Levande musikhistoria på Folk å rock

Håret är långt och grått, ansiktet djupt fårat. Den där klara, höga rösten har fårats av tiden den med. Inte för att det är konstigt, Texas-trubaduren Jimmie Dale Gilmore har trots allt hunnit fylla 74 år. Och de där fårorna i rösten tar inte ifrån den det som journalisten Nicholas Dawidoff i boken In the country of country kallar ”The high lonesome plains” i analogi med begreppet ”The high lonesome”, den där speciella kvaliteten som brukar tillskrivas sångare från Appalacherna.

Nu är inte Gilmore från Appalacherna utan från Lubbock, en stad på Texas höglänta slättland, alldeles söder om The Texas Panhandle, en stad så högkyrklig att den länge motstod att göra någon affär av att Buddy Holly kommer därifrån. Och man behöver inte mycket fantasi för att höra vinden som pinar slättlandet i hans milda, vänliga och oerhört vackra stämma. När den där stämman nu fått allt mer drag av gammelmansröst gör det den bara ännu vackrare och mer berörande.

Gilmore har sina musikaliska rötter i bandet The Flatlanders tillsammans med kompisarna Butch Hancock och Joe Ely, ett band som mer än en gång har kallats världens bästa oframgångsrika band. Även om bandet som sådant inte fick några framgångar att tala om födde de både ett numera legandariskt debutalbum och tre ganska solida solokarriärer.

Mannen vid hans högra sida på Folk å rocks scen är tio år yngre och går mer på kraft än Gilmores spröda anslag. Det slår gnistor om Dave Alvins krämfärgade Stratocaster och hans röst har en solid jordighet. Från scenen berättar han om hur han som barn, tillsammans med sin storebror Phil, brukade smita in till Hollywood och bluesklubben Ashgrove för att träffa och lära av på den tiden halvt bortglömda mästare som T-Bone Walker och Lightning Hopkins.

För Dave Alvin började historien i Downey, en satellitstad till Los Angeles, tillsammans med brodern i röjiga rootsrockbandet The Blasters. Den fortsatte sedan i punkbandet X och som mer lågmäld soloartist. I alla de inkarnationerna har låten The 4th of July funnits med, en av mina personliga favoritlåtar. Jag snackar med mannen vid min sida inför spelningen, om låtar som skulle spelas. ”Om Dave bara kör 4th of July är jag nöjd”, säger jag.

Och visst kör han låten om mannen som står på trappen och röker en cigarett ensam medan mexikanska barn skjuter fyrverkerier för att fira nationaldagen. Där inne finns kvinnan som ger honom kinden när han söker läpparna och han frågar sig vad som gick fel: ”Whatever happened, I appologize”. I sin enkelhet är det en lika sorglig som briljant sång. Och i det ligger hans genialitet som låtskrivare: att med små medel skapa stora berättelser.

Alvin och Gilmore har varit vänner i 37 år, berättar Alvin från scenen. Det är han som står för det mesta av mellansnacket. Men av en slump var de där på Ashgrove samtidigt långt tidigare än så (det torde ha varit någon gång i början av 60-talet), det berättar han nu och det sjunger de om på Downey to Lubbock, titelspåret på det gemensamma albumet som får rama in spelningen.

De må vara av olika generation och komma från olika delar av landet och ha väldigt olika uttryck – någonstans möts de ändå musikaliskt i kärleken till den amerikanska rotmusiken; till bluesen, soulen, countryn, rhytm n bluesen och den tidiga rock n rollen. ”A hippie country singer” och en ”wild blues blaster” som lyfter varandra och skakar dammet av musikarvet.

Covervalen säger något om vad det handlar om. Det blir en Sam Cooke, en Lightning Hopkins (spelad som om det vore Elmore James som skrivit den) och en smått magisk tolkning av Grateful Deads Ripple tillägnad bandets nyligen bortgångne textförfattare Robert Hunter.

Det blir en väldigt trevlig kväll på ett utsålt och svettigt Folk å rock, där de vanliga stolarna kvällen till ära är bortställda för att ge plats åt en stående publik som får sig ett stycke väldigt levande musikhistoria till del. Flatlanders lät gammaldags redan i början av 70-talet och The Blasters sökte sig tillbaka i historien i slutet av samma decennium. Ändå blir det inte musealt. För det glöder Alvins gitarr för mycket; för det blåser slättlandsvinden för mycket i Gilmores röst; för det lyser spelglädjen för mycket i deras och kombandet The Guilty Ones ögon. Och glädjen i publikens ögon, kan tilläggas.

Till vänster The Dimpker Brothers från Västervik som agerade förband och som också dök upp och körade på en låt med Jimmie Dale Gilmore och Dave Alvin.

Nadia Tehran golvade igen

Ett mjölkvitt, halvt genomskinligt, plastskynke hänger framför scenen på Plan B. Scenljuset går upp bakom skynket samtidigt som öppningsspåret från Nadia Tehrans debutalbum Dozakh: All lovers hell drar igång. Tehrans fars röst hörs berätta om upplevelser från Iran-Irak-kriget i slutet av 80-talet.

Så trycks en hand mot skynket. Fingrarna spelar över plasten. Konturen av en kvinna syns därbakom. I kombination med den dramatiskt laddade musiken är effekten inte så lite creepy (fast på ett bra sätt). Fingrarna hittar en liten reva i skynket och sliter upp den. Nadia Tehran tittar igenom.

Dozakh: All lovers hell är ett album som skapat svallvågor. Svenska Dagbladet skrev en hyllande helsidesrecension, brittiska The Guardian och amerikanska Vice har gjort reportage. Och det är inte konstigt. Skivan är i mitt tycke årets svenska debutalbum och visar upp en artist som inte bara har något att säga utan även konstnärlig vision och helhetstänk. Inte minst känns det som en skiva som är väldigt viktig i just den samtid som vi lever i; en tid med stora flyktingströmmar, spänningar i samhället och en nyväckt fascism som vädrar sitt fula tryne.

Nadia Tehran golvade mig fullständigt när jag såg henne på Malmöfestivalen i somras med sin intensitet och sceniska närvaro. Det är alltid riskabelt att se en artist på nytt bara några månader efter att man blivit helt tagen av henne. Överraskningseffekten är borta och det är upplagt för att bli besviken. Så blev inte fallet denna gång,

Det var glest i publiken på Plan B. Torsdagskväll, regn, dag innan löning och MFF som spelar Europamatch i stan blev en för tung uppförsbacke men de som kom dit fick se en lysande spelning. Musikaliskt är upplägget detsammans. Tehran på sång tillsammans med en livetrummis och resten av musiken förinspelad. Det visuella har dock förstärkts kraftigt.

På Malmöfestivalen var Nadia Tehran en frisk fläkt på scen, stundtals nästan hyperaktiv. Hon har en känsla för att visualisera sig själv, att spela med blicken, rörelserna, sin klädsel och sina uppseendeväckande frisyrer. På Plan B är detta förstärkt ytterligare. Det gradvis allt mer sönderslitna plastskynket är en utmärkt rekvisita och inomhus blir effekten av ljus, klädsel och utspel så mycket större inomhus i en liten klubb jämfört med utomhus i dagsljus (och regn).

Jag hoppas Nadia Tehran kommer tillbaka till Malmö snart och jag hoppas att hon då möts av en större uppslutning. Hon förtjänar att bli hörd och hennes ord är värda att lyssnas på. Mer än så är hon en artist som förmår möta upp det skarpa innehållet med en lika skarp inramning.

Ångvältsriff och nasala skrik

Det svänger där nere på golvet. Det svänger blytungt. Gary Maders bas, Aaron Hills trummor och nedstämda gitarrriff från Jimmy Bowers ersättare under denna turné, bandets tidigare gitarrist Brian Patton, sätter världen i gungning. De är en ångvält som rullar ut över publiken och förintar allt motstånd.

Genom de sista återstående resterna skär Mike Williams lätt nasala skrik likt en kedjesåg.

– Vi älskar er, hojtar en man i publiken.
– Tack, svarar Mike Williams från scen.
– Vi hatar er, roper en kvinna.
– Oavsett vilket ger ni mig uppmärksamhet, säger Mike Williams med ett leende.

Sludge metal-bandet Eyehategod från New Orleans gästade Plan B på onsdagskvällen. ”Hoppas du får en fin kväll”, sade en god vän när jag berättade att jag skulle dit. ”Det blir nog snarare tungt och hårt” replikerade jag. ”Det kan vara fint det med. På sitt sätt”, sade hon.

Och det kan det ju. Och det var det. Inte så att det inte finns problem med bandets musik. De arbetar väldigt mycket från ett uttryck och det är inte direkt någon större variation mellan bandets låtar.

Å andra sidan har de inom de ramar de satt upp för sin musik har de förfinat det uttrycket till perfektion. Lite som Fucked up! kombinerar hardcore-sång med indie pop-gitarrer förenar de doom metal med hardcore och man skojar inte bort det där svänget.

Inte minst imponeras jag av extremt tajta de är i deras patenterade gradvisa steglösa tempoväxlingar. Och av Mike Williams förmåga att mellan de brutala insatserna bakom mikrofonen projicera bilden av sig själv som en varmhjärtad och jovialisk värd som för visso räcker finger åt publiken men som också också gör hjärt-hand-tecknet och visar till synes äkta glädje över det starka gensvaret.

Det var mörkt (även bokstavligt talat, som synes av bilderna). Det var tungt. Det var brutalt. Och ändå gick man därifrån med ett leende på läpparna. Kanske är det så att den där ångvälten och kedjesågen driver ut de inre demonerna.

 

Ola Magnell med värme

Ola Magnells platta Nya Perspektiv är en av de där skivorna jag alltid kommer tillbaka till. Det utsökta låtskrivarhantverket, texterna och inte minst den uppkäftiga och lite sarkastiska tonen fick honom att stå ut bland 70-talets vispoeter. Det gjorde också de countrydoftande arrangemangen.

Igår gästade han Folk å rock tillsammans med gitarristen Jonatan Stenson, kanske mest känd som gitarrist i Roffe Wikströms band.

Magnell har med åren blivit allt mer introvert i sitt låtskrivande och sarkasmen har allt mer bytts ut mot värme. Värme är också den övergripande känslan av atmosfären på spelningen. Magnell sitter hopkurad över sin gitarr men tilltalet är avslappnat och lite löst i konturerna, fast på ett bra sätt. Han rumsterar om i låtlistan och tar det på känn.

När han spelar fel och tappar text i inledningen av Höstkänning skojar han bort det med ett ”Jag har kunnat den låten i 35 år”. Och det opretentiösa och familjära tilltalet gör att man köper det och skrattar med honom när han avslutar med ett ”Där satt den!”

Och under den varma ytan finns den kvar där, sarkasmen och uppkäftigheten. De hindrar låtarna från att bli mesiga, trots att många av dem är ganska lågmälda. Den numera ganska stillsamma humorn och de klichébefriade texterna gör också sitt till för att höja honom över resten i det svenska trubadurskrået.

Ibland sticker sarkasmen upp till ytan igen. Som när han introducerar vad som ska bli en fenomenal version av opportunisten – en i original tidstypiskt syntig låt som här växer rejält med riktigt bra bluesigt gitarrspel från Jonatan Stenssons sida – med:
”Jag brukar skoja och säga att den här låten inte handlar om nyliberalismen som sådan. Den handlar om Göran Skytte personligen”.

Över huvud taget ger Stenssons känsliga fingrar spelningen en extra dimension och det lediga och lite improviserade samspelet mellan honom och Magnell är en fröjd att se.

Sisters bjöd skön svartsyn

Luften är tjock inne på Kulturbolaget. Röken hänger i luften och det är tvärfullt; spelningen är utsåld sedan månader tillbaka. Så kommer han upp på scenen. Andrew Eldritchs skalle är numera rakad men de obligatoriska solglasögonen sitter där de ska när trummaskinen Doktor Avalanche hostar igång det lika obligatoriska öppningsspåret First and last and always. Han söker sig in i ljuset på en scen där ett kompakt mörker genomkorsas av ljuskäglor; han låter det närmast bränna ansiktet och skapa kontraster lika skarpa som dem i hans sånger.

Jag står där i folkmassan och känner mig nästan lite nervös inför spelningen. Det är en sliten klyscha att prata om att det ena eller andra bandet betydde allt i en viss tid men när det gäller The Sisters of Mercy är det inte överord. De kom fram som en del av, för att inte säga parodi på, postpunken och kom att närmast skapa en egen genre. Svartrock eller goth sade vi då, dark wave säger man nu.

Tre sinsemellan väldigt olika album blev det med lika olika medlemsuppsättningar. Men alltid fanns där i fokuspunkten Eldritchs ödesmättade baryton och lika cyniska som mångbottnade texter.
”Life is short and love is always over in the morning” sjunger han på deras kanske allra bästa låt, Temple of love från 1983. Det är ett passande citat därför att det säger något om varför så många fastnade för dem då det begav sig. I förordet till The gothic rock black book beskrivs svartrockarna som ”a cheery bunch” trots den mörka musik de lyssnar på. Jag tycker att Temple of love-citatet knyter an väl till det. Cynismen – uttryckt i en väldigt cynisk tid – är så uppskruvat att det blir en skrattspegel och musiken, trots molltonerna, en partymusik på ruinens brant.

För mig blev det en stor del av soundtracket till mitt liv. En gång fick jag se dem när det begav sig. Det var 1991 på Roskilde, när den mest hårdrockiga upplagan av bandet turnerade med den då färska Vision Thing-skivan. Det var en ganska lättglömd upplevelse och någonstans där började mitt intresse tona ut.
Inte bara mitt förresten. Det blev inga nya skivor för Sisters of Mercy, istället fortsatte Eldritch att, liksom Ralf Hütter i Kraftwerk, turnera sina gamla låtar med nya musiker.

Det är därför mina förväntningar kanske inte är de allra högsta när Eldritch kommer ut på scenen tillsammans med två gitarrister. Samtidigt vill jag så gärna att det ska bli bra. Det är ändå en viktig del av mina sena tonår vi pratar om.
Någon ny outgiven låt blir det men på det stora hela bjuder Eldritch och company på en greatest hits-show. Visst hade jag kunnat önska mig en Amphetamine logic eller en Body electric men på det stora hela är det en väl sammansatt låtlista med fina versioner av Marian, More och Dominion/Mother Russia i spetsen.

Eldritchs röst är väl inte riktigt vad den varit men förstärkt av allsång och stämning fungerar den. Och även om Eldritch och hans nuvarande bandkollegor ser ut lite som seriefigurer på scen – den långhårige gitarristen har givetvis en fläkt som fluffar upp håret och hans korthåriga kollega syns oftast i hårt motljus för att ge rätt effekt – så känns det som ett någorlunda värdigt sätt att leva på sina gamla meriter.
”All the sisters of mercy they are not departed or gone”, sjunger Leonard Cohen i låten som givit dem deras namn. De både är och inte är det. Och på något sätt är det som sig bör vara. Inte minst som de fortfarande förmår bjuda på både fest och skön svartsyn.

Londonbaserade A.A. Williams som i februari debuterade med en självbetitlad ep värmde upp för Sisters of Mercy, Långsamma suggestiva indievisor med stundtals brännande intensitet skapade klockan-tre-på-natten-stämning trots att visarna på uret nätt och jämnt passerat klockan åtta.

Jag gillar de drömska stämningar hon bygger, mörkret och laddningen men kan samtidigt tycka att det inte känns helt rätt som uppvärmning för just Sisters of Mercy och inte heller så tidigt på kvällen.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.