Malmöfestivalen kommer med hösten

En står där i Malmönatten med Familjen på scenen. Det snurrar i mitt huvud sjunger han och vi sjunger med. Det är lite falskt och charmigt och han dansar lite introvert. Det gör vi också. Jag minns när jag såg Alicia Keys för ett gäng år sedan. Hon sjöng inte falskt. Tvärt om. Och inte fasen vågade man sjunga med av rädsla att störa perfektionen.

Missförstå mig inte. Alicia Keys var fantastisk den där varma augustinatten i Slottskogen. Och hennes musik ligger dessutom betydligt närmare min personliga smak än vad den musik Johan T Karlsson gör. Men det finns något väldigt avväpnande med honom; en känsla av att det han gör – så väl i sin musik som i sitt sätt att vara och röra sig på scenen – kommer direkt från hjärtat.

Nåväl. Något varm augustinatt var det inte fråga om igår kväll. Jag fattar att vi behöver lägre temperaturer och regn men efter den varmaste sommaren i mannaminne kunde det väl ändå hållit i sig en vecka till. Det är liksom inte nödvändigt att en Malmöfestival ska åtföljas av riktigt Malmöitiskt skitväder. Men man kan inte låta sådant stoppa. Är det festival så är det.

För egen del kickade jag igång med att plåta Malmörapparen Ozzy som fyllde Gustav Adolfs torg till bristningsgränsen tidigt på kvällen. Frågan är om man inte borde satt honom på stora scenen istället.

När de där kalla vattendropparna (jag tror de brukade kallas ”regn”) började falla var det skönt att dra sig undan till Rock Stage-tältet och den svettiga upplevelse som är en spelning med The Guilt. Det är få band som är så roliga att plåta – Emma och Tobias står inte stilla många sekunder – något som uppenbarligen spritt sig bland festivalens fotografer med tanke på hur trångt det var i fotodiket.

Ett kärt återseende

Jag tar hela livet
på för stort jävla allvar

Jag var såld från första gången jag hörde Vånna Inget. Det var min vän och kollega Dag som kom till jobbet och sade: Ralph, du måste höra det här! Det var 2011 och ”det här” var Vånna Ingets debutalbum Allvar.

Det var frenetiska postpunkrytmer i kombination med gitarr och keyboard som väcker minnen av tidig goth och till det en sångerska som tycks slita ut sitt hjärta ur kroppen till allmän beskådan; som sjunger om att ta livet på för stort jävla allvar, om att vara en tickande bomb på väg att explodera, om att ta en billig semester i andra människor misär.

Sedan dess har jag sett dem ett antal gånger men det var längesedan nu. Därför var det med stor förväntan jag gick till Gustavscenen på fredagskvällen. För vad kunde vara bättre än att avsluta den första festivalkvällen med ett kärt återseende?

Jag kommer aldrig se klart jag kommer aldrig se klart
Jag kommer aldrig se klart jag exploderar snart
Jag känner hur det rusar men min puls e svag
Jag e en tickande bomb jag e en tickande bomb jag exploderar snart

Och det är som ingen tid har förflutit. Det brinner ännu om Karolina Engdahls stämband och Tommy Tift får fortfarande sin Hagström Swede att skära genom våra trumhinnor som om det vore tidigt 80-tal, den tid när postpunken landade i sitt allra mest klaustrofobiskt ångestladdade punkt.

Stundtals är det nästan komiskt miserabelt. Och det är skönt. Det blir som en exorcism, en katharsis. För mitt i allt det svarta kontrapunkteras texternas ångest och musikens laddade frenesi av det faktum att sångerna också är vansinnigt medryckande.

Det blir inte bättre Det blir inte bättre än såhär
Det blir nog fan bara sämre o han lever på sin Sjuk-ung-man-missär
Som man lever får man lida
Sida vid sida / som man lever får man lida

Och när jag går hemåt i natten gör jag det med ett leende på läpparna.

 

”Pur pop för moget folk”

Det är något särskilt som händer när Nisse Hellberg, Jalle Lorensson, Thomas Holst, Sticky Bomb och Janne Lindén står på scen tillsammans. Och kanske speciellt så när de gör det på hemmaplan. I Malmö. staden som så tydligt färgat bandets musik..
Det var naturligtvis packat på Stortorget när Wilmer X återföreningsturné kom hem. Det är 40-årsjubileum och sju år sedan sist de spelade i Malmö.

”Det här är pur pop för moget folk” säger Nisse när han presenterar Stackars Valentin. Men grejen är väl egentligen den motsatta. Ansiktena på scenen har kanske blivit lite mer fårade sedan vi sågs sist. Och sannolikt har det väl även blivit så för oss i publiken. Det spelar ingen roll. Det finns en elektrisk kemi mellan bandmedlemmarna och – inte minst – mellan dem och publiken.

Det finns en, i ordets bästa bemärkelse, primitiv urkraft i musiken som är fullständigt tidlös, som är ständigt ung och potent, som aldrig blir trött och luggsliten.
Jalles munspel ylar som ingen tid förflutit sedan vattnet var tungt, sedan vi alla kunde glömma våra ensamma stunder och alla drabbades av mambofeber. Under det Stickys och Holsts ständigt bultande hjärta och Janne Lindéns laddade gitarrstick.

Att Nisse Hellberg försett sitt band med en briljant låtskatt gör naturligtvis sitt. Det känns lustigt att säga när det gäller ett så klassiskt band men det känns ändå inte som att han fått tillräckligt erkännande som låtsmed och inte minst som textförfattare. Han har en förädisk enkelhet i sitt sätt att skriva som gör att det låter så lätt och självklart. Men hade det varit lätt hade inte Hon är ihop med en insekt fått blodet att koka och Vem får nu se alla tårar satt hjärtat i gungning på det sätt de gör efter alla dessa år.

Nostalgi? Självklart. De flesta av oss i publiken har växt upp med bandet, har minnen till låtarna. Men det är mer än så. Det är riktigt bra pop. Och det är vi ju inte för dumma för.

Så sparkar vi igång festivalen

Ja, då var det Malmöfestival igen. Själv sparkar jag igång med lite metal på Rock Stage innan det är dags för Wilmer X på Stora scen. The Parity Complex från Skövde bjöd på både hårdhet och melodier åt det mörkare hållet. Tänk Evanescence möter metal core. Inte alls oävet.

Alter egot ger plats för de stora känslorna

Med Malmöbandet Nightmen insomnat ger sig sångaren Erik Mellerstedt ut på soloutflykt som alter egot Bo Mehr.
På lördag, lagom till lunch, står han på Gatuscenen på Gustav Adolfs torg. Då lär det bli stora känslor.

Nightmen var ett ganska ruffigt popband med ett lite punkigt tilltal. Den musik som Bo Mehr står för, i alla fall i nuläget, är något annat. Tänk sent på natten-pop. Tänk Scott Walker och tänk Nick Caves ballader.
Men vem är egentligen Bo Mehr?
– Han är en scenpersona som jag skapat. I dagsläget är han något slags romantisk cowboyfigur som sjunger pop, säger Erik Mellerstedt.
– När jag började skriva musik till det här kände jag att det här behöver jag någon annan som står för än Erik Mellerstedt. Jag behövde gå från mig själv för att få utrymme och för att gå ifrån de andra musikaliska alster som jag har gjort tidigare.

Han berättar att han alltid drömt om att sjunga ballader. Grundtanken är att karaktären Bo Mehr ska vara föränderlig och får honom själv att känna sig friare i det han gör.
– Jag har väl aldrig ansett mig själv vara en person som hanterar romantik, eller ens kärlek, på det sättet som jag hade önskat; som den här fantasin som man snappar upp genom all kultur man tar emot som barn.

Projektet Bo Mehr rör sig i gränslandet mellan musik och skådespeleri.
– Egentligen kanske jag bara är en person som önskar att jag blivit skådespelare och därför håller jag på med musik.

I någon mån går man väl alltid in i en roll som sångare som sjunger en sång?
– Ja, absolut. Vi har haft mycket diskussioner kring karaktärsskapande. Just det här att leva sig in i karaktären kan skapa musik. Jag tror personligen att ganska många artister inte är den personen de är på scen när de är hemma eller hämtar på dagis.
Det handlar om fantasi, menar han. Det händer inte tillräckligt mycket i de flesta människors liv för att det ska räcka rätt upp och ned som material för en skiva om året.
– Folk är mer intresserade av att lyssna på något relaterbart om stora känslor till en annan person eller mörkret av att förlora någon än om någon som borstar tänderna, går till gymmet och träna eller vad man nu gör. Har man då inte gjort det tillräckligt ofta får man hitta på.

Är Bo Mehr den person du skulle vilja vara?
– Det är svårt att säga om det är den personen jag vill vara eller som det bara är den personen som jag tycker det är lite härligt att få leva i periodvis.
Än så länge har Erik stått på scen två gånger som Bo Mehr, den första var som förband till Sarah Klang på KB. Och visst är det lättare att ställa sig på scen som en karaktär än att göra det som sig själv, något Erik i någon mån gjort även i sina tidigare projekt.
– Det är det jag alltid har uppskattat i musik, de här karaktärerna. Jag tycker att det måste finnas något mer i musiken. Det räcker inte med att du släpper fin musik. I min värld måste det finnas en förpackning, ett ansikte; det måste finnas en illusion av en person.
Bo Mehrs debutsingel, Crying, kom i våras och den 24 augusti släpps andra singeln Such a Fool (For You). En knapp månad därefter, den 21 september, släpps albumet Dreamer. Albumet spelades in live på bara tre dagar (för att få till den rätta nerven) tillsammans med producenten Joakim Lindberg, basisten Matilda Berggren, trummisen Markus Johansson och och med Karl Arvidson på klaviatur och elektronik.

Är du nervös för skivan ska tas emot?
– Ja, det är jag naturligtvis. Samtidigt som jag måste säga att längtan att dela med mig av det är mycket större än nervositeten. Jag har levt med det så länge nu att jag bara vill att det ska komma ut. Men jag är väldigt stolt, glad och nöjd. Att spela in en skiva är alltid ett experiment men jag tycker att det blev tillräckligt bra och konstigt.

Mellan Laurel Canyon och urskogen

Foto: Ralph Bretzer

Amanda Wernes reverbindränkta gitarr smyger sig in i medvetandet. Jag sitter på en bänk vid Gustavscenen med en öl i handen och vilar trötta festivalben. Vad kan väl passa bättre när klockan slagit midnatt på festivalens andra dag och någon dj pluggar houseplågor jag definitivt är för gammal för på Stortorget än lite finstämd prärierock?

Amanda Werne, som uppträder under namnet Slowgold, är en artist jag varit nyfiken på ett tag men som det inte blivit av att jag kollat in. Hon har på några få år hunnit såväl bygga upp en respektabel katalog av skivor som samlat på sig en imponerande mängd hyllningar från såväl svensk som utländsk press. Att hon dessutom uppträtt tillsammans med Freddie Wadling borgar för kvalitet.

Den där reverbindränkta gitarren smyger sig på, i ett par takter. Sedan faller basen och trummorna in med tyngd och kraft. Ena sekunden är det mjukt och smeksamt, i nästa är det fullt ställ. Jag tänker i ärlighetens namn inte så mycket på prärien och de vidöppna vidderna. Snarare på en plats där Laurel Canyon möter den svenska urskogen; en plats där Neil Young gör ett av sina besök i Crosby, Stills & Nash, sparkar liv i Stephen Stills och låter gitarren yla i natten; en plats där the shotgun shack har vita knutar.

Wernes gitarr smyger inte längre. Den sjunger, talar, skriker. Hennes ögon är slutna och håret en skog. Hon är ett med sitt instrument och ett med sångerna. Trioformatet skulle kunna vara begränsande men tillsammans med basisten Johannes Mattsson och trummisen Erik Berntsson hittar hon en dynamik som målar tavlor och skissar drömmar.

Slowgold lyckas med det svåra att låta det psykedeliska, svävande och finstämda få styrka, textur, groove och bett. Och det utan att låta som en karbonkopia på det sena 60- och tidiga 70-talets acidrock. För bredvid Neil Young och Stephen Stills smyger sig Turid och Barbro Hörberg in i den djupt egensinniga mixen.

Eufori med sorgkant

Foto: Ralph Bretzer

Little Jinder står ensam på ”marknivå” på scenen medan hennes band står på rejäla upphöjningar. Det sätter allt fokus på henne. Ett sådant drag kan vara på gott och ont. När Brian Fallon i The Gaslight Anthem på Malmöfestivalen för några år sedan körde ut sina bandmedlemmar nästan i kulisserna gav det intrycket av ett band i splittring. Men Little Jinder är inte ett band utan en soloartist och hennes musik har ett solitärt drag som gestaltas väl på detta sätt.

Jag bläddrar igenom bilderna i kameran och slås av hur få leenden jag ser på Josefine ”Little” Jinders läppar. Det slår mig för det är inte riktigt så jag upplever spelningen. Visst har låtarna sorgkant men det går också ett starkt stråk av eufori igenom det. Det är små tonårsnoveller som ekar av Stockholmsnatt, fylla, krossade hjärtan och spirande kärlek. Extasen bor granne med katastrofen. Allt belyst genom ungdomens förstorande lins.

Det har hon gemensamt med Håkan Hellström och Veronica Maggio men Little Jinders musik är avigare, truligare. Det gör den på intet sätt sämre, ger den bara mer tuggmotstånd. Av naturliga skäl har hon inte jobbat upp en lika stark låtkatalog som de svenska (eviga) tonårens båda största uttolkare men när hon är som allra bäst, i Vita bergens klockor, Super 8 och Sommarnatt (för er som är i min ålder: nej, inte den Sommarnatt”), närmar hon sig definitivt dem.

Jinder börjar bli en institution på Malmöfestivalen. Det är redan fjärde gången hon spelar här och att hon blir allt mer rutinerad och säker på scen är uppenbart. Naturligtvis spelar säkert hennes höjda profil i och med hennes medverkan i Så mycket bättre in. Publiken är både större än tidigare och förefaller mer bekant med låtarna.

 

Med självförtroende, kraft och driv

Foto: Ralph Bretzer

Från Bronx till Sápmi. Hiphopen har färdats en lång väg från sitt ursprung. Och ändå slås jag av hur väl Maxida Märaks rötter – både musikaliskt och textmässigt – smälter samman med det de tunga beatsen.
– Jojken är en tonsatt känsla, sade Märak när jag intervjuade henne för ett par år sedan och hon upprepar det nu från scenen.

Då handlade det om att hon spelat in ett bluegrassalbum där jojken vävdes samman med sånger om det tuffa livet i de appalachiska gruvsammanhällen. Det fungerade oväntat väl. Det fanns gott om beröringspunkter mellan samernas situation, i klorna på giriga gruvbolag, och amerikansk glesbygdsbefolkning i klorna på liknande bolag.

Men hur kan något så urbant som hiphop gifta sig med något till sitt ursprung så lantligt som jojk?
Ett skäl är säkert att hiphopen redan i grunden är en form av collagemusik, en botten att stå på för det uttryck mc:n, rapparen, väljer att lägga sig till med. Och känslor har som bekant ingen nationalitet; är inte stad eller land.

Ett annat skäl är det självförtroende Märak uppträder med. Hon vet att det fungerar, att det måste fungera. Det här är vad hon vill säga och hon måste säga – och vi måste lyssna, vill lyssna. Det är säkert därför, i kombination med en berättelse som behövde berättas som gjorde att han fått bli sommarpratare och fått egen tv-serie på SVT redan innan det egentliga, stora, musikaliska genombrottet kommit.

Det är svårt att inte dra paralleller till Silvana Imam som på stora scenen förra året gjorde en av de allra bästa spelningar jag sett på Malmöfestivalen. Maxida Märak har inte nått hela vägen dit än men hon är på väg. Hon bär på samma urkraft, på samma driv och vilja. Och då glömmer man till och med att Posthusplatsen i duggregn och snålblåst är ett ganska ogästvänligt ställe.

 

”Jag känner mig som en gammal gubbe“

Shirin El-Hage har alltid siktat mot en sångkarriär. Foto: Ralph Bretzer

Med sin egensinniga nytolkning av förra årets vinnarlåt If I were sorry gjorde Shirin och Damn! succé i Melodifestivalens finalprogram.
På söndag står de på Malmöfestivalens scen tillsammans med Kristin Amparo.

Det var nog många som blev golvade där i tv-soffan. Bara 21 fyllda har Shirin El-Hage en röst som minner om Adeles fyllighet och uttrycksfullhet i kombination med lite av Amy Winehouse raspighet.
När Skånska Dagbladet träffar henne inför Malmöfestivalspelningen vill hon dock hellre tala om äldre förebilder. Om jazz och soul.
– Jag tar mycket kraft i den gamla musiken och försöker göra det till något eget. Typ Aretha Franklin och de stora namnen.
– Jag ser mig själv som en gammal judisk gubbe som tycker om jazz, som tar ett glas rom när det passar mig och när någon frågar om jag tycker om Justin Bieber säger jag, äh, det är något som barnen tycker om … jag kan inte riktigt relatera till det.

Jag tycker nästan att man hörde lite av det där jazz-freestylandet när du gjorde If I were sorry…
– Det är fint att du säger det. Då var det inte förgäves alla de där timmarna jag spenderat med att lyssna på jazzplattor. En stor cred går till bandet där också. Det är väldigt lyxigt att få spela med dem för man behöver inte tänka på om de spelar rätt, man kan bara koncentrera sig på sin grej. Det är så bra personkemi också. Jag känner mig som en gammal gubbe och hänger bäst med 40-plus-are.

Att det var på Melloscenen och med just Frans vinnarlåt If I were sorry som Shirin skulle låta sin röst bli hörd för en större publik är knappast en slump. Frans och hon är vänner, de ligger på samma skivbolag, Ystadsbaserade Cardiac Records, och en av låtens kompositörer är Fredrik Andersson som även är Shirins producent och manager, tillika medkompositör till hennes debutsingel Back to the basics som kom i våras.
– Jag har haft fruktansvärd tur och haft bra, strategiska människor runt omkring mig. Jag njuter så länge det varar men jag vill att det ska bli en lång karriär.

Samarbetet mellan Fredrik Andersson och Shirin har hållit på länge. Redan som 15-åring var hon med i den tredje säsongen av barnprogrammet Ponnyakuten där Andersson var inblandad. Till den femte och sista säsongen ville de lägga sång på programmets ledmotiv och Shirin ombads att komma och provsjunga. Redan nästa dag kom ett sms om att de ville diskutera hennes framtid. Det resulterade i ett kontraktserbjudande.
– Då var jag sjutton och ett halvt år. Jag väntade ett halvår så att jag kunde skriva på mitt eget skivkontrakt. Jag ville göra rätt från början, säger hon med ett skratt.
– Det finns tusentals unga människor som har bra röst och som har det men som aldrig får det skyltfönster jag har fått redan från början för att jag har en fantastisk manager och producent som inte bara hoppar på första bästa tåg. I och med att vi väntade så länge hann Frans vara med i Melodifestivalen och vinna. Jag hade ju inte fått den chansen att sjunga inför 60 000 på plats och miljoner framför tv:n om vi inte hade väntat. Frans har hjälpt mig jättemycket i detta och sedan har jag gjort det bästa av det jag fått.

Karriären började som sagt tidigt och vetskapen att det var sångerska hon ville bli har funnits med hela tiden.
– Det är det enda jag är riktigt bra på och som aldrig någonsin kommer att bli tråkigt för mig för det aldrig det samma. Du sjunger aldrig inför samma publik, du sjunger aldrig exakt likadant, du skriver aldrig exakt samma rader. Du utvecklas hela tiden.
Shirin kommer från en familj där i princip alla, utom hennes mormor, är läkare. Att följa de spåret har dock inte lockat henne. Hon berättar om hur bilderna från fisketuren i Norge, där familjen bodde några år, blandas med pappa kirurgens jobb-bilder. När familjebilderna visades kunde det plötslig dyka upp en krok genom ett öga eller en avhuggen hand.
– Jag tyckte alltid det var lite tråkig stämning över det. Jag har stor respekt för mina föräldrars yrke men har alltid vetat att det inte är för mig.

Närmast är det spelning på Malmöfestivalen som gäller – på söndag står hon på Posthusscenen 18.15.
Precis som i Mello är det Damn! som står för uppbackningen och hon delar även scen med Kristin Amparo, kanske mest känd för brottarhiten Min soldat, tillsammans med Albin, och hennes samarbeten med rapparen Cleo.
– Det känns väldigt tryggt att ha en så erfaren sångerska bredvid sig, hon låter fruktansvärt bra. Man känner hela tiden att man studsar av varandras energier. Jag har väldigt stor respekt för henne.
Än så länge är singeln Back to the basics och Youtube-klippet med If I were sorry de enda låtar som finns tillgängliga med Shirin. I slutet av september kommer dock förhoppningsvis en ep.

En magnifik uppvisning i okuvlig vilja

14068599_10155019549863682_3386083738752046343_oFoto: Ralph Bretzer

Torsdagskvällen bjöd på en artist som tagit gigantiska kliv i karriären sedan hon sist gästade Malmöfestivalen, fredagskvällen på en annan som gjort det samma.

För några år sedan var det Gustavtältet som stod som scen för Silvana Imam. Hon hade precis släppt Svär på min mamma, det var packat i tältet och jag fann mig själv klättra på högtalarlådor för att ens ha en chans att få en bild på den person som redan då framstod som svensk hiphops stora undergroundhopp. Nu är inte Silvana Imam underground längre. Förra året delade hon Lisebergs stora scen tillsammans med flickvännen Beatrice Eli i föreställningen Vierge Moderne och nu fyller hon Stora torg på egen hand. Och med på egen hand menar jag verkligen just det.

13987500_10155019549848682_345641230992439706_oScenen är – i stark kontrast till den romerska orgie som ramade in Vierge Moderne – helt ren. Där står i och för sig en dj, men det är långt ut i kulisserna. Hon får backup här och där men det övergripande intrycket är en artist som med sin energi, sin närvaro och sina ord kompromisslöst kräver all plats som den stora nakna scenen kan erbjuda.

Till det en ljussättning som närmast är brutal i sina stenhårda kontraster. Det är en brutalism som passar fint till de stenhårda beatsen. För det kanske mest imponerande är hur Imam lyckats ta klivet från angelägenhet för de superintresserade till att bli en artist som når ut till de bredare lagren utan att kompromissa vare sig politiskt eller musikaliskt.

13698125_10155019549858682_424081509735202549_oI några intervjuer det senaste året har det framkommit en känsla av att Silvana Imam skulle tröttnat på superhjälterollen som hon klivit in i, eller tilldelats. Om det är så är det inget som märks på scen. Tvärt om framstår hon verkligen som den naturkraft som gett namn åt hennes senaste platta.

Det är faktiskt en rätt magnifik uppvisning i okuvlig vilja, såväl som i knivskarp formuleringskonst. Stundtals är det dessutom rätt rörande; som när fansens reaktioner när de får komma upp på scen under Svär på min mamma eller när hon får syn på sin kusin, som hon inte träffat sedan hon var i Syrien, i publiken.

14047328_10155019550203682_6415172013017843688_o

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.