Äventyret fortsätter för Plan B – trots allt

Carlo Emme och Venus, även den sistnämnda ett välbekant för Plan B:s besökare.

Färre men större spelningar. Så ser det kommande året ut för Plan B, rockklubben på Norra Grängesbergsgatan som efter år av kamp nu står på stadigare mark.
Men frågan är om man har tappat något på vägen. Och hur återfår man det i så fall?

Norra Grängesbergsgatan har förändrats de senaste åren. Allt mer sällan har gatan figurerat bland polisnotiserna och saker som Plan B och gatufesten NGBG har blivit en tydlig del av gatans nya ansikte. Även om Plan B:s grundare och konstnärlige ledare Carlo Emme varken vill eller kan ta åt sig äran för det har han märkt av förändringen.
– Det första året vi körde hade vi påhälsning av gangsters sex gånger. Året därpå var det ingen gång och nu syns de inte alls till längre. Även svartklubbarna är borta, säger han.
Vi möts i det kollektiv på Möllan där han bor eftersom det, som han säger, känns som att han spenderar all sin tid på Plan B. På sängen ligger hunden Venus, ett annat känt ansikte för Plan B:s besökare. Många är de som, av hennes uppfordrande blick, ”tvingats” sparka boll med henne på uteserveringen.

Tio månader har gått sedan stockholmska klubben Slaktkyrkan, med Ulf Johansson i spetsen, gick in och tog över driften och därmed räddade Plan B från nedläggning.
Men vi går handlingen i förväg. Det hela började i september 2015 på blygsamt vis och mer eller mindre av en olyckshändelse. Då låg klubben i en källare på andra sidan gatan från där man numera huserar. På den tiden var man en medlemsförening och medlemskap krävdes för att komma in. I juni 2018 flyttade man till nuvarande adress.
– Det var en kamp för att överleva men då var vi inte sorgsna på riktigt ännu. Det kom när polisen kom och sade att vi inte kunde vara där. De sade att vi fick köra färdigt den festen som höll på just då, men att vi sedan inte fick öppna igen utan att ha alla tillstånd. Vi var ändå positiva. Vi var positiva för att det kändes som att det fanns en förståelse från myndigheternas sida. Polisen skrev till exempel ingen rapport den där kvällen. Hade de gjort det hade vi inte haft en chans få tillstånd.

Majken, Blackwater Holylight, Electric Citizen och Eyehategod.

De riktiga problemen kom när Skatteverket började höja varningsflaggor.
– De gjorde det bara på grundval av gissningar men då började politikerna backa ur och vi stod ensamma.
Vid jultid 2018 kom man till något slags brytpunkt. Då skickade Carlo Emme ut ett meddelande på sociala medier: ”Plan B är dött”. Hoppet verkade vara ute.
– Kampen är alltid en utmaning, utan den hade det inte varit kul. Men december 2018 till mars 2019 det var inte kamp, det en massaker.
Mycket av problemen stammade från en krock mellan en ideell verksamhet som ändå behöver dra in pengar för att driva sin verksamhet och ett regelverk, inte minst vad gäller den alkoholförsäljning som är nödvändig för att ekonomin ska gå ihop, som är anpassad för kommersiell verksamhet.

Numera, efter Slaktkyrkans övertagande, är verksamheten mer uppstyrd. När Slaktkyrkan gick in i Plan B var målet att göra cirka 200 spelningar om året och där landade man också förra året.
I år tror Carlo Emme att det kommer att bli ett något mindre antal, runt 150 stycken, men att dessa kommer att vara större. Nyckeln till det är den nya och nyrenoverade större lokalen som man öppnat intill garaget. Den större affärsmässigheten i verksamheten innebär att det inte är ideella krafter som jobbar på konserterna på samma sätt som tidigare. Nu är Carlo Emme och tre personer till heltidsanställda och utöver det är det ett tiotalsom jobbar på timmar. Det, i sin tur, innebär att det blir betydligt dyrare att köra en spelning än tidigare.
– När det gäller punkband som skulle sälja färre än hundra biljetter måste vi nu dirigera dem till något gör-det-själv-ställe i stan för de kan köra spelningar till en mycket lägre kostnad. Om det är ett band i samma storlek som inte spelar punk eller hardcore så finns det ingen som skulle boka dem. Jag märker att de band jag säger nej till inte spelar i stan. De spelar i Göteborg och Köpenhamn men inte Malmö.
– Jag är inte besviken över att det blivit så för att jag visste att det skulle hända, men jag känner mig lite irriterad över det.

The Toy Dolls, till vänster, var headliner första kvällen i Plan B:s nya stora rum som kallas The Warehouse.

Att köra klubbkvällar är en lösning för att få ekonomin att gå runt. De drar mycket folk samtidigt som de inte kostar lika mycket att arrangera som konserter.
– Under de första fyra åren, innan alkoholtillståndet, hade vi 200 till 300 personer kanske två, tre gånger. Om vi nu har 300 personer så riskerar vi att förlora pengar om det är en genre där publiken inte går loss i baren eller om det är en dålig tid på året, till exempel i januari eller veckan innan löning.
Professionaliseringen har även inneburit en förändring på andra sidan, hos publiken.
– På den tiden vi var en medlemsklubb var det annorlunda. Folk uppförde sig bättre. De kände att de var en del av någonting så det fanns mer respekt för de som arbetar och för banden. När vi kör konserter förändras det. Då kommer folket från garagetiden tillbaka och allt är bra igen. Men eftersom vi inte gör riktigt lika många spelningar som tidigare påverkar det vårt psyke lite grann. Den enda anledningen att vi kör klubbar är att kostnaderna är lägre, marginalerna högre och det betalar hyran.

Vad innebär då detta? Har något gått förlorat för Plan B? Och hur tar man det i så fall tillbaka? Kanske är en ny förening lösningen.
– Anna Wagner [bland annat musiker och styrelsemedlem i NGBG, reds.anm.] har startat föreningen FAM, Friendship and Music, för att få tillbaka den här samhörighetskänslan, för att visa uppskattning till människor som vill stödja scenen. De som går med i föreningen får rabatter till alla konserter och två gratis spelningar i månaden.
– Jag har märkt att bland våra frivilliga finns samma mönster som fanns i föreningen när vi höll till i garaget. Där finns någon som är kock, någon som kan ha hand om baren, som kan sköta ljud eller ljus. Om dessa människor hade en källare nu så skulle de mycket väl kunna arrangera spelningar själva med mycket låga kostnader eftersom alla skulle jobba ideellt.

Medurs: Kel Assouf, Nadia Tehran, Wargirl, Nubiyan Twist med sångerskan Cherise, Lingua Ignota och Starcrawler.

Just nu håller Carlo Emme möten med Anna Wagner och människorna från FAM.
– Det jag kommer att säga till dem är att FAM borde bli det som Plan B var i garaget. De borde ta över alla de små spelningarna och köra dem själva.
Och du skulle stå för lokaler och utrustning …?
– Ja, precis. Vi testar och ser om det fungera och om det gör det skulle det vara till stor hjälp.
– Jag tror att FAM skulle kunna bli det Plan B var. Men jag skulle aldrig råda dem att skaffa en källare och satsa på det.

Det känns som att du har lite motstridiga känslor kring det ni har byggt här …
– Ja … Från början gick allt så fort …
– För fem år sedan arrangerade jag två konserter i månaden på Grand, var manager åt två band och lagade gitarrer och hade ingen aning om att jag skulle göra det här idag. Jag hade det inte ens som dröm.
– Vi fattade inte vad vi gjorde utan bara körde och hade kul. När skiftet kom så tog vi hand om det på samma sätt som vi alltid gjort; vi bara kämpade på.
– Jag har inte motstridiga känslor, jag har bara svårt att acklimatisera mig för att vi aldrig har tid att sätta oss ned se vad vi har gjort. Jag är väldigt stolt över det vi har skapat. Vi kan tävla med alla de stora ställena i stan och ändå är vi oberoende och unika.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

I caught my first grown up rat last night. A message was sent. I expect some sort of ”rataliation”. I’ll be ready. 🤨

Ett inlägg delat av Venus (@planbvenus)

NÅGRA TIPS UR PLAN B:s VÅRPROGRAM

Gösta Berlings Saga
Fredag 31 januari.
Progressiv och instrumental rock från Stockholm.

Teksti-TV 666
Lördag 1 februari.
Finskt sexmannaband med fyra (ibland fem) gitarrer som spelar krautrock.
”Både Gösta Berlings Saga och Teksti-TV 666 är riktigt bra band”, säger Carlo Emme.
”Teksti-TV 666 sålde ut när de spelade i Stockholm

ShitKid och Smisk
Fredag 14 februari
Punkiga ShitKid var ursprungligen en soloartist från Kramfors men är numera en duo baserad i Stockholm.
”Det blir punkspelning med jättebra band och sedan fyra timmars allsång. Det blir en känsla av garaget och nya stora lokalen på en och samma kväll.”

Hällas och Nicole Sabouné
Lördag 22 februari.
Tung rock, eller äventyrsrock som Hällas själva kallar det, från Linköping eller mörk pop från tidigare Lundabon uppväxta Nicole Sabouné. Akterna spelar på var sin scen (dock inte samtidigt).
”Det var jag som inte skrev in spelningarna i kalendern och råkade dubbelboka” säger Carlo Emme.
”Det är en kväll jag definitivt tycker att man ska gå på. Det är två riktigt bra akter och det kommer att kännas nästan som en minifestival.”

Moon Duo
Onsdag 4 mars.
Psykedelisk rockduo från San Francisco som är sidoprojekt för Wooden Shjips-gitarristen Ripley Johnson.
”Det är en spelning man inte får missa.”

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.