Det gamla märkliga Amerika

En av mina absoluta favoritscener i filmhistorien är när Kyle MacLachlan och Dennis Hopper sitter på var sitt håll i en nattklubb och betraktar Isabella Rossellini på scenen sjunga filmens titellåt, Blue Velvet. Det är en fantastisk låt, en evergreen, men det är inte det som gör den. Inte heller är det Rosselinis vokala framförande som inte är fläckfritt. Det är den där känslan av old, weird America, för att låna en term från rockhistorikern och journalisten Greil Marcus.

Marcus använder termen för den ofta oroväckande och lite kusliga country, blues och folkmusik som verkar gå djupt i den amerikanska folksjälen. Det går naturligtvis att vidga den termen till andra sidor av den folkliga amerikanska kulturen; till 50-talets bilkultur och rockabilly, till carnys och freak shows under depressionen, till beatpoesi och popkonst, till konstnärer som Edward Hopper och Norman Rockwell.

Det är i den ådran av americana-kulturen som fotografen, författaren, filmmakaren och, framförallt, artisten Tav Falco och hans 40-årsjubilerande Panther Burns, som på fredagskvällen gästade Malmö och Folk å rock, måste ses. Det är lika delar folkkonst och performance-dito. Gustavo ”Tav” Falco har hunnit bli 74 år men ser yngre ut och verkar vara i god form.

Precis som Isabella Rossellinis är Tav Falcos tonträff inte den bästa men det är inte heller poängen. Båda sätter istället uttrycket och musikens laddade dramatik och det är i sammanhanget betydligt viktigare.  Som estradör och bandledare är han smått fantastisk med en förmåga att mana fram bilder i huvudet på publiken.

Falco har i en intervju sagt att hans konstnärliga syfte är att röra upp det undermedvetnas mörka vatten. Och visst fungerar det. Han må ha lämnat USA för Paris för gott och den nuvarande upplagan av hans band består uteslutande av italienare men det spelar ingen roll. Utanför Folk å Rocks skyltfönster är det i vanlig decemberordning kyligt och blåsigt. Här inne manar Falco och hans band fram visioner av solstekta bakgator i Memphis, sunkiga hak i ett mytologiskt Los Angeles och ett New Orleans där Marie Leveau aldrig försvunnit ur det allmänna medvetandet.

Det är inte bara Tav Falco själv som imponerar. Det gör också bandet med gitarristen och producenten Mario Monterosso i spetsen. Utan att stila allt för mycket visar han upp sin spelskicklighet och utsökta stilkänsla. Giuseppe Sangiardi på bas och Walter Brunetti på trummor är mer nedtonade men gör ett strålande jobb med att lyfta fram sina mer extroverta bandkollegor.

Tav Falco har alltid haft god smak i valet av samarbetspartners. Panther Burns långa, långa lista av tidigare medlemmar är imponerande med namn som Memphis-legenderna Alex Chilton och Jim Dickinson, Nick Cave och Lydia Lunch-trummisen Jim Sclavunos och Minutemen och Iggy & the Stooges-basisten Mike Watt för att bara nämna några,

Tav Falco gjorde inte det på Folk å Rock men det hade inte känts malplacerat om han brustit ut i en version av Blue Velvet med Kyle Maclachlan och Dennis Hopper sittande där i publiken och med en David Lynch som stod i skuggorna och regisserade fram sin allra mest oroväckande bild av ett Amerika på väg att lösas upp. Istället blandar han in ett par verser av Johnny Thunders protopunkklassiker Chinese Rocks och det känns på något sätt lika rätt. Och det säger väl något när en låt av en gammal punkare eller en som gjordes känd av Tony Bennett hade känts lika rätt i settet.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.