Wilmer X med hög lägstanivå

Wilmer X. Foto: Jörgen Johansson

Jalles munspel ylar när solen sänker sig över den ljumma sommarkvällen. Att säga att stämningen är hög på Sommarrockens avslutningskväll är ingen överdrift. Det är mycket folk och manegen är krattad av mycket folk i kombination med alkohol, musik och svensk sommar. Det är för det här som det slitna uttrycket folkfest skapades.

Foto: Jörgen Johansson

E-Type har skakat igång publiken med sin uppumpade 90-talsnostalgi komplett med eldsflammor och kioskvältarrefränger.
Malmöitiska Queen-hyllningsbandet The show must go on höjde sedan temperaturen rejält i tältet med en synnerligen kompetent och underhållande show där tältduken nästan bågnade utåt till trycket från allsången.
Festen är med andra ord på sin topp när Nisse Hellberg, Jalle Lorensson, Thomas Holst, Sticky Bomb och Janne Lindén kliver ut på scenen.

Jalles munspel ylar till Nisses bluesiga gitarr lite som Rolling Stones brukar långkoka igång Midnight Rambler, men i Wilmer X rinner den kokande grytan istället ut i Hon är ihop med en insekt. Och det är naturligtvis helt rätt sätt att sparka igång det hela på. Och material har man för att fylla en timmas festivalspelning med explosioner på ett pärlband.
Men det händer liksom inte. Kanske är det för att ljudet är lite jämntjockt. Kanske hade det tänt till bättre lite tidigare på kvällen, innan alkohol och solsken tagit ut sin rätt.
Visst sjungs det med rejält i Om en hund mådde så här och Jag flippar ut men inte som låtarna förtjänar.

Janne Lindén, Jalle Lorensson och Nisse Hellberg. Foto: Jörgen Johansson

Å andra sidan är de landets kanske mest pålitliga rock n roll-maskin. De jobbar upp det. En dramatisk blod eller guld hittar alltid hem hos mig, Vem får nu se alla tårar? är en pålitlig allsångsfavorit och Möt mig i din djungel tar tillbaka partyt. Så kommer de till slut, explosionerna. Teknikens under är stubinen som antänder sprängladdningen Spelar under hot medan extranumret Kör mig död hackar sönder resterna.
De två sistnämda är som bekant Wilmer X på sitt allra mest punkiga humör och precis vad som behövs för att runda av såväl spelningen som årets upplaga av Sommarrocken.

Foto: Jörgen Johansson

”Jag har tappat räkningen på hur många gånger vi har spelat på här”, säger Nisse Hellberg.
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sett Wilmer X. Det här var inte en av de bästa gångerna men det går inte att skoja bort det faktum att de har en nästan löjligt hög lägstanivå. Och med den låtskatt och den rutin som bandet har arbetat upp under fyra decennier tillsammans och den uppenbara kemi som finns mellan bandmedlemmarna är det kanske inte så konstigt.

Foto: Jörgen Johansson

Nisse Hellberg kallar honom för inhyrd gitarrist men frågan är om inte Janne Lindén snarare har intagit rollen som ett (inte så) hemligt vapen.
Hans häxdoktor-uppenbarelse är ett coolt blickfång jämte Nisse och Jalle och han är kung av snygga, stämningsbyggande licks.
Janne Lindéns föregångare, Pelle Ossler, är en av mina svenska favoritgitarrister men frågan är om inte Lindén är en mer perfect fit för Wilmer X och att Ossler gör sig bättre som sidekick till Thåström.
Nisse Hellberg kallar Lindén också för ”den bäste gitarrist han mött”, ska tilläggas. Kanske dags att permanenta både honom som medlem, återföreningen som sådan och att släppa ny platta?

* * *

Martin ”E-Type” Erikson. Foto: Jörgen Johansson

E-Type, ja … Det finns en gammal parodi på honom från Radioprogrammet Rally där Anna Mannheimer, har jag för mig att det var, entonigt rabblar ”Jag kan sjunga en ton, bara sjunga en ton. till en av hans låtar, jag minns inte vilken.

Det är orättvist om man ska välja ett sätt att recensera Martin ”E-Type” Eriksons musik på. Det självklara sättet är att påpeka att han inte kan sjunga (sant), att alla hans låtar låter exakt likadant (sant – entonig vers ”sjungen” av E-Type själv och en bombastisk refräng sjungen av körtjejerna) och att han är på tok för förjust i pyroteknik (smaksak).

Men man kan välja att se det på ett annat sätt. Man kan välja att se det som att det är körtjejerna, presenterade som Olivia och Elisabeth, som sjunger medan E-Types roll snarare är den av festledaren som pumpar upp publiken. Det är inte en konsert vi ser, det är en förfest.

Jag tror att det är det sista synsättet som är det mest fruktbara för att förstå hans popularitet på 90-talet och de nostalgikänslor de väcker idag. Sedan finns det något sympatiskt i hans tilltal till sin publik. Det känns dessutom som att han är väldigt medveten om sina brister som sångare och han tvekar inte att helt lämna över mikrofonen till Olivia. Men när han faktiskt sjunger så gör han det faktiskt live, det är varken förinspelat eller autotune:at. Det blir väldigt uppenbart om man säger så …

* * *

The show must go on. Foto: Jörgen Johansson

Lördagen var en dag i nostalgins tecken, rent musikaliskt. Även om inte E-Type rycker i min egen nostalginerv (90-talet var punk, alt-country, grunge och britpop för mig) så gör Wilmer X det definitivt. Däremellan spelade som sagt The show must go on.

Jag är inte överdrivet förtjust i cover- och tribute-band. Rent generellt föredrar jag band som antingen spelar egna låtar eller omtolkar andras. Men Queen var stora barndomsfavoriter för mig och jag fick aldrig möjlighet att se dem så det är det enda alternativet om man vill skräna med i Bohemian Rhapsody och Under Pressure. Och det vill man. Det var mer än uppenbart i tältet bredvid baren.

Och The show must go on gör jobbet riktigt, riktigt bra. Soundmässigt lyckas de med att lägga sig nära originalet vilket inte är det lättaste. De bjuder dessutom upp till show och sångaren lyckas balansera mellan att lägga sig till med en del av Freddie Mercurys manér utan att för den sakens skull karbonkopiera honom.

Sammanfattningsvis en tidig höjdpunkt under kvällen.

The show must go on fick till ett enormt tryck i tältet. Foto: Jörgen Johansson

På väg mot något stort

Maria Jane Smith i Smith & Thell. Foto: Jörgen Johansson

Det startar inte på det bästa av sätt för Smith & Thell på Sommarrock Svedala. Det startar med Maria Jane Smiths röst fullständigt dränkt i en hiskelig choruseffekt som raderar ut varje spår av känsla, personlighet och mänsklighet ur den och jag börjar fundera vad det är för fel på vår tid där rösten, det mest känsliga och uttrycksfulla av alla instrument, måste dränkas i antingen chorus eller autotuner.

Men bandet hämtar upp det. De gör det i kraft av synnerligen skickligt låtskrivarhantverk, de gör det i kraft av en dito sångerska som dessutom förmår förse bandets i grunden lätta och luftiga popsånger med tyngd och viss svärta.

”Jag är bara en föräldralös flicka men jag har massor av syskon”, säger Maria Smith i presentationen av en låt som hon tillägnar sin syster. Och det är klart att hennes personliga historia med föräldrar som gick bort tätt inpå varandra när hon var i tidiga tonåren färgar av sig i musiken, liksom de antidepressiva mediciner som skrevs ut åt henne och som förvandlade henne till en känslomässig staty. Om inte annat gav det henne och partnern Victor Thell deras genombrottshit Statue (The Pill Song).

Jag skulle inte säga att Smith & Thell är hela vägen framme men de har kommit en god bit på väg. De har fått fin kritik i USA vilket inte alls är konstigt med tanke på att den typ av countryfärgad popmusik som de gör har en gigantisk publik där. Att det även rör på sig här märks såväl på att deras Forgive me friend toppat Svensktoppen som på det fina gensvaret i den ljumma sommarkvällen på Sommarrock.

Inte minst har de en förmåga att få till refränger som kan försätta berg och lyfta arenatak; refränger som ber om en gigantisk ljusshow och mäktig allsång.

* * *

Hasse Andersson med violinisten Jannike Stenlund

Helsingborgarna Smith & Thell var tvåa ut i en helskånsk uppställnin på den större av de båda scenerna på Sommarrocken. Öppnade det hela gjorde Hasse Andersson med sin ”skånska bonnarock” som han själv presenterade den, eller skåntry som en recensent kallade det en gång i tiden.

Båda är rätt bra beskrivningar på hans musik. Och det är väl inte mycket att säga om. Hasse Anderssons varma utstrålning bär långt och där det brister i showande kliver violinisten Jannike Stenlund in med sin uppenbara spelglädje, sin dans och sceniska närvaro.

Timbuktu och Damn! Mobilfoto: Ralph Bretzer

Avslutade kvällen gjorde länets kanske säkraste livekort. Timbuktu och Damn! gjorde knappast någon besviken med sin patenterade mix av soul, funk och hiphop.

De har alltid varit en tight sammansvetsad enhet men efter snart två decennier tillsammans svänger de hårdare en någonsin och ser fortfarande ut att ha kul på scen. Inte minst fungerar gitarristen Svante Lodén, med sin härligt styltiga dansstil, som en alldeles utmärkt parhäst till Timbuktu själv.

Till och med mina två tämligen svårflörtade söner föll för svänget, låtarna och Timbuktus texter och munviga rap, även om yngsten tyckte att far och storebror var pinsamma som dansade loss.
”Ska man dansa ska man dansa bra”, sa han medan jag försökte förklara att man ska dansa som om ingen tittade.

* * *

Theoz. Foto: Ralph Bretzer

Så var den sista dagen på Sommarrock kommen. Först ut var festivalens med viss marginal yngsta artist. 13-årige Theo Haraldsson, mer känd som Theoz, har gjort sig ett namn på Youtube och Musical.ly (numera Tiktok) med drivor av följare.

På senare tid har han även börjat göra musik men det är ännu inga driver av låtar han har skrapat ihop, därför blir det en kort spelning framför den huvudsakligen unga publiken som har samlats i den tidiga eftermiddagsvärmen. En knippe egna låtar, med Het och Theori i spetsen och någon cover – Aviciis Wake me up blir det innan spelningen är över.

Eftersom jag knappast tillhör den åldersmässiga målgruppen lämnar jag över omdömet till någon som är det: min elvaårige son Max.
”Hans låtar fastnar snabbt i skallen men de försvinner snabbt också” säger han.

 

Underlig och underbar

I will be your warrior
I will be your lamb

Så sjunger Aurora Aksnes, i musikaliska sammanhang mer känd kort och gott som Aurora, i låten Queendom. Krigare och lamm. Det är en bra beskrivning av den norska sångerskan.

Hon är avväpnande gullig på ett, som det verkar, oförställt sätt, samtidigt som hon gärna växlar om och visar en mörkare sida. Hon kan fnittra flickaktigt i ena stunden för att i nästa lägga av en mordisk blick. Ibland får man intrycket att hon kommer in på scen direkt från den norska urskogen och fjällvidderna, ett väsen ur den nordiska mytologin, en naturkraft av rå talang.

Men ibland undrar jag. Den artist vi ser på Roskildefestivalens Apolloscen är inte omedveten om vilka känslomässiga strängar hon drar i. Visst är hon på många sätt djupt originell – för att inte säga lite underlig – men som konstnär och estradör är hon mycket skicklig.

Det är inte bara det att hon har en väldigt fin röst som hon vet att behandla, att hon skriver bra låtar och gör ett bra framförande. Hon vet hur man spelar på publikens känslor – och det till på köpet på ett sympatiskt sätt. Det är imponerande.

På ett sätt kommer jag att tänka på en ung Kate Bush. Det handlar om att hon, redan vid unga år, har en medvetenhet om popmusiken som ett totalkonstverk. Hon leker med uttrycket och nyttjar hela den dramatiska paletten i framförandet. Därifrån känns också bristen på respekt för genregränser igen.

Visst verkar hon i en modern popkontext men man behöver inte någon speciell musikteoretisk utbildning för att fånga upp tydliga språk av nordisk folkton i musiken.

Plants musik lever i nuet

Stämband åldras och blir stela. Det är ett av livets hårda faktum och drabbar de flesta på ålderns höst. Någon måste dock ha glömt att lämna det pm:et till Robert Plant, 70.
Han ser förvisso mer ut som en åldrad lejonhane idag än som rockens gyllene gud, men han bär det med lejonhanens hela värdighet. Visst, de högsta tonerna kanske inte har riktigt samma böjbarhet som när han som 20-åring rekryterades till The New Yardbirds, bandet som skulle nå superstjärnstatus efter namnbytet till Led Zeppelin, men det är bra nära.

Det hedrar Plant mycket att han, liksom hans forna bandkollegor, inte fastnat i sin egen musikaliska historia. Istället har han hållit musiken levande och den musikaliska nyfikenheten intakt. Det hindrar honom inte från att i sin nuvarande musikaliska kontext hämta material från hela sin karriär.
Det kan naturligtvis ses som publikfrieri att öppna med When the levee breaks men de gamla Zeppelinlåtarna – och det blir några stycken – får nytt liv utan att förlora sitt väsen, sin essens.
– Det handlar inte om det förflutna, det handlar inte om framtiden. Det handlar om nuet, säger han.
Och så är det naturligtvis. Sångerna lever i stunden, i samspelet – det musikaliska samtalet – mellan medlemmarna i bandet på scenen och med oss i publiken. I det samtalet fungerar blues och rock n roll utmärkt bredvid arabisk melodik, afrikanska rytmer och elizabethanska ballader. Det är folkmusik i ordets vidaste bemärkelse. Även om dess grundläggande hemvist är angloamerikansk är gränserna mer än suddiga.

Bandet, ja. Att Robert Plant skulle omge sig med utmärkta musiker var väl ingen högoddsare men det är faktiskt svårt att med ord göra det här gänget rättvisa. Det låter helt enkelt inte som musiker som åker omkring och kompar en gammal rockstjärna, de låter som ett band på riktigt. Det andas spelglädje och lekfullhet och Plant ger dem gott om utrymme att skina.
Inte minst är de båda gitarristerna (som även dubblerar på andra stränginstrument, till exempel banjo och elektisk oud) alldeles fantastiska. Både Skin Tyson (huvudsakligen akustisk gitarr) och Justin Adams (huvudsakligen elektrisk) gör något så ovanligt som både meningsfulla och underhållande solon.

Responsen är därefter. Arenatältet, som inrymmer Roskildefestivalens nästa största scen, är mer än välfyllt och stämningen är hög. Inget dera visar heller några som helst tecken på att mättas av under spelningens gång, något som är rätt vanligt på festivalspelningar när det alltid finns så mycket annat som lockar; andra band, en öl till eller bara att hänga med polarna.
Men här finns det egentligen inget alternativ till att följa med hela vägen på den musikaliska resan. Och önska att den aldrig tog slut.

Gamle Bob och det nya gardet

”Things have changed”, sjunger Bob Dylan i öppningslåten. Han sitter bakom flygeln men det är inget balladklinkande. Bandet rockar tungt och tight utan att tappa nyanserna. Det är dubbla elgitarrer, ståbas, pedal steel och trummor bakom Dylans flygel och mikrofon. Och munspel, stundtals, till publikens jubel.

Han verkar på gott humör i den fina sommarkvällen på Roskildefestivalens första riktiga dag. Leendet är brett och han följer upp med en nästan uppsluppen It ain’t me, babe. Så har det inte alltid varit med Bob Dylan på scen. För cirka 15 år sedan såg jag honom slakta sin låtskatt på Globen och svor att aldrig gå och se honom igen.

Bob Dylan är en lurig liveartist. Man vet aldrig vad man får. Han är en fantastisk textfŏrfattare och i sina bästa stunder kombinerar han det med musik i samma klass. På scen kan han dock vara både avig och direkt dålig. Jag har sett honom live tre gånger. Fŏrsta gången var magisk, den andra bra och den tredje så katastrofalt usel att stora delar av publiken gick innan spelningen var ŏver. Dessvärre var den sistnämnda spelningen den enda jag betalade biljett specifikt fōr, de fŏrsta två var på festivaler. Och de flesta Dylan-fans kan vittna om samma sak.

Infŏr Roskildespelningen fanns det dock en fŏrväntan i luften. Vittnesmålen från Stockholmsspelningen nyligen talade om en Dylan i hŏgform och setlistan var lovande.

Beatrice Eli gästade Silvana Imam.

”Things have changed”, sjunger Dylan. Och visst har de det. Innan han kliver på festivalens scen har Silvana Imam röjt loss på samma scen som första akt. Däremellan skapade Jpegmafia rent och ljuvligt hiphop-vansinne på scenen intill. En ny generation, en ny genre, har tagit över herraväldet.

Men det gamla gardet står sig. Dylan har attraktionskraften kvar och publiken är stor framför den orange scenen, festivalens största. Den får sig kanske ingen stor show till livs – Dylan är inte direkt någon estradör och att han är fast bakom flygeln gör inte den saken bättre – men vad de får är en levande legend med skärpa och närvaro i sina sånger.

Och när vi talar om sånger som Highway 61 revisited, en hårdsvängande Like a rolling stone eller en magisk Girl from the north country, en av mina personliga Dylanfavoriter, når det väldigt, väldigt långt. Visst stöper han om Blowing in the wind till oigenkännlighet (som han brukar) men det är sådant man får ta … Jag är glad att jag bröt det där löftet om att aldrig se Dylan igen.

* * *

Roskildes största hiphop-namn, Cardi B, krönte kvällen med stor show, dansare och, i ärlighetens namn, ganska medioker rap. Det hindrar inte merparten av de över 100 000 festivalbesökarna från att stuffa loss i den allt kallare sommarkvällen.

Betydligt intressantare i genren är Jpegmafia, en snart 30-årig rappare från Baltimore som kommer in på scenen i shorts, t-shirts, bandana och ryggsäck. I handen har han en laptop som han slänger upp på ett bord på scenen och pluggar in. Ryggan åker in under bordet och t-shirten av redan under första låten.

”Rock n roll is dead”, deklamerar han, för vilken gång i ordningen någon nu deklarerar just det … Å andra sidan handlar den låten kanske inte så mycket om just det.

Hans attack är närmast skrämmande men leendet avväpnande. Han röjer på scenen som om det inte fanns någon morgondag. Han röjer ännu mer när han kliver ned till oss i publiken. Och han nöjer sig inte med det. Han flyter på publiken och, i slutet av en kort och extremt kärnfull spelning, hoppar rakt ut i publikhavet för att omslutas av det.

Publiken är inte lugnare den. Jag finner mig själv stående hoppandes – utan att röra mig. Det är bara att följa folkmassan, något annat kan man inte göra. Och det är inte så konstigt. Jpegmafia, eller Peggie som fansen kallar honom, gör en rätt fenomenal spelning alldeles på egen hand.

* * *

Alldeles utmärkta är också Fontaines DC. Tänk en irländsk upplaga av Sleaford Mods stenhårda beats och kompromisslösa lyrik korsat med The Falls postpunk och du kommer inte att hamna alltför långt från verkligheten, även om Television screens påminner lite, lite om The Smiths (vars sångare Morrissey är Jpegmafias absoluta hatartist nummer 1, något han gjorde väldigt klart).

Sångaren Grian Chatten vankar rastlöst och ofokuserat av och an mellan låtarna. Han verkar nästan lite borta men när han öppnar munnen finns inga tveksamheter – då är han knivskarp. Basen och trummorna pumpar medan gitarrerna skapar oväsen av blåslampeintensitet. Ändå är det orden som allt ljus faller på, orden och uttrycket.

Well of course the government is gonna fuckin’ lie
Bunch of white people callin’ white people white
And why the hell is everybody on their phone?

Chatten matar kanske inte bittert underhållande cynismer på samma sätt som Sleaford Mods Jason Williamson men men det finns gott om modernitetskritik att hitta i hans lyrik och det känns på något sätt som samma andas barn.

* * *

Först ut på årets festival var hårt rockande Baby in Vain i ett kanske inte helt självklart samarbete med Corpus, en grupp dansare inom den kungliga danska baletten. Tungt gitarrlarm och modern dans? Låter inte det en smula pretentiöst, kanske du frågar dig. Jomenvisst. Men också ganska spännande. Bara det att gå på en rock-konsert och inte ha en aning om vad man ska få se är ju kul – det händer inte så ofta.

När vi släpps in i ladan som huserar Gloria-scenen där den happening som är Baby in Vain X Corpus ska äga rum kommer vi in i en konsertlokal som inte som någon annan, den heller. Från scenen sträcker sig en lång tunga, som en catwalk, till en scen-ö där trumsetet står uppställt. I andra ändan, på den traditionella scenen står en vitklädd kvinna med med mexikansk wrestlermask och rattar fram ett lågfrekvent brummande ljud.

Stämningen är mättad i lokalen. Ögonen förväntasfulla på dem som står framme vid tungan tvärsöver från där jag själv står. Så kommer de två andra bandmedlemmarna in tillsammans med dansarna, även om det från början inte är lätt att se vem som tillhör vilket sällskap, eftersom alla är maskerade. Trummisen slår sig ned och dansen börjar.

Jag ser mig omkring. Ansiktsuttrycken skvallrar om lika delar förvirring och fascination. Själv flackar jag med blicken. Det är inte lätt att veta var man ska titta. Allt händer hela tiden och överallt. Men lite förvirring har ingen dött av och det hela är rätt underhållande.

* * *

21 år har gått sedan sist jag var på Roskilde. Det är lika länge sedan sist jag såg Bob Dylan här. Han var det gamla gardet då också. Det är bara det nya gardet som har bytts ut sedan dess.

Sweden Rock – avslutningen

Bob Noveaux, Ritchie Blackmore och Ronnie Romero i Rainbow. Foto: Jörgen Johansson.

Det är naturligtvis åtminstone delvis falsk marknadsföring att kalla avslutningsakten på Sweden Rock Festivals största scen för Rainbow. Förvisso har bandet alltid haft något slags svängdörrspolicy för medlemmar som inte heter Ritchie Blackmore men när han nu återstartar under det gamla bandnamnet har han med sig rytmsektionen från Blackmore’s Night (däribland duktige basisten Bob Noveaux (eller Curiano som han egentligen heter i efternamn) som även varit medlem i Mink DeVille), Yngwie Malmsteens gamle keyboardist Jens Johansson och exakt 0 medlemmar från någon av de klassiska Rainbowuppsättningarna.

Ritchie Blackmore.

I låtvalet lutar man sig lika mycket mot Deep Purple som mot Rainbows låtkatalog. Det hela ska nog snarare ses som ett soloprojekt. Trots det tar sig Blackmore en ganska blygsam plats på scen, även om hans stilbildande gitarrspel naturligtvis står i första rummet. I stället låter han sångaren Ronnie Romero kliva längst fram på scenen och stjäla det mesta av rampljuset. Romero gör ett gott jobb i att hitta ett slags gyllene medelväg mellan de olika vokalister som sjungit på originalen, vilket är imponerande med tanke på att det är några av hårdrockens allra största röster vi pratar om: Ronnie James Dio, Joe Lynn Turner, Ian Gillan och David Coverdale. Att säga att han når upp till Dios höjder vore naturligtvis en brutal överdrift men det är ändå ett imponerande jobb han gör.

Ronnie Romero.

Även det lyhörda samspelet mellan de mycket duktiga musikerna imponerar. Men de har ändå svårt att riktigt dra igång den stora publiken. Det är inte förrän under den sista tredjedelen, när Romero kommer tillbaka på scen efter en alldeles för lång version av den instrumentala Difficult to cure (baserad på Beethovens 9:a) och sparkar igång All night long som det tänder till på riktigt, Då börjar även Ritchie Blackmore dra på munnen och Romero slipper ensam stå för showen.

 

Biff Byford i Saxon.

Saxon har varit uppe på toppen, popularitetsmässigt, och nere på botten. Biff Byford och hans manskap visar på värdet i att stå på sig och kämpa vidare, oberörda av rådande trender.
När man tog sina första steg som band var det new wave som gällde men den nya vågen av brittisk heavy metal skulle få sin tid i rampljuset i det tidiga 80-talet. Sedan kom grungen och de klassiska metallbanden blev obsoleta.

Men man kämpade vidare och gjorde det man alltid har gjort. Det tarvar respekt. Då är det svårt att inte glädjas åt att de lyckas dra en massiv publik till den största scenen (det är premiär för bandet på Festival Stage) mitt på blanka eftermiddagen. Att det sedan ännu gnistrar om pärlor som 747 (Strangers in the night), Crusader och Princess of the night gör inte saken sämre. Det gör inte heller att en låt som titelspåret från bandets 21:a (!) och näst senaste studioalbum, Battering ram, väl förtjänar sin plats jämte dem.

Ett stort spektakel och ett värdigt avslut

Gene Simmons, Tommy Thayer och Paul Stanley. Foto: Jörgen Johansson.

 

Led Zeppelins Rock n Roll tonar ut i PA:t. Kiss-skynket stiger upp mot scentaket för att sedab falla ned. Ned från det samma kommer tre plattformar med tre hårresande figurer. Demonen, Rymdmannen och Stjärnbarnet; Gene Simmons, Tommy Thayer och Paul Stanley.
Di-du Di-du Di-du Di-dum. Di-du Di-du Di-du Di-dum.
I feel uptight on a saturday night, sjunger Stanley.
Och jublet är enormt från folkmassan som består av kanske inte varenda levande själ på Sweden Rock men i alla fall den stora majoriteten.

Att börja lite mjukt så här i karriärens elfte timma, när vägs ände nästan är nådd och avskedsturnén är väl under väg, ligger naturligtvis inte för ett band som högeligen skulle fnyst åt en devis som lagom är bästa. Nej, istället sparkar man igång med Detroit Rock City, ett av sina i mitt tycke starkaste kort. Att låten handlar om att gå ut med en smäll känns passande i sammanhanget. Protagonisten är upptaggad, glad och bakom ratten på väg till en konsert med sitt favoritband när han frontalkrockar med en mötande lastbil. Paradoxalt nog är det allt annat än en sorglig sång. Det är en låt som pumpar adrenalin ur varje por, ur varje luftficka
i det tajta unisona riffandet mellan gitarrerna och basen.
Drygt två timmar senare tackar de för sig med I want to rock n roll all night och skimrande långa band som singlar ned från luften, uppskjutna av kanoner i ett rökmoln.
Däremellan: allt. Och jag menar verkligen allt en rockkonsert av det här formatet kan erbjuda och det i fläskig de luxe-förpackning.

Det är flygande trumpodium och en gitarrist som skjuter rymdskepp med sin gitarr. Gene Simmons spottar blod och sjunger en blytung God of thunder från en plattform som lyfts upp nästan till himlen – liksom från ett antal videoplattor, något som ger en skönt creepy känsla. Paul Stanley åker linbana över publiken för att sedan stå på ett torn mitt i där han sedan sjunger Love gun och I was made for loving you. Den sistnämnda är bandets allra största hit.
Redan där skulle det varit mycket för vilket annat showinriktat rockband som helst. Men Kiss stannar inte där. Det är konfettiregn på konfettiregn, bevingade ormar som sprutar rök och mer pyroteknik än en allsvensk säsong. Det är Eric Singer bakom en glittrig fuskflygel som tolkar originaltrummisen Peter Criss gamla paradnummer, balladen Beth. Och det är Cold gin, Shout i out loud, Heaven’s on fire (min egen introduktion till bandet i tonåren) och Crazy, crazy nights.

Det finns naturligtvis en del att anmärka på. Sist Kiss var i Sverige fick de mycket kritik för att Paul Stanleys röst inte längre håller måttet. På Sweden Rock låter han också mer än lovligt kraxig, trots att han får gott om vokal hjälp. Eric Singers trumsolo i 100 000 years känns ungefär så långt. Stanleys mellansnack och call and response-övningar tycks aldrig ta slut och Thayers gitarrsolo var väl inte över sig fantastiskt.
Men vad spelar det för roll egentligen. När Kiss avslutar sin bana lämnar de oss med en rejäl smäll. En smäll värdig ett band som inspirerat åtskilliga tonårsgenerationer att plocka upp gitarrerna och leva rockstjärnedrömmen. Kiss har aldrig handlat om skönsång och ekvilibristiska instrumentala prestationer. De är och har alltid varit ett spektakel i ordets bästa bemärkelse. Jag går från åkern i Norje med ett leende på läpparna trots festivalvärkande leder och att folkmassan, som uppenbarligen i sin helhet ska åt samma håll som jag rör sig, i myrfart. Och leendet sitter kvar där så här ett halvt dygn senare.

 

Definitionen av cool

Dusty Hill och Billie Gibbons i ZZ Top. Foto: Jörgen Johansson.

Frågan är om det någonsin har funnits ett coolare band än ZZ Top.
Cool kan betyda många saker. Det kan stå för något som i grund och botten är ganska drygt och arrogant.

Det är inte den sortens coolhet som ZZ Top står för. Det handlar inte heller om de där skäggen. Istället är de coola på ett väldigt varmt sätt. Kanske är det glimten i ögat som gör att Billie Gibbons kan dra igång bandets kanske största klassiker, Tush, med en osläckt cigarr i käften och sedan få en roadie att komma in och tända den åt honom mitt i låten och få publiken att skratta med honom istället för att se det som ett divigt rockstjärnebeteende.

Mycket sitter också i hur de nyttjar sin avsevärda musikaliska skicklighet utan att flasha med fingerfärdiga men överflödiga löpningar längs gitarrhalsen eller onödiga trumfills. Istället spelar de i varje ögonblick just exakt det som låten och showen behöver.
Kanske är det också den där coolheten som får dem att inte göra någon affär av att bandet i år firar 50-årsjubileum, och det med orörd originaluppsättning.

Powertrio-formatet har sina begränsningar. Det har bluesmusiken också. Men bandet gör begränsningarna till en dygd. I inledningen låter de ett knippe klassiker glida samman. En Waiting for the bus glider sömlöst in i en Jesus just left Chicago. Gibbons gitarrsound är det samma rakt igenom, oavsett låt och mer eller mindre urflippat instrument (den vita fuskpälsfluffiga basen och gitarren förtjänar att nämnas).

De hittar dynamiken i det lilla, som när Gibbons röst låter som stigen från botten i träskmarkerna i Mississippi-deltar och ställs mot Dusty Hills betydligt ljusare i Beerdrinkers and hell raisers.
Ett knippe synbart disparata covers – Elvis Presleys Jailhouse Rock, Merle Travis folksång 16 tons och obskyra gangsterrap-pärlan 39 lighters – faller i gruppens händer perfekt in i mallen.

Den sistnämnda, som i ZZ Tops tappning fått namnet I gotsta get paid och finns med på senaste plattan, La Futura, beskrevs av en amerikansk kritiker som “the ghetto of the 50’s meets the ghetto of the 90’s. Det stämmer rätt bra och är på något sätt passande för hela bandets sätt att ta sig an bluesarvet.

Arvet efter Kiss lever vidare

Återväxten är säkrad. Åttaårige Olle Igemar från Förslöv, här tillsammans med mamma Anneli och pappa Andreas, i Ace Frehlys Spaceman-smink. Foto: Jörgen Johansson.

Redan när man kommer in på Sweden Rock Festivals område fattar man vilka som är årets stora namn. Från mixertornet som reser sig upp alldeles innanför entrén tittar Paul Stanleys stiliserade och Starchild-sminkade ansikte ut över den invällande folkmassan.

Sagan om Kiss började i New York i det tidiga 70-talet när Paul Stanley och Gene Simmons svararade på en annons där trummisen Peter Criss sökte folk att spela med. Man knöt till sig gitarristen Ace Frehley och gjorde sin första spelning tillsammans i Queens den 30 januari 1973 framför en publik bestående av tre personer. Resten är, som det heter, historia.
– De har gått igenom så många stilar så egentligen kan de tilltala vem som helst. De har sin disco-sida, de har det åttiotaliga, de har 70-talssvänget. Det känns som att det finns ett Kiss för alla, säger Guernica Mancini, den Lundabördiga sångerskan i hårdrocksbandet Thundermother som liksom Kiss spelade på Sweden Rock på fredagen.

Gene Simmons, Ace Frehley, Peter Criss och Gene Simmons inför en spelning 1977. Foto: AP/TT

 

Med sminkade ansikten, utflippade scenkostymer, platåskor, rykande gitarrer och pyroteknik skulle de slå ned som en bomb i musikvärlden. Musiken minst lika mycket gemensamt med glamrocken som den hade med tidens mörkare och i det sena 60-talets bluesrock rotade hårdrock.
Kanske var det Gene Simmons demon-sminkning och bloddrypande scenshow som bidrog till myten att bandnamnet – som egentligen kom av att Peter Criss en gång spelat i ett band som hette Lips – skulle vara en förkortning av Knights in Satans Service. De blixtrande S:en i bandets logotyp fick upprörda människor att tro att bandet var nazister, något som ter sig ironiskt med tanke på att både Stanley och Simmons är av judisk börd.
Att föräldragenerationen förfasades gjorde säkert sitt till för att göra bandet till eviga tonårsfavoriter.

Guernica Mancini i Thundermother. Foto: Jörgen Johansson.

Guernica Mancini fick en crash course i allt som har med Kiss att göra när bandet blev utvalda att spela på Kiss Cruise – som är precis vad det låter som, en kryssning i Västindien där allt handlar om det klassiska bandet i november förra året.
– Jag var inte ett jättestort Kissfan innan vi åkte dit även om jag gillade dem och hade en väldig respekt för bandet men efter det blev jag helt Kissfrälst. De spelade Kiss 24/7 och man blev helt hjärntvättad på ett jättefint sätt. Alla går omkring i sina sminkningar, berättar hon när tidningen möter henne på festivalens VIP-område dagen innan spelningen.
– Det var helt sjukt! Vår ena bokare anmälde oss till tävlingen för att komma med utan att berätta det för oss förrän vi blev topp tio. Vi började promota det så mycket vi kunde och blev till slut utvalda.
– Vi spelade på den minsta scenen och gjorde tre gig och för varje spelning kom det mer folk och ryktet spred sig. Det sista giget gjorde vi i Kiss-sminkning. Jag var Paul Stanley såklart.

Det råder knappast någon tvekan vilket band schweiziskorna Florence Imhof, Claudia Muther och Dalila Di Secli absolut inte skulle missa på fredagskvällen. Foto: Jörgen Johansson.

 

Kiss har varit banbrytande musikaliskt, image-mässigt och när det gäller att skapa en enorm scenshow. Men även när det gäller allt det som är runtomkring musiken och scenframträdandena har man brutit ny mark. Bandets loggor finns på allting från kläder till lunchlådor och till och med en likkista.
“Jag älskar livet men den här får alternativet att te sig rätt jäkla bra” sa Gene Simmons när den sistnämnda lanserades.
När det gäller att dra in pengar vid sidan av kärnverksamheten är det svårt att inte associera till hur George Lucas, i ungefär samma tid som Kiss blev ett av världens största band, lyckades göra Star Wars till en gigantisk pengamaskin.
– Det är en business och det får man respektera, säger Guernica Mancini.

På Kiss Cruise visade det sig genom att även artisterna fick betala för allt som var extra. Som till exempel att se hjältarna spela i full sminkning.
– Därför är jag så jäkla taggad för att få se dem imorgon. Jag såg Kiss spela utan smink på båten och alla de gamla medlemmarna var uppe på scen och jammade. Men jag har aldrig sett dem med sminkningen på.
Och det finns lärdomar att dra även för unga band av att se hur de gamla mästarna skapade en industri kring sin musik.
– Jag tycker att det är väldigt inspirerande för oss. Det är en annan tid som vi håller på att breaka i men vi kan fortfarande lära oss mycket av Kiss, till exempel att merch:en kanske måsta vara lite mer spexig. Nu är vi fortfarande i ett tidigt stadie av karriären men vi är fyra brudar och vi hade lätt kunnat göra en serietidning eller action-figurer för att maxa vårt namn och vår marknadsföring.

Guernica Manzini, Thundermothers i Lund födda och uppväxte sångerska, fick en rejäl Kiss-hjärntvätt när bandet blev utvalda att i vintras spela på Kiss Cruise. Foto: Jörgen Johansson.

 

För Guernica Mancini och hennes bandkamrater gav kryssningen med Kiss minnen för livet. Som till exempel möten med forna bandmedlemmar som gitarristerna Bruce Kulick och Ace Frehley. Tillsammans med nuvarande trummisen Eric Singer fick hon till och med jamma.
– Jag kunde inte sjunga på grund av problem med stämbanden men jag fick hybris och trodde jag kunde spela cajon [ett slags rytmlåda som man sitter på och trummor på med händerna, reds.anm.]. Det var skitpinsamt men fantastiskt.
Paul Stanley och Gene Simmons höll sig dock mest för sig själva på båtens översta våning.
– När vi var på Bahamas gick Paul Stanley framför mig med sin son men jag ville inte gå fram och vara störigt fan.

Vad är det då som är så stort med Kiss och som har fått generation efter generation att följa bandet som nu är ute på sin allra sista världsturné? För Guernica Mancini har de varit en inspiration att ta ut svängarna.
– Jag älskar musiken och showen. Det är så storslaget och fett och coolt. Jag gillar att de har tillåtelse att göra det där som många önskar att de vågade göra. Om jag ska ta det till mitt eget band så har jag tagit ut svängarna mycket mer desto mer trygg jag har blivit som frontare och sångerska. Jag känner att Kiss inspirerar till det.
Hon hyllar också Kiss erkännt hängivna fan club Kiss Army.
– De är så fina människor. Så lojala fans. När vi har spelat nu efter Kiss Cruise har det kommit folk från Kiss Army och tittat på oss.
Det har också lett till Thundermother bjudits in till att spela i Miami på förfesten till den kommande kryssningen, tillsammans med bland andra Ace Frehley och Sebastian Bach.

Bröderna Johan och Mattias Carlsson tillsammans med Anja Johansson, alla från Stockholm. ”Men vi är trevliga Stockholmare, det finns faktiskt sådana”, säger Johan. Foto: Jörgen Johansson.

Jack Black lever rockstjärnedrömmen

Jack Black i Tenacious D. Foto: Jörgen Johansson.

”Är ni på låtsas eller på riktigt?”
Den frågan får Doktor Kosmos i en låttext.
Citatet dyker upp i hjärnan under inledningen av Tenacious D:s spelning under torsdagen på Sweden Rock Festival. Duon som består av Hollywood-skådisen Jack Black och Kyle Gass omfamnar ett brett spektrum av (hård)rock med Blacks ständigt närvarande komiska ådra i centrum. Han leker med rockens klischéer och myter. .
Inledningsvis känner jag mig lite tvekande. Blacks scenpersona ekar hans roll i filmen School of Rock. Å andra sidan känns det som att det finns väldigt mycket av Black själv i den rollen och att kärleken till rockmusiken är genuin finns det ingen tvekan om.
De vinner över mig. Det är charmigt, medryckande och framförallt roligt.
”Kan du haja, vi är på låtsas OCH vi är på riktigt”, lyder Doktor Kosmos svar på frågan. Och det känns som att Tenacious D också är just det.

Powerwolf. Foto: Jörgen Johansson.

Komiska under torsdagen på SRF var också tyska power metal-bandet Powerwolf, vars bombastiska musik för tankarna till ett Sabaton med kyrkorgel, corpse paint och Hammer Horror-estetik. Jag är dock inte säker på att det är meningen att de ska te sig som komiska. Det är lite fånigt men ändå kul. Man skojar inte bort de allsångsvänliga refrängerna, även om det bombastiska och teatrala blir lite väl mycket emellanåt.

Joe Elliott i Def Leppard. Foto: Jörgen Johansson.

Torsdagskvällens headliners var Def Leppard, ett band som var ungefär så heta man kunde bli när de 1987 släppte albumet Hysteria. Historien om hur trummisen Rick Allen höll på att mista livet i en bilolycka men istället blev av med en arm och hur han, trots det, lyckades ta sig tillbaka till trumpallen skapade ett massivt intresse som infriades av ett par rejäla radiohits och ett delvis nytt sound framplockat av demonproducenten Mutt Lange.
Jag lyssnade sönder mitt kassettband med skivan på, inte minst låtarna Animal och Pour some sugar on me gick heta. Under de senaste 30 åren måste jag dock erkänna att jag inte skänkt många tankar åt Rick Allen, Joe Elliott och deras bandkamrater. Det tydligt 80-talsfärgade soundet har väl inte klarat tidens tand sådär jättebra och jag var väl inte supeladdad inför deras spelning.
Jag måste ändå ge dem att de levererar en snygg show där allt sitter på proffessionellast möjliga sätt. Även om svänget är ganska stelt så finns det en tilltalande entusiasm, spelglädje och showmanship som väger upp.

Alissa White-Glutz i Arch Enemy. Foto: Jörgen Johansson.

För mig personligen var det dock Arch Enemy. Att byta sångare är en prövning som de flest band knappt överlever. Den svenska melodiska dödsmetallens flaggskepp har gjort det två gånger. Det var med sina andra vokalist, tyskan Angela Gossow och hennes bengkrossargrowl i centrum, som de tog klivet upp till giganterna. Sedan en handfull år tillbaka är det dock kanadensiska Alissa White-Gluz som frontar bandet. Och det gör hon med pondus, attityd och ett bett i rösten som inte står Gossow långt efter.
Det är svårt att kombinera brutalitet med melodier och dynamik men Arch Enemy gör det med den äran. Frågan är dock om festivalen inte borde placerat dem på största scenen med tanke på den massiva publiktillströmningen.

Johanna Sadonis i Lucifer. Foto: Jörgen Johansson.

Det enda trista är att spelningen krockar med Lucifers gig vilket tvingar mig att alternera mellan två scener. Lucifer centrerar kring sångerskan Johanna Sadonis och den nuvarande upplagan av bandet har hennes fästman, den inte helt obekante Nicke Andersson, på trummor.
Det är inte bara Lucifer-loggan från Kenneth Angers film Lucifer Rising på Sadonis byxdress som för tankarna till den mörkare sidan av det sena 60-talets San Francisco. Musiken påminner om en hårdare variant av bandet Coven och Sadonis utspel känns som en sentida Stevie Nicks samtidigt som rösten ekar Grace Slick. Det är på det hela taget en alldeles utmärkt spelning.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.