Punkare med folkmusiksjäl

Al Barr, Ken Casey och James Lynch på scen i sin ofta omsjungna hemstad, Boston. Foto: Michael Dwyer/AP/TT

Det började med ett vad för 23 år sedan. Men Dropkick Murphys blev snabbt en instution på rockscenerna världen runt med sin blandning av irländsk folkmusik och punkrock.
Idag tisdag gästar de Malmö Folkets park med inhemska punkhjältarna Millencolin som förband.

”I drew the tales of many lives and wore the faces of my own” sjunger Ken Casey, sångare i och grundare av Dropkick Murphys i låten Rose Tattoo.
”I had these memories all around me so I wouldn’t be alone”.

Rötterna går djupt för Bostonbandet. Hemstadens gator löper genom bandets sånger, det sjungs till Red Sox och Boston Bruins ära och det ekar av arbetarklasstolthet.
– Inflytandet av irländska immigranter är väldigt starkt i Boston-området. I de flesta hus i det område där vi växte upp kom föräldrarna eller far- och morföräldrarna från Irland. Musiken och kulturen var central i vår uppväxt, berättar Ken Casey över telefon från Lübeck där bandets turnébuss stannat till för att busschaufförerna ska få sin lagstadgade dygnsvila på väg till Malmö.
– Men som tonåringar var det punken som var den musik vi valde när vi skapade vår egen musiksmak. Det var en naturlig kombination. När vi började bestämde vi inte att vi skulle bli det vi blev, det var bara det som kom ut ur oss.
– Vi har alltid varit benägna att skriva om saker som vi har upplevt och levt än om något vi läst i en bok eller tidning. Det handlar om historien om var vi kommer från, våra familjer, om våra liv. Det har förändrats genom åren. Numera har vi egna barn och har genomlevt saker. Men det handlar om förstahandsupplevelser och våra egna liv.

Det hela började, för Dropkick Murphys, 1996 på det mest blygsamma av vis.
– En kille som jag arbetade med gick på en prestigefylld musikutbildning i Boston. Han utmanade mig att starta ett band och spela förband till hans band på ett gig tre veckor senare.
Det blev två spelningar som förband åt jobbarkompisens band, sedan kom första riktiga konserten som förband till hard core-bandet The Freeze från det till Boston närbelägna Cape Cod.
– De var väldigt populära i Boston-området på den tiden. Deras gitarrist var vår ursprungliga trummis. De tidigare spelningarna hade bara varit för våra kompisar och utan särskilt mycket press, det här var för en musikintresserad publik. Det var den första smaken av den där kicken som alla musiker får av faran – att man kan bli buad av scenen. Men ända sedan dess finns det ingen återvändo.
– Det var så vi började, med ett vad. Det är fantastiskt vad som kan hända i livet när man bara gör saker och tar en chans. Vi trodde aldrig att det skulle bli en karriär, vi trodde bara att det skulle vara kul för våra polare att komma och garva åt oss.

Nu har bandet hållit på i 23 år, släppt nio album, en lång rad singlar och split-plattor och blivit något av institution inom den folkmusikfärgade delen av punksfären. Tillsammans med band som, bland andra, Flogging Molly bär de arvet från The Pogues, folkpunkens anfäder, vidare.
– The Pogues var naturligtvis en stor influens. Jag brukar beskriva det som att The Pogues var en folkmusikgrupp med punkattityd medan vi är mer ett punkband med folkmusikinfluenser. När jag var tonåring var det de som gjorde den irländska musik som jag kände till; musik från mina föräldrars, far- och morföräldrars generationer spelad för min generation.
– De har varit fantastiska emot oss. Vi har fått turnera med dem och både Shane (McGowan) och Spider (Stacy) har sjungit på våra skivor. Det är stort när man får stöd från dem som påverkat en.

Hur har bandet utvecklats under åren?
– Musikaliskt har vi utvecklats från att vi var en kvartett med bara en gitarr. Nu kan vi erbjuda så mycket mer melodi med hela den keltiska instrumenteringen: banjos, dragspel och säckpipa. Jag tror också att vi har blivit bättre som låtskrivare men över lag har bandets anda aldrig förändrats.
Hur har ni hållit punklågan levande in i vuxenlivet?
– Det håller en ung, det är ett som är säkert. Punkrock handlar att ta med sig energin och intensiteten in på scenen. Det handlar om vad man tror på som person. Jag har aldrig riktigt köpt att punkrock har några regler och den punkare som säger att det finns det är inte en punkare.

Sångaren i det svenska punkbandet Troublemakers har sagt: Punkrock handlar inte om hur många nitar man har – det handlar om att aldrig någonsin bli vuxen …
– På många sätt har vi växt upp men de 90 minuter varje kväll som vi står på scen är när vi får förbli ungar. Det är det som håller oss unga.
Var ser du Dropkick Murphys ta vägen i framtiden?
– Jag tror att hemligheten bakom vår framgång är att vi aldrig haft några långsiktiga planer. Vi har bara försökt göra varje spelning så gott vi kan. Och varje gång vi gör en skiva så bestämmer vi oss för att göra den så bra som vi kan. Vi låter aldrig pressen från musikindustrin eller någon annan diktera för oss vad vi ska göra. Vi försöka bara njuta av stunden. Vem vet? Vi kanske kör på i 20 år till.

Dropkick Murphys; Ken Casey längst till höger i bild. Pressbild.
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.