Wilmer X med hög lägstanivå

Wilmer X. Foto: Jörgen Johansson

Jalles munspel ylar när solen sänker sig över den ljumma sommarkvällen. Att säga att stämningen är hög på Sommarrockens avslutningskväll är ingen överdrift. Det är mycket folk och manegen är krattad av mycket folk i kombination med alkohol, musik och svensk sommar. Det är för det här som det slitna uttrycket folkfest skapades.

Foto: Jörgen Johansson

E-Type har skakat igång publiken med sin uppumpade 90-talsnostalgi komplett med eldsflammor och kioskvältarrefränger.
Malmöitiska Queen-hyllningsbandet The show must go on höjde sedan temperaturen rejält i tältet med en synnerligen kompetent och underhållande show där tältduken nästan bågnade utåt till trycket från allsången.
Festen är med andra ord på sin topp när Nisse Hellberg, Jalle Lorensson, Thomas Holst, Sticky Bomb och Janne Lindén kliver ut på scenen.

Jalles munspel ylar till Nisses bluesiga gitarr lite som Rolling Stones brukar långkoka igång Midnight Rambler, men i Wilmer X rinner den kokande grytan istället ut i Hon är ihop med en insekt. Och det är naturligtvis helt rätt sätt att sparka igång det hela på. Och material har man för att fylla en timmas festivalspelning med explosioner på ett pärlband.
Men det händer liksom inte. Kanske är det för att ljudet är lite jämntjockt. Kanske hade det tänt till bättre lite tidigare på kvällen, innan alkohol och solsken tagit ut sin rätt.
Visst sjungs det med rejält i Om en hund mådde så här och Jag flippar ut men inte som låtarna förtjänar.

Janne Lindén, Jalle Lorensson och Nisse Hellberg. Foto: Jörgen Johansson

Å andra sidan är de landets kanske mest pålitliga rock n roll-maskin. De jobbar upp det. En dramatisk blod eller guld hittar alltid hem hos mig, Vem får nu se alla tårar? är en pålitlig allsångsfavorit och Möt mig i din djungel tar tillbaka partyt. Så kommer de till slut, explosionerna. Teknikens under är stubinen som antänder sprängladdningen Spelar under hot medan extranumret Kör mig död hackar sönder resterna.
De två sistnämda är som bekant Wilmer X på sitt allra mest punkiga humör och precis vad som behövs för att runda av såväl spelningen som årets upplaga av Sommarrocken.

Foto: Jörgen Johansson

”Jag har tappat räkningen på hur många gånger vi har spelat på här”, säger Nisse Hellberg.
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sett Wilmer X. Det här var inte en av de bästa gångerna men det går inte att skoja bort det faktum att de har en nästan löjligt hög lägstanivå. Och med den låtskatt och den rutin som bandet har arbetat upp under fyra decennier tillsammans och den uppenbara kemi som finns mellan bandmedlemmarna är det kanske inte så konstigt.

Foto: Jörgen Johansson

Nisse Hellberg kallar honom för inhyrd gitarrist men frågan är om inte Janne Lindén snarare har intagit rollen som ett (inte så) hemligt vapen.
Hans häxdoktor-uppenbarelse är ett coolt blickfång jämte Nisse och Jalle och han är kung av snygga, stämningsbyggande licks.
Janne Lindéns föregångare, Pelle Ossler, är en av mina svenska favoritgitarrister men frågan är om inte Lindén är en mer perfect fit för Wilmer X och att Ossler gör sig bättre som sidekick till Thåström.
Nisse Hellberg kallar Lindén också för ”den bäste gitarrist han mött”, ska tilläggas. Kanske dags att permanenta både honom som medlem, återföreningen som sådan och att släppa ny platta?

* * *

Martin ”E-Type” Erikson. Foto: Jörgen Johansson

E-Type, ja … Det finns en gammal parodi på honom från Radioprogrammet Rally där Anna Mannheimer, har jag för mig att det var, entonigt rabblar ”Jag kan sjunga en ton, bara sjunga en ton. till en av hans låtar, jag minns inte vilken.

Det är orättvist om man ska välja ett sätt att recensera Martin ”E-Type” Eriksons musik på. Det självklara sättet är att påpeka att han inte kan sjunga (sant), att alla hans låtar låter exakt likadant (sant – entonig vers ”sjungen” av E-Type själv och en bombastisk refräng sjungen av körtjejerna) och att han är på tok för förjust i pyroteknik (smaksak).

Men man kan välja att se det på ett annat sätt. Man kan välja att se det som att det är körtjejerna, presenterade som Olivia och Elisabeth, som sjunger medan E-Types roll snarare är den av festledaren som pumpar upp publiken. Det är inte en konsert vi ser, det är en förfest.

Jag tror att det är det sista synsättet som är det mest fruktbara för att förstå hans popularitet på 90-talet och de nostalgikänslor de väcker idag. Sedan finns det något sympatiskt i hans tilltal till sin publik. Det känns dessutom som att han är väldigt medveten om sina brister som sångare och han tvekar inte att helt lämna över mikrofonen till Olivia. Men när han faktiskt sjunger så gör han det faktiskt live, det är varken förinspelat eller autotune:at. Det blir väldigt uppenbart om man säger så …

* * *

The show must go on. Foto: Jörgen Johansson

Lördagen var en dag i nostalgins tecken, rent musikaliskt. Även om inte E-Type rycker i min egen nostalginerv (90-talet var punk, alt-country, grunge och britpop för mig) så gör Wilmer X det definitivt. Däremellan spelade som sagt The show must go on.

Jag är inte överdrivet förtjust i cover- och tribute-band. Rent generellt föredrar jag band som antingen spelar egna låtar eller omtolkar andras. Men Queen var stora barndomsfavoriter för mig och jag fick aldrig möjlighet att se dem så det är det enda alternativet om man vill skräna med i Bohemian Rhapsody och Under Pressure. Och det vill man. Det var mer än uppenbart i tältet bredvid baren.

Och The show must go on gör jobbet riktigt, riktigt bra. Soundmässigt lyckas de med att lägga sig nära originalet vilket inte är det lättaste. De bjuder dessutom upp till show och sångaren lyckas balansera mellan att lägga sig till med en del av Freddie Mercurys manér utan att för den sakens skull karbonkopiera honom.

Sammanfattningsvis en tidig höjdpunkt under kvällen.

The show must go on fick till ett enormt tryck i tältet. Foto: Jörgen Johansson

På väg mot något stort

Maria Jane Smith i Smith & Thell. Foto: Jörgen Johansson

Det startar inte på det bästa av sätt för Smith & Thell på Sommarrock Svedala. Det startar med Maria Jane Smiths röst fullständigt dränkt i en hiskelig choruseffekt som raderar ut varje spår av känsla, personlighet och mänsklighet ur den och jag börjar fundera vad det är för fel på vår tid där rösten, det mest känsliga och uttrycksfulla av alla instrument, måste dränkas i antingen chorus eller autotuner.

Men bandet hämtar upp det. De gör det i kraft av synnerligen skickligt låtskrivarhantverk, de gör det i kraft av en dito sångerska som dessutom förmår förse bandets i grunden lätta och luftiga popsånger med tyngd och viss svärta.

”Jag är bara en föräldralös flicka men jag har massor av syskon”, säger Maria Smith i presentationen av en låt som hon tillägnar sin syster. Och det är klart att hennes personliga historia med föräldrar som gick bort tätt inpå varandra när hon var i tidiga tonåren färgar av sig i musiken, liksom de antidepressiva mediciner som skrevs ut åt henne och som förvandlade henne till en känslomässig staty. Om inte annat gav det henne och partnern Victor Thell deras genombrottshit Statue (The Pill Song).

Jag skulle inte säga att Smith & Thell är hela vägen framme men de har kommit en god bit på väg. De har fått fin kritik i USA vilket inte alls är konstigt med tanke på att den typ av countryfärgad popmusik som de gör har en gigantisk publik där. Att det även rör på sig här märks såväl på att deras Forgive me friend toppat Svensktoppen som på det fina gensvaret i den ljumma sommarkvällen på Sommarrock.

Inte minst har de en förmåga att få till refränger som kan försätta berg och lyfta arenatak; refränger som ber om en gigantisk ljusshow och mäktig allsång.

* * *

Hasse Andersson med violinisten Jannike Stenlund

Helsingborgarna Smith & Thell var tvåa ut i en helskånsk uppställnin på den större av de båda scenerna på Sommarrocken. Öppnade det hela gjorde Hasse Andersson med sin ”skånska bonnarock” som han själv presenterade den, eller skåntry som en recensent kallade det en gång i tiden.

Båda är rätt bra beskrivningar på hans musik. Och det är väl inte mycket att säga om. Hasse Anderssons varma utstrålning bär långt och där det brister i showande kliver violinisten Jannike Stenlund in med sin uppenbara spelglädje, sin dans och sceniska närvaro.

Timbuktu och Damn! Mobilfoto: Ralph Bretzer

Avslutade kvällen gjorde länets kanske säkraste livekort. Timbuktu och Damn! gjorde knappast någon besviken med sin patenterade mix av soul, funk och hiphop.

De har alltid varit en tight sammansvetsad enhet men efter snart två decennier tillsammans svänger de hårdare en någonsin och ser fortfarande ut att ha kul på scen. Inte minst fungerar gitarristen Svante Lodén, med sin härligt styltiga dansstil, som en alldeles utmärkt parhäst till Timbuktu själv.

Till och med mina två tämligen svårflörtade söner föll för svänget, låtarna och Timbuktus texter och munviga rap, även om yngsten tyckte att far och storebror var pinsamma som dansade loss.
”Ska man dansa ska man dansa bra”, sa han medan jag försökte förklara att man ska dansa som om ingen tittade.

* * *

Theoz. Foto: Ralph Bretzer

Så var den sista dagen på Sommarrock kommen. Först ut var festivalens med viss marginal yngsta artist. 13-årige Theo Haraldsson, mer känd som Theoz, har gjort sig ett namn på Youtube och Musical.ly (numera Tiktok) med drivor av följare.

På senare tid har han även börjat göra musik men det är ännu inga driver av låtar han har skrapat ihop, därför blir det en kort spelning framför den huvudsakligen unga publiken som har samlats i den tidiga eftermiddagsvärmen. En knippe egna låtar, med Het och Theori i spetsen och någon cover – Aviciis Wake me up blir det innan spelningen är över.

Eftersom jag knappast tillhör den åldersmässiga målgruppen lämnar jag över omdömet till någon som är det: min elvaårige son Max.
”Hans låtar fastnar snabbt i skallen men de försvinner snabbt också” säger han.

 

Underlig och underbar

I will be your warrior
I will be your lamb

Så sjunger Aurora Aksnes, i musikaliska sammanhang mer känd kort och gott som Aurora, i låten Queendom. Krigare och lamm. Det är en bra beskrivning av den norska sångerskan.

Hon är avväpnande gullig på ett, som det verkar, oförställt sätt, samtidigt som hon gärna växlar om och visar en mörkare sida. Hon kan fnittra flickaktigt i ena stunden för att i nästa lägga av en mordisk blick. Ibland får man intrycket att hon kommer in på scen direkt från den norska urskogen och fjällvidderna, ett väsen ur den nordiska mytologin, en naturkraft av rå talang.

Men ibland undrar jag. Den artist vi ser på Roskildefestivalens Apolloscen är inte omedveten om vilka känslomässiga strängar hon drar i. Visst är hon på många sätt djupt originell – för att inte säga lite underlig – men som konstnär och estradör är hon mycket skicklig.

Det är inte bara det att hon har en väldigt fin röst som hon vet att behandla, att hon skriver bra låtar och gör ett bra framförande. Hon vet hur man spelar på publikens känslor – och det till på köpet på ett sympatiskt sätt. Det är imponerande.

På ett sätt kommer jag att tänka på en ung Kate Bush. Det handlar om att hon, redan vid unga år, har en medvetenhet om popmusiken som ett totalkonstverk. Hon leker med uttrycket och nyttjar hela den dramatiska paletten i framförandet. Därifrån känns också bristen på respekt för genregränser igen.

Visst verkar hon i en modern popkontext men man behöver inte någon speciell musikteoretisk utbildning för att fånga upp tydliga språk av nordisk folkton i musiken.

Plants musik lever i nuet

Stämband åldras och blir stela. Det är ett av livets hårda faktum och drabbar de flesta på ålderns höst. Någon måste dock ha glömt att lämna det pm:et till Robert Plant, 70.
Han ser förvisso mer ut som en åldrad lejonhane idag än som rockens gyllene gud, men han bär det med lejonhanens hela värdighet. Visst, de högsta tonerna kanske inte har riktigt samma böjbarhet som när han som 20-åring rekryterades till The New Yardbirds, bandet som skulle nå superstjärnstatus efter namnbytet till Led Zeppelin, men det är bra nära.

Det hedrar Plant mycket att han, liksom hans forna bandkollegor, inte fastnat i sin egen musikaliska historia. Istället har han hållit musiken levande och den musikaliska nyfikenheten intakt. Det hindrar honom inte från att i sin nuvarande musikaliska kontext hämta material från hela sin karriär.
Det kan naturligtvis ses som publikfrieri att öppna med When the levee breaks men de gamla Zeppelinlåtarna – och det blir några stycken – får nytt liv utan att förlora sitt väsen, sin essens.
– Det handlar inte om det förflutna, det handlar inte om framtiden. Det handlar om nuet, säger han.
Och så är det naturligtvis. Sångerna lever i stunden, i samspelet – det musikaliska samtalet – mellan medlemmarna i bandet på scenen och med oss i publiken. I det samtalet fungerar blues och rock n roll utmärkt bredvid arabisk melodik, afrikanska rytmer och elizabethanska ballader. Det är folkmusik i ordets vidaste bemärkelse. Även om dess grundläggande hemvist är angloamerikansk är gränserna mer än suddiga.

Bandet, ja. Att Robert Plant skulle omge sig med utmärkta musiker var väl ingen högoddsare men det är faktiskt svårt att med ord göra det här gänget rättvisa. Det låter helt enkelt inte som musiker som åker omkring och kompar en gammal rockstjärna, de låter som ett band på riktigt. Det andas spelglädje och lekfullhet och Plant ger dem gott om utrymme att skina.
Inte minst är de båda gitarristerna (som även dubblerar på andra stränginstrument, till exempel banjo och elektisk oud) alldeles fantastiska. Både Skin Tyson (huvudsakligen akustisk gitarr) och Justin Adams (huvudsakligen elektrisk) gör något så ovanligt som både meningsfulla och underhållande solon.

Responsen är därefter. Arenatältet, som inrymmer Roskildefestivalens nästa största scen, är mer än välfyllt och stämningen är hög. Inget dera visar heller några som helst tecken på att mättas av under spelningens gång, något som är rätt vanligt på festivalspelningar när det alltid finns så mycket annat som lockar; andra band, en öl till eller bara att hänga med polarna.
Men här finns det egentligen inget alternativ till att följa med hela vägen på den musikaliska resan. Och önska att den aldrig tog slut.

Gamle Bob och det nya gardet

”Things have changed”, sjunger Bob Dylan i öppningslåten. Han sitter bakom flygeln men det är inget balladklinkande. Bandet rockar tungt och tight utan att tappa nyanserna. Det är dubbla elgitarrer, ståbas, pedal steel och trummor bakom Dylans flygel och mikrofon. Och munspel, stundtals, till publikens jubel.

Han verkar på gott humör i den fina sommarkvällen på Roskildefestivalens första riktiga dag. Leendet är brett och han följer upp med en nästan uppsluppen It ain’t me, babe. Så har det inte alltid varit med Bob Dylan på scen. För cirka 15 år sedan såg jag honom slakta sin låtskatt på Globen och svor att aldrig gå och se honom igen.

Bob Dylan är en lurig liveartist. Man vet aldrig vad man får. Han är en fantastisk textfŏrfattare och i sina bästa stunder kombinerar han det med musik i samma klass. På scen kan han dock vara både avig och direkt dålig. Jag har sett honom live tre gånger. Fŏrsta gången var magisk, den andra bra och den tredje så katastrofalt usel att stora delar av publiken gick innan spelningen var ŏver. Dessvärre var den sistnämnda spelningen den enda jag betalade biljett specifikt fōr, de fŏrsta två var på festivaler. Och de flesta Dylan-fans kan vittna om samma sak.

Infŏr Roskildespelningen fanns det dock en fŏrväntan i luften. Vittnesmålen från Stockholmsspelningen nyligen talade om en Dylan i hŏgform och setlistan var lovande.

Beatrice Eli gästade Silvana Imam.

”Things have changed”, sjunger Dylan. Och visst har de det. Innan han kliver på festivalens scen har Silvana Imam röjt loss på samma scen som första akt. Däremellan skapade Jpegmafia rent och ljuvligt hiphop-vansinne på scenen intill. En ny generation, en ny genre, har tagit över herraväldet.

Men det gamla gardet står sig. Dylan har attraktionskraften kvar och publiken är stor framför den orange scenen, festivalens största. Den får sig kanske ingen stor show till livs – Dylan är inte direkt någon estradör och att han är fast bakom flygeln gör inte den saken bättre – men vad de får är en levande legend med skärpa och närvaro i sina sånger.

Och när vi talar om sånger som Highway 61 revisited, en hårdsvängande Like a rolling stone eller en magisk Girl from the north country, en av mina personliga Dylanfavoriter, når det väldigt, väldigt långt. Visst stöper han om Blowing in the wind till oigenkännlighet (som han brukar) men det är sådant man får ta … Jag är glad att jag bröt det där löftet om att aldrig se Dylan igen.

* * *

Roskildes största hiphop-namn, Cardi B, krönte kvällen med stor show, dansare och, i ärlighetens namn, ganska medioker rap. Det hindrar inte merparten av de över 100 000 festivalbesökarna från att stuffa loss i den allt kallare sommarkvällen.

Betydligt intressantare i genren är Jpegmafia, en snart 30-årig rappare från Baltimore som kommer in på scenen i shorts, t-shirts, bandana och ryggsäck. I handen har han en laptop som han slänger upp på ett bord på scenen och pluggar in. Ryggan åker in under bordet och t-shirten av redan under första låten.

”Rock n roll is dead”, deklamerar han, för vilken gång i ordningen någon nu deklarerar just det … Å andra sidan handlar den låten kanske inte så mycket om just det.

Hans attack är närmast skrämmande men leendet avväpnande. Han röjer på scenen som om det inte fanns någon morgondag. Han röjer ännu mer när han kliver ned till oss i publiken. Och han nöjer sig inte med det. Han flyter på publiken och, i slutet av en kort och extremt kärnfull spelning, hoppar rakt ut i publikhavet för att omslutas av det.

Publiken är inte lugnare den. Jag finner mig själv stående hoppandes – utan att röra mig. Det är bara att följa folkmassan, något annat kan man inte göra. Och det är inte så konstigt. Jpegmafia, eller Peggie som fansen kallar honom, gör en rätt fenomenal spelning alldeles på egen hand.

* * *

Alldeles utmärkta är också Fontaines DC. Tänk en irländsk upplaga av Sleaford Mods stenhårda beats och kompromisslösa lyrik korsat med The Falls postpunk och du kommer inte att hamna alltför långt från verkligheten, även om Television screens påminner lite, lite om The Smiths (vars sångare Morrissey är Jpegmafias absoluta hatartist nummer 1, något han gjorde väldigt klart).

Sångaren Grian Chatten vankar rastlöst och ofokuserat av och an mellan låtarna. Han verkar nästan lite borta men när han öppnar munnen finns inga tveksamheter – då är han knivskarp. Basen och trummorna pumpar medan gitarrerna skapar oväsen av blåslampeintensitet. Ändå är det orden som allt ljus faller på, orden och uttrycket.

Well of course the government is gonna fuckin’ lie
Bunch of white people callin’ white people white
And why the hell is everybody on their phone?

Chatten matar kanske inte bittert underhållande cynismer på samma sätt som Sleaford Mods Jason Williamson men men det finns gott om modernitetskritik att hitta i hans lyrik och det känns på något sätt som samma andas barn.

* * *

Först ut på årets festival var hårt rockande Baby in Vain i ett kanske inte helt självklart samarbete med Corpus, en grupp dansare inom den kungliga danska baletten. Tungt gitarrlarm och modern dans? Låter inte det en smula pretentiöst, kanske du frågar dig. Jomenvisst. Men också ganska spännande. Bara det att gå på en rock-konsert och inte ha en aning om vad man ska få se är ju kul – det händer inte så ofta.

När vi släpps in i ladan som huserar Gloria-scenen där den happening som är Baby in Vain X Corpus ska äga rum kommer vi in i en konsertlokal som inte som någon annan, den heller. Från scenen sträcker sig en lång tunga, som en catwalk, till en scen-ö där trumsetet står uppställt. I andra ändan, på den traditionella scenen står en vitklädd kvinna med med mexikansk wrestlermask och rattar fram ett lågfrekvent brummande ljud.

Stämningen är mättad i lokalen. Ögonen förväntasfulla på dem som står framme vid tungan tvärsöver från där jag själv står. Så kommer de två andra bandmedlemmarna in tillsammans med dansarna, även om det från början inte är lätt att se vem som tillhör vilket sällskap, eftersom alla är maskerade. Trummisen slår sig ned och dansen börjar.

Jag ser mig omkring. Ansiktsuttrycken skvallrar om lika delar förvirring och fascination. Själv flackar jag med blicken. Det är inte lätt att veta var man ska titta. Allt händer hela tiden och överallt. Men lite förvirring har ingen dött av och det hela är rätt underhållande.

* * *

21 år har gått sedan sist jag var på Roskilde. Det är lika länge sedan sist jag såg Bob Dylan här. Han var det gamla gardet då också. Det är bara det nya gardet som har bytts ut sedan dess.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.