perfekt, varför ska en låt då vara det? Jag vill fånga en viss direkthet och det behöver man inte göra bara för att man gör tjugo tagningar på en låt.

Hon berättar att hon ville hitta ett eget sätt att ta sig an stråkarna på. En stor förebild var Alice Coltrane, pianist och harpist som i början av karriären spelade mycket med maken John Coltrane.
– Hon var en stor inspiratör för hur jag ville använda stråksoundet.
– Jag var intresserad av att hitta ett sätt att göra det på som inte bara skulle bli smet och klet; ett sätt som inte bara var vackert. Jag ville pusha det och ha kvar nerv.
– Stråkar är fantastiska att sjunga till, de omfamnar och får det att skimra. Man kan stretcha åt så många olika håll med ett stråksound.
På String Variations ep – och på Plan B:s scen – får låtar som Love makes us better, Bodylife och The string of everything en ganska radikalt annorlunda framtoning än i sina ursprungsversioner.
– Jag har halva foten i popkomponerandet. Jag älskar den sortens struktur och ram att jobba kring men sedan så gillar jag också improvisation och att vara i nuet och då upprepas ju inte samma sak. Jag vill försöka hitta sätt där man kan göra det även inom låtstrukturen. Det här var ett väldigt bra sätt att testa det på. Vad behålls och vilken ny form får den här låten, fast kärnan finns kvar? Precis som vi människor har en låt flera lager. En bra låt, i alla fall.

Förutom att de har Wildbirds & Peacedrums tillsammans medverkar Andreas Werliin som percussionist i Mariam the Believer och de båda är med i frijazzgruppen Fire! Orchestra som är Malmöaktuella till sommaren.
– Han är en väldigt stor del i inspelningsprocessen oftast. Men det är också för att han är lite av min musa. Han är en av de musiker som jag ofta återkommer till. Han förstår mitt uttryck. Precis som Tomas Hallonsten, en keyboardist som är med ikväll. Han är med på nya Fire Orchestraskivan också. Det handlar väl om en tillit.
Hon berättar att skillnaden mellan uttrycken i Wildbirds & Peacedrums och Mariam the Believer delvis står att finna i de bilder hon ser under komponeringsprocessen.
– Om jag ska förenkla det så är Wildbirds kött, det är hud, det är kropp och det är jord. Mariam the Believer är något annat, det är mer universum, stjärnor, himmel. Det är olika sätt att uttrycka sig på som fortfarande är jag.
– Wildbirds är också baserat på låtstruktur men det blir ett helt annat fundament när jag inte har ackordsharmonier att förhålla mig till. Då måste man tänka i andra lager.
Soloprojektet Mariam the Believer föddes just i en önskan att efter Wildbirds & Peacedrums få jobba mer med ackord och ackordsharmonier.
– Det är kanske är lite förvirrande både för mig och för andra med många uttryck men jag tycker inte att det är så relevant. Jag är bara så lycklig att få hålla på med det jag gör, att få fortsätta utforska.
Wildbirds & Peacedrums fick snabbt en jazzstämpel och Mariam Wallentin har själv kammat hem det prestigefyllda priset Jazzkatten för några år sedan. Men den musik som hon gör är knappast renlärig.
– Jag har hamnat i den fällan och den friheten med alla mina olika projekt. Var vi jazz eller inte? Jag har aldrig varit jätteintresserad att förhålla mig till de där reglerna. Jag plockar det jag tycker om och nyttjar det.
– Folk får kalla det vad de vill så länge jag kan känna att jag är fri. Min uppgift är väl att vara musiker och försöka ta till vara den situationen jag är i och de medmusiker jag har. Och förhoppningsvis också känna lusten att skapa. Sedan hoppas jag att någon hänger med på de här turerna man tar.

Även som sångerska målar Mariam Wallentin med en bred palett. En stunden går tankarna till Kate Bush, nästa till Björk eller Nina Simone. Ändå finns det något där som är distinkt hennes eget. På frågan var hon hittade sin röst svarar hon trevande för att till slut säga att hon nog inte kan svara på det.
– Jag vet inte heller om jag hittat den. Jag har väl ett grundsound i hur jag är formad och hur jag tycker om att använda det jag har men jag försöker också att utvecklas. Jag ser fram emot att bli 70 och gå ned en oktav till, den där Leonard Cohen-oktaven, säger hon med ett skratt.
– Jag kan också fascineras av människor som har hittat ett uttryck och tycker om att vara i det. Man kan ju fortfarande pusha sig inom den där bubblan. Men jag tror att jag är lite för rastlös. Och jag är kanske inte jätterädd för att misslyckas. Det är klart att man bryr sig om att det ska låta bra – det är en balansgång – men man måste ju också våga. Ställer man sig på en scen, oavsett vad man gör, då tittar folk på en och då måste man våga stå där.

* * *

Fredagen på Plan B innebar inte bara en spelning med Mariam the Believer utan även kontraktskrivande. Det förefaller som att Plan B som länge varit hotade på grund av att de nekats alkoholtillstånd har fått en räddningsplanka i och med att Ulf Johansson som driver Stockholmsklubbarna Slaktkyrkan och Kraken går in i verksamheten. Om det skriver jag i artiklarna nedan:

Från barerna i New Jersey till omslaget på Rolling Stone

Dennis Locorriere, sångare och gitarrist i Dr Hook. Foto: Pressbild

De var barbandet från New Jersey som skulle ta sig hela vägen till omslaget på Rolling Stone och hitlistor jorden runt.
50 år senare firar Dr Hooks sångare Dennis Locorriere bandets låtskatt med en jubileumsturné som den 5 maj når Malmö Live.

Var börjar en historia? För halva det som skulle bli Dr Hook började det i Alabama någon gång under hippieåren men det var i New Jersey bandet tog form under ledning av hemmasonen Dennis Locorriere.
– Vi var ett barband, konstaterar Locorriere över telefon.
Även om det var Dennis Locorriere som var den ledande rösten i bandet delade han rampljuset med Ray Sawyer.
– Från början hade vi inget namn, vi behövde inget men när vi spelade på en liten bar i New Jersey så ville barägaren, Joe, sätta upp en affisch i fönstret och undrade vad vi hette.
De var tvungna att snabbt komma på ett namn och valet föll på Dr Hook and the Medicine Show.
– Vi hade en kille med ögonlapp i bandet så det kändes rätt, säger han med hänvisning till Sawyer.
Namnets senare del kom från de så kallade medicin-shower där mindre nogräknade handlare reste omkring från stad till stad. När de kom fram ställde de till med en massa liv för att få till en folksamling som man sedan kunde sälja sina mirakelmediciner till.
– ”Dr Hook and the medicine Show gives you tonic for the soul” stod det på affischerna. Och ”the tonic” var öl, skrattar Locorriere.

Foto: Pressbild

Dr Hooks lycka var gjord den dagen de kom i kontakt med låtskrivaren Shel Silverstein. Silverstein var inte mycket till sångare och hans egna skivor är svårlyssnade men som låtskrivare var han desto vassare med sånger som gick balansgången mellan det känslosamma och det humoristiska. Karriären tog ett skutt när man kom med i filmen Who is Harry Kellerman and why is he saying those terrible things about me? 1971. Samma år kom den självbetitlade debutplattan som innehöll klassikern Sylvia’s mother. Majoriteten av låtarna var skrivna av Silverstein.
– Jag hade varit Shel Silverstein-fan sedan jag var 15, 16 år. Jag minns att jag såg honom på gatan i New York som barn och inte vågade gå fram och hälsa. Sedan, några år senare var det någon som kom till oss med ett kassettband och sa att vi hade möjligheten att vara med i en film med Dustin Hoffman. Lär er de här låtarna men bryr er inte om killen som sjunger. Jag satte på bandet och blev helt galen för att jag förstod att jag skulle få jobba med honom.
Sammarbetat varade över två album och resulterade i låtar som Carry me Carrie, The Ballad of Lucy Jordan, Freakin at the freakers ball, för att bara nämna några.
– Efter det sade han till oss att börja skriva själva för att annars skulle folk tro att det bara handlade om honom. Det var en sådan kille han var. Vi förblev vänner för resten av hans liv och efter tiden med Dr Hook gjorde jag en enmansteateruppsättning som han skrev på Lincoln Center i New York.
– Shel var en sådan där kille som kunde försvinna bara man gick ut och pissade, sedan såg man honom inte igen förrän sex månader senare men då hade han å andra sidan 30 nya låtar att välja bland.
– Han hade en stor litterär hjärna. Jag frågade honom senare i livet varför han litade på en så ung kille att förvalta hans sånger och han svarade att det var för att jag var en gammal själ. Jag förstod alltid tragedin i The Ballad of Lucy Jordan och More like the movies, Jag kanske bara var en ledsen liten jävel. På något sätt fattade jag alltid Shels känslor. Det tjänade mig väl och, när jag tänker tillbaka, så tjänade det nog honom väl också.

Ett av de mest kända – och lyckade samarbetena mellan Dr Hook och Shel Silverstein kom med låten Cover of the Rolling Stone som handlar om ett stort rockband som lyckas med det mesta – utom att hamna på omslaget på den amerikanska musikpressens flaggskepp. Vilket de dock gjorde efter att den låten släppts. Typ. Artikeln inne i tidningen var skriven av en då blott 15-årig Cameron Crowe som skulle växa upp och bli firad filmregissör.
– Det var bara tre av oss med och vi var karrikerade. Det var kul att få ett erkännande men det stod inte Dr Hook på omslaget utan ”What-their-names”. Jag läste om artikeln för några år sedan och jag hade ingenting att säga i den. Jag var bara en grabb, 18 eller 19 år gammal och hade precis slutat high school. Jag hade ingen erfarenhet.

Var börjar en historia? Var tar den slut? Dr Hook tackade för sig 1985. För Shel Silverstein slutade den på våren 1999 och Ray Sawyer – mannen med ögonlappen som inspirerade gruppens namn – gick ur tiden nu på nyårsafton. Men den musik de gjorde under de 17 år bandet fanns lever än.
– Efter bandets farvälturné lämnade jag det. Jag spelade någon Dr Hook-låt här och där men släppte soloskivor och gjordet soloturnéer, teaterpjäsen och skrev låtar åt andra. Jag hade kommit till en punkt i livet där jag frågade mig om det här var allt jag var. Är det den jag ska vara för alltid? Om jag inte sjunger Sylvia’s mother – är jag skit då? Det var inte att jag inte var stolt över vad vi gjort men jag ville inte bli den där killen som vid 50 års ålder fortfarande visar filmklipp på den där touch downen han gjorde när han gick i high school.
Men så, för en dryg handfull år sedan, köpte Universal upp bland annat Dr Hooks låtkatalog från EMI. Locorriere fick frågan om han kunde tänka sig att sätta ihop ett samlingsalbum som även skulle innehålla lite mer udda spår.
– Jag tog jobbet och satte mig att lyssna igenom alla inspelningar vi gjorde, något jag aldrig gjort innan. När jag gjorde det blev jag glad över insikten att vi inte gjorde samma låt om och om igen. Det slog mig att det här skulle man kunna göra en fantastisk show med, jag tänkte inte ens på 50-årsjubiléet då. Det handlade om dynamiken. Vi skulle kunna få folk att skratta och gråta, precis som Shels låtar fick mig att skratta och gråta. Jag satte ihop ett band och började turnera världen över med det och … det slog gnistor om det.
– Förr i tiden sade folk alltid till oss att: ”Först var ni ett gäng hippies, sedan klippte ni er och började spela disco”. Det var något som vi dömdes för men allt vi gjorde var att följa med i tiden. Visst finns det saker jag ångrar. Vissa låtar blev hits och andra inte. Vissa skjortor undrar jag vad jag tänkte när jag tog på mig dem. Men när jag ser på Dr Hook som helhet så gjorde jag rätt. Det som bevisar det är att när vi släpper biljetter så är det folk som köper dem.

Fotnot: Intervjun med Dennis Locorriere gjordes innan Ray Sawyers död.

Fotnot 2: Spelningen skulle gått av stapel den 19 februari men har skjutits fram till den 5 maj eftersom Dennis Locorriere tvingats genomföra en mindre operation.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.