Jack Black lever rockstjärnedrömmen

Jack Black i Tenacious D. Foto: Jörgen Johansson.

”Är ni på låtsas eller på riktigt?”
Den frågan får Doktor Kosmos i en låttext.
Citatet dyker upp i hjärnan under inledningen av Tenacious D:s spelning under torsdagen på Sweden Rock Festival. Duon som består av Hollywood-skådisen Jack Black och Kyle Gass omfamnar ett brett spektrum av (hård)rock med Blacks ständigt närvarande komiska ådra i centrum. Han leker med rockens klischéer och myter. .
Inledningsvis känner jag mig lite tvekande. Blacks scenpersona ekar hans roll i filmen School of Rock. Å andra sidan känns det som att det finns väldigt mycket av Black själv i den rollen och att kärleken till rockmusiken är genuin finns det ingen tvekan om.
De vinner över mig. Det är charmigt, medryckande och framförallt roligt.
”Kan du haja, vi är på låtsas OCH vi är på riktigt”, lyder Doktor Kosmos svar på frågan. Och det känns som att Tenacious D också är just det.

Powerwolf. Foto: Jörgen Johansson.

Komiska under torsdagen på SRF var också tyska power metal-bandet Powerwolf, vars bombastiska musik för tankarna till ett Sabaton med kyrkorgel, corpse paint och Hammer Horror-estetik. Jag är dock inte säker på att det är meningen att de ska te sig som komiska. Det är lite fånigt men ändå kul. Man skojar inte bort de allsångsvänliga refrängerna, även om det bombastiska och teatrala blir lite väl mycket emellanåt.

Joe Elliott i Def Leppard. Foto: Jörgen Johansson.

Torsdagskvällens headliners var Def Leppard, ett band som var ungefär så heta man kunde bli när de 1987 släppte albumet Hysteria. Historien om hur trummisen Rick Allen höll på att mista livet i en bilolycka men istället blev av med en arm och hur han, trots det, lyckades ta sig tillbaka till trumpallen skapade ett massivt intresse som infriades av ett par rejäla radiohits och ett delvis nytt sound framplockat av demonproducenten Mutt Lange.
Jag lyssnade sönder mitt kassettband med skivan på, inte minst låtarna Animal och Pour some sugar on me gick heta. Under de senaste 30 åren måste jag dock erkänna att jag inte skänkt många tankar åt Rick Allen, Joe Elliott och deras bandkamrater. Det tydligt 80-talsfärgade soundet har väl inte klarat tidens tand sådär jättebra och jag var väl inte supeladdad inför deras spelning.
Jag måste ändå ge dem att de levererar en snygg show där allt sitter på proffessionellast möjliga sätt. Även om svänget är ganska stelt så finns det en tilltalande entusiasm, spelglädje och showmanship som väger upp.

Alissa White-Glutz i Arch Enemy. Foto: Jörgen Johansson.

För mig personligen var det dock Arch Enemy. Att byta sångare är en prövning som de flest band knappt överlever. Den svenska melodiska dödsmetallens flaggskepp har gjort det två gånger. Det var med sina andra vokalist, tyskan Angela Gossow och hennes bengkrossargrowl i centrum, som de tog klivet upp till giganterna. Sedan en handfull år tillbaka är det dock kanadensiska Alissa White-Gluz som frontar bandet. Och det gör hon med pondus, attityd och ett bett i rösten som inte står Gossow långt efter.
Det är svårt att kombinera brutalitet med melodier och dynamik men Arch Enemy gör det med den äran. Frågan är dock om festivalen inte borde placerat dem på största scenen med tanke på den massiva publiktillströmningen.

Johanna Sadonis i Lucifer. Foto: Jörgen Johansson.

Det enda trista är att spelningen krockar med Lucifers gig vilket tvingar mig att alternera mellan två scener. Lucifer centrerar kring sångerskan Johanna Sadonis och den nuvarande upplagan av bandet har hennes fästman, den inte helt obekante Nicke Andersson, på trummor.
Det är inte bara Lucifer-loggan från Kenneth Angers film Lucifer Rising på Sadonis byxdress som för tankarna till den mörkare sidan av det sena 60-talets San Francisco. Musiken påminner om en hårdare variant av bandet Coven och Sadonis utspel känns som en sentida Stevie Nicks samtidigt som rösten ekar Grace Slick. Det är på det hela taget en alldeles utmärkt spelning.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.