Äldre män gör saker tillsammans

Det största livstecknet från Rolling Stones har det senaste året varit de massproducerade, taskigt reproducerade varianterna av gamla t-shirttryck med anknytning till bandet som dykt upp på galgarna i den svenska herrmodekedjan Dressman. Under tiden gör Mick Jagger något som vid en första anblick ser osedvanligt oaffärsmässigt ut – bildar en supergrupp med Dave Stewart, Joss Stone, Damian Marley och AR Rahman. Super Heavys album släpps i september, och här är ett mikroskopiskt smakprov.

Teasern är för sparsmakad för att man ska kunna säga något vettigt om det musikaliska, men jag hoppas i alla fall på att reggaenörden Jagger får lite mer spelutrymme igen – den där figuren som mot alla odds tycks glömma bort de allt mer aparta poserna och sitt eget förlutna.

Grattis Bob!

Bob Dylan, undflyende och ofrivillig ikon, fyller 70 år i dag. Eftersom så många fruktlösa försök att ringa in artisten, sångaren och poeten gjorts undviker jag det och konstaterar istället att den oförmågan förmodligen är hemligheten bakom att Dylan efter snart 50 år som skivartist fortsätter att dra till sig fanatiska tillbedjare. Ja, okej då, jag får väl medge…får räkna in mig någonstans i den skaran. Har man en gång låtit sig sugas in i den här världen finns det ingen väg ut. Blir aldrig färdig med den här mannen.

När man trott sig börjat ringa in honom tätnar dimridåerna igen – ”Blood on the tracks”, en skilsmässoskiva? Säger vem då? Knappast upphovsmannen själv. Och när man trodde sig ha greppat den ”sena Dylan”, som firat stora kreativa triumfer sedan dystra ”Time out of mind” 1997, släpper han en nostalgisk och småtramsig julplatta. Och ger sig på en ny karriär som jovialisk radiopratare. Och så vidare.

Den lillgamle Woody Guthrie-wannabe som tog sina första stapplande steg på New Yorks folksångarklubbar i början av 60-talet spädde på myten om sig själv på bästa bluesmanér. Det är en mytbildning som huvudpersonen själv sedan länge slutat att aktivt underblåsa – det behövs inte längre. Den extrema sparsamheten när det gäller intervjuer, ständiga omtolkningar av det egna materialet, motviljan mot att vara en talesman för någon eller något, vägran att se tillbaka – sådant kallas integritet. Tack för musiken och grattis på födelsedagen!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=otIZhCazQ_c]

Linnea långt från ”Idol”

I sällskap med jazzförnyarna Prylf är det lätt att glömma att Linnea Henriksson visst var med i något som hette ”Idol” för några månader sedan. Prylf är något så uppfriskande som ett coverband med en mission – de tar jazzstandards, maler ner i sin musikaliska kvarn för att sedan bygga upp allt igen – men då i en helt annan skepnad. I kväll spelar Prylf på ”Babel” i Malmö. Vi träffade bandet inför konserten:

Se klippet här.

23 minuter konvoluthistoria

Ännu ett bob hund-relaterat blogginlägg?!?? tänker kanske vän av ordning. Jo, men jag utlovade ju faktiskt Martin Kann-webb-tv för några dagar sedan. Här är inslaget, där Kann går igenom sina skivomslag för bob hund – album för album på 23 minuter:

[brightcove:893715699001]

Omslag: Martin Kann

Förra veckan hälsade jag och nöjesredaktör Zandihn på Martin Kann på Österlen. Låter namnet bekant? Jo, det är mannen bakom samtliga bob hunds skivomslag, inklusive det senaste, det geniala icke-omslaget till ”Det överexponerade gömstället”. En god stund såg ”Istället för intervju: Förvirring” bli rubriken för dagen, men efter att ha rundat Sjöbo och irrat runt på knappt farbara grusvägar nordost om Tomelilla hittade vi till slut rätt. Resultatet hittar ni i fredagens Skånska Dagbladet och i två webb-tv-inslag här och här.

Bland annat berättar Kann historien bakom alla bob hund-omslagen; hur kom till exempel de märkliga ansiktena på ”Stenåldern kan börja” till? Men allt började med en grötreklam. Mer på fredag!

Äntligen!

Goda nyheter; bob hund är tillbaka med en ny platta och Thomas Öberg strösslar den i vanlig ordning med sina patenterade, knivskarpa oneliners. Skånskan träffade Jonas Jonasson i Tambourine studion i Malmö:

[brightcove:826804246001]

…och här är en längre version av intervjun:

[brightcove:827239403001]

Dressman-rock

Foto: Scanpix

Att Rolling Stones nu för tiden framför allt är ett framgångsrikt och välskött företag (mer så än ett regelrätt rockband) har väl egentligen framgått med all önskvärd tydlighet sedan åtminstone tidigt 90-tal. Att bandet nu kommer med en egen klädkollektion i samarbete med herrklädkedjan Dressman kommer därför inte som någon chock. Det var ekonomistudenten Mick Jagger som på ett tidigt stadium tog tag i bandets finanser och är det någon av medlemmarna som har något intresse för liknande samarbeten så är det Jagger.

Men är då inte det här ett effektivt sätt att devalvera sångernas laddning och budskap? Tja, på väldigt kort sikt kanske. Däremot har jag svårt att se att det på längre sikt skulle solka ner bandets namn. Märk väl; Stones fick tidigt en ”anti-etablissemanget”-image stämplad på sig, en image som på något vis levt sitt eget liv i den journalistiska rapporteringen kring bandet i tidningar och böcker utan någon stor inblandning av medlemmarna själva. Bandet blev någon slags ställföreträdande rebeller utan att aktivt göra anspråk på det. Och låt oss vara uppriktiga – utan Jaggers affärssinne och intresse hade Stones knappast existerat i dag. Att det under de senaste decennierna med ojämna mellanrum faktiskt också blivit en del minnesvärd musik har nog mest att göra med den klassiska dragkampen mellan den strikte Jagger och fritänkaren Richards.

R.I.P. Trish Keenan

I helgen nåddes vi av den outsägligt sorgliga nyheten att Trish Keenan, sångerska i Birminghambandet Broadcast, gått bort i sviterna av lunginflammtion och svininfluensa – 42 år gammal. Bandet hann aldrig få den där breda uppmärksamheten det förtjänade, men är det någonstans du ska börja så är det med albumet ”Ha Ha Sound” från 2003.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=7_7RGSb7CvQ]

En åldrad 25-åring

I kväll viker SVT en timme åt humorprogrammet ”Helt Apropå” som fyller 25. Stellan Sundahl, Fritte Friberg, Lotta Thorell och Kryddan Pettersson må ha varit något av pionjärer inom svensk politisk tv-satir, men det är med blandade känslor jag youtube-surfar mig igenom några inslag från serien. Föregångare, ja kanske det – samtidigt blir det tydligt hur hårt och snabbt den här typen av humor åldras.

…Så därför över till något mer tidlöst – den alldeles för tidigt bortgångne Stellan Sundahl ensam på scen:

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=rl7V1b4myoQ]

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=nc2JvFagIzs&feature=related]

För bra för ”Idol”?

På fredag är det final i ”Idol”. Det blir förstås en promenadseger för Jay Smith, som rev av en ”Enter Sandman” härom veckan som inte ens Verklighetens Folk kunde motstå. Den rockande Helsingborgaren har blivit folkkär. Hans motståndare skulle däremot ha varit Linnea Henriksson.

Nej, det är ingen lokalpatroitism som spökar. Linnea har personlighet, kanske en för stor sådan för att den ska komma till sin rätt i ett så pass supermallat och spikat programformat som ”Idol”. Hennes ”Crazy in Love” var ruggigt stark. Linnea tog sig till ”Idol”-kvartsfinalen med Antony & The Johnsons ”Hope there’s someone”. Här är Antony & The Johnsons rysarversion av Beyoncés monsterhit och det låter onekligen som om Linnea inspirerats.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=zGtmwZjGjyw]
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.