Korkad musik är inte så dumt

Lina Molarin Ericsson och Åsa Söderqvist i ShitKid. Mobilfoto.

I mitten av scenen ett obemannat keyboard som hostar fram ett trumkomp som låter som en preset. Lina Molarin Ericsson ser så där underbart coolt blasé ut bakom sin vita Ibanez-bas. Hon spelar stående, på knä, liggandes på scengolvet och bakom nacken medan Åsa Söderqvist både sjunger och spelar gitarr med samma nonchalanta attityd. ShitKids debutsingel från 2016, när bandet var ett ”one woman band” med Söderqvist och Ericsson fortfarande spelade i punkbandet Matriarkatet. heter ”Oh please be a cocky cool kid”. Och precis så ser de ut och låter: som cocky cool kids.

Jag såg dem på Nefertiti i Göteborg i lördags, dagen efter deras spelning på Plan B i Malmö. Med sig har de pinfärska albumet Duo Limbo. Eller album och album, förresten. Det är fem låtar två gånger om, en gång med engelsk text och en gång med svensk. Skivan är en betydligt mer producerad historia än deras tidigare och bakom rattarna har medlemmarna i The Melvins och Paul Leary från Butthole Surfers suttit. På scen blir låtar som Eagles over America och Anger MGMT betydligt tunnare 0ch i början stör det mig men efter ett tag inser jag att det faktiskt är en del av hela grejen.

Beer cans in my pick up truck / Ten boys riding in the back / I might pick up another guy.

Det finns något medvetet korkat över musiken. Något pubertalt. Slarvigt. Och jag menar det på det bästa av sätt. Jag menar inte korkat som något dumt utan snarare spontant, lite ogenomtänkt och ofiltrerat. Tankarna går amerikanskt 90-tal. Till Riot Grrl-banden från Olympia, Washington, men också de mer poppiga Kaliforniska punkakterna från samma era. Men här finns också ett arv från en tidigare era; från high schoolfilmen Fast times at Ridgemont High (med den tidstypiskt gräsliga svenska titeln Häftigt drag i plugget), dokumentärfilmen Heavy Metal Parking Lot och den klassiska no fucks to give-attityden från The Runaways.

Spelningen vinglar och svajar men hittar sitt spår. Tempot stiger. Lina Molarin Ericsson stegar upp tempot på trummaskinen manuellt på synten mitt under pågående låt. Och jag känner all eventuell tveksamhet rinna av mig och istället ersättas av hederlig rock n roll-extas. Samtidigt finns det något planerat över framförandet. När Åsa Söderqvist går ned på knä framför publiken så stor där en mikrofon påpassligt på rätt höjd och det samma när Ericsson ligger där på ryggen på scengolvet.

Det är ett välkänt fenomen. Varje gång rockmusiken blivit för städad, för prydlig, för vuxen kommer en motrörelse. När Elvis kom tillbaka från lumpen och hade tappat sin farlighet så dök det upp en Eddie Cochran att visa var skåpet skulle stå. Sedan var det garagebanden från Seattle med omnejd på 60-talet – The Sonics, The Kingsmen, The Standells, The Wailers (nej, inte bandet med samma namn där Bob Marley och Peter Tosh spelade) etc. Det var AC/DC, punk och NWOBHM på 70-talet och grunge på 90-talet. Musik som stundtals (och medvetet) var lite korkad, pubertal och oansvarig. Musik som ens föräldrar inte förstod och inte var menade att förstå. Och sällan har vi väl behövt sådan musik lika mycket som i dagens välstädade musikklimat.

I’m not a man, not a man of tradition / I just wanna get pissed here in my kitchen / I’m not a loser, no / I’m not a loser (she’s not a loser)

Och där sådan musik behövs kommer den. I spellistan som bandet kör innan giget på Nefertiti ingår Melbourne-bandet Amyl & the Sniffers som känns som ett strålande exempel på det. Deras konkurrenter The Chats från Sunshine Coast är ett annat. Med sina hockeyfrillor ser de ut att vara på rymmen från den australiensiska sharpie-scenen på 70-talet men musiken påminner mer om drivet The Fall, Fontaines DC och Sleaford Mods – fast utan något av de bandens poetiska och intellektuella ambitioner. Deras debutalbum som släpps i mars kommer heta High Risk Behaviour och de sjunger med ett medryckande driv om Klamydia (The Clap), pubkäk (Pub Feed) och rökpauser (Smoko).

I spent my bus money on a six pack / Now I got no clue how I’m gonna get back

Det är genuint korkad musik och jag har oerhört svårt att inte älska det. Det är stökigt, adrenalinstint och berusat (berusande). Det är musik som – precis som ShitKids – går rakt in i hjärnans glädjecentrum utan att passera de delar som ägnar sig åt någon form av analytisk verksamhet. Och det är ju rätt gött emellanåt. Och jäkligt rock n roll.

Fotnot: De insprängda citaten är från Eagles over America med ShitKid, I’m not a loser med Amyl & the Sniffers och Bus Money med The Chats.

Lyfter de som lyftas bör

Blues- och rockhistorien är full av bortglömda kvinnor. För varje Aretha Franklin eller Janis Joplin finns det en Alberta Hunter eller Ann Cole. Det är kring det faktumet det sex kvinnor starka bandet Violet Green bygger den föreställning som på onsdagskvällen landade på Folk å Rock. I laguppställningen finner vi bland annat gitarristen och kapellmästaren Ulla Wrethagen och basisten Lena Andersson, båda från gamla postpunkbandet Tugga Terrier, liksom bluessångerskan Jenny Fall.

Föreställningen handlar om hundra år av kvinnligt musikskapandet inom och kring bluesgenren. De rör sig framåt kronologiskt och berättar historien mellan sångerna. Det startar i vaudeville-eran, tar oss vid handen och leder oss bland bordeller och speak easys, konsertsalar och nattklubbar hela vägen fram till Amy Winehouse och våra dagar. Det kronologiska upplägget fungerar fint där det första settets lite jazziga sväng successivt blir allt mer rockigt tills det når ett crescendo med en Sister Rosetta Tharpe-tolkning och med Big Brother & the Holding Companys version av Big Mama Thorntons Ball & Chain.

Anna Hammarsten (keyboard och sång), Elsie Petrén (saxofon), Jenny Fall (sång), Ulla Wrethagen (gitarr och sång), Eva Grund (trummor) och Lena Andersson (trummor).

Inte sällan är låtarna idag mer kända än de kvinnor som ursprungligen framförde dem. De flesta associerar nog idag en låt som I got my mojo working med Muddy Waters utan att veta att det var Ann Cole, i vars band Muddy Waters ursprungligen spelade, som skrivit låten. Och hur många minns att Elvis gamla Hound dog ursprungligen var en hit med Big Mama Thornton? (Ska man här vara riktigt petig får man väl i och för sig också poängtera att Aretha Franklins R.E.S.P.E.C.T. ursprungligen var en mindre hit med sin kompositör Otis Redding.)

Det är en ögonöppnare som också öppnar dörrar till historien. Av nödvändighet blir det lite rapsodiskt men nyfikenheten väcks för att ta reda på mer. Till exempel om Alberta Hunter (född 1895) som lade ned musikkarriären för ett jobb som sjuksköterska och som, när hon vid 82 års ålder tvingades gå i pension, gjorde comeback och sedan hann släppa fyra plattor innan sin död 1984.

Det är naturligtvis en stor kulturgörning som Violet Green gör; de lyfter de som lyftas bör. Men det är också riktigt trevligt både som konsert betraktar och som utekväll. Här finns ett sväng, en värme och en spelglädje som smittar lika mycket som låtmaterialet. Såväl keyboardisten Anna Hammarstens sång och och Elsie Petréns saxofon förtjänar extra beröm. Inte minst fungerar upplägget med tre vokalister som delar på leadsången väl när det gäller att tolka så pass olika sångerskor som det handlar om här.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.