Årgångs-Oi! på Plan B

”Vårt Oi!-band är opolitiskt för vi vågar inte stöta oss med våra nazi-fans”. Så lyder den inte helt korta titeln på en låt med Laholmspunkarna Svintask. Det är en talande titel på en låt om en subgenre till punken som sedan väldigt tidigt dragits med ett dåligt rykte, detta trots att inget av den första vågen av oi!-band hade någon som helst nazianstrykning.

Kanske handlar det om de enkla allsångsvänliga refrängerna – som skapta för att skrålas från en fotbollsläktare; för en hejaklacksramsa eller för slagord – men oi!, eller gatpunk som det också kallas – lockade punkare och skinheads från båda sidor av den politiska spelplanen. Kravallerna i samband med en The Business-spelning på Hambrough Tavern i Southall den 4 juli 1981 som slutade med att krogen brann ned satte spiken i kistan för genrens rykte.

Oi!-pionjärerna Angelic Upstarts har dock aldrig hymlat med var de står när det kommer till rasism och nazism. Ingen har heller kunnat skylla dem för opolitiska.
– Den här låten är det vi är som band. Den är vad jag är som person, säger Angelic Upstarts sångare Thomas ”Mensi” Mensforth från Plan B:s scen innan han och hans band kastar sig in i en furiös ”Anti-Nazi” från 2002 års album Sons of Spartacus.

Det är inget senkommet ställningstagande. Bandet har alltid slagit uppåt från vänster. Bandets debutsingel The Murder of Liddle Towers från 1978 handlar om Storbritanniens eget Osmo Vallo-fall där en man avled efter ett drunk and disorderly-ingripande (den brittiska motsvarigheten till LOB, Lagen om omhändertagande av berusade). Baksidans titel, Police oppression, talar för sig själv. Både de låtarna är med i setlistan för spelningen på Plan B. Det är också den fantastiska antimilitaristiska Last night another soldier, Tories Tories Tories (Out, Out, Out) (gissa vad den handlar om) och brandbomben 2 000 000 voices som de kaxigt blåser igång spelningen med.

Av det ursprungliga Angelic Upstarts är det bara Mensi som återstår, en jovialisk man med rakad skalle med kroppshydda nog att kunna driva med sin bandkollega gitarristen Newts Newton på grund av hans vikt och komma undan med det. Å andra sidan har det alltid varit Mensi som varit bandets hjärta, hjärna och hårt knutna näve.

Det kanske inte är samma maniska blåslampeintensitet som när Agnostic Front stod på samma scen för ett par veckor sedan men det kompenseras väl av Upstarts starkare låtar och Mensis ärkebrittiska vokala uttryck. Nu, precis som då, levererar gubbpunken såväl livsglädje som kämpaglöd.

 

”Jag försöker följa Orlandos känslor”

Jenny Wilson på Malmö Stadsteaters scen. Foto: Claes Hall

Från sin plats bakom keyboardet på den bakre delen av scenen greppar en svartklädd Jenny Wilson mikrofonen och rör sig mot Orlando och mot oss i publiken.
Kostymerna skvallrar om stiliserat 1800-tal men musiken är anakronistiskt elektronisk och suggestiv.

Den hårt stiliserade scenen, de samtidigt futuristiska som återblickande kostymerna och den stämningsladdade belysningen hjälper till att skapa en känsla av overklighet. Det är som att en musikvideo utspelar sig där på scenen under Malmö Stadsteaters uppsättning av Virginia Woolfs Orlando (som har premiär 14 september).
Från starten med Malmöbaserade popbandet First Floor Power i slutet av 90-talet har Jenny Wilson karvat ut en egensinnig karriär för sig själv. Under det senaste decenniet har hon på sina egna album arbetet tematiskt.

Det har handlat om moderskap, hennes kamp mot cancer och den våldtäkt hon utsatts för. Men hon har också gjort teatermusik till bland annat Drottning Kristina och hon har även gjort en egen föreställning på Dramaten under titeln Who’s afraid of Jenny Wilson (passande nog med en vinkning till Eugene O’Neills drama Who’s afraid of Virginia Woolf).
– Men det är första gången på Malmö Stadsteater och första gången med en så här stor ensamble, säger hon när vi möts under pressträffen.

Hon menar att det inte är någon större skillnad att jobba med sitt eget tema på till exempel ett album eller att komma till ett tema som redan finns där i en teaterpjäs.
– Jag försöker att inte rama in Orlando till ett tema utan att följa hennes/hans känslor och spegla det genom de känslor jag känner i mig själv.
– Det som är annorlunda i en sådan här process är att det hela tiden har varit extremt högt i tak kreativt och konstnärligt. Det är verkligen toppersoner som kan lita på varandras kompetens. Det har gjort det hela lekfullt och gjort att jag har kunnat ta ut svängarna väldigt mycket. Det har varit skitkul. Att göra ett album är inte alltid skitkul för det kan vara flera år av mer ångestladdat arbete.

Orlando utspelar sig under ett spann av århundraden och slutar på 1920-talet. Ändå är den musik Wilson skapat påtagligt mordern.
– Det hade känts som att man skrev folk på näsan om man skulle sitta och följa tiden – nu ska det vara 1600-talsmusik, nu ska det vara 17- eller 1800-talsmusik – det skulle inte vara vettigt. Orlando handlar ju också om någon som sträcker sig mot framtiden. Det tycker jag är det häftiga med Orlando. Det spelar ingen roll om han är en hon eller hon är en han eller vilken tid han eller hon hamnar i. Jag har i och för sig hämtat inspiration i vissa 1600-talsgrejer men då genom mina synthfilter.
– Det känns viktigt ändå att hålla musiken modern för pjäsen är väldigt modern, så som Sara (Cronberg) har regisserat den. Och även om kläderna är inspirerade av tiderna finns det ändå något ganska punkigt i det.

Vad är ditt förhållande till Virginia Woolf?
– Det är inte så mycket att skryta med. Jag har sett Orlandofilmen och älskade den när den kom. Jag har läst några böcker men inte så många. Jag kan inte skryta med att jag har läst på och av någon anledning brukar jag aldrig riktigt göra det, säger hon med ett litet skratt.
– Jag jobbar så intuitivt med konstnärliga projekt.

Om man är för påläst kanske man blir inlåst av det andra har gjort tidigare …
– Ja, så kan det vara. Vi ska inte snacka skit om att vara påläst men jag gillar att vara öppen så länge som möjligt för att jag inte vill bestämma mig för vem, till exempel, Orlando är. Men det är olika arbetssätt. En del gillar att veta allt.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.