The Prodigys frontman död

Foto: Ennio Leanza/AP/KEYSTONE/TT

Lollipop-festivalen 1996. Firestarter med The Prodigy var nysläppt. Keith Flint var helt galen på scen: blicken vild, frisyren hans patenterade inverterade mohikan och utspelet närmast maniskt.
Det var då jag insåg att avståndet mellan rave och punk inte behövde vara så stor.

På 90-talet förenade The Prodigy rave-scenens dansbeats med punkens attityd och aggressiva utspel. Det resulterade i hits som Firestarter och Breath.
Nu rapporterar brittiska medier att gruppens frontman, Keith Flint, har hittats död i sitt hem i Dunmow i Essex på måndagsmorgonen. Han blev 49 år gammal.

Enligt tidningen The Independant var polisen fortfarande på plats vid sångarens hem vid halv två-tiden på måndagen, trots att man inte betraktar dödsfallet som misstänkt.

Polisen larmades till Flints bostad strax efter klockan åtta på morgonen.
– Vi uppärksammades på oro för en persons välfärd vid en adress på Brook Hill, North End, strax efter 08.10 på måndagen. Vi ryckte ut och, tyvärr, så dödförklarades en 49-årig man på plats. Hans anhöriga har underrättats, säger en representant för Essex-polisen till brittisk media.

The Prodigy var en del av det tidiga 90-talets ravescen och slog igenom på bred front 1996 med hitsinglarna Firestarter och Breath, som båda toppade den brittiska hitlistan, och med albumet The fat of the land, gruppens tredje, som kom årets därpå.

Med sitt aggressiva sound med ena benet i techno och bigbeat och det andra i punk och alternativrock slog bandet en brygga mellan danskids, indiepopfans och rockers. Keith Flint var inte bara gruppens sångare utan också dess självklara visuella fokus med sina piercingar, vilda blick och utflippade frisyr.

När den svartvita videon till Firestarter visades på Top of the pops skrämde Flints utspel barn – eller i alla fall deras föräldrar – så till den grad att BBC bannlyste den.
– Vi var farliga och spännande! Nu är det ingen som vill vara farlig. Det är därför folk tvångsmatas med kommerisella mallstöpta skivor som bara är säkra, säkra, säkra, sa Keith Flint i en intervju med The Guardian 2015.

Totalt sålde The Prodigy uppskattningsvis 30 miljoner skivor, fick ta emot en lång rad priser – inklusive två Brit awards, tre MTV Music Awards. fem MTV Europe Music Awards, två Kerrang Awards och två Grammy-nomineringar. Alla gruppens album, förutom debuten Experience från 1992, toppade den brittiska albumlistan. Deras senaste album No tourists kom i november 2018.

Vid sidan om The Prodigy hade Keith Flint ett band som bar hans efternamn. Han var inbiten motorcyklist och vann framgångar med sitt eget motorcykel-team Team Traction Control som vunnit flera TT-lopp.

”Det är med djupaste chock och sorg som vi kan bekräfta vår bror och bästa vän Keith Flints död. En sann pionjär, innovatör och legend. Han kommer alltid att saknas oss. Vi tackar er för att ni respekterar alla berörda personers integritet vid denna tidpunkt” säger The Prodigys övriga medlemmar i ett uttalande som publicerats på Twitter.

Svettigt med Wilmer X

”Det var nästan som på 80-talet” säger Thomas Holst, basist i Wilmer X efter att bandet på lördagseftermiddagen avverkat sin första spelning på Folk å rock.

Med det menade han nog att det var rått och lite vingligt. Om det vinglade var det knappast något som störde. En gratisspelning på hemmaplan i Malmö – som en avslutning på deras bejublade dubbeljubileumsår, var naturligtvis en promenadseger även om det inte gjorts någon större marknadsföring, annat än att lägga ut evenemanget på Facebook. Stället var packat till bristningsgränsen och även om de bara körde en dryg handfull låtar var det tätt och svettigt.

Det skulle från början bara varit en signering av boken Wilmer X – 40 år av blues, svett och tårar (uppdaterar inlägget när jag inom kort har hunnit läsa färdigt den) men det är klart att det skulle spelas också, fattas bara annat. Och visst satt ”Hon är ihop med en insekt”, ”Kör mig död” och ”Blod eller guld” precis där de skulle.

Frågan är dock om det bästa under giget ändå inte var det faktum att Nisse Hellberg precis innan de gick av scenen före extranumret sa något i stil med ”Vi ses igen – och det gör vi”. Jag hade svårt att tolka det på annat sätt än att den här återföreningsvändan inte är över än. Och kommen till sidan 232 i boken bekräftas min tolkning:

”Vi kör vidare nästa sommar också. Det här är alldeles för kul för att lägga ner”, säger Nisse Hellberg i boken.

Det är något som står väldigt klart efter att ha sett dem dels på Malmöfestivalen och dels nu på Folk å rock: att de har varit efterlängtade av publiken och att de lyckats förmedla känslan av att de själva längtat efter det här och att de har kul tillsammans på scen. Inte minst är det sant på en liten trång scen som den inne på Folk å rock. A

Efter spelningen stod jag och språkade med en man som åkt ända från Växjö för att se dem köra några få låtar och som stått och väntat inne på stället i fyra timmar på att de skulle gå på. Den typen av hängivenhet måste man uppskatta.

Fotnot: 2018 markerar ett dubbeljubileum i och med att Wilmer X firar 40 år som band och att de på Sweden Rock i somras gjorde sin 1 000:e spelning.

Uppdatering: komen till 232 i boken bekräftas min tolkning av Nisses ord på scen: det blir en fortsättning: .

 

Ingen mossa på Union Carbide

Det var något lite farligt med Union Carbide Productions back in the day. Det gick rykten om dem. Och så hade de ju tagit sitt namn från världens då mest hatade företag.

1984 flög en kemisk fabrik i Bhopal i Indien ägd av Union Carbide Corporation i luften. Lågt räknat 20 000 dog och 100 000 fick livslånga skador. Dem döpte sig ett band från Göteborgs bättre bemedlade förorter efter två år senare. Man behövde inte vara särskilt lättkränkt för att bli provocerad av det.

Rent musikaliskt tedde de sig dessutom på något som gick stick i stäv med tidsandan. På MTV blandades pudelrock med plastpop och på högstadieskolorna stod slaget mellan syntare och hårdrockare.

Så här i efterhand kan man väl se hur de plockade upp på den våg av amerikansk undergroundrock som växt fram i efterföljden av Black Flag och Hüsker Dü och pekade ut vägen mot 90-talet. Med en stadig dos av tidiga Stooges i grundbygget skapade de svallvågor som nådde hela vägen över Atlanten, något som var betydligt svårare i en internetlös era. Bäst var de när de släppte lös det totala vansinnet på scen.

Tidigare i höstas, lagom till 25-årsjubiléet – eller vad man ska kalla det – av att bandet splittrades släpptes en liveplatta från bandets spelningar på CBGB i New York gjorde de spelningar på Liseberg och Gröna Lund; spelningar som nu följs upp med en mindre klubbturné.

Jag kan inte svara för Gröna Lund-spelningen men på hemmaplan i Göteborg var det, trots en rätt kall och fuktig kväll, gott om folk. Att säga att det var det på KB igår kväll vore en överdrift men de som var där fick höra ett band vars musik det inte växt någon mossa på.

Förstärkta av Lisen Rylander, syster till trummisen Henrik Rylander och tidigare medlem i utmärkta electronicaduon Midair Condo, på piano och Billy Cervin från Ebbots soloband på gitarr, hittar de ett alldeles oemotståndligt ångvältsgroove som liksom mal ned eventuellt motstånd. Ibland, som när de låter Career Opportunities gå över i den nästan meditativa Down on the Beach hittar de den där sköna skärningspunkten där protopunk möter frijazz – lite som när Stooges på sin tid plockade fram saxofonen.

I Down on the Beach är det Ebbot som tutar lur. På Liseberg var det en turkisk Zuma-tuta men på KB gjorde han det med rösten istället, jag misstänker att det beror på att han efter Gröna Lund-spelningen tappade bort munstycket …

Det är alltid svårt det här med spelningar med band som man har ett nostalgiskt förhållande till. Jag kommer aldrig att glömma hur de röjde på scen på Kulturlagret i Falkenberg, jag tror det var 1991. Och visst är Union Carbide idag i någon mån en annan best än vad de var då. Det blir liksom ingen Ebbot i silverfärgade badbyxor under extranumren – och det kanske vi ska vara tacksamma för.

Musiken låter förvånansvärt vital – kanske beroende på att den inte var så tidsbunden när det begav sig – och bandet framför den med värdighet kombinerad med ett kompromisslöst sväng som griper tag trots att bandets låtar egentligen inte har den där hitkaraktären som Ebbot och company skulle hitta med The Soundtrack of our Lives.

“Lika vilse i pannkakan nu som då”

Foto: Morgan Karlsson

Från akustiskt till vrålrock. Punkikonen Johan Johansson kommer, tillsammans med KSM3, till Malmö och tar med sig låtskatten från KSMB, John Lenin och soloplattorna.
– Ibland är det kul att vrida upp till elva, säger Johan Johansson

Vid sidan om Ebba Grön var KSMB det största bandet på den stockholmska punkscenen i slutet av 70-talet. Med låtar som Tidens tempo, Atomreggae och Sex-noll-två skrev de in sig i den svenska rockhistorien. Men det hela tog en ända med förskräckelse. Efter ett par återföreningar blev det ett storbråk mellan forna medlemmar, något som ledde till att det idag både finns ett KSMB och ett KSM3 ute på vägarna. Det sistnämnda kan väl närmast beskrivas som en supergrupp med två medlemmar från KSMB, två från Fas 3 och en från The Hellacopters och Strindbergs.
– Det började av väldigt trista skäl, konstaterar Johan Johansson över telefon från Sardinien där han befinner sig på sin årliga visit hos en vän.
– Det har varit en massa tjafs mellan före detta kollegor. För att vända det till något roligt och för att åka ut och ta tillbaka vår egen musik så fick vi göra det här.

Foto: Jeanette Andersson

Med sig i bagaget, när KSM3 på lördag kommer till Kulturbolaget, har de låtar från hela Johan Johanssons karriär utom från åren med Strindbergs.
– Jag spelar mest akustiskt nu för tiden så det är kul att köra låtar som är svåra att göra på ett sådant sätt.
Det har gått 40 år sedan KSMB bildades och nästan lika länge sedan första inspelningarna släpptes. Ändå tycker inte Johan Johansson det känns som att återbesöka den han en gång var när han sjunger dem.
– Nja. Nej. Jag har fått leva med det här hela tiden. Det är ingenting som jag har stoppat ned i en låda och gömt bort. Det här är något man blir påmind om och som folk står och skriker efter var jag än spelar själv.
– Igår firade vi min frus födelsedag och man känner att man börjar bli lite gammal, men sådant där, det är bara siffror. Jag tycker inte att det är någon större skillnad mellan människan man är nu och när man var 19 faktiskt. Jag har väl ingen utvecklingspotential kanske. Jag känner mig lika vilse i pannkakan nu som då.

Kan det inte vara så att man har utvecklingspotential så länge man känner sig vilse?
– Jo, absolut. Jag vill inte bliva stur, som Pippi sa. Det jag menar är att det inte känns som något sökt sätt att gräva sig tillbaka till någon man inte är längre. Det finns något av det där kvar i en.
Du har inte gjort som Thåström gjorde under lång tid efter Ebba och Imperiet, att stoppa undan sitt gamla material för att senare plocka fram det igen?
– Lite så är det kanske. Inte för att man på något sätt tagit avstånd från det men det passar kanske att göra lite andra grejer ibland. Jag tror inte att Pimme varit så heller. Han har väl velat visa vad han pysslar med nu och inte åka omkring och göra någon revival på sig själv. Det har inte jag heller någon lust att göra. Det är därför vi inte spelar så ofta med det här bandet utan det är vid väl valda och få tillfällen.

Efter att KSMB splittrades första gången och även Johan Johanssons band Strindbergs och John Lenin gått i graven har han ägnat sig åt solokarriären men också åt att hjälpa andra artister.
– Jag vill hålla på med musik. Det är det viktigaste för mig. Jag hamnade i det här läget när jag var 18, 19 år. Då hade jag fått åka på turné, gjort plattor och det hade varit tjejer med Instamatic-kameror som fotade en. Efter att man har fått den där bekräftelsen, då kan man släppa det och bara hålla på med skojig musik. Sedan gillar jag att hjälpa fram nya grejer och få folk att lyssna på sådan musik som jag tycker om. Det har varit en mission för mig som ibland har varit väldigt mycket viktigare än att göra musik själv. Det är skoj att ha hjälpt fram artister som [Stefan] Sundström och [Lars] Winnerbäck.

Det måste ge en egokick också när Winnerbäck idag är en av landets största artister som drar jättepublik …
– Just när det gäller Winnerbäck var nog alla lika förvånade. Jag var ganska övertygad att det skulle gå bra för honom men så jäkla bra trodde nog ingen. Det är jättekul att ha varit med och gett en liten starthjälp.
– Det och att få ha hållit på med gamla idoler. Att ha fått göra en platta med Kjell Höglund som man får bestämma hur den ska låta är helt fantastiskt. Även om det kan ses som raka motsatsen till en egotripp så är det ändå det det är.
– Jag håller på att jobba med en tjej som heter Ellinor Brolin som spelar Kjells grejer. Vi har fått låtar av honom, nya oinspelade grejer som vi håller på och spelar in. Hon har fått hans stafettpinne. Vi träffas ibland och ibland har han med sig en stor pärm med outgivna grejer som han sätter i händerna på Ellinor och säger: de här ska du göra. Det är din tur nu.

På senare år har Kjell Höglunds musik fått något av en renässans. I julas kom en ny singel, i våras släppte Ellen Sundberg en skiva med tolkningar av hans låtar och så har vi då Ellinor Brolins kommande album.
– Ja, den lever och mer nu än på länge. Kjell är en av mina bästa och finaste vänner så det är jättekul att han får uppskattning nu medan han fortfarande lever och han är jätteglad för det själv.
– Jag och Ellinor ska direkt efter att jag spelat i Malmö åka till Västerås för att på söndag spela Kjell-låtar i domkyrkan. Då ska han komma dit och titta. Det är lite ballt. Det är verkligen från det ena till det andra på två dagar.

Vad ger det dig, den dubbelheten mellan rock n roll å ena sidan och mer stillsam singer-songwriter-musik å den andra?
– Det ligger mer i ögonen på betraktaren kan jag tycka. Egentligen är det samma sak. Det är 60-talspop med proggtexter kan man säga om man ska hårddra det. Sedan handlar det bara om på vilket sätt man spelar det. Det finns något som är skithäftigt med att ha ett band bakom sig och skruva upp på 11 och köra och det finns något som är jättehäftigt och lärorikt med att sitta helt ensam och vara tvungen att fånga en publik så att de inte sitter och babblar skit, liksom. Det är jättekul att kunna göra båda de grejerna.

KSM3 består av: Johan Johansson (från bla KSMB, Strindbergs, John Lenin), Tony Johansson (Fas 3), Peter Ampull (KSMB), Johannes Borgström (Fas 3) och Robban Eriksson (Hellacopters, Strindbergs).

KSM3 gör i helgen en miniturné och spelar i storstäderna. Ikväll på Slaktkyrkan i Stockholm, på fredag på Sticky Fingers i Göteborg och på lördag på Kulturbolaget i Malmö. Förutom KSM3 spelar även Charta 77, Ola Aurell och Herman Hedning.

Soulens drottning är död

Aretha Franklin i samband med att Barack Obama svors in som president 2009. Foto: AP/TT

Uttryck som popprinsessa, rockkung och souldrottning är slitna, uttjänta begrepp. Men för Aretha Franklin känns det ändå passande att ta till benämningen soulens drottning. Hennes betydelse och roll i genrens utveckling är så monumental att jag nästan skulle vilja kalla henne genredefinierande. Hur låter soul? Lyssna på Aretha så förstår du.

Hon hade dessutom något slags drottninglik värdighet över sig. Tänk bara på scenen i Blues Brothers (1980) där hennes karaktärs make, Matt ”Guitar” Murphy, vill dra iväg och spela med bandet och hon säger till honom att tänka över konsekvenserna av sina handlingar. När han säger till henne att hålla käften så utbrister hon i Think, en alldeles fantastisk soulstänkare som osar av attityd, kraft och kampvilja.

Det faktum att hon lyckas dansa runt i kulissen av en lunchrestaurang och mima till sin egen gamla hit från 1968 med humor och värdighet är ett vittnesmål om vilken artist hon var.

Det kan tyckas att märkligt att i en text om en av världens största sångerskor, egentligen oavsett genre, dra upp en filmscen ur lätt komedi men det var där det började för mig. Visst hade jag hört henne innan, inte minst R.E.S.P.E.C.T. – Otis Redding-låten hon gjorde till helt och hållet sin – men det var Think i Bluesbrothers som fick mig att förstå hennes storhet.

Annars är det just R.E.S.P.E.C.T. som är den viktigare låten. I Reddings original handlar det om en man som bönfaller sin flickvän eller fru att han ska göra vad som helst för henne bara han får hennes respekt. I Franklins händer blir den något större och kom att få en överförd betydelse, såväl för den afroamerikanska medborgarrättskampen som i kampen för jämställdhet.

Epitetet The Queen of Soul fick hon redan på 60-talet och det är svårt att argumentera mot. Lyssna på hennes tolkning av Sam Cookes A change is gonna come, lyssna på (You make me feal like a) Natural Woman, lyssna på I say a little prayer. Lyssna på hennes tolkning av Nessum dorma från Puccins opera Turandot. Hon kunde sjunga allt.

Dödsbudet kom knappast oväntat. Hon har varit svårt sjuk länge i bukspottkörtelcancer och för fyra dagar sedan kom nyheten om att hon låg på sitt yttersta. Hon avled till slut på torsdagen, 76 år gammal. När nyheten når mig sätter jag på hennes version av Spanish Harlem, låten Jerry Leiber och Phil Spector (med benägen hjälp av Mike Stoller) åt Ben E. King men som Aretha skulle göra en både bättre och mer framgångsrik låt av.

Det är något med den där låten – om en (mänsklig) ros som växer genom sprickorna i betongen i ghettot – som känns så väldigt hoppfullt. En del ligger naturligtvis i texten men framförallt ligger det i framförandet och sättet hon laddar den med betydelse.

Drottningen är död. Men hennes arv kommer att leva länge än. Det hörs i de soulvokalister som kommit efter henne, från Chaka Khan via Whitney Houston till … ja … alla.

Om kraften i en låt

Vad är väl en sång. Den kan ju vara tråkig, trist eller alldeles, alldeles underbar. Ibland alla på samma gång.
I torsdags kom sommaren 1994 på återbesök till Malmö. Och om den sommaren hade ett soundtrack som kunde reduceras ned till en enda låt så var det När vi gräver guld i USA med GES.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är superintresserad av fotboll. Jag ska också erkänna att jag inte är en fan av herrar Glenmark, Eriksson och Strömstedt. Men den där sommaren gick vi alla och gnolade om alla flickor vi försakat och på alla dem som trott på allting som vi gjort. Den där sommaren tjatade till och med de minst fotbollsintresserade i umgängeskretsen om Tomas Brolins frisparksmål mot Rumänien.

Vad hände mer musikåret 1994? Oasis släppte Definitely Maybe och vandaliserade ett hotellrum i Hultsfred. Bad Religion blev plötsligt och oväntat – och tyvärr tillfälligt – jättestora. Blur släppte Parklife, Beck Mellow gold med brottarhiten Loser och rapparen Nas sin hyllade debutplatta. Nirvanas Kurt Cobain och bossanova-kungen Antonio Carlo Jobim gick ur tiden. Men allt det där bleknar, i alla fall mot en folklig svensk horisont, i jämförelse med en halvdan fotbollslåt.

2018 har vi åter upplevt en magisk fotbollssommar, om än storleken mindre än för 24 år sedan. Och GES är åter på vägarna. Jag står där i fotodiket på Mölleplatsen med kameran i högsta hugg. Som vanligt är natten varm. Så sparkar de som avslutning på kvällen igång Låten; själva orsaken till att de här herrarna står där på scen tillsammans. På videoskärmen bakom scenen rullar scenerna från när bronshjältarna kom hem och mötte folket på Kungsträdgården.

Det är inte mycket till låt egentligen. Texten är tunnare än min gamla Dead Kennedys t-shirt från 86 som torktumlats en miljon gånger. Men det spelar egentligen ingen roll. Visst blev det silver i hemma-vm 58 men hur många av oss har levande minnen därifrån? Och i kategorin svenska fotbollslåtar är inte konkurrensen stenhård, direkt. Årets försök av Gyllene Tider får ju När vi gräver guld att verka Bob Dylan i jämförelse.

Men poängen är att När vi gräver guld i USA är mer än en låt. Den är ett minne, en känsla. Den är tiden när vi – i alla fall majoriteten av oss i publiken – var unga och vackra. Den är minnet av solen som aldrig slutade skina. Den är känslan av att nu, nu erövrar vi världen. Och den känslan strålade åter ned där vid Mölleplatsen.

Kanske är det just det faktum att texten är så tunn som hjälper oss att fylla den med våra egna minnen och tankar kring den där sommaren vi aldrig glömmer. Det faktum att Anders Glenmark, Orup och Niklas Strömstedt kan konsten att snickra ihop en melodi som vägrar släppa taget om ens medvetande hjälper naturligtvis också till. Så här 16 timmar efter att jag såg honom framföra den spelar fortfarande Glenmarks Hon har blommor i sitt hår i min skalle och det trots att jag hatar den låten.

Wohoo! Union Carbide är tillbaka!

Union Carbide Productions punder sin senaste återförening – 2003. Foto: Jessica Gow

Var det 1991? I så fall var jag nog 19 år. Det var då Union Carbide Productions kom till min hemstad, Falkenberg, och exploderade på scenen på Musikföreningen Kulturlagrets lilla scen.

På den tiden var Ebbot Lundgren inte den vaggande kaftanklädda uppenbarelse han skulle bli med Soundtrack of our Lives, bandet som föddes ur resterna av UCP. Jag minns att han avslutade spelningen iförd endast silverfärgade badbyxor och att det var bra svettigt i den packade lokalen. Det var annars inte så ofta det var packat på Kulturlagret, tyvärr.

– Kungen är här, kungen är här, viskade en kompis, inte utan upphetsning i rösten precis innan spelningen.
Nej, det var inte Carl-Gustaf som kom in i rummet utan Stellan Bengtsson, den första svenske pingisvärldsmästaren som också var känd lokalt för att ha stans största och bästa skivsamling.

Ett par år senare kastade bandet in handduken och ur askan reste sig det, som via ett antal olika konstellationer som till exempel Levitation Ball, skulle bli The Soundtrack of our Life.

1999 står jag utanför baren The Rain Dancer i Seattles universitetsdistrikt och snackar med en yngre man som knappast kan ha varit myndig när UCP lade ned verksamheten.
– Kommer du från Sverige? Varifrån? undrade han.
– Jag bor i Göteborg, svarade jag.
– Oj, känner du till Union Carbide? De kommer väl därifrån? undrade han då.

Fördomen säger ju att det på andra sidan pölen ska vara svårt att hitta folk som kan skilja Sverige från Schweiz och än mindre känna till svenska städer och, gamla nedlagda protopunkband. Men ett halvår i grungens födelsestad har lärt mig att det åtminstone då fanns en stor respekt för svensk garage- och punkrock. Inte minst såg man en del Nomads-t-shirts och att Union Carbides spelning i staden någonstans i 90-talets gryning hade satt sig på minnet hos åtminstone den då unge mannen som jag pratade med.

Nu återförenas Union Carbide för spelningar under sensommaren. Fredagen den 24 augusti spelar de på Liseberg och den 6 september på Gröna Lund. Fler spelningar har ännu inte utannoserats men, tja, Lisebergsspelningen är på pricken en vecka efter att Malmöfestivalen går i mål. Just sayin’.

Texas kommer till Sverige

Foto: Monika Flueckiger/Keystone/TT

Jag antar att det är åldern som gör det, men det kommer en stilla nostlgivåg över mig när pressmeddelandet om att Glasgowbandet Texas kommer till Sverige. Den där sorgsna slidegitarren och det puttrande munspelet i introt till deras hit ”I don’t want a lover”, inledningsspåret på debutalbumet Southside från 1989, börjar spela i skallen. Och så Sharleen Spiteris sång förstås med en lätt skotsk accent trots det amerikanska anslaget i bandets musik. Det blev fler plattor och fler hits: ”Summer son”, ”Say what you want” och ”Black Eyed Boy” inte minst men det det är den där första plattan som lever kvar i mitt minne.

Och minnena från en Roskilde-spelning i början av 90-talet som dyker också upp i minnets filmduk. Det är länge sedan jag lyssnade på deras musik och jag drar på senaste plattan som gått mig helt förbi, liksom det mesta de gjort efter 90-talet. Jump on board från förra året visar sig vara helt okej, ja, kanske till och med bättre än så. Spiteri, som fyllde 50 i november låter lika bra som för 20 år sedan och på låten Great Romances minner den inte så lite om Blondie-sångerskan Debbie Harrys glansdagar.

– Man vill bara veva händerna i luften, snurra i cirklar och sjunga skallen av sig. Vi är lite äldre, förhoppningsvis lite klokare och det är bara, liksom, låt oss lösa saker och inte bråka längre, säger Spiteri i pressmedelandet.

– Nu när jag är äldre har jag hittat lugnet. Jag är 50 nu. Jag spenderade lite tid i Indien efter förra turnén och det gav mig en del klarhet kring mitt liv – Jag tycker att det har påverkat texterna på den här plattan, gett dem kanske en större känsla av tolerans, att bry sig om människor, medvetenhet om andra? Jag är väldigt säker på vem jag är. Jag är väldigt säker på vad jag vill ha i mitt livet. Och vem jag vill ha i mitt liv. Och jag vet definitivt vem jag inte vill ha i mitt liv.

Vad hon refererar till i den sista meningen av citatet är oklart. Hur som helst verkar det inte röra sig om bandmedlemmarna för, att döma av deras Wikipedia-sida, är kärnan i bandet intakt från glansdagarna. Basisten Johnny McElhone (tidigare i Altered Images) som hon en gång i tiden startade bandet med är kvar liksom ursprungsgitarristen Ally McErlaine. McErlaine, låg i koma under nio veckor och spenderade ett halvår på sjukhus efter en massiv hjärnblödning 2009, Sedan 2011 turnerar han dock med bandet igen.

Senaste medlemstillskottet, trummisen Ross McFarlane kom i och för sig in i bandet 2011 men de förefaller ha haft något av en svängdörr på just trumstolen.

Den 5 juni spelar Texas på Pustervik i Göteborg och kvällen efter på Nalen i Stockholm.

Mark E Smith är död – blev 60 år

Foto: Masao Nakagami/Wikimedia

Mark E Smith, mytomspunnen sångare i det legendariska post punk-bandet The Fall, är död. Det meddelar bandets manager på Twitter.

Pam Vander, mer känd som Pam Van Damned, skriver på Twitter-kontot @FallNews att Mark E Smith gick bort på onsdagsmorgonen i sitt hem:

”Det är med stor sorg som vi meddelar att Mark E Smith har gått bort. Han gick bort i morse i sitt hem. Ett mer detaljerat uttalande kommer de närmaste dagarna. Under tiden ber Pam och Marks familj att inte bli störda under denna sorgliga tid.

Mark E Smith blev 60 år gammal. Dödsorsaken är ännu okänd men enligt tidningen NME ställdes en USA-turné in efter att Smith lagts in på sjukhus efter problem med hals, mun och andningssystem. Bandet var tillbaka på scen i Storbritannien i november. Då uppträdde Smith i rullstol.

Under en karriär som varade i mer än fyra decennier – från starten Preswich, Storbritannien 1976 till idag. Första skivan, EP:n Bingo-Masters Break Out! släpttes 1978. Totalt släppte bandet, med Smith som ända stadigvarande medlem, 32 studioalbum och ett stort antal liveskivor. Bandet albumdebuterade 1979 med Live from the Witch Trials och redan samma år kom det andra albumet, Dragnet. Den sista skivan, New Facts Emerge, släpptes i somras.

Med stilla pondus och värdighet


Foto: TT

När radiolegenden Mats Nileskär, Mr Soul själv, pratar om soulmusikens uppkomst i senaste numret av musiktidningen Sonic sätter han den i sammanhanget av medborgarrättsrörelsens framväxt i USA. Blues och gospel hade tappat i relevans för den unga afroamerikanska befolkningen och en ny tid behövde en ny musik:
”Musik som byggde mer på framtidstro, livslust och samtidigt samhällskritik”, beskriver han.
”Efter mordet på Marin Luther King förändrades soulmusiken över en natt och blev mörk, sofistikerad och politisk.”

Musiken var en integrerad del av medborgarrättsrörelsen. Som vi kan läsa i Skånskans intervju med Eric Bibb som publicerades idag var hans far, Leon Bibb, en av artisterna som delade scen med King i Selma, Alabama. Det var också familjebandet The Staple Singers, något av rörelsens inofficiella husband som kombinerade gospel med den nya tidens uttryck. Vid sidan om patriarken Roebuck ”Pops” Staples framträdde dottern Mavis som bandets stjärna.
Hon är i dag 78 år gammal och än visar glöden inga tecken på att falna. Sedan solodebuten 1969 har hon samarbetat med alla från Booker T and the MG:s till Curtis Mayfield och Prince. Madonna arbetade om Staple Singers gamla Respect Yourself till Express Yourself och Mavis Staples själv har dykt upp på inspelningar med Arcade Fire och Damon Albarns Gorrillaz-projekt.

När jag själv såg henne på scen för tiotalet år sedan var hon aktuell med ett album producerat av Ry Cooder med huvudsakligen sånger från medborgarrättsrörelsens dagar. Jag minns en sångerska som trots tilltagande ålder sjöng lika bra som hon någonsin gjort och det med en stilla värdighet och pondus som imponerade oerhört på mig.
Sedan dess har hon på några album samarbetat med Wilcos frontman Jeff Tweedy. Det tredje och senaste, If all I was was black släpptes i fredags och det har gått non stop i mina lurar sedan dess. Jag imponeras fortfarande av värdigheten och pondusen hon sjunger med och det blir naturligtvis inte ett dugg mindre imponerande av vetskapen om att hon närmar sig 80, en ålder då stämbanden på de flesta vokalister stelnat sedan länge.

Tweedy har sett till att hon placeras i rätt musikaliskt sammanhang, med respekt för historien utan att det för den sakens skull blir en musikarkeologisk resa in i det förflutna. I arrangemangen som andas liv och luft möter soul rock och till och med, i titelspåret, en smula disco, allt med en sådan där lite Wilco-esque vänlig ruffighet.

”Om allt jag vore var svart” sjunger Staples.
”Skulle du inte vilja veta mer än så om mig då.”

Och jag tänker på vad Eric Bibb säger i intervjun här intill:
”Även om vi har lite olika utseenden och erfarenheter så är det en bagatell jämfört med det som förenar oss.”
Förra året hedrades Mavis Staples vid en ceremoni på Kennedy Center av USA:s första afroamerikanska president. Medborgarrättsrörelsen må ha splittrats efter mordet på på Martin Luther King men resultatet av den lever vidare, även om vi just nu lever i något slags backlash-tid. Kanske är det dags för någon att i dessa svåra tider plocka upp hans fallna mantel. Och för någon att bära The Staple Singers fackla vidare.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.