Robin blir vän med sig själv

Robin Stjernberg är tillbaka, fem år efter senaste plattan, med sin nya ep Under Water. Foto: Karl Anton Björkman

 

Vad hände egentligen med Robin Stjernberg? Det har varit ganska tyst sedan senaste albumet kom ut 2013.
En hel del skulle det visa sig. Idag släpper Hässleholmssonen och forne Mellovinnaren ep:n Under Water.

Pianots strängar klingar ut. Locket läggs ned och pianomannen reser sig och går med fasta steg ur rummet. Med de ljuden avslutas låten Always, det sista spåret på Robin Stjernbergs nya ep. Inspelningen av pianoballaden är avskalad och trots att sången är lågmäld finns det en ljudmässig råhet. Det knarrar om stolen och frasar om kläder och kroppsdelar som rör sig.
– Jag ville ha känslan av en enda tagning och när det är klart reser jag mig och går därifrån, berättar Robin Stjernberg när tidningen når honom mellan dagens låtskrivarsessions och synkning av nya musikvideon.
– Det är det jag vill att hela EP:n ska vara, en autentisk hemmasnickrad skiva.
Han beskriver låten Always som ett avslut på ep:ns tematik där varje låt är ett brev till honom själv och Always knyter ihop säcken,
– Det är där jag blir vän med mig själv och sjunger till mig själv att jag kommer alltid älska mig trots mina brister. Det är något jag kämpat med, att älska mig själv för det är ett sådant stressigt klimat att vara människa idag med social medier och ytlighet. Jag ville stänga dörren till den ångesten jag hade när jag skrev musiken – det är anledningen till att jag vandrar och ut stänger dörren.
Fotstegen och knarrandet är inte det enda ljud från världen utanför musiken som letat sig in i Robin Stjernbergs musik. Han beskriver hur han spelade på disken i studions kök med pennor vilken gav ett klockliknande ljud som fick följa med in i en låt. Fokuset på ljuden hänger ihop med den nya roll han har klivit in i under de senaste åren.

2013 släpptes Pieces, Robin Stjernbergs första “riktiga” skiva, Idol-skivan oräknad. Den innehöll Mellovinnaren och Eurovision-bidraget You. En smakstart på karriären naturligtvis och, som Robin Stjernberg själv säger, orsaken till att han än idag kan leva på musiken. Men efter Pieces har det varit ganska tyst.
– Det är väldigt medvetet för jag har inte varit redo att vara artist på det sättet. Det har varit viktigt att vara musikern, kreatören, skaparen – en konstnär. Att utforska vilka känslor det är som får mitt hjärta att slå extra hårt och sedan kommunicera det i form av musik.
Helt tyst har det ändå inte varit. Det har kommit några singel-låtar men inget större samlat grepp förrän nu. Det innebär dock inte att den idag 27-årige artisten har legat på sofflocket.
– Jag har skrivit låtar, spelat lite och varit med i lite små tv-program här och var. För mig har det mest handlat om att sitta i studion och klura ut vem jag är musikaliskt. Och arbeta med andra artister och låtskrivare. Jag har lärt mig producera också.

Bland annat var Stjernberg med och skrev och producerade Robin Bengtssons låt I can’t go on som vann Melodifestivalen förra året och han var med och skrev sommarhiten Dansa med Malmörapparen Niello.
– Jag ville hitta vad jag står för och vem jag är musikaliskt. Det tar tid, liksom att lära sig producera.
Han beskriver sina låtar som lirade snarare än programmerade – det är piano, gitarr, bas och trummor även om det även finns med programmerade element.
– Jag har lekt med gamla synthar från 70- och 80-talen, utforskat andra epoker. Men sedan landar det i ett melodispråk som jag alltid haft som är väldigt popigt och souligt men inte så tillputsat. Fokus är på känslan i musiken snarare än att det ska låta dyrt.
– Jag tror att jag hittat ett lugn i min sång där jag inte behöver skjuta ifrån som jag har gjort tidigare – “Kolla vilka höga toner jag kan ta och vilka wails jag kan göra!” – Nu har det varit mer fokus på att kommunicera låten och känslorna jag vill förmedla.
Vart känner du att du är på väg?
– Nu är jag på väg att släppa min första ep på fem år och det känns väldigt spännande, Vart den för mig det får vi se. Jag kom precis hem från Nashville för någon månad sedan där jag har varit och jobbat och fått jättebra respons på mina låtar. En dröm skulle vara att få åka och spela utanför Sverige. Det är ju lite att börja om från noll, att showcase-spela, visa vad jag har att säga med min musik.

Kopplingen Nashville och Robin Stjernberg ter sig kanske inte alldeles uppenbar. Han säger att även om han inte själv gör countrymusik så tycker han om att skriva med folk som gör det, att det finns ett klassiskt, tidlöst, låttänk där som han gillar liksom en förståelse för textens betydelse. Men trots att texterna är viktiga är det ändå melodierna som kommer först, det är de som spelar dag ut och dag in i hans huvud, melodier som han sedan gnolar in som röstmemon i mobilen,
– Ibland kommer det något när man står i kön på Ica och då låtsas jag ringa någon och säger “Tjena, tjena, jag skulle bara sjunga en melodi för dig”. Då kollar folk inte konstigt på en. Skulle jag bara börja sjunga så skulle det väcka en massa uppmärksamhet. Det händer konstant, senast idag.

Robin Stjernberg beskriver det som något av att börja om från början med nya ep:n.
– Det kommer nog att ta tid för folk att upptäcka att jag ens har släppt något. Men jag vet att musiken är bra nog så att när vi väl får lyssnare så hoppas jag att de kommer att tycka om det. Jag vet att det finns fans där ute och just nu är det för dem jag gör det. Sedan hoppast jag att ta ny mark men det kommer att ta tid men det är dit jag ska och det kommer att hända. Det intalar jag mig själv, det måste man göra annars har man inte i branschen att göra.

Snapphaneklanen åter på banan

Elva år har gått sedan senaste albumet släpptes och nio sedan Svenska Akademien somnade in. Men nu är upphovsmännen till den skånska raggan tillbaka på banan igen och på lördag spelar de på Moriskan.
– Vi har saknat varandra som vänner som är ute på vägarna tillsammans, säger Ivan Olausson-Klatil, mer känd som General Knas.

Vi träffas i rekordsommarens sista skälvande suck på en uteservering på Östergatan. Ivan Olausson-Klatil och Carl-Martin Vikingsson, alias Sture Allén den yngre, verkar entusiastiska över att bandet är återförenat. Ett par spelningar har avverkats, dels på Öland Roots och dels på Mosebacke och gensvaret har varit uppmuntrande.
De anger flera skäl till att de nu ger sig ut på vägarna igen. Att de saknat varandra är ett av dem.
– För mig känns det dessutom som att det politiska läget och tonen i samhället gör att det är läge för Svenska Akademien att komma tillbaka och kanske uppdatera sin katalog, säger Ivan.
– När man lyssnar på det gamla så känns det som att mycket av det inte är mindre relevant utan kanske snarare mer, säger Martin.
Det finns också tankar på att skriva och spela in ny musik.
– Det känns som att vi hade fingret på något med antirasism, miljöfrågor och övervakningssamhället och så vidare. Det känns fräscht att komma tillbaka och uppdatera det, att byta ut Bush och Bildt mot Åkesson och Donald Trump. Det har ju inte gått framåt direkt, säger Ivan.

 

Historien om Svenska Akademien, den musikaliska varianten, började i Landskrona 1999, i början av vad som skulle bli en verkligt gyllene era för svensk hiphop med bland andra Timbuktu, Mobbade barn med automatvapen och Looptroop. De slängde in handduken efter tio år och fyra album. Sedan dess har Ivan gjort solokarriär under sitt artistnamn General Knas och Martin har haft soloprojektet Stures Dansorkester och arbetat som pressekreterare för bostadsminister Peter Eriksson.
– Akademien har nästlat sig hela vägen in i regeringen, skrattar Ivan.

En kort återföreningsvända har de också hunnit med 2013. Den resulterade i spelningar och en singel. Det pratades även om ett album men så blev det inte, den gången.
– Då var det inte alls samma seriositet som nu, Vi var inte där riktigt än. Nu känner jag att jag har gjort mina album som soloartist och har nått till en punkt där jag kan känna att jag nått den nivå som jag vill nå, säger Ivan.
– Vi kände redan i replokalen inför första giget att det här gillar vi, säger Martin och fortsätter: – Jag kände efter första vändan, när vi kramat ur oss ett antal skivor och det var ganska tätt mellan dem, att vi skrivit om rätt många ämnen och att det var svårt att inte upprepa sig. Jag hade att ett behov att skriva lite andra saker och skriva lite själv. Vi har spenderat hela våra yngre vuxenliv tillsammans i en turnébuss. Men nu känns som det som att vi är taggade att ta oss an de här ämnena igen.

De menar att det händer något speciellt när de skriver tillsammans.
– Vi skräder inte orden i Akademien men det finns alltid en positiv grundton. När jag skriver egna texter så har jag haft lite svårt att uppbåda den. Den kommer till i synergi mellan våra politiska universum. Jag har saknat att skriva med Martin väldigt mycket. Han har en pedagogisk och pragmatisk ton och jag har en mer idealistisk. Det fungerar jättebra tillsammans tycker jag, säger Ivan.
– Det är kul att skriva ihop för det blir både en politisk diskussion och en konstnärlig. Den kan handla om att den där versen eller det där rimmet kanske inte var så hett, om snygga rim och fraseringar, samtidigt som det kan vara: så kan du väl inte säga och mena? Det är kul med den dubbelheten, säger Martin.

När Svenska Akademien debuterade med Snapphaneklanen 2000 var bandmedlemmarna strax över 20, nu är de 40 och, på ett annat sätt, vuxna. Det har kommit barn in i bilden, civila arbeten och medlemmarna är utspridda över landet.
– Det tycker jag har gått igen i mitt skrivande. Det ska bli intressant att se hur det går igenom i ett Akademie-sammanhang. De första grejerna vi gjorde så hade jag ett mycket större behov av att visa att jag kunde rimma på olika sätt och hade tänkt olika tankar. Det kanske jag inte har behov av nu på samma sätt som när jag var 23. Det är lite som när musikhögskolemusiker spelar i början. De krånglar till det för mycket och står i vägen för sitt eget sväng, säger Martin.
– Du får göra som Eminem på hans senaste och tappa in på den där ungdomliga hungern. Det kan vara intressant att kombinera det med erfarenheten, säger Ivan.

“Snapphaneklanen” har ekat genom mången studentkorridor och ungdomlig för- och efterfest och Svenska Akademien har blivit något av ett generationsband för en grupp som tagit deras musik till sig i en danande ålder. Men på senare tid har deras namn svärtats ner av en annan svensk akademie.
– Det var väl en av anledningarna till att vi kom tillbaka också, hela rabaldret. Det gav en spinneffekt: det här är ju skoj ändå, vi kanske överlever dem – det trodde man inte när man startade, säger Ivan.
– Det blir snävt och insnöat, det gäller väl alla sammanhang. Det kan till och med bli farligt. Det är gamla tiders motsvarighet till filterbubblan där man sitter och bedömer varandras jävlighet. Små bubblor av människor utan insyn utifrån brukar sällan få fram så vettiga beslut, säger Martin.
– Det är väl en institution som känns lite som kungahuset, överspelat, säger Ivan.

Sex Pistols låtsmed Glen Matlock på egen hand

Glen Matlock. Foto: Chris Musto

Som tonåring befann han sig mitt i en musikalisk revolution. Bandet han var en del av, Sex Pistols, tillhör på många sätt de viktigaste i den moderna musikhistorien.
På onsdag står Glen Matlock på Folk å Rocks scen.

Enligt den brittiska historieskrivningen står punkens födelseplats att finna i klädbutiken Sex på King’s Road. Året var 1975 och butiken drevs av Malcolm McLaren och hans flickvän, kläddesignern Vivienne Westwood. Hit graviterade allehanda udda figurer.
I butiken arbetade bland andra Glen Matlock som skulle bli basist i ett av världens mest inflytelserika band. Här träffade han gitarristen Steve Jones och trummisen Paul Cook. Av McLaren totades de ihop med John Lydon (eller Johnny Rotten som han snart skulle bli känd som).
– Det fanns inte punk då egentligen, säger Glen Matlock med tjock Londonaccent över en brusig telefonlinje.
– Det var Steve, Paul, John, Malcolm McLaren, Bernie Rhodes [som skulle bli manager åt The Clash, reds anm.], Vivienne Westwood och jag. Vi uppfann det. Vi var inte punk; vi var The Sex Pistols. Punk kom senare och det var det tåg som alla andra hoppade på.

Punk skulle bli en stil, ja, nästan en uniform, men då var det någonting väldigt fritt. Det är inte mycket som binder ihop de tidiga banden, däribland Sex Pistols, The Slits, The Clash och The Damned, musikaliskt mer än att de tillhörde samma scen och hade något slags upprorisk attityd. Matlock vänder sig mot de delar av scenen som han upplever som konservativa.
– Jag tycker att det är mer punk att vara sig själv än att slaviskt följa en look som egentligen inte är så där jätteannorlunda från [subkulturen, reds anm.] teddy boys på 60-talet.
Han var 18 år då, sommaren 1975. Som så många andra ungdomar med musikaliska ambitioner började han plugga på Saint Martins College of Art. Men punken kom emellan.
– Alla band jag gillade från 60-talet hade gått på konstskola. Jag gick där för att jag ville spela i ett band och när jag kom med i ett band från världen utanför hoppade jag av.
– Men konstskolan var bra för det gav andrum att utforska idéer som jag aldrig hade fått om jag jobbat i en kakfabrik.

Omslagsbilden från nya plattan Good to go som släpps i dagarna.

The Sex Pistols omgärdas av en mängd myter och inte så lite falsk historieskrivning signerad managern Malcolm McLaren som hanterade dem mer som ett situationistiskt konstprojekt än som ett band.
För Glen slutade det resan redan innan bandets första riktiga album spelades in och hans bas hörs bara på låten Anarchy in the UK. Han står dock som medkompositör till tio av plattans tolv låtar.
Det hette då att Matlock fått sparken för att han gillade Beatles. Matlocks egen förklaring är något annorlunda och hänger ihop med McLarens PR-tricksande. Efter att Johnny Rotten svurit i tv (ivrigt påhejade av den inte helt nyktre programledaren Bill Grundy) blev det ett ramaskri i Storbritannien. Anarchy in the UK-turnén vintern 76-77 kantades av inställda konserter och bannlysningar.
– Det var lite lustigt men naturligtvis frustrerande att inte få spela. En av anledningarna att jag lämnade bandet var att jag kände att det blivit ohederligt. McLaren var iväg någonstans och en konsertarrangör kom fram till mig och undrade om vi ville komma och spela. Sedan kom McLaren och sa: nej, ni kan inte spela där, ni är bannlysta. Och jag tänkte för mig själv: det här stämmer inte. Om man vill skapa en massa press så är det säkert rätt men om man är med i ett band för att man vill spela är det en annan sak. Och jag tror att de andra i bandet kom att tänka mer som jag senare. Vi var ett band av ungdomar för ungdomar när jag var med. Efteråt blev det som en tecknad serie.

Vad var din roll i bandet?
– Kanske som bandets låtsmed. Alla hade med sig någonting. John tog med sig fantastiska texter, Paul och Steve kom med soundet och jag försåg det med det musikaliska skelettet att hänga upp allting på. Jag har en bra känsla för pop som gör texterna mer lättillgängliga. Till och med John har sagt att om han hade fått allt som han själv velat hade musiken varit olyssningsbar.

John Lydon, till höger, och Glen Matlock under Sex Pistols återföreningsturné 2007. Foto: Chris Pizzello/AP/TT

Han ser tillbaka på punkåren med stolthet; stolthet över att ha satt sitt avtryck och varit med om att förändra musikvärlden.
– Förhoppningsvis förändrade vi den till det bättre. Jag hoppas att jag påverkat människor att skapa musik med mer konsekvens och inte mindre.
– Jag tycker att punken passar in i en lång historia av alternativ musik, åtminstone från det tidiga 50-talet och framåt – från Woody Guthrie’s This land is your land, via tidiga Elvis och Gene Vincent. Det är en hel tradition och vi bygger bara på dess axlar. Till och med hippierna hör dit. Det är bara byxorna som är annorlunda. Det är en fin tradition att vara en del av.

Till Malmö kommer Glen Matlock på egen hand, med den akustiska gitarren i hand.
– Det är annorlunda än att turnera med ett band men annorlunda på ett bra sätt, säger han.
Till fördelarna hör att inte vara beroende av någon annan, samtidig har man ingen att gömma sig bakom.
– Det kan vara någonting bra. Det ger en hår på bröstet. När man står där ensam är det upp till en själv att få låten att gå fram. Och för mig är det låten som är det viktiga. Det och kontakten med publiken, att se dem anknyta till något som var helt och fullt en produkt av ens egen fantasi när man skrev låten för 40 år sedan.

Hur har ditt låtskrivande förändrats genom åren?
– Det har det inte, det är exakt likadant, säger han med ett skratt.
– Jag skämtar naturligtvis. När man går genom livet får man en massa olika erfarenheter och dem tar man in i skrivandet. Man skriver en sång för att man inte nödvändigtvis kan få fram det man vill genom att skriva ett brev eller ha ett samtal. Musiken och orden … något som händer känslomässigt som förhoppningsvis är större än summan av delarna. Folk får helt enkelt komma och se hur mitt låtskrivande utvecklats.

 

Glen Matlock har varit med i en lång rad musikaliska projekt efter Sex Pistols.
Han hade bandet Rich Kids tillsammans med Steve New, Rust Egan och Midge Ure och har spelat med Iggy Pop och The Faces. Han har bandet The Philistines och har varit med på samtliga återföreningsvändor med Sex Pistols.

På bandets enda “riktiga” platta Never mind the bollocks (från 1977) hörs hans bas dock bara på ett enda spår, den första singeln: Anarchy in the UK.
För den som vill höra hur det lät när han var med i bandet går det dock alldeles utmärkt. Innan ens Never mind … släppts kom en bootleg med demoinspelningar som heter Spunk. Den är numera officiellt utgiven och finns på Spotify.

På onsdag, 12/9, inleder Glen Matlock sin första soloturné i Sverige med en spelning på Folk & Rock i Malmö 20.00. Dörrarna öppnas 19.00.
Övriga spelningar i Sverige: Hotell Hulingen i Hultsfred 13/9, Nalen i Stockholm 15/9, Pub Ettan i Mariehamn den 16/9.

Silvana Imam har hittat sin röst

Efter en längre bortorvaro från livescenen är Silvana Imam tillbaka i Skåne för andra gången på bara ett par månader.
Imorgon tisdag spelar den hyllade rapparen på Malmöfestivalens stora scen.

Till tonerna av då nya singeln Vikken Då dansade Silvana Imam in på scenen på årets Lundakarneval. Hon hade varit borta från livescenen länge, ända sedan den triumfatoriska spelningen på Malmöfestivalen 2016.
Därmed inte sagt att hon inte märkts av däremellan. En coffee table-bok med bilder, låttexter och reflektioner kom i våras och en omtalad film har gjorts om henne. Dessutom kurerade hon utställningen Nonsense Warrior på Scenkonstmuseet i Stockholm.

Alla tecken, där på Lundakarnevalens scen, visade på en hungrig artist som längtat efter sin publik lika mycket som den längtat efter henne.
Ett album, Helig moder. skulle ha släppts då i anslutning till turnépremiären men det kom aldrig. ”Det är framskjutet” hette det från skivbolaget. I själva verket hade Silvana Imam bestämt sig för att inte släppa det. Men sedan dess har hon vacklat i sitt beslut.

– Jag har förmodligen ändrat mig, säger hon. Som det ser ut nu reduceras vi artister till streams. Jag vägrar spela efter skivbolagens regler. De bryr sig inte om artisterna och jag tycker om att spela live och vill uppleva de här låtarna med min publik. Det är det som är det viktigaste för mig, att möta publiken, spela låtarna och känna dem.
Men:
– Det är väldigt många som har skrivit till mig och undrat: vi som inte vågar gå på spelningar, som inte har råd att gå på spelningar och vill lyssna – vad ska vi göra? Och det är jätterelevant.

Så vi kan hoppas på att den kommer snart?
– Ja, inshallah! Mycket snart.
Silvana Imam debuterade 2013 med albumet Rekviem, en lite sökande skiva som inte är alls lika hård som mycket av det som hon har släppt senare.
– Rekviem var en ganska lugn skiva. Jag hade inte riktigt kommit ut för alla och var lite rädd för att prata om det jag pratar om nu.
Året därpå släpptes ep:n När du ser mig – se dig, med bland annat låten Svår på min mamma, och den känns på många sätt som en nystart. Soundet var hårdare och mer definierat, texterna hade hittat den form som skulle bli Silvanas.

Samma år spelade hon för första gången på Malmöfestivalen i ett fullpackat Gustavtält. Redan då var det tydligt att hon hade blivit en ikon och ledstjärna för många, inte minst unga homosexuella tjejer.

– Det är läskigt att vara den första som gör någonting men när jag sedan ändå började göra det så det var lite som att det var då som jag föddes som artist. Det här var det jag ville göra och säga. Jag blev lite mer ärlig och öppen.
– När Rekviem spelades in så pluggade jag fortfarande och spelade in i min lägenhet. Inte för att kasta den under stolen men jag hade inte hittat mitt sound och mina texter än.

Du har kommit att bli något av en förebild för många …
– Jag förstår det. Det var inte min avsikt men jag förstår att många känner så. Jag går inte in och tänker att nu ska jag vara en förebild, det är att lyssnarna som får definiera vad jag är för dem. För mig är det väldigt viktigt. Det är många som gör anspråk på att vara det ena eller andra men det blir fel, tycker jag.
Kan det bli tungt att bära den rollen att så många ser upp till dig?
– Nej. Jag är mig själv. Det här är konst. Det här är samhällsförändring genom konst. Det är mer än musik. Jag har gjort det här i fyra år och kommer att fortsätta göra det som känns bra för mig. Därför är det inte jobbigt.

Den karaktär som träder fram i Silvana Imams texter är urstark, på gränsen till kaxig, och den styrkan kommer från henne själv.
– Det är en del av mig och en del av mig är väldigt stark, tack och lov. Artisten är hundra procent jag men jag är inte … jag går inte runt och är artist hela tiden. Det hade varit jättejobbigt för alla.

Hon värjer sig för begreppet politisk musik. Det handlar inte om politik, menar hon, det är mer än så: det handlar om livet, Vägen till sitt uttryck fann hon genom ett sökande efter något hon själv saknat.

– Jag har tänkt tillbaka mycket på vad jag lyssnade på när jag var liten och vad jag saknat i mitt musikarkiv och förebilder jag inte hade, texter som jag inte hörde och bestämde mig för att själv bli den jag ville lyssna på nära jag var liten.

Det låter som en väldigt medveten strategi.
– Det är inte en strategi, det handlar bara om vad jag vill rappa om. Jag gick tillbaka och tänkte: Vad vill jag säga med min musik?
För någon som inte har lyssnat på dig: Vad är det du vill säga med din musik?
– De får nog lyssna på min musik. Jag vill säga väldigt mycket och det går inte att sammanfatta i ett intervjusvar. Det vore orättvist mot mig själv, min musik och min konst.

Silvana Imam har en mångfacetterad bakgrund. Hon föddes i dåvarande Sovjetunionen med en littauisk mamma och en syrisk pappa. Hon är uppväxt i Sverige och har under en period bott i USA.
– Jag tror att det har påverkat mig som artist på alla sätt. Min slutsats i livet kommer från därifrån, hur jag tycker att saker och ting borde ligga till bygger på att jag är så mångkulturell som jag är.

Vad är det som driver dig?
– Kärleken till allt det här. Jag älskar att göra det jag gör. Att träffa människor och se deras reaktioner. Jag älskar att uttrycka mig. Jag tror att det är det som driver mig. Jag vet inte vad jag skulle göra annars. Om jag inte skulle göra det här skulle jag uttrycka mig på annat sätt men nu hittade jag min form.

Basen tar över Folkets park

General Knas och Dennis Marko.

Imorgon kommer basen att ljuda tung över Folkets Park i Malmö när endagsfestivalen Baskalas går av stapeln. Det är den urbana musiken, med hip hop, reggae och dancehall, som står i fokus.
– Hela konceptet bygger på att vi vill främja musiken och främja scenen, säger Dennis Marko som är en av arrangörerna.

På den här sidan av millenieskiftet har reggaescenen i Sverige växt sig allt starkare. När 00-talet var ungt regerade akter som Svenska Akademien, Looptroop och Helt off!. Nu har en ny generation tagit över som rör sig i utrymmet mellan hip hop, reggae och dancehall och det är den som ikväll ställer sig på Folkets parks scen.

Det är andra gången för det som är tänkt att bli en ambulerande turné. Premiären var den 5 maj i Norrköping och det här är första gången man kör utomhus.
– Vi ser väldigt mycket fram emot att komma till Malmö som är hemstad för många av artisterna. Det är samma bas som i Norrköping men vi har bytt ut lite för att ge det mer lokal förankning för att få med artisterna vi har på hemmaplan, säger Dennis Marko som är en av arrangörerna.
– Det finns mycket gör-det-själv-känsla inom hip hop och reggae-kulturen och det har vi byggt vidare på, säger Ivan Olausson-Klatil, för reggaepubliken mer känd som General Knas, och fortsätter:
– Vi har försökt samla de bästa artisterna för att göra en ambulerande turné. Det första året testar vi ett par stycken spelningar men vi har tänkt att till nästa år ska vi försöka göra en rikstäckande festivalturné. Det är för att vi tycker att utbudet är lite skralt på de vanliga mainstreamfestivalerna och sedan är det roligt att göra sin egen grej där man få styra det själv.

Baskalas är ett samarbete mellan Ivan och Dennis bolag Reggaestrerad, det göteborgska skivbolaget Swing Kids och Link Up som arrangerar den stora reggaefestivalen Öland Roots.
Istället för att göra en renodlad reggaefestival, som till exempel Öland Roots har man valt att sätta fokus på de djupa tonerna som känns i kropp och själ.
– Det gör vi för att det är så jäkla fett. Basen är det som får igång kroppen på riktigt. Det sker mycket på ytan, i melodierna där uppe. Men i reggae och hip hop satsar vi mer på det som träffar i mellangärdet. Basen ska vara tung och träffa direkt i hjärtat och mellangärdet. Vi har ett bra system här och har satt in lite extra basar också till imorgon (läs: idag), säger Ivan.
– Liveupplevelsen är väldigt viktig. Visst, vi har de bästa artisterna som är på scenen men det är även riktigt duktiga tekniker och bra teknik så att upplevelsen ska bli så bra som möjligt, säger Dennis.

Blandningen av artister har varit viktig. Här finns Labyrint, ursprungligen från Uppsalaförorten Gottsunda men numera bosatta i Stockholm, med sin politiskt färgade blandning av hip hop, reggae och dancehall, här finns dancehallsångerskan Etzia från Göteborg, sångerskan Ayla, dj:n Eka Scratch, dancehallartisten Antonio D och rapparen Lazee, alla fyra från Malmö. Och så är det General Knas själv, som uppträder tillsammans med Hot this year band.
– Det var viktigt att hitta en bra mix av olika genrer, olika åldrar, av tjejer och killar. Att man introducerar musik för nya målgrupper. Hela konceptet bygger på att vi vill främja musiken och främja scenen.
– Och vi vill trycka på hip hop och reggae. Det är två av de största genrerna. Om man kollar globalt sett så har hip hop gått om rock nu i streamingsiffrorna och det speglas inte i liveutbudet eller i tv. Där vill vi dra vårt strå till stacken och professionalisera och bygga upp genren, säger Ivan.

Bland tankarna inför framtiden finns möjligheten till att köra ett nostalgipaket med bland andra Svenska Akademien men nu är det alltså samtiden som gäller.
– Det bästa ‘03! Det skulle säkert dra folk. Men i år presenterar vi det nya. Etzia är en av de bästa urban-artisterna överlag som inte har kommit ut tillräckligt. Hon är charmig, har star quality och fantastiska texter. Vi tänker så när vi bokar, att försöka få in artister som förtjänar lite extra shine, säger Ivan.
– Det är samma med Ayla, vilken jäkla artist! Hon vill göra det på sitt sätt, köra independant rakt av. Det är lite genialiskt. Man hör att det händer grejer i hennes huvud när hon skapar musik, säger Dennis.
– Lazee har ett set på en timma där han dels kör sin egna musik och dels bjuder in många av Malmös urbana akter, allt från folk som rappar till danscrew och dj-battles. Jag tror att den showen kommer att bli jäkligt fet.

”Livet är provocerande om man lever det rätt”

Makenzie Green och Jasmin Kaset. Foto: Pressbild

Med en hatkärlek till den amerikanska södern bjuder Nashvilleduon Birdcloud på punkig country. På lördag spelar de för andra gången på Plan B i Malmö,
– Vi pratar om södern och om Amerika. Det är inte alltid vackert och vår musik är inte alltid vacker, säger Makenzie Green.

En amerikansk tidning kallade dem ”The most dangerous group in the country”. Det är kanske att dra det lite väl långt i en genre som har räknat en och annan kåkfarare till sin artistkader. Men en sak är säker: Jasmin Kaset (gitarr och sång) och Makenzie Green (mandolin och sång) faller långt från genrens mittfåra med sina inte sällan grova texter som såväl gestaltar som driver med människor och fenomen i den amerikanska södern.

De ger röst åt tjejen som ligger med svarta killar för att reta sin rasistiske far (låten ”Black guys”), människorna som skryter med sina (påhittade) rötter i den amerikanska ursprungsbefolkningen (”Indianer”). Här har vi tjejen som inte har (vaginal) sex innan äktenskapet men gärna gör precis allting annat (”Saving myself for Jesus”) och den i genren närmast obligatoriska “min hund är död”-låten. Naturligtvis heter både hunden och låten Bandit. Persongalleriet är hämtat ur fattig vit underklass i södern.

– En del av historierna vi berättar är sanna och handlar om andra människor som vi känner, berättar Green när Skånskan når duon på telefon.
– Det verkar nog mer provocerande för människor för att det kommer ur våra munnar och inte från någon snubbe, för män pratar väldigt tydligt om sin sexualitet, sina sexuella erövringar och om att festa och det har de alltid gjort. Kanske är det mer provocerande när det kommer från kvinnor.
– Människor relaterar till våra berättelser för att det är verkligt också för dem. Livet kanske är provocerande om man lever det – rätt, fyller Kaset i.

Kan man se det som att ni driver med ett visst segment av befolkningen i södern?
– Ja, definitivt, säger Kaset.
– Och medan vi gör det driver vi också med oss själva. Det är viktigt att göra som underhållare. Jag älskar södern och jag hatar södern, säger Green.

På hemmaplan har det väckt uppmärksamhet. De har anklagats för rasism av de som inte förstått sammanhanget. Även här hemma har det funnits de som upprörts. En präst for i Nerikes Allehanda ut mot albumomslaget på senaste skivan, Singles only, där Kaset och Green sitter med rumpan bar i en bar. Men det har, bland de som förstått, uppstått en hård kärna av fans.
”Det är uppenbart att Birdcloud inte är för alla. Det här är inte musik du vill dela med din mamma, såvida hon inte arbetar vid ett lastbilsstopp eller har suttit inne. // …men det går inte att förneka den avgörande plats som de (och låtar som dem) har i denna genre” skriver musikkritikern Amy McCartney i tidningen Houston Press.

Historien om Birdcloud började på Middle Tennessee State University i Murfreesboro, inte långt från duons hemstad Nashville. På en fest började de spela musik.
– Vi var på en barbecue och spelade fåniga sånger tillsammans. En kompis bokade oss till en spelning den följande veckan och på den vägen är det, berättar Kaset.
– Vi växte båda upp i Tennessee och hade båda starka countryinfluenser med oss ifrån vad vi hörde på radion när vi växte upp. Men vi hade också med oss punkrocken och vår liveshow utvecklade sig till något som är unikt vårt eget, säger Green.

Det finns en självmotsägelse i musiken. Låtskrivarhantverket och harmonierna bakom de provokativa texterna är välgjorda men de framförs medvetet rått och vingligt. I en tid när perfektionen bara är ett knapptryck bort i studion låter Birdcloud oproducerade, med felspel och otajtheter intakta. Så ser de sig inte heller riktigt som en del av hemstadens musikfabrik.
– Vi är väl mer ett punkband maskerat som ett countryband. Det man hör på skivorna är så vi låter live. Det är inget trick, det är rakt på, avskalat, säger Kaset.

Att politiken finns inbyggd i grundfundamentet för deras musik håller de med om, även om det knappast sker genom slagord.
– Musiken är satirisk. Vi pratar om södern och om Amerika. Det är inte alltid vackert och vår musik är inte alltid vacker. Det här är vår syn på hur det är att växa upp i sydöstra USA och det är ett rätt galet ställe; historiskt och politiskt. Det händer en hel del galen skit där, säger Green och fortsätter:

– Jag känner att de sångerna sätter fokus på en del av södern som sydstatsbor inte är så stolta över. En del människor väljer att ta dem bokstavligt medan de i ljuset av våra hela låtkatalog är så tydligt satiriska. På sätt och vis väljer de att missförstå det, när budskapet faktiskt är det omvända. Men konst ska skapa diskussioner och det här är ett problem runt hela världen och om det skapar en diskussion kring det är det bra.
– Det betyder att vi gör vårt jobb som artister om en del människor gillar oss och andra inte. Musiken är in-your-face. Det är meningen att den ska vara rolig och att den ska få dig att tänka, säger Kaset.

Vad hoppas ni att publiken tar med sig efter att ha sett en av era spelningar?
– Jag hoppas att vi gör ett intryck, oavsett om de älskar eller hatar oss, säger Green.
– Jag hoppas att det får kvinnor att känna sig stärkta och att vara mer sexuellt säkra. Mest av allt hoppas jag att de har kul. I roten är det underhållning. Vi har en annan räckvidd än ett band som är mer uttalat politiska. Vi är politiska men eftersom vi låter som rednecks kanske människor som inte skulle lyssnat annars gör det och att det kan få dem att tänka annorlunda. Det är country och det låter korkat men jag tycker faktiskt att det är både gripande, smart och liberalt.

* * *

Fotnot: Artikeln har uppdaterats med bilder från Göteborgsspelningarna i fredags (på Liseberg (bilderna ovan) och på krogen Holy Moly (nedan). Jag kunde tyvärr inte se dem på Plan B.

“Kul att få vara det svarta fåret”

Maxida Märak på Malmöfestivalen förra sommaren. Foto: Ralph Bretzer

Den samiska rapparen, jojkaren och hiphop-producenten Maxida Märak har haft en stadigt stigande stjärna de senaste åren.
Med ett bejublat framträdande som mellanakt i Melodifestivalen tog hon sannolikt nästa kliv i karriären och på söndag står hon på Lundakarnevalens scen.

Det var en riktig show stopper. Om det finns något att ta med sig från Andra chansen i årets Melodifestival var det utan tvekan Maxida Märaks mellanaktsnummer. Zarah Leanders Vill ni se en stjärna – ursprungligen framförd av henne 1929 i en Ernst Rolf-revy – i omarbetad hiphoptappning och med en text som både lyfter kvinnokampen och, mer subtilt, ursprungsbefolkningarnas kamp. En textreferens till Tårarnas väg i Melodifestivalen? Det var det nog inte många som förväntat sig.

Och visst var hon själv först lite skeptisk när hon fick förfrågan om att vara med.
– Melodifestivalen är ju ett ganska speciellt koncept och det är ganska otippat med mitt namn i det sammanhanget, säger Maxida Märak. Men vi sa att så länge vi får fria händer när det gäller numret och vi kan stå för det till 110 procent så är det skitkul.
Möjligheten att nå ut utanför sin egen upparbetade publik och få fram sitt budskap till andra än de som redan håller med spelade också in i beslutet att tacka ja.
– Jag kan stå och prata inför samer hur mycket som helst, de tycker ju redan likadant. Och så kändes det jäkligt kul att komma in i ett sådant kommersiellt och svenskt och folkligt sammanhang och få vara det svarta fåret i gruppen – det är ju roligt!

Vad fick dig att fastna för just Vill ni se en stjärna?
– Den är kaxig och kul: jag är en stjärna, titta på mig – det är häftigt med tanke på när den är skriven. “Ingen man ska få göra brud av mig”. Den har så många år på nacken och känns ändå så aktuell idag. I hela metoo-rörelsen och allt som har hänt så var det så självklart att den där låten skulle tolkas igen.

Musiken har gett Maxida Märak en plattform för att nå ut med sina politiska budskap. Men det är inte för att driva politik som hon gör musik.
– Jag skapar musik för att jag älskar musik. Det är mitt extraspråk, min förlängda arm. Att politiken skulle färga min musik var ofrånkomligt, det är bara så jag är och det är så jag tycker att alla borde vara. Jag tycker att alla har ett privat ansvar.
Tycker du att artister i allmänhet tar för lite ställning?
– Inte bara artister. Jag menar inte att alla behöver vara som mig, så tydliga, det kräver jag inte av folk. Men vi lever i ett klimat där vi har en annan typ av kändisar, med sociala medier, influencers, bloggar och så vidare, som har fruktansvärt stor makt och som har erövrat en hel generation som ska gå och rösta nu för första gången. Man sitter på episka positioner att kunna driva vissa positioner i rätt riktning och så väljer man att inte göra det. Det gäller miljöfrågor, metoo-frågan, antirasistfrågan, varför sd har blivit så stora… Där hade man kunnat ta ställning och det gör inte folk med makt idag. Det är fegt.

 

Från jojk och hiphop till bluegrass och Zarah Leander. Maxida Märak har ett eklektiskt uttryck som hämtar inspiration från många håll. Ändå är hon mån om att poängtera att det är just hiphop-artist och hiphop-producent hon är.
– Jag battlar lite med det där för jag får höra det rätt ofta. Det är inte helt positivt att verka för spretig som artist.
– Att jojken kommer in är väl för att jag som ung kände att jag sökte en genre där jag som same också inkluderades utan att vara stereotyp. Jag ville ta jojken från världsmusikscenen till klubbscenen.
– Det är kanske därför jag särskiljer mig lite grann från andra hiphopartister, att jag i mina grundelement, där jag kommer från rent musikaliskt, är ganska annorlunda. I min familj var det mycket folkmusik och punk. Det är man ju omedvetet influerad av. Hiphopen fann jag på egen hand. Allt går hand i hand.

Hiphopen kom in i Maxidas liv på lågstadiet. En morbror var delägare i en musikaffär och brukade skicka singlar till henne. Så upptäckte hon Busta Rhymes, TLC och Michael Jackson. Hon älskade att stå på scen, att uppträda på roliga timmen i skolan, att anordna egna shower.
– Jag har haft privilegiet att faktiskt komma från en familj som har uppmuntrat det. Min mamma är gammal dansare och skådis och min morfar är erkänd jojkare och mina mostrar och min morbror har jobbat med musik.
Från början var det dock teatern som lockade. Hon blev skådespelare innan hon sadlade om. Hon började producera musik när hon var mammaledig med sin dotter.
– Det är många man träffar som är 12 år när de får den tanken och sedan släpper de inte den. Jag har inte haft den här jakten på att lyckas med musiken utan kom underfund med att det var det jag ville göra när jag var ganska gammal – 24 år.

På söndag står Maxida Märak på Lundakarnevalens scen och sedan rullar sommarens högsäsong igång för livespelningar. Ett nytt skivkontrakt skrevs på under våren och Maxida Märak håller som bäst på att åka mellan olika städer och studios för att spela in.
– Vi ska släppa en massa nytt här till sommaren och sedan under vintern, är det tänkt, kommer ett större släpp.
Ett album?
– Vem vet?, säger hon med ett skratt
– Nu gäller det att skriva så mycket som möjligt att jag har ett så stort urval som möjligt att välja bland. Det tar ju sin tid. Jag spelar ju live också varje vecka och har småbarn och jobbar med massa andra grejer – lite tv hit och lite radio dit.

* * *

Om var hennes driv kommer ifrån…
– Den ständiga jakten på lycka, tror jag. Jag hatar bilden av den deprimerade konstnären. Jag försöker verkligen hitta mina ljuspunkter i livet och det som gör att man vill vakna på morgonen. När man hittar någonting som musiken, som gör att man lever hela tiden, det sporrar en att försöka leva i den ljusa biten. Det mörka kommer ändå varken man vill eller inte. När man sliter hårt så ger det resultat och de fördelar man får i det här yrket väger alltid över alla nackdelar.

Om framgång…
– Jag ser inte pengar som framgång. Pengar ger frihet men man behöver inte hur mycket som helst. Jag vill vara ekonomiskt oberoende för jag vill slippa att tänka på vilka uppdrag jag bör välja och vilka uppdrag jag inte bör välja. Då skulle jag kunna åka runt och bara hjälpa människor och ha det fett och sitta på Grönland och producera musik i tre veckor i stället för bara en vecka.

Om att sitta på Grönland och producera…
– Jag har varit där några gånger. Jag blev tillfrågad. Det är en av de bästa grejerna med att tillhöra ett urfolk. Även om vi procentuellt i olika länder brukar tillhöra en minoritet så håller vi kontakt i den stora världen. Urfolksvärlden är väldigt stor och då får man jätteroliga uppdrag och spelningar runt om i världen.

* * *

Fakta: Maxida Märak
Född: 1988 i Skarpnäck
Bor: Just nu i Stockholm. När dottern ska börja i skolan kommer hon att dela sin tid mellan huvudstaden och Jokkmokk där hon har sina rötter.
Gör: Rappare, hiphop-producent, människorättsaktivist, skådespelerska, manusförfattare.
Har samarbetat med: Bland andra: folkrockgruppen Garmarna (låten Över gränsen), Bluegrassbandet Downhill Bluegrass Band (albumet Mountainsongs and other stories), rockbandet Mando Diao (låten Love live forever – officiell vm-låt för skid-vm i Falun 2015).

Fotnot: Tårarnas väg – the trail of tears – är den vandring som de tvångsförflyttade stammarna av den amerikanska ursprungsbefolkningen tvingades till från öster om Mississippifloden till det som idag är till ett område i dagens Oklahoma på 1830-talet. En mycket stor andel av dem dog längs vägen.

Punkveteraner med vreden i behåll

Bonni Pontén i förgrunden. Foto: Ralph Bretzer

Med snärtiga melodier, hårdhet och politisk vrede har Asta Kask karvat ut sin plats på den svenska punkscenen och bildat skola.
På lördag ställer sig det 40-årsjubilerande bandet på Kulturbolagets scen i Malmö.

Det var inte bara i storstäderna som punken larmade igång 1977, 78. I skånska Klippan, i Visby och Gävle dök den upp. Och i Västra Götalands nordöstligaste hörn såddes fröet till det som skulle bli trallpunken, även om den termen inte fanns på 80-talet när Asta Kask hade sin första storhetstid.
Men det är ingen trött nostalgiakt som kliver upp på KB:s scen. Senaste EP:n, Historien dömer oss alla, släpptes så sent som i mars och vreden över sakernas tillstånd lever än.

Sångaren och gitarristen Bonni Pontén har hunnit fylla 52 men tycker inte att det har blivit svårare med åren att mana fram ilskan:
– Det är ju självdrivande på något sätt om man nu bryr sig om sin omvärld och är lite engagerad i världen, säger han när Skånskan når honom på telefon.
– En gång var man ju tonåring och upprorisk mot hela den vuxna representationen av världen. Det var krig, korruption, diktatorer, det kalla kriget. Det var atomkraft och värnplikt. Sedan växer man upp och får mer erfarenhet av människor och hur de fungerar på insidan. Jag har blivit allt mer förbannad på hur människor i sig är. Jag tycker helt enkelt att människor är idioter.

Berättelsen om Asta Kask börjar i den lilla västgötska orten Töreboda. Härigenom rinner sedan 1832 Göta Kanal, härifrån skickades 1904 den första brevbomben och här planterades 1978 fröet till det som skulle bli Asta Kask. Att växa upp som punkare i ett litet samhälle i Sverige i slutet av 70- och början av 80-talet var ingen dans på rosor. Det är ingen slump att samlingsplattorna med låtar av punkband från den svenska landsorten heter Vägra raggarna benzin. Eller för den delen att raggarikonen Eddie Meduza sjöng om att ge “punkjävlar” på käften. I häftet till Asta Kasks samlingsalbum Kravallsymfonier berättar de om hur de som 15-åriga punkare tvingades gömma sig i buskarna vid korvkiosken tills raggarna hade dragit, innan de kunde gå fram och handla.

– I Töreboda var de enda punkarna de i bandet X-tas, som sedan blev Asta Kask, och några människor som var i gränslandet. Resten av ungdomarna körde moped och gick i raggarförskolan. Eller så var det stundande knarkare. Alla hade de gemensamt att de tyckte det var kul att spöa punkare, berättar Bonni Pontén.
– Jag hade ju den ynnesten att åtminstone inte vara punkare i Töreboda utan i grannhålan Mariestad en och en halv mil därifrån. Det var illa nog i Mariestad men där fanns det åtminstone ett 50-tal punkare.
Hur allvarliga var motsättningarna egentligen?
– Alltså det var helt sjukt. Som punkare kunde du inte gå igenom Mariestads centrum från 78 till framåt 83 utan att vara säker på att det blev problem. Det sjuka var att raggarna var mellan 18 och 35 år. Vi var kanske 14, 15 och de här vuxna människorna ville ge oss stryk.

Bonni Pontén beskriver en tuff ungdomstid. Det fanns från början en kärnfamilj men den gick sönder. Mamman dog plötsligt och förhållandet med styvfadern skar sig, samtidigt som det smög sig in ett missbruk bland hans bröder.
– Vi har väl det som socialt arv att vi är oroliga själar, säger han.
Tankarna fanns där att han förmodligen inte skulle bli äldre än kanske 25.

– Jag levde som hemlös när jag var 14 år. Jag lyckades bo i ett halvår hos en kompis innan hans föräldrar förstod att jag faktiskt inte hade någonstans att bo. Sedan blev det julafton hos dem och det var så jävla absurt. Då kunde jag liksom inte med… Jag tänkte att jag kan ju inte vara kvar hos dem över julhelgen så jag gick därifrån och hade ingenstans att ta vägen. Det var ett hyreshusområde och jag lyckades hitta en pundarkvart där jag satt och tittade på när folk sköt i sig substanser och blev höga. Det är ju ingen bra miljö för en 14-åring.
– Sedan blev jag fosterbarn hos en familj och började känna mig lite trygg där men det hände grejer där med som fick mig att känna att vuxna människor var svekfulla och sjuka i huvudet. Jag upplevde att de enda jag hade på min sida var bandet. Jag tyckte att livet var ganska meningslöst.

Bandet var som sagt viktigt under de där åren. Man menade allvar med det man skrev och höll idealismens fana högt. Och var stolta över det. Samtidigt upplevde man att när framgångarna växte så gjorde även skitsnacket det.
– Vi har alltid varit schyssta, behandlat alla med respekt och aldrig haft några divalater, ändå började det där kletas på oss. Vi blev kallade diviga rockstjärnor och fick höra att vi sålt oss. Eftersom vi menade allvar med det vi gjorde så kändes det ungefär som ett knivhugg i ryggen. Jag började förstå att även punkare är idioter. Någon sade: ni som är sådana där rockstjärnor, ska inte ni spela in en lp och turnera i Japan som alla pudelrockbanden. Då sade vi nej, för fan, aldrig en LP.
– Då tänkte jag att det bästa sättet att visa att de hade fel var att spela in en LP och sedan lägga ned bandet. Och den LP:n fick heta just Aldrig en LP.

Paradoxalt nog kom den rent personliga vändningen för Bonni i samband med att bandet lades ned 1986. Han och hans dåvarande flickvän fick beskedet att de skulle bli föräldrar.
– Det blev en viktigt pusselbit för mig att bli farsa. Det var väl där det började vända, då fanns det en mening förutom bandet. Då började resan i en annan riktning.

Efter att bandet gått i graven växte deras ryktbarhet och inflytande. En trallpunkscen växte fram i slutet av 80- och början av 90-talet, även om Bonni Pontén värjer sig för att kalla Asta Kask för trallpunk. Han ser bandets musik snarare som en hybrid mellan melodierna från den tidiga punken tillsammans med den andra brittiska punkvågens brutalare tvåtakt.
– Någonstans har man väl tyckt att Asta Kask var originalet för hela den genren. Strebers förädlade det genom att sätta folkmusikprägel på det, en verkligt unik svensk prägel skulle jag vilja säga. De lyckliga kompisarna gick åt andra hållet och jag skulle nog säga att de är trallpunkens uppfinnare.

Under åren i träda fortsatte Bonni att spela, bland annat i bandet Cosa Nostra tillsammans med Asta-trummisen Magnus “Bjurre” Bjurén. 2003 började det röra på sig igen. Den svenska punken firade 25-årsjubileum och Mats Jönsson, sångare i Göteborgsbandet Attentat, hörde av sig. Det skulle hållas jubileumsspelning. Hade Asta Kask lust att göra ett återföreningsgig?
– Vi samlades hemma hos Micke (Blomqvist, bandets andra gitarrist och sångare). Vi bestämda oss för att göra det och när vi ändå skulle samlas och skrapa bort elva års ringsrost tänkte vi sätta ihop en liten turné. Det hade varit ett konstant tryck genom alla år att: snälla kan ni inte göra någon spelning till? Under den resan hittade vi tillbaka till glädjen igen.

Han beskriver spelandet idag som på många sätt roligare än vad det var på 80-talet.
– Jag skulle nog säga att det var lite mer äventyrligt förr, på den tiden för man hade ingen aning om vad som skulle hända.
– Vi som band mår nästan bättre idag än vad vi gjorde då. Idag är vi mer ekonomiskt oberoende. Och vi har distans. När jag var 16 år var bandet liv och död. Det var så oerhört viktigt för mig att det också blev ångestfyllt, men idag är det inte så.

Asta Kask är långt ifrån det enda bandet från den första punkvågen som återuppstått i mogen ålder. Bonni Pontén menar att återföreningen kanske hör ihop med den mänskliga cykeln.
– Man har sina tonår och på något sätt är tonåren lite magiska för alla människor. Antingen är den ett stort svart mörker eller så är det en gyllene era som man längtar tillbaka till. Sedan växer man ifrån det där, kanske hamnar man in radhus och får barn eller så hamnar man i problem och får ett annat fokus. Hur det än är så tar livet en vändning som gör att man kommer ifrån de där magiska tonåren och det händer något annat i livet. När det i slutändan reder ut sig, barnen blir kanske vuxna och du äger din egen tid igen, eller att du får tillbaka kontrollen över livet efter att ha bekämpat ett missbruk eller vad det nu är, så står du där i andra änden och har möjligheten igen. Om man då har intresset kvar och man gillar musiken kanske man samlar ihop det gamla bandet igen.

Asta Kask: Michael Blomqvist, Dadde Stark, Magnus Hörnell och Bonni Pontén Foto: Johanna Hörnell

”Att göra musik ska vara lätt”

Foto: Ralph Bretzer

För 40 år sedan, 1977, kom punken till Sverige. Alla kunde spela och musikskapandet demokratiserades.
Det firar SVT med den tre-delade dokumentärserien Eran vars första avsnitt sänds ikväll.

Han har kallats Sveriges förste punkare. Det kan man naturligtvis diskutera – det var en rörelse som låg i tiden och det är väl delvis också en definitionsfråga. “Jag var i alla fall inte den sista”, säger Stry Terrarie, i folkbokföringen mer känd som Anders Sjöholm.
Vi möts utanför det forna polishuset i hans hemkvarter på Davidshall i Malmö.
– Hej Anders!, säger jag.
– Vad kallade du mig? Är du min mamma?, svarar han.
Nej, han är Stry, mannen med ett av punksveriges mest imponerande cv:n. Han startade Kriminella Gitarrer, bandet som med “Vårdad klädsel” släppte Sveriges första punksingel, inspelad i likaledes 40-årsåjubilerande Studio Bombadill (se föregående inlägg). Han har haft banden Besökarna, Garbochock, Stry och Stripparna och Babylon Blues och varit med i Ebba Grön, Rymdimperiet och Imperiet.
Men allting började som sagt i Klippan.
– Jag gick hela tiden och önskade att det skulle komma något nytt som lät som Stooges [protopunkbandet från Ann Arbor utanför Detroit som började redan på 60-talet, reds anm]. Det fanns ett tomrum och man ville köpa mer av den typen av grej.

Kriminella Gitarrer. Foto: Bo Widberg

Stry läste sig till punken i brittiska New Musical Express, som han började köpa när han gick i nian 1973, några skivor fanns ju inte än. Framförallt följde han reportern Nick Kent som skrev om den gryende punkscenen i New York.
– Så fick jag 1975 se en konsertrecension av ett band som hette Sex Pistols. Det var ingen bra recension men jag tyckte att det lät intressant.
Sommaren 1976 var han i London och såg dem spela själv, dock utan att bli särskilt imponerad.
– Spelningen var inte mycket att hänga i julgranen. Sista låten var väl bra men annars var det mest att ”vi spelar de här låtarna för att vi måste”.
– Publiken var också ganska fientliga mot alla, även mot bandet. Det är ju en del av hela grejen men det tilltalade inte mig lika mycket som själva musiken.

Från tiden med Garbochock. Bandet slutade sin karriär med en sista spelning 1981, då Janne lämnade scenen efter fyra låtar och Mikael slog sig blodig på den egenhändigt sönderslagna flaska som han spelade slidegitarr med. Foto: Hans Aarenstrup

Det han hörde på skivorna med Pistols, när de väl kom, gillade han. Spelningarna däremot …
– Det var bara debacle efter debacle. Provocerande grejer. Det var deras grej att starta bråk med publiken. Det fungerade ju. Det kanske var rätt tänkt men ändå lite väl uttänkt för min smak.
– När jag var på [klassiska Londonpunkklubben, reds anm] Roxy något halvår senare var det inte lika farligt. Det var inte så hotfull stämning. Det var mer ett gäng som hade kul.
Kriminella Gitarrer var först ut med punk på skiva i Sverige men det fanns andra band vid samma tid som var inne på samma linje.
– Man skulle kunna säga att Problem i Malmö pysslade med samma grej. De var fem år äldre men de gillade också [Stoogesplattan, reds anm] Raw Power och MC5. De omfamnade inte Englandspunken som Kriminella Gitarrer gjorde.

Detroit, New York och London. På många sätt var punken från början ett storstadsfenomen, ändå var det från lilla Klippan som de första svenska inspelningarna kom.
Stry, som spenderat delar av sin barndom i Liberia kände sig mer internationell än andra i Klippan.
– Där jag bodde, i Skäralid, fanns inte så mycket folk och man gjorde inte så mycket gemensamt. Om jag bott i Klippan hade jag kanske tänkt mer att man man ska gilla något särskillt och om man inte gör det så är man dum i huvudet. I Skäralid kunde man tänka mer fritt.
Efter tiden i Klippan, och i Malmö med banden Besökarna och Garbochock kom Stry med i Sveriges största punkband, Ebba Grön.
– Jag lärde känna dem några år innan. De var ju från Stockholm men man träffades rätt mycket längs vägen. De sade de mest på skämt att jag kunde ju alltid gå med i Ebba.
– De skulle spela in musiken till filmen Operation Leo och de tyckte att jag kunde vara med för att jag hade lite koll på syntar. När jag var där upp sade jag: ”ni sade att jag fick vara med. Nu vill jag det – får jag vara med?” Och de sade ”okej då”.
Det blev en skiva med Ebba Grön och sedan följde Stry Thåström till Rymdimperiet som sedan blev Imperiet. Efter ett album och en mini-lp lämnade han bandet för egna projekt på hemmaplan i Malmö.

En tidig Babylon Blues-spelning på Fredmans i Malmö, cirka 1985. Foto: Roger Hynne

Vad betydde det för dig när den brittiska punken kom?
– Det var ”wow! Jag önskade något och det hände!” Hur ofta händer det?
– Det kändes som att musikindustrin försökte styra vad folk vill ha, samtidigt som det folk vill ha styrde musikindustrin. Då, 75, 76, var det total dynga, tyckte jag. Det fanns ingenting som var intressant, allt var artificiellt. Bara några år tidigare fanns ju glamrocken och det var ju lite intressantare.
– När punken kom var det så skönt, det kändes som att det var på riktigt och inte styrt av industrin.

I Eran beskriver Jönsson, sångare i Göteborgspunkbandet Attentat, det som att Sverige var som DDR på 70-talet; allt var svartvitt, sedan kom punken och världen blev i färg.
– Jag skulle nästan kunna säga tvärt om, fast ändå på ett positivt vis. Jag upplevde perioden innan som kulört – men det var en falsk verklighet. Alla bilder på punken var i svartvitt och det tyckte jag om, det var som att man kom närmare, det var mer äkta. Men jag förstår vad han menar.

Från en fotograferin i samband med soloskivan Plaståelektrik 1991. Okänd fotograf

Punken innebar med sin ”alla kan spela”-attityd och uppkomsten av små oberoende skivbolag som arbetade utanför de multinationella bolagens kvartalsekonomi en demokratisering av musiken. Det är ett resonemang som Stry håller med om.
– Ja, det tycker jag. Sedan är det inte så enkelt. Det kan ju också bli uniformt. Det är folk inblandade och folk är inte alltid så öppna. Men jag tycker ändå inte att det är så kul att sju multinationella bolag ska manipulera oss till vad vi ska lyssna på. Det är värre än att [Sex Pistols-managern och punkarkitekten] Malcolm McLaren ska manipulera oss. Det måste finnas fler aktörer. Det fanns också någon tanke om att man inte kunde spela om man inte var som [basvirtuosen, reds anm] Jaco Pastorius och det är bara dumt.
Någonstans kring 1981 tröttnade Stry på den renodlade punken. Det han kallar ”den tidiga skränpunken”, med band som till exempel The Lurkers hade börjat komma och det var inte alls hans tekopp.
– Jag minns att vi såg Exploited i Karlshamn på någon festival och jag tyckte bara ”nej, det här är bara mög”. Allting gick så jävla fort. Jag tyckte bara inte att det var så kul.

Stry på Kulturhuset i Hässleholm 2005. Foto: Ulrika Göthenqvist

Vad är din relation till punken idag?
– Den är att ge sådana här intervjuer. Men jag gör rätt många. Och idag [läs: i förra veckan] ska jag vara dj på Panora där Malmö brinner – som tidigare gick på Moderna Museet – ska visas på stor duk. Så var det Klippan-boken [se föregående inlägg]. I jul kommer Eran och Per Hägred och Karl Kanga gjorde någon grej kring punken i Malmö. Jag försöker minnas så mycket som möjligt att tänka efter vad var det som hände?

Vad var det som hände?
– Jag tyckte bara att det var så jävla skönt att, som jag kände, musik inte bara kan styras av skivbolagsdirektörer. Det tycker jag ändå att punken visade. Efter det har det varit lite svårare för dem att styra.
Även om den renläriga punken har blivit något av en retrorörelse så förde den med sig något bestående.
– Om man börjar spela är det lätt att börja med punklåtar. De är lätta att spela för folk som inte kan så mycket, vilket är jättebra. Alla bör spela i ett band någon gång. Nu kan man ju i och för sig ta ned loopar från internet och göra musik av det och det kan också alla göra. Det kommer kanske att ta över. Om det där med att stå i någon lokal och spela gitarr, kommer överleva, det vet jag inte. Men det är ju ungefär samma grej. Att göra musik ska vara lätt, inte svårt.

Klippan, bruksorten som värmt pophjärtan i 40 år

Foto: Ralph Bretzer

Klippans centrum. Orden värmer än idag pophjärtan, och det inte bara på grund av Torssonlåten som lånar dess namn.
Här föddes för 40 år sedan, i kyrksalshusets källare, något oväntat ett svenskt popunder.

Bilen rullar norrut från Malmö. Wilmer X låt ”Vägen till Klippan” leder färden via stereon. Hade jag valt att ta tåget istället hade Torssons ”Klippans centrum” fyllt samma funktion. Jag hälsas välkommen av en skylt och under den en annan: ”Klippanpopen 40 år – utställning på Klippans konsthall”. Jodå, visst bär man arvet med sig.

– Det började med konsert och kvarsittning.
Jag möter Thomas Holst på ett kafé i centrum. Det första han gör är att berätta om sitt första – och något oplanerade – framträdande med det band som mer än något annat kommit att förknippas med den nordvästskånska bruksorten, Torsson, ett band han idag har varit medlem av i mer än 30 år, parallellt med medlemskapet i Wilmer X, ett band som också har tydliga kopplingar till Klippan.

Thomas Holst gjorde sin forna kollega från Kommissarie Roy, Kiddie Manzini, sällskap in i Torsson. Arkivbild

1977, när Holst var 14 år, skulle Torsson spela i aulan på Snyggatorpsskolan. Själv låg han hemma och var sjuk men bodde tvärs över gatan från skolan. På tiorasten kom kompisarna och hälsade på och påminde honom om vad han skulle missa.
– Jag vill minnas att jag inte ens tog av mig pyamasen utan bara trädde jeans, tröja och jacka över och gick in. Jag och min kompis sprang upp på scenen och doade på sista låten, jag tror det var Johnny B Goode.
Han blev iakttagen av sin klassföreståndare som uttryckte sin förvåning över att den normalt sett skötsamme pojken var sjukanmäld men ändå, uppenbarligen, frisk nog att gå på konsert.´Det slutade med kvarsittning och en utskällning av rektorn, men värt det var det.
– Ja, tusen gånger om. Det var första gången jag stod på scen med Torsson och jag fick kvarsittning. Det låter som en Torsson-text, säger han med ett skratt.

Spelningen skulle få stor inverkan på 14-åringens liv. Torsson öppnade med en tolkning av blueslegendaren Elmore James låt Talk to me baby.
– Jag var helt chockad. Jag visste inte att det kunde låta så bra om musik.

1977 hade Klippans hela kommun 16 427 invånare. Det är inte ett stort underlag för en musikscen men det skulle visa sig tillräckligt. Samma år föddes musikföreningen Bombadill och studion med samma namn. I deras efterföljd kom skivbolagen Svenska Popfabriken och Kloaak. Och en lång rad band: Kriminella Gitarrer (som släppte Sveriges första punksingel), Kommisarie Roy, Noise, Torsson och Wilmer X.
– Det började så blygsamt som det bara kan göra med några gymnasiekillar som ville ägna sig åt musik men inte riktigt visste hur. Och så var det en musiklärare som var öppensinnad och tyckte att deras kreativitet var rolig. Han fixade en synth och en lokal och en enkel bandspelare och det är faktiskt embryot till allt som sedan hände i Klippan.

Bo Ingvar Olsson. Foto: Lazlo Nemeth

Musikläraren ifråga heter Bo Ingvar Olsson och var klassiskt utbildad, spelade fiol i Stephanne Grapellis anda och intresserade sig för elektronmusik. Men han var öppen för andra former av musik.
”Jag tror att alla sorters musikyttringar har kvaliteter. Ibland kan det vara svårt att hitta dem i viss sorts musik men jag tycker om alla sorters musik” sa han i SVT:s Magazinet 1982, i ett inslag som tog pulsen på Klippanpopen. I samma program sa reportern Christoffer Barnekow:
”Musiken från Klippan är saklig och fri från självömkan. // Klippan är lite grann som Liverpool i början av 60-talet.”

Förutom Bo Ingvar Olsson var det två killar som redan hade gått ut gymnasiet när föreningen Bombadill startades som kom att få centrala roller: producenterna Mats Pettersson och Anders Pålsson – mer kända som Mats P och Pål Spektrum. De båda herrarna ligger dessutom bakom den nyutkomna boken ”Ett skivbolag i varje by – Om Svenska popfabriken i Klippan.
– Det var några eldsjälar – det är de som behövs – och de var inte bara intresserade av att spela i band utan de var också intresserade av att driva föreningen och kom på att de ville ge ut skivor.
– De var väldigt präglade av punken och anammade den här attityden. Torsson låter inte så men om man bortser från musiken och ser till hur de tänkte, tyckte och jobbade var det väldigt mycket punk.

Thomas Holst när Wilmer X var med och invigde Citytunneln i Malmö 2010. Snart återförenas bandet för sin 1 000:e spelning som äger rum på Sweden Rock .Foto: Stefan Persson

1981, tre år innan han började i Wilmer X och fem år innan han blev en del av Torsson, hette Thomas Holst band Kommisarie Roy, ett band som blandade Status Quo, glamrock och punk med sång på bred Klippandialekt och texter som innehöll pojkrumsdrömmar om prinsessan Caroline av Monaco och suget efter mat från Möllans Pizza på andra sidan Storgatan.
– Vi hade inte sett världen någon av oss. Jag tror jag var 19 när jag flög första gången. I min familj gjorde man inte sådant. Vi satt rätt mycket på rummet och drömde oss bort.

Kommisarie Roy sjöng, som sagt, om Möllans Pizza och om en Klippanpåg på vift i världen (Helsingborg). Torsson om Pålles gatukök (som var bäst för där jobbade morsan till (Bombadillprofilen) Sven Tall) och Wilmer X om vägen till Klippan. Den lokala förankringen var viktig.
– När man tänker på Torsson och Klippan så betyder den ju allt och så var det även från Kommissarie Roy och en del andra band.

Torsson spelar på Stortorget i Malmö 2002. Thomas Holst, till vänster i bild, och Bo Åkerström. Foto: Eva-Lisa Svensson/ARKIV

Thomas Holst tycker att man kan tala om ett Klippansound även om banden var sinsemellan olika.
– Ja, det tycker jag. Det är så enkelt att det fanns begränsningar. Det fanns inte pengar att skaffa utrustning för alla gånger. Därför blev väl Klippansoundet att det låter lite spinkigt. Ja, inte om alla inspelningar, kanske, men Klippan har ju nästan blivit synonymt med Torsson. Deras första skiva – som jag tycker är underbart bra, jag är inte med på den så jag kan säga det – den är ju väldigt tunn i ljudet.
Många speltillfällen bjöds det inte på i en liten ort men det anordnades elektronmusikuppspelningar i biblioteket, månadskonserter (om än inte varje månad) och den årliga Parkfesten. Kriminella gitarrer slog upp dörrarna till sin lokal och hade replokalsspelningar.

– Man skulle inte kunna förklara för yngre människor, mina barn till exempel, hur torftigt det var, hur lite som fanns. Det var två tv-kanaler och så fanns det tidningar.
– Vissa har teorier om att kreativitet föds ur leda. Och visst, om man tänker efter så fanns det inte så mycket konkurrens. I ett sådant här litet samhälle på 70-talet fanns det nog en dos av sanning i det.
Om vad ungdomarna, och deras initiativrike musiklärare, tog sig för var det inte så många på byn som tog någon notis av. I alla fall inte till att börja med.
– När samlingsalbumet Svensk Pop kom började det skrivas lite om det. Det fanns inte lika mycket media som nu och om Expressen eller Aftonbladet gjorde en hel- eller halvsida så var det jättefett. Och det gjorde de!

Boken som firar 40-årsjubileet. Omslagsfotot visar Thomas Holst band Kommissarie omkring Sven Talls bil.

Torssons första album, med hitsingeln Det spelades bättre boll, släpptes 1980 och gjorde naturligtvis sitt till för att öppna ögonen på människor.
– När vi gjorde vår lp med Kommisarie Roy 1981 så gjorde vi en spelning på Regnbågen. Jag var rätt skeptisk men det kom massor med folk och alla stannade kvar när vi skulle spela. Det normala var att åtminstone hälften bara stack och sket i det. Vi förstod ju att det var folk på högstadiet som hade köpt skivan. Det var väldigt smickrande, vi hade inga sådana förväntningar.

Sedan dess har Klippanpopen blivit ett begrepp. I konsthallen pågår fram till den 14:e januari en jubileumsutställning, den nya boken ligger på bokhandelsdiskarna och även om Pålles gatukök är sedan länge hädangånget så finns det ett Nya Pålles som på skylten ute vid vägen gör reklam för Pannbiff me’ lög – vilket man väl får förmoda är en hommage till Torssons låt Klippans centrum. När jag avslutar mitt Klippanbesök med en korv där låter jag dock bli att fråga om Sven Talls morsa jobbar kvar.
– Nu märker jag ju att det är en enorm skillnad. Det har pratats och skrivits så mycket om det här att det är jätteförankrat även bland människor som inte har något större musikintresse. De är stolta och glada över Klippanbanden, säger Thomas Holst.

1982 åkte Christoffer Barnekow till Klippan för att göra reportage om orten och dess musikunder för tv-programmet Magazinet. 15 år senare kom han tillbaka för en uppföljning.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The The Deuce och A Discovery of Witches. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×