”Mycket modigare med åren”

Foto: Johan Nilsson/TT

Närmare 17 år har gått sedan Jessica Andersson slog igenom i talangsåpan Fame Factory. Det har varit 17 år där hon vunnit Mello, Let’s dance och Guldmasken och varit med på Diggiloo-turnén inte mindre än 13 gånger.
Men någon större soloturné har det inte blivit – förrän nu.

Repetitionerna till “På dejt med Jessica Andersson” har precis börjat när Skånskan får en intervju med artisten och, numera även, tv-programledaren. Det ska bli en föreställning som blandar sånger och prat, humor och allvar.
– Jag har turnerat i 15 år men alltid i en ensemble av något slag. Det här är första gången på egna ben, berättar hon.
– Att det kommer just nu handlar om att jag velat samla på mig erfarenheter och material. Nu känns det som att jag ändå varit med om ganska mycket och är sugen på att åka ut och visa min publik det.

Turnén, som har premiär den 1 februari i Göteborg och når Skåne en dryg månad senare, föregås av ett år där Jessica Andersson har tagit det lite lugnare. För första gången på 13 år stod hon över Diggiloo-turnén och inte heller har det blivit någon traditionsenlig julturné. Däremot har hon hunnit debutera som programledare i tv med Ensam mamma söker (TV3) och flyttat ihop med kärleken i en villa på Onsalahalvön söder om Göteborg.
– Jag blev jättesmickrad när de frågade mig [om programledarjobbet] eftersom jag inte hade någon erfarenhet alls av det tidigare. Det blev en sådan där utmaning jag inte kan säga nej till. Jag var tvungen att testa. Jag har också blivit mycket modigare med åren, lite sådär härligt våghalsig som jag önskar att jag hade varit när jag var yngre.

Foto: Pontus Höök

Trots allt har sommaren varit förhållandevis lugn för henne.
– Man behöver landa lite också. Sedan började planeringen för det här som vi ska göra till våren. Det har varit en sommar av mycket funderingar om vart man vill ta det här skeppet någonstans.
Skeppet har fått namnet På dejt med Jessica Andersson och hon beskriver det som ett personligt porträtt i showform.
– Det är många som tror att jag har blivit singel igen och tror att jag letar efter en tilltänkt när de hör det men så är det inte, säger hon med ett skratt.
– Men jag tyckte att det var ett bra namn för att jag kände att jag ville bjuda in till något som känns personligt och intimt och vad kan vara mer intimt än en dejt?

När intervjun görs i mellandagarna har man kommit en bit på vägen. Ett tiotal kreativa möten har hållits, först mellan Jessica Andersson och regissören Hans Marklund och sedan även med bandet, något hon menar är viktigt trots att man inte börjat repetera “på riktigt” än, eftersom hon gärna interagerar med dem på scenen.
Orden i de talade bitarna av föreställningen är i grunden hennes egna men de har skrivits ned i samarbete med regissören Hans Marklund och Anders Lundin.

Jessica Andersson tog sig in i det allmänna medvetandet 2002 först genom att komma tvåa i den första säsongen av Fame Factory och sedan, året därpå, genom att vinna Melodifestivalen tillsammans med Magnus Backlund i duon Fame.
– Jag var närmare 30 år då och det kommer jag också att prata om i föreställningen, att den som verkligen har en stor del i min framgång är Bert Karlsson för at han var den som vågade satsa på mig trots att jag inte var den här unga tjejen som man kanske ser komma fram idag. Dessutom var jag gravid. Han såg väl någonting i mig ändå som han tyckte var värt att satsa på och det är jag naturligtvis otroligt tacksam för.

Vad tror du att det har inneburit för dig själv att du var så pass mogen när du slog igenom?
– Jag vet inte riktigt. Jag inbillar mig att det kanske medför en större ödmjukhet inför det man gör. Jag säger inte att det inte finns artister som slår igenom i ung ålder som är tacksamma men jag kan bara prata för mig själv: Jag känner mig så extremt lyckligt lottad och tacksam. Det är ett jobb: jag tjänar pengar och betalar mina räkningar men jag har svårt att se det som ett jobb, mer som en livsstil. Jag känner tacksamhet att en gammal skivbolagsdirektör valde att satsa på en medelålders kvinna, säger hon med ett skratt.
– Jag var ju bra mycket äldre än Carola, Lena, Charlotte, Robyn eller alla dem som kom efter.

Att hon har hunnit leva ett liv innan hon klev in i artistvärlden färgar av sig på föreställningen. 2009 släpptes hennes självbiografiska bok När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var som berättar om en tuff uppväxt och det självbiografiskt färgade albumet 40.14.4 kom fyra år senare, även det med kraftiga mörka stråk.
– Det har inte bara varit framgångar utan även motgångar ibland. Boken har betytt otroligt mycket för mig. Det skulle kännas konstigt för mig att göra en föreställning och inte också blanda in lite allvar. När jag själv går på föreställningar vill jag bli berörd. Jag tror att det är viktigt att visa sig skör och sårbar inför sin publik.

Förutom soloföreställning gör Jessica Andersson comeback i Diggiloo till sommaren. Något åttonde framträdande i Melodifestivalen blir det dock inte 2019 även om hon fått frågan.
– Jag tyckte att det var lite för tätt inpå senaste gången. Men jag är aldrig främmande för Melodifestivalen. Det låter som en klyscha men det handlar faktiskt helt och hållet om låten, att man får en låt som man inte kan motstå och den här känslan av att utmana sig själv.
– Sedan kan det förhoppningsvis bli en fortsättning på den här dejten. Jag tycker att det är synd att bara ha en. Man måste ge det ett par gånger. Man får ge det ett par gånger innan man väljer att avsluta eller gå vidare.

Foto: Anders Sundqvist

 

På dejt med Jessica Andersson – i Skåne:

9/3 Malmö, Slagthuset
10/3 Ystads Teater
17/3 Helsingborgs konserthus
7/4 Kulturkvarteret i Kristianstad

Självsäkrare Styrke till Skåne

Tove Styrke på Malmöfestivalen i augusti i år.

– Det har varit ett helt fantastiskt år.
Det är en glad Tove Styrke som efter ett 2018 fyllt av såväl stora arenaspelningar som klubbgig avslutar med en skandinavisk turné som tar henne till Lund och Malmö.

Albumet Sway släpptes i våras och hon har agerat förband till såväl Lorde, på arenor i USA, som till Katy Perry i Europa. När tidningen når henne på telefon är hon nyss hemkommen från en omfattande klubbturné i USA, Kanada och Storbritannien.
– Jag är så otroligt tacksam att få göra de här arenaspelningarna. Och sedan att få göra egna headlineturnéer under mitt namn … Och det kom folk och vi sålde ut flera av spelningarna. Det har varit en otroligt rolig höst, säger hon.
– Jag har spelat överallt känns det som. Jag har hållit på i ganska många år och det känns som att jag har jobbat upp en fanbase som är dedikerad, som verkligen uppskattar det jag gör.

Tove Styrke var bara 16 år när hon klev in i det allmänna medvetandet i och med medverkan i Idol 2009. Nästa år är det alltså tio år sedan genombrottet och hennes karriär sammanfaller med en tid där svensk popmusik både har professionaliserats och internationaliserats.
Tillsammans med artister som Tove Lo, Zara Larsson, danska Mø och finska Alma har hon varit med om att skapa en medvetenhet om skandinavisk pop utomlands.
– Jag tycker att det är så fint att man kan känna en samhörighet med alla de här andra fantastiska, begåvade artisterna som också kommer härifrån. Jag är så stolt att få vara en del av det och inte bara känna mig som en ensam fisk i ett stort hav.
– Jag är så glad att jag lever i en tid där jag kan sitta i Stockholm, i en liten källarlokal, och göra musik – saker som jag tycker är feta – släppa den och så hittar folk det var de än bo i världen och så kan jag åka dit och spela.
Samhörigheten med de andra artisterna beskriver hon som viktig; att det finns folk att dela erfarenheter med, hitta stöd hos och att peppa varandra.
– Där tycker jag att internet är en bra grej för det gör det så lätt att supporta andra, posta när folk släpper saker och heja på.

Någon konkurrens mellan artisterna vill hon inte prata om.
– Jag ser det verkligen inte så. Jag tycker att det är så onödigt att hitta konkurrens. Jag utgår från att ingen kan göra det jag gör bättre än jag och att jag inte kan göra det någon annan gör bättre än den. Det starkaste kortet man har är att vara sig själv och göra det man känner lust att göra. I det kan det inte finnas konkurrens.

Hur känner du att ditt artisteri och ditt konstnärskap har utvecklats under de här snart tio åren?
– Väldigt mycket. Jag känner att jag har ett helt annat självförtroende än för bara några år sedan, att jag verkligen kan lita på min egen kapacitet. Jag vet att jag är bra. Det ger mig frihet att göra vad jag vill och ta ut svängarna. Jag känner mig tillräckligt trygg att verkligen utmana mig själv vilket är superviktigt för mig, att hela tiden vara nyfiken och hitta nya versioner av mig.

Vart känner du att du är på väg?
– Jag vet inte och det tycker jag är väldigt kul. I början på nästa år ska jag börja skriva och spela in nytt. Det känns så roligt för nu har jag gjort den här grejen och nu kan jag börja på nytt. Det är bara ett blankt papper jag kan göra vad jag vill på. Det tycker jag känns väldigt inspirerande och kul. Jag vill släppa mer musik, spela på nya ställen – det är massa ställen jag inte varit på än …

I augusti spelade Tove Styrke på Malmöfestivalens stora scen på Stortorget. Nu väntar klubbsspelningar Skandinavien runt – till Lund och Mejeriet kommer hon den 30 november, sedan väntar bland annat spelningar på Vega i Köpenhamn den 13 december och på KB i Malmö dagen efter.
– Det är Sway Tour så det är väldigt mycket att man får kliva in i den världen som albumet är, sedan blandar jag in olika samarbeten som jag gjort och lite äldre låtar. Det är väldigt roliga spelningar med väldigt mycket värme. Det känns som ett så himla fritt utrymme för jag har skapat det själv, det finns ingenstans som jag känner mig så mycket som mig själv som på scenen. Det är bara mitt rum och de som tycker om den musiken jag gör tycker också om att kliva in i det rummet.

Stora scenen på Malmöfestivalen eller en klubbspelning. Vad är skillnaden för dig som artist?
– Alltså, egentligen har jag kommit på att det inte är så stor skillnad. Det är samma trick man måste göra. För mig handlar det om att när jag gör en liten klubbspelning så vill jag få det att kännas stort och fett och mäktigt som om det var en stor arena och om jag spelar på en stor arena så vill jag dra in publiken så att det känns intimt som på en klubb. Det där att få rummet att försvinna och skapa kontakten med publiken. Det är jättekul. Jag försöker att bli bättre på det hela tiden.

Hon avslutar med att uppmana publiken att komma i tid och inte hoppa över förbandet Grant.
– Jag är så glad att hon är med mig på den här turnén. Hon öppnade för mig i London tidigare i år och jag sa: ”Kan jag få ta med mig henne överallt? Hon är så bra och sjunger så bra. Hon är så härlig person så det är jättekul att få ha med henne”.

“Lika vilse i pannkakan nu som då”

Foto: Morgan Karlsson

Från akustiskt till vrålrock. Punkikonen Johan Johansson kommer, tillsammans med KSM3, till Malmö och tar med sig låtskatten från KSMB, John Lenin och soloplattorna.
– Ibland är det kul att vrida upp till elva, säger Johan Johansson

Vid sidan om Ebba Grön var KSMB det största bandet på den stockholmska punkscenen i slutet av 70-talet. Med låtar som Tidens tempo, Atomreggae och Sex-noll-två skrev de in sig i den svenska rockhistorien. Men det hela tog en ända med förskräckelse. Efter ett par återföreningar blev det ett storbråk mellan forna medlemmar, något som ledde till att det idag både finns ett KSMB och ett KSM3 ute på vägarna. Det sistnämnda kan väl närmast beskrivas som en supergrupp med två medlemmar från KSMB, två från Fas 3 och en från The Hellacopters och Strindbergs.
– Det började av väldigt trista skäl, konstaterar Johan Johansson över telefon från Sardinien där han befinner sig på sin årliga visit hos en vän.
– Det har varit en massa tjafs mellan före detta kollegor. För att vända det till något roligt och för att åka ut och ta tillbaka vår egen musik så fick vi göra det här.

Foto: Jeanette Andersson

Med sig i bagaget, när KSM3 på lördag kommer till Kulturbolaget, har de låtar från hela Johan Johanssons karriär utom från åren med Strindbergs.
– Jag spelar mest akustiskt nu för tiden så det är kul att köra låtar som är svåra att göra på ett sådant sätt.
Det har gått 40 år sedan KSMB bildades och nästan lika länge sedan första inspelningarna släpptes. Ändå tycker inte Johan Johansson det känns som att återbesöka den han en gång var när han sjunger dem.
– Nja. Nej. Jag har fått leva med det här hela tiden. Det är ingenting som jag har stoppat ned i en låda och gömt bort. Det här är något man blir påmind om och som folk står och skriker efter var jag än spelar själv.
– Igår firade vi min frus födelsedag och man känner att man börjar bli lite gammal, men sådant där, det är bara siffror. Jag tycker inte att det är någon större skillnad mellan människan man är nu och när man var 19 faktiskt. Jag har väl ingen utvecklingspotential kanske. Jag känner mig lika vilse i pannkakan nu som då.

Kan det inte vara så att man har utvecklingspotential så länge man känner sig vilse?
– Jo, absolut. Jag vill inte bliva stur, som Pippi sa. Det jag menar är att det inte känns som något sökt sätt att gräva sig tillbaka till någon man inte är längre. Det finns något av det där kvar i en.
Du har inte gjort som Thåström gjorde under lång tid efter Ebba och Imperiet, att stoppa undan sitt gamla material för att senare plocka fram det igen?
– Lite så är det kanske. Inte för att man på något sätt tagit avstånd från det men det passar kanske att göra lite andra grejer ibland. Jag tror inte att Pimme varit så heller. Han har väl velat visa vad han pysslar med nu och inte åka omkring och göra någon revival på sig själv. Det har inte jag heller någon lust att göra. Det är därför vi inte spelar så ofta med det här bandet utan det är vid väl valda och få tillfällen.

Efter att KSMB splittrades första gången och även Johan Johanssons band Strindbergs och John Lenin gått i graven har han ägnat sig åt solokarriären men också åt att hjälpa andra artister.
– Jag vill hålla på med musik. Det är det viktigaste för mig. Jag hamnade i det här läget när jag var 18, 19 år. Då hade jag fått åka på turné, gjort plattor och det hade varit tjejer med Instamatic-kameror som fotade en. Efter att man har fått den där bekräftelsen, då kan man släppa det och bara hålla på med skojig musik. Sedan gillar jag att hjälpa fram nya grejer och få folk att lyssna på sådan musik som jag tycker om. Det har varit en mission för mig som ibland har varit väldigt mycket viktigare än att göra musik själv. Det är skoj att ha hjälpt fram artister som [Stefan] Sundström och [Lars] Winnerbäck.

Det måste ge en egokick också när Winnerbäck idag är en av landets största artister som drar jättepublik …
– Just när det gäller Winnerbäck var nog alla lika förvånade. Jag var ganska övertygad att det skulle gå bra för honom men så jäkla bra trodde nog ingen. Det är jättekul att ha varit med och gett en liten starthjälp.
– Det och att få ha hållit på med gamla idoler. Att ha fått göra en platta med Kjell Höglund som man får bestämma hur den ska låta är helt fantastiskt. Även om det kan ses som raka motsatsen till en egotripp så är det ändå det det är.
– Jag håller på att jobba med en tjej som heter Ellinor Brolin som spelar Kjells grejer. Vi har fått låtar av honom, nya oinspelade grejer som vi håller på och spelar in. Hon har fått hans stafettpinne. Vi träffas ibland och ibland har han med sig en stor pärm med outgivna grejer som han sätter i händerna på Ellinor och säger: de här ska du göra. Det är din tur nu.

På senare år har Kjell Höglunds musik fått något av en renässans. I julas kom en ny singel, i våras släppte Ellen Sundberg en skiva med tolkningar av hans låtar och så har vi då Ellinor Brolins kommande album.
– Ja, den lever och mer nu än på länge. Kjell är en av mina bästa och finaste vänner så det är jättekul att han får uppskattning nu medan han fortfarande lever och han är jätteglad för det själv.
– Jag och Ellinor ska direkt efter att jag spelat i Malmö åka till Västerås för att på söndag spela Kjell-låtar i domkyrkan. Då ska han komma dit och titta. Det är lite ballt. Det är verkligen från det ena till det andra på två dagar.

Vad ger det dig, den dubbelheten mellan rock n roll å ena sidan och mer stillsam singer-songwriter-musik å den andra?
– Det ligger mer i ögonen på betraktaren kan jag tycka. Egentligen är det samma sak. Det är 60-talspop med proggtexter kan man säga om man ska hårddra det. Sedan handlar det bara om på vilket sätt man spelar det. Det finns något som är skithäftigt med att ha ett band bakom sig och skruva upp på 11 och köra och det finns något som är jättehäftigt och lärorikt med att sitta helt ensam och vara tvungen att fånga en publik så att de inte sitter och babblar skit, liksom. Det är jättekul att kunna göra båda de grejerna.

KSM3 består av: Johan Johansson (från bla KSMB, Strindbergs, John Lenin), Tony Johansson (Fas 3), Peter Ampull (KSMB), Johannes Borgström (Fas 3) och Robban Eriksson (Hellacopters, Strindbergs).

KSM3 gör i helgen en miniturné och spelar i storstäderna. Ikväll på Slaktkyrkan i Stockholm, på fredag på Sticky Fingers i Göteborg och på lördag på Kulturbolaget i Malmö. Förutom KSM3 spelar även Charta 77, Ola Aurell och Herman Hedning.

Robin blir vän med sig själv

Robin Stjernberg är tillbaka, fem år efter senaste plattan, med sin nya ep Under Water. Foto: Karl Anton Björkman

 

Vad hände egentligen med Robin Stjernberg? Det har varit ganska tyst sedan senaste albumet kom ut 2013.
En hel del skulle det visa sig. Idag släpper Hässleholmssonen och forne Mellovinnaren ep:n Under Water.

Pianots strängar klingar ut. Locket läggs ned och pianomannen reser sig och går med fasta steg ur rummet. Med de ljuden avslutas låten Always, det sista spåret på Robin Stjernbergs nya ep. Inspelningen av pianoballaden är avskalad och trots att sången är lågmäld finns det en ljudmässig råhet. Det knarrar om stolen och frasar om kläder och kroppsdelar som rör sig.
– Jag ville ha känslan av en enda tagning och när det är klart reser jag mig och går därifrån, berättar Robin Stjernberg när tidningen når honom mellan dagens låtskrivarsessions och synkning av nya musikvideon.
– Det är det jag vill att hela EP:n ska vara, en autentisk hemmasnickrad skiva.
Han beskriver låten Always som ett avslut på ep:ns tematik där varje låt är ett brev till honom själv och Always knyter ihop säcken,
– Det är där jag blir vän med mig själv och sjunger till mig själv att jag kommer alltid älska mig trots mina brister. Det är något jag kämpat med, att älska mig själv för det är ett sådant stressigt klimat att vara människa idag med social medier och ytlighet. Jag ville stänga dörren till den ångesten jag hade när jag skrev musiken – det är anledningen till att jag vandrar och ut stänger dörren.
Fotstegen och knarrandet är inte det enda ljud från världen utanför musiken som letat sig in i Robin Stjernbergs musik. Han beskriver hur han spelade på disken i studions kök med pennor vilken gav ett klockliknande ljud som fick följa med in i en låt. Fokuset på ljuden hänger ihop med den nya roll han har klivit in i under de senaste åren.

2013 släpptes Pieces, Robin Stjernbergs första “riktiga” skiva, Idol-skivan oräknad. Den innehöll Mellovinnaren och Eurovision-bidraget You. En smakstart på karriären naturligtvis och, som Robin Stjernberg själv säger, orsaken till att han än idag kan leva på musiken. Men efter Pieces har det varit ganska tyst.
– Det är väldigt medvetet för jag har inte varit redo att vara artist på det sättet. Det har varit viktigt att vara musikern, kreatören, skaparen – en konstnär. Att utforska vilka känslor det är som får mitt hjärta att slå extra hårt och sedan kommunicera det i form av musik.
Helt tyst har det ändå inte varit. Det har kommit några singel-låtar men inget större samlat grepp förrän nu. Det innebär dock inte att den idag 27-årige artisten har legat på sofflocket.
– Jag har skrivit låtar, spelat lite och varit med i lite små tv-program här och var. För mig har det mest handlat om att sitta i studion och klura ut vem jag är musikaliskt. Och arbeta med andra artister och låtskrivare. Jag har lärt mig producera också.

Bland annat var Stjernberg med och skrev och producerade Robin Bengtssons låt I can’t go on som vann Melodifestivalen förra året och han var med och skrev sommarhiten Dansa med Malmörapparen Niello.
– Jag ville hitta vad jag står för och vem jag är musikaliskt. Det tar tid, liksom att lära sig producera.
Han beskriver sina låtar som lirade snarare än programmerade – det är piano, gitarr, bas och trummor även om det även finns med programmerade element.
– Jag har lekt med gamla synthar från 70- och 80-talen, utforskat andra epoker. Men sedan landar det i ett melodispråk som jag alltid haft som är väldigt popigt och souligt men inte så tillputsat. Fokus är på känslan i musiken snarare än att det ska låta dyrt.
– Jag tror att jag hittat ett lugn i min sång där jag inte behöver skjuta ifrån som jag har gjort tidigare – “Kolla vilka höga toner jag kan ta och vilka wails jag kan göra!” – Nu har det varit mer fokus på att kommunicera låten och känslorna jag vill förmedla.
Vart känner du att du är på väg?
– Nu är jag på väg att släppa min första ep på fem år och det känns väldigt spännande, Vart den för mig det får vi se. Jag kom precis hem från Nashville för någon månad sedan där jag har varit och jobbat och fått jättebra respons på mina låtar. En dröm skulle vara att få åka och spela utanför Sverige. Det är ju lite att börja om från noll, att showcase-spela, visa vad jag har att säga med min musik.

Kopplingen Nashville och Robin Stjernberg ter sig kanske inte alldeles uppenbar. Han säger att även om han inte själv gör countrymusik så tycker han om att skriva med folk som gör det, att det finns ett klassiskt, tidlöst, låttänk där som han gillar liksom en förståelse för textens betydelse. Men trots att texterna är viktiga är det ändå melodierna som kommer först, det är de som spelar dag ut och dag in i hans huvud, melodier som han sedan gnolar in som röstmemon i mobilen,
– Ibland kommer det något när man står i kön på Ica och då låtsas jag ringa någon och säger “Tjena, tjena, jag skulle bara sjunga en melodi för dig”. Då kollar folk inte konstigt på en. Skulle jag bara börja sjunga så skulle det väcka en massa uppmärksamhet. Det händer konstant, senast idag.

Robin Stjernberg beskriver det som något av att börja om från början med nya ep:n.
– Det kommer nog att ta tid för folk att upptäcka att jag ens har släppt något. Men jag vet att musiken är bra nog så att när vi väl får lyssnare så hoppas jag att de kommer att tycka om det. Jag vet att det finns fans där ute och just nu är det för dem jag gör det. Sedan hoppast jag att ta ny mark men det kommer att ta tid men det är dit jag ska och det kommer att hända. Det intalar jag mig själv, det måste man göra annars har man inte i branschen att göra.

Snapphaneklanen åter på banan

Elva år har gått sedan senaste albumet släpptes och nio sedan Svenska Akademien somnade in. Men nu är upphovsmännen till den skånska raggan tillbaka på banan igen och på lördag spelar de på Moriskan.
– Vi har saknat varandra som vänner som är ute på vägarna tillsammans, säger Ivan Olausson-Klatil, mer känd som General Knas.

Vi träffas i rekordsommarens sista skälvande suck på en uteservering på Östergatan. Ivan Olausson-Klatil och Carl-Martin Vikingsson, alias Sture Allén den yngre, verkar entusiastiska över att bandet är återförenat. Ett par spelningar har avverkats, dels på Öland Roots och dels på Mosebacke och gensvaret har varit uppmuntrande.
De anger flera skäl till att de nu ger sig ut på vägarna igen. Att de saknat varandra är ett av dem.
– För mig känns det dessutom som att det politiska läget och tonen i samhället gör att det är läge för Svenska Akademien att komma tillbaka och kanske uppdatera sin katalog, säger Ivan.
– När man lyssnar på det gamla så känns det som att mycket av det inte är mindre relevant utan kanske snarare mer, säger Martin.
Det finns också tankar på att skriva och spela in ny musik.
– Det känns som att vi hade fingret på något med antirasism, miljöfrågor och övervakningssamhället och så vidare. Det känns fräscht att komma tillbaka och uppdatera det, att byta ut Bush och Bildt mot Åkesson och Donald Trump. Det har ju inte gått framåt direkt, säger Ivan.

 

Historien om Svenska Akademien, den musikaliska varianten, började i Landskrona 1999, i början av vad som skulle bli en verkligt gyllene era för svensk hiphop med bland andra Timbuktu, Mobbade barn med automatvapen och Looptroop. De slängde in handduken efter tio år och fyra album. Sedan dess har Ivan gjort solokarriär under sitt artistnamn General Knas och Martin har haft soloprojektet Stures Dansorkester och arbetat som pressekreterare för bostadsminister Peter Eriksson.
– Akademien har nästlat sig hela vägen in i regeringen, skrattar Ivan.

En kort återföreningsvända har de också hunnit med 2013. Den resulterade i spelningar och en singel. Det pratades även om ett album men så blev det inte, den gången.
– Då var det inte alls samma seriositet som nu, Vi var inte där riktigt än. Nu känner jag att jag har gjort mina album som soloartist och har nått till en punkt där jag kan känna att jag nått den nivå som jag vill nå, säger Ivan.
– Vi kände redan i replokalen inför första giget att det här gillar vi, säger Martin och fortsätter: – Jag kände efter första vändan, när vi kramat ur oss ett antal skivor och det var ganska tätt mellan dem, att vi skrivit om rätt många ämnen och att det var svårt att inte upprepa sig. Jag hade att ett behov att skriva lite andra saker och skriva lite själv. Vi har spenderat hela våra yngre vuxenliv tillsammans i en turnébuss. Men nu känns som det som att vi är taggade att ta oss an de här ämnena igen.

De menar att det händer något speciellt när de skriver tillsammans.
– Vi skräder inte orden i Akademien men det finns alltid en positiv grundton. När jag skriver egna texter så har jag haft lite svårt att uppbåda den. Den kommer till i synergi mellan våra politiska universum. Jag har saknat att skriva med Martin väldigt mycket. Han har en pedagogisk och pragmatisk ton och jag har en mer idealistisk. Det fungerar jättebra tillsammans tycker jag, säger Ivan.
– Det är kul att skriva ihop för det blir både en politisk diskussion och en konstnärlig. Den kan handla om att den där versen eller det där rimmet kanske inte var så hett, om snygga rim och fraseringar, samtidigt som det kan vara: så kan du väl inte säga och mena? Det är kul med den dubbelheten, säger Martin.

När Svenska Akademien debuterade med Snapphaneklanen 2000 var bandmedlemmarna strax över 20, nu är de 40 och, på ett annat sätt, vuxna. Det har kommit barn in i bilden, civila arbeten och medlemmarna är utspridda över landet.
– Det tycker jag har gått igen i mitt skrivande. Det ska bli intressant att se hur det går igenom i ett Akademie-sammanhang. De första grejerna vi gjorde så hade jag ett mycket större behov av att visa att jag kunde rimma på olika sätt och hade tänkt olika tankar. Det kanske jag inte har behov av nu på samma sätt som när jag var 23. Det är lite som när musikhögskolemusiker spelar i början. De krånglar till det för mycket och står i vägen för sitt eget sväng, säger Martin.
– Du får göra som Eminem på hans senaste och tappa in på den där ungdomliga hungern. Det kan vara intressant att kombinera det med erfarenheten, säger Ivan.

“Snapphaneklanen” har ekat genom mången studentkorridor och ungdomlig för- och efterfest och Svenska Akademien har blivit något av ett generationsband för en grupp som tagit deras musik till sig i en danande ålder. Men på senare tid har deras namn svärtats ner av en annan svensk akademie.
– Det var väl en av anledningarna till att vi kom tillbaka också, hela rabaldret. Det gav en spinneffekt: det här är ju skoj ändå, vi kanske överlever dem – det trodde man inte när man startade, säger Ivan.
– Det blir snävt och insnöat, det gäller väl alla sammanhang. Det kan till och med bli farligt. Det är gamla tiders motsvarighet till filterbubblan där man sitter och bedömer varandras jävlighet. Små bubblor av människor utan insyn utifrån brukar sällan få fram så vettiga beslut, säger Martin.
– Det är väl en institution som känns lite som kungahuset, överspelat, säger Ivan.

Sex Pistols låtsmed Glen Matlock på egen hand

Glen Matlock. Foto: Chris Musto

Som tonåring befann han sig mitt i en musikalisk revolution. Bandet han var en del av, Sex Pistols, tillhör på många sätt de viktigaste i den moderna musikhistorien.
På onsdag står Glen Matlock på Folk å Rocks scen.

Enligt den brittiska historieskrivningen står punkens födelseplats att finna i klädbutiken Sex på King’s Road. Året var 1975 och butiken drevs av Malcolm McLaren och hans flickvän, kläddesignern Vivienne Westwood. Hit graviterade allehanda udda figurer.
I butiken arbetade bland andra Glen Matlock som skulle bli basist i ett av världens mest inflytelserika band. Här träffade han gitarristen Steve Jones och trummisen Paul Cook. Av McLaren totades de ihop med John Lydon (eller Johnny Rotten som han snart skulle bli känd som).
– Det fanns inte punk då egentligen, säger Glen Matlock med tjock Londonaccent över en brusig telefonlinje.
– Det var Steve, Paul, John, Malcolm McLaren, Bernie Rhodes [som skulle bli manager åt The Clash, reds anm.], Vivienne Westwood och jag. Vi uppfann det. Vi var inte punk; vi var The Sex Pistols. Punk kom senare och det var det tåg som alla andra hoppade på.

Punk skulle bli en stil, ja, nästan en uniform, men då var det någonting väldigt fritt. Det är inte mycket som binder ihop de tidiga banden, däribland Sex Pistols, The Slits, The Clash och The Damned, musikaliskt mer än att de tillhörde samma scen och hade något slags upprorisk attityd. Matlock vänder sig mot de delar av scenen som han upplever som konservativa.
– Jag tycker att det är mer punk att vara sig själv än att slaviskt följa en look som egentligen inte är så där jätteannorlunda från [subkulturen, reds anm.] teddy boys på 60-talet.
Han var 18 år då, sommaren 1975. Som så många andra ungdomar med musikaliska ambitioner började han plugga på Saint Martins College of Art. Men punken kom emellan.
– Alla band jag gillade från 60-talet hade gått på konstskola. Jag gick där för att jag ville spela i ett band och när jag kom med i ett band från världen utanför hoppade jag av.
– Men konstskolan var bra för det gav andrum att utforska idéer som jag aldrig hade fått om jag jobbat i en kakfabrik.

Omslagsbilden från nya plattan Good to go som släpps i dagarna.

The Sex Pistols omgärdas av en mängd myter och inte så lite falsk historieskrivning signerad managern Malcolm McLaren som hanterade dem mer som ett situationistiskt konstprojekt än som ett band.
För Glen slutade det resan redan innan bandets första riktiga album spelades in och hans bas hörs bara på låten Anarchy in the UK. Han står dock som medkompositör till tio av plattans tolv låtar.
Det hette då att Matlock fått sparken för att han gillade Beatles. Matlocks egen förklaring är något annorlunda och hänger ihop med McLarens PR-tricksande. Efter att Johnny Rotten svurit i tv (ivrigt påhejade av den inte helt nyktre programledaren Bill Grundy) blev det ett ramaskri i Storbritannien. Anarchy in the UK-turnén vintern 76-77 kantades av inställda konserter och bannlysningar.
– Det var lite lustigt men naturligtvis frustrerande att inte få spela. En av anledningarna att jag lämnade bandet var att jag kände att det blivit ohederligt. McLaren var iväg någonstans och en konsertarrangör kom fram till mig och undrade om vi ville komma och spela. Sedan kom McLaren och sa: nej, ni kan inte spela där, ni är bannlysta. Och jag tänkte för mig själv: det här stämmer inte. Om man vill skapa en massa press så är det säkert rätt men om man är med i ett band för att man vill spela är det en annan sak. Och jag tror att de andra i bandet kom att tänka mer som jag senare. Vi var ett band av ungdomar för ungdomar när jag var med. Efteråt blev det som en tecknad serie.

Vad var din roll i bandet?
– Kanske som bandets låtsmed. Alla hade med sig någonting. John tog med sig fantastiska texter, Paul och Steve kom med soundet och jag försåg det med det musikaliska skelettet att hänga upp allting på. Jag har en bra känsla för pop som gör texterna mer lättillgängliga. Till och med John har sagt att om han hade fått allt som han själv velat hade musiken varit olyssningsbar.

John Lydon, till höger, och Glen Matlock under Sex Pistols återföreningsturné 2007. Foto: Chris Pizzello/AP/TT

Han ser tillbaka på punkåren med stolthet; stolthet över att ha satt sitt avtryck och varit med om att förändra musikvärlden.
– Förhoppningsvis förändrade vi den till det bättre. Jag hoppas att jag påverkat människor att skapa musik med mer konsekvens och inte mindre.
– Jag tycker att punken passar in i en lång historia av alternativ musik, åtminstone från det tidiga 50-talet och framåt – från Woody Guthrie’s This land is your land, via tidiga Elvis och Gene Vincent. Det är en hel tradition och vi bygger bara på dess axlar. Till och med hippierna hör dit. Det är bara byxorna som är annorlunda. Det är en fin tradition att vara en del av.

Till Malmö kommer Glen Matlock på egen hand, med den akustiska gitarren i hand.
– Det är annorlunda än att turnera med ett band men annorlunda på ett bra sätt, säger han.
Till fördelarna hör att inte vara beroende av någon annan, samtidig har man ingen att gömma sig bakom.
– Det kan vara någonting bra. Det ger en hår på bröstet. När man står där ensam är det upp till en själv att få låten att gå fram. Och för mig är det låten som är det viktiga. Det och kontakten med publiken, att se dem anknyta till något som var helt och fullt en produkt av ens egen fantasi när man skrev låten för 40 år sedan.

Hur har ditt låtskrivande förändrats genom åren?
– Det har det inte, det är exakt likadant, säger han med ett skratt.
– Jag skämtar naturligtvis. När man går genom livet får man en massa olika erfarenheter och dem tar man in i skrivandet. Man skriver en sång för att man inte nödvändigtvis kan få fram det man vill genom att skriva ett brev eller ha ett samtal. Musiken och orden … något som händer känslomässigt som förhoppningsvis är större än summan av delarna. Folk får helt enkelt komma och se hur mitt låtskrivande utvecklats.

 

Glen Matlock har varit med i en lång rad musikaliska projekt efter Sex Pistols.
Han hade bandet Rich Kids tillsammans med Steve New, Rust Egan och Midge Ure och har spelat med Iggy Pop och The Faces. Han har bandet The Philistines och har varit med på samtliga återföreningsvändor med Sex Pistols.

På bandets enda “riktiga” platta Never mind the bollocks (från 1977) hörs hans bas dock bara på ett enda spår, den första singeln: Anarchy in the UK.
För den som vill höra hur det lät när han var med i bandet går det dock alldeles utmärkt. Innan ens Never mind … släppts kom en bootleg med demoinspelningar som heter Spunk. Den är numera officiellt utgiven och finns på Spotify.

På onsdag, 12/9, inleder Glen Matlock sin första soloturné i Sverige med en spelning på Folk & Rock i Malmö 20.00. Dörrarna öppnas 19.00.
Övriga spelningar i Sverige: Hotell Hulingen i Hultsfred 13/9, Nalen i Stockholm 15/9, Pub Ettan i Mariehamn den 16/9.

Silvana Imam har hittat sin röst

Efter en längre bortorvaro från livescenen är Silvana Imam tillbaka i Skåne för andra gången på bara ett par månader.
Imorgon tisdag spelar den hyllade rapparen på Malmöfestivalens stora scen.

Till tonerna av då nya singeln Vikken Då dansade Silvana Imam in på scenen på årets Lundakarneval. Hon hade varit borta från livescenen länge, ända sedan den triumfatoriska spelningen på Malmöfestivalen 2016.
Därmed inte sagt att hon inte märkts av däremellan. En coffee table-bok med bilder, låttexter och reflektioner kom i våras och en omtalad film har gjorts om henne. Dessutom kurerade hon utställningen Nonsense Warrior på Scenkonstmuseet i Stockholm.

Alla tecken, där på Lundakarnevalens scen, visade på en hungrig artist som längtat efter sin publik lika mycket som den längtat efter henne.
Ett album, Helig moder. skulle ha släppts då i anslutning till turnépremiären men det kom aldrig. ”Det är framskjutet” hette det från skivbolaget. I själva verket hade Silvana Imam bestämt sig för att inte släppa det. Men sedan dess har hon vacklat i sitt beslut.

– Jag har förmodligen ändrat mig, säger hon. Som det ser ut nu reduceras vi artister till streams. Jag vägrar spela efter skivbolagens regler. De bryr sig inte om artisterna och jag tycker om att spela live och vill uppleva de här låtarna med min publik. Det är det som är det viktigaste för mig, att möta publiken, spela låtarna och känna dem.
Men:
– Det är väldigt många som har skrivit till mig och undrat: vi som inte vågar gå på spelningar, som inte har råd att gå på spelningar och vill lyssna – vad ska vi göra? Och det är jätterelevant.

Så vi kan hoppas på att den kommer snart?
– Ja, inshallah! Mycket snart.
Silvana Imam debuterade 2013 med albumet Rekviem, en lite sökande skiva som inte är alls lika hård som mycket av det som hon har släppt senare.
– Rekviem var en ganska lugn skiva. Jag hade inte riktigt kommit ut för alla och var lite rädd för att prata om det jag pratar om nu.
Året därpå släpptes ep:n När du ser mig – se dig, med bland annat låten Svår på min mamma, och den känns på många sätt som en nystart. Soundet var hårdare och mer definierat, texterna hade hittat den form som skulle bli Silvanas.

Samma år spelade hon för första gången på Malmöfestivalen i ett fullpackat Gustavtält. Redan då var det tydligt att hon hade blivit en ikon och ledstjärna för många, inte minst unga homosexuella tjejer.

– Det är läskigt att vara den första som gör någonting men när jag sedan ändå började göra det så det var lite som att det var då som jag föddes som artist. Det här var det jag ville göra och säga. Jag blev lite mer ärlig och öppen.
– När Rekviem spelades in så pluggade jag fortfarande och spelade in i min lägenhet. Inte för att kasta den under stolen men jag hade inte hittat mitt sound och mina texter än.

Du har kommit att bli något av en förebild för många …
– Jag förstår det. Det var inte min avsikt men jag förstår att många känner så. Jag går inte in och tänker att nu ska jag vara en förebild, det är att lyssnarna som får definiera vad jag är för dem. För mig är det väldigt viktigt. Det är många som gör anspråk på att vara det ena eller andra men det blir fel, tycker jag.
Kan det bli tungt att bära den rollen att så många ser upp till dig?
– Nej. Jag är mig själv. Det här är konst. Det här är samhällsförändring genom konst. Det är mer än musik. Jag har gjort det här i fyra år och kommer att fortsätta göra det som känns bra för mig. Därför är det inte jobbigt.

Den karaktär som träder fram i Silvana Imams texter är urstark, på gränsen till kaxig, och den styrkan kommer från henne själv.
– Det är en del av mig och en del av mig är väldigt stark, tack och lov. Artisten är hundra procent jag men jag är inte … jag går inte runt och är artist hela tiden. Det hade varit jättejobbigt för alla.

Hon värjer sig för begreppet politisk musik. Det handlar inte om politik, menar hon, det är mer än så: det handlar om livet, Vägen till sitt uttryck fann hon genom ett sökande efter något hon själv saknat.

– Jag har tänkt tillbaka mycket på vad jag lyssnade på när jag var liten och vad jag saknat i mitt musikarkiv och förebilder jag inte hade, texter som jag inte hörde och bestämde mig för att själv bli den jag ville lyssna på nära jag var liten.

Det låter som en väldigt medveten strategi.
– Det är inte en strategi, det handlar bara om vad jag vill rappa om. Jag gick tillbaka och tänkte: Vad vill jag säga med min musik?
För någon som inte har lyssnat på dig: Vad är det du vill säga med din musik?
– De får nog lyssna på min musik. Jag vill säga väldigt mycket och det går inte att sammanfatta i ett intervjusvar. Det vore orättvist mot mig själv, min musik och min konst.

Silvana Imam har en mångfacetterad bakgrund. Hon föddes i dåvarande Sovjetunionen med en littauisk mamma och en syrisk pappa. Hon är uppväxt i Sverige och har under en period bott i USA.
– Jag tror att det har påverkat mig som artist på alla sätt. Min slutsats i livet kommer från därifrån, hur jag tycker att saker och ting borde ligga till bygger på att jag är så mångkulturell som jag är.

Vad är det som driver dig?
– Kärleken till allt det här. Jag älskar att göra det jag gör. Att träffa människor och se deras reaktioner. Jag älskar att uttrycka mig. Jag tror att det är det som driver mig. Jag vet inte vad jag skulle göra annars. Om jag inte skulle göra det här skulle jag uttrycka mig på annat sätt men nu hittade jag min form.

Ellen kastar ljus över Höglund

Foto: Pressbild

Med grubblande texter som på ett ytterst personligt vis dissekerar det mänskliga tillståndet karvade Kjell Höglund ut ett alldeles eget utrymme i den svenska musikhistorien.
Höglund må numera ha pensionerat sig från scenen: hans musik lever än, inte minst genom Ellen Sundberg som kommer till Skåne för två spelningar i slutet av veckan.

För Ellen Sundberg, från byn Bjärme utanför Östersund, började resan med Kjell Höglund på Storsjöyran 2015. En av programpunkterna var att jämtländska artister skulle tolka sånger av andra jämtländska artister. För Sundberg föll valet på Kjell Höglunds nästan komiskt sorgsna Man vänjer sig.
– Jag tyckte att det var så kul att sjunga den låten att jag började lyssna mer på honom, berättar Ellen Sundberg på sjungande norrländska.
– Sedan tänkte jag att jag måste göra något mer med det för det finns så mycket bra som folk borde få höra. Och så ville jag kasta lite nytt ljus på honom.
– Han har gjort så himla mycket, när man kollar in hans katalog. Och de flesta låtarna är inte som En stor stark och Jag hör hur de ligger med varandra, de är någonting annat. Man vill att folk ska förstå det, att han skriver så bra låtar.

25-år gammal hade Sundberg hunnit med tre huvudsakligen engelskspråkiga album med countrydoftande singer-songwritermusik, innan hon i februari släppte sin skiva med Höglundtolkningar, Du sålde min biljett.
– Jag har aldrig varit intresserad av att köra covers, mer än någon enstaka här och där, men med Kjell kände jag att jag måste får göra det. Det blir en annan grej med någon annans låtar men med Kjells känns det ändå bra.
Ellen Sundberg beskriver Kjell Höglunds sånger som allmänmänskliga och inte skrivna ur perspektivet av ett speciellt kön, de har både manligt och kvinnligt i sig.
– Jag tycker inte att det finns någon annan svensk artist eller låtskrivare som skriver som Kjell. Han har ett unikt sätt att skriva på. Han skriver om mänskliga saker men det blir inte trivialt eller tråkigt. Han formulerar sig på ett så speciellt sätt, även om han skriver om vanliga saker som hur det är att vara människa.

Även om det överraskande nog kom en singel i julas så är Kjell Höglund, som fyllde 72 i december, sedan flera år pensionerad och lejonparten av hans verk ligger långt tillbaka i tiden. Ändå anser Ellen Sundberg att de inte tappat i relevans sedan de skrevs.
– Många av dem känns nästan mer aktuella idag än när han skrev dem. Häxprocess skrev han på 70-talet och den passar ju otroligt bra in i vår samtid. Det är ju det att det handlar om människor och mänskligheten förändras inte så mycket. Man beter sig alltid på samma sätt.
Just sången Häxprocess är något av ett nyckelverk i Höglunds produktion, men med sin oerhört ordrika text och sina dryga 15 minuter innebär den också vissa praktiska problem.
Att fånga, och sedan hålla kvar, publikens uppmärksamhet så länge är inte lätt.
Johan Johansson, som spelat mycket med Kjell, har berättat att ibland när de varit ute och spelat så har någon ropat “spela Häxprocessen” och efter att de spelat i fem minuter är det ingen som orkar hålla koncentrationen längre även om det är en bra låt. Jag funderade länge hur jag skulle göra med den live. Man vill att folk ska kunna orka lyssna hela låten. Därför har vi delat upp den. Det blir som en föreställning, den här konserten. Det blir ganska mycket prat, så blir det lite högläsning. Vi har några verser som vi läser och sedan kör vi de sista verserna.

Det blir nästan som ett ramverk för hela föreställningen…
– Det kan man absolut säga. Det blir som en röd tråd genom hela.
Kjell Höglunds röst tenderar att få människor att falla in i antingen älska- eller hatakategorin medan Ellen Sundberg är mer av en i traditionell mening duktig sångerska.
– Det är många som har svårt för hans uttryck eftersom han är så speciell. De som gillar honom gör det himla mycket och så finns det de som har svårt för att ta det till sig. Jag tycker att det är bra och coolt att han är så speciell, fler borde våga vara som de är.
– Folk kan vara hur duktiga som helst på att sjunga, i slutändan är det ändå känslan och uttrycket i det man gör som spelar någon roll. Det är som alla de som säger att Håkan Hellström inte kan sjunga – vem bestämmer det? Kärnan är känslan och uttrycket.

Just att han är så säregen har också givit honom en hård kärna av fans, något som Sundberg medger var lite skrämmande.
– Man var ju lite nervös för om hardcore-fansen ska acceptera det. Det kan ju bli att de tycker att man förstört låtarna, sådant vet man ju aldrig i förväg.
– Jag måste inte bli omtyckt av alla men det vore ju trist om de som gillar honom stenhårt hade tyckt att jag slaktat hans låtar. Men jag har inte fått några sura kommentarer än så länge.

Hur har Kjell själv reagerat?
– Han är ju väldigt anonym. Jag har inte pratat med honom själv men jag träffade Johan Johansson igår och han sa att Kjell tycker att det är jätteroligt. Och för några veckor sedan skrev Kjells fru till mig på facebook att de lyssnat på skivan och tyckte att det var bra.

Fotnot: Ellen Sundberg spelar utanför Malmö Live inom ramen för Sommarscen på torsdag och på fredag spelar hon på Solhällan i Löderup.

* * *

Uppdatering: Bilder från spelningen utanför Malmö Live.

Basen tar över Folkets park

General Knas och Dennis Marko.

Imorgon kommer basen att ljuda tung över Folkets Park i Malmö när endagsfestivalen Baskalas går av stapeln. Det är den urbana musiken, med hip hop, reggae och dancehall, som står i fokus.
– Hela konceptet bygger på att vi vill främja musiken och främja scenen, säger Dennis Marko som är en av arrangörerna.

På den här sidan av millenieskiftet har reggaescenen i Sverige växt sig allt starkare. När 00-talet var ungt regerade akter som Svenska Akademien, Looptroop och Helt off!. Nu har en ny generation tagit över som rör sig i utrymmet mellan hip hop, reggae och dancehall och det är den som ikväll ställer sig på Folkets parks scen.

Det är andra gången för det som är tänkt att bli en ambulerande turné. Premiären var den 5 maj i Norrköping och det här är första gången man kör utomhus.
– Vi ser väldigt mycket fram emot att komma till Malmö som är hemstad för många av artisterna. Det är samma bas som i Norrköping men vi har bytt ut lite för att ge det mer lokal förankning för att få med artisterna vi har på hemmaplan, säger Dennis Marko som är en av arrangörerna.
– Det finns mycket gör-det-själv-känsla inom hip hop och reggae-kulturen och det har vi byggt vidare på, säger Ivan Olausson-Klatil, för reggaepubliken mer känd som General Knas, och fortsätter:
– Vi har försökt samla de bästa artisterna för att göra en ambulerande turné. Det första året testar vi ett par stycken spelningar men vi har tänkt att till nästa år ska vi försöka göra en rikstäckande festivalturné. Det är för att vi tycker att utbudet är lite skralt på de vanliga mainstreamfestivalerna och sedan är det roligt att göra sin egen grej där man få styra det själv.

Baskalas är ett samarbete mellan Ivan och Dennis bolag Reggaestrerad, det göteborgska skivbolaget Swing Kids och Link Up som arrangerar den stora reggaefestivalen Öland Roots.
Istället för att göra en renodlad reggaefestival, som till exempel Öland Roots har man valt att sätta fokus på de djupa tonerna som känns i kropp och själ.
– Det gör vi för att det är så jäkla fett. Basen är det som får igång kroppen på riktigt. Det sker mycket på ytan, i melodierna där uppe. Men i reggae och hip hop satsar vi mer på det som träffar i mellangärdet. Basen ska vara tung och träffa direkt i hjärtat och mellangärdet. Vi har ett bra system här och har satt in lite extra basar också till imorgon (läs: idag), säger Ivan.
– Liveupplevelsen är väldigt viktig. Visst, vi har de bästa artisterna som är på scenen men det är även riktigt duktiga tekniker och bra teknik så att upplevelsen ska bli så bra som möjligt, säger Dennis.

Blandningen av artister har varit viktig. Här finns Labyrint, ursprungligen från Uppsalaförorten Gottsunda men numera bosatta i Stockholm, med sin politiskt färgade blandning av hip hop, reggae och dancehall, här finns dancehallsångerskan Etzia från Göteborg, sångerskan Ayla, dj:n Eka Scratch, dancehallartisten Antonio D och rapparen Lazee, alla fyra från Malmö. Och så är det General Knas själv, som uppträder tillsammans med Hot this year band.
– Det var viktigt att hitta en bra mix av olika genrer, olika åldrar, av tjejer och killar. Att man introducerar musik för nya målgrupper. Hela konceptet bygger på att vi vill främja musiken och främja scenen.
– Och vi vill trycka på hip hop och reggae. Det är två av de största genrerna. Om man kollar globalt sett så har hip hop gått om rock nu i streamingsiffrorna och det speglas inte i liveutbudet eller i tv. Där vill vi dra vårt strå till stacken och professionalisera och bygga upp genren, säger Ivan.

Bland tankarna inför framtiden finns möjligheten till att köra ett nostalgipaket med bland andra Svenska Akademien men nu är det alltså samtiden som gäller.
– Det bästa ‘03! Det skulle säkert dra folk. Men i år presenterar vi det nya. Etzia är en av de bästa urban-artisterna överlag som inte har kommit ut tillräckligt. Hon är charmig, har star quality och fantastiska texter. Vi tänker så när vi bokar, att försöka få in artister som förtjänar lite extra shine, säger Ivan.
– Det är samma med Ayla, vilken jäkla artist! Hon vill göra det på sitt sätt, köra independant rakt av. Det är lite genialiskt. Man hör att det händer grejer i hennes huvud när hon skapar musik, säger Dennis.
– Lazee har ett set på en timma där han dels kör sin egna musik och dels bjuder in många av Malmös urbana akter, allt från folk som rappar till danscrew och dj-battles. Jag tror att den showen kommer att bli jäkligt fet.

”Livet är provocerande om man lever det rätt”

Makenzie Green och Jasmin Kaset. Foto: Pressbild

Med en hatkärlek till den amerikanska södern bjuder Nashvilleduon Birdcloud på punkig country. På lördag spelar de för andra gången på Plan B i Malmö,
– Vi pratar om södern och om Amerika. Det är inte alltid vackert och vår musik är inte alltid vacker, säger Makenzie Green.

En amerikansk tidning kallade dem ”The most dangerous group in the country”. Det är kanske att dra det lite väl långt i en genre som har räknat en och annan kåkfarare till sin artistkader. Men en sak är säker: Jasmin Kaset (gitarr och sång) och Makenzie Green (mandolin och sång) faller långt från genrens mittfåra med sina inte sällan grova texter som såväl gestaltar som driver med människor och fenomen i den amerikanska södern.

De ger röst åt tjejen som ligger med svarta killar för att reta sin rasistiske far (låten ”Black guys”), människorna som skryter med sina (påhittade) rötter i den amerikanska ursprungsbefolkningen (”Indianer”). Här har vi tjejen som inte har (vaginal) sex innan äktenskapet men gärna gör precis allting annat (”Saving myself for Jesus”) och den i genren närmast obligatoriska “min hund är död”-låten. Naturligtvis heter både hunden och låten Bandit. Persongalleriet är hämtat ur fattig vit underklass i södern.

– En del av historierna vi berättar är sanna och handlar om andra människor som vi känner, berättar Green när Skånskan når duon på telefon.
– Det verkar nog mer provocerande för människor för att det kommer ur våra munnar och inte från någon snubbe, för män pratar väldigt tydligt om sin sexualitet, sina sexuella erövringar och om att festa och det har de alltid gjort. Kanske är det mer provocerande när det kommer från kvinnor.
– Människor relaterar till våra berättelser för att det är verkligt också för dem. Livet kanske är provocerande om man lever det – rätt, fyller Kaset i.

Kan man se det som att ni driver med ett visst segment av befolkningen i södern?
– Ja, definitivt, säger Kaset.
– Och medan vi gör det driver vi också med oss själva. Det är viktigt att göra som underhållare. Jag älskar södern och jag hatar södern, säger Green.

På hemmaplan har det väckt uppmärksamhet. De har anklagats för rasism av de som inte förstått sammanhanget. Även här hemma har det funnits de som upprörts. En präst for i Nerikes Allehanda ut mot albumomslaget på senaste skivan, Singles only, där Kaset och Green sitter med rumpan bar i en bar. Men det har, bland de som förstått, uppstått en hård kärna av fans.
”Det är uppenbart att Birdcloud inte är för alla. Det här är inte musik du vill dela med din mamma, såvida hon inte arbetar vid ett lastbilsstopp eller har suttit inne. // …men det går inte att förneka den avgörande plats som de (och låtar som dem) har i denna genre” skriver musikkritikern Amy McCartney i tidningen Houston Press.

Historien om Birdcloud började på Middle Tennessee State University i Murfreesboro, inte långt från duons hemstad Nashville. På en fest började de spela musik.
– Vi var på en barbecue och spelade fåniga sånger tillsammans. En kompis bokade oss till en spelning den följande veckan och på den vägen är det, berättar Kaset.
– Vi växte båda upp i Tennessee och hade båda starka countryinfluenser med oss ifrån vad vi hörde på radion när vi växte upp. Men vi hade också med oss punkrocken och vår liveshow utvecklade sig till något som är unikt vårt eget, säger Green.

Det finns en självmotsägelse i musiken. Låtskrivarhantverket och harmonierna bakom de provokativa texterna är välgjorda men de framförs medvetet rått och vingligt. I en tid när perfektionen bara är ett knapptryck bort i studion låter Birdcloud oproducerade, med felspel och otajtheter intakta. Så ser de sig inte heller riktigt som en del av hemstadens musikfabrik.
– Vi är väl mer ett punkband maskerat som ett countryband. Det man hör på skivorna är så vi låter live. Det är inget trick, det är rakt på, avskalat, säger Kaset.

Att politiken finns inbyggd i grundfundamentet för deras musik håller de med om, även om det knappast sker genom slagord.
– Musiken är satirisk. Vi pratar om södern och om Amerika. Det är inte alltid vackert och vår musik är inte alltid vacker. Det här är vår syn på hur det är att växa upp i sydöstra USA och det är ett rätt galet ställe; historiskt och politiskt. Det händer en hel del galen skit där, säger Green och fortsätter:

– Jag känner att de sångerna sätter fokus på en del av södern som sydstatsbor inte är så stolta över. En del människor väljer att ta dem bokstavligt medan de i ljuset av våra hela låtkatalog är så tydligt satiriska. På sätt och vis väljer de att missförstå det, när budskapet faktiskt är det omvända. Men konst ska skapa diskussioner och det här är ett problem runt hela världen och om det skapar en diskussion kring det är det bra.
– Det betyder att vi gör vårt jobb som artister om en del människor gillar oss och andra inte. Musiken är in-your-face. Det är meningen att den ska vara rolig och att den ska få dig att tänka, säger Kaset.

Vad hoppas ni att publiken tar med sig efter att ha sett en av era spelningar?
– Jag hoppas att vi gör ett intryck, oavsett om de älskar eller hatar oss, säger Green.
– Jag hoppas att det får kvinnor att känna sig stärkta och att vara mer sexuellt säkra. Mest av allt hoppas jag att de har kul. I roten är det underhållning. Vi har en annan räckvidd än ett band som är mer uttalat politiska. Vi är politiska men eftersom vi låter som rednecks kanske människor som inte skulle lyssnat annars gör det och att det kan få dem att tänka annorlunda. Det är country och det låter korkat men jag tycker faktiskt att det är både gripande, smart och liberalt.

* * *

Fotnot: Artikeln har uppdaterats med bilder från Göteborgsspelningarna i fredags (på Liseberg (bilderna ovan) och på krogen Holy Moly (nedan). Jag kunde tyvärr inte se dem på Plan B.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer