Underlig och underbar

I will be your warrior
I will be your lamb

Så sjunger Aurora Aksnes, i musikaliska sammanhang mer känd kort och gott som Aurora, i låten Queendom. Krigare och lamm. Det är en bra beskrivning av den norska sångerskan.

Hon är avväpnande gullig på ett, som det verkar, oförställt sätt, samtidigt som hon gärna växlar om och visar en mörkare sida. Hon kan fnittra flickaktigt i ena stunden för att i nästa lägga av en mordisk blick. Ibland får man intrycket att hon kommer in på scen direkt från den norska urskogen och fjällvidderna, ett väsen ur den nordiska mytologin, en naturkraft av rå talang.

Men ibland undrar jag. Den artist vi ser på Roskildefestivalens Apolloscen är inte omedveten om vilka känslomässiga strängar hon drar i. Visst är hon på många sätt djupt originell – för att inte säga lite underlig – men som konstnär och estradör är hon mycket skicklig.

Det är inte bara det att hon har en väldigt fin röst som hon vet att behandla, att hon skriver bra låtar och gör ett bra framförande. Hon vet hur man spelar på publikens känslor – och det till på köpet på ett sympatiskt sätt. Det är imponerande.

På ett sätt kommer jag att tänka på en ung Kate Bush. Det handlar om att hon, redan vid unga år, har en medvetenhet om popmusiken som ett totalkonstverk. Hon leker med uttrycket och nyttjar hela den dramatiska paletten i framförandet. Därifrån känns också bristen på respekt för genregränser igen.

Visst verkar hon i en modern popkontext men man behöver inte någon speciell musikteoretisk utbildning för att fånga upp tydliga språk av nordisk folkton i musiken.

Plants musik lever i nuet

Stämband åldras och blir stela. Det är ett av livets hårda faktum och drabbar de flesta på ålderns höst. Någon måste dock ha glömt att lämna det pm:et till Robert Plant, 70.
Han ser förvisso mer ut som en åldrad lejonhane idag än som rockens gyllene gud, men han bär det med lejonhanens hela värdighet. Visst, de högsta tonerna kanske inte har riktigt samma böjbarhet som när han som 20-åring rekryterades till The New Yardbirds, bandet som skulle nå superstjärnstatus efter namnbytet till Led Zeppelin, men det är bra nära.

Det hedrar Plant mycket att han, liksom hans forna bandkollegor, inte fastnat i sin egen musikaliska historia. Istället har han hållit musiken levande och den musikaliska nyfikenheten intakt. Det hindrar honom inte från att i sin nuvarande musikaliska kontext hämta material från hela sin karriär.
Det kan naturligtvis ses som publikfrieri att öppna med When the levee breaks men de gamla Zeppelinlåtarna – och det blir några stycken – får nytt liv utan att förlora sitt väsen, sin essens.
– Det handlar inte om det förflutna, det handlar inte om framtiden. Det handlar om nuet, säger han.
Och så är det naturligtvis. Sångerna lever i stunden, i samspelet – det musikaliska samtalet – mellan medlemmarna i bandet på scenen och med oss i publiken. I det samtalet fungerar blues och rock n roll utmärkt bredvid arabisk melodik, afrikanska rytmer och elizabethanska ballader. Det är folkmusik i ordets vidaste bemärkelse. Även om dess grundläggande hemvist är angloamerikansk är gränserna mer än suddiga.

Bandet, ja. Att Robert Plant skulle omge sig med utmärkta musiker var väl ingen högoddsare men det är faktiskt svårt att med ord göra det här gänget rättvisa. Det låter helt enkelt inte som musiker som åker omkring och kompar en gammal rockstjärna, de låter som ett band på riktigt. Det andas spelglädje och lekfullhet och Plant ger dem gott om utrymme att skina.
Inte minst är de båda gitarristerna (som även dubblerar på andra stränginstrument, till exempel banjo och elektisk oud) alldeles fantastiska. Både Skin Tyson (huvudsakligen akustisk gitarr) och Justin Adams (huvudsakligen elektrisk) gör något så ovanligt som både meningsfulla och underhållande solon.

Responsen är därefter. Arenatältet, som inrymmer Roskildefestivalens nästa största scen, är mer än välfyllt och stämningen är hög. Inget dera visar heller några som helst tecken på att mättas av under spelningens gång, något som är rätt vanligt på festivalspelningar när det alltid finns så mycket annat som lockar; andra band, en öl till eller bara att hänga med polarna.
Men här finns det egentligen inget alternativ till att följa med hela vägen på den musikaliska resan. Och önska att den aldrig tog slut.

Gamle Bob och det nya gardet

”Things have changed”, sjunger Bob Dylan i öppningslåten. Han sitter bakom flygeln men det är inget balladklinkande. Bandet rockar tungt och tight utan att tappa nyanserna. Det är dubbla elgitarrer, ståbas, pedal steel och trummor bakom Dylans flygel och mikrofon. Och munspel, stundtals, till publikens jubel.

Han verkar på gott humör i den fina sommarkvällen på Roskildefestivalens första riktiga dag. Leendet är brett och han följer upp med en nästan uppsluppen It ain’t me, babe. Så har det inte alltid varit med Bob Dylan på scen. För cirka 15 år sedan såg jag honom slakta sin låtskatt på Globen och svor att aldrig gå och se honom igen.

Bob Dylan är en lurig liveartist. Man vet aldrig vad man får. Han är en fantastisk textfŏrfattare och i sina bästa stunder kombinerar han det med musik i samma klass. På scen kan han dock vara både avig och direkt dålig. Jag har sett honom live tre gånger. Fŏrsta gången var magisk, den andra bra och den tredje så katastrofalt usel att stora delar av publiken gick innan spelningen var ŏver. Dessvärre var den sistnämnda spelningen den enda jag betalade biljett specifikt fōr, de fŏrsta två var på festivaler. Och de flesta Dylan-fans kan vittna om samma sak.

Infŏr Roskildespelningen fanns det dock en fŏrväntan i luften. Vittnesmålen från Stockholmsspelningen nyligen talade om en Dylan i hŏgform och setlistan var lovande.

Beatrice Eli gästade Silvana Imam.

”Things have changed”, sjunger Dylan. Och visst har de det. Innan han kliver på festivalens scen har Silvana Imam röjt loss på samma scen som första akt. Däremellan skapade Jpegmafia rent och ljuvligt hiphop-vansinne på scenen intill. En ny generation, en ny genre, har tagit över herraväldet.

Men det gamla gardet står sig. Dylan har attraktionskraften kvar och publiken är stor framför den orange scenen, festivalens största. Den får sig kanske ingen stor show till livs – Dylan är inte direkt någon estradör och att han är fast bakom flygeln gör inte den saken bättre – men vad de får är en levande legend med skärpa och närvaro i sina sånger.

Och när vi talar om sånger som Highway 61 revisited, en hårdsvängande Like a rolling stone eller en magisk Girl from the north country, en av mina personliga Dylanfavoriter, når det väldigt, väldigt långt. Visst stöper han om Blowing in the wind till oigenkännlighet (som han brukar) men det är sådant man får ta … Jag är glad att jag bröt det där löftet om att aldrig se Dylan igen.

* * *

Roskildes största hiphop-namn, Cardi B, krönte kvällen med stor show, dansare och, i ärlighetens namn, ganska medioker rap. Det hindrar inte merparten av de över 100 000 festivalbesökarna från att stuffa loss i den allt kallare sommarkvällen.

Betydligt intressantare i genren är Jpegmafia, en snart 30-årig rappare från Baltimore som kommer in på scenen i shorts, t-shirts, bandana och ryggsäck. I handen har han en laptop som han slänger upp på ett bord på scenen och pluggar in. Ryggan åker in under bordet och t-shirten av redan under första låten.

”Rock n roll is dead”, deklamerar han, för vilken gång i ordningen någon nu deklarerar just det … Å andra sidan handlar den låten kanske inte så mycket om just det.

Hans attack är närmast skrämmande men leendet avväpnande. Han röjer på scenen som om det inte fanns någon morgondag. Han röjer ännu mer när han kliver ned till oss i publiken. Och han nöjer sig inte med det. Han flyter på publiken och, i slutet av en kort och extremt kärnfull spelning, hoppar rakt ut i publikhavet för att omslutas av det.

Publiken är inte lugnare den. Jag finner mig själv stående hoppandes – utan att röra mig. Det är bara att följa folkmassan, något annat kan man inte göra. Och det är inte så konstigt. Jpegmafia, eller Peggie som fansen kallar honom, gör en rätt fenomenal spelning alldeles på egen hand.

* * *

Alldeles utmärkta är också Fontaines DC. Tänk en irländsk upplaga av Sleaford Mods stenhårda beats och kompromisslösa lyrik korsat med The Falls postpunk och du kommer inte att hamna alltför långt från verkligheten, även om Television screens påminner lite, lite om The Smiths (vars sångare Morrissey är Jpegmafias absoluta hatartist nummer 1, något han gjorde väldigt klart).

Sångaren Grian Chatten vankar rastlöst och ofokuserat av och an mellan låtarna. Han verkar nästan lite borta men när han öppnar munnen finns inga tveksamheter – då är han knivskarp. Basen och trummorna pumpar medan gitarrerna skapar oväsen av blåslampeintensitet. Ändå är det orden som allt ljus faller på, orden och uttrycket.

Well of course the government is gonna fuckin’ lie
Bunch of white people callin’ white people white
And why the hell is everybody on their phone?

Chatten matar kanske inte bittert underhållande cynismer på samma sätt som Sleaford Mods Jason Williamson men men det finns gott om modernitetskritik att hitta i hans lyrik och det känns på något sätt som samma andas barn.

* * *

Först ut på årets festival var hårt rockande Baby in Vain i ett kanske inte helt självklart samarbete med Corpus, en grupp dansare inom den kungliga danska baletten. Tungt gitarrlarm och modern dans? Låter inte det en smula pretentiöst, kanske du frågar dig. Jomenvisst. Men också ganska spännande. Bara det att gå på en rock-konsert och inte ha en aning om vad man ska få se är ju kul – det händer inte så ofta.

När vi släpps in i ladan som huserar Gloria-scenen där den happening som är Baby in Vain X Corpus ska äga rum kommer vi in i en konsertlokal som inte som någon annan, den heller. Från scenen sträcker sig en lång tunga, som en catwalk, till en scen-ö där trumsetet står uppställt. I andra ändan, på den traditionella scenen står en vitklädd kvinna med med mexikansk wrestlermask och rattar fram ett lågfrekvent brummande ljud.

Stämningen är mättad i lokalen. Ögonen förväntasfulla på dem som står framme vid tungan tvärsöver från där jag själv står. Så kommer de två andra bandmedlemmarna in tillsammans med dansarna, även om det från början inte är lätt att se vem som tillhör vilket sällskap, eftersom alla är maskerade. Trummisen slår sig ned och dansen börjar.

Jag ser mig omkring. Ansiktsuttrycken skvallrar om lika delar förvirring och fascination. Själv flackar jag med blicken. Det är inte lätt att veta var man ska titta. Allt händer hela tiden och överallt. Men lite förvirring har ingen dött av och det hela är rätt underhållande.

* * *

21 år har gått sedan sist jag var på Roskilde. Det är lika länge sedan sist jag såg Bob Dylan här. Han var det gamla gardet då också. Det är bara det nya gardet som har bytts ut sedan dess.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.