Sweden Rock – avslutningen

Bob Noveaux, Ritchie Blackmore och Ronnie Romero i Rainbow. Foto: Jörgen Johansson.

Det är naturligtvis åtminstone delvis falsk marknadsföring att kalla avslutningsakten på Sweden Rock Festivals största scen för Rainbow. Förvisso har bandet alltid haft något slags svängdörrspolicy för medlemmar som inte heter Ritchie Blackmore men när han nu återstartar under det gamla bandnamnet har han med sig rytmsektionen från Blackmore’s Night (däribland duktige basisten Bob Noveaux (eller Curiano som han egentligen heter i efternamn) som även varit medlem i Mink DeVille), Yngwie Malmsteens gamle keyboardist Jens Johansson och exakt 0 medlemmar från någon av de klassiska Rainbowuppsättningarna.

Ritchie Blackmore.

I låtvalet lutar man sig lika mycket mot Deep Purple som mot Rainbows låtkatalog. Det hela ska nog snarare ses som ett soloprojekt. Trots det tar sig Blackmore en ganska blygsam plats på scen, även om hans stilbildande gitarrspel naturligtvis står i första rummet. I stället låter han sångaren Ronnie Romero kliva längst fram på scenen och stjäla det mesta av rampljuset. Romero gör ett gott jobb i att hitta ett slags gyllene medelväg mellan de olika vokalister som sjungit på originalen, vilket är imponerande med tanke på att det är några av hårdrockens allra största röster vi pratar om: Ronnie James Dio, Joe Lynn Turner, Ian Gillan och David Coverdale. Att säga att han når upp till Dios höjder vore naturligtvis en brutal överdrift men det är ändå ett imponerande jobb han gör.

Ronnie Romero.

Även det lyhörda samspelet mellan de mycket duktiga musikerna imponerar. Men de har ändå svårt att riktigt dra igång den stora publiken. Det är inte förrän under den sista tredjedelen, när Romero kommer tillbaka på scen efter en alldeles för lång version av den instrumentala Difficult to cure (baserad på Beethovens 9:a) och sparkar igång All night long som det tänder till på riktigt, Då börjar även Ritchie Blackmore dra på munnen och Romero slipper ensam stå för showen.

 

Biff Byford i Saxon.

Saxon har varit uppe på toppen, popularitetsmässigt, och nere på botten. Biff Byford och hans manskap visar på värdet i att stå på sig och kämpa vidare, oberörda av rådande trender.
När man tog sina första steg som band var det new wave som gällde men den nya vågen av brittisk heavy metal skulle få sin tid i rampljuset i det tidiga 80-talet. Sedan kom grungen och de klassiska metallbanden blev obsoleta.

Men man kämpade vidare och gjorde det man alltid har gjort. Det tarvar respekt. Då är det svårt att inte glädjas åt att de lyckas dra en massiv publik till den största scenen (det är premiär för bandet på Festival Stage) mitt på blanka eftermiddagen. Att det sedan ännu gnistrar om pärlor som 747 (Strangers in the night), Crusader och Princess of the night gör inte saken sämre. Det gör inte heller att en låt som titelspåret från bandets 21:a (!) och näst senaste studioalbum, Battering ram, väl förtjänar sin plats jämte dem.

Ett stort spektakel och ett värdigt avslut

Gene Simmons, Tommy Thayer och Paul Stanley. Foto: Jörgen Johansson.

 

Led Zeppelins Rock n Roll tonar ut i PA:t. Kiss-skynket stiger upp mot scentaket för att sedab falla ned. Ned från det samma kommer tre plattformar med tre hårresande figurer. Demonen, Rymdmannen och Stjärnbarnet; Gene Simmons, Tommy Thayer och Paul Stanley.
Di-du Di-du Di-du Di-dum. Di-du Di-du Di-du Di-dum.
I feel uptight on a saturday night, sjunger Stanley.
Och jublet är enormt från folkmassan som består av kanske inte varenda levande själ på Sweden Rock men i alla fall den stora majoriteten.

Att börja lite mjukt så här i karriärens elfte timma, när vägs ände nästan är nådd och avskedsturnén är väl under väg, ligger naturligtvis inte för ett band som högeligen skulle fnyst åt en devis som lagom är bästa. Nej, istället sparkar man igång med Detroit Rock City, ett av sina i mitt tycke starkaste kort. Att låten handlar om att gå ut med en smäll känns passande i sammanhanget. Protagonisten är upptaggad, glad och bakom ratten på väg till en konsert med sitt favoritband när han frontalkrockar med en mötande lastbil. Paradoxalt nog är det allt annat än en sorglig sång. Det är en låt som pumpar adrenalin ur varje por, ur varje luftficka
i det tajta unisona riffandet mellan gitarrerna och basen.
Drygt två timmar senare tackar de för sig med I want to rock n roll all night och skimrande långa band som singlar ned från luften, uppskjutna av kanoner i ett rökmoln.
Däremellan: allt. Och jag menar verkligen allt en rockkonsert av det här formatet kan erbjuda och det i fläskig de luxe-förpackning.

Det är flygande trumpodium och en gitarrist som skjuter rymdskepp med sin gitarr. Gene Simmons spottar blod och sjunger en blytung God of thunder från en plattform som lyfts upp nästan till himlen – liksom från ett antal videoplattor, något som ger en skönt creepy känsla. Paul Stanley åker linbana över publiken för att sedan stå på ett torn mitt i där han sedan sjunger Love gun och I was made for loving you. Den sistnämnda är bandets allra största hit.
Redan där skulle det varit mycket för vilket annat showinriktat rockband som helst. Men Kiss stannar inte där. Det är konfettiregn på konfettiregn, bevingade ormar som sprutar rök och mer pyroteknik än en allsvensk säsong. Det är Eric Singer bakom en glittrig fuskflygel som tolkar originaltrummisen Peter Criss gamla paradnummer, balladen Beth. Och det är Cold gin, Shout i out loud, Heaven’s on fire (min egen introduktion till bandet i tonåren) och Crazy, crazy nights.

Det finns naturligtvis en del att anmärka på. Sist Kiss var i Sverige fick de mycket kritik för att Paul Stanleys röst inte längre håller måttet. På Sweden Rock låter han också mer än lovligt kraxig, trots att han får gott om vokal hjälp. Eric Singers trumsolo i 100 000 years känns ungefär så långt. Stanleys mellansnack och call and response-övningar tycks aldrig ta slut och Thayers gitarrsolo var väl inte över sig fantastiskt.
Men vad spelar det för roll egentligen. När Kiss avslutar sin bana lämnar de oss med en rejäl smäll. En smäll värdig ett band som inspirerat åtskilliga tonårsgenerationer att plocka upp gitarrerna och leva rockstjärnedrömmen. Kiss har aldrig handlat om skönsång och ekvilibristiska instrumentala prestationer. De är och har alltid varit ett spektakel i ordets bästa bemärkelse. Jag går från åkern i Norje med ett leende på läpparna trots festivalvärkande leder och att folkmassan, som uppenbarligen i sin helhet ska åt samma håll som jag rör sig, i myrfart. Och leendet sitter kvar där så här ett halvt dygn senare.

 

Definitionen av cool

Dusty Hill och Billie Gibbons i ZZ Top. Foto: Jörgen Johansson.

Frågan är om det någonsin har funnits ett coolare band än ZZ Top.
Cool kan betyda många saker. Det kan stå för något som i grund och botten är ganska drygt och arrogant.

Det är inte den sortens coolhet som ZZ Top står för. Det handlar inte heller om de där skäggen. Istället är de coola på ett väldigt varmt sätt. Kanske är det glimten i ögat som gör att Billie Gibbons kan dra igång bandets kanske största klassiker, Tush, med en osläckt cigarr i käften och sedan få en roadie att komma in och tända den åt honom mitt i låten och få publiken att skratta med honom istället för att se det som ett divigt rockstjärnebeteende.

Mycket sitter också i hur de nyttjar sin avsevärda musikaliska skicklighet utan att flasha med fingerfärdiga men överflödiga löpningar längs gitarrhalsen eller onödiga trumfills. Istället spelar de i varje ögonblick just exakt det som låten och showen behöver.
Kanske är det också den där coolheten som får dem att inte göra någon affär av att bandet i år firar 50-årsjubileum, och det med orörd originaluppsättning.

Powertrio-formatet har sina begränsningar. Det har bluesmusiken också. Men bandet gör begränsningarna till en dygd. I inledningen låter de ett knippe klassiker glida samman. En Waiting for the bus glider sömlöst in i en Jesus just left Chicago. Gibbons gitarrsound är det samma rakt igenom, oavsett låt och mer eller mindre urflippat instrument (den vita fuskpälsfluffiga basen och gitarren förtjänar att nämnas).

De hittar dynamiken i det lilla, som när Gibbons röst låter som stigen från botten i träskmarkerna i Mississippi-deltar och ställs mot Dusty Hills betydligt ljusare i Beerdrinkers and hell raisers.
Ett knippe synbart disparata covers – Elvis Presleys Jailhouse Rock, Merle Travis folksång 16 tons och obskyra gangsterrap-pärlan 39 lighters – faller i gruppens händer perfekt in i mallen.

Den sistnämnda, som i ZZ Tops tappning fått namnet I gotsta get paid och finns med på senaste plattan, La Futura, beskrevs av en amerikansk kritiker som “the ghetto of the 50’s meets the ghetto of the 90’s. Det stämmer rätt bra och är på något sätt passande för hela bandets sätt att ta sig an bluesarvet.

Arvet efter Kiss lever vidare

Återväxten är säkrad. Åttaårige Olle Igemar från Förslöv, här tillsammans med mamma Anneli och pappa Andreas, i Ace Frehlys Spaceman-smink. Foto: Jörgen Johansson.

Redan när man kommer in på Sweden Rock Festivals område fattar man vilka som är årets stora namn. Från mixertornet som reser sig upp alldeles innanför entrén tittar Paul Stanleys stiliserade och Starchild-sminkade ansikte ut över den invällande folkmassan.

Sagan om Kiss började i New York i det tidiga 70-talet när Paul Stanley och Gene Simmons svararade på en annons där trummisen Peter Criss sökte folk att spela med. Man knöt till sig gitarristen Ace Frehley och gjorde sin första spelning tillsammans i Queens den 30 januari 1973 framför en publik bestående av tre personer. Resten är, som det heter, historia.
– De har gått igenom så många stilar så egentligen kan de tilltala vem som helst. De har sin disco-sida, de har det åttiotaliga, de har 70-talssvänget. Det känns som att det finns ett Kiss för alla, säger Guernica Mancini, den Lundabördiga sångerskan i hårdrocksbandet Thundermother som liksom Kiss spelade på Sweden Rock på fredagen.

Gene Simmons, Ace Frehley, Peter Criss och Gene Simmons inför en spelning 1977. Foto: AP/TT

 

Med sminkade ansikten, utflippade scenkostymer, platåskor, rykande gitarrer och pyroteknik skulle de slå ned som en bomb i musikvärlden. Musiken minst lika mycket gemensamt med glamrocken som den hade med tidens mörkare och i det sena 60-talets bluesrock rotade hårdrock.
Kanske var det Gene Simmons demon-sminkning och bloddrypande scenshow som bidrog till myten att bandnamnet – som egentligen kom av att Peter Criss en gång spelat i ett band som hette Lips – skulle vara en förkortning av Knights in Satans Service. De blixtrande S:en i bandets logotyp fick upprörda människor att tro att bandet var nazister, något som ter sig ironiskt med tanke på att både Stanley och Simmons är av judisk börd.
Att föräldragenerationen förfasades gjorde säkert sitt till för att göra bandet till eviga tonårsfavoriter.

Guernica Mancini i Thundermother. Foto: Jörgen Johansson.

Guernica Mancini fick en crash course i allt som har med Kiss att göra när bandet blev utvalda att spela på Kiss Cruise – som är precis vad det låter som, en kryssning i Västindien där allt handlar om det klassiska bandet i november förra året.
– Jag var inte ett jättestort Kissfan innan vi åkte dit även om jag gillade dem och hade en väldig respekt för bandet men efter det blev jag helt Kissfrälst. De spelade Kiss 24/7 och man blev helt hjärntvättad på ett jättefint sätt. Alla går omkring i sina sminkningar, berättar hon när tidningen möter henne på festivalens VIP-område dagen innan spelningen.
– Det var helt sjukt! Vår ena bokare anmälde oss till tävlingen för att komma med utan att berätta det för oss förrän vi blev topp tio. Vi började promota det så mycket vi kunde och blev till slut utvalda.
– Vi spelade på den minsta scenen och gjorde tre gig och för varje spelning kom det mer folk och ryktet spred sig. Det sista giget gjorde vi i Kiss-sminkning. Jag var Paul Stanley såklart.

Det råder knappast någon tvekan vilket band schweiziskorna Florence Imhof, Claudia Muther och Dalila Di Secli absolut inte skulle missa på fredagskvällen. Foto: Jörgen Johansson.

 

Kiss har varit banbrytande musikaliskt, image-mässigt och när det gäller att skapa en enorm scenshow. Men även när det gäller allt det som är runtomkring musiken och scenframträdandena har man brutit ny mark. Bandets loggor finns på allting från kläder till lunchlådor och till och med en likkista.
“Jag älskar livet men den här får alternativet att te sig rätt jäkla bra” sa Gene Simmons när den sistnämnda lanserades.
När det gäller att dra in pengar vid sidan av kärnverksamheten är det svårt att inte associera till hur George Lucas, i ungefär samma tid som Kiss blev ett av världens största band, lyckades göra Star Wars till en gigantisk pengamaskin.
– Det är en business och det får man respektera, säger Guernica Mancini.

På Kiss Cruise visade det sig genom att även artisterna fick betala för allt som var extra. Som till exempel att se hjältarna spela i full sminkning.
– Därför är jag så jäkla taggad för att få se dem imorgon. Jag såg Kiss spela utan smink på båten och alla de gamla medlemmarna var uppe på scen och jammade. Men jag har aldrig sett dem med sminkningen på.
Och det finns lärdomar att dra även för unga band av att se hur de gamla mästarna skapade en industri kring sin musik.
– Jag tycker att det är väldigt inspirerande för oss. Det är en annan tid som vi håller på att breaka i men vi kan fortfarande lära oss mycket av Kiss, till exempel att merch:en kanske måsta vara lite mer spexig. Nu är vi fortfarande i ett tidigt stadie av karriären men vi är fyra brudar och vi hade lätt kunnat göra en serietidning eller action-figurer för att maxa vårt namn och vår marknadsföring.

Guernica Manzini, Thundermothers i Lund födda och uppväxte sångerska, fick en rejäl Kiss-hjärntvätt när bandet blev utvalda att i vintras spela på Kiss Cruise. Foto: Jörgen Johansson.

 

För Guernica Mancini och hennes bandkamrater gav kryssningen med Kiss minnen för livet. Som till exempel möten med forna bandmedlemmar som gitarristerna Bruce Kulick och Ace Frehley. Tillsammans med nuvarande trummisen Eric Singer fick hon till och med jamma.
– Jag kunde inte sjunga på grund av problem med stämbanden men jag fick hybris och trodde jag kunde spela cajon [ett slags rytmlåda som man sitter på och trummor på med händerna, reds.anm.]. Det var skitpinsamt men fantastiskt.
Paul Stanley och Gene Simmons höll sig dock mest för sig själva på båtens översta våning.
– När vi var på Bahamas gick Paul Stanley framför mig med sin son men jag ville inte gå fram och vara störigt fan.

Vad är det då som är så stort med Kiss och som har fått generation efter generation att följa bandet som nu är ute på sin allra sista världsturné? För Guernica Mancini har de varit en inspiration att ta ut svängarna.
– Jag älskar musiken och showen. Det är så storslaget och fett och coolt. Jag gillar att de har tillåtelse att göra det där som många önskar att de vågade göra. Om jag ska ta det till mitt eget band så har jag tagit ut svängarna mycket mer desto mer trygg jag har blivit som frontare och sångerska. Jag känner att Kiss inspirerar till det.
Hon hyllar också Kiss erkännt hängivna fan club Kiss Army.
– De är så fina människor. Så lojala fans. När vi har spelat nu efter Kiss Cruise har det kommit folk från Kiss Army och tittat på oss.
Det har också lett till Thundermother bjudits in till att spela i Miami på förfesten till den kommande kryssningen, tillsammans med bland andra Ace Frehley och Sebastian Bach.

Bröderna Johan och Mattias Carlsson tillsammans med Anja Johansson, alla från Stockholm. ”Men vi är trevliga Stockholmare, det finns faktiskt sådana”, säger Johan. Foto: Jörgen Johansson.

Jack Black lever rockstjärnedrömmen

Jack Black i Tenacious D. Foto: Jörgen Johansson.

”Är ni på låtsas eller på riktigt?”
Den frågan får Doktor Kosmos i en låttext.
Citatet dyker upp i hjärnan under inledningen av Tenacious D:s spelning under torsdagen på Sweden Rock Festival. Duon som består av Hollywood-skådisen Jack Black och Kyle Gass omfamnar ett brett spektrum av (hård)rock med Blacks ständigt närvarande komiska ådra i centrum. Han leker med rockens klischéer och myter. .
Inledningsvis känner jag mig lite tvekande. Blacks scenpersona ekar hans roll i filmen School of Rock. Å andra sidan känns det som att det finns väldigt mycket av Black själv i den rollen och att kärleken till rockmusiken är genuin finns det ingen tvekan om.
De vinner över mig. Det är charmigt, medryckande och framförallt roligt.
”Kan du haja, vi är på låtsas OCH vi är på riktigt”, lyder Doktor Kosmos svar på frågan. Och det känns som att Tenacious D också är just det.

Powerwolf. Foto: Jörgen Johansson.

Komiska under torsdagen på SRF var också tyska power metal-bandet Powerwolf, vars bombastiska musik för tankarna till ett Sabaton med kyrkorgel, corpse paint och Hammer Horror-estetik. Jag är dock inte säker på att det är meningen att de ska te sig som komiska. Det är lite fånigt men ändå kul. Man skojar inte bort de allsångsvänliga refrängerna, även om det bombastiska och teatrala blir lite väl mycket emellanåt.

Joe Elliott i Def Leppard. Foto: Jörgen Johansson.

Torsdagskvällens headliners var Def Leppard, ett band som var ungefär så heta man kunde bli när de 1987 släppte albumet Hysteria. Historien om hur trummisen Rick Allen höll på att mista livet i en bilolycka men istället blev av med en arm och hur han, trots det, lyckades ta sig tillbaka till trumpallen skapade ett massivt intresse som infriades av ett par rejäla radiohits och ett delvis nytt sound framplockat av demonproducenten Mutt Lange.
Jag lyssnade sönder mitt kassettband med skivan på, inte minst låtarna Animal och Pour some sugar on me gick heta. Under de senaste 30 åren måste jag dock erkänna att jag inte skänkt många tankar åt Rick Allen, Joe Elliott och deras bandkamrater. Det tydligt 80-talsfärgade soundet har väl inte klarat tidens tand sådär jättebra och jag var väl inte supeladdad inför deras spelning.
Jag måste ändå ge dem att de levererar en snygg show där allt sitter på proffessionellast möjliga sätt. Även om svänget är ganska stelt så finns det en tilltalande entusiasm, spelglädje och showmanship som väger upp.

Alissa White-Glutz i Arch Enemy. Foto: Jörgen Johansson.

För mig personligen var det dock Arch Enemy. Att byta sångare är en prövning som de flest band knappt överlever. Den svenska melodiska dödsmetallens flaggskepp har gjort det två gånger. Det var med sina andra vokalist, tyskan Angela Gossow och hennes bengkrossargrowl i centrum, som de tog klivet upp till giganterna. Sedan en handfull år tillbaka är det dock kanadensiska Alissa White-Gluz som frontar bandet. Och det gör hon med pondus, attityd och ett bett i rösten som inte står Gossow långt efter.
Det är svårt att kombinera brutalitet med melodier och dynamik men Arch Enemy gör det med den äran. Frågan är dock om festivalen inte borde placerat dem på största scenen med tanke på den massiva publiktillströmningen.

Johanna Sadonis i Lucifer. Foto: Jörgen Johansson.

Det enda trista är att spelningen krockar med Lucifers gig vilket tvingar mig att alternera mellan två scener. Lucifer centrerar kring sångerskan Johanna Sadonis och den nuvarande upplagan av bandet har hennes fästman, den inte helt obekante Nicke Andersson, på trummor.
Det är inte bara Lucifer-loggan från Kenneth Angers film Lucifer Rising på Sadonis byxdress som för tankarna till den mörkare sidan av det sena 60-talets San Francisco. Musiken påminner om en hårdare variant av bandet Coven och Sadonis utspel känns som en sentida Stevie Nicks samtidigt som rösten ekar Grace Slick. Det är på det hela taget en alldeles utmärkt spelning.

R.I.P. Gary Moore

Gary Moore är död. Jag får nyheten när jag sitter och tittar på BBC World. Medan bilderna på tv:n handlar om upproret i Egypten rullar kvällens andra nyheter på listen i rutans nederkant. Där står det. Det kommer som något av en chock.

Det var ju bara i somras som jag såg honom. Han spelade hårdrock igen. Gitarrspelet var bländande. Out in the fields, Empty rooms, Over the hills and far away. Musiken jag själv lyssnade så mycket på när jag 15. Jag älskade på det sätt han plockade in folkmusiken på albumet Wild frontier som gick het på stereon hemma i pojkrummet. De senare bluesövningarna var jag dock inte lika förtjust i. De var lite för tekniska för genren.

Som hårdrocksgitarrist, däremot, kom hans bländande teknik fullo till sin rätt. Hans spel var kraftfullt men ändå nyanserat, för att inte säga vackert. Redan innan folkmusikflörten på Wild frontier var det inga svårigheter att spåra Moores keltiska rötter. Däri låg mycket av hans egenart; i det Irländska arvet och i kombinationen mellan det lyriska och det hårda.

Gary Moore var inte gammal, bara 58 år, när han dog; inte känd för att ta en massa droger. Jag vet inte dödsorsaken men han var inte en av de där man bara väntar på ska trilla av pinn.

”He was so robust, he wasn’t a rock casualty, he was a healthy guy” säger Eric Bell, som Gary Moore ersatte som gitarrist i Thin Lizzy, till BBC.

Framförallt kändes det som att han – efter många år i skymundan – hade mycket kvar att ge. Jag ondgjorde mig i min recension av Sweden Rock-spelningen i somras över att det var lite för mycket nya ännu osläppta låtar på spelningen. Vi får hoppas att de där osläppta låtarna har spelats in så att vi får chansen att bekanta oss med dem i efterhand för det var inget fel på dem. Han var ju där han skulle vara: tillbaka i hårdrocken.

Nu möter han förhoppningsvis polaren Phil Lynott igen på the great gig in the sky.

Min recension från Gary Moores Sweden Rock-spelning kan ni läsa här.

 

Thin Lizzy???

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=tIvnrmVrq9A]

För en liten stund sedan damp det ned ett mejl från Sweden Rock. Thin Lizzy kommer till sommarens festival.

Thin Lizzy?

Nä, det gör de naturligtvis inte. Inte det riktiga Thin Lizzy. Ett Thin Lizzy utan Phil Lynott vore ju som ett Dio utan, eh, Dio. Som Creedence Clearwater Revival utan bröderna Fogerty (vänta lite, det finns ju). Eller som ett Motörhead utan Lemmy.

Det finns band som kan byta medlemmar. En del lyckas även med att byta sångare. Ett litet fåtal kan till och med ta ett kliv framåt med ny vokalist. Paradexempel på det senare är naturligtvis Iron Maiden, som bytte från Paul Di’Anno till Bruce Dickinson, och Fleetwood Mac efter att Peter Green lämnat bandet.

Sedan finns det band som är en viss medlem. Lemmy är Motörhead. Ronnie James Dio var Dio.

Thin Lizzy hade två faktorer som gjorde deras egenart. Dels är det soundet med de dubbla leadgitarrerna (som Iron Maiden lånade med framgång) och dels är det Phil Lynotts röst och personlighet. Och det är Lynnott som är den viktigaste.

Lyssna på det här spåret:

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=Obg7QSm9e3w]

Lynott utan Lizzy – men med Mark Knopfler från Dire Straits. Han stod alldeles utmärkt på egna ben. Men tvärt om? I don’t think so. Det blir ju liksom bara ett coverband.

Phil Lynott har varit död i 25 år. Att turnera runt och kalla sig vid det bandnamnet ännu idag snuddar vid bedrägeri. Då är det betydligt hederligare att göra som de forna Rainbow-medlemmarna som turnerar runt med gamla Rainbowlåtar och kallar sig Over the Rainbow. Det är, men ändå inte.

Ännu mer nostalgi på SRF!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=g3DgAJwVeVU]

Och så kommer det en försenad julklapp från Sweden Rock i mailboxen. En pressrelease om att ytterligare en av mina 80-talsfavoriter kommer till sommarens festival.

Jag började lyssna på The Cult i och med de hårdrockiga plattaorna ”Electric” och ”Sonic Temple” från 1987 respektive 1989. Men det var när jag började driva från hårdrocken mot postpunk, svartrock och alternativrock som jag blev riktigt svag för dem. Plattan ”Love” från 1985 är en klassiker i goth-genren med mästerliga låtar som ”Rain” och ”She sells sanctuary”.

Ian Astburys Jim Morrison-liknande mässande och Billy Duffys snygga gitarrslingor ger dem i mina öron tredjeplatsen på den gothiska prispallen efter Siouxsie & the Banshees och Sisters of Mercy.

Ett festivalminne i julstressen

(Stress)låt för dagen…

Går i Nordstan – Göteborgs kanske mest kända köpcenter – dagen innan julafton. Det är så mycket folk att jag håller på att bli galen. Pulsen närmar sig det outhärdliga.

Hjärnan söker sig till lugnare marker, sommarens rockfestivaler. Kanske är det musiken i mina lurar med gitarrer som liknar ilskna bålgetingar som gör att tankebanorna tar ett skutt tillbaka till 2009 års Sweden Rock Festival.

Torsdagsnatten på den festivalen var ren tortyr. Jag hade tänkt att hey – det funkade kanon att sova i bilen Roskilde ’94  – det borde funka nu också. Skillnaden är den att vid Roskilde ’94 hade jag ännu inte fyllt 23, vid SRF 2009 skulle jag till att fylla 38. Något äldre, något bekvämare. Roskilde ’94 var det dessutom varmt- SRF ’09 var det som kallast -2 grader på natten. Jag sov med andra ord inte en minut i bilen.

Tidig fredagseftermiddag har kroppen börjat återfå normal temperatur och jag lägger mig i solskenet framför den scen där gamla proggrockarna Kebnekajse håller på att spela, med ryggsäcken som kudde och försöker ta igen lite sömn. Nätt och jämnt har jag slutit ögonen och drivit iväg i sömnens land när jag känner någon peta på mig med sin fot. Jag slår upp ögonen igen…

Full snubbe: Här kan du inte sova!

Jag: Varför inte?

Lång tankfull tystnad…

Full snubbe: Nej, du har rätt. Sov du.

Jag sluter ögonen, men nej, det går inte att somna om. Tack så jävla mycket.

Nostalgisommar

Snön ligger vit på taken men ändå börjar det rycka i festivalnerven. Idag släppte Way out West biljetterna och offentliggjorde datumen (11-13 augusti) (Inga band presenterade ännu). Samtidigt släppte Sweden Rock nytt band till sommarens festival: The Damned.

Sweden Rock artar sig riktigt lovande måste jag säga. De stora kanonerna finns där. Ozzy solo och Judas Priests sista spelning på svenska mark. Yeah! I’ll be there. Saxon ska bli kul att se också.

För mig personligen är dock cowpunkarna Jason & the Scorchers (återförenade och förstärkta med malmöpågen Pontus Snibb, till vardags i Bonafide), The Damned och Joan Jett mest lockande. Jason & the Scorchers var ett av mina favoritband på 80-talet och Jason Ringenberg har fortsatt att göra utomordentlig musik på egen hand.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=P9uRjbE9qFU]

Och The Damned… Ja. de är inte, som SRF skriver i sitt pressmeddelande, punkens första viktiga brittiska band. Inte om man inte struntar i att räkna med Sex Pistols som ju bildades redan 1975. The Damned bildades året därpå.

Men trots allt – de var först med mycket. De var först av de brittiska punkbanden med att släppa singel, först att släppa album, först att splittras och först att återförenas. Det är hur som helst en spelning jag inte vill missa.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=WaOraUh1AyM]

Och så har vi då Joan Jett & the Blackhearts.Det kommer att bli en nostalgifest av sällan skådade mått, inte minst i ljuset av det nymornade intresset för The Runaways. Är hon hälften så bra som hon var på Hultsfred 1990 så är jag nöjd. (Damn, det kommer att vara 21 år sedan nästa sommar… Hjälp!)

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=uW_HCdU-qEY]
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.