Definitionen av cool

Dusty Hill och Billie Gibbons i ZZ Top. Foto: Jörgen Johansson.

Frågan är om det någonsin har funnits ett coolare band än ZZ Top.
Cool kan betyda många saker. Det kan stå för något som i grund och botten är ganska drygt och arrogant.

Det är inte den sortens coolhet som ZZ Top står för. Det handlar inte heller om de där skäggen. Istället är de coola på ett väldigt varmt sätt. Kanske är det glimten i ögat som gör att Billie Gibbons kan dra igång bandets kanske största klassiker, Tush, med en osläckt cigarr i käften och sedan få en roadie att komma in och tända den åt honom mitt i låten och få publiken att skratta med honom istället för att se det som ett divigt rockstjärnebeteende.

Mycket sitter också i hur de nyttjar sin avsevärda musikaliska skicklighet utan att flasha med fingerfärdiga men överflödiga löpningar längs gitarrhalsen eller onödiga trumfills. Istället spelar de i varje ögonblick just exakt det som låten och showen behöver.
Kanske är det också den där coolheten som får dem att inte göra någon affär av att bandet i år firar 50-årsjubileum, och det med orörd originaluppsättning.

Powertrio-formatet har sina begränsningar. Det har bluesmusiken också. Men bandet gör begränsningarna till en dygd. I inledningen låter de ett knippe klassiker glida samman. En Waiting for the bus glider sömlöst in i en Jesus just left Chicago. Gibbons gitarrsound är det samma rakt igenom, oavsett låt och mer eller mindre urflippat instrument (den vita fuskpälsfluffiga basen och gitarren förtjänar att nämnas).

De hittar dynamiken i det lilla, som när Gibbons röst låter som stigen från botten i träskmarkerna i Mississippi-deltar och ställs mot Dusty Hills betydligt ljusare i Beerdrinkers and hell raisers.
Ett knippe synbart disparata covers – Elvis Presleys Jailhouse Rock, Merle Travis folksång 16 tons och obskyra gangsterrap-pärlan 39 lighters – faller i gruppens händer perfekt in i mallen.

Den sistnämnda, som i ZZ Tops tappning fått namnet I gotsta get paid och finns med på senaste plattan, La Futura, beskrevs av en amerikansk kritiker som “the ghetto of the 50’s meets the ghetto of the 90’s. Det stämmer rätt bra och är på något sätt passande för hela bandets sätt att ta sig an bluesarvet.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.