WOW Sugar Man haltar

Sexto 1

Foto: Ralph Bretzer

Han kommer in på scenen, inledd på scenen av två kvinnor den ena av dem hans dotter, iförd skinnbrallor, mc-boots och svart kavaj. Han slår sig ned, sätter på solglasögonen och drar ned en hatt över det långa håret. Han får hjälp av gitarristen att lyfta kaffekoppen. Rodriguez, som är känd från filmen Searching for Sugar Man, börjar skakigt, mumlar fram orden samtidigt som gitarrspelet haltar.

Men så, efter några låtar, händer något. Han tar för första gången till orda och drar en fräckis innan han ger sig in på den allsångsvänliga I wonder med en helt annan och mycket starkare röst. Publiken vaknar till liv och plötsligt känner man igen den där unge mannen som lyckades förena Arlo Guthrie och Bob Dylans typ av folkrock med Curtis Mayfields innerstadskänsla. Då är det en helt annan spelning.

Gitarrspelet haltar fortfarande, Sugar Man havererar och nej, han är inte vad han varit. Men jag tror att det är svårt för någon som sett filmen att inte värmas av de faktum att han över huvud taget står där uppe på scenen.

WOW Ingen gammal Amason

Amason

Foto: Ralph Bretzer

Amanda Hollingby har svävat lite under ytan länge nu. Älskad av många av dem som är musikintresserade nog att söka sig bortom allfartsvägarna men utan att riktigt nå ut till de breda massorna på det sätt som hennes högst anmärkningsvärda talang kräver.

Det hjälper naturligtvis inte att hon växlat namn på ett sätt som skulle få självaste Will Oldham att nicka gillande. Vi har hltt henne som Hajen, som Idiot Wind eller under ditt eget namn.
Jag såg henne när hon uppträdde oå Way out west flr några år sedan. Då var det med ett i huvudsak akustiskt band i mäktiga Annedalskyrkan.På årets festival uppträder hon i nytt band med ännu ett namn att lägga på minnet, Amason.

Det är ett meriterat gäng som gör henne sällskap i bandet. Namnen känns igen från band som Dungen, Little Marjorette och Miike Snow. Ändå är det Hollingbys röst, sätt att sjunga och självklara avslappnade pondus som bär spelningen och får musiken att stå ut. Inte för att den inte skulle stå på egna ben. Det är ett fint småpsykedeliskt popband men hon för med så nycket mer. Jag hör ekon från Carole King, från Marlene Dietrich för att bara nämna ett par.

WOW som bäst

Sibille

Foto: Ralph Bretzer

Egentligen är det här bästa tiden på festivaldagen, innan alla människor kommit. Solen skiner på området. På en scen sitter Amanda ”Idiot wind/Hajen” Hollingby och souncheckar inflr sitt gig med supergruppen Amason. Runt omkring strosar folj, de få som hunnit ta sig in ännu.

Dagen ligger öppen och schemat ser betydligt starkare än gårdagens. Ska jag gå och äta något inflr kvällens övningar?
Nej, det får vänta. Jag går och ser dagens flrsta soelning istället.

Sibille Attar står på scenen, eller ja – i skrivande stund sitter hon faktiskt på scenkanten. Jag har aldrig sett henne tidigare men tyckte mycket om hennes solodebut. På scen bevisar hon att hajoen var betättigad. Rösten är personlig och lite småavig på precis rätt sätt.

Hon lever sig in i låtarna med hela kroppen och övrr hela hennes sätt att låta och vara på scen vilar en mycket tilltalande kufiskhet som får mig att tänka både på Björk och den stora Kate Bush. Att hon sedan verkar så genuint tacksam över publikresponsen tycker jag är väldigt charmigt.

* * *

Dagens celebrityspoting: Nog var det storasyster Söderberg från First Aid Kit, jag såg där i publiken? Om inte var det bra likt.

WOW Punk på scen och film

Kliver ut ur biomörkret och ned på Linnegatan. Det börjar spricka upp. Det kan behövas. Efter att ha försökt svettas ut den värsta besvikelsen över Neil Youngs inställda spelning till en röjig spelning med gamla punkbandet TSOL på Jazzhuset gick jag ändå hem genom Göteborgsnatten med en känsla av ofullständighet i kroppen.

abcd-small__large

Det behövs en fet avslutande spelning på stora scenen för att ge festivaldagen sitt klimax. Då hjälpte det föga att TSOL faktiskt var riltigt bra och visade en helt annan glöd och tändning än vad man kunde höra på deras senaste platta som kom för några år sedan och markerade bandets 30-årsjubileum.

Hur som helst startar fredagen bra med en fin dokumentärfilm om protopunkbandet Death, A banned calked Death. New York Times kallade dem i en stort uppslagen artikel för punk innan punk var punk och det är en bra beskrivning och mer korrekt än de som vill kalla dem för världens första punkband, vilket de naturligtvis inte var även om de föregick Ramones.

Det är svårt att se filmen och inte tänka på Searching for Sugarman. De är en bra historia om ett band som tiden glömde bort och aldrig fick den uppmärksamhet de förtjänade när det begav sig och som sedan på osannolika vägar får upprättelse. Det är också en film om en familj som står upp för varandra och för sina övertygelser. Den bör absolut ses av alla som har ett intresse för punkmusikens utveckling eller bara flr bra oborstad men uppfinningsrik rockmusik spelad med ibtensitet och övertygelse.

Wow Mörkret sänker sig

CollageFoto: Ralph Bretzer

I ren depression över Neil Youngs uteblivna spelning står jag här vid tältscenen. I Youngs ställe gör Jupiter & Okwess International sin andra spelning för dagen på den stora scenen. Visst var de bra men en gång kan räcka på en kväll…

Istället kollar jag in Beach House som jag trott jag skulle missa. Eller kollar, förresten. Det är inte som att jag ser så mycket. Dels är det en oherrans massa folk här. Jag verkar inte vara den ende som tar dem som Young-substitut, om man säger så.

Dessutom gör det krafyiga motljuset frän scenen inte bara det väldigt svårt att ta vettiga biler, det blir också väldigt svårt att urskilja trions anletsdrag med ögonen. Å andra sidan klär det på något sätt bandrts drömska popmusik väl.

Musiken har en utomvärdslig kvalitet som jag finner ganska svåremotståndlig. Jag går undan och bara lyssnar…

WOW Neil Young ställer in

Shakes 3-001Brittany Howard i Alabama Shakes. Foto: Ralph Bretzer

Festivelen kunde verkligen fått en bättre start. Skakigt väder och nu detta.

Azealia Banks, The Roots och Solange i all ära. Det största slaget mot Way out west av 2013 års upplaga kom alldeles precis och det går ett besviket sus genom pressrummet. Neil Young ställer in på grund av någon typ av skada i bandet. Det innebär att fredagens toppakt uteblir, dessutom en artist som jag vet att många köpt endagsbiljet till idag för att se.

Annars hade spelningen jag just varit på varit en perfekt uppvärmning. Sällan har ett rockband sett så vanliga ut som Alabama Shakes. De ser ut som om de kommer direkt från jobbet på fabriken och ut på Way out wests näst största scen. Basisten har de smutsigaste jeans jag sett på bra länge. Så drar de igång. Kompet är kompetent rotrockigt och tankarna går till den rockiga soulmusik som kom ut ur Staxstudion på 60-talet. Bra men inget märkvärdigt. Men så var det ju Brittany Howard då.

Howards röst lyfter bandet skyhögt. Hon bärs fram, inte bara av den egna inre styrkan utan även av den amerikanska söderns hela vokala arv; fostrat i pingstkyrkornas körer på landsbygden och i de svarta förorterna. Tack vare den lyckas hon till slut få lite fart på den eftermiddagsloja festivalpubliken och jaga bort tankarna på det inte till närmelsvis lika upplyftande vädret.

* * *

Fan fan fan. Efter beskedet om Neil Young känner jag mest för att gå hem…

* * *

Ser på Way out wests hemsida att festivalarrangörerna kompenserar alla med endagsbiljett torsdag så att de gäller hela helgen. Snygg gest.

WOW Heta rytmer och duggregn…

Jupiter

 

Jupiter & Okwess International. Foto: Ralph Bretzer.

Nu är musiken igång på allvar. För mig startade det med heta kongolesiska rytmer med Jupiter & Okwess international. Under flera decennier har Jupiter varit på ett slags korståg för att visa en annan bild av sitt hemland än den gängse mefiabilden. Med en blandning av traditionell afrikansk musik och den västerländsk rockmusik han lärde känna som ung diplomatson på ambassaden i Berlin.

Det fungerar alldeles utmärkt. Krig och misär är det sista jag tänker på när jag vandrar iväg mot Crystal Fighters spelning i andra ände av området.

Crystal Fighters är på många sätt väsensskilda från sina afrikanska kollegor. Vi pratar vänlig modern amerikansk popmusik av den typ som är ganska typisk i Way out wests program.

Två saker har de dock gemensamt. Dels är det fokuset på rytmerna och dels är det hur mycket musiken, med tanke på den film jag skrev om tidigare idag, lyfts av körsångerskorna. Framförallt i fallet med Crystal Fighters är det deras insatser, met än hipstethippien som står för leadsången, som ger bandet en melodisk stadga som får sångerna att flyga och mig att glömma duggregnet.

Desktop1Crystal Fighters.

 

WOW: Mindre bra party…

Efter den fina starten satsar jag på irländska dramat Dollhouse innan det är dags att bege sig till Slottsskogen och byta biomörkret mot musiken.

Grundpremissen är att ett gäng gatungdomar bryter sig in i en rik familjs hem och festar det sönder och samman. Under ytan vilar ett par hemlighetet modell större.

På filmens pluskonto hamnar några av skådespelarinsatserna, med Seana Kerslake i spetsen, personregin och ett mestadels snyggt foto.
Minuskontot är dock omfattande. Här ryms ett mer än lovligt tunt manus, brist på vettig dialog, inte särskilt trovärdiga personteckningar och en stundtals skakig klippning.

Filmens stlrsta problem är dock att storyn hade hållit för en kortfilm på sisådär en 20 minuter. Utdraget till långfilmslängf blir det mest tunt och tråkigt. Lägg därtill att frågan om varför det som händer äger rum lämnas obesvarad så får man en film vars betyg måste hamna farligt nära en etta.

WOW: Hyllning till rösterna bakom

And all the coloured go: do dedoo doo doo…

Och sedan kommer the coloured girls och gör just det. I Lou Reeds Walk on the wild side ger den där kören låten mycket av dess karaktär. Den gör låten en plats och en tid samtidigt som den rotar musiken i en tradition. Dessutom förstärker den det avslappnade groovet. Det är svårt att tänka sig Walk on the wild side som den klassiker den är utan kören.

tumblr_mm6mcw3TR61sn7wjto1_500 (1)Bakgrundssångarna är musikbranchens osjungna hjältar. Vad hade Bowies Young americans varit utan sin soulkör eller Stones Gimme Shelter utan den fantastiska Merry Clayton som svarar på Mick Jaggers sång?
Även om de stundtals får, som Clayton i Gimme shelter, ta mer utrymme har de den inte sällan otacksamma men nödvändiga rollen att tjäna låten och groovet på bekostnad av det egna egot.

Filmen 20 feet from stardom blir min startpunkt för årets Way out West. Filmen, som i och med visningen på WOW fick sin nordiska premiär, är en varm och upplyftande dokumentär. En hyllning till sången och till människorna bakom rösterna som vi alla har hört utan att ha en aning om vem de tillhör.

Några av huvudpersonerna har med tiden går de där 20 foten fram i rampljuset och, likt Darlene Love, Luther Vandross och Sheryl Crow, själva bli stjärnor medan de flesta, som fenomenala Lisa Fischer och Merry Clayton, är okända för de allra flesta. Jag inser till exempel att jag sett Fischer live utan att ha en aning om det.ä

* * *

Sammanfattningsvis en mycket bra dokumentär och en trevlig start på festivalen för min del. Mindre trevligt är regnet som hamrar ned utanför fönstret…

Inför kvällens höjdpunkt

Himlen är stålgrå men än så länge håller det upp. SMHI hotar med regn mitt på dagen men lovar uppehåll till kvällen. Inte idealiskt festivalväder med andra ord men inget kommer kunna sänka mitt humör när Neil Young bestiger Way out Wests största scen klockan nio ikväll.

20130807_183043

Neil Young har varit en av mina största idoler ända sedan jag klev in på Cosmic Sound i Halmstad och köpte mitt första album med honom, After the goldrush från 1970, någon gång i slutet på 80-talet. Men det var länge sedan jag såg honom senast – i Tacoma, Washington, i februari 2000 närmare bestämt – och jag har aldrig sett honom med sitt hårdast rockande kompband, Crazy Horse. Därför är jag rejält laddad.

Kamrat Per mms-ar en bild ur senaste Uncut. Det är setlistan från spelningen på O2 Arena i London den 17 juni. Bäddar in den för vad det nu kan vara värt. Det är en och en halv månad sedan och Neil Young är ju känd för att göra lite som han känner för. Samtidigt kan det ju ge någon hum av vart kvällen landar. Ingen Down by the river , ingen After the goldrush och ingen The needle and the damage done men väl en Powderfinger och en Cinnamon girl.

Men först ut blir det film för mig, i mån av plats på Hagabion, En dokumentär om bagrundssångare (!) och ett irländskt drama. Återkommer med rapport.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.