Den andra sidan av musikmyntet

Gärdetfesterna 1970 (uppe till vänster) var en samlande startpunkt för proggrörelsen – och med det också för MNW. I klockans riktning: Imperiet, Freddie Wadling, Tant Strul och Nationalteatern. Foto: TT
Jubileumsbox MNW50 1969-2019. 21 CD-box som firar det klassiska skivbolagets 50-årsjubileum. 

Ett av förra årets mer uppmärksammade musikprogram på tv var Det svenska popundret som beskriver den svenska populärmusiken från de internationella listornas perspektiv – från och med att Siw Malmqvist som första svensk tog sig in på Billboardlistan 1964 till dagens hitfabrik. Det som skivbolaget MNW – Sveriges största oberoende skivbolag på sin tid – sysslade med representerar på många sätt den andra sidan av det myntet.
Det började med något slags allmän 60-talspopinriktning men fick snabbt sitt fotfäste i och med den framväxande proggen. MNW blev en del av musikrörelsen tillsammans med bolag som Amalthea i Malmö och Nacksving i Göteborg.

Utan att tappa fotfästet följde man med sin tid. Progg blev till punk som blev till postpunk och indiepop innan bolagets katalog efter en serie affärer och ägarbyten hamnade under storbolaget Universal.
Det kan naturligtvis tyckas ironiskt att ett skivbolag stammat ur en revolt mot kapitalets hegemoni nu kontrolleras av det samma. Man kan å andra sidan välja att se det som att de handlar om ett bolag som faktiskt lyckats behålla sin relevans i 35 år (sist ut var Florence Valentin som gav ut sin debut på MNW 2004).

När MNW för 30 år sedan firade sitt 20-årsjubileum gjorde man det ganska anspråkslöst med dubbelalbumet Kyssar från MNW. Nu fläskar man i mer. Mycket mer. MNW50 är en 21-cd-box (!) och en liten bok i en låda, allt sammansatt av branschprofilen och förre Musikindustrin-chefredaktören Claes Olson (som även låg bakom Nationalteatern-boxen som kom för några år sedan). Boken ger en (lite väl) översiktlig bild av skivbolagets historia som är lite för myllrande för att låta sig sammanfattas på det korta utrymmet.

En av festerna på Gärdet 1970. Foto: TT

Rättigheterna för MNW:s inspelningar finns nu hos Universal, samma ägare som innehar rättigheterna till stora delar av de alternativa 70-, 80- och 90-talen. Vi snackar musik från bolag som Radium 226.05, NONS, White Jazz, Amalthea och Nacksving, vilket gör att den här boxen kan ge en, om inte heltäckande, så i alla fall bred, bild av den svenska pop- och rockmusiken bortom den allra mest lättillgängliga. Visst är soulen och hip hop:en, liksom hårdrocken, underrepresenterad men man kan inte få allt.

Jag är född 1971, två år efter MNW startades. Bolagets musik har följt mig genom större delen av mitt liv. Jag börjar därför baklänges och låter mig sköljas över av våg efter våg av nostalgi och minnen från spelningar med Union Carbide Productions, Lädernunnan, The Nomads och Freddie Wadling …
Min anknytning till musiken från proggåren är mer baserad på ett akademiskt intresse. Även om jag är svag för Gläns över sjö och strand, NJA-gruppen och Gunder Hägg/Blå Tåget är det musik från en tid jag inte själv var med om på riktigt. Nationalteatern är en lite annan sak och inte bara för att de återförenats då och då. De har på något märkligt sätt behållit sin relevans, både musikaliskt och textmässigt.

Om proggarna sades det att de som kunde spela skrev och de som kunde skriva spelade. Det finns en viss sanning i det även om det är en sanning med modifikation; precis som med punken fanns det ett stort element av DIY – gör det själv – och det är en del av charmen för att inte säga em stor del av poängen över huvud taget.
”Från rörelse i konsten och estetiska gester/Till Vietnamrörelsen och Gärdetfester/Från allting är konst nu, konsten är politisk/Från en lekande människa till en samhällskritisk” sjöng Blå Tåget i Allt var liksom i rörelse.
Tiden har inte farit lika väl fram med allt här men det ger en bra bild av den tid som passerade och musik som å ena sidan kunde vara dionysisk och eskapistisk eller självgott uppfostrande men som också på ett lekfullt sätt för många människor, mig själv inräknad, ledde till någon typ av uppvaknande och det på ett helt annat sätt än den mer strömlingeformade musik som kom ur hitfabriken hade kunnat inspirera till.

Stefan Sundström, Irma Schultz, Staffan Hellstrand och Blå Tåget. Foto: TT.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.