Sisters bjöd skön svartsyn

Luften är tjock inne på Kulturbolaget. Röken hänger i luften och det är tvärfullt; spelningen är utsåld sedan månader tillbaka. Så kommer han upp på scenen. Andrew Eldritchs skalle är numera rakad men de obligatoriska solglasögonen sitter där de ska när trummaskinen Doktor Avalanche hostar igång det lika obligatoriska öppningsspåret First and last and always. Han söker sig in i ljuset på en scen där ett kompakt mörker genomkorsas av ljuskäglor; han låter det närmast bränna ansiktet och skapa kontraster lika skarpa som dem i hans sånger.

Jag står där i folkmassan och känner mig nästan lite nervös inför spelningen. Det är en sliten klyscha att prata om att det ena eller andra bandet betydde allt i en viss tid men när det gäller The Sisters of Mercy är det inte överord. De kom fram som en del av, för att inte säga parodi på, postpunken och kom att närmast skapa en egen genre. Svartrock eller goth sade vi då, dark wave säger man nu.

Tre sinsemellan väldigt olika album blev det med lika olika medlemsuppsättningar. Men alltid fanns där i fokuspunkten Eldritchs ödesmättade baryton och lika cyniska som mångbottnade texter.
”Life is short and love is always over in the morning” sjunger han på deras kanske allra bästa låt, Temple of love från 1983. Det är ett passande citat därför att det säger något om varför så många fastnade för dem då det begav sig. I förordet till The gothic rock black book beskrivs svartrockarna som ”a cheery bunch” trots den mörka musik de lyssnar på. Jag tycker att Temple of love-citatet knyter an väl till det. Cynismen – uttryckt i en väldigt cynisk tid – är så uppskruvat att det blir en skrattspegel och musiken, trots molltonerna, en partymusik på ruinens brant.

För mig blev det en stor del av soundtracket till mitt liv. En gång fick jag se dem när det begav sig. Det var 1991 på Roskilde, när den mest hårdrockiga upplagan av bandet turnerade med den då färska Vision Thing-skivan. Det var en ganska lättglömd upplevelse och någonstans där började mitt intresse tona ut.
Inte bara mitt förresten. Det blev inga nya skivor för Sisters of Mercy, istället fortsatte Eldritch att, liksom Ralf Hütter i Kraftwerk, turnera sina gamla låtar med nya musiker.

Det är därför mina förväntningar kanske inte är de allra högsta när Eldritch kommer ut på scenen tillsammans med två gitarrister. Samtidigt vill jag så gärna att det ska bli bra. Det är ändå en viktig del av mina sena tonår vi pratar om.
Någon ny outgiven låt blir det men på det stora hela bjuder Eldritch och company på en greatest hits-show. Visst hade jag kunnat önska mig en Amphetamine logic eller en Body electric men på det stora hela är det en väl sammansatt låtlista med fina versioner av Marian, More och Dominion/Mother Russia i spetsen.

Eldritchs röst är väl inte riktigt vad den varit men förstärkt av allsång och stämning fungerar den. Och även om Eldritch och hans nuvarande bandkollegor ser ut lite som seriefigurer på scen – den långhårige gitarristen har givetvis en fläkt som fluffar upp håret och hans korthåriga kollega syns oftast i hårt motljus för att ge rätt effekt – så känns det som ett någorlunda värdigt sätt att leva på sina gamla meriter.
”All the sisters of mercy they are not departed or gone”, sjunger Leonard Cohen i låten som givit dem deras namn. De både är och inte är det. Och på något sätt är det som sig bör vara. Inte minst som de fortfarande förmår bjuda på både fest och skön svartsyn.

Londonbaserade A.A. Williams som i februari debuterade med en självbetitlad ep värmde upp för Sisters of Mercy, Långsamma suggestiva indievisor med stundtals brännande intensitet skapade klockan-tre-på-natten-stämning trots att visarna på uret nätt och jämnt passerat klockan åtta.

Jag gillar de drömska stämningar hon bygger, mörkret och laddningen men kan samtidigt tycka att det inte känns helt rätt som uppvärmning för just Sisters of Mercy och inte heller så tidigt på kvällen.

En resa till hiphopens rötter

Hur skulle det låta om man gjorden en universitetsföreläsning om hiphopens historia i form av ett live dj-set? Något i stil med det som ägde rum natten mot lördag på Moriskan, antagligen.

Med professor Joseph Saddler, mer känd som Grandmaster Flash, bakom skivspelarna fick vi följa med till genrens födelse i 70-talets Bronx, genom New Yorks fem boroughs, stadsdelar; från en liten business som mötte en stor business till att bli den största businessen i hela musikbranschen.

Bilderna passerar revy på storbildsskärmen bakom Flash och hans berg av elektronik på bordet framför honom. Gatskyltar, kvarter, graffiti och ansikten. Döda hjältar – och levande. Han är medveten om sin plats i musikhistorien och delar med sig av äran. Big Pun, Tupac Shakur, MCA, Scott La Rock och Lisa “Left Eye” Lopez, många har fått lämna jordelivet för tidigt. Han backar inte för att visa upp muralmålningen i Hollis, Queens, som visar upp Jam Master Jay som den största discjockeyn i USA.

Det är en nostalgitripp och en resa till rötterna men framförallt är det ett block party. Det är musik- och dansglädje och redan innan stormästaren intog scenen uppstod spontan break dance i publiken.

Att kalla spelningen på Moriskan vältajmad är en underdrift. Det har bara gått två veckor sedan Grandmaster Flash fick Polarpriset – ett för priset okaraktäristiskt bra val. Flash var inte den förste hiphop-discjockeyn. Han var inte först att scratcha. Men han var den som utvecklade det till en konstform i sig, som gjorde skivspelarna till ett musikinstrument.

Med pappans gigantiska skivsamling och såväl som intresse och talang för elektronik utvecklade han sin quick-mix theory, backspin-tekniken, så att han kunde dra ut på break beatsen i det oändliga.

På Moriskan visade han med all tydlighet att det inte finns några gränser mellan genrer. Allt från AC/DC:s hårdrocksklassiker Back in black till Queen och David Bowies kritvita funkklassiker Under Pressure och – mer otippat – Suzanne Vegas acapellasång på Tom’s Diner kan, med Grandmaster Flashs utsökta musikalitet och känsliga fingrar på vinylen förvandlas till hiphop.

Jag vet inte om det var utsålt på Moriskan men känslan var att det var fullt som sig bör på ett lyckat block party och stämningen var på topp hela vägen till finalen med Run DMC:s It’s Tricky. Och så går ljusen upp och någonstans önskar man att det hade hållit på hela natten. Men så är ju de bästa festerna. De slutar medan man fortfarande vill ha mer.

Svettigt med Wilmer X

”Det var nästan som på 80-talet” säger Thomas Holst, basist i Wilmer X efter att bandet på lördagseftermiddagen avverkat sin första spelning på Folk å rock.

Med det menade han nog att det var rått och lite vingligt. Om det vinglade var det knappast något som störde. En gratisspelning på hemmaplan i Malmö – som en avslutning på deras bejublade dubbeljubileumsår, var naturligtvis en promenadseger även om det inte gjorts någon större marknadsföring, annat än att lägga ut evenemanget på Facebook. Stället var packat till bristningsgränsen och även om de bara körde en dryg handfull låtar var det tätt och svettigt.

Det skulle från början bara varit en signering av boken Wilmer X – 40 år av blues, svett och tårar (uppdaterar inlägget när jag inom kort har hunnit läsa färdigt den) men det är klart att det skulle spelas också, fattas bara annat. Och visst satt ”Hon är ihop med en insekt”, ”Kör mig död” och ”Blod eller guld” precis där de skulle.

Frågan är dock om det bästa under giget ändå inte var det faktum att Nisse Hellberg precis innan de gick av scenen före extranumret sa något i stil med ”Vi ses igen – och det gör vi”. Jag hade svårt att tolka det på annat sätt än att den här återföreningsvändan inte är över än. Och kommen till sidan 232 i boken bekräftas min tolkning:

”Vi kör vidare nästa sommar också. Det här är alldeles för kul för att lägga ner”, säger Nisse Hellberg i boken.

Det är något som står väldigt klart efter att ha sett dem dels på Malmöfestivalen och dels nu på Folk å rock: att de har varit efterlängtade av publiken och att de lyckats förmedla känslan av att de själva längtat efter det här och att de har kul tillsammans på scen. Inte minst är det sant på en liten trång scen som den inne på Folk å rock. A

Efter spelningen stod jag och språkade med en man som åkt ända från Växjö för att se dem köra några få låtar och som stått och väntat inne på stället i fyra timmar på att de skulle gå på. Den typen av hängivenhet måste man uppskatta.

Fotnot: 2018 markerar ett dubbeljubileum i och med att Wilmer X firar 40 år som band och att de på Sweden Rock i somras gjorde sin 1 000:e spelning.

Uppdatering: komen till 232 i boken bekräftas min tolkning av Nisses ord på scen: det blir en fortsättning: .

 

Kraftwerk kommer till Sverige

Elektronmusikpionjärerna Kraftwerk spelar på Liseberg nästa sommar.

Det är svårt att överskatta Kraftwerks betydelse för den musikaliska delen av populärkulturen. Med avstamp i krautrock och avantgardistisk konstmusik i princip skapade de den elektroniska musiken innan ens verktygen till den fanns. Från musikhögskolor i Tyskland till gatorna i New York och Chicago färdades deras maskinella beats och satte ett starkt avtryck i det som skulle bli hiphop, techno och house-musik.

Kraftwerk bildades officiellt av Ralf Hütter och Florian Schneider 1970 i Düsseldorf men var ett resultat av ett musikaliskt sökande som tagit sin början tidigare än så och som nådde sin färdiga form 1974 med deras fjärde album Autobahn. Resten av 70-talet skulle ägnas åt att förfina den formen och att skapa det musikaliska arv som bandet ännu lever på.

Eller bandet. förresten. Idag består Kraftwerk av Ralf Hütter och tre andra killar. Hans gamle vapendragare Schneider lämnade bandet 2008 av okända skäl. Vilket ju passar bra för ett band som inte direkt är kända för att dela med sig av sina privatliv.

De senaste tio åren har man turnerat med sin spektakulära 3D-show, en show som nästa sommar kommer till Liseberg i Göteborg. Den 30:e augusti spelar de på nöjesfältet.
– Att kunna presentera den här showen på Stora scenen är fantastiskt. Kraftwerks 3D-show har besökt scener som Museum of Modern Art i New York, Operahuset i Sydney och varit headliner på alla festivaler av rang. Mäktigt är bara förnamnet, säger Per Alexanderson, underhållningschef på Liseberg.

Det är andra gången showen framförs i Göteborg. Förra gången var på Way out west 2012. Det var då en lika bisarr som fascinerande upplevelse att stå med cirka 25 000 andra människor, alla iförda vita 3D-glasögon, huka sig när rymdstationens långa arm tycktes vrida sig ut över publikhavet och emot oss under låten Spacelab.

Jag minns att jag själv skrev något om att det var lika mycket konstinstallation som konsert – en känsla jag i och för sig hade även när jag såg dem på Roskilde 1998. Själva väljer de att använda den Wagnerianska termen ”Gesamtkunstwerk”, ett allkonstverk.

Fotnot: de tre ”andra killarna” heter Henning Schmitz, Fritz Hilpert och Falk Grieffenhagen.

Ingen mossa på Union Carbide

Det var något lite farligt med Union Carbide Productions back in the day. Det gick rykten om dem. Och så hade de ju tagit sitt namn från världens då mest hatade företag.

1984 flög en kemisk fabrik i Bhopal i Indien ägd av Union Carbide Corporation i luften. Lågt räknat 20 000 dog och 100 000 fick livslånga skador. Dem döpte sig ett band från Göteborgs bättre bemedlade förorter efter två år senare. Man behövde inte vara särskilt lättkränkt för att bli provocerad av det.

Rent musikaliskt tedde de sig dessutom på något som gick stick i stäv med tidsandan. På MTV blandades pudelrock med plastpop och på högstadieskolorna stod slaget mellan syntare och hårdrockare.

Så här i efterhand kan man väl se hur de plockade upp på den våg av amerikansk undergroundrock som växt fram i efterföljden av Black Flag och Hüsker Dü och pekade ut vägen mot 90-talet. Med en stadig dos av tidiga Stooges i grundbygget skapade de svallvågor som nådde hela vägen över Atlanten, något som var betydligt svårare i en internetlös era. Bäst var de när de släppte lös det totala vansinnet på scen.

Tidigare i höstas, lagom till 25-årsjubiléet – eller vad man ska kalla det – av att bandet splittrades släpptes en liveplatta från bandets spelningar på CBGB i New York gjorde de spelningar på Liseberg och Gröna Lund; spelningar som nu följs upp med en mindre klubbturné.

Jag kan inte svara för Gröna Lund-spelningen men på hemmaplan i Göteborg var det, trots en rätt kall och fuktig kväll, gott om folk. Att säga att det var det på KB igår kväll vore en överdrift men de som var där fick höra ett band vars musik det inte växt någon mossa på.

Förstärkta av Lisen Rylander, syster till trummisen Henrik Rylander och tidigare medlem i utmärkta electronicaduon Midair Condo, på piano och Billy Cervin från Ebbots soloband på gitarr, hittar de ett alldeles oemotståndligt ångvältsgroove som liksom mal ned eventuellt motstånd. Ibland, som när de låter Career Opportunities gå över i den nästan meditativa Down on the Beach hittar de den där sköna skärningspunkten där protopunk möter frijazz – lite som när Stooges på sin tid plockade fram saxofonen.

I Down on the Beach är det Ebbot som tutar lur. På Liseberg var det en turkisk Zuma-tuta men på KB gjorde han det med rösten istället, jag misstänker att det beror på att han efter Gröna Lund-spelningen tappade bort munstycket …

Det är alltid svårt det här med spelningar med band som man har ett nostalgiskt förhållande till. Jag kommer aldrig att glömma hur de röjde på scen på Kulturlagret i Falkenberg, jag tror det var 1991. Och visst är Union Carbide idag i någon mån en annan best än vad de var då. Det blir liksom ingen Ebbot i silverfärgade badbyxor under extranumren – och det kanske vi ska vara tacksamma för.

Musiken låter förvånansvärt vital – kanske beroende på att den inte var så tidsbunden när det begav sig – och bandet framför den med värdighet kombinerad med ett kompromisslöst sväng som griper tag trots att bandets låtar egentligen inte har den där hitkaraktären som Ebbot och company skulle hitta med The Soundtrack of our Lives.

“Lika vilse i pannkakan nu som då”

Foto: Morgan Karlsson

Från akustiskt till vrålrock. Punkikonen Johan Johansson kommer, tillsammans med KSM3, till Malmö och tar med sig låtskatten från KSMB, John Lenin och soloplattorna.
– Ibland är det kul att vrida upp till elva, säger Johan Johansson

Vid sidan om Ebba Grön var KSMB det största bandet på den stockholmska punkscenen i slutet av 70-talet. Med låtar som Tidens tempo, Atomreggae och Sex-noll-två skrev de in sig i den svenska rockhistorien. Men det hela tog en ända med förskräckelse. Efter ett par återföreningar blev det ett storbråk mellan forna medlemmar, något som ledde till att det idag både finns ett KSMB och ett KSM3 ute på vägarna. Det sistnämnda kan väl närmast beskrivas som en supergrupp med två medlemmar från KSMB, två från Fas 3 och en från The Hellacopters och Strindbergs.
– Det började av väldigt trista skäl, konstaterar Johan Johansson över telefon från Sardinien där han befinner sig på sin årliga visit hos en vän.
– Det har varit en massa tjafs mellan före detta kollegor. För att vända det till något roligt och för att åka ut och ta tillbaka vår egen musik så fick vi göra det här.

Foto: Jeanette Andersson

Med sig i bagaget, när KSM3 på lördag kommer till Kulturbolaget, har de låtar från hela Johan Johanssons karriär utom från åren med Strindbergs.
– Jag spelar mest akustiskt nu för tiden så det är kul att köra låtar som är svåra att göra på ett sådant sätt.
Det har gått 40 år sedan KSMB bildades och nästan lika länge sedan första inspelningarna släpptes. Ändå tycker inte Johan Johansson det känns som att återbesöka den han en gång var när han sjunger dem.
– Nja. Nej. Jag har fått leva med det här hela tiden. Det är ingenting som jag har stoppat ned i en låda och gömt bort. Det här är något man blir påmind om och som folk står och skriker efter var jag än spelar själv.
– Igår firade vi min frus födelsedag och man känner att man börjar bli lite gammal, men sådant där, det är bara siffror. Jag tycker inte att det är någon större skillnad mellan människan man är nu och när man var 19 faktiskt. Jag har väl ingen utvecklingspotential kanske. Jag känner mig lika vilse i pannkakan nu som då.

Kan det inte vara så att man har utvecklingspotential så länge man känner sig vilse?
– Jo, absolut. Jag vill inte bliva stur, som Pippi sa. Det jag menar är att det inte känns som något sökt sätt att gräva sig tillbaka till någon man inte är längre. Det finns något av det där kvar i en.
Du har inte gjort som Thåström gjorde under lång tid efter Ebba och Imperiet, att stoppa undan sitt gamla material för att senare plocka fram det igen?
– Lite så är det kanske. Inte för att man på något sätt tagit avstånd från det men det passar kanske att göra lite andra grejer ibland. Jag tror inte att Pimme varit så heller. Han har väl velat visa vad han pysslar med nu och inte åka omkring och göra någon revival på sig själv. Det har inte jag heller någon lust att göra. Det är därför vi inte spelar så ofta med det här bandet utan det är vid väl valda och få tillfällen.

Efter att KSMB splittrades första gången och även Johan Johanssons band Strindbergs och John Lenin gått i graven har han ägnat sig åt solokarriären men också åt att hjälpa andra artister.
– Jag vill hålla på med musik. Det är det viktigaste för mig. Jag hamnade i det här läget när jag var 18, 19 år. Då hade jag fått åka på turné, gjort plattor och det hade varit tjejer med Instamatic-kameror som fotade en. Efter att man har fått den där bekräftelsen, då kan man släppa det och bara hålla på med skojig musik. Sedan gillar jag att hjälpa fram nya grejer och få folk att lyssna på sådan musik som jag tycker om. Det har varit en mission för mig som ibland har varit väldigt mycket viktigare än att göra musik själv. Det är skoj att ha hjälpt fram artister som [Stefan] Sundström och [Lars] Winnerbäck.

Det måste ge en egokick också när Winnerbäck idag är en av landets största artister som drar jättepublik …
– Just när det gäller Winnerbäck var nog alla lika förvånade. Jag var ganska övertygad att det skulle gå bra för honom men så jäkla bra trodde nog ingen. Det är jättekul att ha varit med och gett en liten starthjälp.
– Det och att få ha hållit på med gamla idoler. Att ha fått göra en platta med Kjell Höglund som man får bestämma hur den ska låta är helt fantastiskt. Även om det kan ses som raka motsatsen till en egotripp så är det ändå det det är.
– Jag håller på att jobba med en tjej som heter Ellinor Brolin som spelar Kjells grejer. Vi har fått låtar av honom, nya oinspelade grejer som vi håller på och spelar in. Hon har fått hans stafettpinne. Vi träffas ibland och ibland har han med sig en stor pärm med outgivna grejer som han sätter i händerna på Ellinor och säger: de här ska du göra. Det är din tur nu.

På senare år har Kjell Höglunds musik fått något av en renässans. I julas kom en ny singel, i våras släppte Ellen Sundberg en skiva med tolkningar av hans låtar och så har vi då Ellinor Brolins kommande album.
– Ja, den lever och mer nu än på länge. Kjell är en av mina bästa och finaste vänner så det är jättekul att han får uppskattning nu medan han fortfarande lever och han är jätteglad för det själv.
– Jag och Ellinor ska direkt efter att jag spelat i Malmö åka till Västerås för att på söndag spela Kjell-låtar i domkyrkan. Då ska han komma dit och titta. Det är lite ballt. Det är verkligen från det ena till det andra på två dagar.

Vad ger det dig, den dubbelheten mellan rock n roll å ena sidan och mer stillsam singer-songwriter-musik å den andra?
– Det ligger mer i ögonen på betraktaren kan jag tycka. Egentligen är det samma sak. Det är 60-talspop med proggtexter kan man säga om man ska hårddra det. Sedan handlar det bara om på vilket sätt man spelar det. Det finns något som är skithäftigt med att ha ett band bakom sig och skruva upp på 11 och köra och det finns något som är jättehäftigt och lärorikt med att sitta helt ensam och vara tvungen att fånga en publik så att de inte sitter och babblar skit, liksom. Det är jättekul att kunna göra båda de grejerna.

KSM3 består av: Johan Johansson (från bla KSMB, Strindbergs, John Lenin), Tony Johansson (Fas 3), Peter Ampull (KSMB), Johannes Borgström (Fas 3) och Robban Eriksson (Hellacopters, Strindbergs).

KSM3 gör i helgen en miniturné och spelar i storstäderna. Ikväll på Slaktkyrkan i Stockholm, på fredag på Sticky Fingers i Göteborg och på lördag på Kulturbolaget i Malmö. Förutom KSM3 spelar även Charta 77, Ola Aurell och Herman Hedning.

Soulens drottning är död

Aretha Franklin i samband med att Barack Obama svors in som president 2009. Foto: AP/TT

Uttryck som popprinsessa, rockkung och souldrottning är slitna, uttjänta begrepp. Men för Aretha Franklin känns det ändå passande att ta till benämningen soulens drottning. Hennes betydelse och roll i genrens utveckling är så monumental att jag nästan skulle vilja kalla henne genredefinierande. Hur låter soul? Lyssna på Aretha så förstår du.

Hon hade dessutom något slags drottninglik värdighet över sig. Tänk bara på scenen i Blues Brothers (1980) där hennes karaktärs make, Matt ”Guitar” Murphy, vill dra iväg och spela med bandet och hon säger till honom att tänka över konsekvenserna av sina handlingar. När han säger till henne att hålla käften så utbrister hon i Think, en alldeles fantastisk soulstänkare som osar av attityd, kraft och kampvilja.

Det faktum att hon lyckas dansa runt i kulissen av en lunchrestaurang och mima till sin egen gamla hit från 1968 med humor och värdighet är ett vittnesmål om vilken artist hon var.

Det kan tyckas att märkligt att i en text om en av världens största sångerskor, egentligen oavsett genre, dra upp en filmscen ur lätt komedi men det var där det började för mig. Visst hade jag hört henne innan, inte minst R.E.S.P.E.C.T. – Otis Redding-låten hon gjorde till helt och hållet sin – men det var Think i Bluesbrothers som fick mig att förstå hennes storhet.

Annars är det just R.E.S.P.E.C.T. som är den viktigare låten. I Reddings original handlar det om en man som bönfaller sin flickvän eller fru att han ska göra vad som helst för henne bara han får hennes respekt. I Franklins händer blir den något större och kom att få en överförd betydelse, såväl för den afroamerikanska medborgarrättskampen som i kampen för jämställdhet.

Epitetet The Queen of Soul fick hon redan på 60-talet och det är svårt att argumentera mot. Lyssna på hennes tolkning av Sam Cookes A change is gonna come, lyssna på (You make me feal like a) Natural Woman, lyssna på I say a little prayer. Lyssna på hennes tolkning av Nessum dorma från Puccins opera Turandot. Hon kunde sjunga allt.

Dödsbudet kom knappast oväntat. Hon har varit svårt sjuk länge i bukspottkörtelcancer och för fyra dagar sedan kom nyheten om att hon låg på sitt yttersta. Hon avled till slut på torsdagen, 76 år gammal. När nyheten når mig sätter jag på hennes version av Spanish Harlem, låten Jerry Leiber och Phil Spector (med benägen hjälp av Mike Stoller) åt Ben E. King men som Aretha skulle göra en både bättre och mer framgångsrik låt av.

Det är något med den där låten – om en (mänsklig) ros som växer genom sprickorna i betongen i ghettot – som känns så väldigt hoppfullt. En del ligger naturligtvis i texten men framförallt ligger det i framförandet och sättet hon laddar den med betydelse.

Drottningen är död. Men hennes arv kommer att leva länge än. Det hörs i de soulvokalister som kommit efter henne, från Chaka Khan via Whitney Houston till … ja … alla.

Punkveteraner med vreden i behåll

Bonni Pontén i förgrunden. Foto: Ralph Bretzer

Med snärtiga melodier, hårdhet och politisk vrede har Asta Kask karvat ut sin plats på den svenska punkscenen och bildat skola.
På lördag ställer sig det 40-årsjubilerande bandet på Kulturbolagets scen i Malmö.

Det var inte bara i storstäderna som punken larmade igång 1977, 78. I skånska Klippan, i Visby och Gävle dök den upp. Och i Västra Götalands nordöstligaste hörn såddes fröet till det som skulle bli trallpunken, även om den termen inte fanns på 80-talet när Asta Kask hade sin första storhetstid.
Men det är ingen trött nostalgiakt som kliver upp på KB:s scen. Senaste EP:n, Historien dömer oss alla, släpptes så sent som i mars och vreden över sakernas tillstånd lever än.

Sångaren och gitarristen Bonni Pontén har hunnit fylla 52 men tycker inte att det har blivit svårare med åren att mana fram ilskan:
– Det är ju självdrivande på något sätt om man nu bryr sig om sin omvärld och är lite engagerad i världen, säger han när Skånskan når honom på telefon.
– En gång var man ju tonåring och upprorisk mot hela den vuxna representationen av världen. Det var krig, korruption, diktatorer, det kalla kriget. Det var atomkraft och värnplikt. Sedan växer man upp och får mer erfarenhet av människor och hur de fungerar på insidan. Jag har blivit allt mer förbannad på hur människor i sig är. Jag tycker helt enkelt att människor är idioter.

Berättelsen om Asta Kask börjar i den lilla västgötska orten Töreboda. Härigenom rinner sedan 1832 Göta Kanal, härifrån skickades 1904 den första brevbomben och här planterades 1978 fröet till det som skulle bli Asta Kask. Att växa upp som punkare i ett litet samhälle i Sverige i slutet av 70- och början av 80-talet var ingen dans på rosor. Det är ingen slump att samlingsplattorna med låtar av punkband från den svenska landsorten heter Vägra raggarna benzin. Eller för den delen att raggarikonen Eddie Meduza sjöng om att ge “punkjävlar” på käften. I häftet till Asta Kasks samlingsalbum Kravallsymfonier berättar de om hur de som 15-åriga punkare tvingades gömma sig i buskarna vid korvkiosken tills raggarna hade dragit, innan de kunde gå fram och handla.

– I Töreboda var de enda punkarna de i bandet X-tas, som sedan blev Asta Kask, och några människor som var i gränslandet. Resten av ungdomarna körde moped och gick i raggarförskolan. Eller så var det stundande knarkare. Alla hade de gemensamt att de tyckte det var kul att spöa punkare, berättar Bonni Pontén.
– Jag hade ju den ynnesten att åtminstone inte vara punkare i Töreboda utan i grannhålan Mariestad en och en halv mil därifrån. Det var illa nog i Mariestad men där fanns det åtminstone ett 50-tal punkare.
Hur allvarliga var motsättningarna egentligen?
– Alltså det var helt sjukt. Som punkare kunde du inte gå igenom Mariestads centrum från 78 till framåt 83 utan att vara säker på att det blev problem. Det sjuka var att raggarna var mellan 18 och 35 år. Vi var kanske 14, 15 och de här vuxna människorna ville ge oss stryk.

Bonni Pontén beskriver en tuff ungdomstid. Det fanns från början en kärnfamilj men den gick sönder. Mamman dog plötsligt och förhållandet med styvfadern skar sig, samtidigt som det smög sig in ett missbruk bland hans bröder.
– Vi har väl det som socialt arv att vi är oroliga själar, säger han.
Tankarna fanns där att han förmodligen inte skulle bli äldre än kanske 25.

– Jag levde som hemlös när jag var 14 år. Jag lyckades bo i ett halvår hos en kompis innan hans föräldrar förstod att jag faktiskt inte hade någonstans att bo. Sedan blev det julafton hos dem och det var så jävla absurt. Då kunde jag liksom inte med… Jag tänkte att jag kan ju inte vara kvar hos dem över julhelgen så jag gick därifrån och hade ingenstans att ta vägen. Det var ett hyreshusområde och jag lyckades hitta en pundarkvart där jag satt och tittade på när folk sköt i sig substanser och blev höga. Det är ju ingen bra miljö för en 14-åring.
– Sedan blev jag fosterbarn hos en familj och började känna mig lite trygg där men det hände grejer där med som fick mig att känna att vuxna människor var svekfulla och sjuka i huvudet. Jag upplevde att de enda jag hade på min sida var bandet. Jag tyckte att livet var ganska meningslöst.

Bandet var som sagt viktigt under de där åren. Man menade allvar med det man skrev och höll idealismens fana högt. Och var stolta över det. Samtidigt upplevde man att när framgångarna växte så gjorde även skitsnacket det.
– Vi har alltid varit schyssta, behandlat alla med respekt och aldrig haft några divalater, ändå började det där kletas på oss. Vi blev kallade diviga rockstjärnor och fick höra att vi sålt oss. Eftersom vi menade allvar med det vi gjorde så kändes det ungefär som ett knivhugg i ryggen. Jag började förstå att även punkare är idioter. Någon sade: ni som är sådana där rockstjärnor, ska inte ni spela in en lp och turnera i Japan som alla pudelrockbanden. Då sade vi nej, för fan, aldrig en LP.
– Då tänkte jag att det bästa sättet att visa att de hade fel var att spela in en LP och sedan lägga ned bandet. Och den LP:n fick heta just Aldrig en LP.

Paradoxalt nog kom den rent personliga vändningen för Bonni i samband med att bandet lades ned 1986. Han och hans dåvarande flickvän fick beskedet att de skulle bli föräldrar.
– Det blev en viktigt pusselbit för mig att bli farsa. Det var väl där det började vända, då fanns det en mening förutom bandet. Då började resan i en annan riktning.

Efter att bandet gått i graven växte deras ryktbarhet och inflytande. En trallpunkscen växte fram i slutet av 80- och början av 90-talet, även om Bonni Pontén värjer sig för att kalla Asta Kask för trallpunk. Han ser bandets musik snarare som en hybrid mellan melodierna från den tidiga punken tillsammans med den andra brittiska punkvågens brutalare tvåtakt.
– Någonstans har man väl tyckt att Asta Kask var originalet för hela den genren. Strebers förädlade det genom att sätta folkmusikprägel på det, en verkligt unik svensk prägel skulle jag vilja säga. De lyckliga kompisarna gick åt andra hållet och jag skulle nog säga att de är trallpunkens uppfinnare.

Under åren i träda fortsatte Bonni att spela, bland annat i bandet Cosa Nostra tillsammans med Asta-trummisen Magnus “Bjurre” Bjurén. 2003 började det röra på sig igen. Den svenska punken firade 25-årsjubileum och Mats Jönsson, sångare i Göteborgsbandet Attentat, hörde av sig. Det skulle hållas jubileumsspelning. Hade Asta Kask lust att göra ett återföreningsgig?
– Vi samlades hemma hos Micke (Blomqvist, bandets andra gitarrist och sångare). Vi bestämda oss för att göra det och när vi ändå skulle samlas och skrapa bort elva års ringsrost tänkte vi sätta ihop en liten turné. Det hade varit ett konstant tryck genom alla år att: snälla kan ni inte göra någon spelning till? Under den resan hittade vi tillbaka till glädjen igen.

Han beskriver spelandet idag som på många sätt roligare än vad det var på 80-talet.
– Jag skulle nog säga att det var lite mer äventyrligt förr, på den tiden för man hade ingen aning om vad som skulle hända.
– Vi som band mår nästan bättre idag än vad vi gjorde då. Idag är vi mer ekonomiskt oberoende. Och vi har distans. När jag var 16 år var bandet liv och död. Det var så oerhört viktigt för mig att det också blev ångestfyllt, men idag är det inte så.

Asta Kask är långt ifrån det enda bandet från den första punkvågen som återuppstått i mogen ålder. Bonni Pontén menar att återföreningen kanske hör ihop med den mänskliga cykeln.
– Man har sina tonår och på något sätt är tonåren lite magiska för alla människor. Antingen är den ett stort svart mörker eller så är det en gyllene era som man längtar tillbaka till. Sedan växer man ifrån det där, kanske hamnar man in radhus och får barn eller så hamnar man i problem och får ett annat fokus. Hur det än är så tar livet en vändning som gör att man kommer ifrån de där magiska tonåren och det händer något annat i livet. När det i slutändan reder ut sig, barnen blir kanske vuxna och du äger din egen tid igen, eller att du får tillbaka kontrollen över livet efter att ha bekämpat ett missbruk eller vad det nu är, så står du där i andra änden och har möjligheten igen. Om man då har intresset kvar och man gillar musiken kanske man samlar ihop det gamla bandet igen.

Asta Kask: Michael Blomqvist, Dadde Stark, Magnus Hörnell och Bonni Pontén Foto: Johanna Hörnell

Wohoo! Union Carbide är tillbaka!

Union Carbide Productions punder sin senaste återförening – 2003. Foto: Jessica Gow

Var det 1991? I så fall var jag nog 19 år. Det var då Union Carbide Productions kom till min hemstad, Falkenberg, och exploderade på scenen på Musikföreningen Kulturlagrets lilla scen.

På den tiden var Ebbot Lundgren inte den vaggande kaftanklädda uppenbarelse han skulle bli med Soundtrack of our Lives, bandet som föddes ur resterna av UCP. Jag minns att han avslutade spelningen iförd endast silverfärgade badbyxor och att det var bra svettigt i den packade lokalen. Det var annars inte så ofta det var packat på Kulturlagret, tyvärr.

– Kungen är här, kungen är här, viskade en kompis, inte utan upphetsning i rösten precis innan spelningen.
Nej, det var inte Carl-Gustaf som kom in i rummet utan Stellan Bengtsson, den första svenske pingisvärldsmästaren som också var känd lokalt för att ha stans största och bästa skivsamling.

Ett par år senare kastade bandet in handduken och ur askan reste sig det, som via ett antal olika konstellationer som till exempel Levitation Ball, skulle bli The Soundtrack of our Life.

1999 står jag utanför baren The Rain Dancer i Seattles universitetsdistrikt och snackar med en yngre man som knappast kan ha varit myndig när UCP lade ned verksamheten.
– Kommer du från Sverige? Varifrån? undrade han.
– Jag bor i Göteborg, svarade jag.
– Oj, känner du till Union Carbide? De kommer väl därifrån? undrade han då.

Fördomen säger ju att det på andra sidan pölen ska vara svårt att hitta folk som kan skilja Sverige från Schweiz och än mindre känna till svenska städer och, gamla nedlagda protopunkband. Men ett halvår i grungens födelsestad har lärt mig att det åtminstone då fanns en stor respekt för svensk garage- och punkrock. Inte minst såg man en del Nomads-t-shirts och att Union Carbides spelning i staden någonstans i 90-talets gryning hade satt sig på minnet hos åtminstone den då unge mannen som jag pratade med.

Nu återförenas Union Carbide för spelningar under sensommaren. Fredagen den 24 augusti spelar de på Liseberg och den 6 september på Gröna Lund. Fler spelningar har ännu inte utannoserats men, tja, Lisebergsspelningen är på pricken en vecka efter att Malmöfestivalen går i mål. Just sayin’.

Mark E Smith är död – blev 60 år

Foto: Masao Nakagami/Wikimedia

Mark E Smith, mytomspunnen sångare i det legendariska post punk-bandet The Fall, är död. Det meddelar bandets manager på Twitter.

Pam Vander, mer känd som Pam Van Damned, skriver på Twitter-kontot @FallNews att Mark E Smith gick bort på onsdagsmorgonen i sitt hem:

”Det är med stor sorg som vi meddelar att Mark E Smith har gått bort. Han gick bort i morse i sitt hem. Ett mer detaljerat uttalande kommer de närmaste dagarna. Under tiden ber Pam och Marks familj att inte bli störda under denna sorgliga tid.

Mark E Smith blev 60 år gammal. Dödsorsaken är ännu okänd men enligt tidningen NME ställdes en USA-turné in efter att Smith lagts in på sjukhus efter problem med hals, mun och andningssystem. Bandet var tillbaka på scen i Storbritannien i november. Då uppträdde Smith i rullstol.

Under en karriär som varade i mer än fyra decennier – från starten Preswich, Storbritannien 1976 till idag. Första skivan, EP:n Bingo-Masters Break Out! släpttes 1978. Totalt släppte bandet, med Smith som ända stadigvarande medlem, 32 studioalbum och ett stort antal liveskivor. Bandet albumdebuterade 1979 med Live from the Witch Trials och redan samma år kom det andra albumet, Dragnet. Den sista skivan, New Facts Emerge, släpptes i somras.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.