Sisters bjöd skön svartsyn

Luften är tjock inne på Kulturbolaget. Röken hänger i luften och det är tvärfullt; spelningen är utsåld sedan månader tillbaka. Så kommer han upp på scenen. Andrew Eldritchs skalle är numera rakad men de obligatoriska solglasögonen sitter där de ska när trummaskinen Doktor Avalanche hostar igång det lika obligatoriska öppningsspåret First and last and always. Han söker sig in i ljuset på en scen där ett kompakt mörker genomkorsas av ljuskäglor; han låter det närmast bränna ansiktet och skapa kontraster lika skarpa som dem i hans sånger.

Jag står där i folkmassan och känner mig nästan lite nervös inför spelningen. Det är en sliten klyscha att prata om att det ena eller andra bandet betydde allt i en viss tid men när det gäller The Sisters of Mercy är det inte överord. De kom fram som en del av, för att inte säga parodi på, postpunken och kom att närmast skapa en egen genre. Svartrock eller goth sade vi då, dark wave säger man nu.

Tre sinsemellan väldigt olika album blev det med lika olika medlemsuppsättningar. Men alltid fanns där i fokuspunkten Eldritchs ödesmättade baryton och lika cyniska som mångbottnade texter.
”Life is short and love is always over in the morning” sjunger han på deras kanske allra bästa låt, Temple of love från 1983. Det är ett passande citat därför att det säger något om varför så många fastnade för dem då det begav sig. I förordet till The gothic rock black book beskrivs svartrockarna som ”a cheery bunch” trots den mörka musik de lyssnar på. Jag tycker att Temple of love-citatet knyter an väl till det. Cynismen – uttryckt i en väldigt cynisk tid – är så uppskruvat att det blir en skrattspegel och musiken, trots molltonerna, en partymusik på ruinens brant.

För mig blev det en stor del av soundtracket till mitt liv. En gång fick jag se dem när det begav sig. Det var 1991 på Roskilde, när den mest hårdrockiga upplagan av bandet turnerade med den då färska Vision Thing-skivan. Det var en ganska lättglömd upplevelse och någonstans där började mitt intresse tona ut.
Inte bara mitt förresten. Det blev inga nya skivor för Sisters of Mercy, istället fortsatte Eldritch att, liksom Ralf Hütter i Kraftwerk, turnera sina gamla låtar med nya musiker.

Det är därför mina förväntningar kanske inte är de allra högsta när Eldritch kommer ut på scenen tillsammans med två gitarrister. Samtidigt vill jag så gärna att det ska bli bra. Det är ändå en viktig del av mina sena tonår vi pratar om.
Någon ny outgiven låt blir det men på det stora hela bjuder Eldritch och company på en greatest hits-show. Visst hade jag kunnat önska mig en Amphetamine logic eller en Body electric men på det stora hela är det en väl sammansatt låtlista med fina versioner av Marian, More och Dominion/Mother Russia i spetsen.

Eldritchs röst är väl inte riktigt vad den varit men förstärkt av allsång och stämning fungerar den. Och även om Eldritch och hans nuvarande bandkollegor ser ut lite som seriefigurer på scen – den långhårige gitarristen har givetvis en fläkt som fluffar upp håret och hans korthåriga kollega syns oftast i hårt motljus för att ge rätt effekt – så känns det som ett någorlunda värdigt sätt att leva på sina gamla meriter.
”All the sisters of mercy they are not departed or gone”, sjunger Leonard Cohen i låten som givit dem deras namn. De både är och inte är det. Och på något sätt är det som sig bör vara. Inte minst som de fortfarande förmår bjuda på både fest och skön svartsyn.

Londonbaserade A.A. Williams som i februari debuterade med en självbetitlad ep värmde upp för Sisters of Mercy, Långsamma suggestiva indievisor med stundtals brännande intensitet skapade klockan-tre-på-natten-stämning trots att visarna på uret nätt och jämnt passerat klockan åtta.

Jag gillar de drömska stämningar hon bygger, mörkret och laddningen men kan samtidigt tycka att det inte känns helt rätt som uppvärmning för just Sisters of Mercy och inte heller så tidigt på kvällen.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.