Lyfter de som lyftas bör

Blues- och rockhistorien är full av bortglömda kvinnor. För varje Aretha Franklin eller Janis Joplin finns det en Alberta Hunter eller Ann Cole. Det är kring det faktumet det sex kvinnor starka bandet Violet Green bygger den föreställning som på onsdagskvällen landade på Folk å Rock. I laguppställningen finner vi bland annat gitarristen och kapellmästaren Ulla Wrethagen och basisten Lena Andersson, båda från gamla postpunkbandet Tugga Terrier, liksom bluessångerskan Jenny Fall.

Föreställningen handlar om hundra år av kvinnligt musikskapandet inom och kring bluesgenren. De rör sig framåt kronologiskt och berättar historien mellan sångerna. Det startar i vaudeville-eran, tar oss vid handen och leder oss bland bordeller och speak easys, konsertsalar och nattklubbar hela vägen fram till Amy Winehouse och våra dagar. Det kronologiska upplägget fungerar fint där det första settets lite jazziga sväng successivt blir allt mer rockigt tills det når ett crescendo med en Sister Rosetta Tharpe-tolkning och med Big Brother & the Holding Companys version av Big Mama Thorntons Ball & Chain.

Anna Hammarsten (keyboard och sång), Elsie Petrén (saxofon), Jenny Fall (sång), Ulla Wrethagen (gitarr och sång), Eva Grund (trummor) och Lena Andersson (trummor).

Inte sällan är låtarna idag mer kända än de kvinnor som ursprungligen framförde dem. De flesta associerar nog idag en låt som I got my mojo working med Muddy Waters utan att veta att det var Ann Cole, i vars band Muddy Waters ursprungligen spelade, som skrivit låten. Och hur många minns att Elvis gamla Hound dog ursprungligen var en hit med Big Mama Thornton? (Ska man här vara riktigt petig får man väl i och för sig också poängtera att Aretha Franklins R.E.S.P.E.C.T. ursprungligen var en mindre hit med sin kompositör Otis Redding.)

Det är en ögonöppnare som också öppnar dörrar till historien. Av nödvändighet blir det lite rapsodiskt men nyfikenheten väcks för att ta reda på mer. Till exempel om Alberta Hunter (född 1895) som lade ned musikkarriären för ett jobb som sjuksköterska och som, när hon vid 82 års ålder tvingades gå i pension, gjorde comeback och sedan hann släppa fyra plattor innan sin död 1984.

Det är naturligtvis en stor kulturgörning som Violet Green gör; de lyfter de som lyftas bör. Men det är också riktigt trevligt både som konsert betraktar och som utekväll. Här finns ett sväng, en värme och en spelglädje som smittar lika mycket som låtmaterialet. Såväl keyboardisten Anna Hammarstens sång och och Elsie Petréns saxofon förtjänar extra beröm. Inte minst fungerar upplägget med tre vokalister som delar på leadsången väl när det gäller att tolka så pass olika sångerskor som det handlar om här.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.