Punkglädje med The Descendents

I want to be stereotyped. I want to be classified.

Så sjunger Milo Auckerman med inte särskilt dold ironi i Suburban Home, låten hans band The Descendents väljer att öppna kvällen på Kulturbolaget med.

Jo, jag vet. Malmöfestivalen sparkade igång igår men vi var ett 500-tal som flydde festivalen för en stund för att se årgångspunk och svettas floder.

Om man trots allt skulle stereotypisera den gode Auckerman där han står i vit t-shirt och långa shorts med det grånade håret kortsnaggat och en vattenflaska i en rem över axeln är det mycket lite som skvallrar om att det är en tvättäkta punkhjälte vi ser. Han ser mer ut som en medelålders fågelskådare när han kommer upp på scen än en man som 45 minuter senare ska ligga ovanpå publiken och skrika rösten ur kroppen.

Men så är det. The Descendents var en del av hardcore-scenen i Los Angeles i slutet av 70- och början av 80-talet. Deras karaktäristiska stil med snabba, korta låtar där hårdheten kontrasteras av en självklar melodikänsla kom att bilda skola för en stor del av den skate- och pop-punk som kom fram under framförallt 90-talet och det tidiga 00-talet.

Det är smart att gå ut hårt med en av sina allra mest klassiska låtar. Det innebär att de har publiken i sin hand redan från start. Sedan kommer de medryckande käftsmällarna slag i slag och det är rejält tryck framför scen. Bandet må efter millennieskiftet på skiva ha lugnat ned sig en smula men det hindrar dem inte från att få ur sig ett trettiotal låtar på den timma spelningen varar. Och de nyare materialet står sig väl i sällskapet, inte minst för bandet okaraktäristiskt politiska spår som ’Merica och Who we are, den förstnämnda en bitande uppgörelse med blind patriotism – I’m proud and ashamed every fourth of July – och den sistnämnda en lika bitande kommentar till valet som förde Donald Trump till makten.

Men ändå är det glädje som är den övergripande känslan när jag ser dem. Glädjen som får delar av publiken att bokstavligt flyta ovanpå resten av densamma; glädjen i gitarristen Stephen Egertons ögon när han rockar loss på sin Music Man Sting Ray; glädjen som får mig själv att fånle trots att svetten rinner nedför pannan och svider i ögonen.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.